Kulturella och kreativa näringar i komplicerade gränssnitt: En extern utvärderingsrapport av KKN Sörmland

Transkript

1 Kulturella och kreativa näringar i komplicerade gränssnitt: En extern utvärderingsrapport av KKN Sörmland 1

2 Executive Summary Denna utvärderingsrapport av KKN Sörmland består av en enkätstudie och en intervjustudie. Den första, som har en underordnad betydelse i rapporten, undersöker nöjdheten och behovsuppfyllnaden hos deltagande KKN-aktörer och har visat ett huvudsakligen positivt resultat (se bilaga för detaljer). Den senare undersöker om intervjuade anser att verksamheten bör läggas i en reguljär verksamhet och i så fall hur ett gränssnitt för en sådan fortsättning bör utformas. Tre principmodeller presenteras i rapportens slut som beslutsunderlag: Kulturmodellen, kommersmodellen och hybridmodellen. Svaren om huruvida KKN Sörmland bör upptas i reguljär verksamhet och i så fall med vilket gränssnitt har varit skiftande och tvekande. De som tillfrågats är primärt tjänstemän i inblandade offentliga organisationer och studien har genomförts genom 15 semistrukturerade djupintervjuer. Några centrala slutsatser är: KKN Sörmland upplevs arbeta med frågor som både har med kultur och näring att göra, samt bedöms ha ett komplicerat gränssnitt mellan olika offentliga organisationer med inriktning mot antingen näring eller kultur. Några intervjuade talar om att ett upptagande i reguljär verksamhet blir ett vägval mellan att å ena sidan ge det en kulturpolitisk profil för att läggas under Landstinget Sörmland eller ge det en näringspolitisk profil för att läggas under Regionförbundet Sörmland. Andra efterlyser en organisering som bättre kan beskrivas som en gränsöverskridande hybrid mellan kultur och näring. Generellt finns dock ingen klar uppfattning om vilken typ av organisering av en eventuell fortsättning av KKN Sörmland som vore att föredra, eller ens vilka alternativ som man kan se framför sig, vilket gör principiella klargöranden viktiga nu när projektet går mot sitt slut. Intentionen i denna utvärdering har varit att insamla åsikter om i vilken form arbetet med KKN Sörmland skulle kunna organiseras framgent för att skapa en långsiktigt hållbar lösning. Även om några sådana tydliga organisationsmodeller för fortsatt arbete inte har funnits i intervjumaterialet har utvärderaren, som nämnts, föreslagit tre principmodeller för fortsatt arbete. Skiljelinjerna mellan dessa principmodeller finns sammanfattade sist i rapporten. De tre modeller som föreslås är en modell med fokus på kulturområdet, en modell med fokus på näringslivsområdet och en hybridmodell som istället för att inrymmas under en huvudmans ordinarie verksamhetslogik betonar kulturens egenvärde samtidigt som en skarpare avgränsning görs mot de KKN-aktörer som inte har tillräcklig ekonomisk potential för att bedömas kunna bli egenfinansierade. Andra distinktioner mellan dessa principmodeller gäller målgrupp, vilken förstahandsfinansiering man eftersträvar, vilken relevant omvärld man ser sig verka inom, vilka avgränsningar man vill göra och hur man motiverar dessa, samt på vilka olika sätt man ser på projektets bidrag till regional tillväxt. Ett principiellt ställningstagande och ett tydliggörande av sådana aspekter förefaller i projektets fall vara nödvändiga för att samla alla inblandade kring ett gemensamt mål. 2

3 Inledning Denna externa utvärderingsrapport är resultatet av ett arbete som utförts under september och oktober månad Den inkluderar en inledande enkätundersökning riktad mot KKNutövare som varit delaktig i en eller flera verksamheter inom KKN. Därpå utfördes en serie semistrukturerade djupintervjuer med 16 informanter, företrädesvis med tjänstemän i offentlig sektor. Alla, utom Ulrika Westin och Lena Appel, har intervjuats enskilt, vilket medför att det totala antalet intervjuer har varit 15 till antalet. Den inledande enkätstudien och intervjustudien har haft delvis olika fokus. Enkätstudien har haft ett tillbakablickande fokus där respondenterna har fått utvärdera hur nöjda de varit med verksamheter inom KKN Sörmland och vilka upplevda hinder de har för tillväxt. Intervjuerna har haft ett mer framåtblickande fokus på och handlat om KKN Sörmlands eventuellt fortsatta arbete bör organiseras i projektform eller upptas i reguljär verksamhet, vilken organisation som bör vara huvudman och vilka gränssnitt och avgränsningar som anses lämpliga. De intervjuade har till exempel tillfrågats om vilka möjligheter och hinder de ser för de kulturella och kreativa näringarnas tillväxt i Sörmland, hur de fortsättningsvis tycker att verksamheten inom de kulturella och kreativa näringarna bör organiseras i regionen och länet, hur man bör arbeta med detta begrepp i förhållande till andra sektorindelningar som nya näringar och innovationsnäringar, samt om de tycker att KKN Sörmlands verksamhet har bidragit till en djupare förståelse av de kulturella och kreativa näringarna. Utöver dessa enkäter och intervjuer har en deltagande observation vid en presentation och diskussion av tre KKN-utövares företagande genomförts på Regionförbundet Sörmlands kontor på eftermiddagen den 10 oktober i Nyköping. I uppdragsbeskrivningen ingår att undersöka om den regionala samverkan inom KKN bidragit till fördjupad förståelse för kulturella och kreativa näringars roll inom framtidens tillväxt och det regionala utvecklingsarbetet i Sörmland, samt ge en rekommendation för hur arbetet skulle kunna organiseras framgent för att skapa en långsiktigt hållbar verksamhet i linje med de behov som kan skönjas i undersökningen. Upplevelsen hos individer om en fördjupad förståelse av de kulturella och kreativa näringarnas roll inom framtidens tillväxt och det regionala utvecklingsarbetet kommer att belysas senare i rapporten. Rekommendationen för hur arbetet skulle kunna organiseras framgent lämnas i rapportens avslutande del. Fokus i uppdragsbeskrivningen har varit på intervjustudien, vilket format utformningen av denna rapport genom att denna del fått större utrymme i den löpande texten än vad enkätundersökningen har fått. Rapporten disponeras så ett första avsnitt kort kommentarer rapportens metoder. Därefter presenteras sammanfattande enkätresultatet. I ett tredje avsnitt kommer intervjustudien att redovisas, följt av en reflekterande del om rekommendationer, där resultaten analyseras ytterligare. Sedan följer ett inspel till beslutsunderlag om vilka tänkbara principmodeller som kan vara aktuella för en fortsättning av projektet. Allra sist presenteras rapportens bilagor. Denna externa utvärdering har genomförts av Erik Wikberg, doktorand i organisationsteori vid Handelshögskolan i Stockholm, med särskild inriktning mot konstvärlden och de kulturella och kreativa näringarna. 3

4 En kort kommentar om metod Syftet med denna utvärdering har primärt varit att undersöka om inblandade personer i projektet anser att verksamheten bör fortgå och i så fall under vilka former. Den inledande enkäten kan ses ha en underordnad betydelse till intervjustudien, i så måtto att den har avsett att kunna ge en kort bakgrund och inspel till de intervjuade om hur projektdeltagarna har uppfattat KKN Sörmland och om nuvarande verksamheter har haft den måluppfyllnad som eftersträvats. Enkätresultaten kommer därför inledningsvis att summeras översiktligt. I Bilaga 1 följer dock en omfattande redovisning av enkätens resultat. Vad gäller såväl enkät- och intervjustudien har denna utvärdering haft en tydlig karaktär av uppdragsforskning. I uppdraget har metoderna, respondenterna och informanterna varit givna från start av uppdragsgivaren. Likaså har enkätfrågor och intervjuguide framtagits i nära samråd med uppdragsgivaren. Utformningen av par enkätfrågor har exempelvis följt av en tidigare enkät inom KKN Sörmland. Vad gäller enkätstudien har respondenterna som enkäten skickats till syftat till att ge en bred och representativ bild av de deltagare som i olika omfattning har deltagit i KKN Sörmland. Insamlingen av respondenters e-postadresser har löpande skett under KKN Sörmlands olika verksamheter. Målsättningen har varit att insamla alla deltagares e-postadresser, men eftersom verksamheterna skiftat i karaktär och deltagare inkommit från allt från anmälningar till kurser via e-post till fysiska spontana besök på öppet hus, är det möjligt att alla verksamheter inte i lika hög grad levt upp till denna målsättning. Eftersom listan på respondenter har varit given på förhand är det svårt att kommentera ett sådant eventuellt bortfall. En bedömning gjord av projektledare med god överblick över deltagarna på de olika verksamheterna är dock att representativiteten är god. Även om intervjustudien omfattar en stor del av de personer som varit involverade i organiserandet av KKN Sörmland samt de olika offentliga och andra organisationer som haft del i projektet, har den underliggande logiken till metodvalet primärt varit en annan: Istället för att söka ett urval som är så representativt för populationen som möjligt har de intervjuade utvalts för att ge en så hög kontrastverkan som möjligt, genom att representera en så stor bredd av aktörer och roller som möjligt inom KKN Sörmland. Urvalet av informanter har varit given på förhand av uppdragsgivaren, med andrahandsalternativ för vissa roller i de fall då ett förstahandsalternativ inte velat eller kunnat delta. Majoriteten av de som tillfrågats som förstahandsalternativ har deltagit, om än ibland med åsikten om att de har haft begränsad involvering och begränsad kunskap om KKN Sörmland. Värt att notera är dock att ett antal tillfrågade (politiker, tjänstemän och andra) har tackat nej till att intervjuas, därför att de ansett att de inte varit tillräckligt involverade, trots att projektet i vissa fall har legat inom deras formella ansvarsområde. Andra har ställt upp på en intervju men betonat att deras utvärderingar begränsas av att de bara varit med på och känner till en mindre del av projektets alla verksamheter. Skälen till varför personer inte ansett sig vara tillräckligt informerade för att göra en intervju har inte utretts ytterligare, men en av många tänkbara förklaringar kan vara att KKN Sörmland har ett komplicerat gränssnitt mellan organisationer och ansvarsområden, vilket denna rapport ska återkomma till. Eftersom KKN Sörmland har pågått under så länge som tre år kan den bristande kännedomen om projektet också tänkbart ses som ett tecken på att projektet inte har fått ett högt intresse internt i de involverade organisationerna och/eller att kommunikationen och spridningen av KKN Sörmland har 4

5 brister som bör adresseras. En ytterligare förklaring kan vara att metoden med urvalet av föreslagna informanter har tagit sikte på personer med övergripande ansvarsområden, som kan uppleva sig obekväma med att på ett mer detaljrikt plan diskutera ett enskilt projekt under en längre, fördjupande intervju. Sammanfattande resultat från enkätsvar De respondenter mot vilken denna enkät har riktats har deltagit i en eller flera av KKN Sörmlands verksamheter. Enkäten har riktats mot 107 respondenter och har en svarsfrekvens på 33 procent. Med tanke på svarsfrekvensen bör svaren tolkas med viss försiktighet. För detaljer om respondenter och beräkning av svarsfrekvens, se Bilaga 1. I bilaga framgår också att de som besvarat enkäten har haft ett genomsnittligt deltagande på 2,6 verksamheter per person. En samlad bild av svaren från de som besvarat enkäten är att åsikterna och omdömena har varit övervägande positiva, även om det finns en förbättringspotential. Detta gäller såväl omdömen om KKN Sörmland som helhet och i svaren avseende avgränsade verksamhetsdelar. Fler än 70 procent har exempelvis varit ganska eller mycket nöjda med verksamheterna i sin helhet och skulle troligen eller helt klart rekommendera en fortsättning av verksamheterna. Bland svaren till de frågor som berört upplevda hinder för tillväxt kan noteras att brist på informationsutbyte och fysiska möten mellan kultur- och näringslivsaktörer var det vanligast upplevda hindret (62 procent), följt av brist på offentliga bidragsmedel (56 procent). De hinder som minst andel respondenter upplevde var att låna pengar (6 procent), följt av brist på kännedom om goda exempel inom KKN samt brist på digitala mötesplatser för KKN-utövare (18 procent, respektive). I bilagan redovisas svar från en fråga där deltagarna fritt kunde skriva sina kommentarer. En observation från dessa svar är att de som tagit tillfället i akt att besvara denna fråga exempelvis har haft en åsikt om finansiering som inte återspeglats i majoritetens svar i enkäten. I dessa friare svar kan en mer positiv inställning skönjas till att göra KKN-utövare mindre beroende av offentliga bidragsmedel, genom annan typ av finansiering. Generellt kan dock noteras att det förefaller som att de som besvarat enkäten i första hand ser att tillväxt för dessa näringar bör finansieras med externt, offentligt kapital; i andra hand med externt, privat kapital och i tredje hand med egna lån. En inte alltför djärv tolkning av detta enkätresultat är att de som besvarat enkäten ser att andra än dem själva i hög grad bör stå den ekonomiska risken om deras verksamheter är förlustbärande. Detta aktualiserar frågan om motprestation och gränsdragningarna mellan bidrag, mecenatskap och riskkapital. Gränssnittet för KKN Sörmland kan därvidlag sägas vara komplicerat inte bara på grund av de många offentliga aktörerna inblandade i projektet utan också på grund av att villkoren för den finansiering man talar om är långt från vedertagna i detta sammanhang. Det finns naturligtvis många tänkbara förklaringar till varför respondenter har besvarat enkäten som de har gjort. Några tolkningar och kommentarer till enkätsvaren från de djupintervjuer där informanter översiktligt fått ta del av enkätsvaren kommer att återges i kommande avsnitt. Intervjustudie Den intervjustudie som genomförts till denna utvärdering har, som redan nämnts, haft ett delvis annat fokus än den nyss redovisade enkätstudien. I början av intervjuerna har 5

6 informanterna informerats om att det huvudsakliga intresset för intervjun är att få ta del av deras åsikter om och i så fall i vilken form projektet KKN Sörmland bör drivas framgent. De som intervjuats har haft olika involvering i projektet och representerar flera olika organisationer. Urvalet av vad som återges från intervjumaterialet nedan syftar till att ta upp variationer och viktiga skillnader mellan hur de intervjuade svarat på dessa frågor. Komplicerat gränssnitt om projektets organisation, styrning och ägandeskap KKN Sörmland är ett projekt som är inne på sitt tredje år. Projektet har finansierats på olika sätt under åren. I år har det finansierats av Landstinget Sörmland, Länsstyrelsen i Södermanlands län och Regionförbundet Sörmland. Under delfinansierade Tillväxtverket projektet till 50 % inom ramen för den nationella handlingsplanen för Kulturella och kreativa näringar. Huvudman för projektet är Kultur och utbildningsförvaltningen på Landstinget Sörmland. En rad andra offentliga organisationer har emellertid inblandning i projektet, genom dess olika verksamheter, sin finansiering och sin styrgrupp. Exempelvis har främjare, företagsrådgivare (inklusive en kooperativ företagsgivare), nyföretagarorganisationer och kulturkonsulenter varit involverade. I styrgruppen ingår under 2013 Catharina Frändberg som är näringslivsansvarig på Regionförbundet Sörmland, Agneta Wikblom som är stabschef på Länsstyrelsen i Södermanlands län, samt Ulrika Westin och Lena Appel som utgör projektledning. Under utgjordes styrgruppen av Ulrika Westin och Lena Appel, samt länsråd, regionförbundsdirektör och förvaltningschef för Kultur och utbildning. Carina Sohl, en av de deltagare som blev inbjudna för att presentera sitt företag för olika offentliga organisationer på Regionförbundet Sörmlands kontor den 10 oktober i Nyköping, säger i en senare intervju att hon har svårt att se vad dessa olika aktörer har för olika roller. Hennes upplevelse är att KKN-aktörer generellt inte har någon insyn i hur olika offentliga organisationer skiljer sig åt och upplever dem som svagt samordnade. Under presentationstillfället på Regionförbundet Sörmlands kontor framgick också att denna upplevelse delades av andra inbjudna KKN-aktörer. Lena Appel säger att hon märkt av att KKN-aktörer upplevt att de offentliga organisationerna har kunnat vara bättre samordnade. Hon menar att de offentliga organisationernas olika roller och olika erbjudanden kan skapa irritation, samt att KKN-utövare kan uppleva att varje offentlig organisation enbart gör vad som ligger i deras egenintresse. Södermanlands regionala satsning på de kulturella och kreativa näringarna ska ses i ljuset av utvecklingen på nationellt plan där regeringen under hösten 2009 la fram en handlingsplan för kulturella och kreativa näringar. Denna satsning omfattade 73 miljoner kronor under perioden Den involverade på ett nationellt plan både Kulturdepartementet och Näringsdepartementet, samt en rad nationella myndigheter inom både det kultur- och näringspolitiska området. I Södermanland har Landstinget Sörmland ingen verksamhet med inriktning på näringslivsfrågor. Det regionala utvecklingsansvaret för de näringspolitiska frågorna ligger på Regionförbundet Sörmland. Landstinget Sörmland har däremot ansvaret för den regionala kulturpolitiken, vilket medför att Kultur och utbildningsförvaltningen har fått detta i uppdrag. Därvidlag blir det intressant att fråga sig vilken roll kulturområdet spelar för näringslivsområdet, samt vilka överlappningar och motsättningar dessa områden har. Flera intervjuade i ledande ställningar inom de involverade offentliga aktörerna landstingsdirektören, förbundsdirektören på Regionförbundet och förvaltningschefen inom 6

7 Kultur och utbildningsförvaltningen på Landstinget Sörmland menar alla att de ser att kulturområdet är viktigt för den ekonomiska tillväxten i regionen. De menar att detta är ett rimligt antagande och att det finns forskning som stödjer detta. I detta sammanhang citeras ofta professor Richard Florida, vars bärande tes är att städer med hög koncentration av högteknologiarbetare, konstnärer, homosexuella och bohemer uppvisar ett samband med ekonomisk tillväxt. Dessa olika grupper benämner Florida den kreativa klassen. (Florida, 2002). Detta resonemang kommer rapporten att återkomma till senare, i samband med att dess rekommendationer framläggs, eftersom resonemanget kan belysa upplevda beroendeställningar mellan kultur- och näringslivsområdet. Ofta får man intryck av att det är kulturområdet som upplevs stå i beroendeställning till näringslivet, men om Richard Florida har rätt förefaller det rimligt att tolka det motsatsvis, det vill säga att näringslivet i själva verket står i beroende till kulturlivet. Vilken världsbild man anlägger i dessa frågor och vilka antaganden man gör om den komplexa värld vi lever i kommer att ha betydelse för KKN Sörmlands framtid, till exempel i fråga om hur man motiverar, legitimerar och utformar sina verksamheter inom kulturområdet. När de olika intervjuade fått frågan om vilken huvudman de tycker bör ansvara för KKN Sörmland, samt om projektet ska upptas i reguljärt arbete, är det få som vill eller kan lämna ett tydligt svar. Ett undantag som bekräftar regeln är den miljöpartistiske politikern Gunnar Söderberg som säger att han föredrar att det förläggs till en organisation med ansvar för kultur. Många säger att de inte har den nödvändiga kunskapen för att göra en sådan bedömning. Andra talar om att det blir ett vägval mellan att å ena sidan ge det en kulturpolitisk profil för att läggas under Landstinget Sörmland eller ge det en näringspolitisk profil för att läggas under Regionförbundet Sörmland. En samlad bedömning av de intervjuades svar ger således att den gränsöverskridande inriktning och omfattning som projektet har haft kan anses hotad, om den ska läggas i en offentlig organisation med ansvar för kultur eller näring. På frågan om de intervjuade ser KKN Sörmland i sin nuvarande form som en kulturpolitisk och/eller näringspolitisk fråga, så svarar dock majoriteten att de ser det som både och. Detta är exempelvis projektledningen och styrgruppen enade om. Det gäller också för intervjuade personer i ledande ställningar på Regionförbundet Sörmland och Landstinget Sörmland. De som mer lutar åt att beskriva KKN Sörmland som antingen hemmahörande i kulturområdet eller i näringslivsområdet har framförallt talat om det som tillhörande det senare. Lennart Larsson, chef på Sörmlands sparbank, säger exempelvis återkommande att han inte tycker att man ska skilja på KKN-utövare och andra företagare. Ett liknande intryck kan man också få av Catharina Frändbergs intervju. Vad tycker de intervjuade om KKN Sörmlands framtid? Vad de intervjuade anser om KKN Sörmlands framtid har i viss mån redan avhandlats i tidigare avsnitt. I tillägg kan sägas att flertalet intervjuade har en i grunden positiv inställning till att fortsätta verksamheten i KKN Sörmland samt anser att den bör förläggas i en reguljär verksamhet. Vilken huvudman och vilket gränssnitt en sådan fortsättning bör ha är emellertid otydligt. Agneta Wikblom, stabschef på Länsstyrelsen och medlem i styrgruppen, säger: Om man skulle lägga det i Sörmlands museum så krävs det att man har ett skarpt entreprenörskapstänk. Säger man att det blir en fråga för ALMI så kanske man tappar 7

8 en del av aktörerna, men fångar fler duktiga entreprenörer. Jag känner att det är en svårighet. Regionförbundet har ju drivit turistfrågorna ett antal år, där kanske det finns erfarenheter. Men det blir inte tillräckligt långsiktigt att fortsätta driva det i projektform, i alla fall inte om det sker år till år. Catharina Frändberg, näringslivsansvarig på Regionförbundet Sörmland samt medlem i styrgruppen, håller med om att verksamheten bör drivas som reguljär verksamhet: Jag tycker att vi har drivit det här i projektform på olika sätt. Det är onekligen dags att det ska in i det ordinarie systemet. De ordinarie företagsfrämjarna ska in och ta sin roll när det gäller KKN-företag. Det var bland annat det som detta sista år skulle handla om. Catharina Frändberg säger att hon ser KKN Sörmland som både en fråga för kultur- och näringslivsområdet. Det blir en näringslivsfråga när man startar företag, säger hon. Hennes idé om hur man ska fortsätta arbeta med dessa frågor fokuserar dock på näringslivsområdet och ger intryck av att inte nämnvärt skilja på kulturella och kreativa näringar och andra näringar: När det gäller näringslivsutveckling på kommunal nivå, så det är respektive kommun som ska främja sitt näringsliv. Sedan finns det ju Nyföretagarcentrum, Almi, Coompanion och så vidare som kan driva mer specifika frågor. Jag tycker att främjandedelen ska gå in i det ordinarie arbetet. Är man ett företag, oavsett bransch, i ett nystartsläge, så vänder man sig till Nyföretagarcentrum. Är man i ett skede där man söker mer finansiering så kanske man vänder sig till Almi. Jag tycker inte att man ska ha ett spår för en viss bransch. Frågan om vad Landstinget ska ha för roll är lite svår, för de kan ha en mobiliserande roll, de kommer ju i kontakt med personerna när de arbetar med kulturinitiativ. De skulle ju kunna vara mobiliserande och se att aktörerna vänder sig till rätt aktör. Men det är dags att vi ska avsluta den här typen av kortvariga projekt. Mikael Palo, förvaltningschef på Landstinget Sörmland, belyser att man har arbetat med de kulturella och kreativa näringarna på olika sätt i regionerna runt Mälardalen. Han säger att Stockholm, Södermanland och Västmanland har olika förutsättningar och arbetar på olika sätt, även om det funnits en önskan om att arbeta mer samordnat. Mikael Palo var med och startade KKN Sörmland, men har det senaste året inte haft någon operativ inblandning alls i projektet. Han säger att han det senaste året märkt en ökad efterfrågan att ha ett Mälardalsperspektiv på kulturella och kreativa näringar. Att hitta en modell för hur man ska arbeta med dessa frågor bedöms dock vara svårt. Detta gäller mellan olika regioner, men också i Sörmland som enskilt exempel. Det vi behöver är att hitta en modell där man kan arbeta oavsett vem som har huvudansvaret. Är det här en permanent verksamhet, oavsett vem som är huvudman? I dag är det för många inblandade, det är landsting, kommunförbund, Almi och regionförbund. Det stökar till det, samtidigt som man vill att man ska arbeta politiskt över gränser. Göran Norberg, förbundsdirektör på Regionförbundet Sörmland, säger att han starkt tror på de kulturella och kreativa näringarnas framtid och utvecklingspotentialer. På frågan om i vilken form man bör organisera en eventuell fortsättning, säger han: Det beror på. Regionförbundet är en projektorganisation som försöker ta upp det som är bra i ordinarie verksamheten. Det blir inte seriöst för omvärlden om man alltid bedriver det som projekt. Men om man ska föra in något en i ordinarie verksamhet så beror det väldigt mycket på vad man ska föra in. Det beror på hur långt steget är till att bli företagare. Riskkapitalföreträdare, Almi, och så vidare är inte mogna för att se 8

9 Han säger vidare: detta som en mogen bransch. Det kan behöva skyddas som ett projekt. Vi tänker inte heller detta som en kulturförvaltning. Om man lägger in det i ordinarie kulturverksamhet, så blir det mer i skyddad verkstad, så det måste ut i kommersiella arenor. Jag tycker själv att detta både är en kultur- och näringslivsfråga. Det finns talanger och kompetens i den här grenen som man inte bara kan kommersialisera. Så det finns en kulturaktivitet. Jag har ingen patentlösning. Jag tror att man kanske måste dela på ansvaret, både de som arbetar med näringsliv och kultur. Men det är en svår fråga. Vi har försökt på ett liknande sätt med kvinnors företagande. Det finns en hel del organisationer som vill hjälpa kvinnors företagande. Då blir svaret ofta att det är för många organisationer och att det borde finnas en. Så jag ser ingen patentlösning. Göran Norberg ger sammanfattningsvis uttryck för en ambivalent inställning till hur projektet bör fortleva, även om han har en grundläggande positiv inställning om att KKN Sörmlands verksamhet bör fortsätta. Han säger vidare att han ser att det finns ett värde i att se KKN Sörmland som en verksamhet både inom kultur- och näringslivsområdet. Gör man inte det utestänger man antingen talanger för att komma in och omvänt: Om enbart kulturförvaltningen ska laborera inom ett näringslivsområde så agerar de inom ett område där de inte har sin kompetens. Gunnar Söderberg, miljöpartistisk politiker med flera pågående politiska uppdrag, säger: Det är kultursidan eller näringslivssidan som måste bli huvudman. Om den hamnar på näringslivssidan så tror jag att man tappar kulturens egenvärde. Jag tror att det är bättre att gå andra vägen, att kulturen måste sig att lära sig näringslivet istället för tvärtom. Jag tycker att kulturens egenvärde och kvalitet måste ligga i botten, där finns en väldigt stark kärna. En tolkning av Gunnar Söderbergs svar är att uttalandet har sin grund i tanken om att slå vakt om kulturens egenvärde. Om han inte skulle anta att kulturen har ett egenvärde, är det tänkbart att han skulle vara öppnare för att föreslå att en huvudman bortom kulturområdet. På det här sättet skymtar en motsättning som finns mellan kultur- och näringslivsområdet fram, nämligen att det förstnämnda antar att kulturen har ett egenvärde, vilket näringslivsområdet avfärdar eller i varje fall inte bedömer som relevant i näringslivssammanhang. Naturligtvis finns situationer när dessa motsättningar aldrig aktualiseras och där både de som anser och de som inte anser att kultur har ett egenvärde kan mötas. Ett företag med en stor mängd inarbetat ekonomiskt och kulturellt kapital skulle vanligen till exempel inte behöva förfäkta egenvärdet av sin konstnärliga verkshöjd och skulle kunna uppmuntras av både kultur- och näringslivsområdet. Det är först när det gäller ett företag med inarbetat högt kulturellt kapital, men utan ekonomiska förutsättningar, som åsikterna kan börja gå isär. En styrka med att tidigt lyfta denna distinktion, som vissa kanske kan uppleva som alltför hypotetisk för att ha praktisk relevans, är att den kan föregripa meningsskiljaktigheter när situationer av detta slag aktualiseras. En sådan diskussion kan med fördel också inrikta sig på de situationer där det kulturella och ekonomiska kapitalet inte går hand i hand, eftersom en diskussion om andra situationer där man drar slutsatsen att det inte finns någon motsättning mellan dessa värden kan ge en bild av ett falskt samförstånd. Om KKN Sörmland ska ha fortsatt verksamhet som inkluderar olika KKN-utövare med olika konstnärliga verkshöjder, som i konkurrens med varandra tävlar om resurser, är det relevant att tydliggöra verksamhetens principiella ingång och värdegrund. 9

10 Johanna Skantze, vd på Generator, berättar om vad hon ser att projekt av KKN Sörmlands slag bör ha för gränssnitt: Rent generellt så ser jag att förankring är väldigt viktigt. Att ha en bred gruppering av människor som står bakom det här projektet, inom det privata, det offentliga och inom akademien och att ha se det som en kultur- och näringslivsfråga. Det handlar inte bara om att utveckla den här sektorn i sig utan att öppna upp andra marknader, andra branscher och att se de mervärden som den kreativa sektorn kan vara med och skapa. Det gränsöverskridande är väldigt viktigt. Hon efterlyser vidare en mäklarfunktion mellan olika aktörer, i näringsliv, kulturliv och akademien: Vi lever i en tid då samhälle och ekonomi blir alltmer komplex. Gränser flyter samman i ett myller av outgrundliga kombinationer. Då behövs det människor som kan ta sig fram i det offentliga systemet, som kan tala med och göra sig förstådda i näringslivet och akademien, som kan ha en omvärldsbevakande funktion och som kan sätta människor i samband med varandra. Jan Grönlund är landstingsdirektör för Landstinget Sörmland sedan 1 mars 2013 och har av den anledningen haft begränsad insyn och involvering i KKN Sörmland. Merparten av hans tid har dessutom varit inriktad på hälso- och sjukvårdsfrågor. Han säger därför att han inte har tillräcklig inblick i projektet för att kunna säga vilken huvudman och vilket gränssnitt som vore det optimala, men ser positivt på att sträva efter att uppta projektet i reguljär verksamhet och att låta Landstinget Sörmland stå kvar som huvudman. Han menar också att arbetet i detta projekt berör både kultur- och näringsliv och att en utmaning som måste övervinnas är att hitta en modell som inte drar alltför skarpa gränser mellan organisationer och ansvarsområden. Av detta kan möjligheten att lägga KKN Sörmland direkt under landstinget som en separat verksamhet, och inte som en verksamhet under kultur- och utbildningsförvaltningen, torna fram. Jag kan tänka mig att det är lätt att förlora sig i resonemang om vart gränserna ska gå. Det är väldigt mycket en fråga som berör både kultur och näringsliv. Vi har en uppdelning i Sörmland där Landstinget har en given uppgift inom kultur, till skillnad från Regionförbundet, som istället har en naturlig koppling till näringslivsfrågor. Men det finns en stark önskan om att jobba nära med Regionförbundet och inte dra upp några onödiga gränser. ( ) Den stora och intressanta utmaningen är att arbeta gränsöverskridande oavsett vem som formellt är huvudman. Annars är det lätt att man förlorar sig i revirdiskussioner. Jan Grönlund talar om att han vill att man ska se regional utveckling i ett bredare perspektiv. För att få kraft i regional utveckling så kan man inte bara tänka på utbildningsplatser, arbetstillfällen och så vidare. Hur man satsar på kultur stödjer också regional utveckling. Tricket blir att koppla ihop olika de olika delarna till en helhet. Man tänker nog generellt lite för traditionellt. Man tänker på traditionell näringslivsutveckling. I intervjuerna har många tänkbara kandidater till ett huvudmannaskap för en eventuell fortsättning omnämnts: Landstinget Sörmland, Regionförbundet Sörmland, Sörmlands museum, och olika konstellationer av dessa och andra. Värt att notera är att många har svarat att de känner att det är en svår fråga, att de känner sig osäkra på vad de ska ha för åsikt i frågan, att det beror på ännu icke bestämda avgränsningar och inriktningar, samt att det viktiga inte är organisationstillhörighet utan att en fortsättning hamnar hos individer som har rätt kompetens och drivkraft att göra det bästa av detta arbetsområde. 10

11 Begreppet KKN något som avskiljer eller sammanbinder? Begreppsmässigt kan de kulturella och kreativa näringarna inrymma en variationsrik skara människor, med vitt skilda bevekelsegrunder för sitt företagande. De kan till exempel vara idédrivna, pragmatiska, utpräglat kommersiella, konstnärligt kompromisslösa, stora, små, lokala eller internationella och skilja sig åt i en rad andra avseenden. Pernilla Conley Pettersson säger att KKN är ett väldigt brett begrepp, vilket är en fördel eftersom diskussioner med en sådan bredd kan få en rik bas av erfarenheter, samtidigt som det är en nackdel om man inte har tillräckligt mycket gemensamt. Hon säger att det är två sidor av samma mynt och fortsätter: Det finns ju väldigt många olika näringar inom KKN, från arkitektur till turism. Det blir fel att tänka att arkitekter och turistnäringen arbetar likadant. Jag vet inte vad som förenar dem. Vad är det egentligen som förenar dem? Vad är det som är unikt för dessa näringar? Att de skapar? Men de som bygger badrum skapar ju också badrum. Vad sammanbinder dem? Om jag är författare och skriver böcker så är ju det annorlunda än att göra mat. Jag känner att jag behöver lite grundläggande utbildning i ämnet. Även om Pernilla Conley Pettersson känner att det finns ett kvarstående behov av kompetensutveckling rörande de kulturella och kreativa näringarna, är det många informanter som menar att KKN Sörmland har bidragit till en ökad förståelse och ett ökat intresse för dessa näringar. KKN Sörmland beskrivs ha satt dessa näringar på kartan. Många informanter säger dock att det finns övergående trender i vilka begrepp som används. Berit Christoffersson säger att begreppet besöksnäring och begreppet KKN i stor utsträckning går in i varandra. Max Valentin säger att det framöver kan finnas en pragmatisk poäng att tala om de kreativa näringarna istället för de kulturella och kreativa näringarna. Nästa ramprogram inom EU ska heta Creative Europe och pågå i sju år med start år Det kan vara bra ur skattebetalarsynpunkt att matcha den strukturen, för att kunna få strukturmedel som går direkt mellan regional nivå och Bryssel. Andra talar om att det inte finns något grundläggande behov att överhuvudtaget särskilja de kulturella och kreativa näringarna från andra näringar. Lennart Larsson, chef på Sörmlands Sparbank, säger att han i grunden inte tror på att särskilja de kulturella och kreativa näringarna från andra näringar alls. Han säger exempelvis att KKN-aktörer skulle kunna ingå i branschföreningen Företagarna istället för att ha en egen branschorganisation och jämför med turistnäringen: Förut, för 10 och 20 år sedan, talade man mycket om att man dels hade de som jobbade med näringslivsfrågor och dels de som jobbade med turism. Nu har man börjat inse att turism är en bransch. Så nu börjar man behandla turistföretagare som vilka som helst. Om jag hyr ut kanoter eller har hotell så är det vilket företagande som helst. Ofta ligger det under näringslivet. Jag tror att där måste man hamna med detta också, att man inte ser det som en satellit. Allt är näringsliv och entreprenörskap. Lennart Larsson säger vidare: Jag har lite svårt att definiera vad som är kultur och vad som är näringsliv. Ska man vara lite elak kan man säga att kultur är det man inte vill betala för. ( ) Ofta ligger KKN någonstans mellan en näring och en privat hobby. Är det en privat hobby kan man ju ta lån för att finansiera sin hobby och där finns det ju pengar. Är det ett företag så måste man se det som vilket företag som helst, med krav på kassaflödesanalys, affärsplaner och avkastningspotentialer. 11

12 En tolkning av Lennart Larssons svar, för att knyta an till en tidigare diskussion, är att han inte anser att kultur har ett egenvärde. Vad mer är att han inte överhuvudtaget skiljer på kulturproduktion och annan produktion. Därför kan gränsdragningen till hobby bli mer aktuell än gränsdragningen mot konstnärlig verksamhet, som är den gränsdragning som många andra talar om. Fältet för kulturproduktion inkluderar marknader, men har ett bredare omfång än att enbart inkludera dessa. Till skillnad från en marknad, som (huvudsakligen) består av köpare och säljare och har ekonomisk profit som främsta mål, lägger ett fält för kulturproduktion vikt vid kritiker, media, kulturella institutioner och andra intermediärer som inte agerar i försäljningsled och inte i strikt mening har intresse av den ekonomiska prisbild som finns knuten till denna produktion. Till skillnad från en marknad, som sätter ekonomisk profit i första rummet, strävar aktörer på ett fält för kulturproduktion i första hand efter inflytelse över vad som betraktas som god kulturproduktion. Detta skiljer vanligen kulturproduktion från en hobby, även om de båda inte nödvändigtvis behöver sträva efter ekonomisk lönsamhet. Om tolkningen stämmer att Lennart Larsson enbart ser marknader, där andra ser ett fält för kulturproduktion, kan detta tjäna som ett illustrativt exempel på hur de gränsdragningar vi gör är direkt avhängiga av vår grundläggande världsbild oavsett förstås om vi å ena sidan väljer att se marknader, eller å andra sidan väljer att utgå från fält för kulturproduktion (Bourdieu, 1983), konstvärldar (Danto, 1964, Dickie, 1971, Becker 1982), konstsystem (Luhmann, 2000), organisationsfält (DiMaggio, 1991) eller något helt annat. Regina Westas, regionchef på Coompanion, är mycket positiv till syftet och verksamheterna inom KKN Sörmland. Det är väldigt svårt att stoppa in de kulturella och kreativa näringarna i ett fack, antingen i näringsliv eller kultur. Sörmland är också knepigt på det sättet att man gärna vill skilja de här begreppen åt. Jag vet inte riktigt vart man ska lägga det bäst. Jag tror det skulle bli mer seriöst mottaget om det låg under någon form av näringslivsenhet. Det kunde få andra att se dem som seriösa företag och näringsidkare. Idag har man ett problem inom KKN att man inte uppfattas ha riktiga företag. Någon som väljer att kunna balansera sin livssituation och inte arbetar heltid behandlas inte seriöst och det är en problematik. Carina Sohl menar att det finns ett stort behov av att skilja på de kulturella och kreativa näringarna och andra näringar såsom till exempel industrinäringen. Hon utgår från en behovsorienterad syn på rättvisa och argumenterar för en positiv särbehandling av KKNföretagare. Eftersom KKN-aktörer är annorlunda så tror jag att det behövs en aktör som ser till våra intressen. Det tar ofta längre tid, och man jämförs med ordinarie företag med skruvar och muttrar, och det är de som formar kriterierna. Det behövs någon som förstår att det är andra förutsättningar att driva ett kulturföretag. ( ) Jag kan tänka mig att KKN-företag till exempel har svårare att låna pengar på banken, för att det är så speciella verksamheter som man inte förstår eller är insatt i. Det är här KKN bör komma in tycker jag, där man kan komma in och informera och kanske inte ställa riktigt samma krav. Man önskar kanske att det fanns någon annan aktör på marknaden, andra än banker, som var till för kulturföretagen, där man skulle kunna låna pengar på andra villkor, på lite generösare villkor, eftersom det är svårare och tar längre tid. Kommentarer och tolkningar av enkätresultat Den punkt där informanterna i intervjustudien och respondenterna i enkäten tycks ha störst meningsskiljaktigheter gäller frågan om vilka hinder för tillväxt man ser inom området finansiering. Som tidigare redovisats svarade 56 procent i enkäten att brist på offentliga 12

13 bidragsmedel var ett hinder för tillväxt, att jämföra med 32 procent som svarade att brist på riskvilligt investerarkapital var ett hinder för tillväxt och 6 procent som svarade att brist på att låna pengar är ett hinder för tillväxt. Agneta Wikblom på Länsstyrelsen säger: Om det fanns projektmedel, skulle de då kunna ha tillräckligt bra projekt då? Jag undrar vad det är för projektmedel de saknar. Catharina Frändberg säger: Min tolkning är att man fortfarande vill vara bidragsberoende och att det offentliga går in och köper tjänster för att hålla det under armarna. Sedan vill man att det offentliga ska gå in och stödja med resurser så att man får kompetens i att skriva affärsplaner eller IT-mognad. Man vill ha hjälp med detta som de egentligen borde klara själva. Agneta Wikblom lyfter också frågan om motprestation från de som beviljas offentliga bidragsmedel. Hon anser att offentliga bidragsmedel i detta sammanhang bör stötta de som är duktiga företagare, snarare än duktiga kulturproducenter. Hon säger: Vill man göra något inom entreprenörskap så måste man arbeta med de som är bra på dessa frågor. Annars hamnar man i det andra hörnet, att det blir bidrag till konstnärer som inte utvecklas som företagare. Göran Norberg säger att det är bekymmersamt att det finns en sådan stark önskan hos KKNaktörerna, eftersom han menar att det inte finns några sådana medel att tillgå inom det offentliga. Han säger att den förväntningen har uppstått en gång i tiden, kanske i samband med att det var mycket tal om starta eget-bidrag. EU:s statsstödsregler, som är sanktionerade, gör att det offentliga inte hur som helst kan bidra med pengar till enskilda företag. Innovationsstöd kan sökas till förstudier, men det handlar enligt Göran Norberg inte om några stora pengar. Ytterligare en möjlighet att få stöd är om det avser specifikt stöd till en viss geografisk landsbygdsmiljö, exempelvis i Norrland. Generellt är ekonomiska stöd till den här typen av företagare inte tänkbara utan en tydlig motprestation exempelvis i fallet när man köper in varor och tjänster från kulturproducenter. Max Valentin beskriver att han upplever sig ingå i en typ av modern kulturpolitisk värld, som inte är det som är institutioner skapade av 1974 års kulturpolitik och skulle gärna se förnyelse av traditionell kulturpolitik och fler korsbefruktningar mellan akademi, näringsliv och offentlig sektor. Han tycker att det offentligas stödinsatser är alltför inriktade på utbudssidan av marknaden för kulturella och kreativa näringar. Vi vet ju från nationalekonomi att utbud och efterfrågan krävs för en marknad. När man från Tillväxtverket fokuserar på att öka utbudet, så kommer det inte fungera utan en bra inköpskompetens. En typisk KKN-näring kunde vara att vara sjukhusclown, som inte fanns för 15 år sedan. Idag finns ganska många på barnsjukhus. Man vet att om clowner finns där så mår barnen bättre. Om man går på Cirkusskolan i Gävle så går man inte ut i arbetslöshet, utan det finns en avsättning, för att det finns en samverkan mellan efterfrågan och utbud. ( ) Bidragsfinansiering finansierar inte på någon nivå något långsiktigt. Det är klart att folk skulle göra saker om det kommer bidrag men det kan omöjligt ge en ekonomisk hållbarhet på sikt. Det betyder inte att det offentliga inte har någon roll, det offentliga är ju kund till sjukhusclownen, men det är ju inte ett bidrag utan en situation då de är kund. Det handlar olika pengar. Max Valentin belyser också att innovationskluster ofta skapats runt omkring stora satsningar från offentlig sektor. Han säger att exempelvis satsningar på militärt försvar runt om i världen medfört att innovationskluster vuxit fram. 13

14 Att det tillverkas kameror i Linköping är inte så konstigt, för där finns Saab. De stora klustren uppstår genom att de offentliga gör stora inköp av sådant de behöver. Det är inte bara så att Ericson lever på försvarsinköpen, men utan försvarsinköpen skulle de inte ha kommit på plats. Det uppstår saker runt omkring och det offentliga kan ta rollen som early adopter. Det offentliga, med beställandekrav, kan också driva sektorn. Det handlar inte om bidrag utan kravställning. Max Valentins resonemang uppmärksammar dock en svårighet med att arbeta med utbudssidan av en marknad, som han tycker att man på annat håll förtjänstfullt gjort med marknaden för cirkusclowner. Problemet inom KKN Sörmland, säger han, är att perspektivet är för generellt. Det är en väldigt specifik fråga hur behandling av barn på sjukhus kan underlättas med hjälp av cirkusclowner. Marknaden har uppstått för att flera aktörer har ett specifikt intresse. Men med en väldigt generell ingång blir det en väldigt generell marknad, som är svår att bearbeta. När det gäller enkätresultatet om inköpskompetens i näringslivet och offentlig sektor, samt kompetensutveckling hos KKN-aktörer, är informanterna mer förstående till respondenternas svar. Många menar att KKN-aktörer ibland inte kommunicerar tillräckligt vilka värden de förmedlar och att kunder inte alltid uppfattar dessa värden, även om de kommuniceras. När de tillfrågas tror majoriteten informanter, liksom respondenternas i enkäten, att det är viktigt att ha fler fysiska möten mellan näringsliv och kulturliv. Vissa vill dock betona att den typen av möten måste vara av otvunget slag. Johanna Skantze återkommer flera gånger till vikten av att skapa möten, även om hon lämnar följande reservation: Jag tror återigen på att skapa möten. Då menar jag inte, vill jag understryka, att sitta vid sammanträdesbord och prata, utan att ta spontana möten och söka information och relationer med människor som man normalt inte kanske tar en kaffe med. Det är i relationen som det skapas tillit för att man gör något bra tillsammans. Ytterligare andra menar att ett problem med sammankomster mellan näringsliv och kulturliv är att de endast samlar kulturlivet. Ett exempel på en potentiell lokal mötesplats med mer näringsinriktat fokus är den så kallade morgonsoffan i Pelles Lusthus, arrangerad av Regionförbundet Sörmland och andra företagsfrämjare. Denna har av flera intervjuade föreslagits ha potential att kunna skapa just de möten som efterfrågats. Ett sådant event är också inbokat från KKN Sörmlands sida till den 21 november I övrigt har det betonats att karaktären på dessa arenor och mötesplatser som har varit svåra för flera intervjuade att definiera närmare har handlat om att ha ömsesidigt givande möten bottnande i ett gemensamt intresse så att inte möten skapas som ett självändamål. Att fortfarande tala olika språk I förra årets utvärdering av KKN Sörmland, som hade ett fokus på KKN-aktörerna, var ett återkommande tema att kultur- och näringslivsaktörer upplevdes tala olika språk. Även i denna utvärdering återkommer den typen av resonemang. Lena Appel säger exempelvis: Det är ett glapp mellan vad näringspolitiken och kulturutövare talar om som värde. Det är en viktig fråga, för man tror att det går att lägga samma mallar på. Men då blir det går inte bara att använda den gamla strukturen. Den kulturella kraften och kulturens innebörd talar verkligen inte samma språk som näringslivet. Man har inte samma värdeskala. 14

15 Maria Hallberg säger att detta också gäller den grupp hon arbetar med, nämligen samtidskonstnärer: Man talar olika språk. Om det handlar om hur man ska utveckla sin näringsverksamhet tror jag att det är väldigt svårt att jämföra med till exempel en hotellägare. För handlar det om samtidskonst handlar det om konstnärlig kvalitet och konstnärerna känner inte igen sig och stöter ifrån sig om man bakar ihop allting. Men mötena tycker jag är spännande även om jag utbildningsmässigt tycker att man ska hålla det åtskilt. Ytterligare andra säger att det finns språkförbistringar när det gäller grundläggande syn på om man som KKN-aktör överhuvudtaget vill se företagare och näringsidkare, vad som skiljer de kreativa och kulturella näringarna från å ena sidan så kallad ren kulturproduktion och å andra sidan från andra näringar. Också begreppet KKN-aktör upplevs främmande för vissa. Pernilla Conley Pettersson på Almi säger till exempel: KKN-aktörer är ett väldigt konstigt ord för oss. Vi talar om kunder eller företagare. Ett specifikt exempel på när KKN-aktörer och företagsfrämjare sägs tala olika språk gäller begreppet innovation. Vid den deltagande observationen av KKN-aktörers presentationer vid Regionförbundet Sörmlands kontor den 10 oktober kunde konstateras att det talades om innovation ungefärligen synonymt med hur man talar om konstnärlig verkshöjd. Pernilla Conley Pettersson säger att det är en annan förståelse av begreppet än vad hon som arbetar med innovation på Almi har: Man kan vara ytterst kreativ och ha kreativa uttryck, men det är inte samma sak som innovationshöjd. I innovationshöjd måste man se nytta, och då handlar det om nytta för någon annan, så om det är någon som tycker att man gör nytta, men inte för andra, så är det inte samma sak. Det är många som kommer till oss och säger att den har gjort ett nytt uttryck på lampor, så att det ser ut så här nu, men för oss är det fortfarande en lampa som har fått en ny form. Form i sig är inte innovation. Det är jättebra, men det är inte innovation, för att ta ett väldigt förenklande exempel. Skulle det däremot vara en funktionshöjande förändring med nytta för användarna, då kan det vara intressant. I just dessa frågor måste man mötas och förstå varandra. Regina Westas på Coompanion, som också arbetar med innovation, har en annan ingång till begreppet: Innovation ska vara något nytt och det är lätt att förstå vad som är nytt när det gäller produkter. Det är svårare med social innovation, som vi jobbar med. Det handlar om nya företag och nya branscher, där man arbetar på ett helt annat sätt, där man inte i första hand arbetar för vinsters skull. Det är då det blir missuppfattningar, det är klart man gör vinst någon gång för att utvecklas vidare, det måste man ju ha på sikt, men det måste då handla om en vinst som inte sker på bekostnad av människor. Ett exempel på sociala innovationer kan vara när människor utanför arbetsmarknaden hittar en plats genom ett nytt tillvägagångssätt en social innovation. Innovationer handlar om något nytt eller något gammalt i ny form, men det behöver inte alltid vara en produkt. Hur kan man då förstå och försöka överbrygga de problem som kommer av att man upplevs tala olika språk? Lena Appels citat visar att den typen av kommunikationsbrist som beskrivs inte enbart är språklig utan bottnar i motsatta värderingar. Ett försök att närma sig de problem som beskrivs beträffande att kulturområdet och näringslivsområdet har olika värdeskalor och uttrycker sig på olika sätt, är återigen att förtydliga projektets inställning till hur man ser på värde. En annan viktig distinktion kan vara att skilja på kulturellt och 15

16 ekonomiskt värde. Att säga att kulturproducenter vanligen värdesätter kultur högre än näringslivsaktörer behöver nödvändigtvis inte betyda att man menar att kulturproducenter skulle sätta ett högre ekonomiskt värde på kultur. Det skulle istället till exempel kunna handla om att man menar att sådan produktion har andra värden som inte är ekonomiska, utan av estetisk, kulturell, social eller idémässig natur. Återigen syns kulturens egenvärde, som inrymmer den typen av icke-ekonomiska värden som nyss refererats till, som en lämplig utgångspunkt för den typen av klargöranden. Rekommendationer Ett sammanfattande omdöme från denna utvärderingsrapport är att det tycks finnas stora oklarheter kring hur en eventuell fortsättning bör utformas. Det gäller vilka avgränsningar som ska råda, vilka frågor som arbetet ska behandla, vilken offentlig organisation som ska bära huvudansvaret för dessa, samt vilka mål och syften som bör uppnås. Denna stora oklarhet känns angelägen att adressera, inte minst eftersom en majoritet av informanterna anser att man bör arbeta vidare med de frågor som behandlats i KKN Sörmland och att dessa dessutom bör upptas i en reguljär verksamhet. Därtill visar enkätstudien bland deltagarna i KKN Sörmland att helhetsbetyget varit gott, även om det finns förbättringspotentialer. Flera anledningar kan ha samspelat till otydligheten kring en fortsättning. Vissa har talat om att kulturområdet generellt nedprioriteras inom de offentliga organisationerna. Andra har antytt att projektets nuvarande organisation varit otydlig och involverat för många aktörer utan tillräckligt ägarskap. Ytterligare andra har talat om att det är lätt att olika aktörer tolkar projektet i enlighet med sin egen organisations uppdrag, vilket medför en förenkling där vissa delar aspekter förstärks medan andra nedtonas; så att projektet på så sätt antingen tolkas som ett närings- eller kulturprojekt. En ännu mer fundamental förklaring till varför man i denna förestående omorganisering inte har ett tydligt förslag till ett gränssnitt kan ha att göra med hur man arbetat med de kulturella och kreativa näringarna på ett nationellt plan. Johanna Skantze kommenterar hur man har arbetat med de kulturella och kreativa näringarna inom både Näringsdepartementet och Kulturdepartementet: Om vad som helst vore möjligt så skulle man inte behöva ha det separat, man skulle kunna göra en hel rockad på alla nivåer och slå ihop allting. Man kan ju tänka att det vore vettigt att börja om från början. ( ) Helst av allt skulle jag röra om helt och fullt och göra nya strukturer, för alla strukturerna vi har idag kommunalt, regionalt och nationellt härstammar från en annan tid. Vad är det som säger att vi nu bör ha de här departementen som vi alltid har haft? Vi lever i ett helt annat samhälle nu. Det fungerar på ett annat sätt, människor lever efter andra drivkrafter, det existentiella tar allt större utrymme i människors liv. Vad innebär det för ekonomin när människor mer och mer driver sina företag efter sina passioner? Det ser vi väldigt mycket av i den kreativa sektorn. Det synes vara svårt att organisera sig gränsöverskridande i befintliga strukturer, även om det är ett honnörsord i många sammanhang på ett retoriskt plan. Exempelvis landstingsdirektör Jan Grönlund vittnar om att det finns en stark vilja att arbeta mer gränsöverskridande inom de offentliga organisationerna inblandade i detta projekt. En upplevd risk som många framhållit är dock att huvudmannens organisationstillhörighet och verksamhetsinriktning färgar av sig på arbetet på ett sådant sätt att det blir ett vägval antingen mot kultur- eller näringsliv. En sådan utveckling skulle kunna vara ett resultat av automorfism (Schwartz, 1997), det vill säga att organisationer börjar imitera sig själva och utforma framtida arbete i enlighet med 16

17 hur man arbetat tidigare. Om man vill utforma en fortsättning på KKN Sörmland till en gränsöverskridande hybrid mellan kultur- och näringslivsverksamhet bör man vara medveten om denna risk och hantera den genom att till exempel tydligt poängtera att arbetet med denna verksamhet inte nödvändigtvis kan hanteras i befintliga strukturer och enligt de arbetssätt och värderingar anställda i involverade organisationer är vana vid. Hur vi kategoriserar vår omvärld genom att till exempel dra upp gränser för vad som är kultur- eller näringslivsverksamheter, eller hur vi kategoriserar en mångfald av olika organisationer i ett begrepp såsom de kulturella och kreativa näringarna har betydelse. Det finns ett helt forskningsfält (se Verge & Wry, 2013 för en översikt) som handlar om vilka konsekvenserna blir när vi gör dessa gränsdragningar genom att kategorisera när det gäller allt från hur vi genrebestämmer film (Hsu, 2006) till hur vi indelar börsföretag i olika näringar (Zuckermann, 1999) och kategoriserar aktier som hög- och lågrisk (Lounsbury & Rao, 2004). Helt kort kan det sägas att det kan vara bra att vara medveten om att dessa gränsdragningar och avgränsningar har betydelse och kan skapa otydlighet, särskilt eftersom de kulturella och kreativa näringarna kan betraktas som ett relativt nytt och oetablerat begrepp. En basal observation är att de flesta som intervjuats i denna studie anser att en kulturell och kreativ näring kan inkludera nästan vilken organisation som helst i kulturlivet, samtidigt som man anser det som självklart att långtifrån alla företag i näringslivet vore meningsfulla att kategorisera såsom en kulturell och kreativ näring. Gränserna verkar med andra ord mer inkluderande mot den kulturella sfären än mot näringslivets sfär. Om man som majoriteten i denna utvärdering tycker att man ska fortsätta verksamheten i reguljär form, kan ett tydliggörande av målgrupp och vad man menar med kulturella och kreativa näringar i detta sammanhang rekommenderas, både vad gäller hur de skiljer sig från andra näringar och från eventuellt andra typer av kulturproduktion som inte ska omfattas av projektet. I intervjuerna har inte en viss prioriterad modell för en eventuell fortsatt verksamhet inom KKN Sörmland kunnat identifieras, eller ens vilka olika alternativ man kan se framför sig. Målsättningen med intervjuerna har varit att utreda vilka modeller som tornat fram hos de intervjuade och utifrån deras samlade omdömen ge en rekommendation om vad som synes vara den mest lämpliga vägen framåt för en eventuell fortsättning. Frågor som i den bästa av världar skulle kunna utredas ytterligare, innan ett beslutsunderlag tas hänsyn till, vore exempelvis: Vad ska ett eventuellt fortsatt reguljärt arbete syfta till? Vilka avgränsningar ska ett sådant arbete ha? Vilken organisation ska vara huvudman för projektet och varför? Ska arbetet inriktas mot kultur, näring eller verka som en gränsöverskridande hybrid? Ska det hävdas att kulturen har ett egenvärde eller inte? Ska denna grupp arbetas med som en särart eller integrerat med andra näringar? Vilken eller vilka organisationsformer bör involverade ha och varför? Hur många organisationer vill man samverka med och hur ska ett tydligt gränssnitt se ut mellan dem? Vilka slutsatser kan man dra av KKN Sörmlands treåriga verksamhet och hur säkrar man kompetensförsörjning, engagemang och resurser för att arbeta reguljärt i detta komplexa spänningsfält? Rekommendationen i denna utvärdering är att de relevanta beslutsfattarna inom en snar framtid bereder ett beslutsunderlag för en eventuell fortsättning av KKN Sörmlands 17

18 verksamhet. Detta känns brådskande eftersom projektet i skrivande stund närmar sig sitt slut samtidigt som inga tydliga, distinkta modeller för en eventuell fortsättning av verksamheten finns att tillgå i intervjumaterialet. Grundat på intrycken från och tolkningarna av intervjuerna följer här emellertid ett inspel till tre principmodeller för hur en långsiktigt hållbar verksamhet skulle kunna organiseras. Inspel till beslutsunderlag tre tänkbara principmodeller Intentionen i detta utvärderingsarbete har varit att sammanställa ett antal föreslagna modeller framkomna under intervjuerna till ett färdigt beslutsunderlag. Eftersom resultatet har visat att de intervjuade upplevt en osäkerhet kring vilka modeller de kan se framför sig har istället här tre principmodeller av mer övergripande slag föreslagits av utvärderaren. Givet att detta är principmodeller med visst tolkningsutrymme och flexibilitet kan det inledningsvis sägas att ett antal outredda organisatoriska frågor ofrånkomligt kommer att uppstå om man väljer att gå vidare med någon av dessa modeller. Dessa modeller ska just därför ses som principmodeller och inte färdiga organisationsmodeller. Idén bakom framtagandet av dessa modeller har varit tvåfaldigt. Dels syftar modellerna till att lägga fram förslag som bedöms vara kongeniala med intervjumaterialet och de möjligheter och vägval som man kunnat skönja framför sig om än med otydliga konturer. Dels syftar principmodellerna till att presentera en så rik variation och kontrastverkan som möjligt, för att på så sätt förstärka och tydliggöra skillnaderna mellan olika vägval. Principmodellerna, särskilt modell 1 och 2, kan därför ses som två ytterligheter på ett kontinuum. Modell 3, en gränsöverskridande modell, är en modell som kan bör ses på en annan typ av skala den har en särart och är något annat och något mer än ett mellanting av de två första modellerna. Modell 1: Kulturmodellen Den första föreslagna principmodellen är en modell med en huvudman med ansvar för kulturområdet, exempelvis Landstinget Sörmland. Denna kan i någon mån betraktas som en tillbakagång till vad vissa skulle benämna som en traditionell kulturstödsmodell, där verksamhetslogiken bottnar i att det offentliga inte ska stödja sådant som har en egen kommersiell bärkraft. En sådan modell hävdar att kulturproduktion har ett egenvärde, som är överordnat dess kommersiella potentialer. Avgörande för resursallokering av offentliga resurser blir därför den konstnärliga verkshöjden hos kulturutövare och KKN-aktörer. De verksamheter en sådan modell arbetar mot anses verka inom konstvärldar och fält för kulturproduktion, vars överordnade mål är att definiera vad som är bra konst/kultur och där verksamheternas mål framför allt är att avancera sin statusmässiga position i denna kulturellt inriktade omvärld. Målgruppen för en sådan modell är avhängig de kulturella ambitioner och potentialer hos KKN-aktörerna och kan i övrigt vara bred vad gäller organisationsform, vinstintresse och tillväxtambitioner (eller brist därpå). En icke-vinstdrivande kulturutövare som bedriver konstnärlig verksamhet på hobbybasis skulle exempelvis därför kunna komma ifråga för ett sådant projekt. Hur förenlig är en sådan här modell för KKN Sörmlands underliggande syfte att främja regional ekonomisk tillväxt? Den synes högst tveksam. En argumentation vore emellertid att lägga vikt vid förmodade positiva ekonomiska externaliteter 1 som ett berikat kulturliv kan ha på den ekonomiska tillväxten i kulturlivets omvärld. Denna tanke genomsyrar Richard 1 En extern effekt av en ekonomisk transaktion på en tredje part. 18

19 Floridas välspridda forskning. Inte minst i spridningen av denna forskning bland förfäktare av högre kulturbudgetar kan det märkas att detta budskap ofta mottas med stor glädje. Som tidigare nämnts kan man utifrån en sådan retorik mena att det är näringslivet som i första hand är beroende av kulturlivet. I detta sammanhang kan det dock vara på sin plats att säga att kritiker till Richard Florida menat att korrelation ofta misstas för kausalitet och att forskningsresultaten ofta blir starkt ideologiserande. Peck (2005) är en av sådana kritiker, som bland mycket annat lyfter den så kallade Las Vegas-kritiken, där staden Las Vegas tas som ett exempel på hur en kultur som tvärtom ofta anses som förfärande går hand i hand med mycket hög ekonomisk tillväxt. Utan att fördjupa sig i den metodologiska kritiken mot Richard Florida kan det för KKN Sörmlands fall också konstateras att KKN-aktörerna inom projektet enbart utgör en liten del av vad Florida benämner som den kreativa klassen och att denna typ av argumentationskedja om positiva externaliteter långt ifrån kan anses vara oomtvistad och ledd i bevis för detta lokala sammanhang. En fördel med denna modell är att den, utifrån enkätresultatet, kan förmodas ha en stark förankring hos merparten av de kopplade KKN-aktörer som projektet har i dag. Modell 2: Kommersmodellen Den andra föreslagna principmodellen är en modell med huvudman med ansvar för näringslivsområdet, exempelvis Regionförbundet Sörmland. Denna modell är den modell som lägger starkast fokus på att främja ekonomisk konkurrenskraft och som av vissa skulle kunna anses vara en tillbakagång till traditionell näringslivspolitik. Utgångspunkten är en tro om att kulturella och kreativa näringar har potential att vara en bransch med högre produktivitet och ekonomisk utväxling än andra näringar utan konstnärlig verkshöjd i regionen den typen av näringar som vissa har benämnt som renodlat kommersiella. Den tar som utgångspunkt en tro om att regionen kommer att motse fler arbetstillfällen i dessa näringar, med högre ekonomisk produktivitet än andra näringar, samt att detta arbetstillfällena kommer att skapas både i form av ett större antal företag inom dessa näringar och att dessa kommer att växa i antal anställda i högre utsträckning än andra näringar. Vad denna modell vilar på är med andra ord en mycket stark förhoppning om dessa näringars ekonomiska potential. Många informanter i denna studie har talat om att de tror på en stark ekonomisk potential i dessa näringar och en sådan här inriktning skulle behöva förtydliga att detta är något man genuint tror på, mer än enbart på ett retoriskt plan. En principiell skillnad mot den förra modellen är att konstnärlig verkshöjd per se bedöms som ovidkommande. Sådana värden blir enbart intressanta om de kan ha en ekonomisk betydelse och utväxling. Den relevanta omvärlden bedöms vara marknaden, företrädesvis den privata delen av den. En följdmässig avgränsning är att enbart söka och tillåta deltagare med högt vinstintresse och tillväxtambitioner, samt utesluta de som exempelvis menar sig bidra med allmännyttiga värden som inte går att prissätta, som verkar i civilsamhället eller har sin motivation i annat än att tjäna mer pengar på verksamheten än de kan göra inom andra tillgripliga alternativ. Denna modell har ett mer mikrofokuserat perspektiv på ekonomisk produktivitet än vad föregående modell har. Istället för att tala om samhälleliga effekter fokuseras på vilka mätbara värden som skapas inom de respektive företagen i de kulturella och kreativa näringarna i regionen. Denna modell kan sägas vara den modell som i störst utsträckning poängterar och eftersträvar ekonomiska värden hos KKN-aktörerna. En översiktlig bedömning av de KKN-aktörer som 19

20 hittills deltagit i projektet är att en sådan avgränsning sannolikt skulle utesluta en stor del av de som hittills visat intresse för projektet. Modell 3: Hybridmodellen Den tredje modellen, som också är den som bedöms ligga KKN Sörmlands nuvarande verksamhet närmast, är en hybridmodell som har till uppgift att balansera och jämka olika, ibland motstridiga, verksamhetslogiker. Detta är också den modell som förefaller mest i linje med förra årets utvärdering av KKN Sörmland, där det framlades att en tredje väg mellan kulturella och kommersiella skyttegravar var önskvärd. Modellens huvudman kan ha sin huvudsakliga verksamhetslogik och sitt ansvarsområde antingen inom kultur- eller näringslivsområdet. Oavsett skulle det behöva poängteras att en fortsatt verksamhet behöver avvika från den generella verksamhetslogiken hos sin huvudman, antingen till att omfamna en mer kulturområdesinriktad verksamhetslogik hos en huvudman inom näringslivsområdet eller vice versa. En annan möjlighet är att göra detta till en självständig, oberoende verksamhet som har i uppgift att utforma, förädla och förtydliga sin egen verksamhetslogik. Denna modell kan hävda kulturens egenvärde, men ställa krav på deltagare att ha ambitioner och marknadsmässiga potentialer till att som ett minimum trygga egenfinansierad försörjning, vara öppen för nya finansieringsformer och i grunden se positivt på försök att kommersialisera hela eller delar av den egna verksamheten. Icke lönsamma verksamhetsdelar måste då finansieras av andra lönsamma verksamhetsdelar, vilket brukar benämnas som gungor och karuseller. En avgränsning blir att avfärda kulturutövare som man inte bedömer ha ekonomiska potentialer, även om man exempelvis kan se ett mycket stort kulturellt värde i dessa verksamheter. I linje med en sådan avgränsning blir det önskvärt att tydligt poängtera att verksamheten inte syftar till att ge offentliga bidragsmedel till kulturutövare, utan att sådana i så fall får sökas inom kulturområdet på annat håll, i den mån de finns. Resurser som allokeras till kulturutövare och KKN-aktörer används istället till att köpa in de tjänster som man bedömer ha god potential att inköpas av andra, i näringslivet. KKN Sörmland kan då tillsammans med kulturutövare och KKN-aktörer utveckla deras tjänster och produkter genom en genomtänkt kravspecifikation och kan underlätta deras affärsverksamhet genom att i vissa fall agera som pilotkunder och early adpoters i de fall där inköpen anses ge större nytta än dess ekonomiska kostnad. Sammanfattning Ovanstående tre principmodeller kan i någon mån tyckas vara förenklande. En tolkning av intervjumaterialet är dock att olika informanter verkar uppfatta projektet på skilda värdegrunder och utifrån sina egna perspektiv har en syn som ligger en av dessa tre modeller närmast. En eftersträvad samsyn kring en modell tycks önskvärd för att överbrygga den problematik som finns med att gränsdragningarna idag upplevs som komplicerade och otydliga. En förestående utmaning oavsett avgränsning är att fortsatt kunna rekrytera tillräckligt många intressanta deltagare och få en uppslutning kring projektet i de offentliga organisationer som ska finansiera och ha del av projektet. En ökad tydlighet i fråga om avgränsning, organisatoriskt gränssnitt, verksamhetslogik och kulturella och kommersiella utgångspunkter förefaller emellertid nödvändig för att alla involverade ska ha motivation och drivkraft att sträva mot samma mål. 20