Kapitel 1 Skogen knakade av vinter. Från en öppen himmel rasade snö ned i hålet där hans näsa suttit, rak och arrogant som gjort sig bra i teve.

Transkript

1 Kapitel 1 Skogen knakade av vinter. Från en öppen himmel rasade snö ned i hålet där hans näsa suttit, rak och arrogant som gjort sig bra i teve. Paralyserad i luftvägarna storknade han men drevs framåt av de tre i exekutionspatrullen. De var hans motsats. Han tillhörde den intellektuella makteliten; klädd i stadsskor med vintersula utan skinnfoder. Nu utan skinnmössa. Utan handskar. Allt - lida och fördraga. Tills det blir tyst med ens Halvt ihjälslagen och bortförd skulle han inte komma till mötet med UD-juristen Karls Slingberg från grannlandet Sverige. Villkoren för Rysslands gaslednings fortsatta drift, i stort sett inom Sveriges territorialvatten, skulle läggas fram av någon annan. En lismande medlöpare till ministern. Listan på de köpta svenska entreprenörerna och politikerna och namnen på fler som sträckte ut handen efter ryska rubel skulle bli en påtryckning i förhandlingen med Slingberg. Han hade tänkt hota med att offentliggöra listan. Skapa kaos om överenskommelserna om de stora hamnbyggena som lyfte Slite på Gotland, byggen bekostade av Ryssland. Tvinga den svenska statsministern att utlysa nyval. Han hade velat klargöra att gastillgångarna möjliggjorde för Kreml att styra Europas energiförbrukning. Under de kommande femtio åren, bäste Slingberg, hade han sett fram emot att säga. Vi tar hand om övervakning och eventuella repressalier. En rysk zon kreeras i Östersjön, för allas bästa.

2 De tre i exekutionspatrullen var köpta bödlar med stenansikten och dåliga tänder. När de pulsat fram till en öppning i skogen och kände för en rök, tvingade de honom att ta av sig kläderna. In på bara skinnet. Vad övrigt är skriande kråkor sköt upp i virvlar i snöfallet. tystnad, hann han tänka med blicken riktad uppåt. Efter utfört uppdrag körde bödlarna tillbaka mot Moskva under diskussion om klädernas uppdelning. Fordonet sladdade på vägen som var krokig och oplogad. Sikten skymdes av staplade timmerhögar avverkade för länge sedan. Sveriges utsände, Karl Slingberg, blev bjuden på te ur en samovar. Spasiba. Tack., sa han. Han fick koppen och la i socker, hällde i mjölk och rörde om. Det tar någon minut extra. Ministerns rådgivare har råkat ut för en olycka, sa den kvinnliga sekreteraren som kommit med brickan. Särskilt tråkigt när det drabbar en familjefar med fru och barn, eller hur? En darrning for genom Slingberg. Ryssarna var medvetna om hans kompetens- och fullmaktsområden. Det här skådespelet betydde helt andra krav. Jag förstod av min chef att ni är gift med Greta, fortsatte sekreteraren på perfekt svenska. Tindra, er dotter, har också ett vackert namn. Som ett bloss mot himlen. Sekreteraren blåste i sin kupade handflata och skrattade till. Slingberg stålsatte sig att andas normalt. Hon vände honom ryggen. Han fick rummet för sig själv i sjutton långa minuter. Impulsen att ringa hem motade han bort. Tekoppen blev stående på det antika bordet.

3 I sin rapport till UD i Stockholm presenterade Karl Slingberg ryssarnas syn på svenska fördelar med gasledningen. Den gav stadigvarande arbeten på Gotland och längs den svenska östersjökusten. Den främjade sjönäringen samt borgade för säkerhetspolitisk stabilitet i området. Gasledningen var ett miljövänligt alternativ till oljetransporter på fartyg. I samtliga delar kunde han förorda ryssarnas inställning utan att Sveriges neutralitet i Östersjön kunde sägas bli äventyrad. Kapitel 2 Klockan var elva på kvällen. Tre trappor upp på Wallingatan 30 C i Stockholm lyste ett alltför kraftfullt sken för att vara normalt den tiden på dygnet. Greta Slingberg brukade släcka ned i rummen; se till att familjen gick och la sig. Det hände inte den 26 januari. Hon var inte hemma. Karl Slingberg satt med benen korsade i soffan i vardagsrummet. Hans sextonåriga dotter halvlåg i en fåtölj och bet på naglarna. De hade ingen aning om var hon var. Du pratade med henne när hon kom hem efter jobbet. Jag hade förhandlingar. De drog ut på tiden, slutade åtta. Jag ringde tyvärr inte. Hans blick mötte dotterns som djupnat av rädsla. Seså, ville han säga och böja sig mot henne och lägga handen på hennes huvud. Tindra tryckte sig instinktivt bort från honom. Mamma kanske är på en sen bio, sa hon. Utan dig och mig. Ursäkta. Allvar. Får hon inte göra som hon vill? Tindra. Han började på ny kula. Skola i morgon, eller hur? Flickan drog med båda händerna över magen.

4 Det var mer än en försening eller ett missförstånd. På soffbordet lyste displyen på deras mobiltelefoner bredvid varandra. Mamma ringde inte tillbaka. Det här är Gretas svarare. Tala in ett meddelande, snälla. Det är såå tråkigt med bara sus i luren. Karl Slingberg hade märkt att det var något galet så snart han kom hem. Mamma är borta. Tindra hängde kvar vid dörren till sitt rum och pillade på en röd glaspärla i näsvingen. Något hemskt höll på att hända. Han ville så mycket lägga armen om Tindras axlar. Säga att han var hemma, det skulle ordna sig. Villrådigt tog han av sig rocken och kände vinterkylan i tyget då han hängde upp den på en galge. Intensivt önskade han att Tindra skulle slänga igen dörren om sig, som vanligt, så att han kunde ägna sig åt morgontidningen som han slarvläst vid frukosten. Det gömda skriket i Tindras röst öppnade för det outhärdliga. Obehaget blev mer påtagligt ju längre tiden led. Det började rista i dem. Sa hon inget? Jag vet inte. Gå och handla, kanske. Skyll inte på mig. Mamma hade tjafsat. Det gick inte att berätta om det. Det kändes för sent. Något var för sent. Det som kunde varit varmt och ombonat och en film på teve och mammas malande om läxor och om fröken som ringt; det hade kunnat finnas med medan hon släckte och gick från rum till rum och rösten steg och sjönk. Har du ätit? sa han. Nä. De tittade sig omkring i köket. Fyra tomater var framtagna på ett fat på arbetsbänken. Inget annat ätbart. Tindras pappa la en förskärare på köksön.

5 Han hade hittat kniven på byrån i hallen. Det hade aldrig hänt att det legat en kökskniv där. Vet du nåt om kniven? sa han. Är du inte klok. Höll mamma i kniven när hon ropade att nu går jag, Tindra? Det kändes konstigare och konstigare. Det måste finnas något litet struntskäl som de inte kommit på. Har hon skrivit en lapp? undrade Slingberg. Den kan ha fallit till golvet, sa Tindra. De låtsades att om de bara hittade lappen skulle förklaringen stå där. De skulle säga att okej då, då kommer hon snart. Jag går och lägger mig. I köket fanns den inte. I sängkammaren då? Sängkammaren var föräldrarnas rum, kanske mest mammas. När hon kom hem skulle hon se på dem med en blick som blev grå och sorgsen om de rört något, tänkte de och var försiktiga. Den blicken hade kommit på sista tiden. Från att ha varit ett strålande ljus som alltid brunnit då hon sett mot dem och fått henne att le mjukt, fanns knappt glöden kvar. På mammas byrå stod deras bröllopskort. Tre fotografier på Tindra. Handen av keramik som Tindra gett henne för att hänga ringar och armband på. Inget hade hon tagit med sig. Fadern hade en garderob. I den hade han en blygsam garderob med en kostym för varje veckodag, ett par jeans och tre pikétröjor för fritid, vita skjortor som han veckovis lämnade in på tvätt och några lådor med underkläder. De stora garderoberna var moderns. Hon hade kläder kvar sedan hon var ung. De passade fortfarande. När hon bläddrade bland galgarna sjöng röster i henne. Det var andra tider, sa hon och drog ut en galge och satte klädesplagget framför sig för att berätta.

6 Tindra lyssnade inte. Det var länge sedan hon slutade med det. När Tindra var liten fick hon prova kläderna. Inte längre. Det kom som en blixt från klar himmel. Tindra hade inte räknat med att morsan skulle märka att kläderna försvann, att Tindra fick en bra slant för dem på second hand. Tindra, låt bli mina grejer i garderoberna. Skorna också och smyckena. Vafannurå! Jag säger det bara en gång. Det blev inte mer snackat om saken. Inget som pappa blev inblandad i. Då började fröken ringa, den jävla subban. Tindra, din fröken har ringt till mig. Jag måste tala med dig om henne. Kom och sitt här. Jag skiter i henne. Gå du till plugget bara. Vänta lite nu. Vad pratar du om? Inte vet jag. Några böcker. De kan kärringen glömma. Har du sålt skolans böcker? Om du behöver pengar ska du prata med mig. Skulle inte tro det. Hallå, tjejen. Jag har varit ung själv. Vi som brukar kunna prata med varandra, Tindra. Greta Slingberg hade inte tagit något med sig ur garderoberna. Det piggade upp dem. Det hade varit konstigt om hon packat en väska och gått utan att säga vart. Så länge Tindra och hennes pappa trodde att hon skulle komma hem snart, gissade de var hon var. Det slog dem inte att hon kunde ha råkat ut för en olycka. Det föll dem inte in annat än att hon var försenad. På något sätt hade hon tappat kontakten med dem. Det skulle reda upp sig. I morse var det som vanligt, mumlade fadern. Det gamla inkörda. Du känner inte henne, tänkte Tindra föraktfullt. Morsan tycker att Wallingatan är magisk. Hon

7 känner vibbar av det gamla Barnhuset där de föräldralösa togs om hand och Engelska kyrkan som är nedmonterad och uppsatt i diplomatstan. Förr brukade hon ta med Tindra och visa. Den glömda gränden är mysig, eller hur Tindra. Ett stråk som inte leder någonstans i dag. Tänk dig hur det måste ha varit att bo här. Energierna känns i hela kvarteret. De brukade låtsas som om det var sant. För några månader hade morsan fått något svindlande över sig. Jag är övertygad om att bara här kan osannolika möten ske. Jag vill inte tro på slumpen. Kom och sätt dig. Jag vill prata. Det tillfredsställda nöjda i rösten stötte bort Tindra. Vad är det om? Jaså, på det humöret. I dag, igen. Jag sticker nu. Vart då? Ut, sa jag. I glipan, innan ytterdörren slog igen, såg Tindra morsans läppar pressas samman. Den där grimasen hade varit tillbaka i dag, innan den djupa sucken och harklandet, sedan ord mjuka som handsskinn. Tindra, mitt enda flickebarn. Så synd. Tänk om hon har blivit religiös? överröstade Tindra morsans röst i huvudet. Gått med i ett jävla Knutby, eller nåt. Blivit politisk extremist. Det ringde i Slingbergs telefon. Medan han lyssnade blev ansiktet långt och tomt. Jag förstår inte. Tujor? Vad är det? Ett träd, jaha. Han antecknade på ett block och sa att om så var fallet skulle han givetvis betala vad det kostade. Samtalet var slut. Tindra, har du sågat ned vår grannes tujor på hans landställe? Bredvid vårt hus där. Fula jävla skitgranar. Vem bryr sig! Ägaren, Tindra. Han väntade på att vi skulle

8 ringa tillbaka. Han har talat med Greta i dag. Efter fem någon gång. Klockan är nästan tolv. Gå och lägg dig. Skitgranarna tar vi i morgon. Hans hand nuddade Tindras kolsvarta upptuperade hår, en utsträckt hand utan förebråelser i gesten. Som om ingenting spelade någon roll. Som om de lika gärna kunde vara döda. Kört, sprutade det ur hans ögon. Förbannat jävla kört! Kapitel 3 Jag jobbar i Stockholms Polishus. Det ligger på Kungsholmen. Kungsholmen är en ö omgiven av fjärdar. Strandlinjen är 8900 meter lång. wikipedia.org/wiki/riddarfj%c3%a4rdenytan är 391 hektar. Stockholmiana intresserar mig. Det och forensisk vetenskap och litteratur. Allt annat skiter jag i, utom pengar. Polishuset, där jag är anställd i servicepoolen, är förbundet med Stockholms rådhus genom Suckarnas gång, en kulvert. Där, under jord, transporteras häktade till och från domstolsförhandlingar. Polishuset ligger i Polishusparken och utgör högkvarter för Polismyndigheten i Stockholms län samt för Rikspolisstyrelsen och består av flera byggnadskroppar inom kvarteret Kronoberg. Jag och de andra i poolen håller de där byggnaderna i trim. Jag kör bil till jobbet. Från mitt garage på Kammakargatan tar jag vänster på Västmannagatan, höger på Wallingatan och drar över Barnhusbron från Dalagatan och glider ned i polisgaraget på Bergsgatan på fem minuter. Samma varje dag, utan störningar, tills en ruggig morgon i slutet av januari då en låg vinterhimmel pressade stockholmarna att huka sig. Det var egentligen ingen stor sak. En man kom i vägen då

9 jag skulle göra svängen upp på trottoaren fram till gallergrinden på Bergsgatan. En vanlig tjänstemannatyp med portfölj klädd i vinterrock, vantar och halsduk. Han var barhuvad. Det såg kallt ut i vinden som anföll med snöpigg. Att det bet ordentligt på honom syntes på grimaserna i hans ansikte. Han hade inte förstånd att snabba sig in någonstans. Andra fotgängare kastade blickar mot himlen och skyndade sig. Han verkade frånvarande. Såg inte upp i trafiken. Drog benen efter sig. Hindrade mig att komma in i polisgaraget. Det var inte vädret han funderade på. Våra blickar korsades genom bilfönstret. Jag anade olycka i hans. Tomma isbitar bakom glasögonen. Det gjorde mig vaksam på hans stela muskler, överallt utom vid tinningen. Där pumpade en nerv. Området runt snutparken drällde av missbrukare, gamla kåkfarare, vilsna personer som kunde flyga på en. Dålig luft var en anledning. Sedan medeltiden sipprade gaser upp under asfalten, fabricerade ur ruiner av kloster, kyrkor, kult- och begravningsplatser nedsjunkna i gyttja. Självklart att sådant påverkade. Det och knark och kriminalitet. Man fick ha ögonen med sig. Jag rullade ned rutan för att kolla om han tänkte göra något med min SUV. Ja, hej du! sa jag och släppte honom inte med ögonen. Min fru är försvunnen, sa han. Rösten hade ett desperat tonfall. Hans rock var snöpudrad. Spår i snön på trottoaren visade att han gått fram och tillbaka på stället. Bäst att göra en anmälan, då. Jag kastade med

10 huvudet åt grinden till, åt passagerarsidan till. Jag är på väg in. Jag lät dörren på passagerarsidan glida upp. Ja, tack! utbrast han. Han gick runt framför bilen och klättrade in. Under tiden höll jag fram mitt passerkort mot lasern. Grinden till Polishuset vek upp sig. Kapitel 4 Jag guidade den frusne tjänstemannatypen till kriminalkommissarie Hanssons rotel, fram till hans rum. Hansson hade höga uppklarningsprocent. På nolltid fick han grovt kriminella att skrapa med fötterna i förhörsrummet och börja bekänna utan att han höjde rösten ens. Min metod är att lyssna, anförtrodde han mig en gång när vi fikade på hans rum. Jag hör de skyldigas lögner lindas in i hopp om att slippa kåken. Vad som helst utom det, tänker de. Jag får fram sanningen för att det finns något att erkänna. Men jag tar det varligt när jag håvar in fisken. Varligt med grovt kriminella. Nu får du ge dig. Vi är alla människor. De ska få behålla sin värdighet. Hur värdigt var det för offren som blev ihjälslagna och pissade på och allt möjligt? Hur man än vänder sig har man röven bak. Jag pekade på dörren. Kriminalkommissarien heter Herman Hansson, sa jag alldeles i onödan. Namnet stod på dörren. Hansson var därinne. Eftersom mannen med portföljen inte knackade på, gjorde jag det och öppnade. Hansson stod nedböjd vid elementet och

11 lyssnade. Hej, hej, sa jag. Vad bra att du kom, Kim. Elementet fungerar inte. Du är väl i tjänst? Jag kollar med detsamma, sa jag och grävde fram en skruvmejsel ur bakfickan. Du får fixa starttiden med verkarn. Jag heter Karl Slingberg, sa mannen med portföljen. Min fru är försvunnen. Hansson reste sig medan han gav mig en lång blick. Var så god och sitt, sa Hansson till Slingberg och pekade på en stol. Går det bra att det här med elementet fixas under tiden? Det var ett elände med elementen. De var från olika tidsepoker då husen i parken byggts, byggts om och förbättrats. Saker och ting hade bytts ut spontant. Ibland ersatts med sekunda rör. Vitala dosor var felkopplade. Huvudkopplingarna var svåra att lokalisera. Kortfattat kan man säga att vi i poolen lyckades hålla medeltemperaturen i husen om vintern på 22 grader. På varannan våning var det 14 grader, på varannan 27. Med några handgrepp i ett skåp på våning två i huvudbyggnaden växlade vi värmeflödet till tvärtom. På så sätt hölls en hygglig temperatur för polisanställda, kriminella och allmänhet. Hanssons element var iskallt. Jag kavlade upp ärmarna. Vad är det som hänt? sa Hansson till mannen. Slingberg sa att hustrun Greta Slingberg hade sagt hej då till dottern och gått och handlat. Det var efter fem, kanske halv sex i går eftermiddag. Hansson skrev in uppgifterna på datorn. Vid varje ny fråga lutade han sig snett framåt över skrivbordet. Den sista som talade med henne som du vet var alltså er dotter, sa han. Hon vet inte mer än du

12 berättar nu? Just det. Greta kom hem från arbetet i vanlig tid. Min dotter var hemma. Ingen annan. Greta Slingberg jobbar alltså på Försäkringskassan i Vasastan. På tal om kassa, har ni det ekonomiskt trassligt? Inte alls. Vi har höga löner bägge. Inga skulder. Hansson frågade om Slingbergs jobb och fick veta att förutom advokatjobb var han medlare i konflikter i världen på regeringens uppdrag. Hansson drog ihop ansiktet till russintänket. Är en internationell medling på gång nu? sa Hansson. Nej. Senast var förra året i slutet på november. Då var jag i Ryssland. Det gällde gasledningen. På en mycket låg nivå i maktapparatens hierarki i både Sverige och Ryssland. Mer får jag inte yttra i den frågan. Jag trodde gasledningen var i det närmast byggd. Det kan uppstå situationer om tolkningar av vad som överenskommits. Inget av det är aktuellt nu. Jag kan inte se hur en kidnappning av Greta skulle förändra något, om det är vad du tänker på. Mina insatser i krislägen är inte av den art att min person har en sådan betydelse. Jag är konsult i internationell juridik utan befogenhet att fatta beslut. Har du företrätt någon person i svensk domstol som blivit missbelåten? Det är mer åklagare som utsätts för hot än advokater. Kidnappning av en klient anser jag för uteslutet. Har du bråkat med din fru? Är ni ovänner? Nej, då. Vi är väldigt sams och har det bra. Jag reser mycket i båda jobben. Hon har aldrig klagat över det.

13 Har du under dina resor gett henne anledning till svartsjuka? Absolut inte. Inte hon mot mig heller. Har din fru några ovänner? Det kan jag inte tro. Jo, i går ringde vår granne. Han hade varit på landet. Vi är grannar där med. Han klagade på en häck. En häck kan det bli mycket bråk om, sa Hansson och skrev ned grannens namn. Han ringde sent i går kväll. Det är därför jag nämner det. I morse började jag ringa runt till alla sjukhus. Hon är ingenstans. Det tänkte jag inte på i går. Vi väntade att hon skulle dyka upp. Nu gör vi så här, sa Hansson. Du ringer till Gretas närmaste släktingar och väninnor och frågar om hon är där. Ibland kan kvinnor ta en paus. Om de är ledsna, till exempel. Kanske behöver hon några dagar för sig själv. Säger din polisiära erfarenhet dig det. Att Greta är ledsen? Min erfarenhet både som man och som polis, sa Hansson allvarligt och följde Slingberg till dörren. Tro på att det ordnar sig. När dörren stängts vände sig kriminalkommissarien till mig, den enkla rörmokaren med en skiftnyckel i handen och pannan i djupa veck över elementet. Anmälningar om försvunna personer sker inte på den här våningen, sa han. Aldrig till mig! Dessutom borde han ha kontaktat Säpo.

14

15

16

17

18

19

20

21