Skatter i Torahn. Bibelstudium nr 16, A. Sabbaten den 4 februari Beshalach Förde dem jl'v'b]

Transkript

1 Skatter i Torahn Bibelstudium nr 16, A Sabbaten den 4 februari 2012 Beshalach Förde dem jl'v'b] Torahtext: 2 Mos 13:17 17:16 Haftarah: Dom 4:4 5:31 Apostoliska skrifterna: Mark 6:1-56 Om inte din Torah varit min glädje, hade jag förgåtts i mitt elände. (Ps 119:92) Vi har nu kommit till ett av Bibelns mest dramatiska avsnitt uttåget ur Egypten. Det är fyllt av spänning, ovisshet och dramatik. Denna kommentar ger sig inte ut för att fånga den konstnärliga skönhet som finns i grundtexten, utan ämnar snarare söka efter textens betydelse. Vi ska stanna inför följande huvudtankar: Tidpunkten för uttåget Berättelsen om uttåget Tidpunkten för uttåget Tänk om Mose ändå hade berättat ytterligare en detalj i samband med denna veckas textavsnitt! Det skulle ha löst den fråga som ivrigt diskuterats av bibelforskare under många århundraden: Vad hette farao? Om vi hade känt till det, hade många frågor fått sina svar. När ägde uttåget rum? När var Josef i Egypten? När levde patriarkerna? Men snälla Mose, varför nämnde du inte hans namn? 1

2 Som tur är, har vi inte lämnats helt i mörker i fråga om, när uttåget ur Egypten ägde rum. De två vanligaste teorierna är ett sent 1200-tal eller i mitten på 1400-talet fvt. Det är utifrån tre huvudlinjer som bibelforskare utgått, när de försökt datera händelserna i veckans torahavsnitt. Den första huvudlinjen är Bibelns egna uppgifter. Här finns två viktiga texter. Den första finner vi i 1 Kung 6:1, där det berättas, att det gått 480 år från uttåget ur Egypten till dess att Salomo började bygga templet i Jerusalem. Man är ganska överens om, att detta ägde rum år 966 fvt vilket skulle innebära att uttåget ägde rum år 1446 fvt. Ytterligare en biblisk datering finner vi i Dom 11:26. Här be-rättas det, att det var 300 år mellan Jefta och erövringen av Ka-naans land. Om vi, liksom de flesta forskare, placerar Jefta om-kring år 1100 fvt, så leder även detta till 1400-talet. Den andra huvudlinjen rör de egyptiska författarnas uppgifter. Det finns en samling med ca 370 lertavlor som hittats i Tell el-amarna i Egypten som härrör från ca fvt. Här nämns ett folk vid namn Habiru. En del forskare menar, att detta är en referens till hebreerna och att detta skulle ge stöd för att veckans dramatiska bibelavsnitt ägde rum på 1400-talet fvt. Det finns ytterligare en egyptisk källa som refererar till hebreerna Merneptah Stela. Det är en sång som hyllar farao Merneptah efter det att han framgångsrikt segrat över både afrikanska- och flera asiatiska folk. Här finns även namnet Israel nämnt. Enligt dessa uppgifter skulle Israel varit i Kanaans land omkring år 1230 fvt. Språket i Merneptah Stela gör emellertid klart att man talar om Israel som ett folk inte som ett land. Detta kan tyda på att Israels folk ännu inte kommit in i sitt land vid det här tillfället. Till sist har vi den tredje huvudlinjen, arkeologiska uppgifter från Israel. Tidigare trodde man, att fynd som gjorts vid utgrävningar i Jeriko, skulle vara tillräckliga för att fastställa uttåget till 1400-talet, men man har senare tagit tillbaka vissa uppgifter och 2

3 sagt, att det för närvarande är omöjligt att fastställa tidpunkten för Jerikos fall. Det samlade arkeologiska materialet i denna fråga är alltför litet, för att man ska kunna dra någon slutsats i endera riktningen. En sak är säker och det är, att diskussionerna om när uttåget ur Egypten ägde rum kommer att fortgå. Det finns mycket som talar för båda teorierna, att uttåget ägde rum på 1200-talet eller på 1400-talet. Om det var på 1400-talet är farao Thutmose III den bästa kandidaten och om det var på 1200-talet är det mest troliga, att det var farao Rameses II som var den farao som omtalas i texten. 1 Berättelsen om uttåget Kanske att en av Bibelns viktigaste texter återfinns i 2 Mos 14:13, där Gud sade till folket: Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Detta är Herrens introduktion till ett av de största och mest kända underverken i Bibeln. Övriga delar av Gamla testamentet är fyllt av hänvisningar till vandringen genom havet. Även Nya testamentet lovsjunger denna händelse. Slaktandet av lammet och händelsen vid havet, bildar tillsammans grunden för Israels frälsning. Båda händelserna kompletterar varandra. De hör intimt samman och är lika nödvändiga, då man talar om frälsning. Det första vi ska lägga märke till angående frälsningen är det pris som betalats. Här i Egypten var det ett oskyldigt lamm som betalade priset. Det slaktades och blodet ströks på dörrposterna till Israels barns hus. Om någon hade låtit bli att göra detta, hade det resulterat i död eller lidande. Men Gud, i sin nåd, tillhandahöll en ersättare ett lamm. På samma sätt längtar Gud efter att frälsa alla människor. Vi behöver bli befriade från syndens slaveri. Det pris som betalats för all synd genom tiderna är blodet från Guds lamm Yeshua. 1 Torah Club går igenom många olika tankegångar då det gäller de tre huvudlinjerna, både för och emot, då det gäller olika dateringsalternativ för uttåget ur Egypten. Endast några exempel utifrån detta resonemang har här tagits med. Övers. anm. 3

4 Frälsning innebär frihet från våra tidigare härskare. För att helt kunna uppskatta denna frihet, måste vi komma ihåg, vad det innebar att vara slav. När Israels barn stod där vid havet, var det ingen som behövde påminna dem om, hur fruktansvärt slaveriet var. De tvekade aldrig att lämna Egypten. Senare kommer de att glömma, hur mycket de hade lidit under slaveriet, men Gud kommer att göra saker som hjälper dem att komma ihåg! Den förre ägaren glömde dem inte! (Se 2 Mos 14:5!) Detta torahavsnitt visar, att för att frälsningen skulle bli möjlig, så var Gud tvungen att bryta alla anspråk som farao hade på Israels folk. Likadant är det med vår frälsning. I själva verket hade vi två härskare i våra liv: synden och satan. Då det gäller satans anspråk på oss, så undervisar Bibeln, att Yeshua genom sin offerdöd avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem. (Kol 2:15, Bibel 2000) När Israels folk lämnade Egypten, lämnade de det i ordets rätta bemärkelse! Det var inte en illusion eller en teoretisk händelse. Det var verklighet! Paulus skriver i Rom 6:6, att när Yeshua dog, så dog även vår gamla människa, så att vi inte längre är slavar under synden. När Yeshua dog för oss, skilde han oss från vårt andliga Egypten. Vi dog från sådant som tidigare varit slaveri och träldom. Det är verklighet inte teori! När Rom 6 säger, att den gamla människan dog med Honom, uppstod med Honom och att vi inte längre är slavar, så ska vi ta det med samma förvissning och övertygelse som, att Israels folk lämnade Egypten. Detta är verkligen något att tacka Herren för! Vi får aldrig glömma det faktum, att det var Gud som utförde undret, när Israels folk lämnade Egypten. Allt vad de hade att göra var att gå i förberedda gärningar. Det fanns ingenting, de kunde göra vid Röda havet. Egyptierna var snabbt ikapp dem och de var 4

5 fångar vid havet. Deras fruktan övergick i panik. De började klaga. (Se 2 Mos 14:11!) Allt verkade förlorat och nu skulle det sluta i katastrof. Men då tog Herren över! Israels folk hade inte gjort sig förtjänta av denna räddning. Gud gjorde det av kärlek. Han hade lovat både dem och deras förfäder, att han skulle befria dem. Detsamma kan sägas om vår andliga befrielse. Vi har inte gjort oss förtjänta av den, men likt Israel var vi i stort behov av den. Situationen krävde ett ingripande från Gud själv och han grep in! Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus [Mes-sias] dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare (i ett totalt hopplöst tillstånd). (Rom 5:8) Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son för att han skulle friköpa dem (Gal 4:4) Vår frälsning är helt och fullt fullbordad genom honom, på samma sätt som han frälste Israels barn ut ur Egyptens slaveri. Allt han ber oss göra, är att vara stilla och ta emot! Vi är lika hjälplösa som Israels folk var vid Röda havets strand. Israel fick marschera genom havet. Trots att texten säger, att de gick mitt igenom havet på torr mark, så passerade de mitt igenom havet! Detta ägde rum, när banden till deras förre härskare de-finitivt bröts och när de fått uppleva sin befrielse/frälsning. En storslagen bild målas upp, men vi behöver hjälp av Paulus för att få den fullständig. Paulus, som var helt förtrogen med den rabbinska metoden att göra bibelutläggningar, gjorde en midrash 2 över berättelsen om vandringen genom Röda havet. (Se 1 Kor 10:1-13!) Han använder vandringen genom havet som en bild på dopet. Ett litet tips! Byt ut ordet dop/döpta med mikveh så börjar midrash-en utkristalliseras. Det verkar som, att Paulus ville säga, att det var di- 2 En midrash är en gammal judisk berättande kommentar angående ett visst avsnitt av de bibliska skrifterna i vilka allegoriska- och legendariska illustrationer används flitigt. Övers. anm. 5

6 rekt efter det att Israel blivit befriat från Egyptens slaveri som de gick ner i denna mikveh. En mikveh är en damm med friskt vatten som används till nedsänkning av människor. I judiskt tänkande finns det flera anledningar till varför någon skulle gå till en mikveh. Enligt rabbin Aryeh Kaplan ( The Waters of Eden ), representerar en mikveh både en livmoder och en grav. Nedsänkningen innebär att ett dödsfall har inträffat (en grav). Paulus säger i sin midrash, att ett dödsfall har inträffat. Vems död? Israels folk hade dött bort från Egypten! De dog från Egyptens slaveri! Den som blivit nedsänkt i mikvehns vatten uppstår igen (i symbolisk mening) till ett nytt liv (livmodern). När Israels folk kom upp ur havet, var de ett nytt folk med nytt liv. Med samma symbolik kan vi se, att för en människa som har tagit emot frälsningen genom Yeshua, kan dopet tjäna samma syfte. En verklig död har inträffat syndens död, den gamla människans död. Det nya livet är nu en verklighet! I gammalt judiskt tänkande såg man mikveh som något symboliskt. Vattnet i sig självt var aldrig verksamt. På samma sätt ska dopet för den troende aldrig vara något annat än symbolik. Vattnet frälser inte det gör endast Yeshua! Veckans bibelavsnitt vill också lära oss, vad det innebär att bli befriad. Vi har redan konstaterat, att frälsning innebär frihet från slaveri. Vi har också sett, att Israel inte endast blev räddade till frihet, utan att Gud även gjorde det helt klart för dem, att alla band till deras förre härskare nu totalt var brutna. Många människor tolkar detta helt fel. Frihet innebär inte att man får göra som man vill, utan betyder i själva verket att byta herre. Detta görs klart i Nya testamentet genom några grekiska ord som används i detta sammanhang. En vardaglig bild av slavhandel klargör ordens innebörd. 6

7 En slavägare kommer till marknadsplatsen för att sälja sin slav. När han fått det rätta priset och fått lösesumman befrias slaven från slavägarens kedjor och han överlämnas till den nye ägaren. Slaven har nu bytt ägare och den gamla har inte längre något med honom att göra. Det var detta som hände med Israels folk. Lösesumman blodet från offerlammet var betald. Kedjorna som band dem till Egypten lossades. De bytte ägare nu var det Gud själv som var deras nya Herre! De var befriade från det hänsynslösa och hårda slaveriet för att nu i stället tjäna sin nya kärleksfulla Herre. Men mitt i all uppståndelse efter händelsen vid Röda havet var det inte lätt för dem att förstå, vad ägarbytet innebar. Deras nya Herre kommer nu därför att undervisa dem om vad det innebär att tjäna honom. I all korthet ska vi se på något av den undervisningen. Den kortaste och snabbaste vägen till Löftets land var den norra färdvägen utmed Medelhavet. Men Gud visste, vad som kunde hända! (Se 2 Mos 13:17!) Israeliterna hade varit slavar hela sitt liv och visste ingenting om krigföring och var inte redo att möta filisteerna. Likadant är det med en pånyttfödd människa. Det finns en strid att utkämpa. Stunden kommer för krigföring, men vi ska inte ge oss in i någon andlig strid, utan att Gud sagt att vi är redo. Det var inte bara det, att Israels folk inte ännu var redo för strid, de var egentligen inte redo för någonting alls. De var lika barn som behövde undervisning i livets skola för att kunna leva som ett folk och de fick sin undervisning i öknen. En pånyttfödd människa vill leva i lydnad inför sin nya Herre. Men hon har också ett kött som behöver kontrolleras och en kropp som behöver träning. När vi möter svårigheter och prövningar ska vi inte fråga: Vad har jag gjort för fel eftersom allt detta drabbar mig? Fråga i stället: Vad vill Herren lära mig nu? Hur vill han lära mig lydnad genom allt detta som händer? Bibeln sä- 7

8 ger om Yeshua, eftersom han levde i en mänsklig kropp, att han lärde sig lydnad genom sitt lidande. (Se Hebr 5:7-10!) De hebreiska slavarna hade inte uppfostrats att tänka själva. De hade hört samma hårda ord från sina slavdrivare dag efter dag. Nu var de fria! Men visste de, hur de skulle tänka och handla som fria människor? Kände de verkligen sin nya Herres hjärta och sinne? Det var detta Gud ville lära dem, när han ändrade deras färdväg genom öknen. Allt sunt förnuft sade, att de skulle gå norrut. Det var emot bättre vetande att ta mellan två och tre miljoner människor inklusive gamla och barn en omväg genom öknen. Men de fick från början lära sig, att deras nya Herre varken tänkte eller handlade som deras förre herre. Inte allt som verkar rätt och riktigt för oss människor är det i den Allvetandes och Allseendes ögon. Gud vill undervisa sina barn om, hur hans röst låter och hur vi ska följa hans vilja oberoende av hur ologiskt allt till att börja med verkar. Helt naturligt behövde Israels folk mat och vatten, om de skulle färdas genom öknen. Detta visste Gud! Men trots det ledde han dem på en färdväg, där det var ont om mat och vatten. Herren ville inte endast lära folket, att de skulle lita på honom, utan även att livet tillsammans med honom inte skulle vara likt något annat. Gud är den som bestämmer tidtabellen, datum och handling. I veckans torahavsnitt har vi kommenterat några av de saker Gud ville lära sitt folk. Det finns emellertid en sak han inte behövde lära dem, något de själva gjorde: de lovsjöng sin Befriare! Detta finner vi i kapitel 15! Samma sak är också sant om den som upplevt frälsning. Det är naturligt att lovprisa Frälsaren! Mer info nästa sida! Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom 8

9 Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9