Konferens i Mardin. om utmaningar i arbetet med hedersproblematik

Transkript

1 Konferens i Mardin om utmaningar i arbetet med hedersproblematik

2 Denna rapport är en mycket lätt bearbetad transkription av vår konferens i Mardin. Samtalen återges i sin ursprungliga talspråksform. Rapporten är skriven i första hand för oss som var där Rädda Barnen Författare: Anna Frenning. Redigering och form: Ulla Ståhl Foto: Ayse Güler, Ina Müller och Leila Oaraee. Rädda Barnen Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg Tel: info@rb.se

3 Inledning Våren 2005 reser vi till Mardin i Sydöstra Turkiet, för att återigen utbyta erfarenheter med den turkiska kvinnoorganisationen KA-MER. De har en gång besökt oss i Stockholm, och hållit konferenser och seminarier tillsammans med Rädda Barnen och Rinkeby stadsdelsförvaltning. Dessa konferenser och seminarier finns dokumenterade i en rapport från Rädda Barnen: Det handlar om olydnad. Vi som reser till Mardin är en liten grupp svenska professionella och frivilliga som alla arbetar med flickor som lever med hedersproblematik. Det är personal från skolhälsovården, ungdomsmottagning, öppenvård inom socialtjänsten, polismyndigheten, skyddat boende och frivilligorganisationer. Resan har organiserats av Rädda Barnen, med bidrag från Svenska generalkonsulatet i Istanbul. Vid vårt möte i Stockholm fanns fem deltagare från KA-MER i Diyarbakir med; ordföranden i organisaationen, Nebahat Akkoc, och hennes kollegor Naime Kardas, Sacide Akkoc, Mehtab Kizilkan och Nilülefer Yilmaz. Med i Stockholm var också en psykolog från Istanbul, Jülide Aral. Den här gången är vi på KA- MERs hemmaplan, och organisationen är representerad av minst 15 kvinnor, oftast fler. De kommer dels ifrån Diyarbakir, och vi återser de gamla vännerna från Stockholmsbesöket, men vi träffar också det lokala KA-MER i Mardin, och även KA-MER från Kiziltepe. 1

4 DAG ETT Efter en ganska strapatsrik resa, med en oplanerad övernattning i Istanbul på grund av flyplanskrångel sitter vi äntligen tillsammans, vi 15 deltagare från Sverige, med våra tolkar, och hela KA-MERs delegation. Vi befinner oss i ett 800 år gammalt hotell i staden Mardin i Södöstra Turkiet. Omgivningarna är historiska för såväl turkar som kurder och syrianer, liksom i övrigt även för hela den västerländska kulturen. Innan vi lämnar Turkiet under denna resa kommer vi att se Landet mellan floderna, där de allra första kulturerna på vår kontinent spirade, och vi ska stå med fötterna i Tigris vatten. Att diskutera hederskultur i dessa omgivningar ger en mycket speciell dimension åt frågan. Mötet börjar med att Nebahat Akkoc deklarerar att SIDA just har beviljat KA- MER bidrag för att bilda nya centra i 23 städer och små byar. Beskedet kom bara en halvtimme innan konferensen började. Därefter presenterar sig Julide Aral, moderator. Hon ber deltagarna göra en kort presentation av sig själva, och hur de arbetar, och börjar med sig själv. Introduktioner av deltagarna i konferensen, deras arbetsområden och viktiga frågor inför konferensen. Julide Aral: är psykolog och samarbetar sedan 1998 med KA-MER. - Jag samarbetar mycket med Ufuk Sezgin, som också deltar i konferensen. Vi har tillsammans utvecklat en metod för att arbeta med traumatiserade kvinnor i grupp. 2

5 Hülya Aydin: representerar KA-MER i Mardin som startade för 1 1/2 år sedan. - Vi har projekt mot hedersmord och hedersrelaterat våld. I kommunen finns en on-line-hjälp för den som är drabbad. Vi har fyra arbetsplatser som drivs med hjälp av KA-MER. Det är handarbete, likör- och vinframställning, en ateljé för silverhandarbete och frisersalong. KA-MER i Mardin har också nått ut till fem småsamhällen runt Mardin. Mikael Hiljegren: polis i Stockholm sedan 25 år tillbaka, och i 6 år med vittnesskydd. - För fem år sedan i Dahok mördades en svensk/kurdisk flicka. Det blev ett startskott för att arbeta med flickor som utsatts för våld och hot från sina föräldrar. När det gäller invandrarflickor som hotas i Sverige, så är det oftast jag som kommer att arbeta med det. Ayca Basboga: arbetar mot kvinnovåld i Kiziltepe, sedan 2001, mest kring medvetenhet om kvinnors rättigheter, och med att ordna gruppsamarbete med Hülya. - Vi har en ung flicka som har startat ett eget företag. Vi har ordnat kredit åt henne. Men det finns också kvinnor som ordnar själva med sin försörjning. Det finns också en kvinna hos oss som har begärt skydd. Vi ordnade en teckningskurs, och de flickor som deltog ordnade en utställning häromdagen. Nilgül Yildirim: också från Kiziltepe. Arbetar med ett projekt med dagis, där vi fostrar barn utan könsåtskillnad. - Vi har 16 barn på daghemmet. Det finns få kvinnor som förvärvsarbetar i Kiziltepe - de flesta är hemmafruar - men barnen kommer ändå. Här finns mycket könsdiskriminering och våld. När vi sökte efter orsakerna upptäckte vi att det grundläggs i barndomen. Därför är dagis viktigt. Vi når ju bara ett begränsat antal, men vi når fler hushåll sedan vi startat i Kiziltepe. Det är en egen ort 20 km från Mardin som hör till Mardin, men som egentligen är större än Mardin. Birgitta Bergmark: arbetar på ett skyddat boende som Stockholms kommun har öppnat. - Det startade i maj 2002 efter ett tragiskt mord på en flicka. Vi tar emot flickor mellan 13 och 20 år som är utsatta för hedersrelaterat våld, hot eller förtryck. Det handlar om allt från fysisk och psykisk misshandel till hot om bortgifte, eller att bli hemskickad till ett hemland. De bor olika länge, beroende på vad som ska hända med dem sedan - det finns ingen tidsgräns. En diskussion uppstår bland de turkisktalande deltagarna. Nebahat Akkoc ger en förklaring - Man undrar om det finns oberoende organisationer som jobbar med dessa frågor i Sverige - och vi har fått svaret - jo, det finns. 3

6 Ufuk Sezgin: - Ni talar om skyddshem för flickor år. Jag har hört er berätta att ni ibland skickar hem dem. Men hur kan ni göra det om de är så unga och utsatta för våld? Birgitta Bergmark: - Det finns en socialsekreterare som tar den sortens beslut. Vi jobbar för flickan - är flickans ombud. Ibland är det möjligt att socialsekretare hittar en öppning, i undantagsfall, och att flickan kan flytta hem. Det händer också att de kommer tillbaka - om de inte har röjt vår adress. Sevil Bremer: - Det här var både en liten och en stor fråga. Också jag kan berätta om flickor som gått hem - och som sedan återkommer och behöver skydd. Jag tycker det är ett tema som vi måste diskutera under de här dagarna. Berit Karlsson: Arbetar som barnmorska på en ungdomsmottagning för flickor och pojkar upp till 23 år. Vi jobbar med preventivmedelsrådgivning och abortrådgivning bland annat. Flickor vill ofta ha preventivmedel eller också vill de prata om förälskelse. Det handlar mycket om sex och samlevnad. Vi jobbar ut mot skolorna. Många frågor vi får handlar om anatomi, om hur kroppen fungerar. Teres Elfström: Kurator på S:t Botvids gymnasium. - Det är en mångkulturell skola, vi har 650 elever, varav 80 procent är invandrare. Många elever kommer från Turkiet, Iran, Irak, Syrien, och många är kurder. Det är ett svårt jobb, och jag känner mig maktlös ibland. Flickor kommer och pratar med mig om sex och samlevnad. De vill veta vad de ska göra när de blivit förälskade i killar som tillhör en annan grupp. Ett annat ämne som återkommer är - Jag är inte oskuld. Vad ska jag göra? De vill ha en operation (för att återställa mödomshinnan). Jag kontaktar ofta ungdomsmottagningen. Jag skulle vilja jobba förebyggande, men jag har för lite kunskap om seder och bruk. En del har jag lärt mig under de senaste fyra åren. Flickor berättar att reglerna i familjen är strängare i Sverige än de var i Turkiet t.ex. Jag vill hjälpa, men jag vet att de måste gå hem efter skolan t.ex. De vill leva lite som svenskar, vi vill hjälpa dem, men också ha respekt för deras kultur. Jag förväntar mig att få mer kunskap här om hur jag kan jobba vidare med detta. Cecilia Hultberg: Sjuksköterska på en skola i centrala Stockholm sedan fem år. - Tidigare jobbade jag utanför city, i en mångkulturell skola. Där jag jobbar nu är det procent invandrarelever; pojkar och flickor från alla håll - även Afrika. Mitt fokus är medicinskt, men det hör ihop med andra perspektiv, vi samarbetar mycket. Jag träffar många flickor som varit utsatt för våld. Jag kan också känna mig maktlös, vill hjälpa flickorna till en bättre livssituation, men det är så svårt. Hur ska det gå till? Min erfarenhet är att hur hemskt de än har det så är banden till familjen väldigt starka. Hur ska de kunna frigöra sig och må bra även känslomässigt? Skolan är en viktig plats för många, en fristad. 4

7 Seyran Duran: Ordförande i kurdiska kvinnoförbundet i Sverige. - I vårt förbund ingår kvinnor från alla delar av Kurdistan, och vi är noga med att det finns representanter från alla delar i styrelsen. Vi har löst det utan att det varit några problem med dialekter. Vår organisation är unik - den är den enda i hela Europa där det finns medlemmar från alla olika delar. Vi är också politiskt oberoende. Medlemmarna bor i Sverige, i olika städer. Det är en kvinnoorganisation, och vi samarbetar med många av dem som är med här idag. Vi har inte något skyddsboende, men ibland fungerar vi som det också. Det som väger tyngst i verksamheten är att vi arbetar förebyggande med kvinnors rättigheter, utbildningar. De kvinnor vi jobbar med är inte bara de som är utsatta för våld och våldtäkter, utan det handlar även om skilsmässor och flickor som tvingas gifta sig. Före semestern kommer många till oss. Vi har inte fått något särskilt bidrag för det. Vi har sökt pengar till projekt, men många gånger har vi tagit hand om flickor med hjälp av våra egna resurser. Jag har till exempel haft en kvinna boende hos mig. Den senaste tiden har vi utökat vår verksamhet, och har projekt i Sulemania i Södra Kurdistan. Det handlar dels om att ordna för kvinnor som vill återvända till sitt hemland. Men det andra syftet är att börja från grunden, utbilda kvinnor och barn. Fyra kvinnor från Sverige, lärare, personal från ungdomsjourer och liknande följde oss till Kurdistan i februari. Vi startade med 120 deltagare, de skulle utbildas till barnskötare, lärare, och till att jobba i kvinnoorganisationer. De avslutade i maj - vi var i Kurdistan, de fick betyg i barnuppfostran, utbildning i demokrati på barnhem, i kvinnors, barns, och mänskliga rättigheter. Våra kunskaper har fått mycket pondus i olika departement. Barsani har stött oss väldigt mycket. Haydash Köle: Arbetar med KA-MER, tar emot anmälningar från telefonlinjen, och med grupper som utbildar för kvinnoverksamheten. - Det bidrar till utbildning och utveckling för nybildningar, när det gäller kvinnors rättigheter och hedersrelaterat våld. Naime Kardash från KA-MER: är gift och har fyra barn bildades KA-MER, en oberoende organisation. - Det är den enda kvinnoorganisationen som arbetar i Sydöstra Turkiet. Vi arbetar både ON-LINE och i grupper för att höja medvetandet. Sedan har vi olika projekt utifrån behov. Vi jobbar med barn 0-6 år, med företagande, en telefonlinje för dödshotade kvinnor. Sedan 2003 arbetar vi förebyggande med dödshot och kvinnovåld. Vi har två mål med det; det första att hindra dödandet, det andra att opinionsbilda i samhället. Vi har fått 68 anmälningar om dödshot totalt från kvinnor. I två fall hade mordförsök redan skett och kvinnorna var skadade när vi fick kontakt. De kvinnorna har dött. Alla de andra lever. Ina Müller: Arbetar på ett stöd- och rådgivningscenter dit både frivilliga och professionella kan vända sig. - Vi är en del av Stockholms stads skyddade boende. Centret startade för 1 1/2 år sedan, utifrån insikten att man måste ha både för- och efterarbete när man arbetar med hotade flickor och kvinnor. Konkret: vi träffar tjejer, som kan ringa oss direkt, eller där kontakten har förmedlats av skolan. Om de inte kan komma till 5

8 oss så kan vi komma till dem. Vi berättar för dem om deras rättigheter, och diskuterar vad man kan göra. De som vill kan vara anonyma, något som tjejerna upplever som ett bra skydd. När flickor flyttar hem ifrån skyddat boende kan vi finnas kvar som ett stöd. Det gäller även om de flyttar till eget boende. Vi kan hjälpa dem praktiskt, förmedla andra kontakter, som t.ex. med Rädda Barnen. Vi ger rådgivning till professionella inom skolan och andra myndigheter. Diskuterar med dem hur de kan gå vidare. Kan vi göra något? Eller också förmedlar vi kontakter med andra. Hotade flickor får konkret hjälp till skyddat boende. Vi stimulerar samverkan för att kunna jobba över kommun- och organisationsgränser. Och så har vi tjejgrupper, 2 stycken, tillsammans med frivilligorganisationer. Tanken är att utifrån grupperna kunna gå ut till skolan och informera om tjejers rättigheter och diskutera vidare. Vi har även grupper för tjejer på boendet - med syftet att även kunna göra roliga saker tillsammans. Leila Qaraee: kom som politisk flykting till Sverige, och var med och startade Kvinnors Nätverk. - Från början jobbade alla frivilligt. Nu har vi 10 anställda. 4 på heltid, resten deltid. Ungefär 40 frivilliga arbetar. Vi är ombud för kvinnor och tjejer; följer med till polisen, socialen, ser till att de får den hjälp de ska få. När en tjej vänder sig till socialen, om hon är 19 år får hon inte det stöd som hon borde få. Vi arbetar också mycket runt lagen. När en flicka rymmer blir hon helt ensam. Vi har utbildning för stödpersoner. Süreyya Turgut: Arbetar med kvinnorådgivning i Batman. Deltog själv i en grupp Efter det började jag med en restaurang Det är 7 kvinnor som arbetar där började vi med barnverksamhet och kvinnorådgivning on line. Vi jobbar fem dagar i veckan, ger psykiskt stöd, stöd kring arbete och fertilitet. Centret i Batman höjer kvinnors medvetenhet och stärker deras rättigheter. Vi har nått flera småstäder i år. Det är ett krav från kvinnorna att vi ska ha "starta-egetprojekt", och ge utbildning om finansiella saker, hur man gör kalkyler, hjälp med att ansöka om kredit. Vi har även startat en basar med kvinnors hantverk. 10 kvinnor har stånd där de säljer. Målet är att det ska vara 50 kvinnor. Vi samarbetar med advokatsamfundet som ger gratis rådgivning. Det är svårt att hitta platser för kvinnor som behöver skydd, men genom kommunen försöker vi ordna ströplatser. Sevil Bremer: är nästan född i Batman, min familj bodde där men mamma for i sista stund till Ankara för att göra kejsarsnitt. - Jag jobbar på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris. Vi är tre personer i vårt team, som egentligen heter barn i krig. För tre år sedan startades den här specialavdelningen inom vårt team, för flickor som är utsatt för dödshot eller förtryck. Vi har mycket samarbete med kollegorna inom och utanför Rädda Barnen. När en flicka kommer till oss har hon olika kontaktpersoner. Vi samarbetar med dem, och det är mycket viktigt. För att kunna utföra psykoterapi 6

9 måste vi ordna flickornas vardag i samarbete med dessa olika personer och instanser. Monica Brendler: arbetar ihop med Sevil och Carina i Barn i krig-teamet på Rädda Barnen. - Teamet har funnits i många år. När Fadime blev mördad av sin pappa bestämde vår generalsekreterare att Rädda Barnen skulle öppna en mottagning för flickor. Vi var vana att arbeta med barn och unga från andra kulturer, och därför var det naturligt för oss att ta emot de här flickorna. Vi får kontakter på tre vägar; via skolan, socialtjänsten eller andra, via telefon där de kan nå oss alla dagar i veckan, och så via en hemsida på Internet. Carina Löfberg: Arbetar också på mottagningen, med att svara på mailen i första hand. - Jag har arbetat länge på Hallunda BUP, samma område i närheten av Stockholm som Teres arbetar i. Jobbet på Rädda Barnen handlar om att ge råd, stöd och ibland konkret hjälp. Flickorna jag har kontakt med finns inom 3 problemområden/livssituationer: 1. Flickor som lever i familjer där konflikten inte är uttalad ännu. Här blir det ofta långa mailkontakter där vi tänker och resonerar om hur flickorna kan få det bättre. 2. Många lever under hot eller konkret dödshot. Här behövs konkret hjälp, oavsett var de bor i Sverige. Jag funderar över hur flickan kan få hjälp. Jag kan också ta kontakter, men bara i samråd med flickan. 3. Flickor som lever med skyddad identitet. Det har oftast gått 1-2 år sedan de lämnade sina familjer. När de mailar är de helt utan nätverk. De har blivit lämnade av det stöd som de fick från början. Också här kan jag ge konkret hjälp i samråd med flickan genom att försöka bygga upp ett nätverk igen. Anna Frenning: Arbetar som programhandläggare på Rädda Barnens Sverigesektion. - Mitt arbete är inte kliniskt som de andras, utan jag arbetar med samordning och påverkansarbete kring hedersrelaterat våld, men också med andra frågor som ingår i Rädda Barnens verksamhet, bland annat kvinnlig könsstympning Sacide Akkaya: Arbetar med KA-MERs akuttelefon och tar emot anmälningar på den avdelning som jobbar med hedersmord. - En del kvinnor som vänder sig till oss saknar ID-handlingar. Då hjälper jag dem med kontakt med advokatsamfundet. Johan Fors: Arbetar på Oliven i Rinkeby som är en del av Stockholm. - Oliven är ett ställe dit kvinnor kan vända sig när de är hotade. Mitt jobb är att besöka mannen som har hotat eller slagit kvinnan. Jag besöker inte alla, vi gör först en säkerhetsbedömning. Inget sker utan kvinnans goda minne. När förutsättningarna är de rätta går vi dit, utan att boka tid innan. Vi pratar om yttre och inre förändring. Jag önskar varje man en inre förändring, men om det inte går får vi nöja oss med en yttre förändring att de slutar slå och hota. Jag sitter också med i socialtjänstens kvinnofridsråd. 7

10 Tülin Uygur: Socialarbetare och projektledare och arbetar i Rinkeby med kvinnor i öppen verksamhet. - De som kommer till oss är oftast lågutbildade, många kan inte skriva och läsa. De kommer från många olika länder, men alla med patriarkala värderingar. Rinkeby är patriarkatets högborg i Stockholm. Vårt arbete består av tre delar: 1. Integration inte till det svenska, men till varandra 2. De ska få baskunskaper, veta vilka möjligheter som finns i samhällssystemet. Det är medvetandeprocesser på flera plan, och vi samarbetar bland annat med Landstinget. Vi ger kurser och bedriver verksamheter. Till exempel har vi en kurs i psykisk och fysisk hälsa. 3. Vi förebygger våld mot kvinnor. Jag har också arbetat på Oliven, och jag är med i Länsstyrelsens råd som ska ge stöd i arbetet mot våld. Nu försöker vi starta ett nätverk inom Järva mot kvinnlig könsstympning. Jag är glad att träffa alla här, och hoppas att vi kommer att göra mycket tillsammans. Teres: - Det är intressant att se så många krafter samlade. Intressant att det finns ett samarbete med Sverige, men finns det också samarbete med andra länder? Nebahat: - Vi har kontakt med holländska kvinnoorganisationer. Vi ska försöka tillämpa samma metoder som här med de kvinnor från Turkiet som lever i Holland. Vi har kontakter i Tyskland också. De ska ge oss ett tekniskt stöd, vi har skickat 4 kollegor till utbildning i Tyskland. Teres: - Det vore fantastiskt om vi kunde samla alla krafter i Europa. Nebahat Akkoc: - Angående våra aktiviteter är mycket sagt redan. Min roll i organisationen är att fastställa vad som är problemet och vilka behov som finns, och se hur vi alla tillsammans ska hantera problemet. Jag är en koordinator, och kommer längre och längre bort ifrån problemen och de som är direkt berörda. Jag lever med en dator och en massa papper. Vi omfattar numera ett stort område men hur kan man gå vidare med ett sådant arbete? De närmaste åren ska vi jobba i 23 städer. Det kommer att bli svårt att styra alla de städerna från ett håll. I Diyarbakir finns 3 KA-MER; Våld, Kvinnors rättigheter och Företag. Eventuellt kommer vi att bilda en stiftelse. Jag är en organisatör, men man de finns en annan vinkel på mitt arbete också. Hittills har vi samlat ihop de viktiga frågorna, och diskuterat hur vi ska avhjälpa dem. Men vi har också behov av att prata om oss själva här i vår region. Det som skiljer oss från många andra kvinnoorganisationer är att de problem vi hanterar är problem som tillhör oss. Frågan ställs om vi accepterar feminismen som grund för arbetet. Jag själv tror på de feministiska grundreglerna, det vill jag gärna slå fast. 8

11 Sevil Bremer: - Vi måste se våra egna blinda fläckar. Från våra samtal med flickorna får vi ett resultat. Det spelar ingen roll om det är en man eller en kvinna som bidrar till lösningen, men det måste alltid ske utifrån ett kvinnoperspektiv. Att vi ser världen med en kvinnas ögon jag tycker det är viktigt att vi slår fast det nu. Seyran Duran: - Nåt nytt har börjat hos oss när det gäller kvinnors rättigheter. Både i Sverige och här i Turkiet, ibland kurder runt om, och det är att alla, både män och kvinnor arbetar tillsammans för detta med kvinnors rättigheter. Tülay Elcioglu: Centret för kvinnorådgivning i Mardin. - Vi har ett program som kommer att höja kvinnors medvetenhet om mänskliga rättigheter. Vi har också en verksamhet i Midyat. Hülya har berättat om vår verksamhet redan. Många vänder sig till oss för att få rådgivning om hälsa och juridik, vi får också många anmälningar om hedersmord. Vår online-service är öppen dygnet runt. Shaide Mamuk: från Bingöl KA-MER. - Vi startade vår rådgivning Just nu har vi tre grupper i veckan. De syftar till att höja medvetenheten hos kvinnor, och handlar också om samspelet mamma barn. Vi har också en akut online-tjänst. Hittills har vi fått 60 anmälningar, 2 finns i skyddat boende. Vi arbetar för att få ett daghem. Det var en jordbävning här som ställde särskilda krav på oss jag tänkte prata mer om det senare. Vi har gjort en enkät med 250 kvinnor som vi hänvisade till grupper. Zuhal Yildirim: från KA-MER i Kars. - Vi bygger upp vår verksamhet, jag är ny. Nästa gång vi träffas ska jag med stolthet visa upp vad vi har åstadkommit. Mehtap Kizilkan: - KA-MER, jobbar för att höja medvetenheten regionalt också genom att sprida statistik kring telefonrådgivning. Vi har forskning kring det som hände vid jordbävningen. Jag jobbar med kvinnoföretagande och med utbildning i hela regionen. Ufuk Sezgin: psykolog, akademiker inom ett medicinskt universitet i Istanbul. - Jag är utbildare inom ett område som handlar om trauma, våld och naturkatastrofer, men jobbar också förebyggande kring kvinnovåld, och utvecklar politik kring dessa frågor. Jag har jobbat med den feministiska rörelsen i Turkiet, och var med 1987 när rörelsen Violet Tak öppnade skyddat boende i Turkiet, jag har jobbat med incestfrågor och har gjort akademiska och kliniska studier kring det. Vissa vänder sig emot mig för att jag pratar om sådana saker, det är fortfarande ett skamligt arbete. Nu har vi ett psykosocialt traumacenter, där vi arbetar psykiater och psykolog tillsammans. Det är ett unikt arbete eftersom vi har en kvinnosyn. Kvinnor anmäler att de utsätts för våld och våldtäckt och får 9

12 hjälp. Vad som förväntas från oss är också att vi ska ha en samlad rapport om olika former av posttraumatisk stress. Tidigare har vi gjort en rapport om kvinnor som våldtas i häktet. Vi utbildar alla kategorier av människor som arbetar med kvinnor, och vi samarbetar med olika sektioner inom rättsväsendet. Jülide Aral: - Även jag har en politisk bakgrund. När jag var 21 år blev jag arresterad på grund av det. De begärde dödsstraff, men det blev i stället 2 ½ år i fängelse. Men jag kom ut, och började arbeta som psykolog. De som har ramlat från taket (en omskrivning för KA-MER, som kallar sig så efter en historia om den legendariske Hodja, se rapporten från 2004) kom till mig. Vi har också en tradition här med att ha militärkupp vart tionde år. Jag har fått patienter som varit torterade, och som har varit politiska fångar, liksom flyktingar från Kosovo, och katastrofdrabbade. Människor som drabbats av trauman, men av många olika sorter. Jag har också terapi med missbrukare som är på mentalsjukhus. 10

13 DAG TVÅ Det är första dagen för vårt egentliga arbete, efter att vi klarat av presentationerna. Vi har bytt mötesrum, och sitter nu inte längre med bord framför oss, som igår. Istället har personalen, iförd traditionella dräkter med puffbyxor och väst i rött och svart, burit in kuddar och mattor i ett stort rum, där vi sitter på golvet alla i en ring. Jülide hälsar oss välkomna, och förklarar att hon vill föreslå samma princip för samtalen som de brukar använda när de har gruppsamtal med kvinnor. Jülide: - Om vi inte pratar om våra egna problem blir det en hierarkisk ordning; vi och dom. Därför börjar vi såhär; Den som vill får börja ställa frågor, eller ta upp egna problem eller dilemman, så får vi se vad vi ska ha för dagordning. Vem ska börja? Säg namnet när ni börjar. Om riskerna med arbetet Michael vill veta om det är riskfyllt att arbeta med att skydda kvinnor i Turkiet: - Vilka är riskerna, och kan vi hjälpas åt att lösa sådana problem? Nebahat: - Det är stor risker förenade med detta, som vi försöker åtgärda så gott vi kan. Problematiken vi arbetar med och riskerna är samma ämne. Michael: - Att skydda vittnen är nästan det mest riskfyllda man kan göra. Vi som jobbar med det har alternativa identiteter, bilar som inte är registrerade hos oss och så vidare. 11

14 Nebahat: - Till oss kommer kvinnor som är hotade. Vi är inte vittnen. Risken innebär att 3 beväpnade män kommer till KA-MER. Risken är att bli dödad. För 2 dagar sedan fick jag telefon mitt i natten. Nebahat berättar en historia som går ut på att någon i telefon berättar om en kvinna i en nödsituation, och ber Nebahat komma genast, mitt i natten, och hämta kvinnan. Nebahat: - Jag har en instinkt att gå dit och hjälpa henne men sedan tänkte jag vi är inte hjältar som befriar kvinnor. Nebahat bestämde sig för att stanna hemma, och fortsätta telefonsamtalet istället. Nebahat: - Vi hade telefontrafik mellan halv två och fyra på morgonen. Jag gick inte hemifrån. Senare insåg jag att det var en fälla. Det är en stor klan som letar efter en kvinna, och de tar till alla metoder för att hitta kvinnan. Detta var också ett sätt att hitta henne. Hon insåg att det hade räddat henne att hon faktiskt inte gick hemifrån. Det här är en sak som Nebahat vill att vi ska prata om under konferensen. Vilken roll kan vi, som feminister, kvinnoorganisationer, barnorganisationer, spela i liknande situationer? Om att bli använd för fel syften Seyran vill berätta om en person som ville använda henne, också för helt andra syften än vad de utgav sig för men utan att det var en hotfull situation. En man ringde henne och sa att han behövde hjälp med skydd för en kvinna. Seyran ställde upp, och träffade dem båda på en neutral plats, utanför sitt hem. Mannen sa att han hade fått numret från en advokat i Diyarbakir. Så småningom kröp det farm att kvinnan ville till Österrike, men hon fick inte uppehållstillstånd. Seyran: - De behövde inte alls skydd, de ville utnyttja mig. Jag sa att jag kan inte ha någon som bor hemma hos mig, men jag kan hjälpa till att boka ett hotell. Då sa de nej tack, och sa att de skulle åka till Danmark istället. Mer om att arbeta med risk Jülide knyter tillbaka till det som Nebahat aktualiserat, med sin berättelse - hur ska vi agera i risksituationer? Vad är våra grundläggande regler? Och Ufuk fortsätter samtalet med att igen fråga vilken roll vi bör spela. Ufuk: Det finns tre olika aspekter på risk; 1) Den som söker upp oss är utsatt för en risk 2) Vad tar vi för risker? 3) Vad finns det för risker i samhället? 12

15 Monica: - Frågan som Michael ställde är viktig och relevant. Michael förklarar hur riskerna ser ut i hans yrkesroll. Mikael: - När vi jobbar med ett vittne kan någon följa efter oss det är en överförd hotbild, inte för att vi är vittnen själva. Monica: - Jag vill ge ett exempel på hur det ser ut hos oss. Vi arbetar med flickor som lever i skyddat boende. Ibland vill de ha ett möte med sin familj. Det måste hållas på neutral plats. Vi tar en risk för flickan, men även för oss. Vi kan göra det tack vare hur våra lokaler ligger i ett stort hus i centrala Stockholm, på sjätte våningen. Man måste gå igenom en reception med tre säkerhetsspärrar för att komma in. Bara en galen människa skulle välja att göra ett dåd hos oss. Vi har redan haft två sådana galningar men klarat det. Och nu ska vi plötsligt flytta. Ingen har tänkt på att vi arbetar med en risk. Vi har fått kämpa hårt för att få speciallösningar för att överhuvudtaget kunna arbeta med flickorna. Vår organisation förstår inte med hjärtat. Leila: - Jag vill peka på två saker problemet finns på olika nivåer. För två månader sedan var vi hotade i persiskt radio. Vår organisation var hotad, och radion gjorde reportage om oss och om dem som hotade oss. Det var otäcka saker, och vi gjorde polisanmälan, men utredningen lades ner. Hoten var inte riktade mot någon person ansåg de, fast att de som hotade hade sagt att Vi vet vem som är ordförande och var hennes dotter studerar. Vi ska bli av med den här horan. Polisen säger att De har inte sagt att de ska komma och döda dig. Veckan efteråt träffade vi justitieministern. Han sa att de skulle starta en grupp och se över saken, men vad ska vi göra under tiden. Han sa ring oss om det kommer hot. Jag känner press från min familj också. Det har hänt att några män ville kasta syra på min dotter. - Hela tiden är jag rädd. Vi bor i Sverige, men 100 procent kan inte lagen skydda oss. Vad vi kan göra är att försöka göra situationen bättre. Mitt svar är att vi kan skaffa oss en rörelse runt organisationen som skydd. Jag har bjudit alla grannar i de åtta våningarna i huset där vi håller till på fest. Jag berättade vad vi gör. Då sa jag också att det är möjligt att det kommer någon, en man eller en kvinna, som vill göra oss illa. - Vi har också gått runt i butikerna runt om och berättat om riskerna. Vi måste tänka mer kring systerskap och skapa en rörelse runt oss, och samtidigt sätta press på myndigheterna så att de kan försvara oss. Svaret finns inom feminismen Nebahat: - Nu vill jag återgå till oss igen. Om vi ska berätta enskilda fall tar det så mycket tid. Men jag vill säga att det finns en könsmaktsordning, och den gäller över hela världen. Alla som jobbar inom den här sortens organisationer utsätter sig för risk 13

16 lite olika beroende på landets lagar. Det som jag vill diskutera är, vare sig vi är kvinnor eller män: Hur ska vi förhålla oss till det här systemet? Svaret finns inom den feministiska ideologin. Jag ska beskriva fyra principer. - Den första: Om vi tar en kvinna i Mardin jag försöker inte göra henne till en sån som mig. Vad jag vill säga är att jag tar hänsyn till hennes identitet och seder, men utan att ge avkall på hennes mänskliga rättigheter. - Nästa exempel: Jag motsätter mig om en kvinna vill ta av sig slöjan efter 24 timmar. Först vill jag veta att vi kan skydda henne. Vi kan inte bestämma för någon annan, men processens ordning kan vi bestämma. Jag kan inte fråga henne om jag ska ringa till polisen om hennes anhöriga går runt med vapen då ringer jag bara. Men så länge vi båda är trygga är det HON som bestämmer. - Den tredje principen är att vi ska beskriva oss på rätt sätt. Är vi hjältar, eller står vi hand i hand med dem vi hjälper? Vi kan inte ge oss ut för att vara hjältar. - Den fjärde borde kanske ha varit den första, och den handlar om frågan ser vi det som deras problem eller är det vårt problem? Problemet har diskuterats i Stockholm som ett invandrarproblem. Under den stora, internationella konferensen såg man det som ett kvinnoproblem och det är korrekt menar jag. Vi är olika i olika regioner, varje situation är speciell, men ändå är det samma problem. För att kunna uppfatta det här problemet måste vi kunna se våra egna problem också. Teres: - Kvinnor som jobbar med dessa problem måste kunna känna sig trygga. Kända feminister som Simone de Beauvoirs, Sandra Hadin och Dorothy Smith talar om feministiska tankar. De kan stärka oss så att vi tänker på ett annat sätt. Vi kan tänka fritt, vi behöver inte andas männens luft! Vi kan skapa en egen verklighet, men det måste ske i samspel med männens ändrade tankesätt. Det är svårt att plötsligt ändra männens sätt att tänka. Även kvinnorna har svårt att leva utan män. Så hur kan vi påskynda processen? Flickor är mycket påverkade av hur deras mammor tänker. För att hjälpa flickor måste vi också jobba med männen. Seyran: - Jag ska ge ett exempel. När vi tänker är det mest den fysiska faran men vi har också det psykologiska förtrycket. Vi hade projekt för fyra år sedan om kvinnors hälsa och sexualitet. När vi skickade detta meddelande till medlemmarna tog vi bort ordet sex. Trots det kom det ut skvaller vägen att Seyran ska lära ut sex. Sen fick jag förklara mig inför 30 män och jag sa att om jag kunde så mycket om sex skulle ni tacka tror jag. Men även om vi inte kan massor måste vi ändå prata. Ufuk: - Just så är det. Om vi vill ha en förändring på den punkten kan vi inte gå ut och säga att vi vet hur de ska vara såhär och såhär, utan vi måste ta hänsyn till kulturen. Vi vill att en kvinna ska veta allt här också, men vi måste tala om det i en acceptabel form. Så har vi gjort med allt här, annars kan vi inte gå fram med det vi gör. Men det finns ändå problem. När vi talar om sex kallar vi det hälsa och fertilitet vi hittar ett språk som passar den här kulturen. 14

17 En medkvinna som går bredvid Cecilia: - Feminismen var en fråga som blev hängande i luften vad det är. Men det viktiga är att bli en medkvinna som går bredvid. Annars är det risk att man blir så berörd att man vill ställa allt tillrätta och då hamnar man igen i den farliga situationen. Monica: - Vi tillhör en barnrättsorganisation: Om man tillhör en organisation som inte har ett uttalat feministiskt perspektiv kan det vara svårt ibland. Vi har fått strida för feminismen i förhållande till vår arbetsgivare. Anna: - Att vara en barnrättsorganisation betyder också att vi måste komma ihåg att barnen måste vi som vuxna beskydda. Vi kan inte kräva av dem, på samma sätt som av vuxna kvinnor att de ska ta ansvar för sin egen situation. Tülin: - Vi kan inte gå tusen steg före. Jag kan tycka att jag vet vad som är bäst för en kvinna, men när jag tittar noga på hennes situation ser jag något annat. Vi lägger fram alla tänkbara lösningar men det är hon som väljer. Och ibland väljer hon att återvända hem. Jag personligen försöker se kvinnans eget behov, och visa på alternativ utan att nämna feminismen. Teres: - Vi får inte glömma att under många år var det männen som bestämde vad kvinnor ska tänka. Postmodernismen har förändrat detta. Feminismen utgår från förnuftet, den utgår från vardagskunskap om man inte baserar sig på positivistiska tankar som baserar sig på förnuft utan också på känslan. Kvinnor kan tänka och också känna. Ina: - Vi jobbar inom kommunen, men där behövs också feminismen. Om man inte är en feministisk organisation måste man ha ett annat språk. Riskerna från samhället ser olika ut. Hur kan vi hjälpas åt när det ser så olika ut? Leila: - Jag använder inte termen feminist, men när vår bok kom ut sa alla att Leila är feminist. Vi kan inte komma framåt om vi skrämmer folk. När någon säger: vi måste ta hänsyn till kulturen håller jag inte med men när någon säger att vi måste tala olika språk håller jag med. I vår kultur måste man vara oskuld men vad menar vi med det? Vi kan inte gå 1000 steg före. Vi sitter i ett mörkt rum och går till solen. Vi går tillsammans. Glöm inte att finna en sol. Jag tar mig själv som exempel. Naime: - Vi måste ha en feministisk respekt. När vi såg det här punkterna, om de fyra riskerna riskerna i samhället är viktiga. Risken i kvinnans liv och risken i medvetandet är något annat. Vi kan veta vad som är bra med feministiska tankar 15

18 men vårt system är inte anpassat för det. OM jag säger till en kvinna att det här är din kropp då kan det gå helt fel. Utbildning är viktigt. Kvinnor påverkar varandra. Sevil: - När vi pratar är vi ganska lika varandra fast vi kommer från olika system. Feminismen är en teori som genomsyrar det vi gör men vi gör vår egen tolkning. De punkter som du tog upp hade vi i en tidigare workshop. 1.Varje flicka är unik 2. Vi ska utgå från flickans kontext 3. Att arbeta med systemet är viktigt, men flickan avgör använd ett språk som är nära målgruppen 4. Förändring bör ske långsamt. - Jag vill också nämna vikten av att arbeta i team åtminstone för mig. Jag behöver mitt team, vi diskuterar, utvecklar varandra. Jag behöver mina nätverk i Sverige och i Turkiet. Det finns riskfaktorer; just nu har jag många tjejer i skyddat boende; tre flickor som har hög självmordsrisk, en har försökt att begå självmord nu hemma. När vi arbetar med en flicka vi är en organisation som arbetar med barn under 18 år, vi måste alltid tänka på risker i min målgrupp. Just nu är det hög risk med dem jag arbetar med. Om kultur Ufuk: - Leila visade lite känslighet för kultur, men inte när polisen kommer. Ett hot är ett hot, och då kan vi inte ha kulturella ursäkter. Det där med känslighet kan vi diskutera lite till. Om man placerar ett barn måste man tänka igenom konsekvenserna. Under mitt arbete i Wien diskuterade vi mycket. Man kunde ta ett barn hur som helst och placera det bort från familjen. Det enklaste vore att placera det utanför men kunde man inte diskutera inom familjen istället? Inte när det gäller incest eller misshandel förstås. Seyran: - Jag vill lägga till, man ska inte ta hänsyn i alla sammanhang men efter Fadime sa man att detta är vår kultur. Då måste vi försvara oss. Den här kulturproblematiken kan jämföras med skolsystem. I Sverige ger man rättigheter enligt barnkonventionen, men de tillämpas inte i Turkiet. Vi fick en massa hot efter Fadime, från rasister som tyckte vi skulle dra från Sverige. Nebahat: - Varför behövde ni försvara er? Seyran: - Vår dåvarande ordförande uppträdde på TV. Hans budskap var helt felaktigt. Hans uttalande var att detta är inte bara kurder, det förekommer också i svenska familjer, det finns incest osv. Det var hans försvar. Jag tycker inte han skulle försvara sig. Jag tyckte han skulle ha reagerat på ett annat sätt; att han skulle sagt att detta är en kvarleva av det gamla patriarkala systemet och vad ska vi göra åt det? Vi kurder som lever i exil har en del uppgifter. Samtidigt har det svenska samhället en del uppgifter gentemot oss. Våra barn går i svenska skolor. Vi vuxna 16

19 måste ha kontakt med svenska föräldrar Det finns fördomar, och för att undvika dem måste vi ha kontakt. Men för att kunna sätta igång måste vi få stöd från det omgivande samhället. Leila: - Det kanske blev ett missförstånd när jag pratade om kultur. Det finns människor som hela tiden pratar om kultur. Vad menar de? Att vi har en kultur och de har en annan? När jag studerade på universitetet hade jag en vän som sa hela tiden vi turkar gör såhär. Vi hade en lunch jag tog dit alla turkar jag kände. De hade varit medvetna redan i Turkiet, inte börjat tänka i Sverige. Och den första kompisen sa efteråt att hon inte hade vetat att det fanns såna människor också i Turkiet. Att gå långsamt fram Nebahat: - Det finns en ökning av prostitutionen i Turkiet. Om två år kommer vi att arbeta lika mycket med prostitution som med heder. Detta med kulturell lyhördhet, om vi inte förstår innebörden av det här. Jag jobbad med mänskliga rättigheter, det är lätt att kämpa mot tortyr hos polisen, det var min kamp. Men när jag började arbeta med kvinnofrågan, då måste man komma in i den kulturella världen. Om man inte går långsamt fram kan man bryta förtroendet. Om man håller fram den kulturella skillnaden kan man bli separatistisk också, och det kan skada kvinnorörelsen. Jag har haft ett par upplevelser som berättar något om detta i år. Jag ska ge en som exempel. Jag sa i TV att en kvinna måste ha rätt till sin egen kropp. Sedan hittade jag en kvinna som gick på gatan (som prostituerad). Hon hade tagit ett sådant uttalande alltför bokstavligt, gått för snabbt fram och tvingats lämna familjen för ett liv på gatan, utan att veta hur hon skulle ta hand om sig. Är det så vi ska göra? Är det vad vi önskar för kvinnorna? Nej, det är det inte. Ekonomi och skuldkänslor Leila har ett par frågor: - I Sverige begär vi att det ska finnas ekonomiskt stöd, att socialtjänsten ska ordna plats i ett jourhem. Och det är jätteviktigt att få ekonomiskt stöd. Men hur jobbar ni med det här? Och så undrar jag också hur ni jobbar med flickornas skuldkänslor. Vi får flickor som oroar sig för att deras pappa blir sjuk osv. Har ni sånt här också? Nebahat: - Vi får också hjälp från socialtjänsten och landstinget. T.ex. kan man få mat, sex månaders hyra, en annan kanske får tre månaders hyra. Det finns inte något kontinuerligt socialbidrag, men det finns. Man fyller i ett formulär. Naime: - Mycket handlar om skuldkänslor. Det är egentligen det enda vigör vi tar bort skuldkänslorna från kvinnorna. Det vi visar är hela tiden känslan av att det är VI tillsammans som kämpar, vi gör ingen skillnad på dem och oss. När det gäller kulturen sedan, så kommer det fram mycket i vårt arbete och kvinnorna är ju egentligen mycket medvetna om vad som är skadligt för dem i kulturen. 17

20 1000 steg före eller mindre? Monica: - Jag uppskattar diskussionen som vi haft om feminismen, och jag hör vad ni säger om att inte dela upp er i vi och dom. Men jag ser en skillnad mellan er som sitter här och kvinnan på gatan. De har vackra kläder, javisst, men det är en annan stil, och de har sjal. Ni ser mycket mer ut som vi. Den skillnad som finns mellan mig och en invandrarkvinna i Sverige har en motsvarighet i den skillnad som finns mellan er och de kvinnor ni arbetar med. Svar: Nilgül från Kiziltepe: - Vi har en skillnad mellan de här flickorna och oss. Jag är en från kvinnorörelsen, medveten om mina rättigheter. I praktiken kan jag också ta mig för lite mer, men jag är inte 1000 steg före. Vi lever i ett system som har funnits i 1000-tals år det ändras inte så snabbt. - Det finns en risk om man går för fort fram, tar steget fullt ut, skaffar pojkvän osv. Det är väldigt viktigt att hjälpa flickorna göra en riskanalys för sig själva, bedöma risken med att bryta mot normerna, men också att de ska veta sitt värde. Ibland till och med uppmuntrar vi dem att hålla tillbaka. Det kan vara lönt att vänta, och samtidigt härbärgera den kraft de får från den feministiska gemenskapen. Birgitta: - Det skiljer sig om man jobbar i en kommun eller i en frivilligorganisation. Jag representerar min institution när jag går ut och jobbar. När politiker planerade tänkte de bara ta hand om flickorna. De tänkte inte på vem som skulle jobba där. Beslutet kom i mars, och vi började jobba i maj. Då kan ni tänka fortsättningen; alla dessa tankar om feminism, ideologi osv som aldrig kom upp. Vi har olika förutsättningar. Ni har mycket att tillföra oss. Leila och andra, Ina, jobbade på Linna, hon var ombud för många flickor när de skulle till olika platser. Nu jobbar hon inom den kommunala sektorn själv. Efter lunch Arbeta med män och pojkar Jülide: - Hur ska vi nu gå vidare? Vi har pratat om feminism, våra egna erfarenheter osv. Vi kan antingen prata väldigt privat eller också göra det utifrån fall. Jag är nyfiken på hur man jobbar med män, enskilda ärenden och ideologi. Teres: - Det finns en ambivalens. Det är viktigt att ta sig framåt, men inte för fort. Ibland måste flickor lära sig vänta, det kan vara två steg fram och ett tillbaka. Vi kan inte förvänta oss att det går så fort, det kanske tar flera generationer att bli fri. Vi måste hjälpa dem att leva i två kulturer, inte mellan dem. Vi samarbetar med alla för att få kunskap, Rädda Barnen, Kvinnoforum. De har ett 3-årigt projekt som avslutas nu. Vi var väldigt ambivalenta till att diskutera heder på skolan där jag jobbar, vi var rädda för föräldrarnas reaktion. Nu har vi bestämt oss för att prata om manligt och kvinnligt. Vi vill låta ungdomarna själva komma till tals. Jag 18