Förändring är möjlig - att inge hopp

Transkript

1 Förändring är möjlig - att inge hopp Redovisning av ett projekt inom Folkhälsoarbetet - Våld i nära relationer i Kungälvs kommun 2008 FOLKHÄLSORÅDET KOMMUNLEDNINGSSEKTOR

2 Rapporten är skriven av socionom Ingvor Öhman på Barn och Ungdomsenheten, på uppdrag av Folkhälsorådet och med medel från Kommunstyrelsen och Länsstyrelsen i Västra Götaland. Vid förfrågningar kontakta: Ingvor Öhman Tfn: , E-post ingvor.ohman@kungalv.se eller Folkhälsosamordnare Inger Aronsson, Utvecklingsarenan Kungälvs kommun Tfn: , E-post inger.aronsson@kungalv.se Omslagsbild: Thor-Björn Bergman / kanal100.se 2

3 PROJEKTRAPPORT Stöd till våldsutsatta missbrukande kvinnor i Kungälv Förändring är möjlig- att inge hopp Sammanfattning... 4 Inledning... 5 Bakgrund... 6 Syfte med projektet... 6 Metod... 7 Nuvarande lagstiftning... 8 Definition av kvinnovåld... 9 Normaliseringsprocessen - Makt och kontroll... 9 Om våld mot kvinnor lite statistik Våldsutsatta kvinnor med särskilda behov missbrukande våldsutsatta kvinnor Dubbelt utsatt Att ställa frågor om våld och missbruk Arbetets genomförande Sammanfattning av ovanstående intervjuer Intervjuer med några kvinnor med den dubbla problematiken våld och missbruk Sammanfattning av ovanstående intervjuer Stöd och hjälp till missbrukande våldsutsatta kvinnor Några resurser i Västra Götaland Kvinnofridsarbetet i Kungälv - Resurser i Kungälv Kunskapscentrum Nationellt Regionalt Litteratur Checklista /manual vid misstanke att våld förekommer TELEFONNUMMER som kan vara bra att ha Boende: Intervjufrågor Brev till intervjupersoner Duluth-hjulet

4 Sammanfattning Inom folkhälsoarbetet i Kungälv ingår ett utvecklingsarbete inom området våld mot kvinnor i nära relationer. Ett arbete som sker genom samverkan över myndighets- och organisationsgränser för att förebygga våldsbrott mot kvinnor. Efter att i tidigare skede fokuserat på våldsutsatta kvinnor generellt, vill vi genom detta projekt även omfatta missbrukande våldsutsatta kvinnor med särskilda behov. Ett syfte med projektet är att behandlare och myndighetspersoner skall bli bättre på att uppmärksamma våldsutsatta missbrukande kvinnor med särskilda behov och genom ökad medvetenhet och kunskap bättre kunna bemöta och erbjuda stöd och hjälp. Ett annat syfte är att genom kvinnornas berättelser få ökad förståelse för vilka hinder som finns för en kvinna med beroendeproblematik och utsatthet för våld att själva söka hjälp. Men också se vilka behov som finns och vilka framgångsfaktorerna är i de fall kvinnan lyckats förändra sin livssituation. Vid de intervjuer som genomförts med behandlare och myndighetspersoner har det framkommit, att inom ett flertal verksamheter saknas handläggningsrutiner för hur man närmar sig den dubbla problematiken missbruk och våldsutsatthet. Det är oftast inte missbruk eller våld, som är i fokus, när en handläggare får kontakt med en kvinna. Denna problematik är ofta skymd av andra problem som t.ex. missbruk, försörjningsstöd, sysselsättning eller ett funktionshinder. Några reflekterar över, hur osäkerheten över hur man ställer frågor om våld och missbruk och hur man sedan skall hantera svaren, verkar som ett hinder för att över huvud taget ta upp frågan. Handläggarna, men även personal som arbetar närmast brukarna t.ex. inom hemtjänsten och ALC, vill ha hjälp med att våga se och våga fråga och få information om, vad man gör med svaren. Det framförs önskemål om mer kunskap och utbildning i dessa frågor. Man efterlyser en lathund över hur man gör och vart man vänder sig. Önskemål framförs också om fördjupat samarbete mellan olika verksamheter inom socialtjänsten som äldreomsorgen, hemsjukvården och missbruksenheten. I kontakten med de våldsutsatta missbrukande kvinnorna betonas vikten av att en god relation har uppnåtts, innan man närmar sig frågor av så känslig natur. Det finns en rädsla för att såra eller kränka. Kvinnorna å sin sida framför en önskan att bli tillfrågade och upplever en rädsla från behandlare och myndighetspersoner att ställa frågor om våld och missbruk. De behov behandlare och myndighetspersoner sett, att kvinnorna har, gäller framförallt boendet. Här reflekterar flera över vad ett bra boende innebär. Kvinnan drivs av sin rädsla och är ofta helt beroende av mannen, som utsatt henne för våld. Eftersom hon ingen annanstans har att ta vägen, stannar hon därför kvar hos honom. Där har hon i alla fall tak över huvudet. Flera menar, att vad kvinnorna skulle behöva är en fristad, ett boende för enbart kvinnor, där de kan få vara sig själva och få stöttning och där det finns personal hela dygnet. Detta är kvinnor som är mycket utsatta i samhället. De behöver vård och behandling utifrån sina specifika behov och för det krävs enkönade boenden och behandlingsformer. Kvinnorna vittnar om det sociala stödets betydelse för vägen ut ur missbruk. Kontinuiteten och den trygghet det innebär att under lång tid ha möjligheten att träffa samma behandlare framhålls. Likaså betonas bemötandets betydelse. Att bli bemött med respekt, att bli sedd som den man är bakom missbruket, att mötas av förståelse och tolerans och att bli tillfrågad om vilka behov man har och på så sätt vara delaktig i det som planeras. Dessutom önskar de 4

5 vägledning i hur man beter sig i vardagssituationer och få hjälp med att sätta gränser och få struktur i vardagen. Som en hjälp i arbetet med de dubbelt utsatta kvinnorna, har det enligt önskemål, som framförts under projektets gång, utarbetats en lathund med exempel på hur frågor kan ställas, vad man bör tänka på samt viktiga telefonnummer bl.a. till möjliga akutboenden i närområdet. Ett redskap i arbetet med de missbrukande våldsutsatta kvinnorna har vi i Kungälv fått i Krismottagningen för kvinnor, som startade våren 2008, dit denna målgrupp också är välkommen. På boendesidan planeras ett lågtröskelboende för män. Planer finns att man även vid behov skall ta emot kvinnor. Intervjusvaren i denna rapport talar emot ett blandat boende med män och kvinnor tillsammans. Inledning Över hela världen utsätts kvinnor dagligen för våld eller hot om våld. Våldet påverkar alla delar av kvinnans liv och är således ett av de största hoten mot folkhälsan. Våldet drabbar såväl psykologiskt, medicinskt som socialt. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem. Det berör såväl kvinnorna som männen och barnen. Missbrukande våldsutsatta kvinnor finns inom samhällets olika socialgrupper. Det är ingen homogen grupp, men tankarna leds ofta till kvinnor som lever i missbrukarkretsar. Missbrukande kvinnor lever i större utsträckning än missbrukande män samman med en missbrukande partner. Kvinnor som missbrukar förlorar också fortare sin icke missbrukande partner än vad män i motsvarande situation gör. Kvinnor med ett eget missbruk är en utsatt grupp, som har speciellt svårt att få sina behov tillgodosedda och få adekvat hjälp. Kvinnorna söker ofta hjälp hos sjukvården för psykiska besvär som ångest, depression och sömnsvårigheter. Mestadels söker de i första hand hjälp hos primärvården och anger somatisk ohälsa av ospecifik karaktär, vilket ofta leder till att bakomliggande misshandel inte uppmärksammas. För många av kvinnorna hänger våldet och missbruket ihop. Samtidigt som mannen är den som slår henne, kan han vara den som tillhandahåller drogen. Mannen kan vara den enda nära relation kvinnan har och han erbjuder henne kanske skydd mot andra förövare eller han kanske erbjuder henne boende. Hon utvecklar ett beroende av honom samtidigt som hon blir psykiskt nedbruten. När det gäller idealbilden i samhället av den nyktra kontrollerande kvinnan, som håller hemmet samman, kan man se att genom historien utgör den missbrukande kvinnan närmast en motbild till samhällsidealet. Men den missbrukande kvinnan kämpar för att leva upp till bilden av den goda familjen. Många kvinnor talar om skammen över att inte vara respektabla. Mammarollen ökar många gånger på skam och skuldkänslor, som kan vara svåra att identifiera och hantera i jämförelse med mäns problematik. 5

6 När det gäller kvinnor som missbrukar och som utsätts för våld i parrelationer, men också i andra nära relationer, har såväl behandlare som myndighetspersoner tenderat att koncentrera sig på missbrukssituationen. Detta leder till/kan leda till att man inte gjort särskilda åtgärder för att stävja eller ens anmäla våldsbrottet, utan istället riktat in sig på att motivera kvinnan med att upphöra med sitt missbruk. Tanken är att våldet upphör när missbruket upphör. Det finns en risk för att kvinnorna lämnas utan adekvat stöd som brottsoffer. Eftersom den sociala domen faller tyngre över kvinnorna är också deras rehabilitering annorlunda. Kvinnor som gått in i ett beroende har mycket svårare än män att be om hjälp. Vägen tillbaka är ofta svårare eftersom den präglats av skam och utanförskap. Skammen och föraktet från kvinnan själv och från samhället skapar ett inre förnekande och motstånd. Kvinnor lyckas ofta skickligt dölja sitt beroende. De isolerar sig ofta och förlorar sina nära relationer. En del är aggressiva och hotfulla. I deras omgivning anmäler man inte någon för polisen, de är vana att inte bli trodda, de får skylla sig själva. I jämförelse med männen lever de också i högre grad med en person som har egna missbruks och/eller andra sociala problem, vilket gör att deras rehabilitering ytterligare försvåras. Bakgrund Kvinnofridsarbetet är ett prioriterat område inom folkhälsoarbetet i Kungälvs kommun. I folkhälsoarbetet i Kungälv ingår ett utvecklingsarbete inom området våld mot kvinnor i nära relationer. Ett arbete som sker genom samverkan över myndighets- och organisationsgränser för att förebygga våldsbrott mot kvinnor. Arbetsgruppen Våld mot kvinnor i nära relationer är sammansatt av personer från brottsofferjour, hälso- och sjukvård (akut, psykiatri, barn- och ungdomspsykiatri), polis, socialtjänst, kyrkan, kvinnojouren och folkhälsosamordnare. Gruppen fungerar som ett nätverk och har skaffat sig kunskaper inom området våld i nära relationer och om varandras möjligheter. Ett syfte med arbetsgruppen är att fortlöpande ordna utbildningar för att öka kompetensen inom de olika organisationerna. Ett annat är att skapa möjligheter för att den berörda målgruppen skall få riktad hjälp. Under våren 2008 har Krismottagning för kvinnor, Krismottagning för män samt Barnsamtal, för barn som bevittnat våld startats på initiativ från arbetsgruppen. Efter att i ett tidigare skede fokuserat på våldsutsatta kvinnor generellt vill vi utveckla vårt arbete till att även omfatta missbrukande våldsutsatta kvinnor med särskilda behov. Syfte med projektet Forskning visar att missbrukande kvinnor är mer utsatta för misshandel än andra kvinnor. Det finns behov av att stärka kunskapen om våldsutsatthet bland kvinnor med missbruk och att främja utvecklingen av behandlingsformer som motsvarar kvinnors specifika behov, bl.a. av att bearbeta upplevelser av våldsutsatthet (Regeringens handlingsplan, 2007). 6

7 Under 2006 fanns möjlighet att ansöka om utvecklingsmedel från länsstyrelsen för ökat stöd till våldsutsatta kvinnor med särskilda behov. Förutsättningarna var att kommunen gick in som medfinansiär. Denna ansökan beviljades av såväl länsstyrelsen som av Kungälvs kommun. Ett syfte med projektet är att behandlare och myndighetspersoner ska bli bättre på att uppmärksamma våldsutsatta missbrukande kvinnor med särskilda behov och genom ökad medvetenhet och kunskap bättre kunna bemöta och erbjuda stöd och hjälp. Ett annat syfte är att genom kvinnornas berättelser få ökad förståelse för vilka hinder som finns för en kvinna med beroendeproblematik och utsatthet för våld att själva söka hjälp. Men också se vilka behov som finns och vilka framgångsfaktorerna är i de fall kvinnan lyckats förändra sin livssituation. Metod Kvinnor med missbruksproblem löper stor risk att utsättas för våld och andra övergrepp. Dessa kvinnor är svåra att identifiera. I sina kontakter kan deras särskilda utsatthet skymmas av annan problematik. Metoden som har använts i detta projekt om våldsutsatta missbrukande kvinnor är intervjuer med personal inom olika kommunala verksamheter men också med personal inom sjukvård, polis samt kyrkans diakonala verksamhet. Verksamheter som kan komma i kontakt med kvinnor med denna sammansatta problematik. Intervjuer har således genomförts med personal inom Enheter för Arbetsliv och stöd och Socialtjänst (socialsekreterare försörjningsstöd), IFO (enhetschef och socialsekreterare från missbruksenheten), Missbruksteamet (behandlare), Socialmedicinsk mottagning (sjukskötare), Funktionshinderverksamheten (verksamhetssekreterare och biståndshandläggare), ALC (enhetschef och handläggare), Äldreomsorgen (enhetschef för hemtjänsten och enhetschef för biståndshandläggarna), Polisen (kommissarie), Sjukvården (kurator, sjuksköterska, skötare/kontaktman), kyrkan (diakoner) samt med kvinnofridssamordnaren i Ale kommun. Totalt har 17 intervjuer med personal genomförts. Intervjuerna har skett utifrån ett frågeformulär med öppna frågor och har berört teman som: Hur tar ni reda på inom er verksamhet om en kvinna är våldsutsatt och har ett missbruk och om så är fallet, hur tar ni hand om henne. Vilka är hindren på vägen och Hur ser kvinnornas behov ut? Har några framgångsfaktorer kunnat urskiljas? Intervjuer med några kvinnor (5 st) som levt i en relation med våld och där hon också haft ett missbruk, men som lyckats bryta med sin situation eller är i processen på väg mot uppbrott från en destruktiv relation. Dessa intervjuer har behandlat frågeställningar om drogerna och missbruket, våldet, behandlingen, bemötandet och framgångsfaktorer. Intervjuer i syfte att undersöka eventuellt tillgängliga resurser i närområdet har skett med representanter för Kvinnovårdskedjan och Villa Vägen Ut! Karin i Göteborg, där studiebesök också genomförts i samband med intervjun samt ytterligare några telefonintervjuer. 7

8 Nuvarande lagstiftning Socialtjänstens ansvar Kommunens ansvar styrs framförallt av bestämmelserna i Socialtjänstlagen. Där fastställs i 2 kap. 2 SoL kommunens yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. I 3 kap. 1 SoL framgår socialtjänstens uppgifter att informera, svara för omsorg och service, upplysningar, råd och stöd, vård och ekonomisk hjälp samt annat bistånd till dem som behöver det. Den 1 juli 2007 skärptes 5 kap. 11 Socialtjänstlagen (2001:453) så att socialnämndens åliggande att ge brottsoffer stöd och hjälp framgår tydligare. Ändringarna innebär bl.a. att kommunen skall, istället för som tidigare bör, särskilt beakta att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld kan vara i behov av stöd och hjälp. 5 kapitlet 11 Socialtjänstlagen lyder: Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Socialnämnden skall särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Socialnämnden skall också särskilt beakta att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp. Lag (2007:225). Lagar som reglerar olika former av våldsbrott mot frihet och frid samt sexuella brott regleras i brottsbalken: Grov kvinnofridskränkning kan den dömas till som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. Brottsbalken som misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge, våldtäkt eller sexuellt utnyttjande och olaga hot mot en kvinna som han är eller varit gift med eller bor eller bott med under äktenskapsliknande förhållanden, om gärningen varit ett led i en upprepad kränkning av hennes integritet. Gärningsmannen kan samtidigt åtalas och dömas för t. ex olaga hot och grov misshandel. Grov fridskränkning kan den dömas för som begår samma typ av handlingar som ovan beskrivs mot barn, föräldrar, syskon och andra närstående eller tidigare närstående. Våldtäktsbrottet har utvidgats så att samlag jämställs med sexuellt umgänge om gärningen med hänsyn till kränkningens art och andra omständigheter är jämförlig med påtvingat samlag. Begreppet våld mot kvinnor historisk tillbakablick Begreppet Kvinnofrid stammar från 1200-talet. Då stiftades lagar för skyddet av en familjs kvinnor gentemot andra män. Dessa kvinnofridslagar innebar förbud mot våldtäkt och kvinnorov. Den som bröt mot 1200-talets Kvinnofrid skadade framför allt den man, som kvinnan ansågs tillhöra. Kvinnofriden gällde inte i första hand kvinnorna själva. Lagstiftningen är ett uttryck för samhällets värderingar. Kvinnan som sexuellt, ekonomiskt och politiskt underordnad mannen, till och med som hans ägodel, är ett genomgående tema i den svenska rättshistorien. Först i och med införandet av 1864 års strafflag försvann mannens 8

9 lagliga rätt att aga sin hustru. Det var däremot kvinnans ansvar att anmälan gjordes. Under 1970-talet började olika kvinnogrupper engagera sig i våld mot kvinnor, men inte förrän 1982 kom kvinnomisshandel att falla under allmänt åtal. Våldtäkt inom äktenskapet blev inte straffbart förrän Definition av kvinnovåld Mäns våld mot kvinnor omfattar alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det förekommer i alla samhällsklasser och i alla åldersgrupper. Det är inte några särskilda kvinnor som drabbas och det går inte att i förväg se vilka män som är förövare. Våldet kan utövas av en närstående till kvinnan men också av bekanta eller okända män. Våld kan definieras som: En medveten handling som har som mål att tillföra andra skada eller inordna dem i en bestämd hierarki. Man skiljer mellan olika former av våld: Fysiskt våld t.ex. slag sparkar, dråpförsök, inlåsning Psykiskt våld t.ex. kritik, extrem kontroll och svartsjuka Sexuellt våld t.ex. prostitution, våldtäkt Verbalt våld t.ex. hot om våld eller mord Ekonomiskt våld t.ex. förhindra tillgång till egna bankkonton Materiellt våld t.ex. förstöra privat egendom Mannen använder våld som ett medel för att uppnå och behålla makt och kontroll över kvinnan. Detta upprätthåller och bekräftar hans bild av sig själv som man. För att nå sitt mål använder han Kontrollerat våld Kontrollerad isolering Kontroll bestående av omväxlande värme och våld FN:s definition: Enligt FN är våld mot kvinnor: varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet. Normaliseringsprocessen - Makt och kontroll Tidigare har man huvudsakligen förklarat mäns våld mot kvinnor utifrån ett relationsperspektiv, d v s att se problemet begränsat till relationen inom familjen. Detta har enligt forskning visat sig vara ett alltför förenklat synsätt. Även individperspektivet är ett begränsat synsätt, då våld mot kvinnor inte enbart handlar om personavvikelser. För att förstå de bakomliggande faktorer bakom mäns våld mot kvinnor finns flera teoretiska förklaringsmodeller. En är teorin om normaliseringsprocessen, en annan är teorin om könsmaktsordningen. Begreppet normaliseringsprocess har myntats av Eva Lundgren som är teolog och professor i sociologi. Det är en teoretisk beskrivning av såväl mannens som kvinnans strategier, när våld i nära relation utvecklas. Normaliseringsprocessen har samma psykosociala förlopp som vid tortyr och fångenskap. 9

10 Normaliseringsprocessen handlar om mannens och kvinnans stegvisa anpassning till mannens utövande av makt och kontroll av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det kan handla om utövande av makt, kontroll och isolering, där det psykiska våldet föregår det fysiska. För mannens del är en viktig effekt av misshandeln, att han uppnår kontroll. Processen handlar om ett beteende från mannen att växla mellan kärlek och värme å ena sidan och makt och våld å andra sidan gentemot kvinnan. Ett våld som ofta kan öka med tiden och skapar en isolering i relationen gentemot omgivningen. Detta leder till att normer förskjuts och att det blir svårt för kvinnan att spegla skeendet med andra personer. Det som från början framstod, som en orimlig behandling framstår till sist som något normalt i vardagen. För kvinnan handlar normaliseringsprocessen om anpassningsstrategier till våldet och den effekt det har, vilket leder till att hon uppfattar våldet som normala inslag i vardagen. Gränserna för vad som är acceptabelt och oacceptabelt löses upp och gradvis börjar kvinnan alltmer att se både sig själv och våldet ur mannens perspektiv. Hon internaliserar hans motiv för våldshandlingen. Kvinnomisshandel är inte en enstaka händelse utan snarare ett mönster av övergrepp mot en person. En av de mest kända beskrivningarna av våld mot kvinnor är det så kallade Duluthhjulet (se bilaga), som beskriver hur sammansatt och mångsidigt våldet ofta är samt att det är inriktat på makt och kontroll. I de parrelationer där våld förekommer finns våldet sällan med från början. Dessa relationer börjar precis som de flesta andra med förälskelse. Den kan till och med vara mer passionerad än vanligt eftersom den kontrollerande mannen ofta uppvaktar kvinnan intensivt. Skillnaden mellan extra omsorg från mannens sida gentemot kvinnan blandat med kontroll kan vara hårfin. Svartsjuka är ett vanligt uttryck och som till en början används som bevis på hans kärlek till henne. Misstänksamhet mot kvinnan leder ofta till att hon isoleras från familj och vänner. Mannen ser som sin rätt att bedöma och värdera kvinnan, vilket kan leda till att det psykiska våldet trappas upp. Relationen förändras gradvis, till en början kan mannens krav och dominans verka harmlösa. Men med tiden förändras både mannen och kvinnan i takt med att mannens kontroll och våld ökar. Kvinnan anpassar sig och försöker kanske undvika konflikter genom att vara undfallande för mannens krav. Aktivt motstånd från hennes sida leder ofta till ökat våld. Fysiskt våld förebådas ofta av psykiskt våld i form av exempelvis kritiska och nedsättande kommentarer som underminerar kvinnans självförtroende. Det är vanligt att kvinnan blir isolerad och tappar sina sociala kontakter och slutar göra saker på egen hand när mannen ogillar eller till och med förbjuder henne att träffa släkt och vänner. Kvinnan blir då än mer beroende av sin partner, när han till slut är den enda känslomässiga kontakt hon har kvar. Våldsspiralen består alltså av flera faser; upptrappning, våld, försoning och värme. Under försoningsfasen övertygar mannen kvinnan, om att detta inte kommer att hända igen och kvinnan börjar känna igen den man hon en gång förälskade sig i och ser hans goda sidor som sanna och förnekar de mindre goda. För den missbrukande våldsutsatta kvinnan tillkommer hennes i flera bemärkelser dubbla utsatthet, där hon är utsatt både för sin egen och samhällets dom. 10

11 Kvinnor med missbruksproblem, framför allt hemlösa kvinnor med missbruksproblem, befinner sig i en situation med ökad risk för att utsättas för våld och andra övergrepp. Genom sitt missbruk kan kvinnor bli beroende och utnyttjade av män. Orsakssambandet kan också vara det omvända, där en våldsutsatt kvinna missbrukar exempelvis alkohol för att döva ångesten, som orsakas av det våld och de övergrepp som hon utsätts för. Om våld mot kvinnor lite statistik Mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem. Världshälsoorganisationen WHO beräknar att en tredjedel av världens kvinnor och flickor någon eller flera gånger utsatts för våld eller våldtäkt. I ungefär hälften av alla mord på kvinnor är deras partner förövaren. Internationella studier har visat att mellan 9 och 27 procent av alla vuxna minns att de under sin barndom bevittnat fysiska konflikter mellan föräldrarna. I Sverige år 2006 anmäldes fall av misshandel av kvinnor. I fall var förövaren bekant med offret. Dessa siffror visar inte våldets hela omfattning, eftersom många fall aldrig anmäls blev ett mörkt år, när det gäller våld mot kvinnor. Antalet anmälda fall av våldtäkt, misshandel och grov kvinnofridskränkning ökade under årets första 11 månader med 11,6 procent respektive 5 procent jämfört med samma period Det visar en sammanställning av Kvinnofridslinjen, den nya nationella stödtelefonen för våldsutsatta kvinnor, som startade vid årsskiftet 2007/2008. Anmälningarna om misshandel mot kvinnor i Sverige har ökat med 33 procent de senaste tio åren. Brottsförebyggande rådet, Brå, bedömer att det både beror, dels på att man anmäler i högre grad samt dels på att det faktiska våldet har ökat. Kunskapen om det dödliga våldet i nära relationer är relativt liten. Enligt uppgifter från Brottsförebyggande rådet, Brå, faller 16 kvinnor per år offer för dödligt våld av en man, som de vid brottstillfället har eller har haft en nära relation till. Mellan och kvinnor i Västra Götaland har det senaste året en eller flera gånger blivit misshandlad av sina män, men skammen och tystnaden gör det svårt att förebygga våldet. Våldet drabbar kvinnor i alla samhällsklasser och i alla åldersgrupper. Vissa kategorier kvinnor har uppmärksammats som särskilt sårbara, när de utsätts för våld. Till dessa hör missbrukande kvinnor. Våldet mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande friheter och rättigheter. Det är en brottslig handling. Inom kriminella kretsar ses en polisanmälan inte med blida ögon. Det är mycket sällan hemlösa kvinnor anmäler att de misshandlas. I hemlöshetens värld är polisen fienden. För den som gjort en polisanmälan är det kört på gatan och de hemlösa kvinnorna har ingenstans att ta vägen. Att sätta dit någon framstår som ett hedersbrott. För de missbrukande kvinnorna som lever i missbrukarkretsar är misshandel snarare en regel än ett undantag. Några av anledningarna till att inte anmäla våldet kan vara rädsla för repressalier, att kvinnan inte såg händelsen som brottslig eller att hon själv begått brottsliga handlingar, vilket skulle kunna ge mannen ytterligare ett maktmedel genom hot om avslöjande om kvinnan vill bryta relationen. Misshandeln blir sällan eller aldrig anmäld och kvinnorna finns därför inte med i statistiken över misshandlade kvinnor. 11

12 Flera av de intervjuade professionella i Kungälv menar, att de endast mött ett fåtal kvinnor med den dubbla problematiken missbruk och våldsutsatthet. Några reflekterar över hur svaret sett ut, om frågor ställts i detta ämne. På akutavdelningen på Kungälvs sjukhus, där man har som rutin att fråga alla kvinnor som besöker dem, om de varit utsatta för våld, bedöms att de möter en kvinna varannan vecka, som är både våldsutsatt och även har ett missbruk. Socialstyrelsen har i en rapport från 2006 uppskattat att mäns våld mot kvinnor årligen kostar ca 3 miljarder i Sverige. För en kommun i Kungälvs storlek beräknas kostnaderna uppgå till mellan 11,5 och 14 miljoner kronor. Våldsutsatta kvinnor med särskilda behov missbrukande våldsutsatta kvinnor Våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem är ingen homogen grupp. De finns i alla sociala miljöer. Det kan likaväl vara en socialt väletablerad kvinna med arbete och familj som en socialt utslagen kvinna utan resurser att planera för mer än en dag i taget. Det är ofta den senare gruppen man avser, när man talar om missbrukande kvinnor som en särskilt utsatt grupp. Kvinnor med missbruksproblem lever ofta i en otrygg tillvaro och passar ofta inte in i ramen för det perfekta brottsoffret. Personer som möter dessa kvinnor ser ofta en missbrukare inte en kvinna som utsatts för misshandel. Men dessa kvinnor behöver stöd också för våldets konsekvenser. De instanser kvinnorna kommer i kontakt med saknar inte sällan insikt i den dubbla problematik kvinnorna lever med. Kvinnorna är dubbelt utsatta. Dels av männen som slår dem, men också av samhället, eftersom de många gånger förbises. Kvinnor som missbrukar alkohol eller droger har färre möjligheter än missbrukande män att välja en partner, som inte är missbrukare. Män som missbrukar har långt oftare en partner, som är välintegrerad i samhället och har oftare kontakt med sina familjer. Kvinnor i missbruksmiljöer är ofta misshandlade och kränkta på olika sätt, samtidigt som de har färre möjligheter än andra våldsutsatta kvinnor att få hjälp. Kvinnor med missbruksproblem löper stor risk att utsättas för våld och andra övergrepp. De är svåra att identifiera. Endast ett fåtal har kontakt med socialtjänstens missbruksenhet. De kan vara aktuella inom andra delar av socialtjänsten som funktionshinderverksamheten, äldreomsorgen och arbetslivscentrum. I dessa kontakter kan deras särskilda utsatthet skymmas av annan problematik. Med den lagändring i Socialtjänstlagen som trädde i kraft 1 juli 2007 skärps socialnämndens åliggande att ge brottsoffer stöd och hjälp. Ändringarna innebär bland annat att socialnämnden skall i stället för tidigare bör, särskilt beakta att våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld kan vara i behov av stöd och hjälp. Dubbelt utsatt Våldsutsatta missbrukande kvinnor upplever troligen samma svårigheter som andra kvinnor som utsätts för våld. Men dessa kvinnor blir särskilt sårbara i och med faktorer som bland annat kan härledas till missbruket och bemötandet. De döms både av sig själva och samhället. När kvinnor utsätts för våld är det oftast av en nuvarande, eller före detta manlig partner. Detta gäller även för missbrukande kvinnor. Studier har visat, att de missbrukande kvinnorna utöver detta, även utsätts för våld i det offentliga rummet. 12

13 Eftersom den sociala domen faller tyngre över kvinnorna är också deras rehabilitering annorlunda. Vägen tillbaka är ofta svårare eftersom den präglas av skam och utanförskap. I jämförelse med männen lever de också i högre grad med en person som har egna missbruks och/eller andra sociala problem, vilket gör att deras rehabilitering ytterligare försvåras. Medvetenheten och kunskapen om missbrukande kvinnor som utsätts för våld är begränsad, vilket gör att deras behov ofta förbises. Liksom psykiska funktionshinder kan påverka trovärdigheten i den rättsliga processen, gäller troligen det samma för missbrukande kvinnor. Anledningar till detta kan bland annat vara att kvinnan inte anses tillförlitlig till följd av sitt beteende, såsom att hon ger en osammanhängande berättelse, har minnesluckor, svårigheter att uttrycka sig verbalt. Tillgången till akuta boenden är begränsad. Kvinnorna har många gånger ingenstans att ta vägen i det akuta skedet, eftersom få skyddade boenden tar emot missbrukare. Våldet negligeras och tolkas som en följd av missbruket. Det akuta stödet kan sällan tillgodose de särskilda behov av stöd, hjälp och skydd som missbrukande våldsutsatta kvinnor kan ha. Missbruk och våld i nära relationer tycks relatera till varandra på flera sätt. Många kvinnor som misshandlas upplever sig beroende av mannen, vilket gör henne extra sårbar. Det kan vara pga kärlek, skuld- och skamkänslor eller att hon är psykiskt nedbruten. När kvinnan missbrukar kan dessutom drogen användas i syfte att göra henne beroende, antingen genom att mannen skaffar den eller finansierar den. Droger tycks vara utmärkta redskap för den man, som vill kontrollera sin missbrukande partner att binda henne hårdare till sig. Drogen, kan då bli en starkt bidragande orsak till att hon stannar kvar i en relation, där hon behandlas mycket illa. Om kvinnan påbörjar en behandling, kan det av mannen upplevas som ett hot, då han blir rädd att bli lämnad. Detta kan hindra kvinnan från fortsatt rehabilitering. Ibland händer det, att kvinnan känner ett behov av att dölja sitt eget missbruk. Detta kan då bli ytterligare ett hinder för kvinnan att söka hjälp för misshandeln och övergreppen. Genom att missbruket inte får avslöjas kan det bidra till att hålla henne kvar i misshandelsrelationen. Misshandelsrelationen i sig kan också vara en viktig orsak och ibland den enda orsaken till att kvinnan missbrukar. Hon missbrukar helt enkelt för att stå ut i relationen. Ibland är missbruket en form av självmedicinering kopplat till den misshandelsrelation hon lever i. En samlad bedömning från olika myndigheter och frivilligorganisationer är, att många av de våldsutsatta, missbrukande kvinnorna inte söker hjälp, eftersom de inte vet vart de ska vända sig. Likaså kan det hända, att varken polis, sjukvård eller socialarbetare på allvar försöker hjälpa en misshandlad missbrukande kvinna av samma skäl. Man vet inte vart man ska hänvisa henne eller var hon kan få hjälp. Våldsutsatta missbrukande kvinnor har mycket svårt att få hjälp att komma undan våldet, då deras två sorters problematik hanteras separat i samhället. Kvinnojourerna har inte resurser att ta hand om drogberoende kvinnor och andra instanser ser inte alltid våldsproblematiken utan koncentrerar sig på missbruket. Dessutom har en del av kvinnorna en lång och negativ erfarenhet av myndighetsingripanden, vilket skapar ett misstroende mot hjälpinsatserna. En annan svårighet är att behandling ofta bedrivs i könsblandade grupper, där det finns risk att kvinnan hamnar i nya relationer med missbruk och våld. 13

14 Kvinnojourerna har i allmänhet kommit i kontakt med missbrukande kvinnor och de är medvetna om att många missbrukande kvinnor utsätts för våld och behöver hjälp. Men de flesta kvinnojourer, som erbjuder skyddat boende, anser det omöjligt att hysa en kvinna med aktivt missbruk. Några av motiveringarna till att de inte tar emot kvinnor i aktivt missbruk är: - Har inte tillräckligt med resurser för det och inte heller den kompetens som krävs, - Det blir för skrämmande för de andra kvinnorna, som bor på jouren, - Vill inte riskera att de andra kvinnorna mår sämre, - Tar inte emot i det skyddade boendet av säkerhetsskäl, - Försöker hjälpa, men det skyddade boendet måste förbli skyddat, är rädda för att adressen röjs. På kvinnojouren Vändpunkten Kungälv/Ale uppges det, att det endast är ett fåtal kvinnor med missbruksproblem per år, som söker deras hjälp. De saknar resurser att ge dessa kvinnor skydd och hänvisar dem till socialtjänsten. Det finns ett behov av skyddade platser dit kvinnor, som utsatts för våld och övergrepp, kan komma akut i vilket tillstånd som helst, utan krav på drogfrihet. Att det sedan råder drogfrihet i boendet är en förutsättning, för att kvinnorna skall kunna tillgodogöra sig den hjälp och det stöd de får, när den akuta våldssituationen är över och då drogen gått ur kroppen. Kvinnor som inte får den särskilda stöttning, som det innebär att bli sedd som brottsoffer riskerar att vara hänvisade att gå tillbaka till mannen. Det finns ingen människa som frivilligt väljer missbruk eller bostadslöshet. Att ställa frågor om våld och missbruk. Det finns ett motstånd mot att ställa frågor om våldsutsatthet, som behöver överbryggas. Särskilt svårt kan det upplevas att ställa frågor, när det inte finns tydliga indikationer på att kvinnan utsatts för våld, även om misstanken har uppstått av något skäl. Likaväl som att ställa frågor till misshandlade kvinnor om deras alkohol- och drogvanor, är det motiverat att ställa frågor om misshandel till kvinnor, som har missbruksproblem. Om en kvinna får en direkt fråga, om hon varit utsatt för våld, svarar hon ofta nej. Om man däremot ställer enkla och detaljerade frågor kring hur våldet sett ut, berättar de flesta. Många upplever våld som en normal del i livet. Det gäller framför allt det våld, som män som de lever tillsammans med står för. Mot bakgrund av hur svåra konsekvenserna kan bli och hur svårt det är att upptäcka våld i nära relationer är det motiverat att ställa frågor kring detta. Att ställa frågor kan ge den som utsatts för våld i en nära relation en möjlighet att berätta om sin livssituation. 14

15 Arbetets genomförande Genomgång av intervjufrågor med behandlare och myndighetspersoner Hur tar ni reda på inom er verksamhet, om en kvinna är våldsutsatt och missbrukande? Arbetslivscentrum, funktionshinderverksamheten, försörjningsstöd, missbruksenheten, missbruksteamet, socialmedicinsk mottagning, äldreomsorgen Det kan se olika ut inom de olika verksamheterna socialtjänsten och arbetsliv och stöd om eller hur man tar reda på om en kvinna är missbrukare och våldsutsatt. Inom ett flertal verksamheter inom Socialtjänsten och Arbetsliv o stöd är svaret att handläggningsrutiner saknas för hur man närmar sig detta problem. Det är ofta inte missbruk eller våld som är i fokus, när en handläggare får kontakt med en kvinna. Denna problematik är skymd av andra problem. Det kan t.ex. vara försörjningsstöd, sysselsättning eller ett funktionshinder. Information om eller aktualisering av ett ärende kan t.ex. erhållas/ske genom en ansökan, en anmälan eller genom vårdplanering. Då varje handläggare har ett ansvar att ställa de frågor som får anses relevanta, blir det upp till den enskilde handläggaren om hon/han ser eller vågar se att våld och missbruk förekommer. Inom missbruksteamet däremot blir det ofta naturligt att ställa frågor om våld. Kvinnorna är ärliga och försöker inte dölja vad de varit med om. För övrigt kan blåmärken vara väl synliga. Det är inte ovanligt att mannen och kvinnan missbrukar tillsammans. Mannen gör kvinnan beroende av honom genom att t.ex. förse henne med droger han köper henne eller han idkar utpressning lämnar du mig, så kommer det eller det att hända. Han hotar henne. Han kan spela på hennes känslor och isolerar henne. Det kanske är han som ger henne någonstans att bo. Samtidigt som han köper henne och plågar henne, så är han hennes trygghet. Kvinnans självförtroende är kört i botten och hon anser kanske att hon får skylla sig själv. Hon kanske till och med tycker att hon förtjänar våldet och känner sig delaktig och har sin del i den situation som uppstått. Några tar upp relationens betydelse och hur den utvecklas, för möjligheten att ställa frågor om våld och missbruk, hur förtrolighet och tillit har byggts upp. Redskap i arbetet med kvinnorna är bemötandet och det egna förhållningssättet. Att lyssna på vad kvinnan säger, ta reda på hur hon tänker och hur hennes bild av världen ser ut. Har handläggaren en tät kontakt med kvinnan och talar man om hennes livssituation, kan hon berätta att hon blivit slagen. Hon brukar dock inte uttala något behov av hjälp. Att vara kvinna och dricka är en förnedring i sig. Att bli slagen upplevs som ytterligare en förnedring. Från ALC betonas att det är viktigt att vid en ansökan från en myndighet till en annan, att informationen från uppdragsgivare till utförande myndighet innehåller uppgifter, som är av betydelse för att uppgiften skall kunna genomföras med lyckat resultat. Ibland har sekretessen kommit i vägen för information, om att en kvinna är missbrukare och våldsutsatt. Det kan då ta lång tid innan det är utrett eller står klart varför t.ex. en klient inte kommer till sitt arbete/sysselsättning.det känns många gånger svårt att tala med kvinnan om missbruk och våld, då det upplevs så kringgärdat av skuld och skam. 15

16 Det framhålls att kunskap och utbildning behövs för hur man skall hantera sådan problematik som våldsutsatthet och missbruk. Handläggarna behöver hjälp med att våga se och våga fråga och få redskap för vad man gör med svaren. Det är inte lätt att fråga, när man inte vet vad man skall göra med svaren. Det framförs önskemål om en lathund med förslag hur man frågar, vad man skall tänka på, när man möter en våldsutsatt missbrukande kvinna samt en telefonlista till aktuella myndigheter, där hjälp kan fås. Kyrkan Bland kyrkans diakoner har man mera frekvent börjat ställa frågor kring missbruk och våld. Kvinnorna kommer till dem på eget initiativ. Ofta kan ekonomi vara inkörsporten till diskussioner i andra ämnen. Frågorna om våld och missbruk tas upp, när diakonen fått en aning om att det eventuellt skulle kunna förekomma och efter att en viss förtrolighet uppnåtts. Frågorna ställs med stor försiktighet, då ämnet är så skuld och skambelagt för kvinnans del. Man är noga med att inte kvinnan skall känna sig kränkt. När kvinnan blivit trygg i relationen till diakonen, kan hon börja berätta om sin våldsutsatthet och där alkoholen kan ha blivit ett medel att döva sig för att kunna överleva i en mycket svår livssituation. Sjukvården Inom akutsjukvården på Kungälvs sjukhus ställs frågor om våldsutsatthet eller bör i alla fall ställas. Det kan finnas flera orsaker till om frågan inte blir ställd t.ex tidsbrist eller brist på kunskap, om hur man ställer frågan. Man är just nu på gång med att försöka få in frågan om våldsutsatthet i akutjournalen. Den kommer i så fall att ställas till alla kvinnor som uppsöker akutsjukvården. Vad gäller våldsutsatta missbrukande kvinnor, söker kvinnan oftast hjälp inom sjukvården för sitt missbruk. På akuten ser man oftast de kvinnor, där missbruket är dolt. Känner man att kvinnan doftar alkohol och omständigheterna tyder på att det kan finnas våld med i bilden, tar man upp den frågan. Man tar in kvinnan och talar med henne i enrum och ställer då raka frågor. Kvinnans reaktion, när hon fått frågan är oftast att hon börjar gråta. På akutavdelningen finns en handlingsplan, som klargör hur man skall agera om en kvinna blivit utsatt får våld. Inom akutteamet är man van att ställa frågor av känslig natur. Vilka frågor som ställs beror på vad som är i fokus, men erfarenheten är den, att det man frågar om, får man svar på. Kvinnorna tycker oftast om att man frågar och upplever det oftast som en lättnad att få berätta. Om en patient blir inlagd på avdelning görs en omvårdnadsstatus, där man dokumenterar vad man ser eller ställer öppna frågor. Om kvinnan svarar ja på frågan om hon blivit slagen blir påföljande fråga: vill du polisanmäla? Det brukar hon inte vilja. Hon menar kanske att det var hennes eget fel och tycker att hon förtjänade att bli slagen. Därefter tas inte ämnet upp igen. Under tiden ringer mannen och frågar hur frun mår. Han är ofta mycket artig och ger en fin bild, fixar och donar och kompenserar henne för det han gjort. När kvinnan varit inneliggande någon vecka åker hon med mannen hem. 16

17 För sjukhusets personal pågår utbildning, där olika myndigheter bjuds in för att berätta om sin verksamhet utifrån våld i nära relationer. Numera har även anställda inom Kungälvs kommun möjlighet att delta vid dessa utbildningstillfällen. Polisen Polisen får kännedom om en kvinna missbrukar och är våldsutsatt genom att en anmälan inkommer. Kvinnan själv kan ta kontakt med polisen och göra en anmälan, men oftast kommer anmälan via larm eller att någon utomstående anmäler. En missbrukande kvinna är oftast också en misshandlad kvinna. Även missbrukande kvinnor skäms över att bli slagna. De missbrukande våldsutsatta kvinnorna (de som lever i missbruksmiljöer) är sämst på att anmäla till polisen de är så vana att få stryk de är beroende av mannen för att få tak över huvudet och kanske är det han som förser dem med droger de utnyttjas sexuellt - ingen annan vill ha dem. Det är ett stort steg för en missbrukande kvinna att anmäla att hon blivit slagen, eftersom hon inte bara avslöjar misshandeln, utan även sitt missbruk. Skulle kvinnan anmäla finns en rädsla hos henne att mannen skall hota med att berätta allt om hennes missbruk och kriminalitet, eftersom han har en stor insyn i detta. Missbrukande kvinnor är inte klanderfria och de umgås inte i klanderfria kretsar. En kvinna i missbrukarkretsar anses bryta mot den s k tjuvhedern, om hon anmäler. Hon ser inte polisen som en hjälp, utan snarare är det hennes fiende. Dessa kvinnor lever farligt, ifall de gör en anmälan. Kvinnan anser många gånger, att hon får skylla sig själv. Hon känner sådan skuld och skam. En kvinna som missbrukar söker hjälp senare än mannen. Det är inte heller alltid så lätt för en missbrukande kvinna att få rätt hjälp. Hon hamnar ofta mellan stolarna. Hos sjukvården söker kvinnan kanske hjälp för skador, som uppstått genom våldet. Hon får därför inte alltid rätt vård och hjälp, eftersom sjukvården kanske refererar till missbruket. Anmälan kommer nästan uteslutande som larm (lägenhetsbråk), när det gäller dessa kvinnor. Vid förhör frågar alltid polisen om missbruk förekommer. Man frågar såväl kvinnan som mannen. Motpolen till kvinnorna som finns i missbrukskretsarna är Svensson-kvinnorna. Svenssonmammor vill inte att socialtjänsten skall bli inblandad. De vill ofta ta tillbaka sin anmälan om misshandel, när de får veta, att polisen är skyldig att göra en anmälan till socialtjänsten, om det finns barn i familjen. Polisen förklarar, att det inte går att ta tillbaka en anmälan. Kvinnorna tycker då ofta, att det känns bättre att polisen får stå för misshandelsanmälan, så att de inte behöver stå för den själva. Kvinnorna som finns mellan dessa poler, vanliga kvinnor, förnekar ofta att ett missbruk finns. För polisen är det inte ovanligt, att efter utryckning i samband med partnervåld, få veta att offret inte medverkar till utredningen och att kvinnan återgår till den våldsamma relationen. Med medverkan menar man att offret besvarar polisens frågor på ett ärligt sätt. Den största gruppen utgörs av sårbara offer, som är fysiskt, emotionellt och ekonomiskt beroende av gärningsmannen. Polisen konstaterar att bemötandet är en mycket viktig faktor. De sårbara behöver mycket stöd och hjälp. 17

18 Kvinnofridssamordnare i Ale kommun Kvinnofridssamordnaren (kvinnofridskuratorn) kommer främst i kontakt med de våldsutsatta kvinnorna genom att handläggarna från de olika enheterna inom socialtjänsten kontaktar henne. Störst är kontakten med enheterna barn och familj, familjerätt och försörjningsstöd. Minst är kontakten med enheten för missbruk. Om en kvinna som är våldsutsatt också missbrukar tar kvinnofridskuratorn reda på i samtalen med kvinnan. Hon börjar med att skapa en allians med kvinnan, därefter ställer hon tydliga frågor. När en relation byggts upp, känns det aldrig svårt att ställa frågor till kvinnan, om hon missbrukar alkohol eller andra droger. En kvinnofridsinstruktör finns numera inom varje enhet. Dessa bildar tillsammans med kvinnofridssamordnaren kommunens kvinnofridsgrupp, som har på sin agenda att utforma riktlinjer för varje enhet, hur frågorna om våld mot kvinnor i nära relationer skall hanteras vem gör vad. Det märks att handläggarna numera vågar ställa frågor om våld förekommer i familjen, då det finns en kvinnofridskurator. Tidigare har man inte vetat hur man skall bete sig. Efter utbildning märks en attitydförändring hos handläggarna i frågor om våld i nära relationer. Många fördomar har försvunnit. Hur går ni vidare, när ni fått veta, att en kvinna missbrukar och är våldsutsatt? Arbetslivscentrum, funktionshinderverksamheten, försörjningsstöd, missbruksenheten, missbruksteamet, socialmedicinsk mottagning och äldreomsorgen Om det framkommer att en missbrukande kvinna även är utsatt för våld återkopplar Arbetslivscentrums handläggare till beställarorganisationen t.ex. socialsekreteraren på missbruksenheten. Det man ser att personen behöver, framför man till uppdragsgivaren. Är personen placerad i någon form av aktivitet, har hon en aktivitetsledare. I praktiken blir det denna aktivitetsledare, som får en nära relation till personen. Det är till henne/honom personen går och berättar om känsliga saker. Det behövs rutiner och kunskap för hur aktivitetsledarna skall hantera frågor om våld och missbruk. Det finns en kunskapsdiskrepans bland de anställda inom ALC, som man ännu inte överbryggat. Samarbetet med uppdragsgivarna är inte alltid så enkelt. Oftast är det sekretessen, som sätter ett hinder i vägen. I vissa fall kan det också vara oklart vart en återkoppling skall ske, t.ex i ärenden där det finns ett LSS-beslut eller god man. Inom funktionshinderverksamheten framträder vålds- och missbruksproblematiken inte så tydligt. Handläggarna har oftast en kortvarig kontakt med brukarna, varför en sådan relation sällan uppstår, att man hinner se om en problematik med våldsutsatthet och missbruk förekommer. Det är istället personalen ute på fältet inom de olika verksamheterna, som ser mycket mer. Personalen behöver hjälp med att våga fråga och få kunskaper om vad man gör med svaren. Det är en utbildningsfråga. Vad som sker, om man får veta att en kvinna missbrukar och är utsatt får våld, är att man söker ett samarbete med IFO och psykiatrin. Av de personer man möter inom funktionshinderverksamheten bor många i särskilt boende 18

19 eller har boendestöd. Ofta är det den personal, som finns på de olika boendena eller boendestödjare, som först märker om en kvinna utsätts för våld eller har ett missbruk. Åtgärden är då att försöka stötta kvinnan, så att hon i förlängningen kan bryta det mönster hon sitter fast i. Men man får inte glömma att det är en trygghet att leva kvar i det mönster, som man kanske levt i i 40 år. Det är en vila i det, även om hon förnedras t.ex. genom det återkommande våldet, som tar ner självkänslan. Har kvinnan ett missbruk, försöker man motivera till ett nyktert liv. Motivationsarbete är en stor arbetsuppgift. Fråga kvinnan vad hon själv önskar eller vad hon vill göra och sedan tolka svaren som ges, lyssna till det hon säger med det språk hon har. I september 2007 bildades Samteamet samverkan mellan öppenpsykiatrins psykosteam, kommunpsykiatrin och individ och familjeomsorgens missbruksenhet. Det är en utförarresurs och deras uppgift är att arbeta med personer som har dubbeldiagnoser (psykiatrisk diagnos + missbruk). Inom enheten för försörjningsstöd konstateras, att det är svårt att få dessa kvinnor att söka hjälp. Missbruks/Våldsnätverket är det enda nätverk de har. Man kan reflektera kring vad de har för referenser, för hur ett normalt liv ser ut. Ett sätt att gå vidare på är att försöka konstruera ett socialt liv med kontaktperson eller erbjuda behandlingshem för missbrukare. Inom missbruksenheten hjälper man kvinnan att göra en polisanmälan, om hon vill det. Man hjälper henne också att få skydd och samtalsstöd. De placeringar man gör är oftast utifrån missbruket och inte utifrån våldsproblematiken. De boenden man använder sig av, när det förutom missbruket även förekommer våld är t.ex. Skeppargången och Frideborg (Stadsmissionen) i Göteborg. Om en kvinna fått bistånd till kontakt med missbruksteamet, har hon möjlighet att få samtalsstöd därifrån. Om behandlingsassistenterna i missbruksteamet, å sin sida, får kännedom om att en kvinna blivit misshandlad, vänder de sig till den ansvarige socialsekreteraren på missbruksenheten, som får agera. Behandlingspersonalen ser kvinnornas behov och ser hur de drivs av sin rädsla och hur de behöver massor av stöd för att känna sig trygga. Det stödet finns inte i samhället, anser de, som kvinnorna skulle behöva. Det är först, när kvinnorna inte längre är rädda, utan känner sig trygga, som deras självkänsla kan bli bättre. Även om kvinnan är rädd, så har hon tak över huvudet, om hon stannar kvar hos mannen. Likaså resonerar en del kvinnor, att de har en viss kontroll över vad mannen gör och var han befinner sig, om hon bor tillsammans med honom, vilket i sin tur i viss mån kan hålla hennes rädsla i schack. Om hon inte har någonstans att bo, är det risk att hon vandrar runt bland de olika männen i missbrukargruppen. Det är ju i den gruppen hon känner igen sig. De kvinnor som är aktuella på socialmedicinsk mottagning (f.d. alkoholpolikliniken) har ofta själv initierat kontakten eller kommer via anhöriga. De har för det mesta både arbete och familj och är inte så långt gångna i sitt missbruk. Man ser ofta klara möjligheter till förändringar. Inom f.d. alkoholpolikliniken arbetade man i team sjuksköterska, psykolog och kurator. Här betonades rätt timing, när man försöker hjälpa någon. Man måste vara där personen är. Det tar lång tid att komma in i ett missbruk och det tar lång tid att komma ur det. Man måste räkna med misslyckanden. Om kvinnan klarar av att bli nykter, får hon självförtroendet tillbaka och kan också se sammanhang och få insikt. Man måste inse, att det är en pågående och lång process. 19

20 Boendet är mycket viktigt för kvinnans möjligheter till att kunna förändra sin livssituation. Vad som kan saknas för dessa kvinnor är ett relevant boende. Hur skall kvinnan t.ex kunna träffa sina barn och ha det umgänge hon och barnen har rätt till, om hon inte har tryggheten i ett boende? För att kunna erhålla en lägenhet i bostadsbeståndet i Kungälv krävs en dokumenterad nykterhet i 6 månader. Detta innebär i princip att dessa kvinnor är utestängda från den ordinarie bostadsmarknaden. Inom äldreomsorgen påpekas, att kombinationen våld + missbruk är ovanlig inom den aktuella åldersgruppen 65 år och äldre. Mer kunskaper behövs för hur man skall agera, när ett sådant ärende blir aktuellt. Generellt kan man säga, att man söker de kontakter man behöver. T.ex. tas kontakt med IFO för att ta reda på om kvinnan är aktuell på missbruksenheten. Nya samverkansformer behöver skapas, i de fall man inte är van vid att arbeta tillsammans, t.ex. framförs önskemål om närmare samarbete mellan äldreomsorgen, missbruksenheten och hemsjukvården för att bättre kunna samordna insatserna. Om det skulle bli aktuellt kan man inom äldreomsorgen ordna en akut korttidsplats för en äldre missbrukande våldsutsatt kvinna. Kyrkan Mötet och det goda samtalet är det som är aktuellt i kontakten med kvinnan. Ibland är syftet med samtalen att kvinnan kommer till insikt och bygger upp sin självkänsla, ibland får diakonen en lyssnande roll. När kvinnan fått en tanke, som hon uttalar i ord, då börjar bearbetningen, som så småningom kan leda till en förändring. Diakonen brukar börja med att göra en inventering över vad det finns för kontakter och resurser runt kvinnan. Ofta finns det redan någon inom kommunen, t.ex. inom socialtjänsten, som hon har kontakt med. Men ibland känns det, som det inte finns något lämpligt för dessa kvinnor. Det vore bra om det fanns en verksamhet dit bara kvinnor fick komma t.ex. en gruppverksamhet dit kvinnan får komma och är välkommen, som den hon är och med de problem hon har och där man inte ställer krav på helnykterhet. F.d. 88:an på Komarken var en sådan verksamhet, dit dessa kvinnor vågade gå. Sjukvården På akuten på Kungälvs sjukhus får en våldsutsatt missbrukande kvinna erbjudande om kuratorskontakt. Hon får då tala med en kurator, som ingår i sjukhusets arbetsgrupp för våldsutsatta kvinnor. Om kvinnan är mottaglig för att ta emot den hjälp som erbjuds beror ofta på var i processen hon befinner sig. Kvinnan får också möjlighet att göra en polisanmälan. Man försöker motivera henne till det. Vill hon göra det, tas kontakt med polisen, som då ofta kommer upp till sjukhuset. Man frågar alltid, om det finns barn i familjen. Finns det barn görs det alltid en anmälan till socialtjänsten. Man har en särskild blankett för detta ändamål och det är alltid chefen, som skriver under anmälan. 20