Röda Korsets Byrå mot Diskriminering i Sundsvall

Transkript

1 Röda Korsets Byrå mot Diskriminering i Sundsvall Januari 2010 Författare: Ivan G. Soria Vásquez Projektledare: Hicham Elkahtib

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING Bakgrund Disposition Syfte Allmän kort fakta om Västernorrlands län Metod och material DEN KOMMUNALA FÖRVALTNINGEN SVERIGES ÅTAGANDEN FÖR DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA Internationellt Nationellt KONTROLLMEKANISMER Nationella kontrollmekanismer Internationella kontrollmekanismer VISSA GRUNDLÄGGANDE RÄTTIGHETER Rätten till livet Rätten till arbete Rätten till hälsa Rätten till utbildning Rätten till drägligt boende Rätten till tanke- samvets- och religionsfrihet Rätten till åsikts- och yttrandefrihet Rätten till en nationalitet, att fritt röra sig inom sitt lands gränser och att söka asyl Förbudet mot tortyr Nationella minoriteters rättigheter Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Barnets rättigheter Äldres rättigheter Rasdiskriminering Diskriminering på grund av kön INTERNATIONELL KRITIK AV MÄNNISKORÄTTSSITUATIONEN I SVERIGE Sverige gömd i en MR-skugga Solidaritet eller mänskliga rättigheter? SAMMANSTÄLLNING AV KOMMUNERNAS E-POSTSVAR KRING DERAS ARBETE MED MR-FRÅGOR

3 7.1 Ånge kommun Sundsvalls kommun Timrå kommun Härnösands kommun Sollefteå kommun Sammanfattande kommentar SLUTSATS/DISKUSSION Uppföljning av kartläggningen KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING BILAGA 1: E-POST UTSKICK TILL VÄSTERNORRLANDS KOMMUNER BILAGA 2: UTBILDNINGAR SOM RÖDA KORSETS BYRÅ MOT DISKRIMINERING I VÄSTERNORRLAND ERBJUDER

4 1. Inledning I denna inledande del av kartläggningen ges läsaren bakgrunden till uppdraget som undersökningen syftar på att studeras. I denna bakgrund ges även en kort historisk tillbakablick avseende de mänskliga rättigheterna och MR-situationen i Sverige. Här formuleras också metoden som har tillämpats samt hur kartläggningen har disponerats. 1.1 Bakgrund Mänskliga rättigheter är engagemang, etik, juridik, politik och framgång. Varje dag kämpar människor för att få sina rättigheter respekterade. Mänskliga rättigheter är teori och praktik med ett gemensamt mål: att upprätthålla människans värdighet (Gunner & Spiliopoulou red, 2001). Det har nu gått 61 år sedan FN:s generalförsamling antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (MR) och det har kommit att bli ett centralt inslag inom den internationella politiken (Bauhn, 2005). Mänskliga rättigheter gäller för alla och envar. Den klarlägger att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är universella och förklaringen utgör därmed ett unikt internationellt dokument. De gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation (Regeringskansliet, 2007). Mänskliga rättigheter är nu för tiden en självfallen del av demokratiska staters författningar och en viktig utgångspunkt för arbetet i internationella organisationer, som på sätt och vis präglar människors olika organisationers engagemang och drivkraft för att förändra samhället. På liknande sätt är människorättsövergreppen många och bristerna i skydd och tillgodoseende av rättigheter mycket påtagliga (Spång red, 2009). Vidare är mänskliga rättigheter centralt i den konflikt mellan system och livsvärld som sociologen och filosofen Jürgen Habermas för på tal och som är karakteristiskt för vår tid. Denna konflikt har i många avseenden kommit att ersätta den klassiska konfliktlinjen i industrisamhället mellan kapital och arbete. Mänskliga rättigheter blir på det sättet en hårdvaluta för utsatta grupper i samhället (Hydén i Staaf & Zanderin red, 2007). Om vi ännu en gång, betraktar mänskliga rättigheterna ur ett historiskt perspektiv, så uppstod den under en tid då industrisamhället formades och användes då den borgerliga staten växte fram (Ibid.). På samma sätt hävdar Fisher (2007) att i västvärlden har mänskliga rättigheter sitt ursprung i naturrätten, dvs. naturlagar, vilket sedan talets upplysningstid betraktats ha sin grundkonstruktion i människans fria natur och i hennes behov av att leva i ett tryggt liv i samvaro med andra. Utifrån dessa naturlagar förklarade dåtida filosofer som Locke, Rousseau, m.fl. rätt till livet, religionsfrihet och respekt för enskild egendom (Ibid.). Skyddet för sådana grundläggande rättigheter ansågs utgöra en högre lag än kungens lag, ett synsätt som vid 1700-talets slut kom att tända gnistan till revolution i såväl Frankrike som i USA (Ibid.). Hydén (i Staaf & Zanderin red, 2007) påpekar att ända fram till andra världskrigets slut betraktades det vara varje stats egen sak hur människor behandlades inom det egna territoriet. Statssuveränitetsprincipen var och är fortfarande starkare än tankarna bakom mänskliga rättigheter. Övriga stater fick inte blanda sig i (Ibid.). Men efter de grymheter som ägde rum under andra världskriget, i synnerhet Adolf Hitlers atrociteter även på den egna befolkningen, kom man likväl att så småningom begripa att det inte gick att oinskränkt hävda principen om statssuveränitet om mänskliga rättigheter samtidigt ska kunna ha någon mening. Av den anledningen har man sedan andra världskriget givit 4

5 mänskliga rättigheter ett mellanstatligt skydd, som innebär att mänskliga rättigheter vilar på en folkrättslig grund (Ibid.). På det sättet är en stats brott mot enskilda människors mänskliga rättigheter samtidigt ett brott mot folkrätten, vilket kan medföra till rättsligt ansvar på internationell nivå, i alla fall så är det tänkt (Fisher, 2007). Men hur ser det ut i Sverige i dagsläget? Efterlever Sverige sina internationella åtaganden för mänskliga rättigheter? Har människor tillgång till utbildning, mat och hälsovård? Har kvinnors, homosexuellas, de fem nationella minoriteters och barns rättigheter förbättrats? Får människor tillhöra vilken religion de vill? Hur ser vår yttrande- och åsiktsfrihet ut? (Jfr Abiri i Spång red, 2009). Och desto mindre viktigt vet människor om sina mänskliga rättigheter och vet svenska myndighetsrepresentanter eller beslutsfattare (t.ex. från kommunen, domstolsväsendet, polisen, migrationsverket osv.) om att de har ansvar för att skydda, implementera, förverkliga och befrämja mänskliga rättigheterna i sitt dagliga arbete? (Ibid.). De utmaningar som Sverige ställs inför vad gäller mänskliga rättigheter brukar lyftas fram som kritik i olika internationella sammanhang. Den frekventa grunden för kritik om bristande efterlevnad av rättigheter i Sverige handlar i dag om olika diskrimineringsärenden (Ibid.). I november 2009 uppmärksammades i olika svenska massmedier om att Sverige för första gången har kallats till FN:s råd i maj till granskning för mänskliga rättigheter i Genève (Sörbring 2009, november, 08). Bakom rapporten står Svenska FN-förbundet med stöd av ett 15-tal organisationer. Enligt rapporten bör Sverige kritiseras bla.a. för: våld mot kvinnor, barns rättigheter, kvinnors svaga anknytning till arbetsmarknaden, den ökade hatbrotten som sällan leder till åtal, invandrare, asylsökande och s.k. papperslösa flyktingar nekas rätten till utbildning och sjukvård, personer med funktionsnedsättning diskrimineras på arbetsmarknaden och de olika minoriteterna diskrimineras, speciellt romer och samer (Ibid.). Det är också av stor betydelse att fästa uppmärksamheten på att Sverige har ratificerat och förbundit sig att följa de flesta konventionerna om de mänskliga rättigheterna som utarbetats inom ramen för bla.a. FN och Europarådet ( I Sverige är det staten, framför allt regeringen och dess myndigheter, som har ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige. Men skyldigheterna och förpliktelserna vilar också på den offentliga förvaltningen. Kommuner, landsting och domstolar har således ett stort ansvar (Ibid.). På grund av kunskapsbrist bland myndighetsrepresentanter inom kommunen o. dyl., men också för att främja och skydda mänskliga rättigheter har regeringen bearbetat En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna , där regeringen tar ett samlat grepp om frågor som rör mänskliga rättigheter 1 (skr. 2005/06:95). I den föreskriver regeringen sitt långsiktiga mål som innebär att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. För att uppnå målet, avser regeringen, är det viktigt att regelbundet se över vilka problem som kan finnas vad gäller skyddet för olika rättigheter. Regeringen menar även att det är centralt att höja kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna (Ibid.). 1 Frågor som tas upp i den nationella handlingsplanen är: skydd mot diskriminering, funktionshindrades rättigheter, barnets rättigheter, nationella minoriteter, mäns våld mot kvinnor inklusive frågor om hedersrelaterat våld och människomisshandel, rätten till arbete, bostad, hälsa och utbildning, rättstatliga frågor samt asyl- och migrationsfrågor. 5

6 Men i högre utsträckning är det fortfarande ett arbete som befinner sig i sin linda och som utgångspunkt utifrån dessa ovanstående tankegångar och på grund av att det råder en stor brist på kunskap kring mänskliga rättigheterna bland den statliga förvaltningen, som i detta fall syftas på Västernorrlands läns sju kommuner har jag på uppdrag av Röda Korsets Byrå mot Diskriminering åtagit mig att genomföra denna kartläggning, då vi anser att det är av stor vikt att belysa hur de olika kommunerna i Västernorrland lever upp till de internationella konventionerna som Sverige har åtagit sig att följa. Fastän många år har gått sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kungjordes, kan detta ämne fortfarande betraktas som högaktuellt och på grund av detta avser denna kartläggning att höja upp kunskapen bland de kommunala beslutsfattarna, men också för att vi ska kunna få en bild av kommunernas kunskapsnivå samt hur de arbetar med mänskliga rättigheterna. Denna kartläggning kan således utgöra ett underlag för beslutsfattare, och dessutom för planering, uppföljning och utvärdering av det förebyggande arbete kring de mänskliga rättigheterna. Sist men inte minst skall denna kartläggning ha som avsikt att efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna respekteras fullt ut och att det befrämjas i kommunernas dagliga arbete. 1.2 Disposition Avsikten med disposition är att presentera en kort redogörelse om avsnittens innehåll i kartläggningen och att skapa ett intresse hos läsaren. Här nedan följer en kronologisk sammanställning: Avsnitt 1: Ger en kort introduktion om de mänskliga rättigheterna, bakgrund till uppdraget och en diskussion av det formulerade syftet samt metoden. Avsnitt 2: Presenterar de kommunala förvaltningars funktioner. Avsnitt 3: Redovisar Sveriges åtaganden vad avser de mänskliga rättigheterna både internationellt och nationellt. Avsnitt 4: Behandlar de olika kontrollmekanismerna för tillvaratagande av de mänskliga rättigheterna. Avsnitt 5: Redogör vissa grundläggande rättigheter som existerar. Avsnitt 6: Lyfter fram den internationella kritiken av människorättssituationen i Sverige. Avsnitt 7: Framlägger sammanställningen av kommunernas e-postsvar och ger en sammanfattande kommentar. Avsnitt 8: Tar upp slutsats/diskussionen samt uppföljning av kartläggningen. Avsnitt 9: Presenterar referenslitteratur som har använts i kartläggningen. 1.3 Syfte Syftet med denna kartläggning är att undersöka om hur kommunerna i Västernorrland arbetar med de mänskliga rättigheterna. Kartläggningen syftar även till att få en bild av kommunernas kunskapsnivå vad gäller de mänskliga rättigheterna, men också fungera som ett underlag för beslutsfattare, planering, uppföljning och utvärdering av det förebyggande arbetet kring de mänskliga rättigheterna. 6

7 1.4 Allmän kort fakta om Västernorrlands län Västernorrland består av sju kommuner: Ånge, Sundsvall, Timrå, Härnösand, Kramfors, Sollefteå och Örnsköldsvik. Sammanlagt är det västernorrlänningar på en yta av kvadratkilometer. Det innebär elva invånare per kvadratkilometer. Västernorrland är lättillgängligt med tre flygplatser och snabbtåg söderifrån. När Botniabanan/Ådalsbanan är klar får länet snabbtågstrafik även norrifrån. Via E4 och E14 har länet goda förbindelser mot norr, söder och väster. Godsfärjetrafik finns med Kaskö i Finland ( Västernorrland har en rik natur, med de tre stora älvarna Ljungan, Indalsälven och Ångermanälven samt en lång kust mot Bottenhavet med det unika världsarvet Höga Kusten. Länets inland med dalgångar och stora skogar bjuder på goda bär- och jaktmarker. Fisket, efter främst lax och öring, men även andra arter som strömming, harr, sik, gädda och abborre, är en tillgång såväl i älvar och insjöar som längs kusten. Den rika och omväxlande naturen ger oanade möjligheter till sport- och fritidsaktiviteter året om. Kanske är den anslående naturen en förklaring till att Västernorrland länge kunnat stoltsera med många framstående personligheter inom kultur och idrott (Ibid.). Basnäringarna skog, massa/papper och vattenkraft har alltjämt sitt starka fäste i Västernorrland. De ger dock inte längre lika många arbetstillfällen som tidigare och näringslivet är inne i en förnyelsefas. Kunskaper från basnäringar har starkt bidragit till utveckling av många företag inom energi- och miljöteknik. Andra viktiga kluster i länet finns inom säkerhet och räddning och inom bank, försäkringar och pensioner. Inom IT sker en intressant utveckling bland de aktörer som bildar Arkivlänet Västernorrland (Ibid.). 1.5 Metod och material Kartläggningens målgrupper har följaktligen fokuserats på Västernorrlands sju kommuner. Jag skickade till att börja med ett brev till de sju kommunerna via e-post. Där ställde jag frågor om hur de arbetar med MR-frågor (se bilaga 1). Vid första utskicket dröjde det ett tag innan jag fick några svar, jag fick dock svar från tre kommuner. Jag vände mig först och främst till de jämställdhetsansvariga inom kommunerna, eftersom jag j att de var mer insatta i frågor som rör de mänskliga rättigheterna, men sedan visade sig att jag blev hänvisad till övriga tjänstemän inom kommunerna, bla.a. till personer som har hand om personalfrågor, ekonomer och utredare. Vidare skickade jag en påminnelse efter ca en och en halv månad till fyra kommuner, dvs. till dessa som inte hade svarat vid första utskicket. Vid påminnelse-utskicket fick jag endast svar från två kommuner. Sammanlagt fick jag svar från fem kommuner av sju. Det var alltså kommunerna från KRAMFORS och ÖRNSKÖLDSVIK som avstod eller undvek från att besvara på mina frågor och givetvis undrar man varför jag inte fick några svar från dessa kommuner. Vad kan det bero på? Möjligen tyder detta på att de inte hade tid eller att de helt enkelt inte arbetar med frågor som rör de mänskliga rättigheterna. Men i stort sett, anser jag att de flesta kommunerna har varit samarbetsvilliga och att mitt brev varit väl bemött och fått ett positivt gensvar. Inför kartläggningen har jag tagit del av aktuell forskning kring mänskliga rättigheter. Själva insamlingsmetoden består således av sekundär data, dvs. information som redan 7

8 insamlats av andra forskare eller utgör processdata/registerdata, från t.ex. SCB. I denna kartläggning består de sekundära datan mestadels av den information som jag har fått från forskningslitteraturer, teoriböcker samt olika webbsidor. Utöver detta har primära källor använts i kartläggningen, t.ex. fakta från Svenska regeringen och Länsstyrelsen i Västernorrland. Jag har även försökt att vara källkritisk, där jag har sållat bort vissa källor som inte är tillförlitliga eller trovärdiga för mitt arbete. I denna kartläggning har jag alltså försökt ange korrekta källor genom att välja ut, som nämnts ovan, forskningslitteraturer och teoriböcker som är tillförlitliga. Vad beträffar källor från Internet, har jag kunnat undvika att ange källor från opålitliga webbsidor (bla.a. Wikipedia) och i stället valt att söka efter kunskap från internetsajter som innehåller mer tillförlitliga fakta. 8

9 2. Den kommunala förvaltningen Detta avsnitt avser att skildra och beskriva kort vad den kommunala förvaltningen har för funktion och målsättningar för att respektera, skydda och tillgodose sina medborgare deras mänskliga rättigheter. Därefter uppmärksammas regeringens direktiv. En betydande del av förverkligandet av mänskliga rättigheter har att göra med hur förvaltningar fungerar. Förvaltningar tillämpar lagar och utvecklar på så sätt praxis för beslut om enskilda, konkretiserar och prioriterar politiska målsättningar, vidtar åtgärder och utarbetar projekt för att förverkliga målen samt utvärderar och kontrollerar effekterna av verksamheten. I alla dessa delar av en förvaltnings verksamhet är mänskliga rättigheter av betydelse, på ett mer eller mindre direkt och medvetet sätt. Socialförvaltningen i t.ex. en kommun bestämmer om ett barn ska omhändertas och kommer därmed att tolka barns rätt till skydd (Spång red, 2009). Det här exemplet kan med lätt flerfaldigas. Den visar på den roll som kommuner spelar för att respektera, skydda och tillgodose mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter används även i högre grad för att från statens sida ange förvaltningars uppdrag (Ibid.). I den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter , som benämns ovan, beskrivs regeringens långsiktiga mål samt kommunernas och landstingens ansvar för de mänskliga rättigheterna. Man påstår även att det är en prioriterad fråga (skr. 2005/06:95). Enligt kommunallagen (2 kap. 2 ) ska kommuner och landsting behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat (SFS 1991:900). Enligt regeringsformen (1 kap. 2 ) skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet (SFS 1974:152). Som nämnts tidigare, är regeringens långsiktiga mål att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Med detta menas att: de mänskliga rättigheterna inte får kränkas; den svenska rättsordningen skall stå i överstämmelse med de internationella konventioner om mänskliga rättigheterna som Sverige har ratificerat; konventionerna skall följas på såväl statlig som kommunal nivå (skr. 2005/06:95). För att uppnå målet full respekt för de mänskliga rättigheterna är det betydelsefullt att regelbundet se över vilka problem som kan existera vad gäller skyddet för olika rättigheter i Sverige. Det är också centralt att höja kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna. Vidare är det väsentligt att arbetet med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna bedrivs samordnat. Genom utförandet av handlingsplanen tog regeringen ett samlat grepp om frågor om mänskliga rättigheter i Sverige, såväl om specifika rättighetsfrågor som om kunskaps- information och organisationsfrågor (Ibid.). Vid samma tillfälle som handlingsplanen gavs ut, inrättade regeringen en delegation för att med utgångspunkt i handlingsplanen stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna (dir. 2006:27). Delegationen har bland annat låtit ta fram en handbok om mänskliga rättigheter på kommunal nivå. 9

10 3. Sveriges åtaganden för de mänskliga rättigheterna I detta avsnitt redovisas de åtaganden som Sverige har förpliktat sig att fullfölja vad gäller mänskliga rättigheter både på det internationella och nationella planet. Sverige har undertecknat och ratificerat de flesta internationella människorättskonventioner. I och med ratificeringen av en konvention ska den svenska lagen vara utformad så att de mänskliga rättigheter som återfinns i den aktuella konventionen skyddas, implementeras och främjas av hela det offentliga Sverige. Sverige tillämpar, som de flesta stater, en tvåstegsprocess när nationell lagstiftning och internationella konventioner ska kopplas samman (Abiri i Spång red, 2009). Denna process kallas för dualistisk och kan på så sätt göras på tre olika sätt: Konventionstexten inkluderas efter riksdagsbeslut i inhemsk lag (s.k. inkorporering). Europakonventionen har som enda människorättsdokument inkorporerats i svensk lag (Ibid.). De flesta förklaringar görs i olika delar av den svenska lagen för att rättigheterna i den aktuella konventionen ska respekteras fullt ut (s.k. transformering). Barnkonventionen har transformerats till svensk lag (Ibid.). Staten konstaterar att svensk lag redan är i överensstämmelse med den aktuella konventionen och alltså inte behöver ändras på något sätt för att rättigheterna ska respekteras full ut (s.k. konstaterad normharmoni). De flesta människorättskonventionerna, exempelvis konventionerna om ekonomiska, sociala och kulturella samt medborgerliga och politiska rättigheter har Sverige ratificerat genom att deklarera normharmoni (Ibid.). 3.1 Internationellt De internationella förpliktelser som ligger till grund för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter sträcker sig över flera områden. Här återfinner man bland annat både ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter men också medborgerliga och politiska rättigheter (Ds 2001:10). Det finns en bred internationell anslutning kring synen om att de mänskliga rättigheterna oavsett hur de beskrivs i konventionerna är universella, odelbara, ömsesidigt beroende och relaterar till varandra, som det uttrycktes vid 1993 års Världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien. Människan är en helhet, och ett mänskligt liv i värdighet utgår från att alla rättigheter respekteras. I flera olika sammanhang har rättigheternas universalitet och odelbarhet betonats (Ibid.). Här nedan följer en skildring för de viktiga instrumenten som Sverige har ratificerat och därmed åtagit sig att följa (Ibid.).: FN (Förenta Nationerna) Konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (1951). Internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (1965). Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 10

11 (1966). Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (1966) med Fakultativt protokoll om enskild klagorätt (1966) och Andra fakultativa protokollet om dödstraffets avskaffande (1989). Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979). Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1984). Konventionen om barnets rättigheter (1989). Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (2008). ILO (Internationella arbetsorganisationen) Europarådet Konventionen (nr 29) om tvångs eller obligatoriskt arbete (1930). Konventionen (nr 87) om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten (1948). Konventionen (nr 98) om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten (1949). Konventionen (nr 100) om lika lön (1951). Konventionen (nr 105) om avskaffande av tvångsarbete (1957). Konventionen (nr 111) om diskriminering vad avser anställning och yrkesutövning (1958). Konventionen (nr 138) om minimiålder (1973). Konventionen (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffande av de värsta formerna av barnarbete (1999). Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950). Den europeiska konventionen mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1987). Stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (1992). Ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter (1995). Den europeiska sociala stadgan (1961) och den reviderade sociala stadgan (1996). OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) Helsingfors slutdokumentet (1975). Wiendokumentet (1989). Köpenhamnsdokumentet (1990). Parisstadgan (1990). Helsingforsdokumentet (1992). 11

12 Sverige har förbundit sig att följa andra instrument av mer politiskt bindande karaktär. Stor vikt fästs vid bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, men också vid FN:s standardregler om delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning från 1993 (Ibid.) 3.2 Nationellt De lagar som framför allt ska garantera respekt för mänskliga rättigheter i Sverige kan finnas i grundlagarna. Dessa lagar, som kan förändras först efter två riksdagsbeslut med mellanliggande val, har större tyngd och mer långsiktighet än övriga svenska lagar (Abiri i Spång red, 2009). Skrivningar om rättigheter ingår i: tryckfrihetsförordningen (Ibid.). regeringsformen (Ibid.). yttrandefrihetsgrundlagen (Ibid.). En del svenska lagar innehåller regler som i praktiken omsätter konventionernas övergripande rättigheter och åtaganden i konkreta termer. Så t.ex. finner man detaljerade regler i Rättegångsbalken om vad en rättvis rättegång och opartisk domstol innebär samt regler om diskrimineringsförbud och åtgärder för att förhindra diskriminering bland annat i jämställdhetslagen och i lagen om etnisk diskriminering. De sociala rättigheterna omsätts i lagar om arbetslöshetsersättning, fri skolgång, subventionerad sjukvård och försörjningsstöd (Hedlund Thulin, 1996). Vidare finner man skyddet för de mänskliga rättigheterna först och främst i regeringsformens två första kapitel. En fördelning har utförts så att målsättningar och övergripande garantier har placerats i det första kapitlet, och de rättigheter som kan göras gällande direkt i domstol i det andra kapitlet (Ibid.). Enligt regeringsformens första kapitel utgår all offentlig makt i Sverige från folket. Folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den offentliga makten ska utövas under lagarna, med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten (Ibid.). Det allmänna ska: trygga rätten till arbete, bostad och utbildning (Ibid.). verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö (Ibid.). tillförsäkra män och kvinnor samma villkor (Ibid.). värna den enskildes privatliv (Ibid.). främja etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv (Ibid.). Man kan även hitta likheten inför lagen samt krav på domstolars saklighet och opartiskhet i regeringsformens första kapitel. Regeringsformens andra kapitel räknar däremot upp de rättigheter som gäller för medborgare i Sverige. Dessa rättigheter gäller också i de flesta fall för utlänningar som befinner sig i Sverige (Ibid.). 12

13 4. Kontrollmekanismer Avsikten med det här avsnittet är att behandla de kontrollmekanismer eller övervakare som existerar av både internationell och nationell prägel. Detta avsnitt ger även en allmän bild av ombudsmannainstitutionernas och FN:s granskande funktion. Europadomstolen och ILO:s samt icke-statliga organisationernas kontrollsystem redovisas ävenså. I och med att Sverige har åtagit sig att skydda de mänskliga fri- och rättigheterna förpliktas inte bara den svenska regeringen att följa upp sina internationella åtaganden. Förpliktelserna vilar också på hela den statliga och kommunala förvaltningen, liksom på domstolarna (Ds 2001:10). 4.1 Nationella kontrollmekanismer Hedlund Thulin (1996) hävdar på samma sätt att det är regeringen som bär det yttersta ansvaret för att vi i Sverige lever upp till våra åtaganden. Ansvaret för de mänskliga rättigheterna i Sverige ligger hos: riksdagen (Ibid.). regeringen (Ibid.). domstolarna (Ibid.). åklagarna (Ibid.). justitiekanslern, justitieombudsmännen och de övriga ombudsmännen (Ibid.). Riksdagen har ansvar för att lagarna som stiftas inte står i strid med de konventioner Sverige har ratificerat. Regeringen har även ansvaret för alla offentliga tjänstemän och andra företrädare för det allmänna respekterar de mänskliga rättigheterna. Samtidigt ska regeringen och riksdagen genom lagarna att inte heller andra utsätter människor för övergrepp (Ibid.). Polisen, åklagarna och domstolarna spelar här en avgörande roll för att enskilda människor ska leva ett tryggt liv i ett demokratiskt samhälle. Domstolarna har också enligt Regeringsformen så kallad lagprövningsrätt som innebär att domstol eller annat offentligt organ inte ska tillämpa en föreskrift som står i strid med grundlagen eller andra överordnade regler (Ibid.). Till följd därav, har ombudsmannainstitutionens granskande funktion existerat i Sverige sedan 1713, men ursprungligen ett ombud för konungen. Institutionen har genom åren omvandlats till att vara regeringens granskare med benämning justitiekanslern (JK) som har en särskild fokus på tryck- och yttrandefrihet (Abiri i Spång red, 2009). Riksdagens ombudsman, justitieombudsmannen (JO), var en myndighet som bildades 1806 med uppgift att utöva tillsyn över hur de svenska lagarna tillämpas i den offentliga verksamheten (Ibid.). I efterhand har fler ombudsmän inrättats och i dag finns det ytterligare fem: Jämställdhets- ombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), Barn ombudsmannen (BO), Handikappsombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Alla dessa ombudsmän är statliga myndigheter under regeringen. Men från och med januari 2009 ersatte en övergripande Diskrimineringsombudsmannainstitution fyra av de nu 13

14 existerande ombudsmännen (JO, DO, HO och HomO). Den nya institutionen har blivit en myndighet med ansvar för samtliga lagstiftade diskrimineringsgrunder. BO, som delvis har en annan roll än de andra ombudsmännen, med mer fokus på opinionsbildning och utan möjlighet att driva rättsfall, ska fortsätta som en egen ombudsmannafunktion (Ibid.). Många andra myndigheter kontrollerar genom sin tillsynsverksamhet efterlevnaden av vissa av de mänskliga rättigheterna i Sverige. Som exempel kan nämnas, länsstyrelserna, Datainspektionen och Skolverket. Länsstyrelserna utövar bla.a. övervakning över hur socialtjänsten i kommunerna utför en rad rättigheter inom det sociala området. Datainspektionen övervakar hur rätten till privatliv efterlevs genom sin tillsyn över behandlingen av personuppgifter. Skolverket har uppsikt över hur skolorna lever upp till kraven i skollagen och rätten till utbildning (Regeringskansliet, 2007). 4.2 Internationella kontrollmekanismer En av de stora globala aktörer som haft en avgörande betydelse och som sedan dess grundandet 1945 verkat för mänskliga rättigheter i världen är FN. Denna globala aktör för samman statliga och icke-statliga aktörer för att diskutera och arbeta med globala frågor som inte är territoriellt avgränsade (Silander i Staaf & Zanderin red, 2007). FN:s arbete för mänskliga rättigheter sker genom generalförsamlingen, FN:s ekonomiska och sociala råd, ECOSOC, samt genom kommissionen för mänskliga rättigheter. Denna kommission har som avsikt att övervaka respekten för mänskliga rättigheter i världen. År 1993 tillsattes också en högkommissarie för mänskliga rättigheter av FN:s generalförsamling syftande till att föra en dialog med FN:s medlemsländer om mänskliga rättigheter och att verka som rådgivare till världens olika regeringar (Ibid.). Vi har även Europadomstolen som är en annan internationell aktör, men som dock har en regional förankring i Europa och därmed verkar för efterlevnaden av mänskliga rättigheter i Europa (Ibid.). Domstolen värnar den enskilde medborgarens intressen och är ett forum för medborgare som inte ansett sig få sin rätt prövad av nationella domstolar. Europadomstolen är stationerad i Strasbourg. Domstolen utarbetar rättsligt bindande domar för de europeiska länder som skrivit under den europeiska konventionen. Genom konventionen har dessa europeiska länder förbundit sig att tillförsäkra varje medborgare grundläggande rättigheter (Ibid.). Vidare har vi också ILO som är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. ILO har som grundläggande ändamål att bekämpa fattigdom och social rättvisa. ILO ska alltså befrämja sysselsättning och bättre arbetsvillkor i hela världen, samt värna fackliga fri- och rättigheter. ILO hade till och med juni 2007 godtagit 188 konventioner och 199 rekommendationer inom arbetslivsområdet. Internationella arbetskonferensen är ILO:s högsta beslutsfattande organ. ILO:s expertkommitté granskar medlemsländernas rapporter och ILO:s styrelse prövar klagomål från arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer och kan tillsätta en särskild (trepartisk) granskningskommitté (Regeringskansliet, 2007). Det finns olika ideella eller icke-statliga organisationer som dessutom spelar en betydelsefull roll bland annat som påtryckare. De flesta icke-statliga organisationer arbetar frivilligt och obetalt på gräsrotsnivå för att förbättra situationen lokalt. Några är anslutna till internationella organisationer och en del får stöd av internationella bidragsgivare. Ofta överlappar arbetet i en organisation det som görs i andra 14

15 organisationer och i många gånger kompletterar organisationerna varandra i det arbete de genomför. Som exempel på några ideella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter kan nämnas är: Röda Korset, Amnesty International, Lutherhjälpen, Diakonia, Svenska FN-förbundet, Rädda Barnen, osv. (Hedlund Thulin, 1996). 15

16 5. Vissa grundläggande rättigheter Detta avsnitt har som syfte att redogöra för de grundläggande rättigheter som Sverige har åtagit sig att följa och som är väldigt relevanta för kommunerna att se till att dessa rättigheter tillgodoses och efterlevs för att på så sätt främja sina medborgare. Det finns dock andra frågor som är viktiga, men just de här nedanstående MR-frågorna är likaså väldigt betydelsefulla för de kommunala förvaltningarna att fortsätta arbeta med. Det är också viktigt att påpeka att några av dessa rättigheter har varit objekt för viss kritik. En del av dessa frågor kan dessutom finnas i den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna Enligt de mänskliga rättigheterna är alla människor lika mycket värda. Varken ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom eller ställning i övrigt berättigar till bättre eller sämre behandling. Kvinnors och mäns lika rätt till alla konventionernas rättigheter betonas speciellt (Hedlund Thulin, 1996). 5.1 Rätten till livet Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap. Den allmänna förklaringen, artikel 1. Rätten till livet kan sägas vara en av de mest fundamentala av alla rättigheterna. Utan livet blir de övrig rättigheterna meningslösa och därmed inte mycket värda. Rätten till livet skall skyddas genom lag. Detta innebär att varje land är skyldigt att förhindra godtyckligt dödande genom att stifta lagar, genom kontroll i form av polisväsende och på andra lämpliga sätt (Hedlund Thulin, 1996). Rätten till livet gäller således endast godtyckligt berövande av livet, dvs. sådant dödande som inte sker i överensstämmelse med lagen och som är beroende av stundens infall eller enskilda personers intresse och vilja (Ibid.). Enligt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är dödsstraff tillåtet under vissa förutsättningar. Denna inskränkning i rätten till livet brukar uppröra en del människor, som anser att skrivningen om godtyckligt berövande av liv inte är acceptabel. Sverige var en av de första länderna att avskaffa dödsstraffet såväl i freds- och krigstid (Ibid.). 5.2 Rätten till arbete Rätten till arbete innebär inte en ovillkorlig rätt till arbete, utan en skyldighet för staterna att vidta åtgärder som avser till att avskaffa arbetslöshet. Alla människor har ävenså rätt till gynnsamma och rättvisa arbetsvillkor, däribland en ersättning som är skälig och tillräcklig för att ge familjen en godtagbar tillvaro, samt lika lön för lika arbete. Därtill ska alla ha trygga och sunda arbetsförhållanden och möjlighet till befordran. Rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar är av avgörande betydelse för rätten till arbete (Ibid.) Trots att Sverige är ett av världens jämlikaste länder med avseende på föräldraförsäkringen, har man inte lyckats uppnå lika lön för likvärdigt arbete. 16

17 Traditionella kvinnoyrken som vård av äldre människor betalas sämre än traditionellt manliga yrken, som vård av bilar. Skillnaderna i lön och löneutveckling syns tydligt inom alla samhällssektorer, där kvinnornas lön ligger klar under männens (se avsnitt 5.15.) (Ibid.). 5.3 Rätten till hälsa Rätten till hälsa är ytterligare en av de grundläggande rättigheter som måste vara tillgodosedda för att en människa ska kunna leva ett drägligt och värdigt liv. De åtgärder som ska vidtas av staterna innehåller så fundamentala insatser som ett minskande av spädbarnsdödligheten, främjande av barnets sunda utveckling, förbättrande av samhällets hälsovård, förhindrande och kontrollerande av epidemier samt skapandet av villkor för att garantera alla människor läkar- och sjukhusvård i händelse av sjukdom (Ibid.). Rätten till sjukvård är en del av rätten till hälsa, men inte den enda delen. Staterna har en skyldighet att också bedriva en politik som förebygger sjukdomar och med detta leder till bästa uppnåeliga hälsa för alla människor (Ibid.). 5.4 Rätten till utbildning Läs- och skrivkunnighet är ofta en förutsättning för andra rättigheter. Den som kan läsa, skriva och räkna kan ta till sig olika typer av information och själv bilda sig en uppfattning. De fattigas beroendeförhållande till de rika minskas, och enligt UNDP (FN:s program för utveckling) är grundläggande utbildning för kvinnor den enda säkra åtgärden som på sikt skapar bestående förbättrade levnadsvillkor i ett land (Ibid.) Rätten till undervisning och utbildning ska vara kostnadsfri i varje fall på de grundläggande stadierna, där den också ska vara obligatorisk. Yrkesutbildning ska finnas tillgänglig för alla, liksom högre utbildning vid gymnasium, universitet el. dyl. Undervisningen ska förstärka respekten för de mänskliga rättigheterna. Den ska också främja förståelse, tolerans, acceptans och vänskap mellan alla nationer, olika etniska grupper och religiösa grupper och medverka till förståelse för FN:s verksamhet för fredens bevarande (Ibid.). 5.5 Rätten till drägligt boende FN:s allmänna förklaring anger i artikel 25 (1) att den enskilde har en rätt till en viss levnadsnivå vilket inkluderar rätten till ett drägligt boende. Denna rättighet kan man återfinna också i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artikel 11, punkten ett där det framgår att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå i vilket ingår rätten till ett drägligt boende (Ds 2001:10). Även skyddet för äganderätten kan aktualiseras när det är frågan om boende. FN:s allmänna förklaring artikel 17 tillförsäkrar den enskildes rätt att äga egendom och anger ett förbud mot att godtyckligt berövas sin egendom (Ibid.). Sverige har ställt sig bakom de målsättningar och åtaganden som utgår från FN-konferensen om boende, bebyggelse och stadsutveckling, Habitat II (FN:s boende- och bosättningsorgan), i Istanbul På konferensen enades man om att allas rätt till ett rimligt boende och en anständig livsmiljö var grundläggande element i en hållbar utveckling av mänskliga samhällen. Resultatet av 17

18 denna konferens skall följas upp både nationellt och internationellt. I Sverige innebär det att kommunerna har en betydelsefull roll genom sitt ansvar för planerings- och bostadsförsörjningsfrågor (Ibid.). 5.6 Rätten till tanke- samvets- och religionsfrihet Tanke- samvets och religionsfriheten fullgör själva grunden för den personliga integriteten och det egna jaget. Under tidernas lopp har människor förföljts för sin religiösa uppfattnings skull. De som har trott annorlunda om skapelse, död och undergång har haft fel, varit okunniga, mindre värda eller utgjort mot den egna livsuppfattningen. Några av historiens värsta övergrepp har skett i religionens namn. Nuförtiden utgör religiös intolerans ett av de största hoten mot freden i stora delar av världen (Hedlund Thulin, 1996). I Sverige försöker en del muslimska församlingar få tillstånd att bygga moskéer. Många av moskéernas blivande grannar har ingenting emot de nya byggnader man önskar sig att bygga, medan andra försöker stoppa moskébyggandet med olika hänvisningar till störande ljud, livlig trafik och stadsbildens utformning (Ibid.). 5.7 Rätten till åsikts- och yttrandefrihet Rätten att få tycka och säga vad man vill anses av många människor vara en av de viktigaste rättigheterna. Åsikts- och yttrandefriheterna är samtidigt de centralaste förutsättningar för ett demokratiskt samhällskick. Alla har rätt att dela sina åsikter med andra och att sprida och ta emot uppgifter och tankar av varje slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel (Ibid.). Yttrandefriheten framkallar samtidigt särskilda skyldigheter och särskilt ansvar, och på grund av det får denna rättighet underkastas vissa inskränkningar eller begränsningar. Inskränkningarna ska vara inskrivna i lag och nödvändiga för respekten för andra människors rättigheter eller anseende för att skydda den nationella säkerheten. En fri press är nödvändig för att ge människorna den information som de behöver för att delta i den demokratiska processen. De behöver kunna bilda sig en egen uppfattning på grundval av en bred information (Ibid.). 5.8 Rätten till en nationalitet, att fritt röra sig inom sitt lands gränser och att söka asyl Varje människa har rätt till en nationalitet eller medborgarskap. Ingen får godtyckligt berövas sin nationalitet eller nekas rätten att byta nationalitet. Nationaliteten är den traditionella grunden för den enskilde individens ställning i det internationella systemet. Varje land har ett ansvar för sina medborgare. Personer utan medborgarskap, s.k. statslösa personer, har i alla tider löpt en risk att utsättas för godtyckliga och diskriminerande åtgärder (Ibid.). Alla människor har inom varje stats gränser rätt att fritt förflytta sig och att själv välja vistelseort. Envar har rätt att lämna landet och att resa in igen i sitt eget land. Här handlar det på så sätt dels om resor inom ett land, och dels om resor från det egna och andra 18

19 länder. Rätten att återvända till eller resa in i ett land tillkommer dock endast medborgare i landet (Ibid.) Enligt de mänskliga rättigheterna har varje människa rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse. Detta gäller dock inte för den som är anklagad eller efterlyst för icke-politiska brott eller brott som strider mot FN:s grundsatser. Rätten att söka asyl innebär inte att alla människor har rätt att såväl söka eller att åtnjuta fristad från förföljelse (asyl) i ett land som inte är det egna. Först när en person har beviljats asyl, har hon eller han också rätt att åtnjuta denna fristad från förföljelse (Ibid.). Den som uppfyller definitionen av en flykting i 1951 års flyktingkonvention är berättigad till asyl. Många länder har utökat denna definition och accepterar också en rad andra flyktingliknande skäl för att bevilja uppehållstillstånd och asyl (Ibid.). 5.9 Förbudet mot tortyr Tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning är förbjuden såväl i fredstid som under väpnad konflikt. Tortyr är en handling som genomförs av eller på uppdrag av en person som företräder staten, i syfte att skaffa information, framtvinga en bekännelse eller att straffa. Själva tortyrhandlingen ska innebära ett medvetet orsakande av allvarlig smärta eller svårt lidande, och här räknas både fysisk och psykisk smärta (Ibid.). Den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter fann i en dom 1978 att kroppsstraff genom piskning, som utövades på den brittiska Isle of man, i vissa fall kan utgöra en förnedrande behandling och att Storbritannien därför brutit mot den europeiska konventionen (Ibid.). I december 2001 uppmärksammades ett fall då Sverige skickade två egyptier till tortyr i Egypten. Sverige erhöll internationell kritik för att ha brutit mot de mänskliga rättigheterna (SVT 2007, september, 21). Enligt konventionen mot tortyr får en person inte utvisas eller återsändas till ett land om det finns grundad anledning att tro att personen riskerar tortyr när hon eller han återvänder till landet (Hedlund Thulin, 1996) Nationella minoriteters rättigheter Deklarationen om rättigheter för personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter antogs av FN:s generalförsamling i december Den innehåller internationella minimiregler för relationerna mellan staterna och minoriteter inom deras område (Ibid.). Personer som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter har samma rättigheter som andra människor. Men i likhet med andra särskilt utsatta grupper är många minoritetsgrupper i behov av ett särkilt skydd för att garantera gruppens fortsatta existens (Ibid.). Tillsammans utgör de nationella minoriteterna tio procent av Sveriges befolkning Tornedalingar, Sverigefinnar, Judar, Romer och Samer. Dessa grupper har funnits i Sverige under lång tid, men ända in på 1900-talet har deras språk, kultur och tradition diskriminerats och förtryckts även av svenska myndigheter. Bland annat förbjöds de finska, samiska och tornedalska barnen att prata sitt eget modersmål i skolan. Förföljelsen av judar och romer har genom historien varit omfattande i många länder. I Sverige dröjde 19

20 det ända till 1960-talet innan romer fick möjligheter att gå i skola och flytta in i vanliga bostäder (Z:CO 2007, maj, 09) Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Frågan om för personer med funktionsnedsättning åtnjutande av mänskliga rättigheter behandlades vid ett flertal tillfällen i FN:s kommission för mänskliga rättigheter men fick sitt verkliga genombrott först i slutet på 1990-talet. I december 2001 fattade FN:s generalförsamling ett beslut om att pröva frågan om en ny konvention för personer med funktionsnedsättnings åtnjutande av mänskliga rättigheter. I december 2003 beslöt sedan generalförsamlingen att en konvention skulle tas fram (Prop. 2008/09:28). Arbetet i en ad hoc-kommitté där företrädare för regeringen och för handikapprörelsen i Sverige medverkade aktivt ledde fram till att en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN:s generalförsamling den 13 december Konventionen öppnades för undertecknande den 30 mars 2007 och undertecknades då av 82 länder, däribland Sverige. Konventionen, som inte i sig skapar några nya rättigheter, har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Konventionen trädde i kraft den 3 maj 2008 (Ibid.). Konventionens syfte är att stärka skyddet av de mänskliga rättigheter som människor med funktionsnedsättning har enligt de konventioner som redan finns. Den fokuserar på icke-diskriminering och listar nödvändiga åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sedan den 1 januari 2009 gäller en ny lag om förbud mot diskriminering i Sverige. I den nya lagen gäller förbudet mot diskriminering inom i princip alla samhällsområden och för sju diskrimineringsgrunder, inklusive funktionsnedsättning ( Barnets rättigheter FN:s konvention om barnets rättigheter har fått stor anslutning med drygt 190 stater, inkl. Sverige. Konventionen är en särtillämpning av såväl politiska och medborgerliga rättigheter som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konventionen ger uttryck för barnets särskilda behov av samhällets vård och skydd som ett komplement till det skydd som familjen kan ge. Inget hindrar att konventionsstaterna ger barn ett bättre skydd än vad konventionens bestämmelser föreskriver (Fisher, 2007). Ett barn är en person som inte fyllt 18 år om inte ett barn anses myndigt vid tidigare ålder enligt den inhemska lag som gäller för barnet. I Sverige torde gränsen gå vid 18 år. Konventionens olika rättigheter skall respekteras oavsett barnets, dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön el. dyl. (Ibid.). Principen om barnets bästa innebär att alla myndigheter, domstolar, lagstiftande organ men också välfärdsinstitutioner i sin verksamhet skall se till att barnets bästa kommer i främsta rummet. Konventionsstaterna skall skydda barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter men detta inträffar inom ramen för tillgängliga samhällsresurser. Dessa stater åtar sig dessutom att respektera förälderrollen när det gäller att ge barnet lämplig ledning och råd när barnet utövar sina konventionsrättigheter (Ibid.) 20