PÅ RESA I GURUNS FOTSPÅR

Transkript

1 PÅ RESA I GURUNS FOTSPÅR A JOURNEY IN THE FOOTSTEPS OF MY GURU Fyra artiklar om Indien av Gabor Tiroler Four Articles on India by Gabor Tiroler

2 14 augusti - 13 november 2009 På resa i guruns fotspår Fyra artiklar om Indien av Gabor Tiroler Jämlikhet och delaktighet 1 i Anjali-klostret Den moderna tiden kommer 3 Självförverkligande i Indien 4 Att dra sig tillbaka i stillhet 5 * * * * (Texts in English) A Journey in the Footsteps of My Guru Four articles on India by Gabor Tiroler Equality and Participation 6 at the Anjali Monastery The Onset of Modernity 10 Self-realization in India 12 Silent Retreat 14 Omslagsfoto/cover photo: Sw. Krishnananda

3 11 Foto: Gábor Tiroler Foto: Muthulai Mutu Foto: Muthulai Mutu MILJÖMAGASINET Nr 33 Min bostad i Anjali ashram med joggingskorna på tork. Meditation mitt på dagen i Anjali ashram. Gemensam kvällsmåltid Jämlikhet och delaktighet i Ett Indien i förändring med gamla traditioner vid sidan om det moderna. Folkhälsovetaren Gábor Tiroler har varit i Indien ett femtontal gånger sedan 1975 och återvände i våras. Ett stopp var det katolska klostret Anjali utanför Bangalore. hus med samma invånare. Såväl där som runt omkring märker jag frånvaron av skitlukt som brukar vidlåda enklare gator. Ett gott tecken! Sanitationen har förbättrats. Anjali ashram (kloster) ligger i utkanten av staden och trafiken är inte så bullrig som den brukar vara överallt annars i Indien. Bebyggelsen kryper visserligen obönhörligt närmare, för det byggs hej vilt, men det finns natur kvar, speciellt det låga berget med ett berömt tempel. Klosterområdet går att jogga på och jag kan låna en cykel. Anjali är ett katolskt ashram med hinduiska läror: kristen- Ljus, rökelse och mantra Varje dag inleds med nattvardsgudstjänst. Ljus, rökelse och mantras precis som i andra tempel med tillägg av en kärlekshälsning, leende bugning, mot de andra tio i ringen. Böneutropen hörs samtidigt från närbelägen minaret, och prästen gillar det. Han hälsar oss Dear sisters and brothers. Vi ber Moder och Fader vår som är i himmelen etc.. Kvinnans roll i religionen, mystiken och världen framhävs. På ashramets kvinnodag, Celebration of Womanhood, lov- ordas mitt i en rad hinduiska och gammaltestamentliga hjältinnor... Hagar marginalized and persecuted, yet loved by God. Jag hade föresatt mig att jogga upp till den berömda tjurskulpturen på Chamundi Hill. Jag hade varit där 1975, men då var jag allvarligt magsjuk och inte så mottaglig för skönhet och storslagenhet. Planen var att hoppa över den tidiga mässan efter dagens första yogasession. Prästens inledning gav mig argument att skolka. Han uppmanade oss att denna dag koncentrera oss på den feminina formen av Gud, som i denna trakt är representerad just av Chamundi, vars berömda tempel kröner berget. Han förklarade vidare, att den kvinnliga aspekten av Gud är kraft (shakti), i den kristna traditionen representerad av Maria. Tidig joggingtur Så jag smet i väg vid sex, och det var en perfekt morgon som alla morgnar; behagligt sval, lagom för kortbyxor och T-skjorta. Gryningen dallrade bakom bergsryggen. Rena nöjet att kuta uppför den smala asfaltvägen utan trafik, med enstaka joggare eller yogare bland dem en trupp rekryter som jag småmalligt passerar. Efter omkring tre kilometer (kanske bara två) med en stigande spiralväg står jag plötsligt öga mot öga med den kolossala tjuren, Nandi, som är Shivas riddjur. Skulpturen är huggen ur ett svart granitblock, åttio ton; urgammal, femtusen år, kanske bara femhundra, men det spelar inte så stor roll. Sedan återstod tre hundra steniga trappsteg till templet. Foto: Bishnu Nandi På ytan pågår en rasande utveckling. På djupet då? För att översätta min guru Paramahansa Yoganandas självbiografi verklighetsnära gör jag ytterligare en resa till Indien och de platser som boken utspelar sig på. Ett vitt palats med kupol ligger vid horisonten. Den byggdes av sista maharajan och är nu ett superlyxhotell. Jag är svårt lockad av swimmingpoolen. Staden syns åt andra hållet och den närmar sig alltså. Ganska rent och inte extremt trafikerat. Min värdinna i Bangalore som doktorerat på Karolinska institutet, visade kvarter som varit slum men som nu är anständiga dom för indier. Man läser Bhagavad Gita och även Koranen förutom Bibeln; prästen är klädd i saffransgula kläder och leder yogaövningarna liksom meditationerna. Han tituleras såväl swami som father. Det finns en gammal nunna också, även hon i orange dräkt. Gábor Tiroler var i Indien första gången Sedan har han återvänt 15 gånger. Jag måste... Visst fick jag kraft av gudinnan! Jag tog mig upp i flygande fläng. På toppen bugade jag framför altaret och sprang ned för att hinna till frukosten. Förnyelse och befrielse Maten är enkel, knappast riklig men tillräcklig och hälsosam. Det junkigaste som serverats var tre Mariekex. En liten kopp te till frukost och five-a-clock känns ändå njuggt. Var och en diskar efter sig (det är praxis i de flesta ashrams), men i stället för diskmedel tar de aska från köket. Såväl i Anjali ashram som i Purulia är ett sympatiskt drag att munkarna även arbetar fysiskt, inte bara andligt, tvättar sina kläder själva och städar, vilket i Indien är ovanligt. Tvättmaskin har de inte, ingen bil ej heller teve. En enkel dator som kraschar innan syster Mariella hunnit följa mitt råd och göra back-up på bilderna. Foto: Gábor Tiroler GÁBOR TIROLER: Den gamle munken får träning för sina svaga ben. Gábor Tiroler är folkhälsovetare och lärare i rehabilitering. Han har arbetat med hälso- och handikappbistånd i Afrika, Asien och Latinamerika via Afrikagrupperna, Sida, Röda korset och andra. För Världshälsoorganisationen, WHO, har han varit med att utveckla och sprida Community-Based Rehabilitation ( närhetsbaserad rehabilitering ) som bygger på Gandhi, Mao Zedong och Paulo Freires idéer.

4 AUGUSTI 2009 Ê ÊAnjali-klostret: Är det inte så att makthavare av alla slag fruktar deltagande och initiativ från medlemmar, gräsrötter, vanligt folk? Präster förbehåller sig rätten att tolka, representera, kanske till och med uppleva det gudomliga. Men Anjali ashram presenterar sig med följande mål: Social reform, Cultural renaissance, Religious renewal and vitality, Political struggle and liberation. Det vill säga samhällsförändring, kulturell pånyttfödelse, religiös förnyelse och upplivande, politisk kamp och befrielse. Den ovanliga demokratin i ashramet praktiseras genom allas aktiva deltagande i tolkningen och kommenteringen av de heliga texterna. Vi ombeds yttra oss i tur och ordning och uppmuntras att knyta an till våra egna erfarenheter. Under mina veckor hämtas texterna ur Bhagavad Gita, Genesis och Exodus samt Pauli brev (de sistnämnda har jag svårt med). I den judiska traditionen får vi oss till livs historien om en chassidisk mystiker på artonhundratalet. Relativ fattigdom Första gången jag tog mig till Indien var 1975, och då funderade jag på att stanna för livet. Men sjukdomar tvang mig att resa hem efter ett halvt år direkt till infektionskliniken i Jönköping. Sedermera har jag kunnat göra ett femtontal besök och vistas sammanlagt tre år i landet. Spiritual pursuits, andliga försök och övningar har varit huvudmotivet, men jag har också haft uppdrag inom biståndsverksamheten för människor med funktionsnedsättning, lepraskadade och för undervisningsväsendet. Förekomsten av lepra, som är en fattigdomssjukdom liksom tuberkulos, har minskat kraftigt, och läskunnigheten har ökat även bland kvinnor. Barnadödligheten har gått ner och medellivslängden ökat. Frågan är dock om den totala livssituationen för majoriteten av indier förbättrats i motsvarande mån. Våld och hot, vattenbrist, farliga luftföroreningar och skadligt buller måste beaktas för bedömningen liksom i enlighet med Amartya Sens påpekanden den relativa fattigdomen, varvid innehavet av en mobiltelefon eller cykel inte neutraliserar den plågsamma vetskapen om det ostentativa överflödet och lyxen i grannkvarteret. Be och arbeta Det går bra att skriva, och översättningsarbetet framskrider (tack vare laptoppen samt ordböckerna och Nationalencyklopedin i den). Man får vakna tidigt, före fem, och jag börjar med mina egna övningar ute, under en palm eller på något platt tak eller förenar mig med andra som övar och mediterar. Medan jag sitter kommer någon troende med jasminblommor och rosor att lägga på altaret; hon hörs inte, jag känner bara den fina doften. Man väcker gudsgestalterna eller helgonen med att blåsa i snäckskal, cymbaler och små klockor så att de skall ta emot gåvorna av ljus, rökelse och Gangesvatten. Det kan vara en präst som utför ritualen men det kan också vara någon som kommer in till altaret utifrån gatan. Tutor och backspeglar För det mesta lyckas jag ordna låna eller köpa en cykel och får då mitt rörelsebehov tillgodosett liksom möjligheten att se vidsträckta fält, den blåa himlen och byliv i stället för oväsendet och avgaserna i mera tättbebyggda områden. Ofta lyssnar jag på min fenomenala ipod (hindilektioner eller något podcast från Sveriges radio) delvis för att utestänga de så kallade power horns högtryckstutor som brölar från motorcyklar, bussar och lastbilar. De behövs, för många av dessa fordon saknar backspeglar. Redan vid mitt besök 1985 skrev jag om fenomenet då jag upptäckte att spegelglaset användes att dekorera nosen på transportmedlen. Tjugofem år senare saknar de fortfarande backspeglar men jag kom på ett skäl till: Trafiken är så tät och kaotisk att allt som står ut blir avskavt. Det är nog det enda problemet: bullret, smutsen och luftföroreningarna. Men jag har alltid hittat andningshål och grönska, till exempel utfärd till landet till två gamla munkar i utkanten av en by. Jag skulle undersöka den ene av dem och försöka hjälpa honom. Han låg mest stilla för benen darrar när jag vill stå på dem. Han hade haft tillståndet i två år; någon diagnos hade han inte fått. Två duktiga och motiverade medhjälpare hade han däremot; icke läskunniga visserligen men ändå. Jag gick igenom förflyttnings- Kogödsel torkas att användas till bränsle och byggmaterial. Intill, flotta boningshus i det hypermoderna Noida, förstad till Delhi. Staten Mysore, tre tusen fot över havsnivån, har ett överflöd av tät, tropisk skog som hyser vilda elefanter, bisonoxar, björnar, pantrar och tigrar. De två huvudstäderna Bangalore och Mysore är rena och tilldragande med många vackra parker och offentliga trädgårdar. Hinduisk arkitektur och skulptur uppnådde sin högsta fulländning i Mysore under de hinduiska kungarnas beskydd från tio- till fjortonhundratalet. Många hänryckta ögonblick har tillbragts med att tankspritt skåda den ständigt föränderliga duken som spänts över firmamentet av Gud, för det är bara Hans beröring som kan frambringa färger som vibrerar med livets fräschör. Den ungdomligheten hos färgerna går förlorad när människan försöker härma med bara målarfärger, ty Herren använder sig av ett enklare och effektivare medium oljor som vare sig är oljor eller målarfärger utan blott ljusstrålar. Foto: Gábor Tiroler Åtta religioners symboler Även trädgårdsarbetaren deltar i det andliga livet och yogaövningarna och tar med sig familjen också. En mager polack leder den fysiska yogan (hatha yoga) och traktens barn lockas med kex efter sessionen. Min lilla hydda gör skäl för namnet. Campingstuga skulle den kanske kallas hemma. Den ligger nära det runda, modesta templet med åtta religioners symboler tillräckligt långt från alla andra hyddor och hus för att jag skall kunna lyssna på min klassiska musik och medhavda podcasts i en minimal högtalare. Feng shui: en träbrits (sex bitar trä), bord (efter anhållan har jag fått ett med utdragslåda), stol och myggnät. Två nakna glödlampor (det finns ström flera timmar nästan alla dagar), europeisk toalett (jag föredrar den indiska hukmetoden) och rinnande vatten. Min smala lycka är liggunderlägget jag hade med hemifrån (förra gången jag var här led jag), annars hade jag inte kunnat sova. Nu gör jag det tacksamt ända till fyra på morgonen plus två halvtimmessiestor under dagen. Foto: Gábor Tiroler Foto: Gábor Tiroler Det moderna Indien kvinna vid datorn på turistbyrån i Ranchi. Kvinnor bär sten till vägbygge i Ranchi. (Det var tungt. Jag provade.) teknik, ordnade en plaststol för tvättningen och en begagnad rullstol. Efter en veckas övningar kunde den förlamade munken sitta på verandan. Han blev mäkta belåten. Förhoppningsvis kommer exemplet att motivera byarna runt omkring att stötta och aktivera personer med funktionsnedsätt- ningar där. Medan min tolk, som är högstadielärare, gick igenom träningsprogrammet en gång till med patienten och assistenterna tog jag en simtur i byns damm. Gábor Tiroler Ashramet presenteras på:

5 M I L J Ö M A G A S I N E T N r S E P T E M B E R Den moderna tiden kommer Foto: Krishnananda Här följer andra delen av Gábor Tirolers intryck från Indien. Den första delen publicerades i MM 33, den 14 augusti. Icke utan förvecklingar tog jag ett nattåg från Hardwar till Kathgodam och sedan ett riskfyllt, skakigt, hett och långt avsnitt i tre olika jeepar. Alla hade blankslitna däck. Den första klämde in sjutton betalande på nio platser. Den tredje skrattade gott när jag pekade på däcket att det redan höll på att punktera. Han pekade på reservhjulet uppe på bagagehållaren bredvid ett vardagsrumsmöblemang och en tunna diesel. Jag pekade på stupet under oss och på vägräcket som inte fanns. Nåja, under körningen berättade han att växellådan gjorts om från fem till fyra, varför det krävde speciella handgrepp att byta växel. Handbroms fanns inte. Sedan överlämnade han ratten till mig. Om fordonet var trafikfarligt tidigare, så blev det inte mindre riskabelt efter mitt övertagande: vänstertrafik på en bergsväg som ibland inte fanns tillsammans med räcket. Efter ett par möten där jag inte varit tillräckligt Måltid serverad på bananblad. framfusig tog han tillbaka kommandot och vi nådde vägens ände där Uma Giris, den svenska nunnan, lilla Shivatempel ligger. Ett biflöde till Ganges rinner förbi och vattnet är drickbart. Djungeln börjar (djungel betyder vild) och en tiger tog ett tvåårigt barn från byn i förra månaden. Tystnaden och mystiken tätnar. Fattigdomen är ganska jämn här och inte framhävd av någras extrema lyx. Det finns elektricitet sedan några år tillbaka, men många har inte råd med mera än en enda glödlampa i huset, om ens det. Vete och ris odlas, men monsunregnen var mycket knappa, och situationen är kritisk. Floden är inte mycket mera än en rännil. Träplog med en järnspets används, skörd med skära och tröskning sker också helt manuellt. Folk bär och släpar ved, vatten, grönsaker (det som inte aporna stulit), stenar, arbetar hårt. Umas medhjälpare har en ko som ger 1,5 liter. Grannens mamma gick ut för att samla gräs, halkade och störtade ned i ett stup. Några månader senare hände samma katastrof grannens hustru. Sextonårige Shivatemplet i Purulia. Gábor Tiroler träffar både heliga män och vanliga bybor på sin Indienresa. sonen i huset flydde till Delhi för att få ett bättre liv och grannen gifte bort sin fjortonåriga dotter. Vad är det för tillvaro att leva med sin ensamma far?, svarade han på Umas invändningar. Den moderna tiden kommer med kraftverksbyggen, och berget genomborras med tunnlar. Naturen förstörs, men någon större fördel för lokalbefolkningen blir det knappast. Strömmen säljs i storstadsregionerna. Träden för en hård kamp för sin överlevnad. Traditionellt gör man skåror i barken för att tappa dem på sav. Terpentin? Sedan anordnas bränder för att sveda bort allt barr som täcker marken och hindrar gräs att växa, den som behövs för kor och getter. Slutligen bryter man av torra eller nästan torra grenar för att använda till bränsle. De träd som överlever blir ändå försvagade och riskerar att fällas av nästa storm. När jag joggar genom byn tidig morgon, sitter en rad gubbar på huk vid vägkanten och förrättar behov. Det finns inte latriner i husen. Vid andra vägkanten står män och enstaka fruar i senaste Adidas, Reebok och Nikeoverallerna (jag har sett dem i galleriernas skyltfönster i Noida) och utför yogaövningar eller joggar på rad till tonerna av ipods. Exempel på gammalt-nytt. Vi tog jeep till närmaste samhälle tio kilometer och en och en halv timme bort för att träffa en helig man (sadhu) och skicka . Internetstället hade dock upphört, och ett nytt ställe skulle inte koppla upp sig förrän om ett par månader. Men sadhun var värd att träffa. Han var färdig läkare när han tillsammans med en grupp studiekamrater gick in i Ramakrishna mission för att söka sanningen. Det var trettio år sedan. Nu har han sitt egna kloster med en skola för fattiga barn, och enligt Uma en mycket bra skola; tidigare elever har återvänt som kvalificerade lärare. Sadhun talade utmärkt engelska och vi satt där i flera timmar. Jag lyssnade mest och såg på. Särskilt storögt fast diskret såg jag på när alla satte i gång att röka hash-hish. Det verkar vara en del av kulturen uppe i bergen och även hos eller inte minst hos alla sadhus religiösa sökare, munkar, nunnor. Marijuana växer som ogräs, vilket Uma pekade ut för mig när jag var här En bybo kom med ett paket glass som present. Den helige rektorn räckte den vidare till en av de andra, som tackade nej. Ni måste stoppa in den i kylskåpet, tyckte Uma. Kylskåp, det har vi inte, genmälde rektorn, det räcker med de prylar vi har. Fläkt gick jag med på, men nu räcker det. Gábor Tiroler Fortsättning följer. Foto: Ajit Zambia: Fler i skolan tack vare cykelprojekt Endast en femtedel av barnen som börjar skolan i Zambia slutför sin skolgång. En anledning är de långa avstånden som de måste ta sig till och från skolan. Men ett cykelprojekt i Ndapula i Zambia har förändrat situationen för många elever. Nio kilometer i varje riktning, i regn eller solsken, det är så långt Suzanne Chisulo måste resa varje dag för att komma till skolan. Hon är en av de 120 flickor som har haft svårt att ta sig till sin skola i Ndapula och som förr var frånvarande minst två gånger i veckan. Tidigare var jag tvungen att vakna klockan fyra på morgonen för att jag och mina vänner skulle komma till skolan innan sju, när lektionerna börjar. Svår resa Hon säger att det kunde vara en svår resa. Ibland blev vi jagade av pojkar, längs med vägen, som ville tvinga oss att göra dåliga saker. Amos Muliswa, en av de ansvariga för skolan, pekar upp mot de dimhöljda bergen långt borta och berättar att Suzanne Chisulo och många andra elever bor där borta, i byn Kapilipili, nio kilometer bort. Det var de långa avstånden som fick Amos Muliswa och andra föräldrar att starta skolan i Ndapula Tidigare hade många barn 30 kilometer till närmsta skola. En del barn i Zambia går så långt som 20 kilometer varje dag, vilket betyder att det tar fem timmar att ta sig till och från skolan. Under den tiden riskerar de, särskilt flickorna, att bli utsatta för övergrepp, säger Clement Sinyinda, vice utbildningsminister i Zambia, till IPS. Kanada bistår Men skolan i Ndapula blev nyligen den första skolan i Afrika som stöttas av det kanadensiska biståndsprojektet World Bicycle Relief, som bistår med cyklar. Genom projektet har 100 cyklar delats ut, främst till flickor som bor i avlägsna byar. Suzanne Chisulo var en av de första som fick en cykel. Rita Daka, som också bor i byn Kapilipili, berättar att innan hon fick en cykel var hon så utmattad efter att ha gått fram och tillbaka till skolan en dag, att hon ibland kände att hon var tvungen att stanna hemma dagen därpå. Med cykeln har jag möjlighet att gå i skolan mer regelbundet, säger hon. Lewis Mwanangombe/IPS

6 M I L J Ö M A G A S I N E T N r O K T O B E R Självförverkligande i Indien Foto: Krishnananda Här följer tredje delen av Gábor Tirolers intryck från Indien. Den första delen publicerades i MM 33, den 14 augusti, och den andra delen i MM 37, den 11 september. Paramahansa Yogananda grundade Self-Realization Fellowship och det första ashramet (klostret), som finns i Ranchi. Där har jag vistats sisådär två år sammanlagt. De har mest manliga och välutbildade adherenter. Anledningen är nog att rörelsen har en viss intellektuell karaktär, och att man helst skall kunna engelska. Det finns en formell utbildningsgång i organisationen. I Indien är det tydligt att medlemmarna är välbeställda och välutbildade. De har släktingar i USA, Kanada, England och reser dit på besök. Det gäller också munkarna, att de förväntas ha avslutat sin utbildning innan de antas. Jag uppfattar inte kvaliteterna hos dem som inte talar engelska, men chauffören Vikas gör det, och han är en av de mest sympatiska av alla invånare i klostret. Han formligen skiner av genuin vänlighet och välvilja. Det är en glädje att tala med honom. En annan vinnande sympatisk herre var tidigare generaldirektör vid Departementet för alternativ energi. Synd att han inte lyckades bättre, för oljebrist är en av orsakerna till de dagligen återkommande strömavbrotten. (De rika har egna generatorer som går i gång vid strömavbrott. Majoriteten av indier får växla över till fotogenlykta, stearinljus eller bara tålamod.) I ashramet i Ranchi finns ett Shivatempel. Vid tidigare besök har jag snarast undvikit stället; litet snuskigt med lingam o yoni, stiliserad penis och vagina. Men det handlar om sublim religion: universum, dess skapelse och förintelse gick jag dit på morgnarna och såg på när prästen utförde de ceremonier som tillkommer Shivalingam: tvättade, dekorerade och dyrkade den med väldofter och ljus och hällde en blandning av yoghurt, honung och vatten över stenskulpturen. Under tiden reciterade han heliga formler och böner (mantra). Hur jag längtade efter att bli invigd i dessa ceremonier! Ävenledes var jag sugen på den prasad (gudsföda) som stod i en stängd burk bredvid altaret. Sista dagen i Ranchi, på morgonen, gav prästen mig en mugg med vit vätska (yoghurt och vatten) och visade hur jag skulle hälla över gudssymbolen. Det kändes hedrande. På kvällen fick jag en impuls att gå dit en allra sista gång. Prästen råkade vara där, och när jag var klar med bönen bjöd han mig för första gången på den söta offermaten. Ett år senare möter jag den korte, lille, enkle mannen igen. Mycket försynt är han och gör sina ceremonier lugnt och sakligt. Han verkar fattig. Jag tycker synd om honom. Efter några dagar bjuder jag honom till närbelägen restaurang. Han tvekar men vi går dit i alla fall efter kvällsmeditationen. Han beställer chop suey och jag pommes frites och svampstuvning, glass till efterrätt. Det smakar bra som omväxling till ashrammaten. Jag får reda på att han är pensionerad bankdirektör. Hustrun dog av cancer sjutton år tidigare. Ena dottern är mjukvaru-utvecklare i Hyderabad (som håller på att gå om Bangalore vad gäller datateknik) och andra dottern nyutbildad läkare. Min vän har inte lyckats hitta lämplig make åt den äldre, som är 29 år, och han oroar sig för hemgiften som kan komma att uppgå till motsvarande kronor. Maten finns en hel del att skriva om, och det hör väl till en reseberättelse. Först och främst är jag numera förtjust i den indiska, vegetariska kosten. Vanligtvis är ris, linser och chapati-roti basfödan. I Ranchi serveras sedan några år råa böngroddar också. De har sina egna kossor, så vi får fin mjölk i teet och yoghurt. Någon gång kompletterar jag med ägg, extra frukt, en kokosnöt att tugga på och medhavt snabbkaffe (inte Nescafé för allt i världen! Det bojkottar jag.). Med min vattenkokare kan Religiös sång i Self-Realization Fellowships tempel. Fruktstånd med granatäpplen, mangofrukter med mera. jag göra havregrynsgröt och äggröra. Maten är litet för stark ibland vilket jag borde vant mig vid he mifrån, eftersom min hustru är från Sri Lanka. Jag har inte något emot tabasco eller några droppar piripiri, även om klosteridén är att inte reta sinnena för mycket. De som inte kan avstå tar litet skuldmedvetet en grön chili från saltkaret och tuggar diskret. Men styrkan kommer också från ingefära och svartpeppar. Pepparkornen mals inte, utan man tuggar dem. För mig är det en fördel att kunna upptäcka och avlägsna dem före tuggning (oftast). I Sri Lanka säger man om stark mat att den är devilled och skrattar till. I Indien kallas det pungent. Teet spetsas med ingefära och det är säkert hälsosamt. Men det serveras dessutom skållhett. Förr i tiden hade man på stationer och tåg och andra uteställen pyttesmå lerskålar att dricka ur. Engångskoppar av soltorkad lera som slängdes och återgick till jorden. Där svalkades vätskan genom att sippra ut i kärlets vägg och sedan avdunsta. (Om man väntade tillräckligt länge kunde nog vätskan bli kall, men då funnes inget kvar.) Hygieniskt och ekologiskt. Nu har man fingeborgsstora plastmuggar i stället. De bränns. På fi nare inrättningar serveras teet i något större metallmuggar. Där gäller det att hålla i övre kanten för att inte bränna fingrarna, men inte för högt för då tappar man muggen; skållar benen i stället. (Jag talar av praktisk erfarenhet.) När det går att ordna, skaffar jag två muggar och häller från den ena till den andra för att luften skall kyla drycken. Även hyggligt och upplyst folk behandlar sitt tjänstefolk taskigt, och det är genant att se och höra på hur de bannas och skälls ut som hos mina gamla vänner från 1985, Kusum och Viney. Båda är med i Self-Realization Fellowship och hon är en välkänd, ledande gestalt i Delhiavdelningen, pensionerad professor i samhällsmedicin och en tid medicinsk rådgivare i det SIDA-stödda AIDS-programmet. (Hon blev avsatt då hälsoministern inte såg något resultat för sin egen, personliga del.) Likaså var hon till stor hjälp i det nationella lepraprogram som jag arbetade med. Vinay har finansierat en stor del av sällskapets två tempelbyggen i huvudstaden. Han äger en fabrik för kirurgiska suturnålar och den är imponerande modern, snygg och trivsam. Fyrahundra anställda. Företaget exporterar till hela världen och råvaran kommer från Sandvik. Inkomsterna räcker till ett fl ott hus med åtskilliga tjänare och flera lyxbilar. Dessutom har han en lantegendom med en Dallasvilla, gräsplaner som duger att jogga på, massor av blommor och träd och en obesprutad grönsaksodling. Det var goda måltider med nyskördade bönor, tomater och clementiner. Efter joggingrundan lade jag tre vita blommor vid marmorskulpturen av guden Krishna med sin tvärflöjt på en av de gräsbevuxna kullarna (i det torra, heta klimatet planteras gräset tuva för tuva). Då hörde jag bedårande musik. En av trädgårdsarbetarna spelade på sin flöjt av bambu för ivrigt lyssnande chaufförer och vakter. Skriver intill ett tågfönster, medan landskapet skördemogna fält, tegelbruk, väntande rader av lastbilar och traktorer, män och kvinnor på väg hit och dit, ofta med tung last, eller sittande på huk, blå, fläckfri himmel sveper förbi. På väg till Varanasi, eller Benares, eller Kashi, där nästan alla Indiens helgon vistats längre eller kortare perioder. I Benares försåg mig en Self- Realization-medlem med guide; en ung bramin som kunde sina historier och förklarade både mytologi och riter och ledde mig genom labyrinterna. Benares är indisk magisk realism, kanske magisk verklighet eller verklig magi sådan som i Rushdies Morens sista suck. Den boken ger en föreställning om känslan, andan och luften. En del av magin är den overkligt kaotiska trafi ken som absolut inte kan flyta men som ändå sipprar fram. Ta några hundra människor, några tjog djur kor, tjurar, getter, hundar, några lösa råttor (alltid minst en i sovvagnen) samma mängd våghalsiga motorcyklar, cyklar (som min), cykelrickshas, autorickshas, privata bilar, stadsjeepar med någon minister eller VIP, ett antal bussar och lastbilar som egentligen inte kan få plats alls: blanda dem huller om buller på en plats som heter gata eller torg och rör om. De skall förflytta sig i alla riktningar, framåt, bakåt, höger, vänster, upp, ned. Krydda med äckliga och ljuvliga dofter och så ovanpå alltihopa maxade ljudsignaler från sirener, klockor, horn och människoröster på sitt gällaste för att undvika olyckor. Bron från Moghul Serai (en saga) till Varanasi (en annan saga) över den heliga floden är en kilometer. Kön varade en timme. På returresan tänkte jag lura vägtrafiken, som jag ogillar i alla lägen, och tog lokaltåget för de sexton kilometrarna. Ja, det blev till att sitta två och en halv timmar med över 40 graders värme i vagnen där fläktarna pajat. Nästa år skall jag resa tillbaka dit. Gábor Tiroler Foto: Gábor Tiroler

7 5 Detta är den fjärde och sista delen av Gábor Tirolers intryck från Indien Att dra sig tillbaka i stillhet Gábor Tirolers resa i Paramahansa Yoganandas fotspår tog honom till norra Indien. Himalaya sträckte sig över hela synranden. Utanför Deera Dhun skrev han in sig på en tio dagars retreat. Vi började med att ta tillflykt till Läraren (Buddha), Läran (Dhamma) och de som upprätthåller den (Sangha). Förutom de fem föreskrifterna som alla buddhister ska iaktta åtog vi oss att inte äta efter tolv på dagen och att inte sjunga eller dansa. Sedan fick vi lova total tystnad: inte ett ord, inte kommunicera på något sätt, ingen lektyr, ingen musik, inte ens skriva fick man (där fuskade jag, annars hade denna artikel inte blivit av) bara meditation, predikningar av läraren Goenka på tv och raska promenader inom området. Mobiltelefoner och dylikt fick man lämna ifrån sig. Här, i detta ashram, fanns inga bilder. Ljus, rökelse, ceremonier, krusiduller lyste med sin fullkomliga frånvaro. Egentligen fick man inte heller utöva fysisk yoga för att inte störa, men jag hittade ett avskilt hörn. Gruppen bestod av omkring 40 deltagare, 25 män och 15 kvinnor; de flesta männen inhemska och de flesta kvinnorna uthemska. Några verkade komna rakt från Goa, medan andra uppträdde värdigt och målmedvetet, och slutligen fanns en grupp som skulle passa i ett forskningslaboratorium. Tre fyra killar var under 20. Ont i rygg och nacke hade flera än jag att döma av uppsättningarna med fem sex kuddar, olika stödkonstruktioner och så alla sträckningar, tänjningar och hängningar under rasterna. Det fuskades nog litet med mobiler också, åtminstone smyg-sms, och den strålningen hade jag lätt kunnat undvara. Läraren Goenka är indier från Burma. Han var en av de mest framgångsrika affärsmännen och hade varit något slags huvudman för entreprenörerna i landet en gång i tiden. Men han led av migrän och i sitt sökande efter bot stötte han på en munk som lärde honom vipassana, vilket enligt honom själv botade mycket vidare sjukdomar än migrän. Sedan fortsatte han att hjälpa andra med läran, och nu finns hans grupper och verksamheter runt om i världen, även i Sverige. Vår familj hörde om Goenka i Gaya, där Buddha nådde upplysningen. När vi vistades där i ett tibetanskt kloster en månad 1994 väcktes vi varje morgon av tre munkars reciterande i högtalare. Det var kraftfullt, vackert, fast tidigt. Under kursen talade Goenka nära tre timmar varenda dag, förutom recitationerna som tog ytterligare en timme. Det blev enahanda, för att inte skriva träligt. Tredje dagen stegade jag förväntansfull upp till pagoden med guldfärgade kupoler. Tänkte buga inför någon vacker Buddhastaty. Men det fanns inget sådant alls, bara 53 små celler med två sittdynor. Likväl, hur mäktigt var det inte att meditera där inne. Femte dagen var jag mättad och kunde inte ta till mig nya övningar. Rörelsebehovet kunde dock inte tillfredsställas bara av snabba steg upp och ner på vägen till pagoden, utan jag stal mig till att hoppa och skutta på stället i mitt hörn som på studsmattan hemma i källaren. Utanför muren satt en stackare och knackade sten även under de heta timmarna. Det var upp till 44 grader, medan nattemperaturen sjönk till 26 grader. Till morgonmeditationen kom folk i sjal och mössa eller insvepta i filt men hostade och nös ändå, fast man inte fick. Mitt politiska medvetande slumrade men gladdes åt en av deltagarnas Che Guevara-tröja och Goenkas utläggning av budet att förtjäna sitt levebröd på ett rättmätigt sätt. Som första orätta sätt tog han upp vapentillverkning och som andra vapenförsäljning. Därutöver avspisade han affärsmän som enbart vill berika sig. Utländska volontärer och indier sida vid sida i skördearbetet på Vindana Shivas ekologiska jordbruk. Fullkomlig tystnad i enlighet med Goenkas metod. Gábor Tirolers rumskamrat nära mitten med vit dräkt och långt, mörkt hår. Vi behövde inte arbeta utan fick allt serverat till min genans, som bara mildrades något av att tjänarna själva var elever från tidigare kurser. En av dem njöt av att väsnas med vällingklockan kvart över fyra. Och han öppnade dörrarna och ringde praktiskt taget i örat på en om man inte hade haft vett att hoppa upp tidigare. Inte ens i detta ashram i naturen, flera mil från närmsta stad, var det tyst. Fåglarna väsnades mycket mera än hemma och värst var vägbygget som pågick något hundratal meter bort. Som om inte det skulle räcka kom en flock apor ett par gånger varje dag för att plocka blad och frukter i trädgården och de dunsade och bultade på alla plåttaken. Ett par av meditatörerna rapade högljutt flera gånger i timmen; andra nös och hostade. Tystnaden fick man leta efter inom sig själv. Vi fick en förklaring av Buddhismens optimism i det att läran visserligen betraktar livet som ett lidande, men samtidigt anvisar en väg ut. Man vill ha sådant som man inte får eller är rädd att förlora, och vill slippa de oundvikliga plågorna från åldrande, sjukdom och död. I likhet med många andra riktningar hade denna religion, lära eller metod också anspråk på universalitet och krävde total lojalitet. Själv gav jag inte upp mina Self-Realization Fellowshipövningar och fick bekräftelse i Goenkas redogörelse för de yttersta upplevelserna. De liknade på pricken Yoganandas beskrivning av universum som ljus, energi och livspartiklar. Min rumskamrat var en munk bördig från Nepal, bara 25 år men helt inställd på munklivet. Han gick upp tre i stället för fyra så att han kunde hinna med en extra meditationsrunda. Sedan besökte jag honom i den heliga staden Hardwar. Så långt hade den unge Yogananda kommit på sin flykt i början av förra seklet till helgonen Han ringde praktiskt taget i örat på en om man inte hade haft vett att hoppa upp tidigare i Himalaya, innan brorsan fångade in honom. På själva järnvägsstationen hölls han kvar i poliskontoret och nog fanns där ett sådant än i denna dag. Rumskamraten tog mig med till floden Ganges uppströms, och jag fick ett dopp i det klara, rena vattnet. Pur glädje! Sedan träffade jag hans grannar i hyreshuset. En av dem studerade västerländsk filosofi och var inte alls främmande för Heidegger, Jaspers eller Camus. Namnen är välbekanta för mig, men hur mycket av deras filosofi är jag själv förtrogen med? Föga. Jag kunde också besöka Vandana Shivas (hon som fick Right livelihood award eller alternativa Nobelpriset och är hjältinna i filmen Bullshit ) jordbruk utanför Deera Dhun. Att tals indiska bönder begått självmord sedan de ruinerats av ockrarna/storgodsägarna och av Monsanto, vars genmodifierade utsäden (GMO) de blivit beroende av visste Miljömagasinets läsare redan tidigare. Globaliseringen och världsmarknadens nyliberalisering har höjt böndernas produktionskostnader och sänkt priserna på deras skördar. Att de heroiskt försvarar sig vet vi mindre om, men det är precis det som Vandanas kamp handlar om. Hon har bromsat och hindrat de multinationella jättarna att lägga beslag på Indiens egna, urgamla rissorter och medicinalväxter genom att gå till domstol. Hon var på kampanjturné när jag kom, men hennes bror guidade. Det var uppmuntrande att se utländska volontärer bredvid inhemska bönder odla och skörda på traditionellt vis. Volontärerna kommer från hela världen för någon månad eller något år, och bland dem finns både sådana som har sin muskelstyrka och sin entusiasm att erbjuda, och forskare och experter från olika universitet och forskningscentra. De ekologiska odlingsmetoderna tar tillvara kornas bidrag av gödsel och draghjälp liksom växelbruk, vilket är stick i stäv med Monsantos, Cargills och Syngentas intressen att sälja, förutom utsädet konstgödning, bekämpningsmedel och drivmedel (om inte olja så biobränslen). På gården finns en fröbank, där ursprungliga utsäden till ris, bomull och andra grödor förvaras och delas ut gratis till bönderna i trakten. Sådana fröbanker upprättas runt om på hela kontinenten, och de erbjuder ett hållbart alternativ till de hänsynslöst profitinriktade storföretagen. Uppmuntrande var det även att höra att delstaten Uttar Khand, där Vandana Shivas jordbruk ligger, beslutat att hålla hela delstaten GMO-fri. Text och foto: Gábor Tiroler