Vilka är möjligheterna att klara sig utan importerade proteinfodermedel till gris?

Transkript

1 Vilka är möjligheterna att klara sig utan importerade proteinfodermedel till gris? Av: Jenny Bengtsson, Erik Jönsson, Tobias Neselius och Lina Olsson SLU-handledare: Kristina Andersson, Institutionen för husdjurens utfodring och vård Projektledare: Ola Thomsson, Svenska Pig Agrosystem projektarbete SLU- Uppsala 2010

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING... 2 INTRODUKTION... 2 PRAKTISKA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ODLING OCH ANVÄNDNING... 3 Åkerböna (Vicia faba)... 3 Ärt (Pisum sativum)... 3 Lin (Linum usitatissimum)... 3 Lupin (Lupinus ssp)... 4 Hampa (Cannabis sativa)... 4 Lusern (Medicago sativa)... 5 Raps (Brassica napus)... 5 Sojaböna (Glycine max) i Sverige... 6 Vassle och drank... 6 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FODERANVÄNDNING... 8 Åkerböna och ärt... 8 Linfrökaka och linfröexpeller (in diet)... 8 Lupin... 9 Hampafrökaka... 9 Lusern... 9 Raps... 9 Vassle Drank Sammanfattning Foderstatsberäkningar Viktsintervallet kg Viktsintervallet kg Viktsintervallet kg Foderkostnad BEHANDLINGSMETODER AV FODER Extrusion Värmebehandling och skalning Tillsats av enzymer och syror Tillsats av syntetiska aminosyror DISKUSSION SLUTSATS... Error! Bookmark not defined. REFERENSER

3 SAMMANFATTNING Sojamjöl tillgodoser grisars behov av essentiella aminosyror optimalt vilket leder till att stora mängder soja importeras från Brasilien till svensk grisproduktion. Produktionen av brasiliansk soja medför miljömässiga och sociala problem och därför är det relevant att undersöka i vilken grad svenskodlade proteinfodermedel kan ersätta soja. Förutsättningar för utfodring och odling av ett antal relevanta proteinfodermedel under svenska förhållanden har analyserats. Det finns begränsningar för odling av grödorna i form av sjukdomar, lönsamhet och det svenska klimatet. Vid tillgänglighet finns potential att komponera ett slaktsvinsfoder som tillgodoser grisarnas behov även om en viss överutfodring av protein är oundviklig. Foderpriset per gris blir högre med endast inhemska proteinfodermedel i foderstaten vilket är ett problem om ingen merbetalning erhålls för griskött. Potentialen för användning av dessa proteinfodermedel kan öka om förädling på grödorna sker för svenska förhållanden och/eller merbetalning ges för kött producerat på svenskt foder. INTRODUKTION Grisar har ett behov av tillförsel av essentiella aminosyror i fodret eftersom de inte kan syntetisera dessa i kroppen. Grisens essentiella aminosyror är arginin, fenylalanin, histidin, isoleucin, lysin, metionin, treonin, tryptofan och valin. Sojamjöl innehåller höga halter av både lysin och metionin, som är de första begränsande aminosyrorna, och är därför ett bra proteinfodermedel till grisar (Göransson & Lindberg, 2010). Studier har visat att tillväxt, foderomvandlingsförmåga och foderintag är bättre för sojamjöl än andra proteinfodermedel. Även aminosyrornas smältbarhet är bättre i sojamjöl (Zuh et al. 1998, Dilger et al. 2004). Sojamjöl innehåller ca 50 % protein och en spannmålskärna innehåller % protein (Naturskyddsföreningen, 2010). Tillsammans med lågt importpris har detta gjort den brasilianska sojan mycket konkurrenskraftig gentemot andra fodermedel ton sojaprodukter importeras till Sverige från Brasilien varje år och det mesta används till foder. Sojaodlingen i Brasilien leder till avskogning och förändrad markanvändning vilket bidrar till stora utsläpp av växthusgaser. De bekämpningsmedel som används bidrar också negativt till människornas hälsa (Riksdagen, 2010). Om grisen utfodras med protein som inte innehåller en optimal aminosyrasammansättning kommer den behöva överutfodras för att uppnå rekommenderade nivåer av de begränsande aminosyrorna. Detta linnebär förutom försämrad ekonomi också högre kvävehalter i gödseln vilket medför ökad risk för kväveläckage. Det kan också orsaka hälsoproblem hos grisarna. I dagens konventionella grisproduktion tillsätts ofta essentiella aminosyror i rätt mängd för att undvika överutfodring (Greppa näringen, 2010). Sojaproduktionen i Brasilien har alltså stora miljömässiga och sociala brister och det är därför viktigt att undersöka hur inhemska proteinfodermedel i större omfattning skulle kunna användas i svensk grisproduktion. För att kunna ersätta brasiliansk soja med svenskproducerade proteinfoder krävs att de har rätt aminosyrasammansättning och smältbarhet. Fodermedlen måste också uppfylla krav på odlingsbarhet och avkastning i Sverige, vilka kommer att variera på olika jordar och odlingsplatser. För att den ska vara ekonomiskt relevant måste grödan dessutom kunna hanteras, lagras och utfodras med existerande maskiner och utfodringssystem eller med endast mindre kompletteringar av dessa (SLU, 2010). I den här uppsatsen undersöks förutsättningarna för hur väl vassle, åkerböna, ärt, lusern, rapskaka, linfrökaka, hampa, drank, lupin och svensk sojaböna skulle kunna ersätta de brasilianska sojaprodukterna i svensk grisproduktion. 2

4 PRAKTISKA FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ODLING OCH ANVÄNDNING Åkerböna (Vicia faba) Den svenska odlingen av åkerböna är begränsad och omfattade för tio år sedan endast 1000 ha (Fogelfors, 2001) var dock odlingen 8000 ha i hela riket (Jordbruksverket, SCB, 2009). Den genomsnittliga skörden i landet var samma år drygt 3300 kg/ha. Det sker idag ingen förädling på åkerböna i Sverige (Börjesdotter, pers. medd., 2010). Det som finns i utvecklingsväg av grödan sker i samarbete med europeiska aktörer, på grund av den lilla marknad som Sverige än så länge utgör för denna gröda. Fogelfors (2001) tar upp viktiga praktiska parametrar att ta i beaktande vid odling av åkerböna. Åkerbönan har lång vegetationsperiod och krav på markfukt. Det är därför viktigt med tidig sådd på rätt djup. Vegetationsperiodens längd gör att odling för fröskörd norr om Mälardalen inte är möjlig. Grödan är överlag känslig för torka och det är viktigt med god vattenförsörjning framförallt under blomning och baljsättning. Baljväxter i allmänhet vill ha god tillgång till fosfor och kalium. Åkerböna trivs bäst på jordar som också har god ph-status. Den viktigaste sjukdomen som drabbar åkerböna är chokladfläcksjuka (Botrytis fabae) (Mellqvist, 2009). Om åkerbönan är ofta återkommande i växtföljden ökar angreppen. Det har på senare år visats att åkerbönan även kan agera värdväxt för jordburna växtpatogener som angriper andra växter i familjen fabaceae (Levenfors m.fl., 2001). Åkerbönan bör alltså inte odlas oftare än vart femte år, och mer sällan om fler baljväxter ska ingå i växtföljden. Ärt (Pisum sativum) År 2009 odlades ha ärt i Sverige och den genomsnittliga skörden låg på kg/ha (Jordbruksverket, SCB, 2009). Fortfarande testar Lantmännen SW Seed sorter från ett avslutat inhemskt förädlingsprogram. På sikt säkras försörjningen av bra sorter genom att material från andra europeiska växtförädlare testas i svenska fältförsök. Med det ökade intresset för proteingrödor har arbetet intensifierats och fler sorter testas (Börjesdotter, pers. medd., 2010). Ärten trivs bäst på lättare jordar med lägre lerhalt. Som alla baljväxter kan den fixera sitt eget kväve, men kan gynnas av en startgiva på kg N/ha innan dess egen kvävefixering kommer igång (Jordbruksverket, 2007). Försök av hushållningssällskapet i Skaraborg visade att det var tveksamt om merskörden kunde betala den extra kostnaden för kvävegödsling (Gruvaeus, 2004). Odling av ärt sker inte längre norrut än Mellansverige eftersom den behöver en vegetationsperiod på dagar för full mognad (Jordbruksverket, 2004:1). Man har sedan 1800-talet insett den stora nyttan med ärten som kvävefixerare och förfrukt till en efterföljande gröda (LivsmedelsSverige, 2009). När Jordbruksverket (2007) ger råd om odling av ekologisk ärt, rekommenderar de att odling inte sker oftare än var sjunde till åttonde år på samma fält på grund av ärtrotröta (Aphanomyces euteiches). Generellt går bra att odla ärt vart sjätte år och med detta uppehåll undgå angrepp (Bergkvist, pers. medd, ). Lin (Linum usitatissimum) Lin delas normalt in i två typer, oljelin som odlas för fröskörd och spånadslin som odlas för fiber uppgick arealen av oljelin till ha i Sverige och gav en genomsnittlig skörd på kg/ha (Jordbruksverket, SCB, 2009). Linet blommar i cirka tre till fem veckor, vilket resulterar i att även mognaden kan bli utdragen. Vid förädling efterstävar man en hög fröskörd, hög oljehalt i fröet, tidig mognad, sjukdomsresistens och att sorten är lättskördad. Oljelin har kvar mycket av egenskaperna från spånadslin med kraftiga fibrer och kan därför vara svårttröskad (Sahlström m.fl., 1997). Idag sker ingen förädling i Sverige (Börjesdotter, pers. medd., 2010). 3

5 Odling av lin bör inte ske längre norrut än Uppland, p.g.a. sen mognad vilket medför risk för utebliven skörd (Jordbruksverket 2004:2). Lämpligaste jord att odla i är mullrika lättleror, men det går bra att odla på de flesta jordar som är varma, luckra och har en balanserad vattentillgång. Man bör dock inte odla på sandjordar, styva leror och mulljordar. Eftersom lin har en dålig konkurrenskraft mot ogräs bör man ge grödan en så bra start som möjligt med få konkurrerande ogräs. Lin drabbas av växtföljdssjukdomen bomullsmögel och bör därför inte odlas före eller efter tvåhjärtbladiga grödor (Jordbruksverket 2004:2). Uppehållet mellan odling av oljelin på samma fält bör vara 5 till 8 år. I en växtföljd som är dominerad av stråsäd är linet ett bra avbrott och har visat sig vara en god förfrukt till höstvete (Lundin & Larsson, 2000). Lupin (Lupinus ssp) Enligt Jordbruksverket (2004:1) rekommenderas enbart smalbladig lupin för odling till mogen fröskörd. I Sverige är lupinen fortfarande en nischgröda, men kan vara ett alternativ där ärtrotrötan är ett problem. Lupinen går även bra på jordar med lågt ph, låg fosforklass och den är heller inte torkkänslig. Enligt Jordbruksverket (2004:1) ger smalbladig lupin en skörd på kg/ha. I Skåne ligger medelskörd på 3500 kg/ha, men har kommit upp mot 5400 kg/ha för sort Boltensio vid sortförsök i Skåne 2003 (Rahbek Pedersen, 2004). Vid dåliga år förekommer det skördar på under 1000 kg/ha (Lundmark, 2002). För odling i Svealand och Götaland rekommenderas främst oförgrenade sorter, eftersom de förgrenade sorterna mognar upp till tre veckor senare. Eftersom lupinen är konkurrenssvag tidigt på säsongen behöver ogräsen bekämpas, antingen kemiskt eller mekaniskt (SLU EkoForsk, 2010). Vid problem med perenna ogräs bör man inte odla lupin, eftersom den har svag konkurrenskraft mot dessa. Lupin trivs på en plats i växtföljden där lite kväve kommit från grödan innan (Jordbruksverket, 2004:1) I dagsläget observeras inga direkta växtföljdssjukdomar på lupinen, därför skulle det vara möjligt att odla lupin flera år i rad, men Jordbruksverket rekommenderar ändå att odling inte sker oftare än vart femte eller vart sjätte år i förebyggande syfte (Jordbruksverket, 2004:1). Hampa (Cannabis sativa) Sorten som har använts vid odling för fröskörd är idag förbjuden p.g.a ett för högt innehåll av det drogklassade ämnet 9-tetrahydrocannabinol (THC). Denna sort, Finola, hade en avkastning på ca kg/ha (Norberg, pers. medd., 2010), medan andra lagliga sorter ger en betydligt lägre fröskörd på ner emot 300 kg/ha. Skörden av fröhampa sker någonstans i mitten av september (Norberg, pers. medd., 2010). Ett mål som Hessle & Gustafson (2008) tar upp med odlingen är att få en bra restprodukt efter oljeutvinningen som ska vara proteinrik och ska kunna användas till foder. Förhoppningen är att Finola återigen ska bli godkänd inom något år (Norberg, pers. medd., 2010). Denna sort passar bra även för odling i Norrland. Fröna bör torkas och hanteras på ett skonsamt sätt för att undvika sprickbildning i fröskalen som då leder till en kortare hållbarhet p.g.a härskning. Hampan är en kortdagsväxt och inte anpassad för vårt klimat med långa dagar vilket ger en sen frösättning. Möjligheten finns dock att göra en sen sådd för att försöka lura hampan till en tidigare frösättning (Bionic 2010). Hampan har ett stort behov av kväve och är därför lämplig att lägga efter en gröda med god kväveleverans. Man kan i princip odla hampa på samma fält varje år, men troligen uppstår växtföljdsproblem på sikt och bör därför undvikas (Norberg, pers. medd., 2010). Den är även ett bra alternativ till raps och rybs där 4

6 dessa inte kan odlas. En stor fördel med hampan är att den genom skuggning är en god ogräskonkurrent. Lusern (Medicago sativa) Lusern är en av de vallväxter med högst avkastningspotential i Sverige. Trots detta är den svenska odlingen idag begränsad (Larsson, 2006; Andersson, 1997). Anledningen till detta är att lusern kräver välstrukturerad jord med högt ph. Sådana odlingsförutsättningar återfinns på Sveriges slättbygder där vallodlingen idag är av mindre betydelse. Det finns aktivt förädlingsarbete på lusern i Sverige och de egenskaper som förädling bedrivs på är framförallt avkastning och sjukdomsresistens. Låga halter av antinutritionella faktorer (ANF) har inte varit en prioriterad egenskap (Andersson, 1997; Andersson, pers. medd., 2010). Odling av lusern i renbestånd är det alternativ som är aktuellt när det kommer till grisfoder. Lusern skördas som ett grönfoder där hela växten tas tillvara och avkastningsnivåer från försök presenterade av Halling (2008) ligger runt 10 ton ts/år i södra och norra Götaland. Ca 10-20% lägre skörd kan dock förväntas hos lantbrukaren (Halling, pers. medd., 2010). Utfodring till gris görs lättast med lusernmjöl som kräver torkning, men för att bevara lusernens näringsvärde på bästa sätt vill man undvika att torka den i fält (Neres m.fl., 2010). Istället kan lusern torkas inomhus, men det kräver mycket energi. Vanligtvis går det åt 0,10-0,11 liter eldningsolja för att torka 1 kg lusern till 90% ts (Ruhlander, pers. medd., 2010). Ensilage kräver mindre torkning men praktiska begränsningar existerar även för det, bl.a. problem med inblandning i blötutfodringssystem (Karlsson, pers. medd., 2010). Luserns egenskaper som perenn och kvävefixerare är värdefulla i växtföljden. Inga specifika mellanrum i odlingen rekommenderas men den viktigaste sjukdomen är vissnesjuka (Verticillium dahliae). Problem med patogener på baljväxter, framförallt ärt, kan också utökas med lusern eftersom denna kan vara en värdväxt för dessa (Levenfors m.fl., 2001). Raps (Brassica napus) Raps i både sin höst- och vårform odlades i Sverige på ha år 2009 (Jordbruksverket, SCB, 2009) där största delen var höstraps. Medelskördarna för landet är och kg/ha för höst- resp. vårraps. Rapsfrökakan är endast en biprodukt från rapsoljan. Ca en tredjedel av fröskördens vikt blir olja (Täbypressen, 2010) och resten blir foder. Den mer omfattande odlingen har medfört att aktiv förädling finns på grödan i Sverige (Börjesdotter, pers. medd., 2010), vilken utöver oljans avkastning och egenskaper samt sjukdomsresistens innefattar förädling på foderegenskaper. Odling av höstraps, som avkastar bäst, är möjlig så långt upp som till Södermanland medan vårraps odlas också i Mälardalen (Fogelfors, 2001). Höstrapsen har dock krav på tidig sådd under hösten för att hinna nå en lämplig storlek vid invintring, vilket ställer krav på tidig skörd hos förfrukten. Både höst och vårformer är relativt krävande vad gäller kväve, fosfor, kalium och svavel samt kan odlas på de flesta jordar som inte är packskadade. En viktig faktor som begränsar odlingen av brassica-arter är växtpatogenen klumprotsjuka (Plasmodiophora brassicae) som är en marklevande parasitsvamp som gynnas av låga phvärden samt styva jordar och orsakar stora skördeförluster vid utbredda angrepp (Fogelfors, 2001). I Skåne kan raps eller rybs odlas vart fjärde år som tätast, men högre upp i landet är det vart femte år som gäller. I växtföljd tillsammans med ärt och lin (eventuellt även åkerböna) behöver även bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) tas i beaktande. Den kan angripa alla dessa arter och tre till fyra år bör gå mellan odling av raps och ärt, dvs. odling vart fjärde eller 5

7 femte år (Boström 2008, föreläsning). Raps har stora fördelar som avbrottsgröda i stråsädesdominerade växtföljder. Sojaböna (Glycine max) i Sverige Odling av sojaböna i sker inte på fältmässig basis idag i Sverige. Anledningen till detta är framförallt sojans klimatkrav som Sverige inte uppfyller. Förädling mot för Sverige anpassade sorter har inte skett sedan 50- och 60-talet. Framgångar i förädlingsarbetet då resulterade i sorterna Fiskeby V, Ugra och Träff (Fogelberg & Lagerberg Fogelberg, 2007). Ur biologisk synvinkel är den viktigaste begränsande faktorn att sojan är en kortdagsväxt, vilket betyder att den är beroende av kort dagslängd för att blomma. Trots att ett stort utbud av dagsneutrala sorter existerar, tack vare odling och utveckling i Nordamerika, är det svårt att använda dessa i Sverige på grund av de ljusförutsättningar som råder på våra breddgrader (Börjesdotter, pers. medd., 2010). Forskning på sojaodling under nordiska förhållanden har utförts i Danmark av Sommer Pedersen m.fl. (2009). I deras försök utfört 2008 låg skörden på drygt 1700 kg/ha. Råproteinhalten i sojabönan höll för de flesta sorter över 40 % av ts. Soja tillhör familjen baljväxter vilket är positivt med avseende på kvävefixering och avbrott mellan stråsädesgrödor. Det finns patogener som förökas vid återkommande sojaodling (Pedersen & Grau, 2010). Vassle och drank Vassle och drank är restprodukter från mejeri- och etanolproduktion. Ofta handlar det om flytande produkter som innehåller mycket vatten, vilket medför att det är stora kvantiteter som måste transporteras till gården med lastbil. Detta begränsar användningen av dessa fodermedel till ett visst avstånd från mejeriet eller etanolfabriken. Tillgången på vassle och drank är allra störst i Götaland och Svealand och det mesta går idag till grisfoder. Både vassle och drank måste delas upp i två undergrupper med olika egenskaper och kvantiteten tillgänglig för dessa år 2008 är presenterad i tabell 1 och bygger på siffror insamlade av Benjaminsson m.fl. (2008). Produktionen av vassle är troligtvis ganska konstant eftersom den är en restprodukt från mejeriindustrin. Drank kan dock variera mer eftersom den bygger på etanolproduktionen vilken har expanderat under senare år. Tabell 1. Kvantitet av olika former av vassle och drank i hela Sverige år 2008 (Benjaminsson m.fl., 2008) Fodermedel Kvantitet (ton) Vassle Permeatvassle Drank, blöt (10-27% ts) Drank, torr (90% ts) Samtliga odlingsförutsättningar finns presenterade i tabell 2 tillsammans med täckningsbidrag 3 (TB3). Detta avspeglar den ekonomi som finns idag på att odla dessa grödor för avsalu. De priser som används för avsalu av grödorna är desamma som används i foderstaterna. Priset på rapsfrö, linfrö och sojaböna har dock uppskattats till 4 kr/kg på grund av att dessa säljs och förädlas innan de används som foder. Ett jämförande TB3 för vårkorn räknades också ut och blev 2300 kr/ha (skörd: 5200 kg/ha pris:1,5 kr/kg). 6

8 Tabell 2. Översiktlig tabell över odlingsförutsättningar för olika proteingrödor i Sverige. Samtliga värden för skörd och omfattning gäller svensk odling. Bidragskalkyler är beräknade i agriwise. De relativa förfruktseffekterna har adapterats från Lindén (2008) Skörd (kg/ha) TB3 kr/ha Svensk förädling Omfattning 2009 (ha) Förfruktseffekt till stråsäd Krav på jordar Viktiga sjukdomar Nordlig odlingsgräns Minimum år mellan odling* Problem i växtföljd med Övrigt Åkerböna Nej (svår till höst) Styva, vattenhållande, gott ph Chokladfläcksjuka, värdväxt för fusarium ssp Mälardalen 4 De flesta baljväxter, ev raps Lång vegetationsperiod Ärt Ja, sortprovning Lätta, väldränerade Bomullsmögel, ärtrotröta Mellansverige 5-7 Lusern, raps, de flesta baljväxter Lin Nej (svår till höst) Lättleror, väldränerade Fusarios, bomullsmögel Mälardalen 5-8 Ärt, Raps Lupin ca Nej Liten ++ Lätta, klarar lågt ph Inga kända, ej ärtrotröta Norra Götaland 4-5 Okänt Dålig odlingssäkerhet Hampa 1 500** - Nej Liten Okänt Ej spec Inga kända Hela landet Ej spec Okänt Lusern ts 185 Ja Liten +++ Styva, väldränerade, gott ph Vissnesjuka, värdväxt för ärtrotröta Hela landet Ej spec Ärt, de flesta baljväxter Perenn Raps höst/vår 3 500/ / 1563 Ja Känslig för packskador Klumprotsjuka, Bomullsmögel Sörmland/ Mälardalen 3-4 Ärt, ev åkerböna Krävande på N,P,K och S Svensk sojaböna 1700 (Danmark) 2433 Nej Ingen + (ej till höst) Vattenhållande Okänt Sydligaste Sverige Okänt Okänt Nya sorter krävs *Avser år med gröda som inte är värdväxt för begränsande sjukdom **Avser sort som i dagsläget inte är tillåten

9 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR FODERANVÄNDNING Åkerböna och ärt Begränsande faktorer för användandet av ärt och åkerböna är att de innehåller antinutritionella faktorer (ANF), främst i mörkblommiga sorter. Däremot finns det stor variation mellan arter vilket gör att det finns möjlighet för selektion (Gatel, 1993). En förädlad ärt med låga halter av ANF kan användas till slaktsvin om fodret är balanserat för alla begränsande aminosyror (Gatel & Grosjean, 1990). Ärtprotein innehåller mer lysin (Gatel & Grosjean, 1990; Mariscal- Landín m.fl., 2001) och mindre metionin än proetin från sojamjöl (Håkansson, 1994). Smältbarheten för ärt är lite lägre än för sojamjöl, speciellt för gris och framförallt unga djur (Gatel, 1993). Matärt är bättre än foderärt och om man blandar in ärt till 20 % måste fodret kompletteras med metionin, treonin och tryptofan (Håkansson, 1994). Rekommenderad inblandning till smågrisar är mindre än 15 % ärt medan slaktsvin kan få upp till 30 % (Oliver, 2010). Inblandning till suggor är mer osäker då olika studier har gett blandade resultat (Gatel & Grosjean, 1990). Åkerböna kan påverka grisens tarm samt andra organ negativt (Salgado m.fl., 2001). Åkerbönan innehåller en del ANF men även här finns sortskillnader. Vitblommiga sorter innehåller mindre ANF än sorter med färgade blommor. Äldre grisar har en mer utvecklad mag- och tarmflora vilket minskar skadligheten av ANF och gör åkerbönan mer lämplig att utfodra till äldre grisar (Gunawardena m.fl., 2010a). 40 % åkerböna kan ersätta sojaböna hos smågrisar som varit avvanda i två veckor utan någon negativ effekt på tillväxten. Behandlad åkerböna, där tanninerna eliminerats, lämpar sig som foder redan hos nyligen avvanda smågrisar (Gunawardena m.fl., 2010b). Linfrökaka och linfröexpeller (in diet) Foderförsök har visat att fettinnehållet i olika linfröprodukter är det som har störst inverkan på grisen (Farmer & Petit, 2009). Grisar som utfodras med linfrö eller linfröolja, alltså produkter med mycket fett, har mer fleromättade fettsyror och mer n3 fettsyror i kroppen. Dessutom kunde ett minskat ω6/ω3-förhållande observeras (Farmer & Petit, 2009). För stora mängder ω6 fleromättade fettsyror och högt ω6/ω3-förhållande i humankost påverkar negativt förekomsten av många sjukdomar såsom hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Ökade nivåer av ω3 är därför positivt då det minskar den negativa effekten (Simopoulos, 2002). Om man utfodrar höga koncentrationer lin under en kort period istället för låg koncentration under en längre period så har bättre värden på ω3 i ryggfettet observerats. En tränad panel kunde vid ett smakprov känna smakskillnad på kött från grisar som ätit ett foder med 10-15% linfrö. Även när smakprov delades ut till otränade människor fick kött från grisar som ätit linfröfoder en högre andel negativa betyg (Romans m.fl., 1995). Om grisarna lider av tarmbesvär kan man observera en förbättring vid inblandning av linfrö, men fodret blir klibbigare vilket gör det svårare att hantera. Grisarnas avföring blir också klibbigare vid ökad inblandning av linfrö. En övre gräns på 10 % linmjöl och 5 % linfrö har satts som rekommendation till smågrisar (Richter m.fl., 2008). Thacker m.fl. (2004) kom fram till en annan inblandningsgräns då de inte kunde observera någon skillnad på foderintaget men foderomvandlingsförmågan ökade vid höga och låga inblandningar av linfrö. Ingen skillnad på slaktkroppskvalitét observerades. Därmed satte de en rekommendation på maximalt 22,5% inblandning till grisar mellan 30 och 60 kg och 18 % till grisar mellan 60 och 120 kg. 8

10 Lupin Vid hög inblandning av baljväxter får man ett sämre resultat på tillväxt om man jämför med sojamjöl (Wojcik m.fl., 1980). Froidmont m.fl. (2005) observerade även lägre foderomvandlingsförmåga hos grisar utfodrade med lupin. Lupin påverkar ryggfettets innehåll av fleromättade fettsyror och ger sämre förhållande mellan ω6/ω3. Grisens tillgodogörelse av proteinet var bäst för sorten Lublanc, vilken därför passar bäst till grisar (Froidmont m.fl., 2005). Man har också sett att gul lupin till avvanda grisar ökade foderomvandlingsförmågan (Kim m.fl., 2008). Smältbarheten sjunker i foder som innehåller baljväxter (Salgado et al., 2001 & Rubio, 2005). Grisarna verkar även ha en klar ovilja att äta skalad lupin inblandat i fodret och därför drogs slutsatsen att ANF sitter i kärnan (Ferguson m.fl., 2003). Donovan m.fl. (1993) kunde visa att då man bytte ut 25 % av soja i foderblandningen till lupin (Lupinus albus cultivar Ultra ) i ett kornbaserat foder hade grisarna liknande tillväxt men konsumerade mer foder än kontrollgruppen. När inblandningen ökade så minskade foderintaget och viktökningen. Författarna fann att inblandning enligt tabell 3 ger resultat som motsvarar de man får vid användning av sojamjöl. Hampafrökaka Då odlingsförutsättningarna samt lagstiftningen i Sverige gör det svårt att använda hampa samtidigt som det är brist på försök gjorda på hampafrökaka som foder till gris kommer vi inte att behandla denna i vår studie. Vi vill däremot ha med hampa som ett förslag på en intressant framtida gröda. Lusern Lusern har ett högt fiberinnehåll samt ett högt innehåll av den antinutritionella faktorn saponiner vilket minskar smakligheten i fodret. Detta begränsar användbarheten av lusern till djurfoder. Thacker & Haq (2008) fann att smältbarheten minskade med ökad koncentration av lusern i fodret till grisar. Mer än 7,5 % inblandning påverkade tillväxten negativt på slaktgrisar men en inblandning på upp till 15 % kunde ske i slutgödningsfasen ( kg) utan negativa resultat. En studie där % ärtor kompletterades med 5-10 % lusernproteinkoncentrat för att få en naturlig källa till tryptofan påvisade en endast 6 % lägre tillväxt än hos kontrollgruppen som utfodrades med majs och soja (Perez & Bourdon, 1982). Utfodring med grönlusern har visat sig ge ett högre foderintag än utfodring med spannmål och sojamjöl. Foderkostnaden blev mindre med grönlusern (14 % lägre) men foderomvandlingen var sämre. Nedbrytningen av råprotein och kvävefria extrakt (NFE) var högre i lusernfoderstaten men den smältbara och nedbrytbara energin var lägre (Paul et al., 2002). Raps I Europa är rapsprodukter de näst mest populära proteinfodermedlen efter sojaprodukterna. Rapsmjöl har väldigt lågt fettinnehåll men rapskaka har både hög proteinhalt ( g/kg) och hög fetthalt ( g/kg). Då rapsmjöl framställs genomgår det en värmebehandling där ANF förstörs. Rapskakan genomgår inte någon värmebehandling och det finns då kvar glukosinolater, vilket kan minska foderintag och näringsupptag. För höga halter av glukosinolater i foder till grisar kan även ge inhibering av proteinsyntes och minskad tillväxt (Schönet et al. 2002). 9

11 I en studie där två olika grupper av grisar utfodrades med varierande halter av rapskaka i fodret visades att vid 15 % rapskaka i fodret minskade foderintaget och den dagliga tillväxten. Foderomvandlingsförmågan minskade dock inte med ökade halter av rapskaka (Schönet m.fl., 2002). En liknande studie med 15 % rapsprodukter (frö eller kaka) i fodret visade samma resultat. Studien visade också att produktionsförsämringen kunde undvikas vid behandling av fodret genom t.ex. upphettning så att glukosinolaterna förstörs (Schone m.fl., 1997). Slaktkroppens ph ändrades inte med utfodring av rapskaka, men de grisar som åt 15 % rapskaka fick en minskad smak på köttet. Även fettsyrasammansättningen ändrades i köttet och blev mer enkel- och fleromättad. Då dessa fettsyror är essentiella för människan är köttets sammansättning bra ur hälsosynpunkt, men det blir också känsligare för oxidation (Schönet m.fl., 2002). Vassle En daglig konsumtion på 7-10 l vassle (vilket motsvarar 30 % av ts i fodret) tillgodoser 20 % av proteinbehovet, 28 % av energibehovet och 30 % av det dagliga kalciumbehovet hos grisar som är i fasen tillväxt - slutgödning. Vassle bör levereras till gården minst varannan dag och sammansättningen får inte variera för mycket i de olika leveranserna. För att minimera matsmältningsproblem och maximera tillväxten hos grisarna måste ph och temperatur vara konstant i vasslen. Grisar kan utfodras med vassle som blötutfodring tillsammans med andra fodermedel eller i vattennipplar på grund av dess låga ts. Då det utfodras i vattennipplarna kan grisarna konsumera dubbelt så mycket vassle som vatten, vilket kan leda till problem med gödselhanteringen (Schingoethe, 1987). Till grisar under 70 kg behöver det oftast kompletteras med andra fodermedel i foderstaten p.g.a. att deras mag- och tarmkapacitet inte kan hantera stora mängder vassle. För grisar över 70 kg ger vassle i korn- och vetebaserade foderstater en accepterad viktökning (Schingoethe, 1987). En annan undersökning där fyra olika nivåer av vassleinblandning (5, 10, 15 och 20 % av ts) i fodret studerades, visade att foderkonsumtionen var högre vid 5 % vassleinblandning än vid 20 %. Slaktkroppsegenskaperna visade ingen signifikant skillnad mellan grisar som fått olika nivåer av vassle i fodret (Bertol et al. 1993; Andersson, 1986). Överdriven utfodring med vassle kan orsaka problem med grishälsan p.g.a. fermentering i tarmen. Tarmvred är också vanligare hos grisar som har konsumerat vassle och är vanligast hos suggor och grisar i slutgödningsfasen (Schingoethe, 1987; Andersson, 1986). Drank Drank 1 påverkar inte grisens prestation, köttkvalité, smak, tillagningsförluster, mörhet men ger fläsket lösare konsistens. En inblandning på 20 % har liten inverkan på många olika egenskaper från foderupptag till slaktkropp och störst skillnad observeras i fettkvalité (Widmer m.fl., 2008). I en annan studie med låg och hög inblandning av vetedrank i fodret observerades en förbättring i foderutnyttjande och energiåtgång vid hög inblandning av drank (KLF, 2008). Vid inblandning av drank sjönk den dagliga tillväxten samt foderintaget. Slaktprocent och vikt samt ryggfett minskade vid inblandning av drank. Grisar mellan 60 och 120 kg kan äta foder med % drank innan prestationen försämras (Linneen m.fl., 2008). Vid rätt komplettering med aminosyror kan drank utgöra upp till 20 % utan andra proteinfodermedel i foderstaten. Det blir därmed en foderstat med enbart spannmål och en 1 I USA distiller s dried grains with solubles 10

12 premix med 30-40% mer lysin är vanligt (Murphy & Sigfridson, 2007). Inga andra proteinfodermedel får plats och foderstaten blir väldig ensidig vilket aldrig ger ett lika säkert produktionsresultat (Sigfridson, 2008). Samtidigt har andra studier visat att variationen i kvalitet är väldigt stor för drank. Ts, protein- och lysininnehåll varierar kraftigt. En försämrad prestation hos grisar som ätit drank kunde observeras och slutsatsen var att den stora variationen i sammansättning påverkar protein- och aminosyratillförseln (Valaja m.fl., 1995). Sammanfattning Tabell 3 visar de rekommenderade maximala inblandningsnivåer, som med utgångspunkt från litteraturen har använts i vår foderoptimering. Vi har använt optimeringsprogrammet EvaPig. Detta program tar inte hänsyn till pris på fodermedlen men prisuppgifter på de olika fodermedlen finns angivna i tabellen. Tabell 3. Rekommenderade maxinblandningar till respektive viktklass av slaktsvin samt prisuppgifter Fodermedel kg kg kg Pris kr/kg * Drank % 2 Linfrökaka 10 % % % 4,2 Lupin 6 % 12 % 9 % - Lusern - 7 % 15 % 2,25 Rapskaka - 15 % 15 % 2,4 Vassle - 20 % 20 % 0,11 Åkerböna - 20 % 20 % 2,2 Ärt 15 % 30 % 30 % 2,3 Sojamjöl 3,7 * Källa: Ericsson, Lantmännen pers. medd Foderstatsberäkningar Foderstater har beräknats för 3 olika fasfoder till slaktgrisar. Det första fodret har optimerats för den avvanda smågrisen (10 kg) fram till dess att den väger 30 kg, det andra för tillväxten mellan 30 och 60 kg, och det sista för slutgödningsfasen mellan 60 och 120 kg. För beräkning av foderstater har vi använt programmet EvaPig där näringsinnehållet på de flesta fodermedlen finns. För de fodermedel där information saknades kompletterades dessa enligt fodermedelstabellen (Göransson m.fl., 2010). Näringsrekommendationerna finns i bilaga 1. Foderstaten som används är kornbaserad med tillsats av de olika proteinfodren. Viktsintervallet kg Vid beräkning av en foderstat för det första fasfodret (10-30 kg) inkluderades först alla proteinfodermedel (alla ovan nämnda utom hampa) inom ramen för vad som angets som maximal giva för denna tillväxtfas. Vid jämförelse med näringsrekommendationerna var metioninhalten för låg medan råproteinhalten var hög, vilket innebär att en överutfodring av protein krävs för att komma upp i rätt metioninmängd. De fodermedlen med låg inblandning i foderstaten (vassle, lusern och lupin) togs bort för att få ner antalet använda proteinfodermedel och detta resulterade i för låga lysinnivåer. Då vassle och drank uteslöts (eftersom dessa fodermedel är platsberoende) blev lysinnivåerna acceptabla men metioninnivåerna var fortfarande för låga. Även då de fodermedlen med högst metioninnivåer inkluderades i foderstaten var det svårt att uppnå rätt metioninnivåer utan extrem överutfodring med protein (Figur 1b). För denna foderstat blev råproteinhalten 21,12 %. Detta beror på att inblandningen av många fodermedel måste begränsas av olika anledningar till grisar mellan 10 och 30 kg. 11

13 Rågvete 18% Havre 17% 1a 1b 1c Korn 29% Ärtor 25% Rapskaka 12% Lupin 5% Rapskaka 9% Linfröexp 5% Ärtor 29% Rapskaka 14% Vete, mjuk 19% Rapskaka 9% Ärtor 8% Figur 1a 1c. Foderstat till slaktsvin i viktklasserna: 1a kg, 1b kg och 1c kg. Viktsintervallet kg Då alla proteinfodermedel utom vassle och drank inkluderades inom ramen för denna fas (tabell 3) blev lysinnivåerna för höga för grisens näringsbehov medan metioninnivån blev för låg. Då åkerböna uteslöts (hög i lysin och låg i metionin) blev nivåerna mer optimala, men råproteinhalten är relativt hög vilket innebär överutfodring av protein (Figur 1b). För denna foderstat blev råproteinhalten 21,40 %. En annan nackdel är att många olika proteinfodermedel måste blandas i foderstaten. Viktsintervallet kg För denna viktklass blev foderstaten optimal med inblandning av endast proteinfodermedlen ärt och rapskaka (Figur 1c). I denna tillväxtfas kan större andel av dessa fodermedel inkluderas, vilket gör att det är lättare att komma upp i rätt aminosyronivå utan att behöva blanda i för många fodermedel. Aminosyrabehovet i den sista fasen är även lägre än i de tidigare faserna vilket förenklar foderoptimeringen. För denna foderstat blev råproteinhalten 16,67 %. Foderkostnad Foderkostnaderna för beräknad foderstat har jämförts med två andra foderstater där soja har använts, samt en som exkluderat soja och inkluderat syntetiska aminosyror (tabell 4). Ett spannmålspris på 1,50 kr/kg har använts. Bidragskalkyler för de inhemska proteingrödorna och slaktsvinen har gjorts i driftsplansprogrammet Agriwise. Bidragskalkylen för slaktsvinen finns som bilaga 2. Tabell 4. Jämförelse mellan fyra foderkostnader, för tillväxt från 30 till 120 kg Foder kr/gris Hushållningssällskapet, Jönsson, pers medd., Egen beräkning med soja, 2010, se bilaga Egen beräkning med inhemska fodermedel, 2010, se bilaga Korn 49% Korn 57% BEHANDLINGSMETODER AV FODER Extrusion Råmaterialen till djurfoder mals ner till ett grovt mjöl och blandas sedan ihop med andra ingredienser såsom socker, fett, kött och vatten. Samtidigt påbörjas tillagningen av fodret genom att ånga sprutas in, sedan tvingas fodret genom en extruder. Där är trycket högt, vilket gör att fodret producerar sin egen värme genom friktion och fodret tillagas därmed i extrudern. Extrusion kan påverka foder enligt följande: gelatinisering av stärkelse, denaturering av protein, inaktivering av enzymer, förstörelse av toxiner och mikroorganismer. 12

14 Htoo m.fl. (2008) gjorde försök med samextrusion av linfrö och åkerböna och kunde då observera att denna behandling ökade smältbarheten för energi, fettsyror och många aminosyror. Däremot påverkades inte smältbarheten för torrsubstans eller råprotein för grisar mellan 30 och 120 kg. Olika resultat erhölls vid olika intensitet på extrusionen, högre intensiteter gör att smältbarheten minskar. Överlag kan man dock se att extrusion ökar smältbarheten av blandningen linfrö-åkerböna (Htoo m.fl., 2008) Värmebehandling och skalning Hos åkerbönan sitter tanninerna i skalet. Tanninerna sänker råproteinets smältbarhet, denna negativa inverkan på smältbarhet kan minskas genom värmebehandling av åkerbönan (Håkansson, 1994). Om man skalar åkerbönan så ökar smältbarheten med 20 % (Mariscal- Landín m.fl., 2001). Skalning av lupin påverkar inte smältbarheten för cystein och tyrosin (Mariscal-Landín m.fl., 2001). Skalad lupin i fodret ger en linjär minskning i tillväxt, eftersom grisarna verkar ha en klar ovilja att äta skalad lupin inblandat i fodret (Ferguson m.fl., 2003). Tillsats av enzymer och syror Studier har gjorts där man tillförde Alfa-galactosidas till ett lupinbaserat foder och man har då kunnat observera att smältbarheten ökade. Slutsatsen var att Alfa-galaktosider utgör den största delen av ANF i lupin (Froidmont m.fl., 2005). En annan studie har även kunnat påvisa att foderomvandlingsförmågan blir bättre vid tillsats av enzymer. Optimal inblandning är 15 % vid användning av enzymer (Kim m.fl., 2008). En uppföljande undersökning (Thacker & Haq, 2008b) har gjorts av Thacker & Haq (2008a) för att undersöka om tillsatser i fodret kan reducera de negativa aspekterna med lusern. Fiberinnehållet mättes efter inblandning av enzymer och organiska syror. Smakligheten i fodret undersöktes efter inblandning av smakämnen. Endast tillsatsen av den organiska syran propionsyra hade en positiv effekt på grisarnas tillväxt mellan 60 och 120 kg. Mellan 10 och 30 kg ökade smältbarheten av torrsubstans, protein och energi. Även tillväxten och foderintaget ökade. Inga effekter kunde noteras på slaktkroppskvaliteten då lusernmjöl användes i foderstaten (Thacker & Haq, 2008 b). Tillsats av syntetiska aminosyror I dagens konventionella grisproduktion utgör ca 0,7 % av fodret av syntetiska aminosyror och 7,7 % av sojamjöl. Syntetiska aminosyror används för att komma upp i tillräcklig mängd av grisens essentiella aminosyror utan att behöva överutfodra med protein, vilket belastar både grisen och miljön (Florén m.fl., 2005). I en undersökning av Cederberg och Flysjö (2004a) ersattes 6 % av sojamjölet med de inhemska proteinfodermedlen ärt och åkerböna och de syntetiska aminosyrorna kunde då minskas i inblandning till 0,3 % av fodret. Studier har visat att det går att minska råproteininnehållet i slaktsvinsfoder och i stället tillsätta syntetiska aminosyror. Lee m.fl. (2001) kom fram till att 1 % minskning av råproteinet och tillsats av endast aminosyran lysin är fördelaktigt både för miljön och för ekonomin. 13

15 DISKUSSION För att i en stråsädesdominerad växtföljd maximalt utnyttja förfruktseffekten från avbrottsgrödor, vilka ofta utgörs av proteingrödor, vill man höstså efter dessa. Betygssättningen på förfruktseffekten i tabell 2 är i hög grad beroende av att höstsådda grödor kan sås efter den utvalda grödan. I foderoptimeringen används endast vårkorn och inga höstsådda grödor men i en växtföljd till en slaktsvinsgård ligger ofta höstvete och rågvete i fokus, vilket kommer avspeglas i foderstaten med mer av dessa även där. Ärt och raps är de proteinfodermedel som används i störst mängd till slaktsvinen. Dessa två grödor är dock besvärliga att ha i samma växtföljd eftersom växtpatogenen bomullsmögel angriper båda. Odling av ärt efter raps eller tvärt om görs tidigast fyra år efter den andra grödan. Raps och framförallt höstraps är dock en utmärkt gröda att odla på grisgårdar tack vare sin utmärkta förfruktseffekt till höstvete och det faktum att man får avsättning för den kväverika flytgödseln på hösten. I och med rapsens höga krav också på fosfor, kalium och svavel är flytgödseln väl lämpad att använda till rapsen även ur det hänseendet. Raps är tack vare sitt goda TB redan odlad i stor omfattning i Sverige (tabell 2) och den begränsande faktorn är i många fall klumprotsjukan. Därför kan det vara svårt att utöka rapsodlingen. Ärt trivs bäst på lätta jordar. Grisgårdar är i stor utsträckning belägna i områden med spannmålsproduktion, d.v.s. Sveriges slättbygder (Larsson m.fl., 2009). Jordarna där håller ofta hög lerhalt, har god status vad gäller vattenhållning och kalium vilket passar åkerböna bättre än ärt. Huruvida bomullsmögel är ett problem med åkerböna i Sverige är inte noggrant utrett men eventuellt är grödan inte lika känslig som ärt. I och med begränsad odling av åkerböna tidigare har dock problem med växtpatogener varit obetydliga eller små. Om odlingen utökas kan det därför innebära att sjukdomar som tidigare fört en anonym tillvaro kan orsaka problem. Ur ett växtodlingsperspektiv framstår ändå åkerböna som bättre anpassad än ärt för många grisgårdar. Användandet av åkerböna i foderstaten skulle också kunna öka vid inblandning av kompletterande syntetiskt metionin. Det är i de allra flesta fall inte möjligt att odla alla grödor som används i foderstaterna på samma gård. Anledningen först och främst de sjukdomar som angriper flera av grödorna på samma sätt. Dessutom gör ofta arronderingen på gården (antal fält och storlek på dessa) att för många grödor inte kan odlas i samma omfattning kontinuerligt. Ett alternativ kan då vara att samarbeta mellan gårdar där varje gård koncentrerar sig på att odla en eller två proteingrödor. Ur växtföljdssynpunkt, såväl ur ett ekonomiskt som miljömässigt perspektiv, är det intressant med en perenn gröda på gårdar med grisproduktion som annars är dominerade av annuella grödor. Ogräsbekämpning och skadedjurs- samt sjukdomshantering skulle gynnas av införandet av en flerårig gröda. Lusernen har således ett mycket högt värde i växtföljden, i synnerhet på grisgårdar, men kan utöka problem med växtföljdssjukdomar om fler baljväxter ska odlas. Grisgårdar är inte sällan belägna på slättbygderna där lusernen trivs och avkastar bra. Ur växtodlingssynpunkt finns det därför goda förutsättningar för odling av lusern. Det var dock svårt att använda lusernen i foderstaterna, vilket till stor del berodde på innehållet av ANF och fiber. De sorter av lusern som finns tillgängliga i Sverige idag har inte tagits fram med hänsyn till innehållet av ANF, men förädling på denna egenskap kan göra lusernen mer intressant som fodermedel. Hanteringen av grödan efter skörd medför dock fler begränsningar. Den energiintensiva torkningen innebär en alltför stor kostnad och gör att både ekonomisk och miljömässig vinst försvinner. Dessutom kan nya maskiner behöva införskaffas eller hyras in eftersom lusernen hanteras annorlunda i jämförelse med annuella grödor. 14

16 Soja innehåller en optimal fördelning av lysin och metionin för grisar vilket förenklar optimeringen. Idag är avkastningen och odlingssäkerheten för soja alldeles för dålig och förädling är nödvändig på sorter som är anpassade för svenska förhållanden, där frosttålighet och groning i ett kyligare klimat är viktiga tillsammans med anpassning till den svenska sommarens dagslängd. Det finns patogener som angriper soja, men huruvida dessa är relevanta för svenska förhållanden måste forskning utreda. Forskning behövs också på hur sojan fungerar ihop med andra baljväxter och dess patogener. Dåliga resultat från försök med svensk soja från 70-talet tillsammans med lågt pris på den importerade sojan har motverkat utveckling av svensk sojaodling. Ekonomiska motiv och intresse för forskning på området har därför inte funnits. Även om det inte är realistiskt med storskalig sojaodling i Sverige framstår ändå odling i viss omfattning som ett alternativ i framtiden om förädlingsarbetet återupptas. Priserna för avsalu av grödorna är överlag satta mycket högt i våra kalkyler. Med avseende på ekonomi är höstraps den gröda som är mest aktuell att odla i Sverige, något som också avspeglas i dagens odlingsomfattning (tabell 2). Åkerbönan visar näst bäst ekonomi i denna studie och är bättre än ärt. Detta är framförallt tack vare den högre avkastningen och lägre kostnader för insatsmedel. Odlingen av åkerböna kan därför förväntas fortsätta att öka. Ej inräknat förfruktseffekter är åkerböna och höstraps de enda två vars kalkyler slår den för vårkorn, vilken är den gröda som en proteingröda i de flesta fall skulle komma att ersätta. Även sojabönans ekonomi är god, men skördedata är från ett danskt försök som hade dålig odlingssäkerhet. Det visar dock att sojan kan bli en konkurrenskraftig gröda i Sverige med anpassade sorter. Även ärt och vårraps ger rimlig ekonomi medan de andra grödorna har svårt att konkurrera med dagens förutsättningar för pris och avkastning, trots höga priser. Rekommenderade givor till grisen av olika fodermedel är gjorda utifrån enskilda studier, vilka alla har haft olika kriterier. För linfrö har studier gjorts angående slaktkroppskvalité på grisar som blivit utfodrade med linfrö. Där kunde man inte observera negativa effekter om linfrö utfodrades mellan 18-22,5% beroende på viktklass på grisen. Om man lägger till information som man har fått genom andra studier som exempelvis har visat att en inblandning på 10-15% ger en bismak på köttet så skulle en optimal inblandningsgräns på 10-15% istället för 22,5% rekommenderas. Denna gräns har använts vid foderoptimeringen. En för hög råproteinhalt (rekommenderad mängd 15,5 g/g sis-lysin) krävs i de beräknade foderstaterna för att grisens behov av essentiella aminosyror täcks. Råproteinhalten är högst i det första fasfodret (figur 1a) på grund av den högre rekommendationen av aminosyror för grisar mellan 10 och 30 kg och minskar i takt med att rekommendationerna blir lägre ju mer grisen växer. Foderstaterna till slaktsvinen är optimala utifrån deras näringsbehov. Foderoptimeringsprogrammet EvaPig tar dock ej hänsyn till priset på fodermedlen. Detta gör att fodersammansättningen inte alltid är den mest ekonomiskt fördelaktiga. Prisuppgifter på fodermedlen kan ses i tabell 3, där linfrökaka observeras som ett relativt dyrt proteinfodermedel. Linfrökaka blandas in i både viktklass kg och kg, vilket kanske inte hade varit fallet om optimeringsprogrammet tog hänsyn till priset. Vassle har lågt kilopris men då den största delen av fodret består av vatten är inte näringsinnehållet så högt. Vassle och drank har också begränsad tillgänglighet i vissa delar av landet och kräver speciell logistik samt lagringsmöjligheter varför vi inte har använt dessa i foderstatsberäkningen. Priset på den foderstat med enbart inhemska proteinfodermedel är högre än för de andra foderstaterna (tabell 4) beroende på en överutfodring av protein samt att en kombination av många proteinfodermedel som kostar mer än soja är nödvändig. Priserna från 15

17 hushållningssällskapet är från 2009 och baseras på enbart färdigfoder års priser på spannmål är högre än 2009 vilket påverkar priset på foderstaten. Foderstaten från Jönsson (pers. medd., 2010) innehåller permeatvassle och drank som är relativt billiga fodermedel. Dessutom är priset på åkerböna, som har en stor andel i denna foderstat, satt till 1,8 kr/kg vilket är lägre än i de andra foderstaterna. För att vår foderstat med ett högre foderpris ska bli aktuell måste det medföra merbetalning för svenskt griskött producerat på svenskt foder. Det skulle också höja priset på svenskt proteinfoder och öka intresset för odling. Användbarheten vad gäller odling och utfodring av de olika fodermedlen hänger på vissa egenskaper. Grödan måste avkasta bra, vara odlingssäker, ha hög proteinhalt samt rätt sammansättning av aminosyror. Är inte dessa krav uppfyllda kommer odling och användning inte att äga rum. För att säkerställa egenskaperna under svenska förhållanden krävs att aktiv förädling på grödan finns. I Sverige idag gör det inte det för åkerböna, lin, lupin, hampa och sojaböna. Ärtförädlingen innefattar endast sortprovning och förädlingen på lusern görs inte på foderegenskaper för enkelmagade djur. Detta sammantaget gör att fodermedlen blir svårare att använda i Sverige. Odlingens omfattning av dessa är också förhållandevis liten (tabell 2), vilket i sin tur medför att motiv för utveckling av nya sorter saknas och därmed har man hamnat i ett moment 22. För att få igång odlingen på allvar av några av dessa grödor behöver i ett första steg att antingen ekonomin förbättras eller att förädlingen stimuleras. Man kan idag åstadkomma en komplett foderstat med svenskproducerat proteinfoder, men det kräver ofta en blandning av många fodermedel. Detta kan vara en praktisk - och därmed ekonomisk - begränsning i utfodringssystem och lagring. Ett flertal studier har utförts vilka påvisar att grisar klarar sig med en lägre nivå av aminosyror än de rekommendationer som finns. Ingen negativ inverkan på varken viktökning, foderutnyttjande eller slaktkroppskvalité kunde påvisas då foder med lägre nivåer av aminosyror gavs till slaktgrisar (Høøk Presto m.fl., 2005). Om man minskar kravet på vissa aminosyror så kan både överutfodring av protein samt krav på fodermedel minskas. Ett annat sätt att uppnå detta är att komplettera foderstater med syntetiska aminosyror. Minskade krav på fodermedel ökar potentialen att skapa foderstater med inhemska grödor. Dessa är intressanta områden för framtida studier. SLUTSATS Det går att tillgodose grisens behov med enbart inhemska proteinfodermedel men utan syntetiska aminosyror och alternativa fodermedel (vassle och drank) är det idag inte ekonomiskt gångbart. Med förädling av grödor och med minskade krav på aminosyrorna i foderstaten kan läget ändras och den stora överutfodringen av protein undvikas. Förbättrad ekonomi för svensk grisproduktion och merbetalning för kött producerat på svenskt foder är också centralt för att kunna utesluta brasiliansk soja i produktionen. 16

18 REFERENSER Andersson, B Herbage legumes. Sveriges Utsadesforenings tidsskrift 107, Andersson, B. Lantmännen SW seeds, pers. medd., Andersson, K Vassle till slaktsvin. Husdjur 6. Benjaminsson, E. Jardstedt, M. Mogren, N Användning av alternativa fodermedel till grisar. Projektarbete i agrosystem (LB0034). Bergkvist, G. Institutionen för växtproduktionsekologi, SLU, pers. medd, Bertol, T, M., Gomes, J, D, F., Silva, E, D Whole whey in diets for growing finishing swine. Revista da Sociedable de Zootecnia. volume 22, issue 6, p Börjesdotter, D. Lantmännen SW Seed, pers. medd., samt Cederberg, C. Flysjö, A., Environmental Assessment of Future Pig Farming Systems Quantifications of Three Scenarios from the FOODS 21 Synthesis Work, SIK rapport 723, SIK Institutet för livsmedel och bioteknik, Göteborg. Dilger, R, N., Sands, J, S., Ragland, D., Adeola, O Digestibility of nitrogen and amino acids in soybean meal with added soyhulls. Journal of animal Science. 82, Donovan, B.C., McNiven, M.A., van Lunen, T.A., Anderson, D.M., MacLeod, J.A Replacement of soyabean meal with dehydrated lupin seeds in pig diets. Animal feed science and technology, 43, Farmer, C. Petit, H.V Effects of dietary supplementation with different forms of flax in late-gestation and lactation on fatty acid profiles in sows and their piglets. Journal of animal science, 87, Ferguson, N.S., Gous, R.M., Iji, P.A Determining the source of anti-nutritional factor(s) found in two species of lupin (L-albus and L-angustifolius) fed to growing pigs. Lifestock production science, 84, Florén, B., Davis, J., Cederberg, C Kartläggning av produktion och konsumtion av livsmedel i Västra Götaland, SIKrapport Nr 733, Göteborg. Fogelberg, F. Lagerberg Fogelberg, C Sojabönor är en svensk framtidsgröda. Forskningsnytt om økologiskt lantbruk i Norden 1 (2008), Fogelfors, H Växtproduktion i jordbruket. Borås, Sverige. Författarna och bokförlaget natur och kultur/lts förlag. 428 s. Froidmont, E., Wathelet, B., Beckers, Y., Romnee, J.M., Dehareng, F., Wavreille, J., Schoeling, O., Decauwert, V., Bartiaux-Thill, N Improvement of lupin seed valorisation by the pig with the addition of alphagalactosidase in the feed and the choice of a suited variety. Biotechnologie Agronomie Societe et Environnement,9, Gatel, F Protein quality of legume seeds for non-ruminant animals: a literature review. Animal Feed Science and Technology, 45, Gatel, F. Grosjean, F Composition and nutritive value of peas for pigs: a review of European results. Livestock Production Science, 26, Gravaeus, Ingemar Gödsling med S, P, K och N till ärtor. Hushållningssällskapet Skaraborg. Greppa näringen, Tillgänglig: html [ ] Gunawardena, C, K., Zijlstra R, T.; Beltranena, E. 2010a. Characterization of the nutritional value of airclassified protein and starch fractions of field pea and zero-tannin faba bean in grower pigs. Journal of Animal Science. volume 88, issue 2, p

19 Gunawardena, C, K., Zijlstra R, T., Goonewardene, Beltranena, E. 2010b. Protein and starchconcentrate of airclassified field-pea and zero-tannined faba bean for weaned pigs. Journal of Animal Science. 88, Göransson, L., Lindberg, J. E., Borling, J Näringsrekommendationer ver Institutionen för husdjurens utfodring och vård, näringsrekommendationer för gris. Halling, A, M Vallväxter till slåtter och bete samt grönfoderväxter, sortval för södra och mellersta Sverige 2008/2009. Instutitionen för växtproduktionsekologi, SLU. Halling, M. Institutionen för växtproduktionsekologi, pers. medd., Hessle & Gustafson Hampafrökaka till nötkreatur. Fakta Jordbruk om forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet, nr SLU, Uppsala. Htoo, J. K., Meng, X., Patience, J.F., Dugan, M.E.R., Zijlstra, R.T Effects of coextrusion of flaxseed and field pea on the digestibility of energy, ether extract, fatty acids, protein, and amino acids in grower-finisher pigs1. Journal of Animal Science 86. Høøk Presto, M., Andersson, K., Lindberg J.E Slaktgrisens behov av aminosyror kan tillgodoses i ekolgisk produktion. Forskningsnytt om økologisk landbruk i Norden, 4, Håkansson, J Ärter och åkerbönor i utfodringen till svin. Växtodling, 23. Jacela, J. Y., Benz, J. M., Dritz, S. S., Tokach, M. D., DeRouchey, J. M., Goodband, R. D. Nelssen, J. L., Prusa. K. J Effect of dried distillers grains with solubles withdrawal regimens on finishing pig performance and carcass characteristics. Swine day Kansas Agricultural Experiment Station contribution; no S, Report of progress (Kansas State University. Agricultural Experiment Station and Cooperative Extension Service); Jordbruksverket. 2004:1. Odlingsbeskrivningar Trindsäd. Från kurspärmen, Ekologisk växtodling Jordbruksverket. 2004:2. Odlingsbeskrivnigar Oljeväxter och Lin. Från kurspärmen Ekologisk växtodling Jordbruksverket Ekologisk odling av ärt i renbestånd, Råd i praktiken. Jordbruksinformation Jordbruksverket, SCB Jordbruksstatistik årsbok 2009 med data om livsmedel. ISBN Tillgänglig: [ ] Jönsson, H. Sölvatorp Lantbruk AB (Slaksvinsproducent). Pers. medd., Kim, J. C., Pluske, J. R., Mullan, B. P Nutritive value of yellow lupins (Lupinus luteus L.) for weaner pigs. Australian journal of experimental agriculture, 48, KLF produktionsuppföljning i fält Tillväxt och foderutnyttjande hos slaktgrisar utfodrade med blötfoder med låg eller hög andel färsk drank. Larsson, J. Sjöblom, J. Svensson, L-G. Taubert, J. Pettersson, K.Wennberg, H Lantbruksbarometern Tillgänglig: [ ] Lee, J. H., Kim, J. H., Kim, J.D., Kim, S.W., Han, I.K Effects of low crude protein diets supplemented with synthetic amino acids on performance, nutrient utilization and carcass characteristics in finishing pigs reared using a phase feeding regimen. Asian-Australian Journal of Animal Science. 14, Levenfors, J. Lager, J. Gerhardson, B Svampsjukdomar i baljväxtrika växtföljder. Fakta Jordbruk Nr 1. SLU. Linneen, S. K., DeRouchey, J. M., Dritz, S. S., Goodband, R. D., Tokach, M. D., Nelssen, J. L Effects of dried distillers grains with solubles on growing and finishing pig performance in a commercial environment. Journal of animal science, 86,

20 LivsmedelsSverige Kulturväxt med lång tradition. Tillgänglig: [ ] Lundin, Gunnar. Larsson, Sven-Erik Skörd av oljelin. Teknik för lantbruket, 83. Institutet för jordbruksoch miljöteknik, JTI Uppsala. Lundmark, Stefan Lägesrapport ekologisk lupin. Hushållningssällskapet, Kristianstad. Mariscal- Landín, G., Lebreton, Y., Sève, B Apparent and standardised true ilieal digestibility of protein and amino acids from faba bean, lupin and pea, provided as whole seeds, dehulled or extruded in pig diets. Animal feed science and technology, 97, Mellqvist, E. Svampbekämpning i åkerböna Försöksrapport 2008 för mellansvenska försökssamarbetet, Växteko. Hushållningssällskapets multimedia. Murphy, M., Sigfridson, K Hur utnyttjar vi dranken på bästa sätt? Gårdsmagasinet september, Naturskyddföreningen, Soja som foder och livsmedel i Sverige konsekvenser lokalt och globalt. Rapport 8:45. Neres, M, A. Castagnara, D, D. Mesquita, E, E. Zambom, M, A. de Souza, L, C. de Oliveira, P, S. R. Jobim, C, C Production of alfalfa hay under different drying methods. Revista Brasileira De Zootecnia-Brazilian Journal of Animal Science 39, Norberg, P. Gävle Högskola, Center for built environment, pers. medd., Oliver, J Inhemsk trindsäd I fodret till suggor och smågrisar. Examensarbete, instutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU, Uppsala. Paul, s., Sinah, A, P., Singh S, K., Singh, R, N Evaluation of luserneforage and agro-industrial by products in swine. Indian Journal of Animal Nutrition. 19, Pedersen, P. Grau, C, R Effect of Agronomic Practices and Soybean Growth Stage on the Colonization of Basal Stems and Taproots by Diaporthe phaseolorum var. sojae. Crop Science 50, Perez, J, M., Bourdon, D Total replacement of soybean oil-meal in growing-pg-diets-use of peas supplemented with tryptophan or combined with a luserne protein-concentrate. Annales de Zootechnie. 31, Rahbek Pedersen, Thostren Lupiner i Skåne. Jordbruksverket, Ekologiskt lantbruk, Alnarp. Richter, G., Herzog, E., Bargholz, J., Hartung, H., Ochrimenko, W. I Linmeal, linseed and malt sprouts as alternative feed components in piglet production. Tieraerztliche umschau, 63, Riksdagen, Tillgänglig: [ ] Romans, J. R., Johnson, R. C., Wulf, D. M., Libal, G. W., Costello, W.J Effects of ground flaxseed in swine diets on pig performance and on physical and sensory characteristics and omega-3 fatty acid content of pork: I. Dietary level of flaxseed. Journal of animal science, 73, Rubio, L.A Ileal digestibility of defatted soybean, lupin and chickpea seed meals in cannulated Iberian pigs: I. Proteins. Journal of the Science of Food and Agriculture, 85, Ruhlander, S. Bobergs valltork ekonomisk förening. pers. medd Sahlström K., Bergqvist R., Sandenskog C., Olrog L., Hedin C.H., Wallenhammar A.C., Bågenholm O (1997). Odlingsbeskrivningar. Ingå i Ekologiskt lantbruk. Omläggning och växtodling. Jordbruksverket (SJV). Salgado, P., Freire, J.P.B., Mourato, M., Cabral, F., Toullec, R., Lallès. J.P Comparative effects of different legume protein sources in weaned piglets: nutrient digestibility, intestinal morphology and digestive enzymes. Livestock Production Science, 74,

21 Schingoethe, D, J Whey products in feed for swine. Bulletin of the international dairy federation. 212, Schone, F., Rudolph, B., Kirchheim, U., Knapp, G Counteracting the negative effects of rapeseed and rapeseed press cake in pig diets. British Journal of Nutrition. 78, issue 6, Schönet, F., Tischendorf, F., Kircheim, U., Reichardt, W., Bargholz, J Effects of high fat rapeseed press cake on growth, carcass, meat quality and body fat composition of leaner and fatter pig crossbreeds. Animal Science. 74, Sigfridson, K Nu kommer dranken! Gårdsmagasinet september, 22. Simopoulos, A.P The importance of the ratio of omega-6/omega-3 essential fatty acids. Biomed pharmacother, 56, Slu EkoForsk Odling av åkerböna och smalbladig lupin. Tillgänglig: [ ] SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Tillgänglig: [ ] Sommer Pedersen, S. Fløjgaard Kristensen, E. Kristensen, H, O. Petersen, J Dansk, økologisk dyrkning af sojabønner til fødevare- og foderformål Resultater Det Jordbrugsvidenskbelige Fakultet, Aarhus Universitet. Tillgänglig: [ ] Statistiska centralbyrån Skörd av spannmål, trindsäd, oljeväxter, potatis och slåttervall 2009, Slutlig statistik. ISSN Tillgänglig: URN:NBN:SE:SCB-2010-JO16SM1001_pdf [ ] Thacker, P.A., Haq, I Effect of enzymes, flavor and organic acids on nutrient digestibility, performance and carcass traits of growing finishing pigs fed diets containing dehydrated luserne meal. Journal of the Science of Food and Agriculture, 89, Thacker, P, A., Haq, I Nutrient digestibility, performance and carcass traits of growing-finishing pigs fed diets containing graded levels of dehydrated luserne meal. Journal of the Science of food and agriculture. 88, Thacker, P.A., Racz, V.J., Soita, H.W Performance and carcass characteristics of growing-finishing pigs fed barley-based diets supplemented with Linpro (extruded whole flaxseed and peas) or soybean meal. Canadian journal of animal science, 84, Valaja, J., Alaviuhkola, T., Siljander-Rasi, H Wet barley distillers solids as a protein source for growing pigs. Animal feed science and technology, 51, Widmer, M. R., McGinnis, L. M., Wulf, D. M., Stein, H.H Effects of feeding distillers dried grains with solubles, high-protein distillers dried grains, and corn germ to growing-finishing pigs on pig performance, carcass quality, and the palatability of pork. Journal of animal science, 86, Wojcik, S., Mroz, Z., Widenski, K The influence of quantitative and qualitative differentiations of protein feeding on the reproduction of sows and rearing of piglets. Roczniki Naukowe Zootechniki, 7, Zuh, X., Li, D., Qiao, S., Xiao, C., Qiao, Q., Ji, C Evaluation of HP300 soybean protein in starter pig diets. Asian-Australasian Journal of Animal Sciences. 11,

22

23

24

25

26 Bilaga 2