Instruktioner, tips och råd till att skriva ett självständigt arbete i ämnena musikvetenskap och -pedagogik

Transkript

1 Instruktioner, tips och råd till att skriva ett självständigt arbete i ämnena musikvetenskap och -pedagogik Reviderad version 3.0 Institutionen för musik och bild Linnéuniversitetet Karin Eriksson, HT14 Instruktionerna har med åren omformats med hjälp av kollegor vid musikavdelning, särskilt Karin Hallgren, Karin Strinnholm Lagergren och Olle Zandén.

2 Inledning Genomförandet av undersöknings- och forskningsuppgifter är en väsentlig del i ett ämnes fortsatta utveckling det gäller allt från studentuppsatser till meriterade forskares artiklar och monografier. Varje undersökning, liten som stor, kan därför ses som en länk i en långa kedja med undersökningar som tillför ämnet ny kunskap, nya insikter, nya forskningsområden, reviderar och/eller utvecklar nya teoretiska och metodologiska verktyg o.s.v. Kedjeanalogin pekar också på att varje enskild undersökning har föregåtts av tidigare undersökningar och kommer att efterföljas av ännu fler. Den enskilda undersökningen kan ha olika målsättningar. Det kan röra sig om att beskriva ett källmaterial som inte tidigare är beskrivet (d.v.s. en deskriptiv undersökning), att undersöka ett visst fenomen närmare utifrån specifika frågeställningar (d.v.s. en explorativ undersökning) eller att testa ett antagande, en viss hypotes eller teori (d.v.s. en hypotes- alternativt teoriprövande undersökning). Det är dock viktigt att undersökningen utgår ifrån ett tydligt syfte och har en tydligt formulerad problemställning. Det är bättre att skriva djuplodat och initierat om ett litet område än översiktligt och svepande om ett stort. Därför är det i regel bra att försöka finna ett klart avgränsat område att studera närmare, att bestämma sig för vilken typ av undersökning det rör sig om och att sedan försöka snäva in området ännu mer. Det är dessutom viktigt att i den enskilda undersökningen inte ha som målsättning att försöka få med allt och lösa alla problem och svara på alla frågor inom ett visst intresseområde. Se istället den enskilda undersökningen som en chans att närstudera en del av området, men att göra det på ett uttömmande och intressant sätt. Resultatet av en undersökning och dess genomförande kan utformas på flera sätt. Som en artikel eller en bok men även i form av utställningar, konstinstallationer och annat. En vanlig form är som bekant uppsatsformen, och som alla andra textgenrer, så ställer den vissa krav på vad som ska vara med och hur den ska utformas. Till skillnad från många andra textgenrer behöver du exempelvis i en uppsats redovisa en längre process och göra det på ett sådant sätt att läsaren alltid kan följa med i vilka beslut du har fattat och varför du fattat dem. Varför vald du exempelvis att intervjua kommunalpolitiker för att få svar på det du vill undersöka? Varför är just den här forskarens teorier relevanta i relation till din undersökning? Andra krav som ställs har att göra med språket det ska inte vara talspråk, du ska använda relevanta facktermer, men det bör inte heller bli onödigt krångligt och svårt att ta sig igenom din text. På uppsatsen ställs också krav på ett fungerande referenshanteringssystem. Eller, kortfattat, du måste hjälpa läsaren att enkelt hitta till dina källor och din litteratur, så att han eller hon på egen hand kan göra en bedömning om det du kommer fram till är relevant. Den här texten kommer att ge en hög med anvisningar och råd för att skriva ett självständigt arbete (för enkelhets skull kallar jag detta fortsättningsvis för uppsats ) inom musikvetenskap eller musikpedagogik. Den ska hjälpa dig med hur du kan göra för att rapporterar hur du genomfört din undersökning och vilka resultat som den lett fram till. I den här texten tas frågor om disposition, formalia, layout och liknande upp. Den ska med andra ord vara en hjälp för dig att utforma din uppsats utifrån de krav som ställs på uppsatsen som textgenre. Jag kommer emellertid inte att fördjupa mig i 1

3 olika metoder, då det finns en hel del metod- och facklitteratur som är till stor hjälp med detta. Först till den absolut vanligaste frågan i inledningen av ett uppsatsarbete: Vilket omfång ska det vara? Omfånget för ett arbete på kandidatnivå är cirka tecken inklusive blanksteg (men exklusive framsida, abstract, källförteckning och eventuella bilagor). Om du skriver ett arbete på en annan nivå och använder dessa instruktioner kan du fråga din handledare eller den som är kursansvarig på din kurs vad som gäller just för dig. Uppsatsens olika delar Det finns ett otal olika sätt att strukturera en uppsats på och diskussioner om hur detta görs på rätt sätt kan ibland bli både animerade och, oftast, helt meningslösa. Gemensamt för anvisningar om hur man lägger upp en uppsats d.v.s. hur uppsatsens disposition ser ut är att vissa delar ska finnas med. Ordningen på dessa delar måste emellertid anpassas för den undersökning som du ska redovisa. En hjälp på vägen att komma fram till vilken disposition som uppsatsen ska ha, är att fundera över i vilken ordning du måste skriva om olika saker för att texten ska bli begriplig för läsaren. Du ska därför också tänka på att disponera uppsatsen på ett sådant sätt att läsaren har möjlighet att följa ditt resonemang och förstå på vilka grunder som du har kommit fram till det som du kommer fram till. Det är alltså vissa delar som måste vara med. Dessa är: Bakgrund som motiverar val av ämne inklusive en redovisning av forskningsläget Syfte och frågeställningar (kallas ibland även för problemformuleringar) Avgränsningar Metod och material Teori/ teoretisk förankring Redovisning och analys av undersökningens resultat och diskussion av dem Avslutning (Sammanfattning/ Slutdiskussion och sammanfattning) Förslag på vidare forskning Dessutom ska du ha med: Titelsida Abstract Innehållsförteckning Förteckning över använda källor och litteratur (Käll- och litteraturförteckning) Om du vill lägga till ett förord bör det placeras efter abstractet men före innehållsförteckningen. Eventuella bilagor placeras sist efter käll- och litteraturförteckningen. Omfånget på respektive del kan variera kraftigt mellan olika undersökningar. I vissa fall räcker det med bara några sidor för att få med bakgrund, syfte och frågeställningar, avgränsningar, metod, material och teoretisk förankring. I andra fall kan det vara nödvändigt att lägga stort utrymme för att redovisa det material som du använder 2

4 eller olika teoribildningar som är relevanta det kan då vara nödvändigt att bryta ut dessa delar till egna kapitel. De olika delarna kan också rubriceras på andra sätt än i ovanstående uppställning. En resultatredovisning kan t.ex. lika gärna heta Informanternas förhållande till sina föräldrars musik som Redovisning av intervjusvaren, en genomgång av olika teoretiska ingångar kan på samma sätt heta både Teoretisk förankring som Teorier om absolut gehör. Det viktigaste är alltså att innehållet i de olika avsnitten i någon form finns med, att det framgår vad det är man som läsare håller på och läser och att upplägget är relevant för den enskilda uppsatsen. Det är dock att rekommendera att följa en grov disposition med inledande avsnitt som redogör för vad uppsatsen handlar om och vilka premisser som undersökningen bygger på, ett redogörande och analyserande avsnitt som redovisar och analyserar det material som du studerat och därefter ett avslutande parti där du knyter ihop säcken, diskuterar och besvarar de frågor som du ställde inledningsvis, reflekterar över undersökningen och gärna också ger förslag på fortsatt forskning. En första preliminär disposition över hur du vill att uppsatsen ska se ut är för övrigt något du kan göra väldigt tidigt i skrivprocessen. Det underlättar det kommande skrivarbetet och gör det också lättare att se vilka delar du gjort och vilka som saknas. En sådan preliminär disposition måste naturligtvis korrigeras om det uppstår behov för det längre fram i arbetet. De inledande avsnitten I princip varje vetenskaplig text har ett inledande parti som redogör för bakgrunden till studien, vad studien går ut på, tidigare forskning, avgränsningar, metod och material etc. Även i artiklar och liknande publikationer finns ofta dessa delar med, men det är sällan som de markeras med enskilda rubriker samtidigt som metodologiska överväganden och liknande ibland finns undangömda i fotnoter. De inledande avsnitten fyller åtminstone två viktiga funktioner: 1) De placerar den aktuella studien inom ett visst område och anger på så sätt var i kedjan som just denna undersökning befinner sig ofta kallat för tidigare forskning eller forskningsöversikt. 2) De anger vad syftet med undersökningen är, vilka frågor den mer specifikt ska svara på och vilka som ska lämnas därhän, hur du kommer att gå tillväga för att besvara frågan/frågorna och med vilket material. Till de inledande avsnitten bör även teoriavsnittet införas, men var det ska placeras i förhållande till de övriga delarna avgörs av undersökningens upplägg. En undersökning som utgår från tidigare teorier och vill utveckla dessa bör kanske redogöra för dem innan du preciserar hur du tänker gå tillväga, medan en undersökning som kommer att använda sig av vissa teoribildningar för att tolka eller analysera sitt material bör kanske istället redovisa material och metod först. Detta är något som du bör diskutera med din handledare. När läsaren har läst dina inledande har han eller hon klart för sig vad du ska undersöka, varför du ska undersöka detta, vilken relevans detta har i ett vidare sammanhang, hur du ska undersöka det (metod) och utifrån vilken/vilka teoretiska 3

5 ingångar. Utöver detta vet också läsaren var i kedjan som din undersökning befinner sig. Om din undersökning innefattar människor, ska du även visat att den skett på ett etiskt godtagbart sätt. Läsaren kommer efter dessa delar ha fullständigt klart för sig vad dina utgångspunkter för din studie är, och får därmed betydligt bättre möjligheter att både förstå den kommande texten och själv skapa sig en egen uppfattning om dina resultat och slutsatser. Uppsatsens huvuddelar Uppsatsens huvuddelar utgör en presentation av själva undersökningen. Här finner läsaren information om vad du har fått fram och hur du tolkar det. Ofta finns det också behov av att inleda uppsatsens huvuddelar med kompletterande bakgrundsinformation. Det kan röra sig om en kort historik över genren eller biografiska uppgifter om en eller ett par nyckelpersoner. Det viktiga här är inte att skriva allt du vet och det kan vara en hel del utan att noga fundera över relevans för undersökningen och vad som behövs för den fortsatta läsningen. Olika ämnen och olika institutioner har olika traditioner för hur huvuddelarna läggs upp. Vissa är mycket noga med att redovisningen av din undersökning presenteras i ett eget avsnitt och diskussionen i ett annat, andra anser att det är bättre att föra en diskussion runt olika delar av vad som framkommer i undersökningen i direkt anslutning till att dessa presenteras. Det viktiga är dock att det aldrig får vara någon som helst oklarhet i vad som är vad. Läsaren ska aldrig behöva tvivla på om det han eller hon läser är en redovisning av exempelvis en musikanalys eller intervjusvar, en diskussion och analys av dem eller en jämförelse av dem i relation till tidigare forskningsresultat. I vissa fall är det alltså relevant att presentera slutsatser allt eftersom, i andra fall väljer du att vänta med det till uppsatsens avslutande delar. Avslutande delar Som rubriken antyder är de avslutande delarna av uppsatsen det ställe där skribenten ska knyta ihop trådarna. Det kan göras på olika sätt och är också beroende av hur du valt att lägga upp uppsatsens huvuddelar. Har du valt att presentera slutsatser allt eftersom, bör du här sammanfatta vad du kommit fram till, har du valt att vänta är det rimligt att nu ta chansen att föra en slutdiskussion som för samman de olika aspekter du haft uppe till diskussion tidigare i texten. När läsaren lägger texten ifrån sig är det emellertid viktigt att han eller hon har fått svar på de frågor som ställdes inledningsvis och uppfattar att undersökningens syfte är uppnått. I de avslutande delarna finns det dessutom utrymme till att reflektera över den egna undersökningen. Du har kanske under vägen kommit fram till att ditt val av metod inte var helt lyckat och att det hade varit bättre att göra på ett annat sätt det bör lyftas fram och redovisas. Om du exempelvis genomfört en intervjuundersökning har du kanske i efterhand insett att informanterna hade svårt att besvara någon av frågorna. Då bör du i slutskedet fråga sig om det har påverkat undersökningen och i så fall på vilket sätt. Det är dock viktigt att hålla detta parti så sakligt som möjligt, så att du inte nedvärderar det arbete som du lagt ner. Se det istället som en service för kommande forskning inom samma område. Det är också vanligt att de avslutande delarna innehåller ett avsnitt om förslag på fortsatt forskning. Ofta uppstår nya frågor under undersökningens gång som ligger 4

6 utanför det syfte och de frågeställningar som du ska besvara. Dessa kan du ta tillvara på och presentera som en form av slutord eller avrundande meningar. Ofta kan dessa vara väl så intressanta och ger dig och andra möjligheter och uppslag till att forska vidare. Titelsida, abstract, innehållsförteckning och eventuella bilagor Utöver de ovanstående tre partierna som utgör uppsatsens stomme, tillkommer några delar: titelsida, abstract, innehållsförteckning, en käll- och litteraturförteckning och eventuella bilagor. Käll- och litteraturförteckningen kommer jag att återkomma till, de övriga behandlas här. Varje uppsats har en titelsida framsidan. På framsidan ska framgå titel, eventuell undertitel, författare, utbildningsort, år, kurskod och handledare. Uppsatsens titel har två funktioner: - fånga läsarens uppmärksamhet och göra honom eller henne nyfiken på att läsa uppsatsen - med några få ord förklara vad uppsatsen handlar om och gärna också ge en hint om på vilket sätt undersökningen är genomförd Alltför fyndiga titlar blir fort omoderna, de tendera också till att enbart förstås av personer som redan är insatta i ämnet. En bra titel väcker både nyfikenhet och locka till sig de personer som är specialintresserade i just den typ av undersökningar och ämnen som uppsatsen berör. En mall för titelsidan hittar du i högra kolumnen på: Varje uppsats ska ha ett abstract. I abstractet sammanfattar du uppsatsen. Här finns också möjlighet att ange nyckelord som sedan kan användas som sökord av personer som också är intresserade av det du har skrivit om. Abstractet placerar du efter titelsidan men före innehållsförteckningen. Varje uppsats ska ha en innehållsförteckning. Den ska återge de rubriker som återfinns i uppsatstexten (om layout av rubriker se nedan) och en sidhänvisning. De flesta ordbehandlingsprogram har en funktion som gör automatiska sidhänvisningar. Tyvärr har dessa en tendens att krångla, särskilt om du använder flera olika datorer när du skriver eller när dokumenten skickas mellan olika personer som har olika system och programversioner. Om du är osäker eller inte van vid att utnyttja den här typen av funktioner hos ditt ordbehandlingsprogram kan det vara lönt att istället föra in sidhänvisningarna manuellt i slutskedet av arbetet. För exempel på hur innehållsförteckningar kan se ut se bilaga 1. Bilagor är precis som det låter något som är bilagt en text. Formellt sett räknas de inte som en del av uppsatsen, men kan vara till stor hjälp om du t.ex. vill redovisa långa tabeller eller kanske hela vistexter ur låtar där du i uppsatsen enbart har tagit med ett utdrag. Se dock till att du i bilagan inte lägger sådant som är så viktigt för din text att läsaren måste läsa bilagan för att förstå vad du har skrivit. Några ord om etiska överväganden Ofta innebär studier om musik att de också kommer vara studier som på olika sätt involverar andra människor. Särskilt tydligt är detta när det kommer till 5

7 undersökningar som använder metoder såsom intervjuer och observationer. Men det kan även gälla andra typer av metod- och materialval. Du måste därför alltid när du designar din undersökning tänka över vilka konsekvenser detta får. Kommer din studie innebära att du måste ställa känsliga frågor? Behöver du göra observationer av situationer som kan vara känsliga? Kommer du att komma i kontakt med arkivmaterial som exempelvis brevsamlingar som kan innehålla känslig information? osv. Att fundera över dessa frågor innebär att du överväger vilka etiska aspekter som din undersökning har. Detta måste du göra och du måste också särskilt när du på något sätt studerar människor redogöra för i uppsatsen hur du gjort. Om du gör intervjuer behöver du exempelvis redogöra för att du har informerat dina informanter om din studie och att de har gett sitt samtycke till att du använder deras material. Du behöver också ta ställning till om du ska anonymisera informanterna eller inte. Gör du observationer behöver du även där ha tillstånd, särskilt om du genomför undersökningar som på något sätt inkluderar minderåriga eller som sker i känsliga sammanhang. Observera att det inte i första hand är din uppfattning om ett sammanhang är känsligt eller ej som är det relevanta här, utan den som dina studieobjekt har. Det kan exempelvis vara väldigt känsligt för den enskilde om du studerar dennes sätt att öva på sitt instrument eller arbeta i en musikstudio. Det ingår därför i ditt arbete med din undersökning att läsa Vetenskapsrådets etiska riktlinjer som du finner på I den finns fyra stycken krav som du måste ta ställning till i relation till din undersökning. Dessa är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Resultatet av ditt arbete med detta ska också redovisas i uppsatsen om det har relevans för ditt syfte och dina frågeställningar. Ett resultat av sådana överväganden kan vara att du väljer att anonymisera dina informanter, ett annat att du inte tar med ett visst material in i uppsatsen. Att få texten transparent En viktig aspekt av ett vetenskapligt arbete är transparens (genomskinlighet). Med det menas att alla undersökningens steg och delar ska för läsaren vara möjliga att följa (och i teorin också återskapa). Det är en anledning till varför det på uppsatser ställs krav på redovisning av metod, material och teori. Det är också anledningen till varför det ställs krav på att det som sägs i uppsatsen på något sätt ska kunna styrkas det får alltså inte vara tyckanden och påstående om hur saker och ting är. Det är emellertid tillåtet att i uppsatsen föra resonemang och argumentera för olika ståndpunkter och tolkningar, men argumentationen får inte vara tagen ur luften eller baseras på tyckanden du måste kunna visa att du har tillräckligt på fötterna för att föra den. Det går alltså inte att skriva Alla människor påverkas av den här musikstilen för den är så bra. Däremot kan du skriva: En slutsats som kan dras från mina intervjuer är att musikstilen av flera av dem uppfattas som bra. En viktig orsak till detta är att de menar att särskilt texternas innehåll har påverkat dem positivt. Ett sådant konstaterande kan sedan följas upp med en diskussion utifrån musikpsykologiska teoribildningar om hur människor uppfattar musik eller kopplas till annan forskning om hur människor använder musik på olika sätt. 6

8 Språkets betydelse För att få en transparens i din text, har du (åtminstone) två viktiga verktyg: hur du använder ditt språk och de system för att hänvisa som finns utvecklade sedan tidigare. Genom att vara noga med hur du formulerar dig i din text, så tydliggör du genom ditt språk flera saker. En av dem är att lotsa läsaren genom din text och utan att det blir för omständligt hjälpa honom eller henne att både förstå ditt resonemang i sig och få grepp om din röda tråd. Här spelar småorden i svenskan en stor roll. Med hjälp av dem kan du skapa sammanhang, exempelvis genom s.k. sammanhangssignaler som för det första, därtill kommer, tidigare, tvärtom, liknande, såsom, belyser, det är tydligt, tydligen, sammanfattningsvis etc. Jämför exempelvis skillnaden mellan användningen av tydligt och tydligen : Det är tydligt i intervjun att hon menar att musikstilen i sig är dålig. Tydligen menar hon i intervjun att musikstilen i sig är dålig. I den första pekar ordet tydligt på att informanten i detta fall antagligen explicit har angett att musikstilen är dålig. I det andra fallet är det din tolkning av vad som sägs i intervjun som gör att du kommer fram till denna slutsats. Båda meningarna bör förövrigt styrkas på något sätt, exempel genom citat eller ett resonemang om hur du kommer fram till just detta. En annan sak som språket bidrar med är att du genom det kan visa vems röst det är som talar. Genom att exempelvis skriva En slutsats som kan dras här är att..:, visar du på att det är din slutsats utifrån det du precis har beskrivit. Då slipper du att skriva Jag anser att, Min slutsats är..:. Du kan genom språket också ge antydningar om hur säker du är på din sak (genom ord som sannolikt ) eller att du verkar se ett samband men inte har tillräckligt på fötterna att styrka det (exempelvis genom ord som troligen, kanske och liknande). Även det som står nedan om referenshantering hjälper dig med att visa vad det som läsaren läser just nu bygger på och hur du styrker det du kommer fram till. Att skriva och skaffa sig ett eget skriftspråk som är lämpligt för den aktuella genren är i mångt och mycket en övningssak. Det är genom skrivandet som du också får upp ögonen för hur du kan skriva, vad som är dina styrkor och vad du behöver utveckla. Men det finns flera olika sätt att utveckla sitt skrivande. Ett bra sätt är att skaffa läsare som av dig får i uppdrag att läsa just din text på ett visst sätt. Till dessa kan du ge frågor som de särskilt ska titta på, som Förstår du mitt resonemang här?, Kan du hjälpa mig att se om det finns några konstigheter som jag ofta gör när jag skriver? och liknande. Att själv läsa och kommentera andras texter är också mycket utvecklande för det egna skrivandet. Det finns också tips att få i litteratur om just skrivande. En bok som kommit ut i många upplagor är Siv Strömquists Skrivboken. Skrivprocess, skrivråd och skrivstrategier (Strömquist, flera upplagor). Du har också stor hjälp av Svenska skrivregler (Språkrådet 2008). Vid Linnéuniversitetet finns också stödfunktioner för dig som vill ha hjälp med ditt skrivande. Dels har universitetsbiblioteket samlat många tips och råd för att skriva på sin hemsida ( dels finns Studieverkstaden där du kan få texthandledning 7

9 ( Tveka inte att utnyttja de resurser som finns att tillgå. Att hänvisa på ett korrekt sätt Grundläggande för textens genomskinlighet är alltså också de system som utvecklats för att hänvisa till litteratur och källor. Kraven på att det finns hänvisningar är i vetenskapliga sammanhang mycket hårda. De enda gångerna som en hänvisning inte behövs är när det är allmänt vedertagna fakta som tas upp, t.ex. att Norges nationaldag är den 17 maj. Den kanske viktigaste funktionen med hänvisningssystemen är nog att den läsare som vill fördjupa sig ytterligare i någon aspekt av arbetet får genom hänvisningen en möjlighet till att skaffa fram materialet och utforska det vidare. En hänvisning möjliggör också för läsaren att kontrollera att skribenten har tolkat sitt material på ett rimligt sätt. Genom att sätta ut en hänvisning en referens i din text, signalerar du också vems röst det är som talar just för tillfället. Du kan säga att du genom att referera till någon annan skribent eller till en källa av något slag lånar ut din röst till exempelvis en annan författare. Referensen står alltid som inledning till eller i avslutning av det utlånet. Om det står i slutet, så förväntar sig läsaren att det som kommer efter referensen är din röst, om den står i början behöver du vara tydlig med när din röst tar över. Särskilt i det senare fallet spelar därmed språket också en stor roll. Även på detta område varierar det mellan och inom olika institutioner och ämnen vilket hänvisningssystem som rekommenderas. När du skriver uppsats hos oss är det upp till dig själv att välja ett av de system som finns (se nedan) och sedan genomföra det konsekvent. Du ska emellertid alltid: föra in hänvisningar i texten eller i fotnoter, ha en förteckning i slutet av arbetet i vilket allt som du refererat till i din text finns redovisat (allt, varken mer eller mindre), ange sida eller sidor när du hänvisar till ett specifikt ställe i en källa, bok eller artikel och inte enbart vid direktcitat. Inom den vetenskapliga världen finns i dag två huvudsystem för att ge hänvisningar. I det ena systemet Harvardsystemet skrivs hänvisningen i parentes i den löpande texten, i det andra systemet Oxfordsystemet återfinns hänvisningen i en fotnot nederst på sidan eller i slutet av kapitlet/boken. Båda systemen har för- och nackdelar. Harvardsystemet är bra om du i de enskilda hänvisningarna oftast enbart har en eller ett fåtal referenser särskilt lämpligt om undersökningen främst bygger på tidigare forskning och litteratur. Oxfordsystemet är bra om du ofta har flera olika referenser i samma hänvisning eller olika typer av källmaterial som kräver stort utrymme. Det kan vara fallet om du t.ex. har gjort en intervjuundersökning, arbetat med arkivmaterial (som ofta kan ha många och långa förkortningar som måste med) eller hänvisar till fonogram och hemsidor av olika slag. Nackdelen med Harvardsystemet är att om du har långa referenser så finns det en risk att parenteserna stör läsningen det finns skräckexempel där referenserna går över 8

10 flera rader Nackdelen med Oxfordsystemet är att läsaren måste flytta blicken längst ner på sidan eller till och med byta sida för att läsa fotnoten. I båda systemen kan du dessutom använda fotnoter för kommentarer av olika slag, t.ex. för att förklara ett ord eller ett begrepp för läsare som är okända med den genre som du håller på med. Se bara till att det som står i dessa kommentarer inte är sådant som egentligen borde ha stått i brödtexten. Kursiverat eller ej? Det är vanligt att i löpande text och i käll- och litteraturförteckningen skilja mellan böcker och artiklar genom att kursivera eller sätta dem inom citattecken. Detta gör du både i den löpande texten och i käll- och litteraturförteckningen. Det är ett enkelt sätt att signalera till läsaren vad det rör sig om för typ av verk som åsyftas (exempelvis om det är en bok eller en artikel). I löpande text är det allra vanligaste att titeln på en hel bok kursiveras Djungelboken medan titeln på en artikel sätts inom citattecken: En kort rapport om djurs fritidssysselsättning. Som bok räknas i det här fallet utöver vanliga böcker även titlar på antologier och tidskrifter. Det är också vanligt att andra typer av källor behandlas på samma sätt. T.ex. att titeln på hela cd:n kursiveras medan de enskilda låtarna sätts inom citattecken och att hemsidans huvudnamn kursiveras, se hur jag gjort nedan. I käll- och litteraturförteckningen brukar boktitlar vara kursiverade. Det varierar dock om man här sätter artikelns titel inom citattecken eller ej huvudsaken är att det syns att det är en artikel. Artiklar i käll- och litteraturförteckningar anges emellertid alltid med både artikelns titel (inom citattecken eller ej) och titeln på den bok eller tidskrift som den kommer ifrån (kursiverat). Man anger också artikelförfattarens namn och i förekommande fall namnet på den eller de som verkat som redaktörer för exempelvis den antologi som artikeln kommer ifrån. Det varierar dock om man anger redaktör även för artiklar ur tidskrifter som kommer ut med jämna mellanrum. Här är det som vanligt viktigt att referenserna är konsekvent utförda. Se bilaga 2 vilken mall som gäller för din uppsats. Att utforma referenserna Av referenserna ska det framgå vad det är för källa eller litteratur som avses, eftersom de ska fungera som ett hjälpmedel till att hitta fram i käll- och litteraturförteckningen. Ett minimum är att författarens efternamn samt årtal anges. Om du hänvisar till en hel bok eller en hel artikel räcker detta. Om du däremot hänvisar till ett visst specifikt avsnitt i din källa ska du också ange var i källan läsaren kan hitta det du hänvisar till. Räkna med att normalfallet är att du ska ange en sidhänvisning. I Harvardsystemet anges alltså referensen inom parentes i löpande text. Efternamn och årtal och i förekommande fall sida eller sidor ska anges. En hänvisning till en hel bok kan se ut på följande sätt: Olika aspekter av världsmusik behandlas i boken Global Pop (Taylor 1997). Det finns flera olika aspekter av världsmusik (se t.ex. Taylor 1997). 9

11 Taylor (1997) tar i sin bok Global Pop upp olika aspekter av världsmusik. [Kommentar: D.v.s. här står det att det är författaren Taylor som i boken behandlar de olika aspekterna.] I Taylor 1997 beskrivs flera olika aspekter av världsmusik. [Kommentar: Här är det emellertid i boken (som visserligen är skriven av Taylor) som aspekterna beskrivs.] För Oxfordsystemanvändare är det som påpekats fotnoter som gäller. Fotnoten förs in efter skiljetecken (komma, punkt etc.). 1 Motsvarande exempel för världsmusikaspekterna blir: Olika aspekter av världsmusik behandlas i boken Global Pop. 2 Det finns flera olika aspekter av världsmusik. 3 Taylor tar i sin bok Global Pop upp olika aspekter av världsmusik. 4 Ett alternativ till den sista är: I Global Pop beskrivs flera olika aspekter av världsmusik. 5 Det räcker att ge en kort referens (t.ex. Taylor 1997 ) i fotnoten i Oxfordsystemet. Men det är vanligt att man första gången man hänvisar till en källa eller till litteratur anger en mer utförlig referens som innehåller information om författarens för- och efternamn, årtal, fullständig titel liknande den information som ges i käll- och litteraturförteckningen. Det är en bra service till läsaren som då slipper att slå upp en referens som de tidigare inte stött på i texten. Mer om att utforma referenser I de allra flesta fall kommer du att bli tvungen till att ge en mer specifik hänvisning än i ovanstående exempel. Även här kan utformningen se något olika ut men den måste vara konsekvent! Grundläggande är att efternamn, årtal och sida eller sidor finns med. Några exempel: Taylor 1997:34 Taylor 1997 s. 34 Taylor 1997, s. 34 Taylor, 1997, s. 34 [Jag kommer fortsättningsvis enbart använda den första varianten, men det står dig naturligtvis fritt att använda någon av de andra tre också så länge du är konsekvent.] Om det är flera sidor: 1 På det här viset. 2 Taylor Se t.ex. Taylor Taylor Taylor

12 Taylor 1997:34 35 [D.v.s. hänvisningen pekar på Taylors bok från 1997 och något (kanske ett resonemang) som återfinns på sidan 34 och sidan 35.] Taylor 1994:34 38 [Kanske är det ett helt kapitel som du hänvisar till eller ett längre avsnitt.] Båda ovanstående kan skrivas med f (följande sida) respektive ff (följande sidor), om antalet sidor överstiger fem är det bättre att skriva ut hela intervallet: Taylor 1997:34 f Taylor 1997:34 ff Taylor 1997:34 78 Ibland har ett verk flera författare. Verk med två författare (ibland t.o.m. verk med tre författare) brukar man ange på följande sätt: Eriksson & Nilsson 2006 Om det är fler författare anges detta med et al. (et alii och övriga ) eller m.fl. (med flera): Lundberg m.fl Det är emellertid vanligt att man första gången man har med referensen, anger samtliga författare. Ibland hänvisar man till en hel antologi (och inte enbart till en av artiklarna i antologin). Då anges redaktörens (redaktörernas) namn, följt av förkortningen red. : Byrman (red.) 2008 I Oxfordsystemet finns möjligheter att förenkla informationen i fotnoterna om flera på varandra följande fotnoter innehåller samma verk eller samma information. Detta är ett bra sätt att utnyttja systemet, men ett tips är att göra dessa förenklingar som en av de sista åtgärderna i texten när du är helt säker på att referenserna kommer att stå kvar på samma plats. Ett sätt är att använda förkortningen a.a. anfört arbete. Det innebär att det är samma verk som i föregående fotnot som man hänvisar till. A.a. kan kompletteras med t.ex. en ny sidhänvisning. Om det inte finns en tydlig författare? Alla exempel som jag tagit hittills rör hänvisningar till litteratur av olika slag. I många fall finns det flera olika typer av källor och litteratur som används, det kan röra sig om uppgifter du fått per e-post till hemsidor till intervjuer till fonogram till I vissa fall går det inte heller att få fram vem som har skrivit något, i andra fall är ens källa av en sådan art att det finns generella system för att hänvisa till dem (det är t.ex. fallet när det gäller statliga offentliga utredningar där man oftast inte anger författarnamnet utan istället förkortningen SOU samt ytterligare information). Några exempel: 11

13 Minnen ur Konstnärsgillet 1848:54 [Bok utan tydlig författare även exempelvis uppslagsverk anges ofta på det här sättet, d.v.s. sorteras på titeln.] Intervju med Birgitta Jansson 3/ [Muntlig intervju, datumet kan också anges: eller var konsekvent.] Observation 5/ [Du kanske har genomfört en serie med observationer och vill hänvisa till en av dem, då kan du skriva så här mer detaljer framgår sedan i källförteckningen.] Hoola Bandoola Band 1987, MNWCD 106 [Hänvisning till cd-skiva med Hoola Bandoola Band, namn på skivan framkommer sedan i källförteckningen. MNWCD 106 =skivnumret.] Den medeltida balladen 1995, CAP22035 [Hänvisning till cd-skiva med flera artister.] Skolverket 2011 [Hänvisning till skrift från Skolverket, i det här fallet Lgr11.] SOU 2014:4 [Hänvisning till Statens offentliga utredning, nr 4, 2014.] Detta är enbart några av många exempel på sådant som du behöver göra hänvisningar till. Det lättaste är att först bestämma sig för ett grundsystem börja gärna med att bestämma hur en bok ska hänvisas till. Om du hänvisar till källor som är specifika för din undersökning och där det inte finns en bra praxis är det en god idé att gå till andra undersökningar och se hur de har löst samma problem där. Att hänvisa till och redovisa elektroniska källor Till skillnad från böcker, fonogram, arkivmaterial och andra typer av källor och litteratur, har praxis för hänvisningar till elektroniska källor först de senare åren utformats allt mer. Till elektroniska källor räknas exempelvis hemsidor, e-post, chattar, textfiler, bloggar, cd-rom med mera. Nedanstående anvisningar om hur du kan hänvisa till internet och andra elektroniska källor, bygger på Språkrådets Svenska skrivregler (2008, 5.2.3), dit du också kan vända dig för ytterligare exempel. Hänvisningar till elektroniska källor bygger i grunden på samma principer som till andra källor och tryckt litteratur. Det ska klart och tydligt framgå vad referensen syftar till och ge tillräckligt med information så att även läsaren kan få fram det underlag som avses. Den största och absolut viktigaste skillnaden är dock att det är mycket viktigt att ange när informationen är hämtad, särskilt i fall då detta kan ändras snabbt. Du rekommenderas därför att spara någon form av utskrift eller motsvarande av den elektroniska källan i den version som den hade då du hämtade informationen från den till dess att din uppsats är godkänd. Följande är ett exempel på hur referensen till en hemsida kan se ut och hur motsvarande post i käll- och litteraturförtekningen kan utformas. Referensen gäller information som hämtats om Göteborgs kammarmusikförening, och den tänkta texten i uppsatsen är: Göteborgs kammarmusikförening har varit verksam sedan Under de här åren har de gett åtta nio konserter varje år. 12

14 Referensen till ovanstående lilla text, som bygger på information från föreningens hemsida, kan utformas på lite olika sätt: Hemsida: Göteborgs kammarmusikförening, Göteborgs kammarmusikförening, sidan besökt Göteborgs kammarmusikförening (www) [här anger www att det rör sig om en hemsida på nätet] Den skulle också kunna hänvisa till url, vilket fungerar i fall som denna där den inte är väldigt lång: sidan besökt Kommentar: Anledningen till att jag valt att kursivera Göteborgs kammarmusikförening har att göra med att jag uppfattar detta som titeln på hemsidan, och kursiverar därmed titeln på samma sätt som jag kursiverar titeln på en bok. I käll- och litteraturförteckningen behöver källan naturligtvis också redovisas. Eftersom det här rör material taget från en hemsida, kan jag exempelvis välja att enbart sätta den under rubriken Elektroniska källor eller Internet. Vad du väljer för rubrik här beror lite på hur många olika typer av elektroniska källor som du har och hur många poster det är av varje. Om du sammantaget enbart hänvisar till en hemsida, en chatt och en e-post, räcker det mycket väl att samla dessa under en gemensam rubrik förslagsvis Elektroniska källor så länge det tydligt framgår för varje post vad det rör sig om. Men om du har ett antal poster från internet och ett antal hänvisningar till e-postkonversationer, kan du mycket väl sätta dem under rubriker som Internet och E-post. Tillbaka till vårt exempel. Tumregeln är som sagt att läsaren ska kunna få fram vad det är för något som du har tagit del av. Motsvarande post i käll- och litteraturförteckningen till ovanstående referens kan utformas så här: Elektroniska källor Internet alt. Hemsidor Göteborgs kammarmusikförening, < sidan besökt I vissa fall är det inte en hemsidas första sida som du har hämtat din information ifrån. Då är det särskilt viktigt att ange fullständig url i källförteckningen. Följande är en hänvisning till information om sångerskan Lena Willemark som jag fått från en hemsida för Gotland Chamber Music: Gotland Chamber Music (Presentation av Lena Willemark), sidan besökt Kommentar: Här har jag valt att i referensen förtydliga att det är just presentationen av Lena Willemark som jag har hämtat min information från, eftersom titeln på sidan fortfarande är Gotland Chamber Music. Detta är en läsarservice i första hand, men eftersom jag gör det här så finns den även med i källförteckningen: 13

15 Gotland Chamber Music. (Presentation av Lena Willemark.) sidan besökt På motsvarande sätt kan du också utforma referenser till andra typer av elektroniska källor, läs vidare i Svenska skrivregler och diskutera utformningen med din handledare för exempelvis e-post, chattar, bloggar etc. Internet används i dag ofta också som källa för att få fram vetenskapliga artiklar och litteratur, både sådant som är digitala versioner av pappersutgåvor och sådant som är utgivet i exempelvis nättidskrifter. Dessa hade i uppsatsen i normalfall redovisats som litteratur, och där bör de fortfarande placeras med en kompletterande angivelse varifrån de kommer. Följande är ett exempel på en artikel som gavs ut 2005 i Svensk tidskrift för musikforskning men som sedan scannats in och gjorts tillgänglig digitalt. I referensen i den löpande texten står det: Larsson 2005:55. I käll- och litteraturförteckningen finns den under rubriken Litteratur, eftersom det är så vi tänker att den är använd i sammanhanget: Larsson, Anna (2005). Musikcirkelrörelsen Om amatörmusicerande som folkbildning, Svensk tidskrift för musikforskning, vol. 87, Kommentar: Till ovanstående är det också möjligt att hänvisa till den url där den inskannade artikeln finns, om inte annat som en extra tjänst till läsaren som då får lättare att ta fram den. Jag har valt att här inte göra detta då artikeln också finns i en pappersversion, men båda varianterna förekommer ofta. Ett problem som kan uppstå med den här typen av litteratur är att ange en sida. Det kan dock lösas genom att hänvisningen till en sådan artikel (i fotnot eller inom parentes) utformas på följande sätt: Lilliestam 2005:u.s. [u.s. = utan sida] Se bilaga 2 för motsvarande post i litteraturförteckningen. Att redogöra för källor och litteratur Läsaren kommer inte att ha särskilt stor hjälp av dina referenser om han eller hon inte kan få fram vad referensen hänvisar till. Därför är alla referenser kopplade till en lista eller, om du vill, redogörelse för de källor och den litteratur som använts i uppsatsen. Den kallas ofta för käll- och litteraturförteckning, referenser eller något liknande och här finner läsaren mer utförlig information om de källor och den litteratur som åsyftas i referenserna. Grundstrukturen i förteckningen utgår från skillnaden mellan vad som räknas som källa och vad som räknas som litteratur. En källa är det material som bearbetas i undersökningen hit hör t.ex. intervjuer, musikalier, foton, fonogram, statistik etc. D.v.s. i praktiken det material som på något sätt undersöks eller behandlas i uppsatsen. Till litteratur räknas t.ex. tidigare forskning som är redovisad i artiklar, böcker etc. 14

16 Vad som i den enskilda undersökningen ska räknas som källa respektive litteratur bestäms av hur du har använt dig av materialet. Är undersökningen en analys av musikhistoriska handböcker, då är dessa källor. Men om du i undersökningen använder dig av musikhistoriska handböcker för att t.ex. hämta biografiska uppgifter, då är de litteratur. Det är vidare vanligt att skilja mellan olika typer av källor. Man talar ofta om otryckta och tryckta källor, och på senare år även om elektroniska källor. Till otryckta källor hör t.ex. handskrifter, intervjuutskrifter och liknande. Till tryckta källor hör t.ex. programblad, annonser, massproducerade fonogram. I källförteckningen anges otryckta källor och tryckta källor med separata underrubriker. Det är därefter att rekommendera att även under respektive källkategori sortera de olika källtyperna i undergrupper, särskilt om du har många olika källtyper som du hänvisar till. Exempel på sådana undergrupper är: intervjuer, enkäter, fonogram och musikalier. För källmaterial hämtat från arkiv sorteras dessa vidare under ort och (ofta) arkivinstitution. Både litteratur- och källförteckningen ställs upp i bokstavsordning. För böcker och artiklar gäller att författarens namn, tryckår, titel (om artikel både artikelns titel och titeln på den volym som den ingår i), förlagsort och förlag är med. För artiklar som är hämtade ur antologier ska du dessutom ange vilka sidor som artikeln sträcker sig över och namnet på redaktören till den antologi som artikeln ingår i. Om artikeln är hämtad ur en tidskrift anges enbart tidskriftens namn samt uppgifter om årgång, volym och om det finns nummer. Observera följande: - Det ska vara fullständig titel huvudtitel och eventuella undertitlar. På många böcker anges enbart huvudtiteln på framsidan, den fullständiga titeln framgår av titelsidan. - Det ska vara förlagsort och inte tryckort som ska anges. I många fall är förlaget stationerat i t.ex. Stockholm medan tryckeriet kan finnas någon helt annanstans. - Om en bok kommit ut i flera upplagor bör du ange vilken upplaga som du har använt om det skiljer sig mellan upplagorna är detta ännu viktigare. - Om du använder en senare upplaga av ett äldre verk exempelvis en återutgivning av en text av Karl Marx är det bra om du både anger originalåret och året för den upplaga som du har utgått från. - Det är utgivningsår som gäller! För vissa tidskrifter som kommer ut årligen kan det skilja sig mellan utgivningsår och det år som anges på tidskriftens framsida. - Författarnas förnamn ska vara utskrivet, och inte enbart anges med initial. - Samtliga artiklar ska ha angivet vilka sidor de sträcker sig över. Om du är osäker på förlag, förlagsort, utgivningsår etc. kan du för de flesta titlar få fram dessa uppgifter i databasen Libris. Material från internet som inte går under kategorin litteratur (se ovan) kategoriseras som nämnts ofta som elektroniska källor. Observera att för internetsidor ska hela URL-adressen för just precis den sida som du besökt anges i käll- och litteraturförteckningen, även om det blir långt! Jag använder mig ofta av <> för att skilja adressen från övrig information och tydligt tala om var den börjar och slutar men det är lika 15

17 vanligt att utesluta <>. Datum för besök ska också anges. Det är vidare viktigt att göra en utskrift av t.ex. den hemsida som du studerat och spara den tills det att uppsatsen är godkänd och klar, på så sätt vet du hur den såg ut vid den tidpunkt som besöket gjordes. Mer om hur du kan ange elektroniska källor i källförteckningen framgår i senaste upplagan av Svenska skrivregler, (Språkrådet 2008) En käll- och litteraturförteckning för de referenser som angetts ovan kan se ut som i bilaga 2. Rådgör gärna med din handledare om hur du ska utforma dessa delar av uppsatsen. Utformandet av texten Som du redan sett i inledningen till denna instruktion har omfånget på den uppsats som du arbetar med angetts med antal tecken. Det beror på att val av teckenstorlek, typsnitt, radavstånd och vilken layout du väljer kan påverka sidantalet betydligt. Det är dock inte oviktigt att ta sig en funderare på hur texten bör se ut, om det ska vara rak högeroch vänstermarginal (som i den här texten), eller enbart rak vänstermarginal, om du vill ha enkelt eller dubbelt radavstånd etc. Även här är det viktigt att vara konsekvent. Det finns tonvis med litteratur om hur en text bäst utformas, här ska enbart ges några allmänna råd. De första gäller styckeindelning. De två vanligaste varianterna på styckeindelning som man stöter på i uppsatser är att styckena hänger ihop (som i den här texten) eller att de särskiljs från varandra med en blankrad. Väljer du det första alternativet är det viktigt att du tänker på följande: - första stycket efter ny rubrik, efter blockcitat och efter illustrationer ska inte ha något indrag - de följande styckena bör ha ett indrag som i millimeter ungefär motsvarar typstorleken i punkter (skriver du med 12 punkter gör du 12 millimeters indrag). Välj ett typsnitt för brödtexten som du håller dig till i hela uppsatsen. Samma typsnitt kan du också välja till rubrikerna, men här har du möjlighet att om du vill välja ett annat typsnitt. Teckenstorleken bör vara lagom stor, vanligt är 12, 13 eller 14 pt. Denna text är skriven med typsnittet Times New Roman och med teckenstorlek 13 pt. Ett viktigt hjälpmedel för läsaren är rubrikerna. Ofta laborerar man med flera olika rubriknivåer där den största motsvarar ett kapitel eller längre avgränsat avsnitt. För att skilja rubrikerna från brödtexten är dessa ofta i fetad stil. För att skilja de olika rubriknivåerna från varandra laborerar man med teckenstorleken. Det är bra om läsaren enkelt kan läsa av vilken rubriknivå han eller hon befinner sig på det ger bl.a. en fingervisning om man börjar läsa ett nytt avsnitt eller om det följande avsnittet innehållsmässigt ligger nära det tidigare. Tre, max fyra, rubriknivåer är rimligt. Den minsta kan t.ex. ha samma teckenstorlek som brödtexten men i fetad stil, därefter kan varje rubriknivå var 2 pt större. Pröva dig fram efter att du valt typsnitt. Så här brukar mina rubriknivåer se ut när jag arbetar med tre nivåer: Rubriknivå 1 (Times New Roman, 17 pt) Rubriknivå 2 (Times New Roman, 15 pt) Rubriknivå 3 (Times New Roman, 13 pt) 16

18 Ett vanligt sätt är också att numrera rubrikerna hierarkiskt: 1 Rubriknivå Rubriknivå Rubriknivå 3 Första siffran står för kapitel, andra siffran för att det som följer är en underrubrik till kapitlet, tredje siffran för att det är en underrubrik till underrubriken. Rubrikerna listas i innehållsförteckningen där även deras förhållande till varandra framkommer. Se bilaga 1 för två varianter av samma innehållsförteckning. Att citera Det är enormt viktigt att alltid ange varifrån du tar ett citat! Citat ska dessutom vara ordagrant avskrivna (inklusive ev. stavfel, konstiga formuleringar etc.) och de ska på något sätt markeras i texten. Undvik att skriva citaten i fetad eller kursiverad stil. Ett citat kan markeras på två sätt: i löpande text eller som blockcitat. Citat som vävs in i den löpande texten (brödtexten) markeras med citattecken ( ). Om citatet i sig innehåller ytterligare ett citat (det händer ganska ofta), ska citattecknen för det citatet ändras till enkla citattecken ( ). T.ex.: Jansson diskuterar hur faderns beskrivs i balladen och skriver att i en text kallas han bara en man. (1999:55). Ett citat som är något längre kan med fördel skrivas som blockcitat. Blockcitat skiljs från den övriga texten genom marginalindrag och mindre teckenstorlek (ofta 2 pt mindre, här i 11 pt). Blockcitat ska vara utan citattecken och eventuella citat i citatet får behålla sina citattecken som de är. Ett blockcitat som är hämtat från samma ställe som ovan kan se ut på följande sätt: Det allra vanligaste är att fadern inte omnämns alls. I en text kallas han bara en man. I övrigt förläggs alltså visans skeende till ett lägre socialt plan. Fadern kallas i sex varianter bonde, i tre fiskare, i en torpare och i en skeppare. (Jansson 1999:55) Det är vanligt att man i en text vill göra ett längre utdrag från en annan text, samtidigt som man vill utesluta vissa delar. Det är då viktigt att markera att du tagit bort något. Detta gör du med tre punkter: [ ] Ovanstående exempel där det fattas en del: Det allra vanligaste är att fadern inte omnämns alls. I en text kallas han bara en man. [ ] Fadern kallas i sex varianter bonde, i tre fiskare, i en torpare och i en skeppare. (Jansson 1999:55) Ibland ser man att det [---]. Det innebär att istället för några ord eller enstaka mening är det som är borttaget av betydande längd. 17

19 Hakparenteser kan också användas till att ge kortfattade kommentarer till citatet. Det är kanske en felstavning som du vill visa att du sett, den kan markeras med [sic!] d.v.s. latin för så, betyder ungefär ja, det står faktiskt så. Det kan också finnas behov för att komplettera med ett ord för att göra citatet begripligt, även det bör markeras: I en text kallas han [fadern, min anm.] bara en man. (Jansson 1999:55). I det nyss nämnda exemplet har jag dessutom markerat att det är jag som gjort anmärkningen. I fall där du förtydligar ett ord är detta ofta onödigt, men i vissa situationer kan det vara bra. Exempel på sådana situationer är om du särskilt vill markera något i texten genom att tillföra en kursivering som från början inte fanns med i citatet. Det gör du eftersom kursiveringen i sig de facto ändrar citatet och utan markeringen blir det en felcitering: Det allra vanligaste är att fadern inte omnämns alls. I en text kallas han bara en man. I övrigt förläggs alltså visans skeende till ett lägre socialt plan [min kursivering]. Fadern kallas i sex varianter bonde, i tre fiskare, i en torpare och i en skeppare. (Jansson 1999:55) Var noga med att när du citerar, inte förvränga det som författaren till originalet har avsett. Särskilt viktigt är detta när du citerar ur intervjuer som du har genomfört. Utelämnandet av en mening här och där kan lätt förvränga vad som avsetts med uttalandet och därmed det som informanten från början egentligen har sagt. Det är en bra idé att fördjupa sig ytterligare i begrepp som referera, citera etc. innan du sätter dig ner och börja skriva. Ett bra ställe att göra detta på är i den s.k. Antiplagieringsguiden som trots sitt namn inte enbart handlar om plagiering. Den hittar du på: Slutventileringen Det sista stora steget i arbetet med en uppsats är ventileringen. Vid ventileringen granskas och diskuteras uppsatsen genom att dess styrkor och svagheter lyfts fram. Hur en sådan ventilering går till är i princip detsamma för uppsatser och avhandlingar, även om det naturligtvis tar olika lång tid. Varje uppsats läses av en person extra noggrant. Hans eller hennes ansvar är att kritiskt granska olika aspekter av uppsatsen och lägga fram dem vid seminariet. Den person som har detta ansvar kallas för opponent, motsvarande beteckning för den som har skrivit uppsatsen är respondent. Vid seminariet deltar också examinatorn, det finns också ofta en ordförande som ser till att tider hålls m.m. Dessutom finns det möjligheter för åhörarna ( golvet ) att delta i diskussionen. Det är viktigt att opponenten har förberett sig väl, att opponeringen tar upp sådant som är relevant, att både för- och nackdelar lyfts fram och att eventuell kritik läggs fram på ett konstruktivt sätt, gärna med förslag på hur respondenten kunde ha gjort istället. Det är bra om opponenten också kan visa på vad det är som gör något i uppsatsen särskilt bra, och inte nöja sig med att det är bra. Opponenten skall granska både formalia och sakinnehåll, men helst lägga tonvikt vid det senare. Det är t.ex. onödigt att lägga dyrbar tid på petitesser och små stavfel, dessa är bättre att förmedla till respondenten separat. Men om formalian är utförd på ett sådant sätt att det försvårar förståelsen av arbetet skall detta naturligtvis 18