INBLICK: AFRIKA Ögonblick, berättelser och reportage från Evangeliska Frikyrkans arbete i Afrika 2011

Transkript

1 INBLICK: AFRIKA Ögonblick, berättelser och reportage från Evangeliska Frikyrkans arbete i Afrika 2011

2 2 Från ett trasigt paradis Jag går längs stranden och hör palmbladen smattra i takt till Indiska oceanens turkosblå andetag. Glada rytmer på avstånd, vita leenden passerar förbi. Plötsligt: en kväljande stank av avlopp. Sekunden efter står en pojke med bedjande ögon framför mig. I hans mörka blick ryms ett land och en kontinent sargad av korruption, sjukdomar och hopplöshet. Intrycket av Mocambique, och flera av de länder jag mött under min Stepoutperiod, är ett sammelsurium av kontraster. Soplukt och enorma behov blandas med otaliga flukter av paradiset: församlingen i Swaziland som vill hjälpa de utsatta barnen, ungdomsledaren Messias i Mocambique som längtar efter en relevant och levande kyrka, Margit, Mavis och Inga-Maj i Sydafrika som vägrar att pensionera sig... Mitt emellan paradisdoft och soplukt har jag blivit alltmer övertygad om att vi behöver varandra, precis som Bernth-Åke ger uttryck för i intervjun bredvid. I Sverige har vi rullat i andra trasighetsdiken. Genom att finnas på plats bland de mest utsatta blir vi också påminda om att Gud verkar föredra att visa sig i det allra minsta och svagaste. När Gud valde sin egen mor, valde han en fattig flicka. Eller som Stepoutaren Simon Nilsson fick erfara när han hörde en föräldralös pojkes aftonbön. Jag såg att den här pojken hade mer än mig, trots att han inte hade någonting. Under våren har jag haft förmånen att besöka fem av de sju länder EFK samarbetar med i Afrika. Tanken med denna tidning är att ge en inblick i några av de projekt och människor som finns där. Det är inte tänkt att vara en heltäckande bild, och de länder jag inte besökt har naturligt fått mindre utrymme. Jag hoppas att något av reportagen eller människorna kan få beröra, förvåna eller göra dig glad. /Elin Klemetz INBLICK:AFRIKA - Intervju med EFK:s regionledare i Afrika MOCAMBIQUE - En groende ungdomsrörelse - Hon vill väcka kyrkan - Laulane i förvandlingsfas SYDAFRIKA - Förlag på egna ben - Sweetwaters pärlor - Växtplats för teologer - Det började med en husvagn ZAMBIA - Verkligheten på ett afrikanskt missionssjukhus - En nydöpts reflektioner - Med passion för bön - Ett historiskt mahognyträd SWAZILAND - Drömmen om utbildning - De längtar efter att göra skillnad BOTSWANA - Växande församlingar TEMA-REPORTAGE - Simon fann Gud och kärleken på andra sidan jorden - I tjänst livet ut RCA - De vill stärka bayakafolket - Ny sjuksköterskeutbildning - På väg söderut TANZANIA - Alfabetisering bland massajer - Evangelisation i fokus Text, foto och redigering: Elin Klemetz

3 Regionkontoret på plats i Afrika För ett och ett halvt år sedan flyttade EFK:s regionkontor för Afrika från Örebro till Maputo, Mocambique. Regionledare Bernth-Åke Ottosson delar med sig av framtidsvisionerna. Hur har den första tiden varit? Att bosätta sig utomlands för första gången i livet, och i Mocambique, var en utmaning. Folk skrämde oss en del värmen, att inget fungerar... Men det har gått bättre än vi trodde. Vad är skillnaden att vara på plats? Vi kommer mycket närmare våra partners. Eftersom vi själva lever under mer samma villkor, får man en helt annan förståelse. Resultatet i ett längre perspektiv blir att vi kan ge stöd på ett bättre och säkrare sätt. Det är mindre risk för felsatsningar när vi ser behoven med egna ögon. Efter sommaren flyttar kontoret till Nelspruit i Sydafrika. Varför? Mocambique ligger ute i kanten i vår region. Det blir smidigare och billigare med resorna. Nu kommer också nya missionärer till Maputo, så det finns inte längre samma behov av oss här. Hur ser framtiden ut? Visionen är att vi ska kunna fungera som en bas för träning, stöd och hjälp till våra partners. Vi kommer också bli fler på kontoret framöver. Johanna Rudolfsson kommer bland annat arbeta med stipendier, och Matilda Hector som utlandsinformatör. På längre sikt ser jag framför mig att regionkontoret kan ut- Bernth-Åke Ottosson, regionledare för Afrika. vecklas till en bas för människor som kommer och gör kortare eller längre insatser i regionen. Och för EFK:s arbete i Afrika i stort? Jag tror att vi har en viktig uppgift även i framtiden. Våra partners ligger långt framför oss när det gäller evangelisation och församlingstillväxt. Men de är i stort behov av stöd när det gäller fördjupat lärjungaskap. Man brukar säga att den afrikanska kyrkan är en mil vid, men bara några centimeter djup. Det behövs också stöttning i organisation och administration. De flesta av dessa länder blev självständiga för bara 50 år sedan. Ändå lägger vi samma måttstock på dem som på oss, och säger att de är svaga. Jag tror också att vi behöver finnas här för att de har saker här som vi behöver lära oss i Sverige. Vad för något? Den andliga dimensionen... Jag tror vi har haft den en gång i Sverige, men det rationella tänkandet har trängt ut den. Här är den mer verklig vilket ger en helt annan jordmån för församlingsarbete och evangelisation. 3

4 MOCAMBIQUE MOCAMBIQUE Igreja Uniao Baptista Moçambique (IUBM) har medlemmar. EFK stöttar förutom samfundet uppstarten av sociala projekt i kyrkan. En groende ungdomsrörelse Ungdomsrörelsen i IUBM är alldeles nyfödd, men har stora visioner för förnyelse i kyrkan. Just nu planeras för den andra nationella konferensen någonsin. Det krånglar lite med sladdarna innan keyborden är inkopplad, men snart ekar lovsången på portugisiska och det lokala språket shangan mellan de vita väggarna i kyrkan i centrala Maputo. För en som kommer hit för första gången är detta lovsångspass inte någon spektakulär händelse. Men faktum är att det är en av de första gångerna tonerna från ett musikinstrument fyller luftrummet i kyrkan sedan den byggdes. En av förklaringarna till förbudet är att de traditionella instrumenten förknippades med tillbedjan av förfäders andar. Sedan har förbudet fortsatt utan att ifrågasättas. Att få spela instrument till lovsången Invånare: 22,9 miljoner Språk: Portugisiska och runt 50 stamspråk Religion: Kristendom, trad. religioner, islam Medellivslängd: 48 år Styre: Republik. Självständigt har varit en av de punkter ungdomsrörelsen har arbetat för, och nu äntligen fått igenom. Vi beslutade att vi måste få lovsjunga fritt i kyrkan. Det är bibliskt att använda sig av instrument. Tidigare delade man också upp män och kvinnor i kyrkan, men vi beslutade att börja lovsjunga tillsammans. Det är en stor grej det känns som början på något nytt, säger Messias M. Liquelique, ledare för ungdomsrörelsen i Maputoprovinsen. Första fröet till en självständig ungdomsrörelse inom kyrkan såddes 2008 på samfundets årliga möte. Innan dess hade det funnits lokala ungdomsmöten, men väldigt lite kontakt mellan ungdomarna i det stora samfundet. Några av ungdomsledarna inbjöds till mötet och upptäckte att de delade många av de frågor de ville driva. Första nationella konferensen ordnades sommaren 2010, med stöd från Detta hade vi organiserat själva - och för första gången kunde vi uttrycka oss fritt 4 Messias Liquelique, ledare för IUBM:s ungdomsrörelse i Maputo.

5 MOCAMBIQUE Ungdomar från olika församlingar i UBM träffas regelbundet för bön, undervisning och lovsång. Just nu satsas på att samla in pengar till sommarens nationella konferens. EFK. Messias var en av de drivande i planeringen. Det blev mycket större än vad vi förväntade oss! Vi trodde det skulle komma runt hundra ungdomar, men det kom 300. De bidrog också med det som vi hade bett dem att göra. Vi försökte att inte fokusera på att diskutera problem, utan hitta lösningar. Generellt sett har vi upplevt att kyrkan inte litar på ungdomarna. Men detta hade vi organiserat själva och för första gången kunde vi uttrycka oss fritt. Ett av de stora områdena de vill se förändringar i är fördjupat lärjungaskap. Messias upplever att många ungdomar försvinner från kyrkan i samband med att de börjar studera vidare. De ser inte kyrkan som något attraktivt längre. Vi behöver erbjuda dem något som får dem att växa. Men socialt arbete är också en viktig bit. Kyrkan ska inte bara ägna sig åt människors andliga behov. Många i vår kyrka är fattiga hur kan vi hjälpa dem? Att ha en kyrka som bidrar både andligt och socialt - det är drömmen. Även evangelisation står högt upp på prioriteringslistan. Våra kyrkor växer biologiskt (genom att folk får barn), men det är inte många nya som kommer till tro. Vi vill satsa på att nå människor utanför kyrkan. Nu är de mitt uppe i planerna för sommarens konferens, som ska hållas i Beira i mitten av landet. På schemat finns bland annat bibelfördjupning och konkreta aktuella frågor i kyrkan som hur församlingarna och ungdomsarbetet kan bli mer självförsörjande. Vårt mål är att bidra till ungdomars andliga utveckling. Om de mognar i tron och som personer, blir de ansvarsfulla församlingsmedlemmar. Då kommer många av de problem vi ser idag i våra kyrkor att försvinna. 5

6 MOCAMBIQUE Hon vill väcka mocambikanska kyrkan för en trasig omvärld För Eva Paulo blev teologistudierna en ögonöppnare. Nu vill hon uppmana kyrkan till engagemang för utsatta i Mocambique. På 1990-talet i efterdyningarna av inbördeskrigen räknades Mocambique som ett av världens fattigaste länder. Sedan landet stabiliserats politiskt har det blivit bättre, men fortfarande lever runt 75 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen 1,25 dollar per dag. Medelåldern för en mozambikan ligger på runt 48 år att jämföra med Sveriges Jag visste inte ens att det fanns sådant som projekt för föräldralösa, och jag visste inte heller att det stod så mycket i Bibeln om detta. dryga 81 år. Men att gripa in i situationen och försöka hjälpa är inte självklart för kyrkan, som själva har problem med ekonomin. Eva Paulo ser det som sitt uppdrag att sprida undervisning om vad Bibeln säger om hur vi ska leva. Själv fick hon upp ögonen för vikten av god teologisk undervisning när hon flyttade från hemstaden Nampula och började på bibelskolan i Laulane Jag tvivlade först på att läsa teologi, jag visste inte vad jag skulle använda det till. Men det var innan jag förstod att kyrkan har ansvar för en helhetssyn när det gäller att evangelisera. Det handlar inte bara om att predika Guds ord, utan också hjälpa människor i deras behov. Innan visste jag inte ens att det fanns sådant som projekt för föräldralösa, och jag visste inte heller att det stod så mycket i Bibeln om detta. Mina ögon öppnades verkligen. 6 Eva Paulo vill se kyrkan involverad i samhället. Eva och hennes man fick stipendium till att fortsätta läsa på ett teologiskt seminarium i Sydafrika. Där fortsatte hon att inrikta sig på utveckling och socialt arbete, och efter sin examen fick hon erbjudandet av IUBM att komma tillbaka och börja jobba med

7 sociala projekt i kyrkan i Mocambique en satsning som EFK är med och stöttar. När jag blev ombedd att göra det här kände jag ett stort ansvar på mina axlar. Vi bad mycket om hur vi skulle kunna starta. Ett av bönesvaren var att vi fick två praktikanter från Sverige. Under våren gjorde Eva en resa genom landet tillsammans med två praktikanter från Stepout. Bland annat föreläste Emma Rolf, socialarbetare, om behoven för utsatta barn. För många i församlingarna var budskapet helt nytt, och Eva berättar att responsen varierade. I Mocuba fick vi mycket positiv respons en pastor sa att de inte kände till detta förut. Men en del ledare är negativt inställda till att hjälpa exempelvis föräldralösa barn utanför kyrkan, eftersom de inte vill ta resurser från kyrkan till det. Men det är så tydligt i Bibeln att vi har ett sådant ansvar! Eva pratar om grundläggande undervisning om kyrkans ansvar, men också hur kyrkan konkret kan svara på behoven. Allt från att lära ut hur människor kan MOCAMBIQUE Ett av projekten som existerar idag på bibelskolan Laulane är en syskola för kvinnor. säkerställa sin försörjning genom bättre planering och bevattningssystem av odlingar, till förebyggande av hiv/aids och direkt hjälp till föräldralösa barn. En början är att börja undervisa framtidens ledare i socialt ansvar och utveckling på bibelskolan i Laulane, något som förmodligen kan starta till hösten. Allt jag litar på är Gud, säger Eva. Om man kan visa på att det står i Bibeln, tror jag att människor kommer att försöka göra något. Det kommer att förändras. Men nyckeln är undervisning. Laulane i förvandlingsfas Ny färg och ny kvalitet. Bibelskolan på Laulane i Maputo står inför stora utmaningar när skolan vill få rätt att utfärda nationellt godkänd examen. Det sticker i näsan av lukten av nymålat väggarna i boendelängan har fått ny ljusbeige färg de två senaste veckorna. Sist jag var på besök sov eleverna på madrasser på golvet we are still praying for beds som rektor Martinho Paulo uttryckte det. Men nu står nya svarta våningssängar på plats. Näst på tur för renovering står köket. Utanför byggnaden sitter ett par bibelskoleelever och kokar sina lunchbönor över öppen eld något annat sätt att laga maten på finns inte i nuläget. Men det är inte bara byggnaderna som 7

8 MOCAMBIQUE Minezes Ernesto kokar bönor åt sitt matlag på lunchrasten. Minezes är 22 år och går första terminen på bibelskolan. I framtiden vill han bli evangelist och läkare. 8 genomgår förändringar. Martinho Paulo tillsattes som rektor på skolan förra året, och vill förbättra kvaliteten på undervisningen på skolan. Just fördjupad utbildning ser han som ett stort behov bland pastorerna ute i landet. Skolan har funnits i 20 år, men lär fortfarande ut på exakt samma sätt. I takt med att världen utvecklas behöver vi också utveckla vår undervisning. Vi försöker nu få till att bli godkända av staten Martinho Paulo, rektor på Laulane. I bakgrunden skymtar majsodlingen på tomten. för att examinera teologistudenter. Den stora utmaningen är ekonomin, för att till exempel ha råd med lärarlöner. Idag görs lärarinsatserna på frivilligbasis. Bibelskolans knappa resurser bottnar enligt Martinho framför allt i bristen från stöd från församlingarna. Många känner inte att det har något ansvar för den men den tillhör hela kyrkan. Jag vill se människor bli involverade och engagerade. Vi kan inte bara vända oss till Sverige och andra länder. Vi har mycket mänskliga resurser som skulle kunna bidra här. Idéer finns också på att utveckla bibelskolans område för att få inkomster, utöver odlingarna de har idag. Vi har mark vi skulle kunna bygga ett gästhus med konferensrum som vi kan hyra ut. Vi får förfrågningar, men har ingen plats över i nuläget.

9 SYDAFRIKA EFK har tre samarbetskyrkor i landet, men stöttar även Place of Restoration, UBI och ett självhjälpsprojekt till kvinnor Förlag på egna ben Mission Press har i många år fått stöd från EFK, men är nu helt självgående. Eileen Bowyer och dottern Vanessa Drimmie upplever det som unikt att jobba för ett företag som kan stötta dem som inte har råd med böcker. Förlagets mest populära bok genom tiderna är sångboken på zulu, Icilongo Levangeni, som trycktes i sitt första exemplar i Mission Press lokaler Boken är fortfarande en av de absolut mest sålda på ett och ett halvt år säljs runt exemplar av den ekumeniska sångboken. Det finns ett gigantiskt behov. Många av de svarta kyrkorna har inte tillgång till teknik som overhead eller projektor. Och de gillar de gamla hymnerna, de är fortfarande aktuella. Det är inte så ovanligt att man hör folk sjunga på dem när man är ute och går på stan, berättar SYDAFRIKA Invånare: 49,3 miljoner Språk: 11 officiella, bl.a engelska, zulu, afrikaan. Religion: Majoriteten kristna Medellivslängd: 52 år Styre: Republik. Första fria valet år Eileen Bowyer. Lagerlokalen bakom butiken är fullproppad med böcker och publikationer. Från början hade förlaget sitt eget tryckeri här, men idag trycks böckerna på andra håll. Förutom att ge ut egna böcker, köper Mission Press in biblar och kristen litteratur som säljs vidare. Den billigaste bibeln kostar bara drygt 20 svenska kronor. Båda upplever det som en förmån att jobba i ett företag som bygger på kristen grund. Från att tidigare ha varit beroende av donationer från bland annat EFK, går verksamheten numera runt av sig själv. Vinsten går tillbaka till tryckeriet. Vi kan också ge rabatt på böcker och biblar till dem som inte har råd att köpa, och även ge donationer till bibelskolor och kyrkor. Istället för att behöva hjälp kan vi nu ge till andra, säger Eileen. Förlaget Mission Press ligger i Durban. Förutom boklager rymmer lokalerna en helt ny butik med ett brett utbud av kristen litteratur och presenter. 9

10 SYDAFRIKA Kvinnorna kallar sig själva Kärlekens klubb. Några av dem har kommit hit ända sedan starten. Sweetwaters pärlor 10 Nu kan jag säga: tack gode Gud - du tränade mig förut. Mavis Ngubo ser sin egen erfarenhet av fattigdom som en tillgång. Hon och Inga-Maj Dahlgren har i 23 år arbetat tillsammans för att stärka fattiga och arbetslösa medsystrar i Sweetwaters. Inga-Maj Dahlgren kom till Sydafrika 1965 och började arbeta på Union Bible Institute1978. Idag är hon och hennes man Ulf pensionärer. Där är hon min pärla!, utbrister Inga-Maj Dahlgren och omfamnar Mavis Ngubo som kommer emot oss med ett varmt leende, klädd i en mörkblå klänning med små vita rutor på. På baksidan av hennes hus står ett enkelt hus med plåttak. Inuti sitter kvinnor i alla åldrar längs väggarna och på golvet. Aktiviteten är i full gång. Små glaspärlor träs på trådar och bildar vackra smycken, penslar fyller noggrant i blomslingor på vita dukar och bibelfodral sys ihop med lädersnören. Sweetwaters ligger i en grönskande dal, nära Pietermaritzburg i östra Sydafrika. Några minuter bort ligger fina hus med stora gräsmattor, men här blandas lerhyddor med enkla hus, ofta med stora

11 familjer. En fjärdedel av landets befolkning är arbetslösa och bland de yngre hela 50 procent. Mest drabbade är unga, svarta kvinnor, bland annat för att de förväntas ta hand om familjen efter dödsfall orsakat av hiv/aids. Brist på utbildning och erfarenhet tillsammans med hopplöshet leder ofta till att människor blir sittande sysslolösa. Mavis växte själv upp i Sweetwaters i en fattig familj som inte hade råd med hennes skolgång. Men efter att ha fått chans att läsa på bibelskolan UBI fick hon i uppdrag att arbeta med evangelisation i ett utsatt område. Till en början var det tufft. Hon mådde inte bra, fötterna värkte efter de långa heta dagarna, och hon började ifrågasatte om det verkligen var vad hon skulle göra. Ändå upplevde hon ett tilltal från Gud att fortsätta. SYDAFRIKA Samtidigt jobbade den svenska missionären Inga-Maj Dahlgren nära Sweetwaters, och såg de stora behoven. Hon tog initiativ till att servera näringsrik soppa till de mest undernärda barnen i skolorna. Inga-Maj ville ha någon att jobba tillsamman med, och frågade Mavis. Tillsammans gjorde de hembesök, lärde känna familjer, och gav de mest behövande mat och förböner. Behoven var så stora vi fick be till Gud varje dag att leda oss till de som behövde det bäst. Efter apartheidregimens fall började staten satsa på skolbespisning, vilket öppnade för Inga-Maj och Mavis att gå vidare. Istället såg vi behovet av att styrka kvinnorna som slet för att få mat till barnen, berättar Inga-Maj. Mavis Ngubo (t.h) arbetade tidigare som evangelist på olika ställen i Sydafrika och Swaziland. Nonjabulo Hadebe (t.v) gör smycken i Sydafrikanska flaggans färger. 11

12 12 SYDAFRIKA På baksidan av Mavis hus frodas grönsaker i en trädgård, där kvinnorna arbetar vissa dagar. I ett annat litet hus bakas kakor och bröd. Förtjänsterna från att sälja handarbeten, bröd och grönsaker gör att de kan försörja sina familjer eller i alla fall få hem grönsaker till middagen. Kvinnorna i projektet väljs ut det ska finnas ett verkligt behov, och motivation att arbeta. Att bara ta emot gör människor lata, men vi ger möjlighet till arbete, säger Mavis. Genom projektet kan de stötta varandra, be tillsammans, få arbetslivserfarenhet och självförtroende. Nonjabulo Hadebe är en av dem som kommer varje vecka. Hon är 23 år, har tre barn och bor tillsammans med sin moster och hennes barn. Nonjabulo visar upp halsband och skärp i sydafrikanska flaggans färger. Det här underlättar mycket för mig och min familj jag kan sätta mat på bordet på grund av det här, säger hon. Men för henne, liksom många andra, kvarstår drömmen om ett riktigt jobb. I flera år har hon sökt utan att få något. Projektet står för hälften av materialkostnaden, och kvinnorna får sälja sina verk på egen hand. Jag älskar att jobba med de här kvinnorna. Ibland är det svårt. Men det är bara Gud som ger mig kraften Kanske kommer Gud att ge mig ett jobb en dag. Men jag är glad att vara vid liv. Mavis har efter många år av hembesök upptäckt att lyssnandet är minst lika viktigt som givandet. Man behöver ha ett intresse för människors situation först då öppnar de sina hjärtan för en. I efterhand kan hon också se sin egen bakgrund som en tillgång. Nu kan jag säga: tack gode Gud du tränade mig förut. I och med att jag själv har varit fattig, så förstår jag deras situation. Samtidigt är samarbetet med Inga-Maj och kontakten med EFK i Sverige det som gör att hon har möjlighet att göra något. Jag kan hitta in i fattiga familjer, men hade annars inte haft några resurser att hjälpa. Både Inga-Maj och Mavis är i pensionsåldern men ingen av dem vill pensionera sig från arbetet i Sweetwaters. Båda två poängterar att de tror att det är Gud som gör att de kan och orkar fortsätta. Jag har alltid känt mig ovärdig att kallas missionär, men alltid försökt göra det som Gud lagt för mina händer, säger Inga-Maj. Mavis fyller i vid ett senare tillfälle: Jag älskar att jobba med de här kvinnorna. Ibland är det svårt. Men det är bara Gud som ger mig kraften.

13 SYDAFRIKA Goodness Cebi är en av de 80 elever som läser på heltid på Union Bible Institute, Sydafrika. Växtplats för teologer UBI är en växtplats för Sydafrikas framtida teologer. Men på schemat står inte bara systematisk teologi och ledarskap. Att rensa ogräs och sopa golv ses som en viktig del i den andliga utvecklingen. Runtom på UBI:s stora välskötta område går några elever runt och rensar ogräs i rabatterna. Andra sopar golv i lektionssalarna. Mrs Patricks, vice rektor på skolan, berättar att mycket av underhållet på skolan sköts av studenterna själva. Delvis för att spara pengar, men även för deras andliga utveckling. Om du vill bli stor i Guds rike, måste du lära dig att bli en tjänare. Jag vill ha en pastor som kan plocka skräp, så väl som predika. Union Bible Institute startades av svenska missionärer Då fanns bara ett litet tegelhus på området. Målet var att ta in sju elever, berättar Ulf Dahlgren, pensionerad missionär som undervisat på skolan i många år. Det lilla ursprungliga huset omges nu av ett flertal skolbyggnader och bostäder. I dag har de 80 heltidsstudenter i tre årskurser, plus kvällskurser. Skolan är en av få som erbjuder teologisk undervisning på zulu, som talas av större delen av den färgade befolkningen i landet. Sedan ett par år finns också en linje på engelska. En av studenterna, Goodness Cebi, är 28 år och kom till UBI för två år sedan. Hon blev kristen på en hemgruppsträff hos hennes granne Innan dess gick hon till kyrkan, men var egentligen inte troende. Jag kände att jag inte kunde leka kyrka längre, utan följa Herren, säger hon. Efter utbildningen vill hon tillbaka och jobba i sin lokala församling. Jag har en gåva att undervisa, och vill gå dit det finns behov av lärare. Hon upplever att skolans lärare arbetar hårt för att uppmuntra studenterna. En annan sak som är väldigt viktig är bön. Vi ber mycket här på skolan. 13

14 14 SYDAFRIKA Det började med en husvagn Basil och Monica Woodhouse Monica och Basil Woodhouse lånade ut sin nya husvagn till en behövande familj. 20 år senare är Place of Restoration ett stort center för föräldralösa och utsatta barn, och för rekrytering av fosterfamiljer. Som mest var vi 27 stycken i samma hus Båda minns dagen när allt började. Sedan stridigheterna i slutet av 1980-talet hade Basil och Monica mött många trasiga människor, och bett och gråtit över situationen i landet. De läste i tidningen om hur myndigheterna placerade föräldralösa barn i fängelse eftersom de inte fick plats någon annanstans. Just den här dagen stod de utanför sin nyinköpta husvagn, när en kvinna och hennes barn kom och frågade om hjälp. Tankarna i Monicas huvud gick igång. Vi har ju en husvagn. Men Gud den är ju precis ny! Samtidigt hör hon Basil säga: Vi har ju en husvagn.... Fler husvagnar kom till, och snart började behövande familjer och barn flytta in i deras eget hus i Port Shepstone. Som mest var vi 27 stycken personer i samma hus, berättar Monica. Behovet av en byggnad blev allt större. När en stenig och otillgänglig tomt bredvid deras kyrka blev till salu, kände de att det var rätt plats att börja på trots att de inte visste hur det skulle gå till att bygga där. Många år tidigare hade de fått ett anonymt givet kuvert med 20 rand (runt 20 svenska kronor). Dessa blev starten till en fond där de hade satt undan skänkta pengar genom åren. Med hjälpa av den kunde de köpa tomten och började det smått galna projektet att bygga utan att ha tillräckligt med pengar. Vi tog ett beslut att inte ta några lån. Så vi hade bara råd med grunden först, berättar Basil. Med hjälp av bidrag från bland annat Sverige är Place of Restoration idag ett erkänt center för omhändertagande av utsatta barn, och för rekrytering och utbildning av fosterfamiljer. Under ett år tas sammanlagt närmare 100 barn om hand. Målet är att de inom 6-9 månade från sin ankomst ska ha kommit till en trygg familj. Under kommande året kommer 200 föräldrar få utbildning i föräldraskap i programmet Give a child a family. Centret har även blivit certifierat att vidareutbilda socialarbetare, och räknar med att utbilda hundra personer under Arbetsmetoderna sprids både i Sydafrika och i andra länder. Hela 23 länder står i kö för att ta del av de speciellt utvecklade metoderna för att ta hand om barn. Det påminner oss om pojken med de fem fiskarna. Allt är ett tecken på Guds godhet, konstaterar Monica.

15 ZAMBIA Mpongwe Baptist Association, MBA, har medlemmar och driver ett distriktssjukhus. EFK stöttar även ledarutbildningar. Verkligheten på ett afrikanskt missionssjukhus Antalet människor som dör i malaria i Zambia har minskat med mer än hälften de senaste tio åren. Ändå är det vardag på Mpongwe Mission Hospital att se barn dö i sjukdomen. Samtidigt kämpar sjukhuset för att bli alltmer självförsörjande. Det börjar bli vinter i Zambia. Morgnarna är svala och luften frisk, men den här förmiddagen i april steker solen ändå varmt utanför missionssjukhuset i Mpongwe. Runt 80 personer sitter samlade i skuggan under taket, några ligger utspridda i gräset på mönstrade tyger. Tio i taget hämtas de in i ett stort rum med bänkar längs väggarna. I ett hörn skyddar ett blått skynke för insyn där urinprover och febermätningar görs. I två mindre rum tas patienterna emot för en första bedömning. Kan de få en diagnos redan där, skickas de till luckan där de kan hämta ut sina mediciner. Annars slussas de vidare in till någon av läkarna. Väntetiden kan bli upp till 20 timmar en dag som denna. ZAMBIA Invånare: 12.9 miljoner Språk: Engelska och flera bantuspråk Religion: Kristendom och traditionella religioner Medellivslängd: 46 år Styre: Republik. Självständigt Inne i operationssalen sträcker sig doktor Chipaila Jackson sig efter en skalpell. Han lägger snittet under stor koncentration, och påbörjar brockoperationen. Chipaila har arbetat som läkare på sjukhuset i drygt ett år. Resurserna för att utföra undersökningar och operationer är knappa jämfört med vad vi är vana vid i västvärlden. Det händer att strömmen går mitt under operation. Doktor Chipaila berättar senare på sitt kontor att de har en dieselgenerator som då måste slås på och kan förse operationssalarna med el. Men de vanligaste sjukdomarna behö- Doktor Chipaela på sin morgonrond bland patienterna p å Mpongwe Mission Hospital. 15

16 ZAMBIA 16 Sjukhuset har resurser för att utföra grundläggande kirurgiska ingrepp, som brockoperationer. ver inga avancerade behandlingsmetoder om det görs i tid. Den absolut vanligaste anledningen till att människor söker sig till sjukhuset är malaria. Malaria, malaria...du kan skriva det tio gånger. Det kan ta upp till två dagar för dem att komma fram. Trots en enorm minskning dör nästan människor varje år i Zambia i malaria. Just nu är det dessutom malariatider. Efter en snabb titt på de rödstreckade pappren som fylls i vid varje patients registrering, framgår att drygt 80 fall av malaria konfirmerats under bara en dryg vecka. Många av dem är barn, och ofta i väldigt dåligt skick när de kommer fram. Under gårdagen dog ett malariasmittat barn. Oftast beror det inte på dålig kunskap många känner till symptomen. Problemet är att det kan ta flera dagar att komma fram. Det längsta människor måste resa är 140 kilometer, och en större del av sträckan är inte någon ordentlig väg. De har heller inte tillgång till bil, utan kanske måste ta sig på cykel eller en kärra dragen av oxar. Det kan ta upp till två dagar för dem att komma fram. Malaria är tätt följt av hiv/aids, berättar doktor Chipaila. Ett stort problem är att barnen inte blir testade och får behandling. Fortfarande finns mycket stigma och tabubeläggning när det gäller hiv. Det finns också de som tänker att barnen växer ifrån sjukdomen och inte behöver

17 behandlas, berättar Chipaila. För att öka ingångarna för barn till att bli testade, erbjuder vi tester till alla barn som kommer hit, oavsett anledning. Mpongwe Hospital drivs av samfundet MBA sedan 2007, då EFK lämnade över sjukhuset till dem. Många av de missionssjukhus som vuxit fram i Afrika under 1900-talet har tagits över av staten. Men i dagsläget har landet inte ekonomi för att sköta så många sjukhus som skulle behövas därför har ett överlämnande till staten inte kunnat ske. Sjukhuset har idag en stor andel statligt anställd personal och statligt bidrag, men är beroende av stöd utifrån. Genom att sjukhuset drivs av samfundet, hålls de kristna värderingarna kvar. Vi har morgonbön, där vi ber för patienterna och lovsjunger. Det är inte obligatoriskt att vara med, men en viktig del för många som jobbar här, säger Patrick Chisulo, som blev utsedd till sjukhusdirektör förra året. Att driva ett sjukhus är en stor apparat, inte minst när det gäller ekonomin. Ekonomiska problemen har hopat sig, dels på grund av att staten inte lyckas betala ut sina bidrag i tid, men också för att sjukhuset dras med skulder efter elräkningar. Sedan Patrick Chisulo blev sjuikhusdirektör har han försökt driva linjen att bli mer självförsörjande. När den nyanlagda majsodlingen skördas om ett par månader beräknas sjukhuset blir självförsörjande på majsgröt hela året ut. Vi vill kunna ge näringsrik mat till patienterna. De allra flesta kommer från ZAMBIA fattiga familjer och är beroende av vårt kök när de är här. Det gör ont i mig när vi inte kan erbjuda det. Malaria Afrika söder om Sahara är ett av de mest malariadrabbade områdena på jorden. Sjukdomen orsakas av parasiter som sprids av myggor, och skördar miljontals liv varje år. Men flera länder har upplevt dramatiska tillbakagångar i antalet dödsfall. År 2009 dog människor i malaria i världen, jämfört med år Mer effektiva mediciner och distribution av myggnät är två anledningar. I Zambia har antalet smittade minskat med mer än hälften sedan år 2000 från drygt fall till knappt år Till skillnad från många andra länder ökade fallen något år Taket skuggar skönt i väntan, som kan bli upp till 20 timmar en vanlig dag. 17

18 ZAMBIA 18 Efter gudstjänsten tågade alla till floden, där 22 personer lät döpa sig, bland andra Angela (t.h). En nydöpts reflektioner Församlingen tågar likt en jättelång orm längs den torra grusvägen ner till floden. Snart vadar två pastorer ut i det bruna vattnet. Angela känner hur hjärtat slår snabbare och snabbare där hon står i floden. Så sänker pastorn ner henne i vattnet, och lika snabbt är hon uppe igen drypande av vatten men med ett stort leende på läpparna. Församlingsmedlemmarna jublar och klappar i händerna. Angela var en av 22 som lät döpa sig den här söndagen i april. Beslutet hade hon funderat på ett tag. Jag började fundera på att låta döpa mig förra året. I år gick jag med på doplektionerna, och så bestämde jag mig. Det är bra att döpa sig och bli född på nytt. Jag har alltid gått i kyrkan, men det är först nu jag tar steget. Jag vill följa Jag tackar alltid Gud - han gör så mycket gott i mitt liv! Gud. En bild för hur det kan vara är som när doktorn jag jobbar för har lämnat nyckeln till mig för att jag ska ta hand om huset. En del tänker bra, då kan jag göra vad jag vill! Det är samma sak med våra hjärtan. Jag måste frukta Gud, och göra vad som är rätt han ser mig alltid. Jag tackar alltid Gud, han gör så mycket gott i mitt liv! När jag inte har mat till familjen och frågar vad vi ska äta, händer det ofta att jag får mat på något sätt. Och om någon förolämpar mig eller beter sig illa, behöver jag inte lyssna på det. Jag tänker: förlåt dem, de vet inte vad de gör. Jag behöver inte ge förolämpningar tillbaka. Jag behöver inte bry mig för jag vet att jag en dag kommer att bli fri. Varje morgon när jag vaknar ber jag att Gud ska vara med mig under dagen, och att jag ska kunna följa hans vilja. Jag känner att han är med mig.

19 Med passion för bön Pastor Justin Munkupa vill mobilisera sin församling till att be. En av utmaningarna är människor som upplever sig besväras av andemakter. Tron på andemakters påverkan är en verklighet för en majoritet av befolkningen i Zambia, och många andra afrikanska länder. Ofta handlar det om att fråga sina förfäders andar om råd i livet. Men det kan också handla om att be om beskydd eller att vilja göra någon illa med hjälp av andemakter. Det är heller inte ovanligt människor upplever sig bundna av andar på olika sätt. Ett exempel är Gidiness, en ung tjej som sökte upp pastor Munkupa för tre månader sedan. Han berättar att hon varit engagerad i en satanistisk rörelse, och var vid tillfället väldigt sjuk - varken åt eller pratade. Men när böneteamet bad för henne upplevde hon att hon blev fri. Henry Holmgren, numera pensionerad missionär som arbetat länge i Zambia, bekräftar historien om Gidiness. Han har själv gjort en teologisk avhandling som delvis rör ämnet andlig kamp, och hållit i kurser på bibelskolor i Afrika. Som lärare har han varit med om studenter som känt sig bundna av andemakter. Det hände att de låg och skakade på golvet, eller helt plötsligt sprang iväg åt olika håll. Många traditioner man tilllämpade i hemmen handlade om att tillbe andemakter. De är öppna för andlig påverkan på ett helt annat sätt - det är en verklighet som de ständigt rör sig i. Oavsett vad som ligger bakom, har ZAMBIA förbönerna många gånger gjort stor skillnad. Vi har fått bevis på att Jesus befriar, och vi har uppmuntrat pastorerna att ta det det på allvar och undervisa om det så att församlingen kan fungera i befrielse. Men att be för människor som upplever sig besväras av andemakter är bara en del i den bönesatsning som pastor Munkupa startat. Han kom till Mpongwe för ett halvår sedan, och har ända från början känt en kallelse att be och uppmuntra församlingen till det. Ett böneteam träffas numera varje vecka, och varje månad hålls fasta och bönenatt i kyrkan. Vi ber för ledare, församlingsmedlemmar, de som är nya i tron och de som inte är kristna. Vi ber för vårt land och andra länder. Vi fortsätter att be för att Guds rike ska komma. Bönen ser han som en förutsättning för att leva som kristna. Om vi ber så kan Guds kraft bryta fram, och vi kan växa i vårt andliga liv. Det är också då vi kan förstå vad Guds vilja är. Pastor Justin Munkupa utanför bönehyddan. 19

20 ZAMBIA Ett historiskt mahognyträd Allt började under ett mahognyträd. Mpongwes missionsstation föddes mitt i otillgängliga jaktmarker för lejon och leoparder. När Anton Johansson kom cyklandes till Mpongwe 1930 var området täckt av snårig skog, och lejon och leoparder lurade i buskarna. Några lokala hövdingar hade pekat ut platsen som ett lämpligt ställe att börja på. Anton blev guidad in i skogen och satte upp sitt tält intill en flod. När invånarna i närmsta byn fick reda på var han slagit läger fick han namnet Kalalampanga - mannen som sover i bushen. Anton funderade på var de skulle kunna börja bygga, och fick syn på ett stort mahognyträd en bit bort. På marken under Henry Holmgren återvände till sin barndoms Mpongwe som missionär, och är nu pensionär. 20 trädet böjde han knä och bad till Gud om ledning. Bakgrunden var att sydafrikanska missionärer på platsen hade insett att de inte räckte till för det stora området, och skickade därför en förfrågan till Fribaptistsamfundet i Sverige. Trots att det var mitt under 30-talets ekonomiska depression ville församlingarna vara med och satsa. Anton Johansson, som hade varit missionär i Mocambique, fick i uppdrag att åka dit kom han dit igen tillsammans med sin familj. I skuggan av mahognyträdet samlades människor till de allra första mötena. Till en början bestod missionsstationen av två enkla stråhyddor en till bostad för familjen Johansson, och en till kyrka. Fram till 1949 fanns inte ens en brunn, utan allt vatten fick hämtas från floden, berättar Henry Holmgren vars far kom dit som missionär Henry berättar vidare att han minns att en liten hydda bredvid kyrkan användes som enkel klinik. I takt med att fler sjuksköterskor anlände växte det till att bli en riktig klinik i början av 70-talet, och ett par år senare kom den första läkaren Gunnar Holmgren. Utbyggnaden till sjukhus påbörjades och invigdes Idag har samfundet runt medlemmar och ett sjukhus med runt hundra anställda allt spirat från platsen under mahognyträdet. För bara några månader sedan föll det historiska trädet ner eftersom rötterna blivit angripna av termiter. Men ur den gamla stubben sträcker sig nu nya skott mot himlen...

21 SWAZILAND Holiness Union Church (HUC) drev tidigare det nu statligt ägda sjukhuset i Emkuzweni. EFK stöttar samfundet och projekt för hjälp till barn. Invånare: 1,2 miljoner Språk: Siswati och engelska Religion: Kristendom, zionism. Medellivslängd: 46 år Styre: Monarki. Självständigt 1968 Drömmen om utbildning SWAZILAND många barn. Nu är istället utmaningen att barnen ska kunna gå ut högstadiet förhoppningen är att stipendierna ska kunna formas om till detta. Bethusile Mamba, 12 år. Hon drömmer om att bli religionslärare på universitetet. Men de höga skolavgifterna kan göra att hon inte kan gå klart skolan. Bethusile Mamba är 12 år gammal. Nästa år börjar hon högstadiet om hennes familj har råd med skolavgiften. Mina föräldrar har inget arbete. De stannar hemma och odlar grönskaker, berättar hon. Utbildning är en av de faktorer som betyder mest för ett lands utveckling. Det handlar inte bara om att få jobb, utan om landets demokratiska utveckling och människors förmåga att påverka sina egna liv. I länderna söder om Sahara går bara drygt hälften av barnen i skolan. Sedan en tid tillbaka har EFK stöttat HUC:s initiativ att ge stipendier varje år till ett antal elever. Nyligen bestämde staten att skolan ska vara gratis till och med högstadiet. En stor positiv förändring för Bethusile bor tillsammans med nio andra barn, och chanserna att skolavgiften ska kunna betalas för dem alla är inte stor. Hon kommer att söka stipendiet från kyrkan. Min ambition är att bli lärare, på universitetet, i religonsvetenskap. Jag älskar Gud. Jag kan arbeta hårt, och klara av mina prov, säger hon på tydlig engelska och sträcker på sig i sin ljusblå skoluniform. Som det är nu har hennes familj inte ens pengar att köpa skor. De här har jag fått låna av en kompis. Bethusiles lärare Hilda Dlamini, som också är aktiv i kyrkan som ger ut stipendierna, ser konsekvenserna av de barn som inte kan gå klart grundskolan. En del gör sitt första år i högstadiet, men hoppar sedan av på grund av kostnaden. Än så länge är det bara föräldralösa barn som kan få skolan subventionerad. För dem som hoppar av skolan är jakten på arbete svår. De är desperata. De flesta av dem hamnar som arbetare på sockerrörsfälten. Andra tar sig till Sydafrika för att hitta arbete. 21

22 SWAZILAND Vuyiswa Magagula läser ett bibelord på hembesök hos en familj (t.v). Carina Winberg öppnade upp för samtal om vad kyrkan skulle kunna göra för utsatta barn i området (t.h). 22 De längtar efter att göra skillnad Att evangeliet och hjälp till fattiga måste gå hand i hand har kyrkan i Swaziland fått erfara på ett konkret sätt. Här finns hungern bakom kyrkknuten och Afrikas högsta andel HIV-smittade. Följ med på starten på förverkligandet av visionen. Det luktar gammal träbänk och bön inne i den vita kyrkan, som nyligen smyckats med en ny egensnickrad predikstol. Några kvinnor och män har samlats i en ring, och Carina Winberg antecknar på blädderblocket under diskussionen. Carina arbetar för Alliansmissionen i Mocambique, bland annat med föräldralösa barn. Nu är hon här för att ge samfundet en skjuss framåt i att starta igång sitt arbete med att hjälpa utsatta barn. Hon börjar mötet med att läsa från Lukasevangeliet kapitel sju, där Jesus fylls av medlidande för en änka och griper in. Sedan sätter de igång med att teckna en bild av samhället omkring. Vad behöver de här barnen och hur kan vi som kyrka hjälpa dem? Blocket täcks av nyckelord och meningar. En av sakerna som kommer fram är att kyrkan behöver uppmuntra till ett ökat föräldraansvar, när det gäller allt från omsorg och ekonomi till kunskap och stöttning. Om vi utrustar föräldrarna, kan de utrusta sina barn då kommer nästa generation vara bättre än denna, säger Vuyiswa Magagula, en av de äldre engagerade kvinnorna i samlingen.

23 Swaziland är ett litet kungarike med en befolkning på bara en dryg miljon, men ett av de länder i världen med högst andel hiv/aids-smittade. Runt en fjärdedel av den vuxna befolkningen beräknas bära på sjukdomen. Visionen att göra skillnad började för sex år sedan, berättar Bonginkosi Tsabedze, pastor i en av församlingarna. Det började med att vi ville ta oss an utmaningen med hiv/ aids i området. Våra kyrkor ligger ute i byarna, så vi erfar problemen direkt. Barnen har ingen framtid när de har förlorat sina föräldrar. Vi försökte se hur andra organisationer svarat på utmaningen, och fick bland annat besök av Monica och Basil Woodhouse från Place of Restoration, berättar han. Drömmen var att bygga upp en slags barnby. Men planerna stoppades upp av svårigheten att få till ett bygglov. Nu försöker de istället börja i en annan ände att styrka familjer i sin befintliga miljö, och att i möte med föräldralösa barn försöka rekrytera fosterfamiljer i församlingarna. Många barn som kommer till söndagsskolan lämnar kyrkan hungriga. Vi vill lokalisera deras behov och se vad vi kan göra. SWAZILAND många ensamstående, ofta äldre kvinnor, som tar hand om flera barn samtidigt med knappa resurser. På nästa ställe bor en ung ensamstående kvinna med fyra barn. Hon har flera idéer om vad hon skulle kunna göra för att försörja familjen, och vill bland annat starta försäljning av lunchmackor intill vägen där folk passerar på väg till Sydafrika. Det blir snabbt tydligt att olika behov måste mötas med olika slags insatser. Den här kvinnan behöver uppmuntran och träning, medan den äldre kvin- Efter sammanträdet i kyrkan följer vi med ett par kvinnor ut på guppiga sandiga vägar för att göra hembesök. På en stråmatta utanför ett litet slitet hus sitter en äldre kvinna som ensam har hand om tre barn. Två av dem är barnbarn, där föräldrarna gått bort. Den yngsta pojken är barn till en avlägsen släkting som inte kunde ta hand om honom. Kvinnan är bara ett exempel på TIllsammans gjorde gruppen hembesök för att få en bild av olika familjers behov. I bakgrunden skymtar majsodlingen som barnen lärt sig att sköta. 23

24 SWAZILAND nan är mer i behov av direkt stöd för att klara vardagen, konstaterar Carina Winberg. Tillbaka i kyrkan tecknas en aktionsplan. Ett av stegen blir att deltagarna uppmuntras till att gå hem och börja där de själva bor. Vilka familjer finns som skulle behöva stöd i mitt närområde? Vad gör socialarbetare eventuellt redan i området? Nonkululeko Mnisi, en av de drivande i projektet med skolstipendier, antecknar i sitt block. Hon ser fram emot att få sätta igång med att kunna fylla de behov de sett omkring sig länge. Vi har öppnat våra ögon för problemen. Många barn som kommer till söndagsskolan lämnar kyrkan hungriga. Vi vill lokalisera deras behov och se vad vi kan göra. Det kommer också att göra att människor får ta emot Kristus, tror Nonkululeko. Hiv/aids i Afrika 23 mijoner människor beräknas vara hivsmittade i länderna söder om Sahara. Dessa utgör nästan 70 procent av världens totala antal smittade. Mest drabbade är unga kvinnor mellan 15 och 24 år. Tack vare ökad tillgång till mediciner har aidsrelaterade dödsfall i regionen sjunkit med 20 procent Mätningar tyder även på att spridningen avtar. Swaziland har störst andel smittade i hela världen - 26 procent av den vuxna befolkningen levde med hiv/aids Många barn smittas av sina mödrar - antingen vid födseln eller genom amning. En viktig del av smittoprevention är därför att på olika sätt minska risken för överföring till spädbarn. En mormor som tar hand om sitt 5-åriga barnbarn - en vanlig situation i Swaziland. I många fall kan samma kvinna ha ansvar för flera barn, när hon egentligen själv skulle behöva hjälp för det dagliga livet. 24

25 BOTSWANA Holiness Union Church (HUC) i Botswana länge samarbetat med EFK. I nuläget ges inget finansiellt stöd, men relationen hålls levande. Församlingar i tillväxt Miriam Axklo, missionär och pensionär, var med och startade församlingen i Botswana, som idag har mångdubblats. Invånare: 1,9 miljoner Språk: Engelska, tswana samt fler stamspråk Religion: Kristendom, traditionella religioner Medellivslängd: 55 år Styre: Republik. Självständigt Det var fullpackat med folk i bänkraderna, lovsången ljöd starkt av afrikanska stämband. Miriam kunde inte hålla tårarna tillbaka. Då vände sig pastorn i församlingen om till Miriam och Berth och sade Det här är skörden av det frö ni sådde med era liv. Då kände man att det var värt alltihop, berättar Miriam om upplevelserna på ett återbesök i församlingen år Berth och Miriam kom till Botswana 1970 och etablerade en klinik i Sefhare, eftersom det var förbjudet att enbart jobba med evangelisation. Men båda brann mest för församlingsarbete. Vi började med att ha möten och andakter på kliniken och människor började komma till tro. Den första person vi fick be till frälsning för var en flicka som skulle komma att bli vår egen dotter så småningom. Flera missionärer från EFK har sedan dess kommit till Sephare och jobbat åkte Miriam och Berth ut igen, men nu till ett slumområde i staden Selibe Phihwe. Folk bara tittade på oss och undrade vad vi gjorde där. Men eftersom jag kunde språket, började vi göra hembesök Miriam och Berth Axklo. Foto: Privat och lära känna människor. Det var helt underbart de första tio personerna som kom till tro blev stommen till den församling som fortsätter växa idag. Den församling som startat i deras eget hem är idag stycken församlingar runt om i landet. Nu senast, i påskas, besökte jag en helt ny församling. Det är väldigt spännande att se att Gud inte överger sitt verk. Idag bedrivs inga gemensamma projekt av EFK och HUC. Men samhörigheten lever kvar. Vi har en gemensam historia och har delat glädje och lidanden på djupet under lång tid, och då finns en naturlig grund för en fortsatt gemenskap, säger regionledare Bernth-Åke Ottosson. Bernth-Åke är imponerad av det lilla samfundets medvetenhet. Församlingsplanteringen i Gabarone har till exempel fördubblats i medlemsantal varje är under de tre första åren. 25

26 TEMA: EFTER STEP-OUT 26 Efter Stepoutperioden i Sydafrika vill Simon inte flytta tillbaka till Sverige. Simon hittade kärleken och Gud på andra sidan jorden Hans största rädsla var att behöva umgås med kristna. Stepout-vistelsen på Place of Restoration vände upp och ner på Simons liv, och nu vill han stanna kvar i landet han blev kär i. Hösten 2008 statt Simon Nilsson hemma i Västerås och surfade efter lämpliga sätt att komma iväg från Sverige. Han ville ha ett avbrott från det vanliga livet. I svenska ögon hade jag allt egen lägenhet, lyckad fotbollsspelare, många vänner. Men i själva verket tyckte jag att jag hade ett skitliv. Det enda jag gjorde var att jobba och festa. Helst ville han jobba med barn på något sätt. Men de möjligheter han tittade på passade inte, eller var för dyra. Att åka ut med Stepout var lite som ett sista alternativ helst hade han velat slippa umgås med kristna. Min bild av kristna var att de är väldigt dömande och exkluderande. När jag mådde som jag gjorde var kyrkan det sista stället jag ville gå till. Man har nog med att man dömer sig själv. Så mitt största orosmoment var hur jag skulle bemöta kristendomen. På barnhemmet Place of Restoration, borta från sitt vanliga vardagsliv, började Simon fundera mycket över livet. Jag tänkte: det måste finnas mer än det här. En kväll när vi bad med barnen

27 var det en 7-årig pojke som bad om att få fosterföräldrar. Jag började gråta jag såg att den här pojken hade mer än mig, trots att han inte hade någonting. Det fick mig verkligen att börja fundera. Han fick en mentor, Ross, och kom med på den första träffen med cellgruppen. I början kände jag mig jätteobekväm, och försökte spela med. Men sedan upptäckte jag att de behandlade mig likadant som de andra, även fast jag inte var frälst. Simon började umgås med en sydafrikansk tjej, Sisanda, och flera andra kristna. I februari 2009 var han och Ross ute och gick på stranden, och fick då frågan om han var beredd att bli en kristen. Det var som att stå vid branten av en klippa lite som bungyjumping. Det var allt eller inget för mig. Skulle jag göra det skulle det vara hundra procent. Den dagen bestämde han sig. Mitt liv förändrades väldigt mycket. Jag har varit gift med fotbollen sedan jag var liten. Nu är Gud den största grejen i mitt liv, säger Simon och ler med hela ansiktet. Jag tror inte jag hade blivit frälst om jag inte lämnat Sverige TEMA: EFTER STEP-OUT ungdomar i området kring Margate i sydöstra Sydafrika. Men både Simon och Sisanda har även ett särskilt hjärta för föräldralösa barn, och skulle vilja göra något för dem i framtiden. Att det blir Sydafrika efter deras bröllop i sommar är det ingen tvekan om. När jag är i Sverige längtar jag bara hit det är bara det som rör sig i huvudet, säger Simon. I själva verket tror han att resan till Sydafrika var en förutsättning för att hitta hem. Jag kom hit tom i efterhand vet jag att det var Gud som förde mig hit. Jag tror inte jag hade blivit frälst om jag inte lämnat Sverige. Snart blev det också uppenbart att Simon och Sisanda gått och blivit ordentligt kära i varandra. Tillsammans jobbar de nu med evangelisation, och brinner för att nå ut till ungdomar med budskapet om den frihet som Simon själv fick uppleva. Bland annat är de med och anordnar hängkvällar på stranden, sporttävlingar, läger, och vill finnas på plats för att stötta och hjälpa Simon och Sisanda gifte sig i maj, och bor nu i Margate, söder om Durban. 27

28 TEMA: EFTER PENSIONEN 28 För Margit har det aldrig varit ett alternativ att sitta hemma efter pensionen. I tjänst livet ut Uppför branta grusvägar bland bergen utanför Merrivale, Sydafrika, går hon, 84 år gammal. För Margit Hällquist har kallelsen som missionär inte tagit slut snart tjugo år efter pensionen. Margit har på sig jeans och vita gympaskor när vi åker iväg till mötesplatsen. I morgonsolen på parkeringplatsen till ett café sorteras sedan ris, yoghurt, bröd och ägg i blå plastbackar och packas in i bilarna. Efter en kopp kaffe och bön åker teamen från baptistkyrkan i Merrivale iväg på sin runda med hembesök bland hiv/aids-sjuka i Mpophomeni, en förstad till Merrivale. I vår bil sitter förutom Margit och Patti från kyrkan en ung tjej som heter Tandi en av volontärerna från Mpophomeni. Att de har många lokala frivilligarbetare gör att hjälpen kan nå fram dit den ska. Tandi fick tidigare hjälp själv. Jag var jättesmal och väldigt sjuk. Och jag hade helt förlorat hoppet. Men så kom de och hälsade på, och jag fick hoppet tillbaka, berättar hon. I det första hemmet vi besöker bor Sylvia en av alla kvinnor i området som lever med hiv. Sydafrika är ett av de länder där epidemin fortfarande växer. Antalet smittade beräknades 2009 till hela 5,6 miljoner mer än något annat land. Sylvias hus är litet men prydligt och välstädat inuti. Tack vare hjälp med tillgång till mediciner och mat mår hon idag bra och kan leva ett relativt normalt liv. Sylvia berättar att hon precis klarat av en kurs i hur man reparerar traktorer, och möts av glada tillrop från teamet. Margit har med sig sin bibel, och hennes ansikte lyser upp när hon läser och ber tillsammans med kvinnan. Margit och hennes man Ingvar åkte ut som missionärer på 50-talet, och kom till Sydafrikas missionsstation Bethel i Kwazulu-Natalområdet. Under åren har Margit gjort många hembesök, och fått

29 TEMA: EFTER PENSIONEN be och uppmuntra människor. Mitt arbete har alltid varit att evangelisera, berättar hon. När de flyttade till Merrivale kom de med i den lokala baptistkyrkan. Under en gudstjänst i början av 2000-talet pålystes att kyrkan skulle börja med hiv/aidsarbete, och att de behövde folk. Jag hade fortfarande kallelsen kvar det här blev en ny ingång. I nästa hem vi kommer till bor Simfomene, som möter oss med sitt barnbarn i famnen. Hon har själv förberett en bibelvers som hon vill läsa. Sedan ber och samtalar de tillsammans en stund. Men dagen är inte slut än. Efter den första rundan hembesök väntar en till. Margits hjärta slår nämligen lite extra för dem som bor lite utanför samhället uppe i bergen. Varje tisdag åker hon upp med bil på slingriga smala grusvägar. Vi stannar till utanför några hyddor ett hem hon brukar besöka. När Margit kommer in i hyddan sitter en äldre kvinna på ett tygstycke i dunklet. Kvinnans huvud är böjt. Hennes vuxna dotter Tobile, som Margit hälsat på under en tid, har precis gått bort. En smärtsam påminnelse om att döden aldrig är långt borta i arbetet med hiv/aidssjuka människor. Margit omfamnar kvinnan och har svårt att hålla tårarna tillbaka på väg ut mot bilen. Man hinner ju fästa sig så vid dem... Trots sina 84 år har Margit ännu ingen tanke på att sluta med sitt arbete. Ännu är stegen i gympaskorna raska, även om tisdagarna kräver att hon vilar sig större delen av dagen när hon kommer hem. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bara vara hemma. Så länge Gud kan använda mig vill jag hålla på. Simfomene delade med sig av sina tankar utifrån Psaltaren 1 på besöket i hennes hem. 29

30 30 RCA RCA (Centralafrikanska Republiken) Eglise Evangélique Baptiste (EEB) driver en rad olika projekt som EFK stöttar. Bland annat mikrolån och evangelisation. De vill stärka bayakafolket Bayakafolket i Centralafrikanska Republiken lever starkt marginaliserade gentemot övriga samhället. EEB och EFK arbetar för att stärka deras mänskliga rättigheter, och börjar nu se resultat av sitt arbete. Mitt i den täta regnskogen i Bayanga i sydvästra RCA lever Bayakafolket - ett pygméfolk som tills nyligen levt helt isolerade från övriga samhället. De har tidigare försörjt sig helt som jägare och samlare. Men i takt med att regnskogen skövlas har de tvingats att ändra sina livsvanor, och har nu mer kontakt med byarna omkring. Deras ställning gentemot andra folkslag har tyvärr inte varit god. De är ofta ansedda som halvapor, och har bland annat utnyttjats av andra folkslag för billig arbetskraft, berättar Fredrik Karlsson, som har särskilt ansvar för kontakten med missionsarbetet i landet. Fredrik Karlsson kom till Centralafrikanska Republiken första gången 2006 för att utvärdera första etappen av projektet med målet att stärka bayakafolkets mänskliga rättigheter. Bland annat genom träning i hanteringen av pengar och grundläggande utbildning. En konsekvens av att de av många betraktas som lägre stående än andra De säger själva: Nu är vi som de andra nu får vi också gå i skolan. Invånare: 4,4 miljoner Språk: Franska, sango samt stamspråk Religion: Kristendom, trad. religioner, islam Medellivslängd: 47 år Styre: Republik. Självständigt folk är att barnen inte haft tillgång till skola. Förlängningen av projektet blev därför att bygga tre skolor, där nu över 200 barn går. Efter första läsåret visar sig nu ungefär hälften klarat av proven inför att gå upp till nästa nivå, vilket är första klass. En annan av ambitionerna har varit att skaffa fram födelsebevis till barnen, en förutsättning för att få identitetshandlingar. Fler än 200 barn har nu fått dem. Att de får gå i skolan och ha papper på sin identitet gör att de har stärkts i sitt självförtroende. De säger själva Nu är vi som de andra nu får vi också gå i skolan. De ifrågasätter på ett annat sätt, och kräver sina rättigheter, säger Fredrik. En viktig del i arbetet har också varit att lära ut odlingsmetoder, eftersom bayakafolket inte kan jaga och samla på samma sätt längre. Arbetet har gått sakta framåt. Men nu efter 3 och ett halvt år har över 136 familjer odlingar som täcker deras basbehov av manioka en rot som man gör gröt av. 27 av dem har dessutom klarat att sälja en del av skörden och tjänat pengar. De blir goda exempel för andra, säger Fredrik Karlsson. Mat året runt gör också att barnen får bättre förutsättningar att klara skolan, och förälrarna kan stanna kvar i byn i stället för att leta mat i skogen.

31 RCA På lektion i en av skolorna som byggts. I de reguljära skolorna är barnen i bayakafolket inte välkomna, därför startades nya - men med lokala lärare. Foto: Marie Forsberg Ny sjuksköterskeutbildning EEB har ett stort arbete inom hälsooch sjukvård, med ett sjukhus och flera kliniker. Nytt för i år är att de får en sjuksköterskeutbildning med statlig examen. Samfundet har tidigare haft en utbildning för sjukvårdare, men efter samtal med staten är nu en ackreditering för sjuksköterskeutbildning på gång. De har fått preliminärt klartecken. Av de 30 som gått en förberedande kurs har nu 21 valts ut, berättar Fredrik Karlsson. En av skillnaderna är att det krävs att man gått klart gymnasiet för att kunna börja. Men man har också breddat tillgängligheten genom att öppna för studenter utanför egna samfundet. Utbildningen görs fortfarande med tydlig kristen profil, och lärjungaträning är därför invävt i programmet. Något som introducerades redan förra året är problembaserat lärande, som utmanar till eget tänkande och problemlösning snarare än att bara lära sig kunskaper från böcker utantill. Det är utmanande för eleverna men mycket närmre verkligheten. De elever som gick ut förra omgången på sjukvårdarutbildningen är nu på plats på sjukhuset, och några har fått öppna två dispensärer som varit stängda. Det gör att fler får ta del av bra sjukvård, konstaterar Fredrik Karlsson. 31

32 RCA 32 På väg söderut Marie och Tomas Forsberg är på väg att åka till RCA som nya missionärer för EFK. Läs om dem och deras tankar om kallelse ett par månader innan resväskorna packas. Vilka är ni? Vi är båda 40 plus, och har fyra barn som kommer att stanna i Sverige eftersom de flyttat hemifrån. Vi bor i Skorped, en liten by i Ångermanland. Marie har varit egenföretagare, främst inom redovisning och ekonomi. Tomas har arbetat inom folkbildningen som verksamhetsledare och länschef för ett studieförbund. Vad kommer ni att göra? Vi ska bo i Berberati, landets näst största stad, där EEBs kontor ligger. Vi kommer att stötta dem i arbetet med att utveckla sin organisation Marie inom ekonomi och administration, och Tomas inom projektledning och ledarutveckling. Varför vill ni göra det här? Vi har velat åka ut och göra något sådant här på heltid, och nu öppnades den här möjligheten. Jag (Marie) tror att vi ofta gör det här med kallelse för krångligt. Jag minns när jag var runt fem år Marie och Tomas Forsberg. Foto: Privat och en missionär predikade i min hemförsamling utifrån missionsbefallningen i Matteus 28. Hans poäng var att alla är kallade att bli missionärer. Jag blev jättelycklig för jag trodde att man bara fick det om man sett eldskrift på väggen. Jag tror att Jesu missionsbefallning är väldigt praktisk. Att gå ut i hela världen handlar om vad jag gör nu och här, vem jag möter idag. Sedan tror jag så klart att man kan få känna en specifik kallelse till något det gör jag ju själv till exempel det är ju därför vi är på väg! Ni var nyligen där på besök. Berätta om era spontana intryck! Det kändes lite som i filmen Torsk på Tallin, där Roland konstaterar efter resan till Tallin att det var som hemma - fast annorlunda... Visst var det jätteannorlunda, men det var man så inställd på. Människorna verkar rätt öppna och okomplicerade, det känns inte som att man behöver vara rädd för att göra bort sig om man frågar mycket. Vi kände också väldigt välkomnade i att flytta dit, och det kändes bra såklart. Det vi tror blir mest annorlunda är att vi blir så isolerade där. Det är inte helt lätt att hålla kontakten hem.

33 TANZANIA Free Pentecostal Churches of Tanzania (FPTC) är ett stort samfund. EFK stöttar insatser i Kibondo i väst och Kiwangwa i öst. Invånare: 43,7 miljoner Språk: Engelska, swahili samt flera stamspråk Religion: Kristendom, islam, trad. religioner Medellivslängd: 56 år Styre: Republik. Självständigt 1961 Alfabetisering bland massajer Bara drygt 60 procent av Afrikas vuxna befolkning kan läsa och skriva. Ett av de sociala projekt församlingen i Kiwangwa driver har som mål att öka läskunnigheten, bland annat bland massajer på landsbygden. Efter tjugo svettiga minuter på en sandväg bak på en motorcykel kommer vi fram till Fukayosi en av byarna där kyrkan i Kiwangwa planterat en församling. På det trampade jordgolvet i den lilla kyrkan sitter en grupp människor med skrivblock i händerna, och koncentrerar sig på att skriva av orden på svarta tavlan. Runtom och i Fukayosi lever många människor som tillhör massajerna ett nomadfolk som på 1800-talet regerade över ett stort område i Tanzania och Kenya, och som nu lever mer eller mindre bofasta på landsbygden. En av dem som deltar i vuxenutbildningen är Rosi Ibrahim, 30 år gammal. Bland oss massajer är det männen som har all makten i hemmen, berättar Rosi. Jag vill utbilda mig för att kunna bli mer självständig, och inte bara vara en slav till min man. kan drygt hälften av kvinnorna i Afrika läsa och skriva, medan motsvarande siffra för männen är 72 procent. Läs- och skrivkunnighet har stor inverkan på människors liv. En av effekterna är att människor i större utsträckning kan ta till sig viktig information, vilket bland annat gör att barnadödligheten minskar. Utbildning gör också att människor får mer makt Utbildning är ett viktigt steg mot ökad jämställdhet, och skillnaderna mellan kvinnor och män när det gäller läskunnighet är stor. Enligt Unescos statistik En av ung man tillhörande massajfolket läser högt på swahili från svarta tavlan. 33

34 34 Rosi Ibrahim (t.v) är en av deltagarna i vuxenutbildningen. över sina egna liv och förmåga att förbättra sin situation. Vuxenutbildning är en av de sociala insatser församlingen i Kiwangwa har satsat på för att hjälpa människor till ett bättre liv. Men Pastor Samuel ser det Evangelisation i fokus Församlingen i Kwangwa startade från noll för 16 år sedan mitt i ett område med en majoritet av muslimer. Idag har församlingen knoppats av i 29 utposter, och ser evangelisation som en av sina största utmaningar för framtiden. På pastor Samuel Benjamins skrivbord ligger en sliten Koran. En av sakerna han har lärt sig genom åren som evangelist och pastor i Kiwangwa är att det är nödvändigt att känna till den väl för att också som en väsentlig del för församlingstillväxten. Det är jätteviktigt. Det finns många människor som är kristna här. Men det är först när de kan läsa Bibeln själva, som de kan växa mer i sin tro. göra sig förstådd i ett område där majoriteten bekänner sig till islam. Jag kan använda den för att visa på saker som står i Bibeln. Att känna till vad människor kommer ifrån inger också respekt, förklarar han. Samuel Benjamin, var en i den grupp av evangelister som 1995 sändes ut från Free Pentecostal Church of Tanzania till Kiwangwa, norr om Dar-es-Salaam. Efter att ha köpt en stor bit mark, påbörjade de arbetet med att plantera församlingar. Till en början fick de en del

35 motgångar. Två gånger blev vår byggnad nedbränd, berättar Samuel. Men vi bad till Gud, och har kunnat fortsätta. De första svenska missionärerna kom till platsen 1997, och har sedan avlösts av ett antal andra. Senast Andreas och Annelie Dagernäs, som fick se kyrkan utsedd till självständig lokal församling i november Samuel arbetar som huvudpastor i församlingen, som numera har 800 medlemmar på 29 olika platser runt om på landsbygden. Bara fem av dessa har en ordentlig kyrkobyggnad, men nästan alla har kunnat köpa en bit mark där det planeras för en kyrka. Evangelisation och plantering av nya församlingar är ett av de områden de fortsätter att satsa på. Idag har de fem evanglister i församlingen som går ut i De kommer till oss och ber om mat och någonstans att bo. Vi försöker finnas där och hjälpa till. skolor, hem och anordnar möten i områden där många inte hört det kristna budskapet. En viktig del i det är också att visa kärlek genom att hjälpa sjuka och fattiga, säger pastor Samuel. En av de stora utmaningarna när människor kommer till tro är att det är vanligt att de som övergår från islam till att bli kristna förskjuts av sina familjer. De kommer till oss och ber om mat och någonstans att bo. Vi försöker finnas där och hjälpa till, säger Samuel. Visionen för framtiden är att samtliga församlingsplanteringar ska bli självgående församlingar, och sedan helt självständiga lokala kyrkor inom sju år. Det finns också många fler områden vi vill plantera kyrkor i, där ingen hört evangeliet förut, säger Samuel. Församlingen i Kwangwa firar gudstjänst på pingstdagen (t.v). Pastor Samuel Benjamin (t.h) 35

36 För mer information: Regionkontor Afrika Regionledare Bernth-Åke Ottosson PO. Box 7344 Nelspruit, South Africa tel: , e-post: