Mätning av sättningar i deponier. En kartläggning av nuvarande och framtida metoder ISSN

Transkript

1 Mätning av sättningar i deponier. En kartläggning av nuvarande och framtida metoder RAPPORT D2012:01 ISSN

2

3 Förord För att undvika skador på tätskiktet efter sluttäckning av deponier, behövs mer kunskap om dynamiken hos sättningarna. Ekonomiskt rimliga metoder att mäta sättningar behövs. Det finns därför ett intresse av att klarlägga vilken noggrannhet respektive mätmetod har, vilka för- och nackdelar de innebär samt kostnader för respektive metod. Projektet är ett examensarbete utfört av Ida Sandberg, Teknisk Geologi vid institutionen för Mätteknik och Industriell Elektroteknik, Lunds Tekniska Högskola. Malmö maj 2012 Carl Odelberg Ordf. Avfall Sveriges Utvecklingssatsning Deponering Weine Wiqvist VD Avfall Sverige

4

5 Sammanfattning Examensarbetets syfte är att, för Avfall Sveriges räkning, kartlägga vilka metoder landets kommuner använder sig av för att mäta sättningar i deponier, att jämföra dessa metoder och att dra slutsatser kring vilken eller vilka metoder som är mest noggranna samt effektiva (både tids- och kostnadsmässigt). Dessutom ska ev. alternativa metoder undersökas. För att kunna uppnå syftet har projektet bestått av en litteraturstudie, en enkät som skickats ut under hösten 2011 till företrädare för större delen av de av Sveriges kommuner som har avfallsanläggningar med deponering samt studiebesök på tre olika avfallsanläggningar i Malmö, Linköping och Jönköping. Litteraturstudien resulterade i en beskrivning av tio olika mätmetoder som granskades ur ett tekniskt perspektiv. Av dessa var åtta representerade i enkäten, vilket även gav en praktisk utvärdering av dessa metoder. Från enkäten visade det sig att den absolut vanligaste mätmetoden är inmätning med GPS. Det är en enkel och billig metod som går att utföra själv. Anmärkningsvärt med enkätsvaren är att en väldigt stor del av de som svarade inte mäter sättningsbeteendet trots att detta är lagstadgat. Sammantaget är det svårt att dra några klara slutsatser kring rekommendationer av en optimal metod. En parameter att ta hänsyn till är deponins storlek, då en tekniskt enkel metod kan göra det billigare att mäta på en mindre anläggning medan det för en större anläggning kan vara bättre att använda en metod som kan täcka in större ytor per tidsenhet. En mer ingående undersökning rekommenderas därför att utföras i vilken även landets länsstyrelser bör delta. Utifrån denna bör riktlinjer kring minsta antal mätpunkter per hektar samt lämplig mätnoggrannhet utformas. Detta för att göra det lättare och tydligare för anläggningarna vilket på sikt skulle kunna öka antalet anläggningar som utför sättningsmätningar. Fortsatta undersökningar bör även göras på icke-beprövade metoder. Tekniken utvecklas hela tiden och om något år finns det antagligen både billigare och bättre utrustning för några av de nya metoderna.

6

7 ABSTRACT The thesis aims to identify the methods the municipalities use in order to measure subsidence in landfills for the benefit of Avfall Sverige. The purpose is also to compare these different procedures and ultimately reach a conclusion about which method, or methods, are most precise and efficient (both concerning time and cost). In addition alterative techniques should be investigated. In order to meet the objective, the project consisted of a literature study, a survey - which was sent out during the fall of 2011 to municipalities with landfill facilities - and study visits to three different waste facilities in Malmö, Linköping and Jönköping. The literature study resulted in ten different methods to measure settlements, which were reviewed from a technical perspective. Eight of these are represented in the survey, which also gave a practical evaluation of these methods. The survey shows that the most common method is surveying with GPS. It is a simple and an inexpensive method that can allow personal use. Remarkably, the results from the survey show that a very large proportion of respondents do not measure settlement behavior, even though it is statutory. Overall, it is difficult to draw clear conclusions about the recommendations of an optimal method. A parameter to be kept in consideration is the size of the landfill, a technically simple method can make it cheaper for a smaller facility, while for a larger plant it may be better to use a method that can cover larger areas per time unit. A more detailed investigation is recommended to be performed in which even the Swedish County Administrative Boards should participate. Based on this, guidelines regarding minimum number of measurement points per hectare and an appropriate degree of accuracy required should be compiled. As a consequence, facilitated by the use of these guidelines, the number of municipalities that will measure settlements in their landfills will eventually increase. Further investigations should also be made on non-tested methods. Technology is advancing all the time and in a year or two, there are probably cheaper and better equipment for certain measuring methods.

8

9 FÖRFATTARENS FÖRORD Under sommaren och hösten 2011 har jag utfört mitt examensarbete vid civilingenjörsutbildningen i ekosystemteknik. Detta har skett inom ämnet Teknisk Geologi vid Lunds Tekniska Högskola som ett projekt för Avfall Sverige där jag har undersökt hur sättningar i deponier mäts och skulle kunna mätas. Projektet har knutit ihop utbildningen på ett bra sätt då jag har kommit i kontakt med frågor rörande mark, avfall, miljörätt och mätteknik. Det har varit en fantastiskt lärorik process och jag hade inte kunnat göra det utan följande personer och därför vill jag rikta ett speciellt tack till er: Gerhard Barmen, Teknisk Geologi, för handledning och ovärderliga tips, Peter Flyhammar, Avfall Sverige, för handledning och värdefull kontaktinfo, Erik Gaude, Miljöhanteringen i Jönköping, för studiebesöket på Hults avfallsanläggning samt delaktighet i referensgruppen till enkäten, Magnus Hammar, Tekniska Verken i Linköping, för studiebesöket på Gärstads avfallsanläggning samt delaktighet i referensgruppen till enkäten, Kent Björck, SYSAV i Malmö, för studiebesöket på Spillepengens avfallsanläggning, Carl Odelberg, Miljö- och Återvinning i Vetlanda, för delaktighet i referensgruppen till enkäten, Caroline Person, för feedback och korrekturläsning, SGIs Bibliotek, för hjälp med litteratur samt ständigt förnyande av lån, samt alla de som tog sig tid att svara på enkäten.

10 Innehåll 1. Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Metod och avgränsning Målgrupp Disposition 3 2. Om sättningar Så fungerar sättningar Sluttäckningens funktion Vad säger lagen? Täckningens konstruktion Effekter av sättningar på sluttäckningen Tidpunkt för sluttäckning Reglering och tillsyn Vad säger lagen? Tidigare undersökningar 8 3 Olika mätmetoder Mätningar under mark Nivårör och nivåplattor Slangsättningsmätning Sättningsmätningar med hjälp av bollar Mätningar över mark Avvägning Digitalfotografering från marken Inmätning med GPS Laserscanning från marken Totalstation Mätningar från luften Flygburen laserscanning Flygfotografering Enkät Svarsöversikt Regional fördelning Fördelning mellan kostnad och mätmetod beroende på deponins storlek De olika mätmetoderna Nivårör Slangsättningsmätninig Avvägning Inmätning med GPS Laserscanning från marken Totalstation Flygburen laserscanning Flygfotografering Diskussion De olika mätmetoderna Regional fördelning Metoder för små och stora deponier Betydelsen av att mäta sättningar Tillsynens roll Felkällor Slutsats och rekommendation 29 Referenser 30 Bilaga 1 Enkät till Sveriges deponier 32 Bilaga 2 Inkomna svar 34

11 1 Inledning 1.1. Bakgrund Definitionen av en deponi är en upplagsplats för avfall där avfall inte omlastas, lagras kortare tid än ett år innan det bortskaffas eller lagras kortare tid än tre år innan det återvinns eller behandlas. På en avfallsanläggning bör deponin enbart avse det område där avfall lagts och som inte har för avsikt att flyttas. Själva verksamheten delas in i tre faser, aktiv-, drifts- och efterbehandlingsfasen. Den aktiva fasen innefattar både driftsfasen och efterbehandlingsfasen. Driftsfasen är tiden från det att avfallet börjar läggas på deponin till dess att den är sluttäckt. Efterbehandlingsfasen, vilken kan pågå i 30 år, omfattar kontroll efter driftfasen samt aktiva åtgärder för att begränsa utsläpp. Konstruktionen av en deponi är uppbyggd så att den ska förhindra att föroreningar sprids och består i botten av en geologisk barriär och en bottentätning, därpå läggs avfallet och vid avslutning av deponin läggs sedan en sluttäckning på (Avfall Sverige 2012). Enligt förordning (2001:512) om deponering av avfall 1 är det viktigt att sluttäckningen är tät för att förhindra att lakvatten och syre tränger igenom och därför är det viktigt att förebygga faktorer som kan skada den (Miljödepartementet 2001). Sättningar är just en sådan faktor och de påverkar hela skyddssystemet (Qian m.fl. 2002). Sättningar i en deponi är en viktig aspekt både före och efter sluttäckning då de har stor påverkan på den skyddstäckning som läggs på efter det att deponin är avslutad. Då de stora sättningarna sker tidigt under den aktiva fasen, är det önskvärt att veta när dessa börjar avta. För stora sättningar efter att deponin är avslutad kan leda till att den skyddande sluttäckningen går sönder och detta kan i sin tur kan leda till läckage. Därför är det viktigt att sättningarna mäts, både under deponins aktiva tid, då sättningarna är som störst, och efter sluttäckning (Ling m.fl.1998). I dag varierar sättningsmätningarna på flera olika sätt mellan de kommuner som har avfallsanläggningar med deponering (hur ofta, antalet mätpunkter, noggrannhet osv.) och därför är det önskvärt att ta fram någon form av riktlinjer och kunna föreslå en noggrann metod som även är kostnadseffektiv. Idag regleras tillsynen av deponier genom miljöbalken där kravet är att de ansvariga ska utföra mätningar av sättningsbeteende under deponins driftsfas, men också efter det att deponin är avslutad. Hur och med vilken noggrannhet är upp till de kommuner som driver avfallsanläggningarna. Information om vilka metoder som används är i dagsläget inte tillgänglig då inga tidigare sammanställningar har gjorts och avsaknaden av information är grunden till detta examensarbetet. Tillsammans med Avfall Sverige, vilket är den svenska intresse- och branchorganisationen inom avfallshantering och återvinning, arbetades projektet fram och det byggdes upp kring studiebesök, en enkät samt en fallstudie. Grundtanken var att eventuellt kunna utföra och testa olika typer av mätmetoder på en och samma deponi. Detta för att kunna studera skillnader och likheter dem emellan. Den delen omarbetades dock till en mer ingående litteraturstudie då den ursprungliga planen visade sig vara alldeles för omfattande. 1 Även kallad deponiförordningen. 1

12 Under början av arbetets första fas diskuterades främst deponiers sluttäckning och sättningarnas påverkan på dessa. Dessutom efterfrågades en eventuell mätmetod som skulle kunna fungera som referensmetod samt en närmare undersökning kring hur kostnaderna för sättningsmätningarna påverkar deponierna och om det finns förbättringar att göra för att minska dessa kostnaderna. Att enbart studera sättningsmätningar i sluttäckningen har efterhand omvärderades till att innefatta mätningar av sättningar generellt. Detta för att få en bredare bild då det finns relativt få deponier i landet med färdiga sluttäckningar som innefattas av lagen vilket hade kunnat medföra otillräckliga resultat i undersökningen. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med projektet är att kartlägga vilka mätmetoder landets kommuner idag använder sig av samt att göra en jämförelse dem emellan. Detta ska leda fram till ett förslag på den mest optimala metoden, ett resultat som Sveriges deponier sedan ska kunna ta del av genom Avfall Sverige. Vidare ställdes följande delfrågor upp som en del av projektet: Vilka mätmetoder använder sig landets olika deponier av? Vilka ytterligare mätmetoder finns det? Vilken är den mest effektiva mätmetoden och som ger bäst resultat? Vilken är den mest kostnadseffektiva metoden? 1.3 Metod och avgränsning Examensarbetets har utförts genom en litteraturstudie och en enkät, vilken gått ut till kontaktpersoner på de kommuner som har avfallsanläggningar med deponering, samt genom studiebesök. Studiebesöken omfattade 3 deponier i södra Sverige och skedde under sommaren som en kick-off för projektet för att ge ökad förståelse kring deponiernas uppbyggnad och funktion men också som en inspirationskälla till frågeställningar att ta upp i enkäten. Enkäten utformades sedan tillsammans med en referensgrupp och skickades under tidig höst ut som en google.docs-fil via mail för att svaren lättare skulle kunna registreras i ett excel-ark. I bilaga 1 återfinns denna enkät i sin helhet. Svarsmaterialet har därefter gåtts igenom och bearbetats för att slutsatser ska kunna dras. Förutom att fokusera på de frågor som enkäten tog upp, har även sidospår kring fördelning mellan metoder gjorts i form av metodfördelning mellan regioner samt deponistorlek. Litteraturstudien innefattar reglering, hur sättningar fungerar, hur en sluttäckning är uppbyggd samt hur sättningarna påverkar denna. Vidare tar den även upp olika mätmetoder, dels sådana som idag används runt om i landet men även alternativa metoder som inte längre används eller enbart provats utomlands. Litteraturen som används är lagtexter och förordningar, föreskrifter och rapporter från Naturvårdsverket och Avfall Sverige, vetenskapliga undersökningar samt tekniska böcker och rapporter. Många deponier använder sig av snarlika mätmetoder, dessa har då sammanfattats till en generell mätmetod för att ge en bättre överblick. Även antalet mätmetoder har begränsats. De presenterade mätmetoderna har delats in i olika kategorier beroende på var mätningen sker, under eller över mark, alternativt från luften. I enkätdelen har hänsyn endast tagits till de som mäter sättningar, enbart volymmätning presenteras som ett resultat men ingen fördjupning har gjorts. Inte heller har strukturoch sammansättningsmätningar tagits upp eller hur täckningen av deponin har utförts (om det gjorts direkt efter avslutad deponering eller om deponin fått sätta sig mer). 2

13 1.4 Målgrupp Målgruppen för rapporten är främst anställda vid landets deponier som ska kunna använda sig av den som en inspirationskälla då de ska börja med sättningsmätningar. Rapporten riktar sig även till teknikstuderande och konsulter. 1.5 Disposition Rapporten består av 6 kapitel där det i det första ges en kort introduktion till projektet, dess bakgrund och syfte samt utförande. Kapitel 2 tar upp bakgrundsinformation som kan vara bra att känna till vid utvärderingen av enkäten så som sättningsbeteende och lagstiftning. I efterföljande kapitel, kapitel 3, introduceras mätmetoder, uppdelade efter de olika kategorierna och de ges en närmare presentation. I kapitel 4 presenteras enkäten samt de svar som inkommit. Först behandlas statistik kring svaren vilket följs av en mindre sammanfattning av de svar som inkommit för de olika mätmetoderna. Vidare följer kapitel 5 där resultat som framkommit i enkäten och litteraturstudien redovisas och diskuteras. Slutligen följer slutsatserna i kapitel 6 som ska svara på de frågeställningar som ligger till grund för examensarbetet samt ge eventuella förslag för framtida utredningar. 3

14 2. OM SÄTTNINGAR Att studera sättningsbeteendet i en deponi har sitt huvudsakliga syfte i att det vid sluttäckningen inte är önskvärt att ha för stora sättningar då det kan skada det skydd som läggs på. Därför är det strategiskt bra att låta marken sätta sig så mycket som möjligt redan tidigt under den aktiva delen innan sluttäckningen läggs på. Detta för att det är volymen avfall på deponin som är intressant för ju mer marken sätter sig, desto mer deponeringsvolym frigörs vilken kan användas för att deponera mer avfall. Dessutom är sena sättningar inte önskvärda då detta inte bara påverkar hållbarheten i sluttäckningen, utan också deponigasledningar och ledningar för lakvatten (Qian m.fl 2002). 2.1 Så fungerar sättningar Sättningar påverkar hela skyddssystemet kring en deponi vilket innefattar täckningar, eventuella geologiska barriärer och dränering. Sättningarna börjar ske nästintill omgående efter det att avfallet börjat läggas på deponin och fortsätter därefter tills den stabiliserats. Det finns fyra typer av mekanismer som påverkar sättningar i avfall. Dessa är enligt Qian m.fl (2002): Mekanisk kompression: sammanpressning av materialet orsakad av den egna överliggande vikten. Kompaktion/Utfyllnad: finare material letar sig in i hålutrymmen. Fysikalisk-kemisk förändring: volymförändring orsakad av korrosion, oxidation och förbränning. Biokemisk nedbrytning: aeroba och anaeroba processer orsakar volymminskning genom fermentering och förruttnelse. Enligt Oweis och Khera (1990) kan sättningarna även bero på: Upplösning av material i lak- och filtreringsvatten. Underliggande sättningar i marken under deponin. Omfattningen av sättningarna påverkas av många faktorer och ofta samverkar de olika mekanismerna med varandra. Detta gör att sättningarna för det mesta är oregelbundna och svåra att förutse (Oweis och Khera 1990). Sättningarna kan även delas in i två typer: primära och sekundära sättningar. De primära sättningarna sker under deponins drifttid och kan till största del kopplas till den mekaniska kompressionen. De sekundära sättningarna beror däremot på små rörelser i avfallet och dessa fortgår under flera decennier. De primära sättningarna tenderar till att stabilisera sig relativt snabbt under konstant påfyllnad (Gourc m.fl. 2001). Sättningar kan mätas på flera olika sätt och utförs antingen under eller ovan jord. Fördelen med underjordiska mätningar är att det kan ge en tydlig bild över rörelser i alla riktningar kontinuerligt medan mätningar över jord kanske inte görs mer än en-två gånger per år och då undersöks oftast bara skillnaderna i höjdled. Nackdelen med att mäta under jord är att noggrannheten blir mindre (Olivier m.fl. 2005). Sättningar i avfall är betydligt svårare att undersöka jämfört med i vanlig jord. Detta beror bland annat på att sättningarna är mycket stora och kan orsaka skada på mätinstrumenten, heterogent avfall (vilket korrelerar till heterogena sättningar) samt deponiernas storlek (Gourc m.fl. 2001). Som figur 1 visar sker sättningarna över längre tidsperioder och kan vara så stora att marken sjunker i hop med nära 30 % (Qian m.fl. 2002). 4

15 Figur 1. Visar hur sättningarna förändras över tiden (Qian m.fl. 2002). 2.2 Sluttäckningens funktion Syftet med sluttäckningen är att hindra att vatten och syre läcker in till avfallet. Inläckage av vatten kan leda till ökat lakvattenflöde och syrefria miljöer är önskvärda då metaller binds hårdare till avfallet om det inte får tillgång till syre vilket gör det svårare för dem att lakas ut (Avfall Sverige 2012) Vad säger lagen? Sluttäckningen av en deponi regleras genom deponiförordningen. Enligt 31 är det verksamhetsutövaren som är skyldig att se till att en deponi förses med sluttäckning när den avslutas. Konstruktionen, som är till för att reducera mängden lakvatten, skall vara så tät att infiltrationen av vatten som årligen passerar inte överskrider 5 l/m 2 för deponier för farligt avfall och 50 l/m 2, för deponier för icke-farligt avfall. Vidare får undantag eller avsteg ske om en tillståndsmyndighet finner att det kan ske utan risk för skada på miljön eller för människors hälsa. Enligt 32 anses en deponi, eller delar av den, som avslutade när en tillsynsmyndighet har inspekterat och godkänt den (Miljödepartementet 2001) Täckningens konstruktion Täckningen är uppbyggd av flera lager, enligt figur 2, för att ge så bra skydd som möjligt och innan täckningen påbörjas bör därför avfallet kompakteras (Naturvårdsverket 2004b). Figur 2. Principen för sluttäckningens konstruktion (Naturvårdsverket 2004a). Utjämningsskikt Ovanpå avfallet läggs ett utjämningsskikt som är till för att minska lutningarna och jämna till deponins yta. Detta är främst till för att få en bra vattenavrinning (Avfall Sverige 2012). Rekommendationerna säger att lutningen (V/H) bör vara min. 1:20 och max. 1:3 och materialet som används för ändamålet ska bestå av avfall som har sättningsreducerande egenskaper och som uppfyller mottagningskriterier och övriga deponikrav för just den deponiklassen (Naturvårdsverket 2009). Utjämningsskiktet är också till för att jämna ut förekommande sättningar. Finns det organiskt material i deponin måste skiktet kunna 5

16 släppa igenom gas och bör därför inte vara för tätt. Om dränerbart material kan användas bör det göras och skulle då kunna kombineras med ett gasdräneringsskikt. Tjockleken på skiktet bör helst överstiga 0,5 m (Avfall Sverige 2012). Gasdräneringsskikt Gasdräneringsskiktet är nästa lager i följden men läggs enbart på om deponin innehåller organiskt material som kan bilda deponigas. 25 deponiförordningen säger att verksamhetsutövaren skall se till att deponigas samlas in från deponier som tar emot biologiskt nedbrytbart avfall för deponering. Då deponering av organiskt material inte längre får lov att göras, enligt 10 i förordningen, gäller gasdräneringsskiktet främst äldre deponier påbörjade innan Tätskikt Efterföljande skikt är själva tätskiktet. Det är detta som årligen, enligt 31 deponiförordningen, inte får släppa igenom mer än 5 l/m 2 respektive 50 l/m 2 för deponier med farligt avfall respektive ickefarligt avfall. Då tätskiktet, som bör vara minst 0,5 m tjockt, ska vara funktionellt under många hundra år är det fördelaktigt att använda sig av naturliga mineraliska tätningar eller bentonitblandningar 2 (Avfall Sverige 2012). Detta kan vara allt från leror och bentonitblandat stenmjöl till avfall med täta och beständiga egenskaper (Naturvårdsverket 2009). Dräneringsskikt Över tätskiktet läggs ett dräneringsskikt vilket är till för att leda bort vatten från nederbörd som annars hade lagt sig ovanpå tätskiktet. Igensättning kan påverka funktionaliteten och finkornigt material och järnutfällningar från skyddstäckningen kan vara orsaker till detta (Avfall Sverige 2012). Material som är lämpligt att använda kan vara sand, sten, krossmaterial eller lämpligt avfall från deponin och som följer anläggningens krav. Tjockleken på detta skikt bestäms från fall till fall (Naturvårdsverket 2009). Skyddstäckning Skyddstäckning är till för att skydda de underliggande skikten från mekanisk påverkan så som erosion, uttorkning och frost och den kan bestå av schaktmassor, morän eller andra lämpliga material. Det har även visat sig att inblandning av slam kan vara bra då detta kan hålla fukt vilket är positivt vid etablering av växtlighet. I Sverige bör skyddslagret vara så pass tjockt att frosten inte tränger ner till de undre lagren (Avfall Sverige 2012). Naturvårdsverkets rekommendationer är ca 1,5 m inklusive dräneringsskiktet (Naturvårdsverket 2009) Effekter av sättningar på sluttäckningen När det gäller sluttäckningen är det två typer av sättningar som är intressanta, den totala sättningen samt differentiella sättningar. Den totala sättningen räknas som den totala rörelsen i vertikal riktning från ytan och ner i avfallet och de differentiella sättningarna är skillnaden mellan de totala sättningarna i 2 olika punkter (Qian m.fl 2002). De differentiella sättningarna kan ge upphov till böjspänningar (se figur 3) och dragtöjningar i sluttäckningen vilket ökar riskerna för sprickor i de täckande jordlagerna. Detta kan i sin tur leda till att tätskiktet brister (Qian m.fl 2002). 2 Bentonit är en lera med god vätskeuppsugande förmåga, dvs. den sväller mycket (Nationalencyklopedin 2011a). 6

17 Figur 3. Principen för hur böjspänningar kan uppstå där vissa delar utsätts för töjning och andra delar för kompression (Qian m.fl 2002). Sluttäckningens tålighet mot sättningar beror på vilka typer av material som används. Naturliga lerlager är exempelvis känsligare för spänningar än syntetiska tätskikt (Qian m.fl 2002) Tidpunkt för sluttäckning Tidpunkten för sluttäckning kan diskuteras. Fördelen med att avvakta med täckningen är att avfallet hinner sätta sig och därmed minskar risken för att skyddet ska spricka och släppa igenom lakvatten (Qian m.fl 2002). Med hänsyn till Naturvårdsverkets allmänna råd till deponiförordningen bör täckningen ske så snabbt som möjligt efter att deponeringen avslutats för att förhindra att större mängder lakvatten hinner bildas. Råden betonar också att en bedömning är nödvändig för varje enskilt fall. Om avfallet är väldigt sättningsbenäget och bedömningen är att vänta med sluttäckning ska en temporär täckning göras (Naturvårdsverket 2004a) 2.3 Reglering och tillsyn Kravet på sättningsmätningar regleras i deponiförordningen. I Sverige är det Naturvårdsverket som sedan vägleder landets Länsstyrelser då det är dessa som i sin tur ska ställa kravet om sättningsmätningar hos deponierna. Länsstyrelserna kan i sin tur lägga ut detta på en kommuns miljöförvaltning (Nygren 2011). Enligt Fagerqvist (2011) saknas det idag krav på både mätnoggrannhet och antalet mätpunkter per ha. Om deponin avslutats före den 16 juli 2001 innefattas den inte av förordningen Vad säger lagen? Regleringen kring mätning av sättningar under deponins aktiva fas återfinns i 30 i deponiförordningen under rubriken Provtagningar och mätningar. Den säger att under den aktiva fasen ska verksamhetsutövaren, förutom att provta och mäta deponigas, lak-, grund- och ytvatten, även mäta deponins struktur, sammansättning och sättningsbeteende. Vidare hänvisar 30 i deponiförordningen till 43 i Naturvårdsverkets föreskrifter, NFS 2004:10, att deponins tillväxt, i höjd eller volym, och sättningsbeteende ska mätas årligen på den yta av deponin som täcks av avfall (Naturvårdsverket 2004b). Efterbehandlingen av en deponi regleras i 33 i deponiförordningen vilken talar om att det är verksamhetsutövarens uppgift att se till att i minst 30 år, eller längre om tillsynsmyndigheten anser det nödvändigt, vidta åtgärder för underhåll, övervakning och kontroll för att skydda miljön och människors hälsa. 7

18 2.4 Tidigare undersökningar Undersökningar angående metodjämförelser har tidigare gjorts i Frankrike vilka presenteras i Gourc m.fl. (2001). Av mätmetoderna i den undersökningen är samtliga utom en under marknivå. Mätmetoden på markytan består av ett rutnät med riktmärken där varje punkt mäts in, dock framgår det inte hur de mäter in dem men det kan antas vara med avvägning eller GPS. De övriga metoderna bygger på mätningar antingen med hjälp av nivåplattor, slangar eller bollar (se kapitel 3 för närmare beskrivning av metoderna). Det finns idag inga kända jämförelser gjorda på deponier i Sverige. De undersökningar som gjorts har innefattat peglar i täckningen för att skilja på sättningar i avfallet och sättningar i täckningen (Rihm 2011). Det har även gjorts en undersökning i USA baserad på sättningsmätningar i fem olika deponier. Dock är rapportens fokus på resultatet av mätningarna och inte på vilka metoder som har använts (Spikula 1998). 8

19 3 OLIKA MÄTMETODER I detta kapitel beskrivs ett antal mätmetoder mer ingående. De flesta av dem används runt om på deponier i landet men här tas även upp metoder som inte används längre, metoder som enbart har provats utomlands samt metoder där tekniken är relativt ny och ännu inte nått kommersiell framgång. För att göra det lättöverskådligt har uppdelningen skett efter huruvida mätningarna sker under marknivå, över marknivå eller från luften. Observera att skillnader mellan teori och hur mätningarna fungerar praktiskt i fält förekommer och att detta kapitel mer syftar till att ge en generell teoretisk beskrivning. Dessa metoder är inte enbart utvecklade för att mäta sättningar i avfall utan är applicerbara på alla typer av sättningsmätningar. Många av dem har dessutom utvecklats på andra områden innan de började användas på deponier. 3.1 Mätningar under mark Mätningar under mark är inte vanligt ifråga om sättningar i deponier utan de används främst för att ta reda på hur de olika lagren i sluttäckningen kompakteras. För att få en helhetsbild över deponins sättningsbeteende finns det ingen anledning till att mäta under ytan (Hammar 2011) Nivårör och nivåplattor Principen för att mäta sättningar med nivårör eller nivåplattor (även ibland kallade pegelrör eller pegelplattor) går ut på att rör, eller plattor med stänger, har monterats vertikalt i marken och att nivån för dessa läses av. Figur 4 visar hur det kan se ut på plats. Vid användning av plattor kan nivån på den påmonterade stångens överkant avläsas med hjälp av GPS (Peter 2011). Figur 4. Exempel på nivårör från Gärstads avfallsanläggning i Linköping. Foto: I, Sandberg (2011). Mätning med rör kan ske på flera olika sätt. Ett exempel är ett rör med en fast referensgivare i nederkanten och längs röret placeras sedan sättningsgivare vilka är rörliga i vertikalled. För att avläsa sättningsgivarnas position används en sensor kopplad till ett precisionsmåttband och när sensorn når givarna indikeras detta, tex genom en ljudsignal. Sättningarna kan sedan beräknas genom skillnaden på avståndet mellan referens- och sättningsgivare (Geometrik 2011). 9

20 3.1.2 Slangsättningsmätning Att mäta sättningar med slang innebär att plastslangar läggs ut och täcks eller grävs ner på det område som ska studeras. Det är bra att placera slangarna i olika riktningar och på olika nivåer för att få en så bra uppfattning som möjligt över sättningarnas beteende (Peter 2010). För själva mätningarna används en vätskefylld slang med en tryckgivare i ena änden. Tryckmätaren förs in i de olika slangarna i deponin och nivåskillnaden mellan vätskan, som utsätts för atmosfärstryck, och tryckgivaren avläses och efter kalibrering kan nivån anges (Avfall Sverige 2005). Figur 5 visar hur slangarna kan läggas ut och hur själva mätningen utförs. Jämförelser med tidigare mätningar visar om slangens läge i djupled har förändrats och ett exempel på resultatet återfinns i figur 6. Figur 5. Principen för slangsättningsmätning där tryckskillnaderna talar om på vilket djup slangen befinner sig (Consoil 2011). Figur 6. Resultat från slangsättningsmätningar. De tre nedersta linjerna visar inmätningar (Peter 2010). 10