Vems är världens vatten?

Transkript

1

2 Vems är världens vatten? Innehåll Vatten, krig och icke-våld 2 Tre aspekter på den globala vattenkrisen 3 Den första: Oförnuftig förbrukning Den andra: Förorenade vatten, förstörd miljö Den tredje: Människor lider och dör Idéernas krig och makteliternas vapen 9 Världsbanken och Internationella Valutafonden WTO och Världshandelns regelverk De stora transnationella företagen Utvecklingen i Sverige 22 1

3 Vatten, krig och icke-våld Om man lyssnar på dem som talar om världens vatten hör man förr eller senare ordet krig. Om 1900-talets krig gällde olja, så kommer 2000-talets krig att gälla vatten, sade Världsbankens vice president Ismail Serageldin 1995 i ett ofta citerat uttalande. Och Vanda Shiva, den indiska miljökämpen med världsrykte, som kallar sin senaste bok Water Wars Privatization, Pollution and Profit säger inte emot höjdaren i Världsbanken. Men hon vill förtydliga. Hon vill att vi ska förstå att dessa krig om vattnet pågår redan nu, och att de förs på alla plan. De är, säger hon, alltifrån konflikter om hur vi tänker när vi talar om vatten, ända till traditionella krig, som utkämpas med bomber och granater. I det senare fallet är de ofta kamouflerade och beskrivs till exempel som krig mellan nationer eller etniska grupper. Attac Sverige har ambitionen att för det första inte blunda för de globala konflikter som bland annat Vandana Shiva talar om och som gör sig påminda också i vårt svenska samhälle. Vi vill inte ställa oss vid sidan av dessa konflikter, utan vi vill tvärtom aktivt delta i försöken att lösa dem. För det andra vill vi inte använda våld alltså bekänner vi oss till aktivt icke-våld. Det låter som en paradox: Kan man påverka utgången av ett krig utan att vara våldsam? Det är en mycket bra fråga, och det är i sanning inte lätt att besvara den, i synnerhet om vi inte nöjer oss med teori vilket vi inte gör utan också kräver framgång i praktisk handling. Men på den lägsta nivån, den som Vanda Shiva kallar paradigmkonflikterna, det vill säga de som gäller vår syn på vattnet och de problem som är förknippade med det, borde det väl vara enkelt att vara fredlig? Här är det ju bara fråga om att finna ord och bilder för sin uppfattning om tillståndet i världen och att sprida dem i offentligheten. Faktum är att erfarenheten har visat att det inte alls är så enkelt. Det finns många offentligheter, och de mäktiga tenderar att ha sin egen. Vi lever i en tid när utövarna av den etablerade makten, antingen de kallar sig vänster eller höger, politisk eller ekonomisk, är tämligen överens om hur världen ska beskrivas och vilka frågor som ska stå på dagordningen. De globala vattenproblemen, till exempel, står inte på det svenska maktetablissemangets dagordning. När detta skrivs pågår en valrörelse i Sverige och på tidningarnas ekonomisidor talas det om börskrascher och till och med om kapitalismens kris. Men om de katastrofala framtidsutsikterna för världens vattenförsörjning talas det inte. På samma sätt är det med andra framtidsfrågor som den globala rörelsen för rättvisa, demokrati och ett praktiskt ekologiskt förnuft tar upp med fredliga medel i seminarier, möten, skrifter och demonstrationer. De tar sig bara undantagsvis in i utkanterna av de mäktigas offentlighet. Först när denna rörelse av rörelser kan förknippas med våld hamnar den i mediernas centrum men nästan alltid beskrivs den då på ett förvanskat sätt och utan att dess alternativa syn på framtidsproblemen och dess lösningar blir föremål för en seriös diskussion. Det vore fel att försöka förneka dessa nedslående erfarenheter. Den etablerade svenska offentligheten är till exempel när det gäller den globala vattenkrisen en björn som sover. Men det är naturligtvis inget skäl att inte försöka samla tankarna kring denna livsviktiga fråga. Det är bara att fortsätta att begära ordet och försöka tala med egen röst. Och emellanåt låna fyra fem takter av någon annan till exempel av Alf Henrikson: Vi kan leva utan frihet, politik och progression, utan välstånd, utan byxor, utan lag och religion, utan vetenskap och skönhet, utan sanning och förnuft, men vi kan inte leva utan vatten och luft 2

4 Tre aspekter på den globala vattenkrisen Det går inte heller att undvika ordet kris om vi vill beskriva vattensituationen i världen. Det finns också goda skäl att kalla denna kris global. Samtidigt bör vi nog erkänna att de flesta av oss svenskar inte känner oss direkt hotade av denna globala kris. Tillgången till vatten av bra kvalitet är sällan eller aldrig ett problem för oss. Orden och siffrorna i alla de larmrapporter som finns tillgängliga blir därför lätt en abstrakt läsning, något som gäller andra men som vi själva inte känner oss så berörda av. Om nu dessa rapporter överhuvudtaget kommer i vår väg. Sanningen att säga finns det ingen som helst brist på information om världens vattenproblem. Problemet är nog snarare bristen på engagerade läsare. Men om vi nu försöker göra oss till sådana engagerade läsare hur ska vi då beskriva det vi ställs inför? Här följer ett försök att mycket förenklat sortera hotbilderna under tre olika rubriker. Den första aspekten: Oförnuftig förbrukning Människan, precis som alla djur och växer, kan inte leva utan att ingå i vattnets kretslopp. Denna ständiga cirkulation mellan hav, atmosfär och land kan tyckas innehålla oändliga mängder vatten, tillräckliga för allt liv på jorden. Men så enkelt är det alltså inte. Den allra största delen av vattnet är alltför salt för att vi ska kunna dricka det. Av allt sötvatten på jorden är dessutom det mesta bundet på ett sådant sätt i isar, grundvatten eller som fukt på jorden eller i atmosfären att det inte är åtkomligt för oss. Med en enkel bild utgörs våra totala vatteninkomster, det vi har att röra oss med, av nederbörden eller rättare sagt en del av den, eftersom mycket avdunstar eller på annat sätt försvinner utan att vi kan tillgodgöra oss den. Det är dessa vatteninkomster som idag är helt otillräckliga för våra liv här på jorden åtminstone så som vi lever dem i dag. Och vad är det då vi gör? För att fortsätta användningen av ekonomernas språk: Vi lever över våra tillgångar och förbrukar en del av kapitalet. Underskotten i världens vattenbudget är enormt och det bara växer. Det vi kan kalla kapitalet i vattnets kretslopp är framför allt grundvattnet. Hydrologerna, det vill säga vattenvetarna, talar om olika slags grundvatten. Dels har vi det strömmande grundvatten som rör sig nedåt i terrängen och så småningom strömmar ut i våtmarker, vattendrag, sjöar eller direkt i havet. Detta grundvatten fylls på ganska snabbt och så länge vi inte förbrukar mer av grundvattnet än det som tillförs genom nederbörden är det lugnt: då använder vi oss bara av inkomsterna. Problemet uppstår när vi använder större mängder grundvatten än det som nybildas. Och det är just det vi gör. Det finns också ett annat slags grundvatten, nämligen det fossila. Det är sådant som bildats någon gång under geologiska epoker och nu ligger under jordens yta, också under stora ökenområden, i form av så kallade akvifärer. Det fossila grundvattnet fylls inte på, eller endast oerhört långsamt, vilket betyder att det bara kan användas en gång. Sedan är det slut. Också denna kapitalförstöring är i full fart runt om i världen. För den engagerade lekmannen, som försöker förstå vad hydrologerna har att berätta, är slutsatsen enkel: Jordens vattentillgångar överutnyttjas, mer och mer, och en vacker dag står hela områden utan rent vatten. Då tar livet slut i dessa regioner. För den som är lyckligt lottad, och till exempel lever i Sverige, är det emellertid som jag redan påpekat lätt att vifta bort de här tankarna även om man inser att de är fullt logiska och svåra att invända mot. Det här kommer att ta lång tid, kan vi tänka, det sker inte under vår livstid och det händer inte här. Men faktum är att katastroferna som orsakas av den oförnuftiga vattenanvändningen på vår jord redan är här. Hydrologerna använder ordet vattenstress om det tillstånd, räknat i vattentillgång per capita, som råder i en region, när knappheten eller bristen på vatten är så stor och yt- och grundvattenresurserna utnyttjas så hårt, att tillgångarna är på väg att utplånas. Vandana Shiva citerar i sin bok en källa som säger att 28 länder levde under vattenstress 1998 och att antalet 2025 beräknats vara 56. Eller med andra siffror: 1990 levde 131 miljoner människor i länder med mer eller mindre akuta vattenproblem, 2025 uppskattas antalet till 817 miljoner. Det finns många beskrivningar av hur utplundringen av grundvattenförråden fortsätter för fullt medan du läser detta. Jag väljer tre exempel: OGALLALLA är en av världens mest berömda grundvattenmagasin eller underjordsreservoarer. Dess yta uppskattas till en halv miljon kvadratkilometer och den sträcker sig från Texas till Syd-Dakota 3

5 i USA. Innehållet har uppskattats till 4 triljoner ton av fossilt vatten. Enligt Maude Barlow och Tony Clarke i boken Blue Gold utvinns den nu hänsynslöst genom uppborrade källor för konstgjord bevattning av 3,3 miljoner hektar jordbruksland en femtedel av all konstbevattnad odlingsmark i USA. Med ett uttag på 50 miljoner liter i minuten töms vattnet i Ogallalla 14 gånger snabbare än naturen kan ersätta det. Sedan 1991 har vattennivån i akvifären varje år sjunkit en meter. TILLSTÅNDET I VÄRLDEN 2000, utgiven av World Watch Institute, innehåller ett försök att uppskatta omfattningen av utplundringen av grundvattenmagasinen i ett antal olika länder. Resultatet blir följande tabell: Underskott på grundvatten i vissa länder och nyckelregioner i mitten av 1990-talet Land/region Beräknat underskott på grundvatten (miljarder kubikmeter per år) Indien 104 Kina 30 USA 13,6 Nordafrika 10 Saudiarabien 6 Övriga okänt Minimum för hela världen 163,6 Artikelförfattaren tillägger att siffran säkert skulle höjas med minst 10 procent om man räknade in Australien, Pakistan och andra områden där motsvarande data inte finns tillgängliga. MILJONSTADEN QUETTA i sydvästra Pakistan har pumpar igång vid 2000 borrhål för att tillgodose sitt eget vattenbehov. För tio år sedan kunde man hitta vatten 30 meter under markytan. Nu är det svårt att hitta något vatten på lägre djup än 100 meter. Detta överutnyttjande av grundvattenreservoarerna har tillsammans med en lång torrperiod skapat stor oro. Det är inte omöjligt att invånarna i staden som under lång tid stod i centrum som mottagare av flyktingar från Afghanistan kan komma att bli flyktingar i sitt eget land. I ett officiellt dokument rekommenderas nämligen att provinshuvudstaden flyttas för att minska befolkningstrycket. Tusentals jordbrukare har huggit ner sina fruktträdgårdar därför att alla uppborrade brunnar avlett vattnet från trädgårdarnas vattenkällor. Regeringen har nu bestämt att borra efter fossilt grundvatten. Av de 39 brunnar man borrat hittills har åtminstone 24 gett vatten. Beslut har fattats om ytterligare 3000 brunnar och 72 nya dammar att samla regnvatten i. Den ansvarige tjänstemannen säger att det fossila vattnet kommer att räcka till år (Uppgifterna är hämtade från Omvärldsbilder Flera faktorer gör att överutnyttjandet av världens grundvattenförråd tenderar att öka för var dag som går. Befolkningsökningen är en sådan faktor, och till detta kommer att vattenförbrukningen per capita ökar med ökad levnadsstandard och urbanisering. Också industrins vattenförbrukning stiger. Det går åt liter vatten för tillverkningen av en bil och inte heller den nya ekonomin klarar sig utan vatten. Datortillverkarna använder stora mängder av joniserat färskvatten för att framställa sina varor och söker ständigt nya källor. Till detta kommer att de förorenar vattendrag och grundvattentäkter i stor skala. Den andra aspekten: Förorenat vatten, förstörd milj miljö Hoten mot världens vattenförsörjning kan också beskrivas som en följd av naturens egen systemkris. Vattenkrisen är den mest genomgripande, den allvarligaste och samtidigt den mest osynliga dimensionen av den ekologiska förödelsen på jorden, skriver Vandana Shiva. Det vatten som ett visst ekosystem ger oss, beror på klimatet, naturens karaktär, vegetationen och geologin. På vart och ett av dessa områden har människor i modern tid attackerat jorden och förstört dess förmåga att ta emot, suga upp och lagra vatten, fortsätter Shiva. Vattnet förorenas genom avfall och utsläpp från de stora städernas hushåll, industrierna och jordbruket. Det utsätts för försurad nederbörd från luften. De organiska ämnen som tillförs, och som i mindre mängder kan ha en positiv inverkan på livet i vattensystemet, leder i större mängder till övergödning och syrebrist. Växter och djur dör, sjöar och vikar blir grundare och de fria vattenytorna krymper. Också grundvattnet kan förorenas. Även om det finns uppmuntrande exempel på det mänskliga samhällets försvar av hotade vattendrag fortsätter den negativa utvecklingen i stort. FN-organet UNIDO hävdar att industriell verksamhet kommer att fördubbla vattenförbrukningen fram till 2025 och att föroreningarna från industrierna under samma tid kommer att fyrdubblas. Sjöar och floder I boken Blue Gold formas beskrivningen av världens största och viktiga sjöar och floder till en deprimerande sjukjournal. Ett av många exempel är sjösystemet Great Lakes i USA och Kanada. Det inne- 4

6 håller en femtedel av världens sötvatten. Där kan man nu på alla nivåer i de djupa sjöarna finna höga halter av dioxiner, PCB, kvicksilver, furan och bly och spår av andra farliga kemikalier. Det mesta har tillförts de senaste 50 åren och varje år tillkommer ytterligare mellan 50 och 100 miljoner ton riskabelt avfall från de omgivande vattendragen. Enbart bekämpningsmedlen svarar för 25 miljoner ton. På senare tid har också rapporterats ansamling av radioaktivt avfall i Great Lakes. På omkring ställen runt sjöarna släpps industriavfall med farliga kemiska substanser ut och mer än 2000 av dem förorenar direkt grundvattnet. Åtskilliga gifter bryts aldrig ner utan koncentreras i stället uppåt i näringskedjan. Eftersom industrierna runt sjöarna har använt sig av dessa för att dumpa avfall är numera vattnet vid mindre än tre procent av stränderna lämpligt att dricka eller bada i eller som hemvist för växter och djur. Det väldiga sjösystemet förlorar också ständigt vatten, både för att avdunstningen ökar på grund av temperaturhöjningen och för att tillflödena av grundvatten minskar det tappas av genom uppborrade källor på båda sidor om gränsen mellan USA och Kanada. Våtmarker Ett viktigt inslag i naturens vattensystem är våtmarkerna. Det är inte så länge sedan människor började förstå att myrar och mossar, strandängar och grunda vassjöar, träsk och sumpskogar är mycket betydelsefulla för regleringen av vattenflödena. De fungerar både som svampar och njurar genom att de förhindrar översvämningar och suger upp skadliga substanser ur vattnet. De har också ett oerhört rikt djurliv, inte minst av fisk som tjänar som människoföda. Sunda förnuftet säger oss alltså att vi ska vara rädda om våtmarkerna. Trots detta har omkring hälften av jordens våtmarker gått förlorade under det senaste århundradet som en följd av industrialisering, urbanisering och konstbevattning. Skogar Samma sak gäller världens skogar. Också de är viktiga stötdämpare när nederbörden faller de förhindrar översvämningar, erosion och giftspridning. Men skogsavverkningen fortsätter; den verkställande direktören i FN:s miljöprogram UNEP menar att det krävs en närmast mirakulös förändring i människors och regeringars syn på skogarna för att inte deras vitala funktion i vattnets kretslopp mer eller mindre ska upphöra under de kommande decennierna. Den kanske mest dramatiska hotbilden uppvisar Amazonas, berömt för sin mångfald av djur och växter. Skogarna längs floden hindrar de omgivande jordmassorna från att spolas ner i vattnet under regnperioderna. Ändå fortsätter skogsavverkningen i området i allt högre takt. Klimatförändringar De flesta vetenskapsmän är numera överens om att vi är inne i en period av klimatförändringar som beror på väldiga utsläpp av växthusgaser. Enkelt uttryckt: jorden håller på att bli varmare. Konsekvenserna är många och ofta dramatiska. Väderförloppen kan bli våldsammare i form av svåra stormar och översvämningar. Kustområden sargas och saltvatten tränger in i grundvattentäkterna. Skogar förstörs och skördar slår fel. Öar dränks i vatten och man kan vänta sig epidemier av malaria, djungelfeber och schistosomiasis om inte användningen av fossila bränslen begränsas. Hoten mot världens vattensystem består bland annat i att våtmarker torkar ut, att havsnivån stiger med påföljd att våtmarker längs kusterna går förlorade och att avdunstningen ökar. En del forskare hävdar att den globala värmestegringen är den enskilda största orsaken till vattenbristen i världen och att till exempel delar av Amazonas kommer att förvandlas till ökenområden. Konstbevattning Den tekniska utvecklingen framstår som både hotfull och löftesrik när vi betraktar historien och funderar över framtiden. Förändringar som till en början framstår som stora segrar för mänskligheten kan så småningom möta stort motstånd. Sådana omvärderingar är i mångas ögon motiverade både när det gäller konstbevattning och stora dammbyggen. Visserligen har många sterila områden förvandlats till rika jordbrukstrakter med hjälp av konstbevattning. Men ett alltför intensivt utnyttjande av marken kan leda till erosion när jorden finfördelas så mycket att den förs bort med vinden eller till att marken förstörs när grundvattnets salt blir kvar på markytan sedan vattnet dunstat bort. FN-organet FAO hävdar att en miljard människor lever i områden som inte kan ge tillräckligt med föda därför att den har utnyttjats för hårt med hjälp av konstbevattning. I extrema fall har hela sjöar och vattensystem torkat upp eller förstörts på annat sätt. Det mest kända exemplet är Aralsjön, som förlorat 80 procent av vattenvolymen och där det återstående vattnet är tio gånger saltare än tidigare. Trots dessa lärdomar uppmuntras jordbrukarna ofta, genom bland annat prissättningen på vattnet, att driva utvecklingen vidare i katastrofens riktning. Ju sämre metoder de använder, ju mera vatten de förslösar desto mer gynnas deras egen ekonomi. Också valet av gröda och diet har stort betydelse. Det går åt ton vatten för att producera ett ton biffkött och nästan lika mycket för att odla ett ton bomull medan vete och sojabönor kräver 50 gånger 5

7 mindre. Om invånarna i USA övergick till de mindre köttintensiva (och ofta mer hälsosamma) dieter som är vanliga i en del asiatiska och europeiska länder skulle samma volym vatten kunna föda två människor i stället för en, skriver Sandra Postel i Tillståndet i världen Dammbyggen Under 1900-talet byggdes mer än små och stora dammar i syfte att producera vattenkraft, lagra vatten för användning i städer och i jordbruk, reglera vattenleder för att underlätta transporter och undvika översvämningar. Premiärminister Nehru kallade de stora dammarna för Indiens moderna tempel när landet blev självständigt, men bara ett drygt decennium senare var han beredd att ta tillbaka uttalandet. I dag är de stora dammbyggena anledningen till några av de allvarligaste motsättningarna i Indien, och i Världens vatten, utgiven av Utrikespolitiska institutet, heter det att ett projekt som världens största vattenkraftverk i Yangtsefloden i Kina knappast skulle kunna genomföras i en modern demokratisk stat. Protesterna skulle bli alltför omfattande. Ett allvarligt problem med dessa vattenregleringar är att stora områden läggs under vatten. Det gynnar spridningen av bakterier som suger upp det kvicksilver som råkar finnas i jorden och bidrar dessutom till jordens temperaturhöjning genom att koldioxid och metangaser utvecklas i stora mängder när vegetationen blötläggs och löses upp. Genom att flodbäddar begravs under vatten och vattenvägar blockeras påverkas de lokala ekosystemen enormt. Särskilt i varma trakter leder de stora vattenytorna dessutom till att avdunstningen ökar. De kolossala vattenmängderna utövar naturligtvis ett väldigt tryck mot underlaget och i ett 70-tal fall har man kunna se samband mellan stora dammar och jordskalv. Den tredje aspekten: Människor lider och dör Vattenkrisen betyder också människors förnedring, lidande och död. Inte någonstans i världen går vi helt fria från de risker som förorenat och ohälsosamt vatten för med sig. I det rika USA bedömer hälso- och miljövårdande myndigheter att mer än hälften av landets vattenkällor är förorenade av bekämpningsmedel och nitrater, som sedan koncentreras i fiskar och andra djur och ökar risken för cancersjukdomar hos människor. Uppskattningsvis 53 miljoner amerikaner en femtedel av befolkningen dricker kranvatten som är förorenat av bly, bakterier från avföring eller andra allvarliga förorenande ämnen. Bördornas fördelning Ändå är det de fattiga och svaga som bär de allra tyngsta bördorna i vattenkrisens spår. Tre fjärdedelar av dem som lever i områden satta under vattenstress bor i tredje världen. Prognoser säger att år 2025 uppgår invånarna i fattiga länder med vattenstress till 47 procent av världens totala befolkning. De flesta mångmiljonstäder, där mer än hälften av befolkningen inte har tillgång till rent vatten, ligger i tredje världen, och den snabbaste befolkningsökningen i dessa städer sker i slumområdena. Uppgifter från FN förutsäger att mer än hälften av befolkningen i dessa väldiga stadsområden år 2030 kommer att vara sluminvånare utan någon som helst tillgång till service då det gäller vatten och sanitet. Också inom tredje världens länder och samhällen fördelas bördorna djupt orättvist. De fattiga är ofta inte anslutna till de kommunala vattenverken och de får ofta betala mer för vattnet än de bättre ställda. Från Lima rapporteras till exempel hur fattiga människor får betala 3 dollar för en kubikmeter vatten, som ofta är förorenat och som de får hämta i hinkar, medan de välbeställda bara betalar tiondelen så mycket för renat vatten som de kan ta ur sina kranar i husen de bor i. Water Policy International uppger att kvinnorna i Sydafrika tillsammans varje år går en sträcka motsvarande 16 gånger avståndet fram och tillbaka till månen för att hämta vatten. När Indonesien 1994 drabbades av en lång torrperiod sinade invånarnas brunnar medan varje golfanläggning i landet fick en miljon liter vatten om dagen. Andra nästintill ofattbara siffror möter oss i den medicinska statistiken. 80 procent av all sjukdom i de fattiga länderna i Syd sprids genom konsumtion av orent vatten. 90 procent av Tredje världens avfallsvatten släpps ut direkt i lokala åar och floder, och 25 miljoner människor dör varje år på grund av vattenburna sjukdomsalstrande organismer och ämnen. Var åttonde sekund dör ett barn av att dricka förorenat vatten och diarré tar varje år livet av närmare tre miljoner barn. Tvångsförflyttningar Ett särskilt kapitel i historien om människorna och världens vatten gäller de stora dammbyggnaderna. Deras inverkan på ekosystemet har redan nämnts. Lika viktigt är det att visa på konsekvenserna för de människor som levt sina liv vid de floder som reglerats för att ge elektricitet och vatten till det moderna samhällsbyggets storjordbruk, industrier och hushåll. Många av dessa tvångsförflyttade människor lever i Indien. Men hur många? Svaret är, skriver 6

8 den världsberömda författarinnan Arundathi Roy i Priset för att leva, att den indiska regeringen inte förfogar över en siffra på antalet människor som har tvångsförflyttats till följd av dammbyggen eller offrats på annat sätt på det nationella framstegets altare. Är inte detta häpnadsväckande? Hur kan man mäta framsteg om man inte vet vad det kostar och vem som betalar för det? Roy gör ett eget försök att uppskatta antalet berörda människor. Hon höftar åt vad hon kallar det överförsiktiga hållet och kommer fram till siffran 33 miljoner människor människor som idag till stor del lever i storstädernas slumområden utan arbete och säker tillgång till vatten. Dessutom är en mycket stor obscen, skriver Roy andel av dem stamfolk eller kastlösa. När utvecklingens pris ska betalas visar det sig alltså att notan har ett etniskt mönster. Miljonerna av tvångsförflyttade i Indien är ingenting annat än flyktingar från ett krig utan krigsförklaring, skriver Roy bland annat. Det kanske viktigaste med Roys rasande uppgörelse med maktmissbruket bakom dammutbyggnaderna i Indien är att den påminner oss om att frågorna om världens vatten inte bara handlar om geografi, klimat och naturlagar. De handlar i allra högsta grad om vårt sätt att organisera samhället och om valet av teknik och metoder för ingreppen i naturen. Demokratin är försvagad, skriver Vandana Shiva. Avgörande beslut fattas i de stora koncernernas sammanträdesrum och den ekonomiska dagordningen sätts av WTO, Världsbanken och WTO. Vi är i själva verket utsatta för ekonomisk och ekologisk terrorism. Fallet Maquiladora En annan blixtbelysning av vad som kan ske i en sådan världsordning ger oss Maude Barlow och Tony Clarke i Blue Gold. De för oss till Mexiko, nära gränsen till USA. Här arbetar över en miljon människor, varav 80 procent kvinnor, i över maquiladora. Det är ekonomiska frizoner med sammansättningsfabriker inom bl a elektronik- och textilbranschen. De producerar för export och majoriteten av företagen är USA-ägda. Den sociala miljön är dålig, trakasserier och sexuella övergrepp är vanliga. Vattendragen i området är så förorenade att bara 12 procent av dem som bor här har stabil tillgång till rent vatten och många hem saknar avlopp. I slumområderna och hyddorna av kartonglådor, som omger frihandelszonerna, dit lastbilar kommer med dyrbart vatten en gång i veckan, har frånvaron av friskt vatten blivit symbolen för de människoskaror som flockats i området de senaste fem åren. Det smutsiga vattnet för med sig sjukdom och orsakar svår diarré. Även om man dricker vattnet från lastbilarna används det lokala vattnet för matlagning, bad och bevattning av grödorna. Smutsen i maquiladora, dess dödliga vatten och dess eländiga fattigdom driver tusentals unga mexikanare bort från deras hemland. Varje natt söker de sig till gränsen i hopp om att ta sig illegalt till USA och ett bättre liv. Alla känner till hur skitiga och farliga remsorna kring överfarten är. Sexfiliga landsvägar skiljer städer som Tijuana och Juarez från de ödsligt belägna områden av smuts där männen samlas i skymningen. En brant cementvägg leder ner till en trögflytande flod full av kemisk slam och avfall, över en halv meter djup. På andra sidan reser sig cementväggen i rät vinkel och kröns med ett väldigt, strålkastarbelyst elektriskt taggtrådsstängsel. Längs flodbädden blandas stanken från människors och djurs avföring, använda kondomer och kanyler och stora avskrädeshögar med sörjan i den lilla floden man måste ta sig över för att komma till andra sidan. De får kemikalier och avfall på fötterna och i skorna. Antingen de tar sig till USA, eller fångas av de amerikanska gränsvakterna och skickas tillbaka, måste de passera denna dödliga, nersmutsade flod och kanske göra det ännu en gång. Vid överfarten finns också människor som inte kan få jobb i maquiladora. De hänger vid gränsen i mörkret, säljer friterade tacos, kondomer och droger och plastpåsar. Också de fattigaste av dessa som drömmer om att få bli illegala immigranter offrar av det lilla de äger för att kunna vira plastpåsar runt fötterna som skydd mot det förgiftade vattnet. Öppet våld och krig Det är när människors lidande och förnedring på detta sätt bara stegras som krisen tenderar att också bli ett krig. Konflikter blir oundvikliga och de trappas upp. De utspelas mellan olika befolkningsgrupper och ekonomiska intressen, regioner och länder. De ställer land och stad mot varandra, liksom folkrörelser mot makteliter. Rapporterna om bristen på vatten och ingreppen i ekosystemen blir då inte sällan skildringar av våldsövergrepp och ond bråd död: Vid ett offentligt möte 1961 i Pongdammens översvämningsområde i Indien sade Morarji Desai: Vi kommer att uppmana er att flytta från era hus när dammen byggts. Om ni flyttar är allt gott och väl. Annars kommer vi att släppa vattnet fritt och dränka er alla. När ett europeiskt konsortium på 1980-talet skulle bygga Chioxy-dammen i Guatemala protesterade urinvånarna, Maya Achi-folket, och krävde rimlig ersättning vid tre skilda tillfällen massakrerades då 178 män, kvinnor och barn av landets militär. I september år 2001 dödade sydafrikansk polis 7

9 15 människor varav ett femårigt barn när invånarna motsatte sig att vattnet stängdes av för 1800 invånare i ett område i Kapstaden. Vandana Shiva skriver i Water Wars att politiskt våld inom och mellan stater, det må gälla Punjab eller Palestina, ofta har sitt ursprung i motsättningar som gäller knappa men viktiga vattentillgångar. I en del fall är vattnets betydelse uttalad, som i fallet Syrien och Turkiet, liksom Egypten och Etiopien. I många andra fall, däremot, är konflikterna om naturens resurser kamouflerade och beskrivs som etniska eller religiösa. 8

10 Idéernas krig och de mäktigas vapen De problem och hotbilder som jag nu har beskrivit får sällan stora rubriker i våra massmedier och de nämns sällan eller aldrig i de politiska valrörelserna. Men knappast någon vill idag förneka dem, även om vi förstås inte är överens om hur vattenkriserna i världen bör beskrivas. Inte heller lär någon vara beredd att offentligt säga att man tycker att människor ska behöva dö för att de inte får rent vatten att dricka. Alla, som tar till orda i de här frågorna och på ett eller annat intresse har ansvar och intressen i sammanhanget, säger att de vill lösa problemen. På ytan och i de högtidliga sammanhangen råder enighet. Om vi däremot borrar djupare i frågan om hur problemen ska lösas blir bilden en annan. Då blir vi vittne till det idéernas krig, som Vandana Shiva talar om. Naturligtvis är bilden mycket sammansatt och full av motsägelser. Ändå är det meningsfullt att till en början göra den enkel och identifiera de båda polerna i konflikten. Underifrån kommer de som Vandana Shiva förenar sig med. De säger att den globala vattenkrisen bara kan lösas med demokrati och ekologiskt förnuft. De ingår i den globala rörelse av rörelser - för att använda Naomi Kleins ord som hävdar att en annan värld är både nödvändig och möjlig. Vid den andra polen finns makteliterna. Också de uppträder i många olika skepnader och under olika namn. En av de mest betydelsefulla i detta idéernas krig har den Trilaterala kommissionen varit. Trilateralen bildades i början av 1970-talet och består av gräddan av politiska och ekonomiska ledare, inflytelserika vetenskapsmän och opinionsbildare från Nordamerika, Europa och Japan. De har utsett sig själva och själva gett sig sitt mandat. En av dess första och mest kända rapporter kom 1975 och heter The Crisis of Democracy. Dess slutsats var att det fanns för mycket demokrati här i världen. Susan George, vice ordförande i den franska Attacrörelsen, har påmint oss om att de centrala tankegångarna hos Trilateralen och dess många efterföljare knappt ens var rumsrena i den offentlighet som dominerade världens demokratier efter andra världskriget dessa idéers förespråkare predikade för varandra eller i öknen på den tiden. Men idag, ett halvsekel senare, är det dessa idéer som dominerar maktens offentlighet. Trilateralens tankegods etablerades så småningom under beteckningen Washington konsensus den politiska planritning som kom att styra och ställa i Världsbanken och Valutafonden, som lade grunden till World Trade Organization och som blev politisk vardagsmat i Ronald Reagans USA och Margaret Thatchers Storbritannien. I Sverige dök det först upp som nyliberalism, skickligt omhändertagen av det forna högerpartiet, mitt framför näsan på de gamla liberalerna i Folkpartiet, som emellertid inte var sena att haka på. Det dröjde inte så länge förrän nyliberalerna hade tagit patent på liberalismen och berett sig en plats i uppslagsböckerna: nyiberalism modern politisk åsiktsriktning, som starkt betonar den privata äganderätten och motsätter sig statsingripanden i ekonomin. Tilltron till marknadskrafterna och misstron mot staten omsätts i krav på avreglering och privatisering av offentlig verksamhet, såsom transporter, sjukvård och utbildning (Ur uppslagsverket Focus 1996) Några år senare presenterades samma tankar som en världsideologi under beteckningen ekonomisk globalisering. Den inspirerades av och etablerade - tron på att en enda global marknad med universella regler fastställda av företag och finansmarknader var oundviklig. Oftast försvann prefixet ekonomisk och den ekonomiska globaliseringen kom att betyda Globaliseringen med stort G och inte globaliseringen av - till exempel - fred, demokrati och rättvisa eller av jämställdhet mellan könen och ekologiskt förnuft. Det fanns bara En Globalisering, nämligen den ekonomiska, och antingen var man för den eller mot den. Följaktligen döptes den rörelse av rörelser som krävde en annan värld till globaliseringsmotståndare eller antiglobalister. När idéer på detta sätt blir starka och, mer eller mindre, de som gäller, får de också praktiska konsekvenser. De går från ord till handling. För att detta ska bli möjligt behövs aktörer och institutioner av olika slag. Här ska några av de viktigaste beröras. Världsbanken och Internationella Valutafonden Världsbanken är en av de så kallade Bretton Woodsinstitutioner som skapades efter andra världskriget. Den är löst knuten till FN-systemet och inriktades till en början på att stödja återuppbyggnaden i Europa och Japan efter krigets förödelser. Med tiden kom u- länderna i fokus. I Nationalencyklopedin karaktäriseras banken som en institution för utvecklingshjälp 9

11 till länder över hela världen. Det är, milt uttryckt, en ofullständig beskrivning. De stora dammarna Konflikterna, tvångsförflyttningarna och miljöförstörelsen i de stora dammprojektens spår har redan berörts. Vandana Shiva betonar i Water Wars dessutom att dessa storskaliga projekt flyttar kontrollen över vattenresurserna från lokala organ till centralmakten de är med andra ord svåra att förena med en levande, lokal demokrati. De är ett säkert sätt att beröva bonden hans visdom, skriver Arundhati Roy. De folkliga proteströrelserna har inte heller låtit vänta på sig. De har i en del fall varit framgångsrika så till vida att stora projekt har avbrutits och att finansiärerna har dragit sig tillbaka. Den massiva kritiken mot denna gigantismens sjuka har också inneburit att antalet stora dammprojekt idag är avsevärt mindre än under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Den främsta måltavlan för de kritiska rörelserna har varit just Världsbanken. Banken är den största enskilda finansiären av stora dammar världen över. Trots sin paroll bekämpa världsfattigdomen har den medverkat i dammprojekt som inneburit att mer än 10 miljoner människor har tvångsförflyttats från sina hem. Till detta kommer miljöförstörelsen och att gäldenärerna inte sällan drivits djupare ner i skuldträsket. Själv är banken outtröttlig i sina strävanden efter att få tillbaka utlånade medel däremot har den själv aldrig tvingats betala något för det lidande och den förstörelse som den medverkat till. Banken uppskattas ha bidragit med närmare 75 miljarder dollar (i 1998 års penningvärde) till 538 stora dammar i 92 länder. Dess entusiastiska stöd för dessa kontroversiella projekt är anmärkningsvärd. Arandhati Roy berättar att Världsbankens lån på 450 miljoner dollar till Sardar Sarovardammen i Naramdadalen var klappat och klart redan 1985, två år innan landets miljöminister hade gett sitt klartecken. Åtta år senare drog sig Världsbanken ändå ur projektet. De många människornas intensiva men fredliga motstånd hade tvingat Världsbanken att tillsätta en oberoende utredning som i sin rapport bland annat konstaterade: Vi anser att Sardar Sarovarprojekten som de föreligger är feltänkta, att omlokalisering och rehabilitering av alla som förflyttas på grund av projekten är en omöjlighet under de omständigheter som är förhanden, och att miljöeffekterna av projekten inte tillbörligen beaktats eller adekvat utpekats. Vidare anser vi att Banken delar ansvar med låntagaren för den situation som uppstått. Fem år senare var det dags för en ny stor utredning. Denna gång gällde det inte ett enskilt dammprojekt i Indien. Världskommissionen om Dammar (WCD) tillsattes 1998 av Världsbanken och Internationella naturvårdsunionen (IUCN) efter krav från miljörörelser och företrädare för urinnevånare och landbygdsbefolkning i Syd. Kommissionens slutrapport offentliggjordes ett par år senare i London i närvaro av Nelson Mandela och Världsbankens president James Wolfensohn. Kommissionen, som hade försökt utvärdera effekterna av närmare stora dammbyggen, skriver att ett oacceptabelt pris alltför ofta betalats av tvångsförflyttade människor, skattebetalare och de naturliga ekosystemen. Dessutom har den förväntade ekonomiska eller direkta nyttan i form av elkraft och bevattning i många fall inte uppnåtts, samtidigt som fördelningen av nyttan har varit orättvis. I sina rekommendationer lyfter kommissionen fram bättre alternativ för kraftproduktion och bevattning, och lägger fram sociala, ekonomiska och miljömässiga riktlinjer för hur nya projekt måste planeras och byggas. Ett av de mest avskyvärda dåden i makteliternas syndaregister i samband med dammbyggnationer är den tidigare omnämnda massakern i Guatemala, då 178 ursprungsinvånare ur Mayafolket män, kvinnor och barn - i byn Rio Negro sköts ner av militären när de protesterade mot tvångsförflyttningarna. Världsbanken samarbetade med landets diktatur då dammen konstruerades men den blundade när massakrerna ägde rum. Trots att Banken upprepade gånger hade ombud på platsen för att bevaka projektets utveckling teg man om det inträffade. Först 1996 fick världen veta vad som hänt tack vare människorättsaktivister. Banken utredde sig själv och fritog sig från ansvar. Vad händer idag, och vad kan vi vänta i framtiden? Antalet stora dammprojekt har minskat, och därmed Världsbankens utlåning till dem, men på många håll fortsätter kampen både för att hindra projekterade och påbörjade projekt och för att kräva ersättning för människors lidande och förluster och för miljöns förstörelse. Arundhati Roy skriver att dessa dammar är ute i den Första världen av många skäl är Första Världens dammbyggnadsindustri illa ute och arbetslös. Så den exporteras till Tredje världen under namn av utvecklingsbistånd, tillsammans med annat avskräde såsom uttjänta vapensystem, överåriga flygplan och förbjudna insektsmedel. På senare tid, och särskilt efter Narmadadalen, har Världsbanken blivit mera försiktig med sitt val av länder där den finansierar projekt som innefattar folkförflyttning i masskala. För närvarande är det Kina som är Most Favoured Client. Det är vår tids stora ironi amerikanska medborgare protesterar mot massakern på Himmelska Fridens torg, men banken 10

12 har använt deras pengar för att finansiera studier rörande Three Gorges-dammen i Kina, som kommer att fördriva 1,3 miljoner människor. Banken är i dag den störste finansiären av stora dammar i Kina. På Världsbankens hemsida kan man läsa dess förslag till ny Water Resources Sector Strategy. Den är resultatet av intensiva diskussioner med bankens partner, skriver man, och nu bjuder man in till offentlig diskussion. I en kritisk granskning av dokumentet som behandlades i bankens ledning i augusti 2002 skriver Nancy Alexander vid Citizen s Network on Essential Services att banken visserligen försöker vårda sitt rykte och tycks vara medveten om tidigare misslyckanden och skandaler, men att den ändå söker sig tillbaka till de gamla upptrampade stigarna. Bigness is back, skriver hon, och konstaterar att Världsbanken inte ens försöker leva upp till de rekommendationer som lämnades i slutrapporten från den kritiska Världskommissionen om dammar, den rapport som banken själv medverkade till. Privatisering De två grundläggande idéerna i Washington Consensus den ekonomiska globaliseringen och privatiseringen av offentlig verksamhet har de senaste åren drivits igenom med stor kraft när det gäller distribution och hantering av vatten. Det finns gott om exempel både i den rika och fattiga världen, men det är i Syd som människor och regeringar har haft svårast att värja sig mot den nyliberala offensiven. Det är också här som Världsbankens och Internationella Valutafondens Janusansikten framträtt som allra tydligast. När det nyliberala tankegodset går från ord till handling i regi av Världsbanken och Internationella Valutafonden kallas det Strukturanpassningsprogram. Det är den tekniska term som helt enkelt betyder att skuldtyngda länder tvingas acceptera bestämda politiska villkor det vill säga krav på konkreta reformer i nyliberal riktning - för att de ska få utvecklingshjälp från de internationella finansinstitutionerna. Naturligtvis har denna offensiv, som inleddes i början av 1980-talet och vid det här laget drabbat ett mycket stort antal länder i Syd, mött starkt motstånd. Ibland har det lett till öppna konflikter, våldsamheter och tragedier. Det mest kända exemplet är händelserna i Cochabamba i Bolivia. Fallet Cochabamba 1998 meddelade Världsbanken den bolivianska regeringen att den skulle vägra garantier för ett lån på 25 miljoner dollar för att finansiera upprustningen av vattenservicen i staden Cochabamba om inte de lokala myndigheterna överlät sitt kommunala vattenverk till en privat ägare och om inte kostnaderna lades på konsumenterna. Vattenverket togs över av Aguas del Tunari, ett nybildat dotterbolag till den amerikanska bygg- och vattenjätten Bechtel. Världsbanken garanterade sedan monopol till privata koncessionsinnehavare och krävde vattenpriser som gav full kostnadstäckning. Dessutom knöts vattenkostnaden till den amerikanska dollarn och den bolivianska regeringen instruerades att de utlånade pengarna inte fick användas till subventioner. Priset på vatten höjdes med 35 procent (enligt Barlow och Clarke i Blue Gold; i andra källor varierar siffran upp till 300 procent). Folk gick ut på gatorna i tiotusentals och stängde staden i fyra dagar genom strejker och blockader i januari Protesten koordinerades av Koalitionen till försvar av vatten och liv som leddes av Oscar Olivera. Opinionsmätningar visade att 90 procent av stadens invånare ville att Bechtels dotterbolag skulle lämna tillbaka vattensystemet så att det kunde ställas under offentlig kontroll. Protesterna trappades upp och i början av april utfärdade presidenten Hugo Banzer undantagstillstånd och förklarade att regeringen skulle bryta kontraktet med Bechtel. Vid det laget hade en 17- årig pojke skjutits till döds. På direkt fråga förklarade Världsbankschefen, James Wolfensohn, att det ofelbart leder till slöseri och misshushållning om offentlig service läggs i folkets händer och att länder som Bolivia behöver ett lämpligt system för avgifter. I hans uttalande genljöd en rapport från banken från juni 1999 som deklarerade: Inga subventioner ska medges för att mildra taxehöjningarna på vatten i Cochachamba. Alla som använde vatten, inklusive de fattiga, ska bära de fulla kostnaderna för vattensystemet och dess förväntade expansion. Ändå förnekade Wolfensohn frankt att privatiseringsprojektet hade udden riktad mot de fattiga. När den folkliga motståndsrörelsen fått regeringen att byta fot och Bechtels dotterbolag att lämna landet, stod Cochachomba utan någon som kunde driva det lokala vattenverket. Regeringen överlät då ansvaret för verksamheten på kommunen och de anställda. En ny styrelse valdes och nya riktlinjer fastställdes. Företaget ska arbeta effektivt, fritt från korruption, och agera rättvist gentemot de anställda. Åtagandet om social rättvisa innebär också att företaget först och främst ska se till att de som saknade vatten verkligen fick vatten och att det ska fortsätta att engagera och organisera gräsrötterna. Inspirerade av de nya riktlinjerna satte man upp en väldig tank för att betjäna de fattigaste områdena i staden och utvecklade förbindelser med fyra hundra småsamhällen som hade lämnats i sticket av det gamla företaget. Offentliga 11

13 utfrågningar inleddes för att skapa ett brett samförstånd om hur man skulle lösa vattenfrågan i framtiden. Men inte heller de utvisade vattenkapitalisterna låg på latsidan. Det sägs ibland att om vattenservice hade varit ett bundet åtagande från Bolivias sida under GATS-avtalet det allmänna tjänstehandelsavtal som WTO-medlemmarna är underkastade sedan 1995 så hade hela förloppet i Cochachomba kunnat bli ett annat; i varje fall hade Bolivia kunnat avkrävas stora skadestånd av Bechtels hemland. Det är sant. Men det finna också något som heter BIT-avtalet det har kallats världshandelns bäst bevarade hemlighet inom WTO-systemet. BIT betyder Bilateral Investment Treaties och reglerar de ömsesidiga villkoren för investeringar mellan två länder. Bolivia och Belgien har undertecknat BIT och det visade sig att Bechtel har ett holländskt holdingbolag, inflyttat 1999 från Cayman Islands och som nu driver Cochabambaprocessen mot Bolivia. BIT-avtalet ger nämligen enskilda företag och inte bara medlemsländernas regeringar, som i fallet GATS rätt att stämma den ansvariga staten. Nu väntar överläggningar inför Världsbankens internationella centrum för handläggning av investeringstvister. Bolivia avkrävs 40 miljoner dollar av bolaget och den bolivianska regeringen har offentligt deklarerat att man kommer att agera mot ett sådant domslut. Men det finns uppgifter om att en del regeringsmedlemmar är beredda att betala Bechtel för att visa världssamfundet att Bolivia är en välartad medlem av den nya världsordning som lyder under WTO. Farhågor har därför uttalats om att det pågår förhandlingar i slutna rum för att nå en uppgörelse utanför domstolen. IMF Internationella Valutafonden är Världsbankens vapenbroder. En slående illustration av detta visar granskningen av villkoren i ett slumpmässigt urval av 40 lån från fonden under år Det visar sig att i överenskommelserna med 12 av dessa länder var vattenprivatisering eller full kostnadstäckning ett villkor. I allmänhet finns dessa låntagare bland Afrikas minsta, fattigaste och mest skuldtyngda länder. Inte nog med det de flesta av lånen ingick dessutom i projektet Fattigdomsbekämpning och tillväxtfrämjande som med pukor och trumpeter presenterats som bevis för att IMF övergett strukturanpassningsreceptet och i stället skulle få en humanitär inriktning. Men privatisering och taxehöjningar gör vatten mindre tillgängligt och alltför dyrt för alla dem som bor i u-ländernas många byar och småsamhällen. Mest påtagligt drabbar detta kvinnor ochbarn. Kvinnorna måste färdas längre och arbeta hårdare för att hämta vatten. Barnen utgör majoriteten av de miljoner som varje år dör av sjukdomar som beror på dålig kvalitet hos dricksvattnet. Att IMF-lånen har dessa villkor vår allvarliga konsekvenser för de låntagande länderna. IMF finns i toppen av den hierarki av institutioner som lånar ut pengar till länder och företag. En överenskommelse med IMF ger inträdesbiljett till andra finansiärer. Det är också så att IMF och Världsbanken tillämpar vad som kallas korsvis villkorlighet det som den ena institutionen kräver i sina överenskommelser krävs också av den andra. Världsbankens nya strategi Som redan antytts har Världsbanken och Valutafonden reagerat på den hårda kritiken mot deras struk-turanpassningsprogram. De använder inte ordet längre och på de diskussioner som ofta arrangeras sägs det numera alltid av bankens representanter - bl a av den svenske vicepresidenten i Världsbanken, Mats Carlsson - att det är fattigdomsbekämpningen som är viktigast. Den förändrade attityden tar sig bland annat uttryck i nya strategidokument. I förslaget till Världsbankens nya Water Resources Sector Strategy formulerar man till exempel sin syn på privatiseringsfrågorna. Vid PSIRU Public Services International Research Unit i London har denna nya strategi analyserats. Man konstaterar att den hårda kärnan i Världsbankens (nygamla) resonemang är följande: Den privata sektorn ska ha en allt större roll i utvecklingen av vattenservice. Det är nödvändigt att både för att tillföra kapital och generera förändringar. Men resonemanget håller inte, skriver PSIRU. För det första är det inte självklart att privata projekt har lättare att mobilisera finansiärer och långivare än offentliga. I princip är samma möjligheter på finansmarknaden tillgängliga för offentliga som för privata aktörer. Det finns en rad exempel på hur den offentliga sektorn har mobiliserat medel för investeringar i vattenresurser. Världsbankens påstående har också karaktär av självuppfyllande profetia: Bara privata aktörer kan tillföra kapital eftersom vi bara satsar pengar i privatiseringsprojekt. Och vem är det som i sista hand står för fiolerna? Det är faktiskt konsumenterna och skattebetalarna, antingen projektet går bra eller om det havererar. Långivarna kan vara säkra på att de får tillbaka sina pengar. Den säkerheten finns i de kontrakt säger att avgifterna från konsumenterna ska täcka alla kostnader också kapitalkostnaderna. Det är förvisso sant att en privatisering av verksamheten innebär förändringar. Men Världsbankens strategidokument reder inte ut vilka förändringar det brukar handla om. Framför allt rör det sig om 12

14 ökad effektivitet, de anställdas produktivitet och ökade vinster. Resultatet uppnås ofta genom uppsägningar av personal och bortkoppling av abonnenter som inte betalar. Inga av dessa förändringar har de privata företagen monopol på, men ofta blir resultatet sämre välfärd. Bankens ensidiga perspektiv framträder också när den skriver att det återstår en del att göra för att förbättra bankens rykte hos potentiella aktörer i den privata sektorn. PSIRU-kommentatorerna undrar ironiskt var banken kan ha i tankarna den har ju redan gett de privata företagen förmånliga lånevillkor, den har investerat i privat verksamhet och den har sett till att de privata företagen har fått vara med när riktlinjer diskuteras och forskning bedrivs inom Global Water Partnership och i andra sammanhang. Världsbanken nämner ibland de risker som är förknippade med satsningar på olika vattenprojekt. Men resonemangen är dunkla och det blir inte klarlagt vilka risker som tas av vem. I själva verket är företagens utsikter att göra vinster ofta betydande och deras risker låga, med tanke på det offentligas garantier. Däremot kan riskerna för staten, kommunen och medborgarna vara stora inklusive risken att hela projektet går över styr, som i Cochachamba. Världsbanken skriver också i samma andetag som man säger att det privata engagemanget är viktigt att de privata företagen inte kan ta på sig allting själv. PSIRU:s analys av Världsbankens strategi innehåller också en redovisning av olika slags problem i samband med olika, konkreta vattenprivatiseringar. I en del fall har projekten avbrutits eller lagts ned, i andra fall är problemen förknippade med priser, personal, kontrakt och service. Världsbanken förordar den så kallade franska modellen, som innebär att regeringen eller kommunen ger det privata företaget koncession och alltså rätt att driva in avgifter och behålla överskott. Men modellen uppvisar många svagheter det har förekommit korruption, bristande insyn och för höga avgifter. Inget av detta låtsas Världsbanken om. Världsbanken struntar också i att diskutera en extremt viktig fråga: Är privatiseringskontrakten eviga? Formellt löper de på viss tid, men ännu så länge bara i ett fåtal fall har kontraktperioden löpt ut. Det har då vanligen inte begärts in nya offerter utan kontrakten har förnyats med det gamla företaget. Ett intressant exempel är en koncession i Valencia som utfärdades 1902 och skulle gälla 99 år. När Valencia mot slutet av 1990-talet aktualiserade frågan om ett nytt kontrakt meddelade företaget AVSA inom det transnationella företaget SAUR-Bouygues att i det fall man inte fick kontraktet förnyat krävde man ersättning med 54 miljoner Euro för de investeringar man gjort i systemet. När offerter begärdes in angavs att den som fick koncessionen måste betala 54 miljoner Euro till AVSA. Det kom in ett anbud från AVSA. Bolaget fick ett nytt kontrakt på 50 år och år 2050 har Valencia haft privatvattenservice i 150 år utan att den någon gång varit konkurrensutsatt. Frågan är, skriver PSIRU, vad som händer år 2015 när det är dags att förnya många Världsbanks-sponsrade koncessioner. Egendomligt nog struntar författarna till strategidokumentet också i den självkritik som kommit fram inom Världsbanken. Dess Operations Evaluation Department har konstaterat att det inte är säkert att den privata sektorn kan möta de fattigas behov, att Världsbanks-engagemang i offentliga sektorer borde vara ett alternativ och att banken behöver vara mycket mera uppmärksam på lokala uppfattningar och de fattigas behov. Det är uppenbart att det finns en opposition mot Världsbankens strategi också inom dess egna väggar. WTO och världshandelns regelverk Visionärerna bakom den ekonomiska globaliseringen vill göra hela världen till en gemensam marknad med enhetliga regler. Där ska de transnationella företagen kunna röra sig fritt över nationsgränserna och när de etablerar sin verksamhet i olika länder ska framtiden vara förutsägbar det är ju stora värden som står på spel. För att handeln ska kunna bedrivas effektivt och växa i omfattning är det också viktigt att inget står i vägen. Handelshinder är nyckelordet. Sådana måste tas bort. Dessa transnationella företag ägs av privatpersoner och deras främsta målsättning är att ge vinst till sina ägare och säkra tillgången till kapital för framtida expansion och nya vinster. Dessa marknadens grundvillkor stimulerar ofta företagen till ökad effektivitet, teknisk utveckling och nya produkter, det vill säga inslag i samhällsutvecklingen som är intimt förknippade med det vi kallar framsteg och höjd levnadsstandard. Därför är det inte bara företagens ägare som har goda skäl att ge dem sitt stöd. Företagsjättarna blir mycket betydelsefulla också för ländernas regeringar, för regioner och kommuner och för alla dem som är anställda i dem. Ser vi saken på det viset, och de flesta gör nog det, är det inte så svårt att förstå att den kapitalistiska ordningen inte bara blivit mäktig och långvarig utan också accepterad och rent av populär i vissa kretsar. Men kapitalismen och storföretagen har inte haft denna positiva inverkan på samhällets utveckling därför att de har getts fria händer och att deras målsättningar uppfattats som identiska med samhällets. Tvärtom har de mött starkt motstånd. Andra intressen har gått till motattack och hävdat värden som inte 13

15 kan förvandlas till handelsvaror. Den kapitalistiska marknadsekonomin har därför fått finna sig i att leva i en värld full av handelshinder. Vi brukar kalla dem sådant som demokrati och rättvisa, förnuft och tolerans, kärlek och solidaritet. Det är sådant som ingen av oss klarar sig utan men vi kan inte gå till någon affär och köpa det. Och hur är det med vatten? Det är en förutsättning för livet självt, och sunda förnuftet säger oss att det inte kan betraktas som en handelsvara. Det är naturligtvis alldeles otänkbart att min granne ska kunna dö av törst därför att hon saknar pengar samtidigt som jag kan vattna mina golfbanor därför att jag är rik. Ändå är det detta som sker i världen i den ekonomiska globaliseringens tecken. Vattnet, som en gång betraktades som en naturens omistliga gåva, något nästintill heligt att vara rädd om och dela så att det skulle räcka till alla, är i de regelverk som nu styr världshandeln reducerat till en ekonomisk nyttighet. WTO GATT-avtalet undertecknades Det var ett avtal om de tullar och kvoter som ska gälla i handeln med råvaror och andra industrivaror mellan de avtalsslutande länderna. I olika rundor förhandlades nya GATT-bestämmelser fram. Uruguay-rundan som inleddes 1986 resulterade i tillkomsten av WTO, en helt ny organisation som omfattar 20-talet avtal, däribland GATT, och har en egen domstol för att lösa tvister mellan de drygt 140 medlemsländerna. GATT GATT-avtalet definierar naturligt, artificiellt och kolsyrat vatten som en handelsvara ( tradable commodity ). I artikel XI i avtalet förbjuds länderna uttryckligen att ha kontroll över vattenexporten och inga begränsningar i export och import av vatten är tillåtna. Det innebär att ett vattenrikt land som förbjuder eller begränsar export av vatten, till exempel på grund miljöskäl, kan anklagas under WTO-systemet för att ha infört ett handelshinder och brutit mot de internationella regler som gäller för landet. Samma sak gäller ett land som av miljöskäl vill hindra import av vatten. Reglerna går så långt att de upphäver det importerande landets rätt att föredra en vattenimportör före en annan med hänvisning till de produktionsmetoder som tillämpas när företaget utvinner och levererar vattnet. Likartade produkter ska behandlas lika även om den ena leverantören använder ekologiskt förkastliga metoder. Det finns visserligen undantagsregler som ger ett medlemsland rätt att stifta lagar till skydd för människors hälsa och djurens och växternas liv men erfarenheterna talar för att dessa paragrafer inte är särskilt användbara för den som vill hävda ekologiska intressen. Den interna WTO-domstolen kan nämligen bestämma och har gjort det i flera fall att exempelvis miljöskyddslagar som hindrar export och import av en vara i själva verket är ett kamouflerat handelshinder. Till saken hör också att när WTO behandlar handelstvister betraktar den sitt eget regelsystem som överordnat andra internationella överenskommelser. MEA eller Konventionen om handel med utrotningshotade djur och växter kommer därför till korta om de i en tvist ställs mot de transnationella företagens ekonomiska intressen enligt GATT-avtalet. GATS GATS betyder General Agreement on Trade in Services eller på svenska Allmänna Tjänstehandelsavtalet. Det är ett av de nya avtal som började gälla 1995 i och med tillkomsten av WTO. GATS är ett exempel på hur den ekonomiska globaliseringen handlar om något mycket mera än tullar och kvoter på industrivaror, det vill säga det vi brukar kalla frihandel. GATS-avtalet ger transnationella tjänsteföretag möjligheter att etablera sig i de olika medlemsländerna och det ingriper i de enskilda ländernas inre förhållanden. Ännu så länge är GATS-avtalet nästan helt okänt. Trots att det har funnits i sju år har det inte diskuterats i Sveriges riksdag eller i de etablerade massmedierna. Ändå handlar det om mycket viktiga och känsliga förhållanden. Det står klart när man inser vad det är som betraktas som tjänster. Det handlar om att tillhandahålla sådant som vi inte betraktar som handelsvaror utan snarare som mänskliga rättigheter - kunskap, hälsovård och omsorg -, som livsnödvändiga vatten! - och som basala nyttigheter, till exempel transporter och kommunikationer. Men GATS-avtalet räds inte orden utan talar klartext: alla som undertecknat det förbinder sig till att medverka till en snabb och gradvis ökad liberalisering av handeln med dessa varor. Säkert bidrog GATS-frågornas kontroversiella karaktär till att parterna i Uruguayrundan bara kunde enas om ett ramavtal när förhandlingarna avslutades GATS-avtalet är ett kraftfullt skelett men har ännu så länge inte så mycket kött på benen. De transnationella företagen, vilkas framgångsrika lobbyingverksamhet låg bakom avtalet, hade fått in en fot men dom hade inte riktigt fått upp dörren. I alla fall inte än. Men i avtalet skrevs in att nya rundor, förhandlingar och utredningar skulle följa och färdriktningen var helt klar: Länderna skulle undan för undan göra nya åtaganden om fortsatt liberalisering. Det finns bara en väg framåt och ingen väg tillbaka. 14

16 Att leverera vatten, att rena vatten, sköta avloppssystem, konstbevattna jordbruk, bygga vattenledningar och stora dammar allt detta och mycket mera kan betraktas som tjänstehandel under GATSavtalet. Visserligen finns också här undantagsregler, men dessa är fyllda av oklarheter som i sista hand ska tolkas av juridiska experter inom WTO-systemet, utan inblandning av några folkvalda. Potentiellt är alltså GATS-avtalet ett mycket kraftfullt verktyg i händerna på dem som vill släppa in de transnationella företagen för att sedan institutionalisera och permanenta marknadens logik och mekanismer på områden som vi vant oss vid att betrakta som en offentlig sektor, fredad från plånböckernas välde. För att dessa idéer ska bli verklighet krävs emellertid att de olika medlemsländerna gör specifika åtaganden på de olika tjänstesektorerna, det som kallas att föra upp sektorerna på sin bindningslista. Först när ett land till exempel säger att Skötseln av vatten- och avloppssystem i vårt land öppnas för marknadstillträde kan GATS-avtalet verka med full kraft. GATS-avtalets anhängare tar detta som intäkt för påståendet att varje land själv bestämmer vilka verksamheter den vill föra in under avtalet. Men så enkelt är det inte. Åtagandena görs under en mycket komplicerad förhandlingsprocess där man i slutfasen, som i alla förhandlingar, säljer och köper. Ingen kan få precis som den vill. I Sveriges fall kompliceras saken av att vi är medlemmar i EU och måste underordna oss det konsensus-tänkande som råder där. Det allra allvarligaste är att dessa förhandlingsprocesser sker bakom stängda dörrar. Att tala om demokrati går knappast. När förhandlingsresultaten offentliggörs på WTO:s ministermöten har tåget redan gått och folken i de olika medlemsländerna kan svårligen göra något åt saken. De pågående GATS-förhandlingarna Denna brist på demokrati och insyn har demonstrerats under de pågående GATS-förhandlingarna. Fram till 30 juni 2002 skulle de olika medlemsländerna arbeta fram listor på de nya GATS-åtaganden som man vill att andra medlemsländer ska göra. I den fas som sedan följer, fram till 30 mars 2003, ska man lägga fram sina egna bud, det vill säga en lista på de åtaganden man själv är beredd att göra. Sedan vidtar de egentliga förhandlingarna med sikte på att vara klara 2005, som en del i hela den nya WTO-runda, som ministermötet i Qatar beslutade om i november Till grund för rundan ligger det uttalande där USA lyckades få in en formulering under rubriken Handel och miljö som talar om minskning, eller om så är lämpligt eliminering, av tarrifiära (d v s tullar) och icke-tarrifiära hinder för varor och tjänster med anknytning till miljön. Sverige, liksom EU och andra EU-länder, har vägrat att ge offentlighet åt vilka krav man ställer på andra WTO-medlemmar i de pågående förhandlingarna. Men i april 2002 läcktes en del EU-dokument på Internet. Dokument innehöll EU:s förslag till krav på 27 andra medlemsländer, i första hand andra OECD-länder samt ett antal större utvecklingsländer. Bland det mest uppseendeväckande i dokumenten var EU:s krav då det gällde water collection, purification and distribution. EU har föreslagit att dessa tjänster tas upp under rubriken Miljötjänster jämför formuleringarna under Handel och Miljö i dokumentet från Qatar! och riktar, då det gäller dessa tjänster, krav på obegränsat marknadstillträde för transnationella företag från EU-länderna framför allt när det gäller kommersiell närvaro och konsumtion i följande länder: Australien, Nya Zeeland, Filippinerna, Colombia, Schweiz, Malaysia, Pakistan, Malaysia, Singapore, Japan, Taiwan, Hongkong, Korea, Indonesien, Argentina, Brasilien, Chile, Uruguay, Paraguay, Eqypten, Israel, Venezuela, Mexico och Sydafrika. Läckaget av de interna EU-dokumenten har orsakat en del publicitet på nyhetsplats utomlands, dock inte i Sverige, och åtskillig kritik från olika folkrörelser världen över. EU:s handelskommissionär Pascal Lamy har emellertid förnekat att man önskar tillträde till andra WTO-länders vattensektorer och i svenska UD:s referensgrupp för WTO-frågor har man vägrat att svara på konkreta frågor om de pågående förhandlingarna. (Som framgår av nästa avsnitt är de största transnationella företagen på vattenområdet europeiska företag, aktiva inom industrins lobbyingorganisationer, som har täta kontakter med EU.) Vid sidan av förhandlingar om nya särskilda åtaganden diskuteras andra känsliga frågor i GATS-avtalet. En gäller det som kallas necessity test. Bakgrunden är att GATS-avtalet ger medlemsländerna rätt att reglera sina egna tjänstemarknader för att uppnå vad som kallas nationella målsättningar. Dessa kan gälla medborgarnas hälsa, fördelningen av tillgången till tjänster mellan invånare och olika regioner, skyddet av miljön etc. Så långt är allt väl. Problemet är att avtalet också säger att dessa regleringar inte ska vara onödigt betungande. Betungande för vem? Jo, för de företag som vill sälja tjänster. Bland de skrivningar som nu diskuteras finns sådana som tilldelar landet ifråga bördan att bevisa att den reglering man infört i ett visst syfte är den minst besvärande för handeln. Erfarenheterna från GATT-området visar att den interna WTO-domstolen helt sonika kan fastslå att en lag eller föreskrift inte är den minst betungande 15

17 utan att tala om vad man ska göra i stället. Om sådana krav på necessity test införs betyder det att juridiska experter inom WTO kan sätta sig över de demokratiskt beslutade lagarna i ett land och betrakta dem som ett handelshinder. NAFTA och FTAA Också i NAFTA, ett frihandelsavtal mellan USA, Canada och Mexiko, sägs uttryckligen att vatten är en handelsvara. Mycket i NAFTA-reglerna känns igen från GATS, men på en punkt har man gått längre då det gäller att ge de transnationella företagen inflytande. Enligt NAFTA har företagen nämligen rätt att själva stämma ett medlemsland som de anser har brutit mot NAFTAS regler. Under GATS-avtalet gäller att ett företag som vill få ut skadestånd måste övertyga sitt lands regering om att driva frågan som en tvist i WTO-systemet. Hösten 1998 stämde Sun Belt Water Corporation från Kalifornien den kanadensiska regeringen sedan företaget förlorat ett kontrakt att exportera vatten till Kalifornien. Den kanadensiska delstaten British Colombia hade nämligen förbjudit exporten Sun Belt hävdar att förbudet inte är förenligt med NAFTAS investerings- och exportregler och kräver 10 miljarder dollar i skadestånd. Genom NAFTA är vi nu intressenter i den kanadensiska nationella vattenpolitiken, hävdade en av företagets styrelseledamöter. Säkert kommer flera sådana här fall att bli aktuella i framtiden, i takt med att bristen på vatten växer i USA och Mexiko och medvetenheten om miljöproblemen i samband med vattentransporter ökar. FTAA, Free Trade Area of Americas, är ett frihandelsområde som kommer att täcka både NAFTAländerna och nuvarande Mercosur, som omfattar Brasilien, Argentina, Uruguay och Paraguay. Även om detta avtal ännu inte är klart tyder allt på att det kommer att stärka de transnationella företagens positioner ytterligare. De stora multinationella företagen Affärstidningarna världen över är inte några vänstervridna kritiker av den kapitalistiska samhällsordningen. Men till skillnad från retoriken som flödar från Världsbanken, WTO och många politiker är tonen i ekonomijournalistiken emellanåt befriande öppenhjärtig och rakt på sak. Man försöker då inte låtsas att de stora transnationella företagens uppgift är att vara världsförbättrare och hjälpa de människor som lider och plågas. Man hymlar inte med det som saken faktiskt gäller: Att hitta de bästa möjligheterna att tjäna ännu mera pengar. Den amerikanska Fortune Magazine skrev i maj år 2000 att från Buenos Airos till Atlanta till Jakarta privatiseras nu den vätska som alla behöver och kommer att behöva ännu mera i framtiden - och därmed skapas en av världens största affärsmöjligheter. Det är en 400-miljarder-dollar-om-åretindustri att förse folk och företag med vatten. Det är 40 procent av oljesektorns storlek och en tredjedel större än läkemedelsbranschen. Och det är bara början. (Det kan tilläggas att Världsbanken nämner ännu större siffror bedömde banken att handeln med vatten snart skulle bli en industri som omsatte 800 miljarder dollar och tre år senare hade man höjt siffran till 1 biljon dollar.) Prognoserna bygger på att bara en mycket liten del av världens befolkning i dag får sitt vatten från företag och att en väldig expansion är att vänta när privatiseringen sprider sig som en löpeld. Skribenterna i Fortune Magazine, som nyss snurrat runt i ITekonomins bergochdalbana, kan inte heller dölja sin förtjusning över den känsla av trygghet som den nya framtidsbranschen inger: Om ni söker en säker plats för era aktier, ett ställe som lovar en stabil och jämn avkastning under nästa sekel, pröva då det ultimata icke-internet-spelet: vatten. Ty, fortsätter tidskriften, allteftersom stad efter stad väljer privat hantering, bör vattenindustrin kunna fortsätta att alstra en ökning av försäljningen och vinsten med åtminstone 10 procent om året. Och kassaflödet är stabilt: det är grundat på långtidskontrakt. Tio i topp Maude Barlow och Tony Clarke beskriver i sin Blue Gold de tio bolag som dominerar den marknad som Fortune Magazine har upptäckt. De menar att dessa vattenjättar i sin tur kan delas upp i tre grupper. I en klass för sig är två franska företag, Suez och Vivendi. Förklaringen till deras försprång är att Frankrike tidigare än andra länder, redan på 1800-talet under Napoleon III, började privatisera sin vattendistribution. Tillsammans kontrollerar de i dag 70 procent av den existerande världsmarknaden. De är båda involverade i privatiseringen av vattensystemet i Buenos Airos, den största koncession som någonsin genomförts. I skiktet under de franska giganterna placerar Barlow och Clarke fyra tänkbara utmanare. Det är det franska Bouygues-SAUR, det tyska RWE-Thames Water samt Bechtel-United Utilities och Enron- Azurix. Dubbelnamnen ger en vink om att de stora bolagen inte bara samarbetar om stora privatiseringsprojekt, som i fallet Buenos Airos. Om tidpunkten är den rätta är de också beredda att sluka varandra. Den stabilitet som Fortune lyriskt skildrar är alltså 16

18 inte hela sanningen om vattenmarknaden. Branschen är också i högsta grad äventyrlig, vilket till exempel Enron-Azurix fått erfara. Dess självsäkra VD Rebecca Mark ett par gånger rankad som en av USA:s tio mäktigaste kvinnor gick ut hårt när Enron etablerade sig i branschen med Azurix. Hon skulle inte slå sig till ro förrän allt vatten i världen hade privatiserats. Men i dag håller Azurix på att styckas upp och är dessutom fläckat av Enron-skandalen. De återstående fyra företagen på tio-i-topplistan i Blue Gold är mindre till formatet och mer specialiserade. De besitter kapacitet och expertis på vattenområdet men är inte på samma sätt som de större vattenaktörerna engagerade i andra branscher alltifrån el, gas, transporter och anläggningsverksamhet till TV, film och CD-skivor. Ändå gör också dessa mindre företag anspråk på att kunna bjuda multiservice det handlar om vatten och avlopp, vattenrening, konstruktion av vattenrelaterade anläggningar och utveckling av ny teknologi, till exempel för avsaltning av havsvatten. Även om Fortune Magazine målar upp bilden av en väldig marknad berör tidskriften bara en sektor av flera som har anknytning till vatten, nämligen det vi brukar kalla vatten och avlopp eller helt enkelt VA. Men del finns andra områden där företagen kan göra stora vinster. Exemplet Maheshwar Ett sådant område, som tidigare berörts, är de stora dammprojekten. Också här har de stora företagen intressen att bevaka. Arundhati Roy upptäckte det när hon engagerade sig i kampen om Narmadaflodens reglering: Dammarna som hittills byggts i floden är alla statliga anläggningar. Maheshwar-dammen har den tvivelaktiga äran att vara Indiens första omfattande privata vattenkraftsprojekt. Det intressanta med det är inte bara att det ingår i det floddalsprojekt i Indien som väckt bittrast motstånd, utan också att det utgör en tråd i härvan i ett ofantligt globalt affärsprojekt. Att förstå vad som händer i Maheshwar, att avkoda arten av de uppgörelser som sker mellan två av världens storslagna demokratier (Indien och USA, min anm.), är det samma som att börja fatta vad som görs mot oss medan vi som de stackars fånar vi är står bredvid och applåderar och hurrar och skyndar på sakernas gång. Vattenexport Ett annat område, av nästan utopisk art, handlar om export av vatten. Utgångspunkten är enkel: en del länder är rika på vatten, andra är fattiga vatten finns men inte på de ställen där det behövs. Jämförelsen med olja återkommer ständigt till exempel i den kanadensiska dagstidningen National Post som i februari 1999 förutspådde att Vatten-OPEC, med Kanada som en av de viktigaste medlemmarna, skulle finnas tio år senare. Kanada kommer att exportera stora mängder dricksvatten till USA, och mer därtill med tankfartyg till törstande länder över hela världen. Vatten-OPEC blir kanske aldrig något annat än en idé en förening med Alaska, Kanada, Norge, Brasilien, Ryssland, Österrike och Malaysia som medlemmar lär bli ett svårskött pastorat men de globala transporterna är redan igång. En pipeline för transport av vatten från de österrikiska alperna till Wien har redan byggts och nu finns planer på att utvidga den med pipeline-korridorer till Grekland och Spanien. Turkiet siktar också på att bli en betydelsefull vattenexportör med hjälp av pipeline-korridorer och tankfartyg. Andra stora exportprojekt finns i Australien, men när de skotska myndigheterna började tala om export av skotskt vatten till Spanien, Marocko och Mellanöstern tvingades de backa efter häftiga protester från allmänheten tills vidare får man nöja sig med att transportera vatten från norra Skottland till London. I Nordamerika planeras pipelines för transport av vatten från floder, sjöar och glaciärer i norra Kanada och Alaska till Kalifornien. I Libyen driver Moammar Khadafi ett mångmiljardprojekt (i dollar räknat) som går ut på att ta upp vatten ur de fossila tillgångarna under Sahara. Handeln med vatten har ökat efterfrågan på supertanker och blåst nytt liv i försöken med att utveckla jättesäckar av plast för förvaring av vatten som skeppas över haven. Den har också lett till en renässans för kanalbyggande. Suez, den franska vattengiganten, som med sitt namn vittnar om stolta kanalbyggartraditioner, och dess nuvarande ledare, Gerard Mestrallet, drömmer om en ny historisk bedrift: en akvedukt på 25 mil, från Rhone i Frankrike till Barcelona i Spanien. Men de största kanaldrömmarna finns trots allt i Nordamerika. Grand Canal kallas ett projekt som handlar om att skapa en gigantisk artificiell vattenreservoar vid Hudson Bays mynning i norra Quebec och därifrån bygga ett kanalsystem på 25 mil söderut till De stora sjöarna och sedan vidare till Mellanvästern och det amerikanska solbältet. I ett annat megaprojekt också det fortfarande bara en idé ska vatten transporteras från Brittiska Colombia i Kanada och Alaska till 35 delstater i USA. En av de stora vattenexportörerna är det kanadensiska företaget Global H20. De berättar stolt och pedagogiskt på sin hemsida om sina transporter av vatten från glaciärer i Alaska och Norge. Man har till exempel ett kontrakt på 30 år med staden Sitka i Alaska att varje år exportera 69 miljarder liter vatten till Kina. På hemsidan konstaterar man att de flesta människor i u-länderna inte har råd att köpa butelje- 17

19 rat vatten. Här finns en väldig potentiell efterfrågan om man bara kan få ner priset. Och det kan vi! utropar Global H2O ty vi skickar vattnet i lös vikt i väldiga supertanker, sedan tappas det på flaskor av billig arbetskraft i u-länderna och dessutom slipper vi den extra tull som skulle tas ut om vattnet anlände till gränsen i flaskor. Vatten på flaska Därmed är vi inne på en av de snabbast växande och minst reglerade marknaderna i världen. På 1970-talet omfattade handeln med buteljerat vatten omkring en miljard liter. Framemot sekelskiftet var siffran 7,5 miljard liter. Sedan har utvecklingen varit explosionsartad: år 2000 såldes 84 miljarder liter vatten på flaska, varav fjärdedelen konsumerades i ett annat land än det producerades. Företagen siktar på olika målgrupper med olika produkter. I väst exploaterar tillverkningen vårt behov av koketterande Det slog mig, har en före detta styrelseordförande i Perrier sagt, att allt vi hade att göra var att ta vattnet ur marken och sedan sälja det till ett högre pris än vin, mjölk eller, för den delen, olja. Men i miljöer där människor inte har tillgång till rinnande vatten som inte är förorenat marknadsförs ett lågprisvatten. Man tillsätter litet mineraler och kallar det renat vatten. Nestle Pure Life, marknadsfört under parollen basic wholesomeness, har sålt bra både i Pakistan och Brasilien. Det har emellertid visat sig, i officiella undersökningar, att det renade vattnet långtifrån alltid är säkrare eller mera hälsosamt än kranvattnet; ibland är det till och med farligare. Det har för övrigt också belagts att de smått magiska kvalitéer som tillskrivs källvatten eller naturligt vatten är mera fantasi än kalla fakta. FN-organet FAO har t ex sagt att buteljerat vatten av olika varumärken på inget vis har visat sig överlägsna vanligt kranvatten i New York. Till dessa invändningar kommer kritiken mot miljöförstörelsen. Framställningen av buteljerat vatten använder varje år 1,5 miljon ton plats som sprider giftiga kemikalier när det bryts ner. Dessutom bidrar allt bränsle som går åt för transporterna till uppvärmningen av jordklotet. Till detta kommer industrins jakt på själva vattnet som kan leda till att naturen skadas, vattenkällor töms och omgivande områden förlorar vatten för exempelvis jordbruket. De globala nätverken Men storföretagen gör inte bara affärer med vatten. De är dessutom i hög grad engagerade i att göra politik, det vill säga forma själva villkoren för affärernas bedrivande och se till att den ekonomiska globaliseringen fortskriver på ett sätt som gynnar deras egna intressen. Att kalla denna verksamhet för lobbying gör den inte rättvisa. Det vi ser är snarare ett slags global korporativism, det vill säga en ordning där makteliterna inom den ekonomiska och politiska sfären samarbetar intimt över huvudet på de människor som de säger sig representera. Nätverken bakom GATS Det är till exempel väl dokumenterat att det var de rika ländernas transnationella serviceindustrier som såg till att den globala tjänstehandeln kom upp på dagordningen under den Uruguay-runda som så småningom resulterade i GATS-avtalet. David Hartridge, som tidigare var direktör vid WTO:s tjänstedivision, har offentligt sagt att utan de enorma påtryckningarna som genererades av den amerikanska finansiella tjänstesektorn, särskilt företag som American Express och CitiCorp, skulle det inte ha blivit någon överenskommelse om tjänster. Och Leon Britten, EU:s tidigare handelskommissionär, har intygat att de nära banden mellan den europeiska och den amerikanska industrin...var en väsentlig faktor då den uppgörelsen till sist träffades. Storföretagen agerar huvudsakligen genom globala nätverk. De allra viktigaste för serviceföretagen är US Coalition of Service Industries (USCSI) och The European Services Forum (ESF). Vivendi och Enron är aktiva medlemmar av USCSI och Vivendi och Suez har nyckelroller i ESF. Vivendi är ett av bara tre företag som är aktiva i båda dessa sammanslutningar. De svenska företagens organisation Svenskt Näringsliv är också en mycket aktiv medlem i ESF. I de förhandlingar om att komplettera GATS-avtalet med nya åtaganden och ytterligare regler som just nu pågår är USCSI och ESF mycket aktiva och de har båda applåderat USA:s respektive EU:s krav på ökat marknadstillträde hos över 100-talet WTOmedlemsländer. Det kan man läsa om på deras hemsidor på Internet eftersom de ingalunda försöker dölja att de påverkar utformningen av världshandelns regelverk. Konferensvärlden En annan variant på denna globala korporativism har utvecklats inom vattenfrågornas område under de tio senaste åren. Ett sammelsurium av nätverk och konferenser har uppstått. När detta skrivs pågår till exempel Stockholm Water Symposium och om någon vecka är detta resande konferenssällskap på plats vid FN:s miljökonferens i Johannesburg där de bjuder in till Waterdome. För oss som bara ser glimtar av denna verksamhet i korta nyhetsinslag som far förbi i massmedierna är det omöjligt att begripa vad det är som pågår 18

20 och vad det hela resulterar i. Vi förstår att de problem som diskuteras är allvarliga, vi ser att många vetenskapsmän deltar, liksom regeringsrepresentanter och företrädare för organ mer eller mindre lös anknytning till FN. Man verkar vara ganska överens och de som hamnar framför TV-kamerorna tycks vilja alla jordens fattiga och lidande människor väl. Skrapar man på ytan förstår man emellertid snart att de stora transnationella företagen deltar mycket aktivt i de här arrangemangen i den mån de inte rentav regisserar dem. Vi inser snart att det som pågår här är ett av alla de krig om världens vatten som Vandana Shiva talar om. Det handlar om idéernas kamp: Hur ska vi se på vattnet? Striden står mellan dem som vill göra vattnet till en vara på marknaden och dem som hävdar att det är en mänsklig rättighet ordnades två stora konferenser som uttalade sig om vattnet. Den ena var International Conference on Water and the Environment (ICWE) i Dublin. Där slogs det fast att Water has an economic value in all its competing uses and should be recognized as an economic good. Den andra konferensen var FN:s stora världskonferens om miljö och utveckling. Många tror kanske att Agenda 21, som blev resultatet av konferensen, tar klar ställning för vatten som en mänsklig rättighet. Men det stämmer knappast. Ordet rättighet nämns inte en enda gång i det långa avsnittet om vattnet. Däremot nämns ordet ekonomisk och andra ord som börjar på ekonom- hela 57 gånger. När man i dokumentet försöker balansera den ekonomistiska synen på vatten talar man om vatten som en social tillgång och ett socialt behov. Efter några år bildades tre nätverk. Global Water Partnership (GWP) bildades Målsättningen var att stödja länder i deras uthålliga hantering av vattenresurser. Men samtidigt var utgångspunkten den princip som formulerades på Dublinkonferensen: vatten är en ekonomisk nyttighet som i all användning har ett ekonomiskt värde. Man kan säga att nätverket var präglat av den rika världens biståndsperspektiv. Samma år bildades World Water Council (WWC). Det var en tankesmedja som utnämnde sig till politikernas rådgivare i globala vattenfrågor. De 175 medlemmarna hade bindningar till organisationer i vattenbranschen, transnationella vattenföretag, FN-organ, fackdepartement i olika länders regeringar och internationella finansinstitutioner. Där fanns också vetenskapsmän och företrädare för vissa folkrörelser och medier. Två år senare, 1998, bildades ännu ett nätverk som skulle främja den uthålliga användningen av världens vattenresurser. Den kallades World Commission on Water (WCW) for till 21 st Century. Den består av 21 eminenser och stöds officiellt av regeringarna i Canada och Nederländerna och av alla FN-organ som är berörda av vattenfrågorna. Knytningarna till de båda andra nätverken, både genom personval och stödjande organisationer, är uppenbart. Två namn möter oss gång på gång när vi ser efter vilka personer som placerades i ledningen för de här nätverken. Det ena är Ismail Serageldin, vice president i Världsbanken och en av de högsta ansvariga bakom bankens strukturanpassningsprogram. Han har gjort klart att statens roll ska begränsas inom vattenområdet. Den ska begränsa sig till att övervaka verksamheten och skapa goda förutsättningar för de privata företagen att ta över. (Jordan Times 20 mars 2000). Ismail Seralden var ordförande både i WWC och i styrande kommittén för GWP, som han också var en av initiativtagarna till. Det andra namnet som återkommer är Suez Lyon, det vill säga världens största transnationella företag inom vattenområdet. Den grafiska skissen på nästa sida ger klart besked om företagets ställning i de globala nätverken. Till bilden hör att Sverige är starkt engagerat i nätverken, framför allt i GWP och genom de internationella vattensymposierna i Stocksholm. Till initiativtagarna bakom GWP hör Anders Wijkman, numera representant för Kristdemokraterna i Europaparlamentet men den gången hög tjänsteman i FNorganet UNDP. Nätverkets sekretariat har varit inhyst hos SIDA på Sveavägen i Stockholm och finansierats med svenska biståndsmedel. I mars 2002 lade regeringen en proposition där man föreslog riksdagen att godkänna ett avtal med nätverkets organisation om att Sverige skulle bli dess värdland. Samtidigt föreslogs i propositionen att regeringen tillsammans med Stockholms stad får ombilda Stockholms Internationella Vatteninstitut, SIWI, till stiftelse. Haag år 2000 World Water Council har gjort sig särskilt bemärkt som den drivande kraften bakom World Water Forum i Haag år Här kan man tala om lobbying i högsta skolan. Tillsammans med GWP fick man då Nederländerna att ta på rollen som inbjudare och beskyddare till två arrangemang. Det ena var ett traditionell globalt konferenssällskap med bland annat branschfolk, forskare och ett urval folkrörelserepresentanter. Som värd fungerade kronprins Willem Alexander. I fyra dagar konfererade 5700 deltagare som med all säkerhet inte behövde ta deltagaravgiften 2500 kronor per dag 1