WÄSTGÖTHA BAHUSLÄND- SKA RESA

Transkript

1 PEHR KALMS Mag. Doc. in Hist. Nat. & Oecon. vid Åbo Academie, samt Ledamots af Kongl. Svenska Wetenskaps Academien WÄSTGÖTHA Och BAHUSLÄND- SKA RESA Förrättad År Med Anmärkningar uti Historia Naturali, Physique, Medicine, Oeconomie, Antiquiteter etc. Jemte nödige Figurer. STOCKHOLM. Trykt hos Lars Salvius På des egen kostnad 1746.

2

3 Utdrag utur Kongl Wetenskaps Academiens Dagbok. d. 26. Julii HErr Pehr Kalm hafver uti Academien upvist des Rese-Beskrifning öfver Bohuslän, hvilken innehåller åtskilligt: ländande til uplysning uti Fäderneslandets Natural-Historia, hvarföre Academien gärna ser, at samma Rese-Beskrifning blifver igenom Tryket utgifven til allmän tjenst. Som bestyrkes af P E H R E LV I U S Kongl Vetenskaps Academiens ständige Sec. iii

4 Kongl. Maj:ts Samt Swea Rikes Högtbetrodde Man, Råd, Cancellie-Råd, Deras Kongl. Högheters Öfwerste Marskalk. Åbo Academiæ Canceller, samt Riddare af Swarta Örnen, Högwälborne Herr Grefwe CARL GUSTAF TESSIN, Min Nådigste Herre. AT vetenskaper icke allenast pryda et Rike, utan äfven böra räknas ibland de grunder, hvarpå des välstånd bygges, är en ostridig sanning. När fördenskul vetenskaperne åstunda beskydd vända de sig lika som med någon rättighet, til dem, som äro upsatte at taga del i de högsta sakers förvaltning. Förlåt, Höge Herre, om jag drager denna rättighet, kan hända, något längre, än vederborde och vågar at lämna denna Förstlingen af mina arbeten under Eders Excellences Höga Namn. De mångfaldiga Förrättningar, til hvilka Eders Excellence delar sina tankar, hafva dock aldrig betagit Eders Excellence iv

5 hvarken tid eller böjelse, at älska Vetenskaper och hägna, deras yrkare, hvilka fägna sig så mycket mera, som de äfven hafva den äran, at få räkna Eders Excellence uti deras egit antal. Hvad fara löper då jag, som för få högt uplyfta ögon framlägger min Lärospån? Men, Höge Herre, Eders Excellences nit för Vetenskaperne har redan stärkt sig til min ringa Person, och sjelfkrafd gifvit mig det tilträde, hvilket jag annars med bekymmer skulle hafva sökt. Jag har den stora lycka, at af Eders Excellence vara med Nåd känd och ansedd, hvilket dämpar min fruktan och ger mig den tillit, lika som skulle Eders Excellence vårda sig om mina framsteg uti de stycken jag mig företagit. Denna smickrande inbillning retar min hug, at fortfara uti Naturens ransakande, och at söka den kundskap, med hvilken jag någon gång skulle förtjena Den Höga Herrens bifall, Hvars upmuntran jag nu, ständigt njuter. Skulle jag få förrätta den resa til hvilken Eders Excellence har Nådigst behagat utse mig, då kunde jag hoppas at framdeles vinna min önskan, samt at våga mig framte något värdigare ämne för Eders Excellences höga hägn, än desse blad hvilka jag dock jämte ouphörliga tilönsskningar af all lycksalighet, Eders Excellence i djupaste ödmjukhet upoffrar, och framhärder til min död EDERS EXCELLENCES Underdån-ödmjukaste Tjenare Pehr Kalm. v

6

7 Företal Til den Benägne Läsaren. HÄr lemnas dig, min gunstige Läsare, en Resa, som jag på Hofrätts-Rådets, Högvålborne Herr Barons STEN CARL BIELKES bekostnad, samt så väl på des, som uppå Herr Professor LINNÆI och Salig Herr Professor AND. CELSII anmodan förrättade om sommaren år dels ock i synnerhet at uptekna hvarjehanda uti Historia Naturali och Oeconomien, dels ock at förskaffa åtskillige rarare växter til Kongl. Academie Trägården i Upsala. Som denna Resan var en min första Lärospån, så har jag aldrig varit sinnad, at låta henne komma i dagsljuset, der icke några mine synnerlige Gynnare och Vänner förmått mig dertil; hälst som ingen ting är Svårare, ån gifva ut Beskrifningar öfver sit egit Fädernesland, hvarigenom man nästan ogörligen kan undgå, at underkasta sig åtskilligas klander, i synnerhet som mången, hvilken antingen är född, eller ock varit på samma ort, tror sig handla emot sit egit samvete, eller tycker sig ej vara klok nog, om han icke skal hafva något, at mästra och tadla derpå. Svårigheten, som bland annat, mötte mig at jag på denne Resan, icke så noga fick utransaka alt, som sig borde, och jag gerna önskat, var den, at jag kom til at resa något sent på sommaren, då den fagraste tiden af året var redan så godt som förbi, och jag altså måste sakna många orter, med annat, som jag förmodeligen i annor händelse icke gått miste om. Det förnämsta var, at jag som en privat, ej altid kunde komma så fort, som jag ville, utan måste låta benöja mig, at vänta, alt som de på orten boende gofvo sig tid, at för betalning hjelpa mig fram. Och som mina mästa Resor kommo at ske vid Sjökanten, derest Fiskarena dageligen voro ganska sysselsatte med sit fiskeri så skedde ofta, at jag hvarken med penningar eller böner kunde förmå någon af dem, at ro mig vii

8 omkring och fort uti Skärgården, i synnerhet vid de tilfällen, när man trodde, at fisken var ingången inom skären, på hvilken de, såsom sin förnämsta födekrok, noga borde passa; då jag ofta såg mig vara nödgad, at låta flere dagar gå mig så godt som fruktlösa utur händerne. Den södre och vackraste delen af Länet, som äro öjarna Oroust, Tjörn och Hisingen, med mera, hant jag för den sena årstiden icke mera, än som hastigast resa igenom eller förbi. Jag har altså, detta oaktad, efter någras åstundan velat låta denna Resa komma för den lärda verldens ögon. Dock at icke verket måtte blifva för vidlöftigt, har jag uteslutit åtskilligt, såsom mindre nödigt. Besynnerligen har jag, sedan den vittre Probsten i Tanum, Herr Mag. Joh. Oedman, nu nyligen genom tryket utgifvit sin lärda Bahus Läns Beskrifning, på hvilken han i flere år med stor sorgfällighet arbetat, blifvit befriad från åtskilligt, hvad städers och andra orters beskrifning vidkommer, jemte Antiqviteter och dylikt. Jag har nästan aldrig infört något; hvad denne lärde och berömvärde Mannen förut i sit verk låtit inflyta, om det icke varit sådant, som jag vid någon Naturens händelse eller Naturals beskrifning ej kunde undgå, at tala om, eller der jag vid några Antiquiteter fått en skiljaktig berättelse. Den som jämför bägges våra verk, skal finna, huru litet den ene lånt af den andra, hvilket mycket lätt skett, hälst som hvardera af oss haft särskild afsikt vid sin skrifning, och den ene ganska litet kastat sin Lia i den andras skörd. Jag har hållit för mycket nyttigt, at språka med goda Hushollare om hvarjehanda i Landtväsendet, hvilkas långliga förfarenhet jag ansedt vara ej af mindre nytta än egne gjorde Observationer: ens ålder tillåter icke at utröna alt sjelf: man bör ock se hvad andre på särskildte orter bruka. Gemene mans sägner om et och annat har jag infört, ej i den mening, at fatta tro dertil, utan endast at roa Läsaren, samt at der viii

9 af se fordna tiders mörcker. Jag hoppas at Läsaren lärer holla dem i lika värde med mig, och vara dervid af enahanda tanka, nämligen at skråck är skråck. Likaledes har jag upteknat den enfaldige hopens berättelser om åtskillige naturlige ting, e.g. Gräsmasken, Gjök, Råttor, med mera, icke i den tancka, at tro alla, utan at se hvad meningar de hafva om dem, samt at gifva en Natursens utforskare vidare anledning, at undersöka det samma nogare. Vid flere örters upräknande på et ställe, märkes, at jag gemenligen endast vid den första utsatt Herr Professor LINNÆI Flora Suecica tillika med numera eller citation; men vid de följande, (at undfly vidlyftighet,) allenast numern, då altid bör förstås, at numern eller citation visar på nyssnämde Bok. Samma år ock ibland vid Djurens upnämnande skedt med bemålte Herr Prof. LINNÆI Fauna Suecica. I Mineralogien har jag måst brukat de Nomina Generica Herr Professor JOH. BROWALLIUS har uti sit lärda Collegium Mineralogicum, som emot den lärda verldens åstundan ännu ligger i Manuscript. Hvad eljest denne Resebeskrifning angår, så är skrifarten sådan, som jag den på resan, ofta med trött penna upsatt: min myckna kringskurna tid, som jag nu haft at bereda mig på en mycket större och til vidt aflägsne orter ärnad, Resa, har icke tillåtit mig, at bruka någon lekande penna, som öfveralt i andre Reseböcker finnes. Dock tror jag mig kunna försäkra, at Läsaren skal finna på desse kårta blad et och annat, i synnerhet hvad en hop Naturaliers nytta angår, som man fåfängt skal leta efter i andra härtils utkomna skrifter; åtminstone så mycket mig vitterligit är. Winner jag härigenom Läsarens gunst, så torde den samma upmuntra mig, at framdeles vid lediga stunder utgifva min Carelska Resa förrättad år Min Ryska Min Resa uti den södra delen af Westergöthland Jemte annat, hvad jag til tidsfördrif uti Naturkunnigheten och Oeconomien anmärkt och roat mig med; Ser ix

10 jag åter, at det almänna icke är gagnat härmed, skal jag söka, at ej framdeles vidare gifva mig på djupet. x

11 D. 6. Julii. Efter middagen afreste jag från Upsala. STrax utan för Tullporten blef jag varse, huru en ko stod och åt upp det ena ståndet efter det andra af Hyoscyamus (Linn. Flor. Suec. 184.) eller Bolmörten: En ört, som gör människorna, hvilka deraf råka äta, lika som rasande och tokuta, ätes likväl begärigt och utan fara af Boskapen. Längre fram var vid vägen et kålland, uti hvilket vid alla hörn, samt här och der midt uti det samma, voro satte små Biörkqvistar med deras löf; jag viste ei, om det skedt af förstånd eller vidskeppelse sedermera är mig vordet berättat, at desse små Biörkruskor sättas i kålland til den ändan, at derigenom narra Fiärilarna (Papiliones) at lägga sina ägg på löfven i ruskorna, och således lämna kålen i frid. Kornåkrarna stodo på somliga ställen hel [2] gula af åkersenap; men ännu mera voro Linlanden utsatte för den samma. Gärdesgårdar. At förekomma, det gamla Gärdesgårdar ei så lätteligen måtte falla omkull, hade de på mer än många ställen satt vid hvart 4:de eller 5:te stafverpar 2:ne tjocka massiva störar, dem de ei nedvid ombundit, utan endast strax ofvan för gärdslerna med et starkt band. Gödseln var här och der utförd på åkrarna, och lagd i små lass, men ännu outspridd.

12 2 UPLAND. LISL. ENK. Flöja. At förhindra, det Getter ej må flöja öfver Gärdesgårdar, sades på somliga ställen vara brukeligit, at så snart en killing är killad, skära af honom senorna, som sitta imellan klöfvarna, hvaraf han sedan aldrig skal vara i stånd, at hoppa öfver någon Gärdesgård; dock skal han likväl kunna stiga på 2 fötter, och räta sig up efter träd at äta, samt gå helt stadigt. Rön. Vid vägarna imellan Upsala och Säfva, samt på åkerbäckarna vid Säfva, växte nog Medicago (Linn, Flor.Suec. 620.) eller så kallade Linnæi Höfrö; den stod altid på torra ställen och lergrund: råkade den någon Enbuska, så klängde den sig upp i den samma, hvaräst den ock fans frodigare: stod den vid någon sten, så rände den uppå den samma. Jag har så väl förut, som ofta sedermera funnit henne växa hel frodig och grön til 4 à 6 [3] qvarters längd, samt spridande sig ut på alla sidor, på de skarpaste backar och så torra ställen, der alla andra växter rundt omkring, och bland dem äfven Fesluca (95) eller Linnæi Fårgräs, som eljest kan uthärda den starkaste solens heta, likväl varit aldeles bårttorkade. Emedan nu hästar och boskap äta denne ganska gerna, man ock genom dels sående och planterande kan göra de skarpa och ofruktbare ställen sig til båtnad; så synes lätteligen, hvarföre Herr Professor LINNÆUS uti Kongl. - Vetensk. Acad. Handl. för år p så högel. recommenderar henne, den han hos oss tror kunna göra samma nytta, som utlänningens Luzerne och S:t Foin. D. 7. Julii. På åkrarna vid Lislena låg gödningen utspridd, men var ännu ei nederkörd. Vid landsvägen låg uti en sådd åker en stenig backe, hvarpå de nästgränsande bönder höllo på at beta sina hästar och dragoxar; de sade sig vela på detta sätt göra nytta af denne backen; emedan ingen för de många stenar skul kunde komma med lijan, på det der växande gräs, och förenämde kreatur tykts bäst förtjena det samma.

13 UPL. ENK. VEstMANL. NYQUARN. 3 Rön. Under det jag på en annan backa såg efter, hvad för växter der funnes, gaf jag tillika med flit aktning på, hvilka af de samma [4] hästen hälst utvalde. Af Anthoxanthum, (Linn. Flor. Suec. 29.) eller Vårbrodd åt han ganska gerna: med ej mindre begärlighet åt han af Festuca (95.) Fårsvingel; likaledes upsökte han med flit Avena (96.) Änghafre, såsom en honom mycket behagelig mat. Nu och då bet han af något stånd af Rumex, (295) Syra. Här vid är märkvärdigt, at de 3 första, som hästen fram för andra utvalde, äro sådana, som gemenl. hälst växa på de skarpaste backar och magraste mark, der andra för torka ei kunna trifvas: i synnerhet har jag funnit Änghafran lång och skön på de hårdaste backar, der nästan alla andra växter varit af solen bårtbrände. Törnbuskarna stodo nu som bäst i blomma, och växte i ansenlig mykenhet vid vägen. Fälten jag reste öfver innan jag kom fram til Enköping, voro, så vidt ögnasiktet kunde sträcka sig, skoglösa, och endast beväxta med små Enbuskar: här och der voro några små Hasselbuskar. Vid Enköping körde de ut gödningen med kärra; skråfvet på den samma var hopslagit af bräder i en aflång fyrkant; det eftersta tvärbrädet kunde tagas löst, genom hvilken öpning man häfde gödningen af kärran ned på åkern. I Staden såg jag en Borgare, hvilken, som berättades, för någon tid sedan blifvit angripen [5] af en tandvärk, som sedan med sådan sveda och häftighet continuerat, at karlen omsider blifvit som hufvudsvag. Vid Nyquarn ligger öfver Säva-Ström en stor bro, der alla der öfver resande skola erlägga bropenningar. Strax vid bemälte bro ligger midt uti älfven en stor qvarn af 6 par stenar: bägge, både bron och qvarnen, höra Cronan til, men äro bårt-arrenderade. Denne Säva-Ström är skilnad emellan Upland och Västmanland. Alla Quarnstenar voro af Sandsten. När man brukat dem så länge, at de ei mera duga til qvarnstenar, göres antingen Slipstenar

14 4 VESTMANL. KOLB. eller Handqvarnstenar; så at ofta af en qvarnsten kan blifva 2:ne Handqvarnstenar, emedan de äro mycket breda. Nedra qvarnstens tjocklek var en aln. At Säden så mycket behändigare måtte skakas ned utur tratten eller qvarnskrufven i qvarnstens ögat, så satt i samma qvarnstens öga en jernring, hvilken på inre sidan hade 2:ne uphögningar eller hörn mit emot hvar andra, mot hvilka käppen, som var fästad vid tratten eller qvarnskrufven, och rörde ändan af skon under tratten, kom at stöta, och skon således skakades. När någon bränt sig sades följande vara oförlikneligit; tag roten af Ormbunkar (Perts 843.) stöt den sönder, och prässa [6] deraf en saft, hvilken nästan ser ut som mjölk; med denna saft smörjes såret. Somliga berättades bruka blomsterna af rödvöpling i stället för Thée. Jag lämnade Nyquarn, reste öfver en skogsmark beväxt med Tall och Gran, sedan merendels öfver stora och härliga åkrar, ibland öfver backar och åsar, understundom genom någon däld. Något på andra sidan om Ihrsta kyrka var en gärdesgård af gråsten til 5 à 6 qvarters högd. Strax bredevid den samma var en annan Gärdesgård af Torf ; jorden hade redan begynt rasa ned; ingen ting af torfven hade fäst sig, ehuruväl denna jordvallen syntes något gammal. På denna orten voro de mästa Taken på husen af halm; någon enda stuga hade torftak. Åkrarna hade diken tätt vid hvarandra; åkerrenarna voro mycket sluttande, 3 à 4. qvarter breda, beväxte med gräs. Uti Vesterås besåg jag som hastigast den vackra Domkyrkan, samt det der bredevid stående Gymnasium, hvilket upammat så många nyttiga och skickeliga ämnen til Rikets tjenst. Et stycke på andra sidan om Vesterås syntes rudera efter et gammalt Klöster på vänstra handen strax bredevid vägen. [7]

15 WESTMANL. KOLB. MUNKT. KIÖPING. 5 Mot Tandvärk berömdes i Kolbäck följande: man tager Ältgräs, (Ranunculus 458.) stöter det sönder emellan par stenar, lägger det på armen strax ofvan för handen, dock ei på den sidan man känner på Pulsen, utan på den yttre tvärt emot; då det legat der något litet, drar det up blåsor, hvarigenom man skal slippa tandvärken. D. 8. Julii. Åkrar. Vid Kolbäck voro åkerstycken lagda i det skick, at de voro högst midt- och långsefter, men sluttade sedan mycket å ömse sidor; Detta maneret märkte jag sedan vara gängse uti hela den öfriga delen af Vestmanland jag reste igenom, samt uti hela Nerike; Afsikten härmed berättades vara den, at der mycket rägnaktiga år infölle, den säden dock kunde blifva behållen, som vore sådd på ryggen eller medlersta och högsta delen af stycket; skulle man återigen blifva straffad med stor torka, den säden dock måtte bärga sig, som stodo på sidorna och de lägre ställen. Detta år observerade jag öfver alt, at den delen af korn, Råg &c. som var sådd på ryggen af desse stycken, eller der de voro högst, var långt frodigare, tjockare, grönare och härligare, än det, som växte ned vid kanterna, och de lägre ställen. Rumet emellan de således uphögde åkerstycken var mästendels tomt; ibland låg der emellan en liten smal ren. [8] Det tyktes dock, som man kunnat vänta ymnigare säd på de lägre ställen, der man brukat mera diken. På andra sidan om Munktorps kyrka begyntes en gata eller tä, som räkte några mil: Landsvägen gick altså här ei genom åkrar, ty oansedt åkrar lågo på ymse sidor om den samma, så voro dock gärdesgårdar långsvid vägen; på bägge sidor af detta långa tä låga nu ängar, nu åkrar, nu byar, nu betesmark: ibland lopp vägen öfver någon backa, vid hvilkens sidor lågo mycket sluttande åkrar, samt dernedanföre äng. Åkerstycken voro ei alla på lika sätt upplögde; somliga hade plögt långs efter åkerstycken, andra hade plögt ei tvärt, utan sned öfver dem.

16 6 WESTMANL. ÖSTUNA. ARBOGA. Stengärdesgårdar voro på några ställen upreste omkring åkrarna. Gödseln var somligstäds utförd och lagd på åkren i små högar, men ännu ei allestäds utbredd. Tak. Strax norr om Köping stod en stor och hög Sädeslada, på hvilken det öfversta eller röstet utanpå var betäkt med par alnars långa bräder; den öfriga delen af taket, som låg der nedanföre, bestod af halm; taket var dock ganska brant. Resan fortsattes igenom Köping Stad, utan för hvilken på andra sidan lågo vackra och [9] tämmeligen stora ängar: längre fram syntes på ömse sidor af vägen stora åkrar, hvilka här och der voro af bäckar genomskurne; än längre fram såg man ei mindre stora ängar. Vägarna genom hela Vestmanland voro breda, sköna och ganska släta. Gärdesgårdar. Stafverparen på gärdesgårdarna voro här ganska nära vid hvarandra, och långt tätare, än jag på något ställe tilförene sedt: knapt var somligstäds en half aln emellan hvart par. Orsaken härtil sades vara denna: när en ny Gärdesgård här på orten reses up, sättes stafverparen i förstone ei tätare, än brukeligit är på andra ställen; men när denna gärdesgården stått så långe, at stafrarne begynna blifva rutnade ned vid marken, och man fruktar, det et stormväder torde kasta omkull hela gärdesgården, så sätter man midt emellan hvart annat stafverpar (ibland ock längre emellan, ibland ock tätare, alt som det behöfves) et nytt par stafrar, dem man binder tilhopa strax ofvanför Gärdsgården med et band af vidjor eller unga granar. I detta tilstånd låter man gärdesgården stå några år; när man åter börjar befara, det rötan så angripit desse sistnämde, at de nu mera ei torde vara i stånd, at längre uppehålla gärdesgården och understödja de andra, sätter man åter midt emellan de andra stafverparen et par nya stafrar, och härmed fortfar man [10] tid efter annan, som man finner nödigt, så länge,

17 NERIKE. GLANSH. ÖREB. MOSÅHS. 7 tils stafverparen blifva hvarandra så nära, som förmält år. Man kan lätteligen skilja de stafrar, som vid gärdesgårdens första upresande blifvit satte, ifrån de andre, som man sedan tid efter annan tillagt til gärdesgårdens understöd; ty de första och äldsta hafva gemenligen 3 par länkar eller stafverband på sig; men nykomlingarne hafva sällan mera än et, hvarmed de strax ofvanför gärdesgården äro fäste och bundne tilhopa. På detta sätt sägs en gärdesgård många resor längre hafva bestånd, än eljest med andra vanligit är, samt Landtmannen dessutom slippa det omaket, at så tidt och ofta stånga upp en gärdesgård ånyo. Detta sätt af gärdesgårdar med så täta stafverpar märkte jag sedan öfver alt vara brukeligit, icke allenast uti den öfrige delen af Westmanland jag färdades igenom, man ock uti hela Nerike, samt en stor del af Westergötland. Ängkafle (Alopecuru, Linn. flor. Su. 52.) växte en fjerdedels-väg norr om Arboga vid en bäck i tämmel. ymnoghet: längden af den var från 5 til 8 qvarter. Middagstiden reste jag genom Arboga, och hade sedan på andra sidan et långt tä, hvarest på ömse sidor lågo nu åkrar, nu ängar. Ängar blef jag på somliga ställen varse, som tycktes tilförene varit åker, emedan de voro [11] lagda i sådana ryggar och uphögningar, som vid åkerstycken här öfver alt brukades, och hvarom tilförene p.7 är omnämt. Jag frågade en bonde, huru dermed var beskaffat? Han sade, at de pläga taga up lindor, så hafra deri, och fortfara dermed tils jorden ei med fördel bär mera, då lägga den de åter til ängsmark. Jag frågade, om de göda samma jord, anten då de så hafra, eller då de lägga den til Ängsmark? Han svarade, at de aldrig göda den samma hvarken förr eller sedan, emedan de ei hafva mera gödsel, än de nödvändigt behöfva til sin vanliga åker. Jorden bestod mäst på denna kanten vid Fålsbro af sandgrund.

18 8 NER. SJÖB. WIBY, WREST. BODARNE D. 9. Julii. Mot Tandvärk berömdes högeligen af en resande i Glanshammar följande: Man tager blomstren och bladen af Back-Timian (Thymus Linn. Fl. Su. 477.) dem man karfvar sönder som Tobak, kokar i mjölk, lägger i et rent Linnkläde, kryster mjölken ut, binder det så varmt man tål på den sidan af kinbenet, der man känner tandvärken, lägger sig sedan i sängen en stund, och håller sig varm. En hederlig man har sedermera berättat mig, at han ock med ganska stor fördel brukat detta och funnit deraf en häftig bot, sedan han förgäfves tilförene försökt åtskilligt: hans ena kindben hade förut varit faseligen upsvullit, [12] men sedan han blifvit rådd at bruka ofvannämde, har innom en kårt stund svullnaden lagt sig och svedan aldeles försvunnit. Jag fortsatte min resa genom Örebro, vid hvilken på andra sidan lågo tämmeligen stora åkrar; sedan öfver en sandmo beväxt med tallskog, hvilken räkte in mot Mosåhs. Under vägen från Mosåhs til Sjöberga märkte jag, at skjutsgåssen, som fölgde mig, hade på åtskilliga ord en synnerlig Pronunciation; jag roade mig en stund, at på hvarjehanda sätt försöka honom. Han kunde aldrig pronunciera G eller K, utan sade ibland i det ställe T, ibland I; jag försökte honom mer än på 100:de sätt, och fann, at han aldrig svigtade på sin uttal vare sig i början, eller midt uti ordet, som af följande märkes. 1:mo der G eller K pronuncieras i sit egit läte, der brukade han altid T, til exempel: Tröjar mors Tor för krögar mors kor. Tlottor för klockor. Tumla för Kumbla, (som var en Sockens namn) Trimma för grimma. Våtsätt för Våtsäck. Pista för Piska. Tud för Gud. Tattesen för Catchesen. Töta för körka. 2:do Der G eller K var sidst i en stafvelse, der utnåmde han det som D eller T til exempel: Vadnar för vagnar. [13]

19 WESTERG. FINNERI, HOFVA, HASSEL. 9 3:tio Der NG brukas, det utsade han med dubbelt N; til exempel: Penninnar för Penningar. Linnon för Lingon. Ännar för ängar. lånnt för långt. Vid Siöberga Gästgifvaregård begyntes en sandås, som räkte et långt stycke i söder; på bägge sidor om den samma lågo åkrar. Taken på stugor, bodar &c. voro allestäds, der jag nu reste, belagde med torf; men på Ladugårds hus voro halmtak. Åkrarna voro indelta vid Wiby sålunda, at den ene delen var besådd med Råg, den andra med Korn, den tredje låg i träde: somligstäds voro hela små åkrar besådda med bara ärter. Från Wrestorp i Wiby skedde resan til Bodarne: vägen var sandig, at det stod hästen nästan midt på benen; på ymse sidor var skog, bestående mäst af Gran och Tall; sällan såg man någon gård. D. 10. Julii. Från Bodarne, som sades vara den sidsta gård af Nerike, och låg på gräntsen emot Wästergötland, reste jag om morgonen öfver skogen Tiweden til Hofva. Hela denna vägen var näppeligen annat, än up- och utföre höga och branta backar: På ömse sidor vägen syntes stor skog; på par ställen voro små Bondebyar. Litet på andra sidan om Finneri kyrka, som [14] är belägen i en liten by midt på skogen, blef jag på denna resa första gången varse Doronicum (Linn. Fl. Suec. 684.) eller den så kallade Arnica, växande ymnigt uti skogsängarna; den fans sedermera stå i stor myckenhet mäst på alla för Solen öppet liggande skogsbackar och Lundar uti hela Wästergötland och Bohus-Län, der jag färdades fram, så at man derifrån til öfverflöd kunnat förse alla Apothequer i Riket med den samma. På resan från Hofva til Hasselrör blef jag på skogen vid et ställe varse, huru som, der de huggit och bränt et svedjeland, och hvarest de brända stubbarna än stodo qvare, jorden der var lagd i sådana ryggar och uphögningar, som tilförene p. 7. är omtalt vara brukeligit med åkerstycken uti Westmanland, Nerike och en stor

20 10 WESTERG. FORSHEM. del af Westergötland: jag frågade en Mariæstads Köpman, som fölgde mig, huru detta så blifvit? Han gaf til svars, at i forna tider har mäst allestäds, hvarest nu står stor och hög skog, bodt folk, som man kan se deraf, at man måst allestädes finner jorden ännu ligga i form af åkrar, då man hugger ned skogen och bränner. På Trädesåkrarna växte somligstäds tämmelig ymnigt Stachys (Linn. Fl Su. 490) eller Stachys palustris fætida. C. B. Den hade tämmeligen tjocka rötter, som voro snöhvita; Bönderne sade, at Svinen äro ganska snåla efter [15] dem, så at de äta dem häldre än hafra, och til den ändan vända upp och ned på all marken der de vandra fram på åkrarna. Jag smakade på dem, och fann, at de hade en tämmelig behagelig smak. Ho vet om ei folk i dyr tid kunde betjena sig af dem til sin födo? Man finge då en dubbel nytta af en växt, som tilförene blifvit hållen för et onyttigt ogräs och en skade-ört på en åker: våta, och sura ställen, som den hälst älskar, kunde då göras fruktbärande. Åker. Et stycke åker vid vägen bestod dels af lera, men mäst af mo; en bonde des ägare sade sig tilförene brukat detta åkerstycke til äng, och då om somaren näppeligen kunnat få et halft lass hö derpå, men nu har han uptagit det til åker, besår det hvart annat år med hafra, och får, utom hafran, 16 lass hafverhalm. Från Hasselrör skyndade jag med resan genom Mariæstad til Biörsätter, och derifrån til Forshem, som ligger vid Kinnekulle. D. 11 Julii. För middagen bivistade jag Gudstjensten i Forshem; efter middagen förhindrade rägnvädret mig, at bese orterna deromkring; dock at aftonen ei aldeles skulle löpa fruktlös af i mina angelägenheter, språkade jag med Bönderna derå orten om hvarjehanda, och bekom til svars uppå mina frågor följande. Åkern dela de i 3 delar, den ena lämnas i [16] träde, uti den andra sås råg, och i den tredje korn: året derefter sås den som legat i träde, med Råg; den som haft råg besås med korn; och den, hvar

21 VESTERGÖTLAND. FORSHEM. 11 korn stått, lämnes til träde. Vid Pingestiden göda de sina åkrar, då de strax sprida ut giödningen, och träda eller köra ned den, så snart sådan väderlek är, at jorden kan köras. Åker och äng äro här mycket våtaktiga för deras låga belägenhet hvarföre de ofta hafva skada af vatten; Den åker, som burit korn, och nu skal läggas i träde, köres ei upp om hösten, utan om våren vid Pingesttiden köra de först dyngan på honom, derpå köres åkren upp, lämnas sedan at ligga så til såningstiden, då de först harfva, så plöja, sedan så, och sidst harfva ned säden; aldrig bruka de, at köra den ned med ålder eller krok. Til Sädens skärande brukas samma Lia som til hö, undantagandes på Herregårdar, der de skära med handskäror; ingen annan gödning brukas, än den som tages vid Ladugården. Rofvor så de aldeles intet, emedan de sade sig ei hafva ställen at så dem på; aldenstund de ei fingo hugga Svedjeland på skogarna. Gräsmasken hafva de ei hört af. Af ängarnas gödande viste de intet, emedan de sade sig illa hinna göda sina åkrar. En och annan källa nämde de om, hvilkas vatten skal smaka ganska salt, dem min kårta tid dock icke tillät mig at besöka. [17] Hästedöd. För 14 dagar à 3 veckor för midsommaren detta år, har, som allmänt berättades, varit et starkt nordanväder, hvilket begynt om natten, med stort och häftigt rägn, samt en olidelig köld, och påståt hela följande dagen alt in mot aftonen, dock har det varit häftigare om natten; af detta oväder dödde strax derefter på ganska många ställen hästarna hopetals, hvarmed ofta gick så fort, at de näppeligen märkt, det hästarna varit sjuke, innan de vändt fötterna i vädret. De som voro så försigtiga, och, så snart det häftiga vädret börjades, togo sina hästar hem och satte dem uti hus, ledo icke den minsta skada på sina kreatur; men de, som det försummade, fingo dyrt betala det samma. Fönster. Här i Forshem fick jag nu första gången se, at de på somlige ställen icke hade fönsterne på väggen, utan uppe i taket. Taken, som brukades der de hade sådana fönster, voro ei platta-

22 12 VESTERGÖTLAND. KINEKULLE. utan röst-tak: platta tak kallar jag sådana, der sparrarna inne uti stugan ligga horizontela; men röst-tak et sådant, der taket inne uti stugan följer skapnaden af röstet, och sparrarna från bägge sidor stöta tilsammans, så at taket är högst midt uti stugan. Denne plägsed, at hafva fönsterna uppe i taket, och ei, eller ganska sällan, på väggen, fann jag sedan vara brukelig uti hela den öfriga delen af Vestergötland, när jag reste åt [18] Lidköpings och Wenersborgs sidan, samt öfver alt uti hela Bohus-Län. Jag frågade på åtskilliga ställen efter orsaken, hvarföre de hälre hafva sina fönster uppe i taket, än på väggarna, men bekom näppeligen något giltigare svar, än at en urminnes häfd behållit denna plägsed. Jag mins mig aldrig hafva sedt mer än et par sådana fönster uti hvar stuga, nämligen et på hvardera sidan om röstet på taket, litet nedanför kroppåsen. Ofta hafva de ei mera än et: ibland, fast nog sällan, får en se, utom fönsterna uppe i taket, äfven et på väggen. På sidorna äro desse takfönster fordrade med bräder; detta oaktadt har jag många gångor märkt, då det rägnat starkt, och de icke desto nogare stoppat dem, at rägnvatnet så ymnigt trängt sig ned på sidorna af desse fönster, at de nödsakades, sätta käril under på gålfvet, hvaruti vatnet kunde drypa. Vid middagstid, då solen står högt på himelen, äro desse stugor ganska ljusa, men deremot äro de så mycket mera mörka om mornar och aftnar, när solen står lägre, och ned vid eller under Horizonten. Om vintern när mycket snö faller och täcker öfver fönstren, nödgas de ofta gå upp på taket och skåtta bårt snön af dem, hvarvid det stundom händer, at den, som til den ändan går upp på taket, ei altid kan så noga märka rumet, der fönstren äro, och således vet ei ord at, för än han klifver med fötterna ned genom glaset in uti stugan. [19] D. 12 julii. Ehuruväl jag hade nödigt, at skynda med resan til Bohus-Län, kunde jag likväl ei underlåta, at låna et par dagar til at som hastigast bese Kinnekulle, hälst som den samma var framför andra i