RASSPECIFIK AVELSSTRATEGI hos Belgisk Vallhund, Schipperke, Yorkshireterrier samt Pudel och Lhasa Apso En granskning

Transkript

1 RASSPECIFIK AVELSSTRATEGI hos Belgisk Vallhund, Schipperke, Yorkshireterrier samt Pudel och Lhasa Apso En granskning Vi har valt att granska fem rasspecifika avelsstrategier; 3 respektive 2 raser vardera, med avseende på bevarandegenetiskt tänk. Två av raserna återfinns i vallhundsgruppen FCI grupp 1; två i sällskapsgruppen grupp 9; och en bland terrier grupp 3. Vårt mål är att granska och diskutera främst vad som sägs om genetisk variation, inavelstakt och inavelsnivåer samt ärftliga sjukdomar. Belgisk Vallhund Groenendael, Tervueren, Malinois och Laekenois Belgisk Vallhund förekommer i fyra varianter som främst skiljer sig avseende pälsstruktur och färg. När det gäller den genetiska variationen är det framför allt den strävhåriga varianten, laekenois, som ligger dåligt till då populationen även globalt sett är väldigt liten. Dock har även de båda långhåriga varianterna groenendael och tervueren problem då de mellan åren hade en effektiv avelsbas som enligt Genetica låg under gränsen för den kritiska nivån (motsvarande 50 obesläktade individer) och långt från nivån för bärkraftig population (100 individer). Den korthåriga varianten, malinois, står sig här bättre än långhåren medan laekenois som sagt ligger långt sämre till. Inavelsgraden är något bättre för groenendael än tervueren, dock kan detta hos groenendael bero på ofullständiga stamtavlor, något som också förekommer i hög grad hos malinois där inavelsgraden utöver detta också har ökat kraftigt. Laekenois har en för liten population i Sverige för att det ska räcka med aveln inom Sverige och det finns därför ett behov av att samarbeta med andra länder för att populationen ska bli bärkraftig. I RAS-texten för Belgisk Vallhund framkommer att inte närmare släktskapskombinationer än kusinparning eller motsvarande bör göras, vilket innebär att inavelskoefficienten inte ska vara högre än 6,2. I RAS för belgisk vallhund står att följande ärftliga defekter särskilt ska observeras; höftledsdysplasi (HD), armbågsledsdysplasi (AD), osteochondros (OC), epilepsi (EP), PRA, bakre polkatarakt och kryptorchism. Samtliga defekter har i nuläget en förhållandevis låg spridning, varför de också är lätta att bekämpa utan att riskera alltför stora genetiska förluster på andra områden. Vad gäller belgisk vallhund står inte den exakta inavelsgraden med; inte heller siffrorna som de bygger den effektiva avelsbasen på. Det står bara ungefärligt: mer eller mindre, bättre eller sämre, under eller över. Exempelvis framgår att inavelsgraden har ökat kraftigt hos malinois men inte med hur mycket, men man får dock en liten fingervisning i att deras målsättning är att inom 10 år sänka graden av genomsnittlig årlig inavelsökning till 2,5% beräknat på 5 generationer för samtliga varianter. Det framgår heller inte exakt i vilken omfattning de olika nämnda defekterna förekommer. Däremot läggs stor vikt vid mentalbeskrivning hund och där finns mer exakt statistik, vilket visar vad det är de lägger fokus på och/eller har intresse eller kunskap om. Schipperke RAS för Schipperke utfärdas av Svenska Schipperke Ringen och denna fokuserar mycket på genetisk variation och betydelsen av denna. Det beskrivs att den tillgängliga avelsbasen enligt Genetica är 233 när RAS skrevs, men att endast 44 används, men att avelsbasen tio år tidigare hade varit oacceptabelt låg och den därför ändå förbättrats högst väsentligt.

2 År 2003 flyttades schipperke från Agrias försäkringspremiegrupp nummer 2 ner till nummer 4, något som Schipperke Ringen inte riktigt ser orsaken till då rasen som helhet ses som en sund ras både fysiskt och mentalt. Schipperken ingår inte i något av Svenska Kennelklubbens genetiska hälsoprogram och rasklubben säger sig heller inte ha någon anledning att utfärda rekommendationer angående någon speciell sjukdom eller anomali. Målet är i alla fall att föra upp rasen till Agrias premiegrupp nr 1. Hälsoenkät görs vart tionde år, och svarsfrekvensen på den hälsoenkät som år 2003 skickades ut till 400 schipperkehundar (med hjälp av uppgifter hämtade både från Svenska Schipperke Ringens medlemsregister och SKK:s hundägarregister) blev 65%. I samband med denna enkät skickades också en begäran ut om uppgifter från försäkringsbolagen angående ersättningar för schipperke. Det nämns att hög inavelsgrad innebär dubblering av gener, dvs ökad homozygoti, och att detta även ger dubblering av negativa gener vilket kan medföra att defekter av recessiv typ ökar. Genetisk variation är nödvändig för att rasen ska kunna motstå sjukdomar och leva upp till avelspolicyns ambitioner om en tryggad framtid. Liksom hos belgisk vallhund rekommenderas ej närmare släktskapsavel än kusinparning (motsvarande max. 6,25% inavelsgrad). Och att upprepa en redan gjord parningskombination utan särskilda skäl är något som inte heller rekommenderas. Ett hjälpmedel som beskrivs är farfars-kurvor vilka kan visa hur många barnbarn en specifik avelshane har. Det vore intressant att se resultatet i en sammanställning från hälsoenkäten som skickades ut 2003, men resultatet är ingenting som nämns eller har uppdaterats. Någon uppdatering gällande förändringar eller förbättringar hos Agrias försäkringsgruppspremie har inte skett, vilket är lite besynnerligt med tanke på att det fanns mål uppställda som gärna skulle vara avklarade inom en tioårsperiod. Vi har heller inte fått se vad de uppgifterna visade som begärdes ut från försäkringsbolagen gällande ersättningar för schipperke. Däremot står att schipperke har idag en generellt sett mycket god reproduktionsförmåga utan större problem, något som också bekräftas av uppgifterna från försäkringsbolagen. Med andra ord finns uppgifter från försäkringsbolagen till hands vid tiden för upprättandet av RAS; Svenska Schipperke Ringen väljer däremot att bara kommentera denna positiva detalj om reproduktion. Vad försäkringsbolagen har sagt kring schipperkens övriga hälsa vet vi inte. Det står i målsättningen att man ska bekämpa kryptorchism, ändå har som tidigare nämnts inga rekommendationer utfärdats angående någon speciell sjukdom eller anomali. Men uppenbarligen finns mycket få hälsoproblem och särskilt lyfts rasens mycket goda reproduktionsförmåga vad gäller genitalia, parning, dräktighet, valpning och omhändertagande av valpar fram. Frågan är om det verkligen är så och att inga problem eller riskområden ens bör nämnas. Såvitt jag vet sedan tidigare förekommer flera ärftliga sjukdomar i rasen om än kanske sällan liksom det gör i andra raser, bland annat när det gäller ögon, ortopediska syndrom, epilepsi samt den genetiska mutationen MPS IIIB, något som framgår av många engelskspråkiga sidor. Även om dessa sjukdomar och syndrom inte är vanligt förekommande vissa kanske bara förekommer i andra länder kan det ändå vara bra att vara medveten och uppmärksam vid eventuella symptom och tecken och åtminstone nämna dessa små eventualiteter för att minska risken att vissa sjukdomar blir vanligare och sprids, kanske även mellan Sverige och andra länder. Även om det är en väldigt hälsosam ras så är knappast någon ras helt utan risker, och jag undrar om det är inställningen hos Svenska Schipperke Ringen eller den faktiska situationen som ligger bakom att inga riskområden (förutom kryptorchism senare) bör nämnas. Dessutom nämns inga exakta inavelsnivåer eller inavelstakter i form av siffror, något jag saknar.

3 Yorkshireterrier Inavelsgraden står med exakta siffror och presenteras i ett diagram år för år. De senare åren har inavelsgraden sänkts och den effektiva avelsbasen breddats något. Kring 2001 låg inavelsgraden på 6,5 % och år 2009 var den 2,6 %. Rasen står på SRD-listan (Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar för utställning) på grund av andning, och käkar och bett som skall uppmärksammas extra. Klubben använder sig av enkäter som skickas ut till yorkshireterrier-ägare angående hälsa. Rasen konstateras ha en god mentalitet och det eftersträvar SYTS avelskomitté att bibehålla. Det registreras ungefär drygt 400 valpar per år i dagsläget. Som mest registrerades 1150 hundar år Det noteras att en hane inte bör lämna fler avkommor än 5% av det totala antalet registrerade valpar inom rasen de senaste 5 åren, under hela sin livstid, och att det år 2009 innebar det 125 valpar. Det dubba antalet gäller för antalet barnbarn. Detta påminner om de s.k. farfarskurvorna som nämndes i RAS för schipperke. Exteriört skall yorkshireterrier vara stålblå och får inte vara svart förutom som valp, enligt RAS, vilket kan ifrågasättas om man eftersträvar genetisk variation och låg inavel hos raser i allmänhet. Dock tycks nuvarande inavelsgrad hos yorkshireterrier vara låg. Storleken på yorkshireterrier varierar mycket, men enligt rasstandarden (tagen från annan källa än RAS) ska yorkshireterrier inte väga över 3,2 kg. Är denna gräns bra eller dålig? Det skulle vara intressant att se om det eventuellt finns skillnader i hälsa beroende på om de är av utställningstyp (dvs. max 3,2 kg) eller av andra linjer med större exteriör variation. Pudel Pudel är en populär hundras som fick ett uppsving i Sverige i mitten av 1900-talet. Den delas in i fyra olika storlekar: toy-, dvärg-, mellan- och storpudel. Det finns sex godkända färger, men tre av dem - silver, aprikos och röd - har man sedan 2007 arbetat för att se en ökning av. Rent allmänt ligger pudeln bra till exteriörmässigt, men finns liksom Yorkshireterrier med som en av 47 raser på SRD-listan. De problem som har upptäckts gäller dock för storpudlar och innefattar exteriöra överdrifter som extremt smal skalle och nosparti med klen underkäke och därmed felställda hörntänder och bettproblem samt alltför små, djupt liggande ögon (s 6). På grund av detta uppmanar SKK till extra uppmärksamhet efter drag som dessa hos individer. SKK uppger att dagens pudlar till stor del [är] baserade på ganska sena importer (s 6), vilket innebär att aveln samt pudelns hälsa och mentalitet till viss del påverkas av ursprungsoch importländerna. Inavelsgraden hos pudeln har dock minskat under de senaste åren. För små pudlar har den förändrats från att 2000 ligga på ungefär 3,25 % för att 2009 ha minskat till strax över 1 %. Motsvarande förändring för stora pudlar är från cirka 2,8 % till 1,5 %. I RAS för pudel finns dock förvånansvärt lite information om inavelsgraden i Sverige och de grafer som presenterar inavelsgraderna visar endast förändringen mellan 2000 och Under de senaste åren har två hälsoenkätsundersökningar utförts av Svenska Pudelklubben för att få en överblick över pudlar i Sveriges hälsa. En slutsats som kunde dras var att i de flesta fall var de största problemen och sjukdomarna relativt små och lättbehandlade. Det finns dock ett antal ärftliga sjukdomar som kan drabba pudlar, som PRA, HD och Cushings sjukdom. SKK har en rad strategier för att motverka dessa sjukdomar och förtydligar vikten av regelbundna kontroller. Lhasa apso Lhasa apso är en liten hundras som lever länge och är i allmänhet en väldigt frisk ras.

4 Från att inavelsgraden 1996 i medeltal har legat på 6,5 %, minskade den till att ligga på 1,7 % vid Resultaten visar att den andel av individer med hög inavelsgrad som har parats har minskat markant under den senare delen av perioden I RAS för Lhasa apso uppges det bero på att storlekarna på kullarna har hållits nere under många generationer; något som troligen kommer att förändras för att öka i framtiden. Ett mål i RAS är vidare att inavelskoefficienten inte ska vara över 6,25 %. Som tidigare nämnt är Lhasa apso en frisk ras, men ett fåtal sjukdomar har visat sig i enkätundersökningar som har gjorts. SKK uppger exempelvis att ett fåtal individer har haft problem med öroninflammationer och cherry-eye. Vidare har rasen ett hälsoprogram för PRA och central registrering över PNA. Slutsats Kanhända kan man tycka att mer detaljer och statistik och grunder bör uppvisas vad gäller fel och inavelsgrader, inte bara bra eller dåligt, sämre eller bättre, osv, som är fallet hos vissa rasspecifika avelsstrategier. För övrigt tycks genetisk variation ändå nämnas som en viktig punkt och att man som uppfödare och avelshundsägare ska hålla sig à jour med aktuell avkommestatistik för att undvika s.k. matadoravel, osv, samt att uppfödare uppmanas att hålla sig observanta på enskilda avelsdjurs inavelsgrad, vilket är bra. Några av raserna som vi har undersökt har visat sig finnas med på SRD-listan. Överdrifter som dessa uppmärksammas tack vare hundutställningar, men frågan är om det inte också är just på grund av dem som dessa problem har uppkommit. Utställningsnormer har som bekant inte alltid haft hälsa som fokus, eftersom det till största del är exteriöra faktorer som observeras. Detta är bara ett exempel på hur vissa exteriöra drag hos raser kan överdrivas så till den grad att det till slut påverkar både fysik och allmänhälsa negativt. Referenser: 1. RAS för Belgisk Vallhund: version 1, RAS för Schipperke: MPS IIIB - Research at Penn Vet - University of Pennsylvania: =960, hämtad Schipperke, Wikipedia: hämtad RAS för Yorkshireterrier: 6. RAS för Pudel: 7. RAS för Lhasa apso:

5