från Åbo Akademi Nr Forskare blickar framåt ÅA:s cellbiologer prisbelönades

Transkript

1 från Åbo Akademi Nr Forskare blickar framåt ÅA:s cellbiologer prisbelönades

2 EN FRÅGA FÅR SVAR Investering i Jstad Stiftelsen för Åbo Akademi har köpt byggnaderna i Jakobstads centrum som förr var Lassfolks spetsfabrik. Avtalet undertecknades den 29 december Spetsfabriken är mycket centralt belägen, den ligger bara ett kvarter från torget. Vad kommer Stiftelsen att använda utrymmena till, skattmästare Kjell Sundström? För tillfället är det bara en investering, och vi fortsätter med hyresgästerna som redan finns där. Just nu har vi inga konkreta planer på att renovera eller sanera spetsfabriken. Vi avvaktar. Bland de nuvarande hyresgästerna finns Mellersta Österbottens yrkeshögskolas pälsutbildning och Svenska yrkeshögskolans musikutbildning. Åbo Akademis styrelse beslöt den 19 oktober 2006 att utbildningen inom ämnet barnpedagogik i Jakobstad skall fortsätta även efter år Styrelsen omfattade också ett förslag om ett samlat högskolecampus vid torget. Hyreskostnaden får då uppgå till högst euro per år. Kommer Åbo Akademis barnträdgårdslärarutbildning att flytta från de nuvarande utrymmena vid Paul Hallvars gata några kvarter bort till Lassfolks spetsfabrik? Stiftelsen tar inte ställning till de placeringsfrågorna och jag vet inte hur länge det tar innan ÅA fattar beslut, säger Sundström. Vi har utrymmen om det besluts att barnträdgårdslärarutbildningen skall flytta, men om det inte sker så är det ingen panik. Det är väldigt odramatiskt. MK 2 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI Forskarseminarier i atlantisk historia Projektet CINDAST startar nu i januari Under åren då slavhandel pågick över Atlanten påverkade nätverken som skapades till exempel politiska, ekonomiska och religiösa sådana på många sätt människors identifikationsprocesser och bland annat också deras konsumtion av olika varor. Det var mycket som i den preglobaliserade världen spreds från Europa till kolonierna i andra länder. Trenden med salonger, teatrar och klubbar kom till exempel väldigt snabbt över Atlanten. Slavar sydde också själva kläder så långt som möjligt enligt europeiskt mode, berättar Holger Weiss, professor i allmän historia. Weiss leder forskningsprojektet Atlantic Networks Consumption, Identity, and Networks During the Age of the Slave Trade (CINDAST), som har fått finansiering av Finlands Akademi och startar nu i januari. Bland det första som ordnas inom det här projektet är en serie forskarseminarier, som riktar sig till längre hunna studenter, forskare och övriga intresserade Forskarseminarierna kommer att vara ett per månad från januari fram till maj. Det första ordnas den 23 januari, med Dr Kate Lowe som gästföreläsare. Hon är en engelsk forskare inom kultur- och konsthistoria, som har specialiserat sig på renässansen. Just nu är hon stationerad i Forskarkollegiet vid Helsingfors universitet. Hon har grävt i italienska och portugisiska arkiv för att hitta information om afrikaner i Europa, främst om dem som var här på 1500-talet. Det skall bli intressant att få höra mera om sådant, för man vet överlag ganska lite om det. Men det handlade om relativt stora mängder folk, flera tusen personer. Till exempel i Lissabon var till och med tio procent av befolkningen afrikaner, säger Holger Weiss. Nya utnämningar vid Åbo Akademi Kansler Christoffer Taxell har utnämnt docent Meri Larjavaara till professor i franska från och med den 1 januari Kansler har också utnämnt fl era docenter. TD Henning Erik Sandström är ny docent i teologisk etik med religionsfilosofi. För tiden har följande docenter utnämnts: vid humanistiska fakulteten FD Hannes Nykänen, som är ny docent i fi losofi, och vid tekniska fakulteten FD Ion Petre, som är ny docent i informationsbehandling med inriktningen bioinformatik, och PhD Janet Susan Preston, som är ny docent i bestryknings- och tryckningskemi. Vid Åbo Akademis styrelsemöte den 20 december utnämndes FM Mona Wickström till fakultetsdirektör för humanistiska fakulteten och PM Thurid Eriksson till informationschef vid förvaltningsämbetet. Nästa nummer av MfÅA utkommer 2.2 Deadline för material 26.1

3 Den 24 april besöker doktoranden FM Fredrik Björk från Malmö högskola ÅA. Han föreläser om konsumtions- och miljöhistoriska perspektiv på svenskt socker åren Sista gästföreläsaren på våren kommer till forskarseminariet som ordnas den 22 maj. Det är Dr Bernhard Bierlich, som har poster på både Köpenhamns universitet och University of Hull. Han tar upp transatlantisk slavhandel, och har forskat speciellt om afrikanska slavar på de danska karibiska öarna. Med CINDAST vill bygga upp ett nätverk, och ge möjligheter för forskare i Åbo och Finland överlag att lägga fram egna texter, vidga vyer och i bästa fall knyta kontakter, säger professor Holger Weiss. Den 27 februari föreläser Dr Göran Rydén, som är universitetslektor vid Uppsala universitet i Gävle, och han tar upp svensk järnexport över Atlanten på talet, vilket han också nyligen gett ut en bok om. Den 27 mars gästar prof. Leos Müller Åbo Akademi för att berätta om den globala tehandeln och det Svenska Ostindiska Kompaniet under åren Även han kommer från Uppsala universitet och presenterar en bok. Samlar kritisk massa Weiss hoppas att man till forskarseminarierna lyckas samla den kritiska massan i Finland men gärna också andra intresserade. Seminarierna är dock inte tänkta att bjuda på vanliga basföreläsningar i historia, på vilka det berättas om vad som hände var och när. Vi har ganska hög ambitionsnivå. Tack vare projektets finansiering kan vi få hit folk, som är antingen de ledande på sina områden eller deras adepter. Vi vill bygga upp ett nätverk, och ge möjligheter för forskare i Åbo och Finland överlag att lägga fram egna texter, vidga vyer och i bästa fall knyta kontakter. Ribban är alltså högt lagd vi får se hur det blir! Som bäst planerar Weiss höstens forskarseminarier. År 2007 är det 200 år sedan slavhandeln förbjöds av det brittiska parlamentet, och det kommer att firas jubileum. På hösten tar vi upp det mera aktivt vid ÅA via seminarier. Mera info om CINDAST hittas här: forsk_cindast.htm MICHAEL KARLSSON INNEHÅLL NR 1/2007 Forskarseminarier i atlantisk historia Projektet CINDAST startar nu i januari... Viktig upptäckt i cellbiologi Åbo Akademis forskare prisbelönades... Nytt resurscenter grundades Intresset för naturvetenskap & teknik ska öka... Stora utmaningar för politiska partier Tv och dagstidningar lockar inte nya väljare... Motstridiga idéer i miljövård Utvecklingen går mot större balans... MfÅA noterar... Rekreation & motion Rektors nyårshälsning En stark grund för fortsatt verksamhet... Kanslers svar Är allt det vi gör viktigare än det vi kunde göra?... Nomaderna drar vidare Programmet NUROPE utvecklas över förväntan... Debatt Dubblering kontra stordrift... Personalspalten Förnyat avtal om arbetshälsovården... Disputationer... Annonser och kungörelser MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 3

4 AKTUELL FORSKNING Viktig upptäckt i cellbiologi Kod som hittades i proteiner ger många nya spår för forskningen En forskargrupp vid Åbo Akademi i cellbiologi upptäckte i slutet på år 2005 att en kort signatursekvens av aminosyror fungerar som en kod för två samverkande regleringsmekanismer för proteiner som innehåller denna sekvens. En artikel om detta rön publicerades i början av 2006 i den ansedda tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. Kort därefter fick forskargruppen Elias Tillandz-priset på euro för bästa publikationen i BioCity, och sedan i mitten av december belönades den även med Medix-priset på euro, som årligen ges till biomedicinsk forskning i Finland. I motiveringen för Medix-priset står det att upptäckten är viktig och av generellt intresse, eftersom koden förekommer i ett stort antal proteiner som styr individens utveckling och tålighet mot stress. 4 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI Om man tänker sig ett protein som en kedja där varje länk är en aminosyra, så kan proteinets aktivitet modifieras ifall aminosyrornas egenskaper ändras. Det kan ge upphov till riktigt dramatiska effekter, förklarar Julius Anckar (t.v.) och Henri Blomster. Lite större fisk på kroken Hur lyckas man då göra en sån här upptäckt? Det är ju alltid en flerstegsprocess att hitta nånting, men vårt slutliga genombrott kom en sen natt i början på Jag satt och läste litteratur för min pro gradu-avhandling, när jag märkte att det verkade logiskt att det skulle finnas vissa regelbundenheter i sumokonjugeringen. Ville Hietakangas hade i sin doktorsavhandling vid Åbo universitet ett par år tidigare visat att sumoleringen av proteinet HSF1 var fosforyleringsberoende. Det föreföll mig orimligt att det skulle vara det enda exemplet, en slump. Sedan när vi tillsammans aktivt började söka andra proteiner som innehåller samma motiv, så visste vi nog från början att vi hade en lite större fisk på kroken, säger Julius Anckar. I biomedicinisk forskning arbetar man oftast med bara en modell och i vårt fall var det proteinet HSF1. Med den lyckades vi den här gången faktiskt göra det man alltid strävar efter komma bort från den gamla modellen och hitta något nytt i den. Det är det steget man alltid vill ta, men det är också det svåra steget. Här kunde vi tack vare Julius idé göra det, och det är viktigt också för många andra forskare, säger Henri Blomster. Forskargruppen som fokuserar på det som kallas cellstress leds av Lea Sistonen, professorn i cell- och molekylärbiologi. Gruppen hör till MNF:s spetsenhet Cell Stress, Signaling and Survival Centre of Excellence in Cell Stress. Julius Anckar och Henri Blomster studerar båda cellbiologi och är med i forskargruppen som doktorander Anckar är inne på sitt andra år och Blomster på sitt fjärde. Viktiga proteiner Proteiner är mycket viktiga för att upprätthålla vissa strukturer

5 och funktioner i celler. En enskild cell svarar på utmaningar i miljön omkring den genom att reglera hurdana proteiner den syntetiserar. Celler kan vid behov också snabbt ändra på egenskaperna i redan existerande proteiner, något som kallas posttranslationell reglering. Vissa typer av stress kan vara giftiga för proteiner, och får dem att förlora sin struktur och klumpa ihop sig med varandra och bilda aggregat. Det här är något som man ser i vissa sjukdomstillstånd, såsom Alzheimers eller Parkinsons sjukdomar, berättar Anckar. I sådana situationer aktiverar dock cellen en värmechockrespons, som innebär att den massproducerar skyddande proteiner som förhindrar att aggregaten bildas. Cellen håller så att säga isär två slagskämpar på gatan och förhindrar att de kommer i närheten av varandra. Omgivningen skyddas tills stressen inte längre är så akut. Det här är det som vi huvudsakligen intresserar oss för i Lea Sistonens forskargrupp. Posttranslationell reglering Anckar och Blomster tittar i sin forskning närmare på hur proteinernas aktivitet styrs genom posttranslationell reglering. Om man tänker sig ett protein som en kedja där varje länk är en aminosyra, så kan proteinets aktivitet modifieras och förfinas ifall aminosyrornas egenskaper ändras. Med posttranslationell reglering menas vanligtvis att man har en liten kemisk grupp, som fästs vid vissa aminosyror, och det kan ge upphov till riktigt dramatiska effekter i proteinets aktivitet, förklarar Anckar. I vissa fall kan man tala om en på- och avstängningsknapp. Vi kan till exempel ha ett protein som är ganska långt inaktivt i en cell, men när vi sätter till en liten, liten kemisk grupp, så kan det bli aktivt och kanske få en helt annan funktion. Det här är ett sätt för naturen att diversifiera funktionerna för proteiner. Det är en väckarklocka för oss som unga studerande att märka att man kan och skall sträva efter att göra sin forskning mera allmän för att göra den relevant. Man kan inte sitta med en enda molekyl i tjugo år. Mycket att bita i Cellens olika proteiner har vissa sammanlänkande faktorer, men att ta reda på vad allt det kan vara ger mycket för forskarna att bita i. Till exempel bland alla aminosyror i ett protein är det mycket svårt att säga hur många olika posttranslationella mekanismer som kan ske. Vi har undersökt någonting som heter sumolering. Det är en spännande form av posttranslationell reglering, eftersom sumo är ett litet protein, som fästs vid en massa andra proteiner i cellen och sedan utövar sin verkan på målproteinerna, säger Anckar. Ville Hietakangas, som Anckar skrev den prisbelönta artikeln tillsammans med, hade i sin doktorsavhandling noterat att sumolering av vissa aminosyror i proteinet HSF1 kräver att en bredvidliggande aminosyra är fosforylerad. Fosforylering är också en form av posttranslationell modifiering. Det intressanta som vi sedan hittade utgående från det här var en specifik sekvens av aminosyror i proteiner, som styr om fosforyleringsberoende sumolering kan ske eller inte. Den här sekvensen, koden, kan identifieras i proteiner till exempel med hjälp av datorer, och på det sättet får man veta om de kan regleras med sumolering eller inte. Det finns troligtvis också andra slags former av den här sekvensen, eller motivet som vi kallar det, berättar Anckar. För HSF1 är sumoleringen som granskats viktig, eftersom den avgör hur bra cellen kan tåla stress. Vilken funktion samma sumolering har i de övriga proteinerna där koden i aminosyrorna har hittats vet man inte ännu. Men vi har en ganska god bild av vad det kunde göra. De flesta av proteinerna som har det här motivet är nämligen liksom HSF1 transkriptionsfaktorer. Vi tror därför att motivet har en viktig roll i genavläsning, och dikterar vilka gener som skall slås på och vilka som slås av. Många möjligheter Tack vare upptäckten av koden har ÅA:s forskargrupp nu många nya spår att följa. Motivet finns i så många olika proteiner, att en stor del av forskningen måste överlåtas till andra forskargrupper. Det som vi slutligen vill komma till är att se hur regleringen av koden i detalj går till, och hur den fungerar i olika sjukdomstillstånd. Nu är vi bara i början, vi kan inte ännu säga någonting om hur den här informationen kunde användas till exempel för en klinisk tillämpning, ett läkemedel, säger Anckar. Priserna som artikeln om regleringen av proteiner fick motiverar helt klart de unga forskarna ytterligare. Givetvis! Vi har fått mera motivation och vill få ännu mera till stånd. Priserna påverkade oss inte bara ekonomiskt, utan också psykologiskt, ler Henri Blomster. Det var en stor ära för unga vetenskapsmän, som tar sina första stapplande steg på forskarbanan, att redan i det här skedet få ett pris. Det är vi väldigt glada över och tacksamma för. Det är roligt att märka att vår forskning gör nytta för vetenskapen, säger Anckar. Det är också en väckarklocka för oss som unga studerande att märka att man kan och skall sträva efter att göra sin forskning mera allmän för att göra den relevant. Man kan inte sitta med en enda molekyl i tjugo år. MICHAEL KARLSSON MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 5

6 STUDIER OCH UNDERVISNING En trend ska vändas Nytt resurscenter vill öka intresset för naturvetenskap och teknik Intresset för högre utbildning i naturvetenskap och teknik sjunker oroväckande i Finland. Trenden ska nu vändas, och som en plattform för detta arbete lanseras ett resurscenter för matematik, naturvetenskap och teknik i skolan. Det nya centret, som inledde sin verksamhet vid årsskiftet, strävar efter att skapa intresse för matematik, naturvetenskap och teknik i skolan så att elevernas valmöjligheter i framtida utbildning breddas. Centret vill också främja växelverkan mellan skolor, näringsliv och högre utbildning för att öka elevernas förståelse för naturvetenskapernas och teknologins betydelse för hållbar samhällsutveckling. Dessutom har centret som målsättning att bidra till att stärka lärarnas ämneskunskaper och öka förutsättningarna för innovativ undervisning. Satsningen kommer i rätt tid. Inom den högre utbildningen har trenden under senare år varit vikande vad gäller intresset för teknik och naturvetenskaper, samtidigt har också intresset för matematik och naturvetenskaper i skolan minskat, konstaterar professor emeritus Bengt Stenlund, som är projektutredare inom resurscentret. Initiativet till centret kommer från Svenska tekniska vetenskapsakademien i Finland (STV), som i samarbete med Åbo Akademi, Svenska yrkeshögskolan och yrkeshögskolan Arcada ser till att resurscenterverksamheten inleds i Helsingfors, Vasa och Åbo. Den övergripande målsättningen är att ge skolorna stöd i undervisningen i matematik, fysik, kemi och tekniskt orienterade ämen. Minskningen bland antalet förstahandssökande till naturvetenskap och teknik på universitetsnivå har varit betydande under de senaste åren. Det har också visat sig allt svårare att rekrytera studerande till ämneslärarutbildning speciellt i fysik och kemi. Trenden är procentuellt sett högre på finlandssvenskt håll än bland samtliga studerande i Finland. Avtalet om resurscentret undertecknades i december. Fr.v. Bengt Stenlund, Paula Lindroos och Jorma Mattinen. 6 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI

7 Samtidigt kan Åbo Akademi uppvisa flera toppenheter inom teknik och naturvetenskap, och anställningsmöjligheterna för dem som har avlagt examen inom områdena är goda, säger ÅA-rektor Jorma Mattinen. Den grundläggande förklaringen till att antalet förstahandssökande till teknik och naturvetenskaplig utbildning på universitetsnivå minskar måste sökas i skolan. Av nån anledning tycks allt färre skolelever intressera sig för matematik, fysik och kemi. Den viktigaste uppgiften just nu är att påverka skolorna, att stimulera både lärare och elever till ett större intresse för matematik, naturvetenskap och teknik, säger rektor Mattinen. Mångsidig verksamhet Resurscentrets verksamhet är till en början treårig. På verksamhetsorterna finns resurspersoner på deltid för att bygga upp sådan verksamhet som lärarna verkligen är betjänta av. Alla svenska skolor i landet kommer att kunna dra fördel av resurscentret. Inledningsvis riktar sig verksamheten främst till gymnasier och högstadier, men vi ser också lågstadiet som en viktig målgrupp vars behov vi inom kort hoppas kunna möta, säger Fortbildningscentralens vid ÅA direktör Paula Lindroos, som är projektledare för resurscentret. Samarbetet mellan verksamheten i Åbo, Vasa och Helsingfors Jessica Rosenholm och Markus Norrby är resurspersoner i kemi respektive fysik. byggs upp som ett nätverk, och profileringen kommer att vara lite olika på respektive ort. I Vasa är det kemididaktiska resursentret inkopplat på verksamheten, Kemibiblioteket ska utvecklas och fortbildningsdagar arrangeras i samarbete med Svenska yrkeshögskolan. I Helsingfors fortsätter matematikfortbildningen i Mattelandet, och i Åbo utvecklas en webbportal som utgör projektets internetkärna. I Åbo satsas också på studiecirkelverksamhet med tanke på övergången från högstadiet till gymnasiet samt studiebesök till ÅA för elever från högstadier och gymnasier. Dessutom skall ämneslärarstuderande aktiveras generellt samt till uppgifter inom resurscentret. På webben finns en mängd material som kan vara till nytta i skolundervisningen. En uppgift för oss är att sovra i detta material och välja ut bitar som är användbara i praktiken, säger Markus Norrby, som är resursperson inom fysiken. Resurscentrets webbportal kommer att förses med länkar till nätbaserat material. Urvalet kommer att ske i samarbete med skolorna. Då kan vi erbjuda länkar till material som vi vet att fungerar i undervisningen, säger Norrby. Mera information om resurscentrets verksamhet finns på webben, PETER SANDSTRÖM ÅAS nya ledning vill förbättra den studiesociala situationen Åbo Akademis Studentkårs fullmäktige valde på sitt konstituerande möte den 14 december de nya ledarna för studentkårens nästa verksamhetsår. Till styrelseordförande för år 2007 valdes fjärde årets juridikstuderande, Otto Andersson från Pernå. Andersson har tidigare aktivt engagerat sig i ÅAS fullmäktige, bland annat som fullmäktiges vice ordförande och gruppordförande för grupperingen Liberala Studentklubben. Till fullmäktigeordförande valdes enhälligt ekonomie studerande Christian Ekblom (Akademins Samlingsstuderande). Till kåravdelningens i Vasa styrelseordförande valdes politices studerande Oscar Ohlis (Liberala Studentklubben). Som betydelsefulla frågor under det kommande verksamhetsåret lyfter alla tre upp förbättrandet av studenternas studiesociala situation, samt inom ÅAS förverkligandet av kårhusbygget Havtornen i Vasa. Det inkommande riksdagsvalet kommer att vara mycket betydelsefullt för hela studentrörelsen. De största utmaningarna är att få med en höjning av studiepenningen med 15 procent i nästa regeringsprogram, samt kampen mot terminsavgifter. Den avgiftsfria utbildningen är en av grundpelarna bakom framgången i vårt samhälle, säger Otto Andersson. Till styrelsemedlemmar valdes ekonomie studerande Seth Granberg (de Rättvisa), politices studerande Sabina Eerola (de Rättvisa), politices studerande Silja Sandelin (Liberala Studentklubben), fi losofi e studerande Hans Henriksson (Åbo Gröna Vänster) samt som obunden juridikstuderande Reetta Sisko Pakkala. Till ekonomidirektionens ordförande återvaldes filosofi e studerande Anna Juntunen för en period på två år. MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 7

8 Internet kommer att förändra politiken i grunden De nationella statsvetardagarna lockade ett 60-tal samhällsvetare till Vasa den 11 och 12 januari. Dragplåster var Rachel Gibson, professor i new media studies vid universitetet i Leicester, England. Här förbereder sig Gibson för sin föreläsning om politik på internet tillsammans med forskningschef Kimmo Grönlund och forskare Peter Söderlund. De politiska partierna står inför stora utmaningar i en tid som domineras av bloggar och interaktiva, användarstyrda sajter som MySpace, YouTube och Wikipedia. Tv och dagstidningar räcker inte långt om man vill locka nya väljare. Fast hittills har det varit si och så med reaktionsförmågan. Partier är av tradition konservativa och det tar säkert tio år innan man på allvar flyttar in i de nya forumen. Men de måste utveckla sina kommunikationsverktyg om de vill hänga med i utvecklingen! Redan nu kan man faktiskt se tecken som tyder på att politiker börjat uppmärksamma och använda sig av nätverkssajter i till exempel USA, säger Rachel Gibson, professor i new media studies vid universitetet i Leicester, England. 8 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI Gibson, som forskat i nya medier sedan mitten av 1990-talet, föreläste på ÅA i Vasa under de nationella statsvetardagarna den januari. Hon förutspår att internet kommer att förändra den politiska kommunikationen i grunden: vi är på väg bort från en centraliserad, hierarkisk ordning till en decentraliserad och fragmentiserad nätverksvärld. I den gibsonska framtidsvisionen har den nya eran till och med fått ett eget namn i bästa IT-stil Politisk kommunikation 2.0. Här är internet inte längre bara ett komplement till tv och tidningar utan den kanske viktigaste mediala arenan. Radikalt paradigmskifte Under den första fasen i nätets historia, från medlet av 1990-talet till 2004, kretsade det mesta kring statiska webbplatser, e-post och information som flödade uppifrån ner. Partiernas hemsidor fungerade närmast som elektroniska anslagstavlor. I fas två som Gibson alltså döpt till 2.0 är sajterna interaktiva och dynamiska och lever på användarnas villkor. Ett exempel på det pågående paradigmskiftet är den amerikanske senatorn George Allens utspel i ett klipp på videodelarsajten YouTube. Under ett tal inför kongressvalet 2006 använde den republikanske senatorn det rasistiska slangordet macaca. Grodan blev början på slutet på Allens politiska karriär: talet filmades av en amatör, lades ut på YouTube och tog sig sedan över nyhetströskeln på de stora redaktionerna. De traditionella aktörerna håller på att förlora kontrollen över det politiska budskapet.

9 Alla bloggar, wikis, MySpace och YouTube förebådar en ny form av decentraliserad dialog. Informationen strömmar inte längre uppifrån ner utan nerifrån upp. Detta innebär också att det blir allt viktigare att hitta tillförlitliga informationsmäklare på nätet. Den rollen kan till exempel partierna spela, säger Gibson. I kölvattnet på den nya teknologin följer i bästa fall en demokratisering av den politiska dagordningen, av the agenda-setting process. Teknologin erbjuder nya och mer sofistikerade möjligheter för vox populi att göra sig hörd. Det är en radikal förändring som vi är vittnen till. De som tidigare passivt konsumerade politisk information har förvandlats till aktiva producenter. Resultatet är en politisk verklighet som kännetecknas av privatisering, fragmentisering och interaktivitet. Agendan är smalare och mera målgruppsinriktad än tidigare. Och det är inte nödvändigtvis en bra sak för demokratin. Vilken betydelse har då nätboomen för väljarna? Enligt Gibson finns det inget som tyder på att livet online gjort folk mer politiskt aktiva och medvetna. Användningen av internet ökar hela tiden, det är klart. Men det betyder inte att konsumtionen av politisk information ökar. Själv tror jag att det handlar om att folk byter medium, från tv till internet. Man ersätter helt enkelt en informationskälla med en annan. Den här trenden är speciellt tydlig bland unga människor, säger Rachel Gibson. Det finns flera Finland Den 39:e upplagan av de nationella politologdagarna lockade ett 60-tal samhällsvetare till Vasa. Professor Göran Djupsund passade på att efterlysa nya perspektiv på samhällsutvecklingen i Finland. Sedan mitten av 1970-talet har det skett dramatiska förändringar i medborgarnas mediekonsumtion, i valdeltagandet och i förtroendet för politikerna och partierna. Fenomenen är intressanta i sig men det vore ännu intressantare om vi kunde tränga in bakom medeltalen. De mest spännande utvecklingsdragen träder fram i graden av enhetlighet eller fragmentisering i den finländska politiken, säger Djupsund. Valdeltagandet sjunker, visst, men det finns också en enorm variation mellan olika orter. I ett EU-parlamentsval var valdeltagandet i Ristijärvi i Kajanaland 24 procent. I samma val röstade drygt 70 procent av Grankullaborna. Det faktum att valdeltagandet i hela landet var 60 procent säger ingenting. Medeltalen döljer verkligheten. Vi statsvetare har inte uppmärksammat detta tillräckligt. Ännu på 1970-talet var Finland ett ganska enhetligt land. I dag finns det inte ett Finland, det finns flera. Och det är en omständighet som man måste beakta även när man lägger upp vetenskapliga studier, konstaterar Göran Djupsund. Gradupris till Tammerfors Under politologdagarna delade Statsvetenskapliga föreningen ut ett pris för bästa samhällsvetenskapliga pro gradu-avhandling läsåret Den här gången var det Eeva Puumala från Tammerfors universitet som fick ta emot diplom och 300 euro för avhandlingen Olipa kerran kansainvälistä politiikkaa. NINA DAHLBÄCK MfÅA NOTERAR Vasa får medieprofessur Telefonbolaget Vasa läns telefon vill vara med och sponsra en femårig donationsprofessur i multimedia vid Åbo Akademi i Vasa. Vd Erik Sjöberg ser gärna att professuren inrättas vid MediaCity. Nej, det går inte, säger förvaltningsdirektör Timo Bäckman på ÅA i Vasa. En professor måste verka inom ramen för en fakultet. MediaCity kommer med andra ord inte i fråga. I övrigt ställer vi oss positiva till projektet. Som bäst funderar vi på arbets- och befattningsbeskrivningen. Det är VLT som tagit initiativet och varit pådrivande i arbetet med att få en medieprofessor till Vasa. Förebild är den professur i sähköinen asiointi som telefonbolaget bekostade vid Tammerfors universitet i Seinäjoki tillsammans med bland annat tidningen Ilkka. Sjöberg ser helst att den nya medieprofessorn ägnar sig åt att forska i innehållsproduktion för internet. Vi har byggt upp ett jättefi nt bredbandsnät. Det enda som saknas är innehåll och tjänster. Alla är överens om att detta behövs, men ingen gör något åt saken. Naturligtvis ska en professor också ha frihet att forska i sådant som intresserar honom eller henne. Enligt Sjöberg kan professuren komma att kosta mellan och euro per år. Exakt hur stor andel som VLT är redo att betala vill han inte gå in på, det beror ju också på de andra samarbetsparterna. Håkan Anttila på Stiftelsen för Österbottens högskola har fått i uppdrag att sy ihop budgeten, som helt och hållet vilar på externa medel. Han är i sin tur förtegen om vilka parter man förhandlat med. Det är fortfarande oklart när medieprofessorn kan tillträda. Sjöberg: Jag hade hoppats på årsskiftet, men jag har förstått att det inte går riktigt så snabbt i den akademiska världen. NINA DAHLBÄCK MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 9

10 AKTUELL FORSKNING Motstridiga idéer i miljövård Utvecklingen går mot större balans mellan olika synsätt Miljövården är ett relativt nytt politikområde i Finland. Under de senaste decennierna har lagar stiftats och förvaltningsenheter byggts upp, men hur står det till med det idémässiga innehållet i vår miljövård? Finlands miljöförvaltning kom till efter en utdragen politisk process, och själva förvaltningen byggdes upp kring ett sammelsurium av idéer och gamla förvaltningsmässiga traditioner. Länge har detta avspeglat sig i en miljövård som är både brokig och luddig, säger PL Ann-Sofie Hermanson, som disputerar i statskunskap vid Åbo Akademi den 19 januari på avhandlingen Miljövårdens institutionalisering i Finland idé, rörelse, administration. I sin forskning analyserar hon miljövårdens utveckling i Finland i en samhällsvetenskaplig kontext, något som innefattar allt från idé, rörelse och administration till praktik, parti och implementering. Avhandlingen baserar sig på långvarig forskning i ämnet och frågeställningarna skärskådas i sju separata artiklar. Den grundläggande utgångspunkten har varit att analysera faktorer som är centrala då samhällets miljövård som politiskt område slås fast, nämligen ideologi, gruppintresse och samhälleligt beslutsfattande, berättar Ann-Sofie Hermanson, som till vardags är timlärare i statskunskap vid ÅA. Utdragen process Finland fick ett miljöministerium år 1983, vilket var sent i ett nordiskt perspektiv. Grundandet av det nya ministeriet hade föregåtts av drygt tio års utredningar och partipolitiska schismer där 10 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI tydliga intressekonflikter styrde diskussionen kring vilken typ av miljöförvaltning Finland skulle ha. Sektortänkandet har alltid varit starkt i Finland, och innan miljöministeriet grundades fanns miljöärendena gömda inne i en mängd olika sektorer. Sex-sju ministerier höll på och utvecklade handläggningen av miljöärenden utan att diskutera sinsemellan, konstaterar Ann-Sofie Hermanson. De starkaste aktörerna var inrikesministeriet och jord- och skogsbruksministeriet. Den idémässiga basen för det nya miljöministeriets verksamhet var från början allt annat än entydig, noterar Ann-Sofie Hermanson. Också fortsättningen var trög; det dröjde ytterligare tre år innan miljöförvaltningen fick regionala organ. Även på lokal nivå kom utvecklingen igång år 1986 tack vare lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning. Då den finländska miljöförvaltningen grundades byggdes den till övervägande del upp kring gamla enheter och deras tjänstemän, något som i viss mån kom att utgöra ett hinder för nya perspektiv och idéer och för ett nytt sätt att tänka, berättar Ann- Sofie Hermanson. Detta återspeglades i att miljövården på och 1990-talen länge var brokig. Via förvaltningsreformer har miljövårdens struktur och verksamhet med tiden förenhetligats i allt högre grad. Vad räknas till miljöfrågor? Och vilka instrument ska användas för att påverka området? Det har varit två av de frågor som aktualiserats genomgående under miljövårdens institutionalisering i Finland. Idémässigt kan man i stora drag se två huvudsakliga tankestrukturer, nämligen en ekocentrisk respektive en teknocentrisk miljösyn, säger Ann-Sofie Hermanson. Olika miljösyn Den teknocentriska miljösynen var dominerande i riksdagsdebatten som föregick miljöministeriets grundande, visar en empirisk analys. Men har attityderna förändrats över åren som gått? Ann-Sofie Hermanson har analyserat miljövårdens institutionalisering inte bara på riksplanet, utan också regionalt och lokalt. Analysen på det lokala planet grundar sig på en enkät bland miljövårdstjänstemännen. Hermanson har kartlagt tjänstemännens utbildning, uppgifter, syn på sitt jobb med mera. Data från 1994 jämförs med motsvarande data Hermanson har bland annat kartlagt helheter av miljöuppfattningar hos tjänstemännen och definierat uppfattningarna i de tre kategorierna ekocentrisk syn, avvägningstanke och teknocentrisk syn. Den ekocentriska synen betonar bland annat att miljövården borde prioriteras även om den ekonomiska tillväxten blir lidande och att en av miljövårdens viktigaste uppgifter är planering ur ett långsiktigt tidsperspektiv. De som stöder avvägningstanken tycker att ekonomisk tillväxt borde prioriteras även om det medför miljörisker samt att miljövårdens grunduppgift är att avväga och sammanjämka olika intressen. Den teknocentriska synen hävdar att miljövården kan bedrivas effektivt enbart via myndighets-

11 Miljövården står idag vid en ny brytpunkt där regionala och lokala lösningar inte längre är optimala, säger Ann- Sofie Hermanson. övervakning, att miljövårdens tyngdpunkt borde inriktas på bekämpning av utsläpp samt att den tekniska utvecklingen ger lösningar på miljöproblemen. Min studie påvisar en förskjutning i miljöattityder. År 1994 fanns ett mycket starkt stöd för ekocentrism, tio år senare har det stödet sjunkit något och de två andra miljösynerna vinner mera gehör. Den ekocentriska miljösynen dominerar fortfarande, men förståelsen för andra lösningar har ökat, något som tyder på att miljöområdet har normaliserats även på det lokala politiska planet, säger Ann-Sofie Hermanson. Pragmatism och dogmatism I sin avhandling berör hon också miljömedvetenheten i Norden med tanke på de politiska förutsättningarna för gröna partier att etablera sig och påverka. Politik innebär kompromisser, och eftersom gröna partier utgår från en ideell bas kommer de förr eller senare fram till en punkt i realpolitiken där de måste väga dogmatism mot pragmatism, säger Ann-Sofie Hermanson. I detta avseende är skillnaden mellan gröna partier i Sverige och Finland intressant. Båda har lyckats bryta sig in på partifältet, men deras framtoning är mycket olika. De svenska gröna är klart mera dogmatiska än de finländska, något som syns också i realpolitiken där de svenska gröna målar in sig i ett hörn. Det finländska partiet är mera brokigt och flexibelt, men har haft framgångar i riksdagsval och innehaft ministerposter. Detta utan att tappa förtroendet på fältet. Man kan säga att de finländska gröna har lyckats i sin kompromiss mellan ideologi och realpolitik, menar Hermanson. Överlag tycker hon att miljövården i Finland har utvecklats till ett fungerande politikområde. Efter de inledande idékonfrontationerna har området nått en stabilitet som uppvisar balans mellan olika intressen. Men det är klart att miljövården står vid en ny brytpunkt där regionala och lokala lösningar inte längre är optimala. Istället behövs ett större helhetstänkande kring ekonomi, sociala frågor och ekologi. Här behövs mera koordinering med tanke på en hållbar utveckling. Vi behöver nya lösningar där också rättviseaspekter och ett globalt synsätt plockas in. Miljövården handlar ju ytterst om att planera för framtiden, något som är bra att komma ihåg när det politiska minnet blir allt kortare och de kortsiktiga frågorna ofta ställs i rampljuset, konstaterar Ann-Sofie Hermanson. PETER SANDSTRÖM MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 11

12 REKTORS NYÅRSHÄLSNING En stark grund för fortsatt verksamhet ÅBO AKADEMI HAR ETT framgångsrikt år bakom sig. Vi har i det närmaste nått examensmålen för den gångna treårsperioden och till och med överskridit målen för doktorsexamina. ÅA-forskarna har varit mycket framgångsrika. Jyri-Pekka Mikkola vann Finlands Akademis inspirationspris, som utdelades i Helsingfors den 24 oktober. Medixpriset beviljades Lea Sistonen och hennes forskargrupp. Finlands Akademi utsåg i december 18 spetsforskningsenheter till det nationella programmet för spetsforskningsenheter Åtta av de nu utsedda enheterna är helt nya, bland dem finns spetsenheten för funktionella material ledd av Jarl. B. Rosenholm. Därtill verkar ÅA-forskare i två andra nya spetsenheter. Ovanstående förkortade lista visar att Åbo Akademi inför det nya året har en mycket stark grund för fortsatt verksamhet. ÅR 2006 VAR MYCKET händelserikt även på andra fronter förutom forskning och undervisning. Det nya lönesystemet togs äntligen i bruk i höst. Resultatet blev slutligen relativt gott, speciellt då andra dyrortsklassen kunde slopas i samband med processen. Den andra stora reformen som är på gång är grundandet av gemensamma servicecentraler för universiteten. Undervisningsministeriet har nu fattat beslut om att Åbo Akademi skall få sin service från centralen som grundas i Vasa. Ur ÅA-synvinkel är Vasa en bra ort för den nya servicecentralen, eftersom det är sannolikt att detta garanterar service på svenska också i framtiden. De ovan nämnda reformerna har varit arbetsdryga och kommer att påverka det dagliga livet inom akademin. Det projekt som nämns ovan har initierats av 12 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI ministeriet. Vi har dock själva under det gångna året initierat en mycket stor och betydelsefull process. Jag tänker här på vårt samarbete med yrkeshögskolorna Sydväst och Svenska Yrkeshögskolan. Vi har Jorma Mattinen är rektor för Åbo Akademi. haft arbetsdryga förhandlingar och en del politiska problem innan vi fått projektet så långt att vi av undervisningsministeriet kan anhålla om upprätthållningstillstånd för den nya yrkeshögskolan. Nu är vi äntligen där och kan på allvar börja planera den blivande yrkeshögskolans verksamhet. Den nya yrkeshögskolan skall inleda sin verksamhet hösten Jag tror starkt att bildandet av det nya högskolekonsortiet mellan Åbo Akademi och den nya yrkeshögskolan är det viktigaste enskilda högskolepolitiska beslutet som fattats under de senaste decennierna. Det ger oss möjlighet att bättre svara på framtida utmaningar. VI STÅR INFÖR ETT VALÅR. I och med det har också utbildningsfrågor lyfts i rampljuset. I en intervju på nyårsafton tog statsminister Matti Vanhanen ställning till högskolepolitiken. Vanhanens tankar grundar sig långt på den globaliseringsrapport som publicerades i början av december. Enligt Vanhanen är en reformering av utbildningssystemet en av de största utmaningarna som landet står inför under den kommande valperioden. Vanhanen

13 För egen del ser jag positivt på att utbildningspolitiken ånyo börjar intressera även politiska beslutsfattare. De synpunkter som statsministern i intervjun lyfter fram har redan tidigare diskuterats inom universitetsvärlden. listar sina teser enligt följande: Man bör eftersträva större enheter, i synnerhet måste man bli av med institutioner med endast en professur. Universiteten borde få externa styrelser, det vill säga att styrelsemedlemmarna inte skulle komma från universitetens egna led. Andelen högskoleutbildade borde sänkas från 70 procent till 50 procent av årskullen. Terminsavgifter för studerande som kommer från länder utanför EU borde tillåtas och man borde överväga införande av avgifter även för inhemska studenter som bedriver studier i påbyggnadsutbildningen. På orter med flera högskolor borde sammanslagningar övervägas. Skattefrihet för donationer till högskolorna borde beviljas. Och slutligen, antalet högskoleenheter eller framför allt antalet verksamhetsställen borde skäras ned. Vanhanen lyfter också fram tanken att undervisningsministerposten är en av de så kallade tunga posterna i den blivande regeringen. FÖR EGEN DEL SER JAG positivt på att utbildningspolitiken ånyo börjar intressera även politiska beslutsfattare. De synpunkter som statsministern i intervjun lyfter fram har redan tidigare diskuterats inom universitetsvärlden. Till exempel har vi inom Åbo Akademi slopat institutionerna och medvetet försökt skapa starka forskningsmiljöer som skulle vara starka också internationellt. Jag välkomnar även varmt Vanhanens tanke om ökad skattefrihet för donationer till högskolorna. Detta har Vanhanen de facto lovat redan tidigare, men beslutet låter vänta på sig. Terminsavgifter för studerande som kommer från länder utanför EU är också en god tanke och skulle möjliggöra så kallad utbildningsexport. Allt som allt innehöll statsministerns ställningstaganden inte några stora nyheter bortsett förslaget om avgifter för studier i påbyggnadsutbildningen. Detta förslag kan jag inte understöda. SEDAN INGÅNGEN AV år 2006 har akademin haft en styrelse som är hälften mindre än tidigare. Jag vill rikta mitt varmaste tack till styrelsen som aktivt har diskuterat Åbo Akademis strategier och framtid. Styrelsen har önskat axla ansvaret för vårt universitets framtid. Jag vill också tacka prorektorerna för det goda samarbetet som vi har haft under gångna året. Det har varit nöje att ha er i teamet. Förvaltningspersonalen med kanslirådet Roger Broo i spetsen är värd ett stort tack för en målmedveten och aktiv insats för akademin. Stiftelsen för Åbo Akademi, som firar sitt 90-årsjubileum i år, har åter stött akademins verksamhet i form av direkt stöd för viktiga aktiviteter. Åbo Akademi är tacksam för detta understöd. Jag gratulerar kansler Christoffer Taxell till återvalet. Han har under den gångna mandatperioden med ospard möda och entusiasm främjat vetenskaperna och bevakat akademins allmänna intressen och övervakat dess verksamhet. Jag är övertygad om att samma entusiasm och intresse fortsätter också under den nya mandatperioden. Jag vill å hela akademins vägnar rikta ett varmt tack till honom och tillönska honom och hela akademin ett gott och framgångsrikt nytt år. JORMA MATTINEN MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 13

14 KANSLERS SVAR Är allt det vi gör viktigare än det vi kunde göra? ATT VERKA SOM KANSLER för Åbo Akademi är ett utmanande och intressant uppdrag. Så inledde jag min första nyårshälsning år Mina erfarenheter under tre år har stärkt mig i den uppfattningen. Det är därför stimulerande att inleda en ny period i detta utmanande och intressanta uppdrag. Jag känner ödmjukhet inför det förtroende som visats mig. Som rektor konstaterar i sin hälsning har det gångna året, det första med Jorma Mattinen i ledningen för Åbo Akademi, i många avseenden varit framgångsrikt. Särskilt uppmuntrande är att vårt universitet rönt erkännande på vetenskapens och forskningens fält. Det tycker jag alla vid akademin har anledning att glädja sig åt och inspireras av. Från min utsiktspunkt, som är och skall vara litet utanför det dagliga arbetet vid vårt universitet, syns det ibland som om problemen och konflikterna får långt större uppmärksamhet än framgångarna och möjligheterna, både internt och externt. Ett universitet skall kritiskt kunna granska både sig själv och omvärlden. Men det är också bra att minnas att den bästa grunden för nya krav är att erkänna de resultat som uppnåtts. 14 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI I ÅR, DÅ AKADEMISTIFTELSEN FIRAR sitt jubileum, drar jag mig till minnes det privata universitetets sista år i slutet av 1970-talet, som, trots ökande statliga bidrag, präglades av knapphet. Den förändring och tillväxt akademin upplevt sedan dess är remarkabel, ifråga om ekonomiska, personella och utrymmesmässiga resurser, liksom när det gäller antalet studerande. Ännu in på nittiotalet beslöt riksdagen om inrättande av varje enskild tjänst också vid akademin. Länge var också övriga statliga anslag strikt bundna och Stiftelsen för Åbo Akademi hade betydligt mera begränsade resurser än i dag. Skillnaden till dagens läge med en stark autonom beslutsrätt är betydlig. Vid ett universitet gäller det att se framåt, men redan en snabb blick Christoffer Taxell är kansler för Åbo Akademi. bakåt ger alltså en intressant relief åt den strategiska analys som akademin nu håller på att göra. Nu liksom alltid gäller det att söka svar på den fråga som är relevant i alla organisationer: är allt det vi gör viktigare än det vi kunde göra? Och vidare: hur kan vi vara bättre i dag än igår och bättre i morgon än i dag? VI LEVER I FÖRÄNDRINGENS VÄRLD. Det är att konstatera en självklarhet, men så är det, vill vi det eller inte. Ser vi på dem som varit framgångsrika, vilket samhällsområde det än må gälla, har de i allmänhet inte nöjt sig med att anpassa sig till förändringen, utan själva varit med om att skapa den. En sådan förändring skapas nu av samarbetet mellan Åbo Akademi och Svenska Yrkeshögskolan och Yrkeshögskolan Sydväst. Det är lätt att hålla med rektor i hans bedömning att det är det kanske viktigaste högskolepolitiska beslut som tagits på mycket länge. Ibland möter man en viss oro för att denna typ av samarbete kan leda till att gränsen mellan akademisk utbildning och utbildning på yrkeshögskole-

15 Min förhoppning är att kunna se ett starkare engagemang från högskolornas sida i strävan att finna lösningar, gemensamma för hela det finlandssvenska högskolväsendet eller mellan ett par eller flera enheter. Vi har kunnat se steg i den riktningen, men jag tror det behövs betydligt flera för det finns förutsättningar om samarbetet präglas av öppenhet och respekt, mindre av misstro och konkurrens. nivå suddas ut. För egen del tror jag att det i stället understryker den viktiga principen att universiteten skall vara universitet, yrkeshögskolorna yrkeshögskolor. Om rollfördelningen är klar finns det en stark bas för arbetsfördelning, samarbete och frigörande av resurser för den ur universitetets synvinkel centrala uppgiften: forskning och på forskning baserad undervisning. UTBILDNING OCH KUNNANDE är det viktigaste medlet att förändra världen. Liksom rektor finner jag det positivt om utbildningspolitiken igen får en ökad tyngd i det samhälleliga beslutsfattandet. Det råder ingen tvekan om att också den finländska utbildningspolitiken står inför förändringar. Det är en oundviklig konsekvens bland annat av befolkningsutvecklingen, både i fråga om åldersstruktur och regional fördelning. I det här avseendet kämpar den svenska utbildningen ingalunda med större problem än vad som är fallet i landet i övrigt. Det betyder inte att utmaningar skulle saknas. Kansler för Åbo Akademi är enligt lag ordförande för Samordningsdelegationen för den svenskspråkiga högskoleutbildningen i Finland. Med den erfarenhet jag nu har av dess arbete kan jag säga att den som bäst kan erbjuda ett forum för informationsutbyte, samarbetsdiskussioner och nytänkande. I två separata strategirapporter under de senaste fyrafem åren har en kartläggning gjorts utgående från detta. På basen av dessa rapporter har dock relativt få konkreta resultat nåtts. Delegationen har ingen beslutsrätt över de högskolor som är representerade i den och kan nog inte heller ha det. Min förhoppning är emellertid att kunna se ett starkare engagemang från högskolornas sida i strävan att finna lösningar, gemensamma för hela det finlandssvenska högskolväsendet eller mellan ett par eller flera enheter. Vi har kunnat se steg i den riktningen, men jag tror det behövs betydligt flera för det finns förutsättningar om samarbetet präglas av öppenhet och respekt, mindre av misstro och konkurrens. Den finlandssvenska högskolsektorn är trots allt liten. Konkurrenterna finns inte inom den, utan utanför den, i Finland och än mera i världen. VI MÅSTE STÄNDIGT KOMMA IHÅG att forskningen och den högre utbildningen måste kunna mäta sig i internationell konkurrens. Också om en hel del gjorts för att stärka Åbo Akademis internationella verksamhet, finns det alltid mera att göra, både ifråga om studier och forskning. Jag vill i det här sammanhanget gärna förmedla en fråga jag fått: har akademins möjligheter och intresse att i ökad utsträckning locka nordiska studerande till vårt universitet? JAG HOPPAS REKTOR HAR UPPLEVT sitt första år i sitt viktiga uppdrag som stimulerande. I den strida strömmen av inre och yttre krav, förändringar och kamp om resurserna behövs ett fast, men smidigt grepp om rodret. Samtidigt som jag tackar rektor för ett utmärkt samarbete under året önskar jag rektor fortsatt framgång i denna långt ifrån enkla uppgift. Jag önskar alla inom Åbo Akademi och den finlandssvenska högskolverksamheten ett resultatrikt år CHRISTOFFER TAXELL MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 15

16 16 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI De ser fram emot den fortsatta färden inom NUROPE: (fr.v.) projektkoordinator Mona Nylund, projektsekreterare Kim Ramstedt, webbdesigner Reino Koivula, projektledare Bengt Kristensson Uggla och kurskoordinator Nina Kivinen.

17 Nomaderna drar vidare Programmet NUROPE utvecklas över förväntan En växande grupp kunskapsnomader vandrar vidare i spänningsfältet mellan kultur och ekonomi, mellan konst och business. Det handlar om programmet NU- ROPE, det vill säga Nomadic University for Art, Philosophy and Enterprise in Europe, en treårig satsning som initierats av Åbo Akademi, Europeiska Kulturparlamentet och Cittadellarte-Fondazione Pistoletto. Verksamheten leds från ÅA, men bygger på samarbete med en mångfald parter i Europa. En av tyngdpunkterna är dialogen mellan konst och vetenskap, som har visat sig vara mycket kreativ, säger professor Bengt Kristensson Uggla, som leder arbetet med NUROPE. Programmet är en multikulturell kunskapsplattform som förenar utbildning för doktorander och magisterstuderande med kompetensutveckling för författare, konstnärer och andra inom kultursektorn verksamma. Samtidigt vill NUROPE fungera som en annorlunda ledarskapsutbildning för chefer och policyansvariga inom den offentliga sektorn och näringslivet. Programmet består av ettåriga expeditioner som samlas kring så kallade oaser på olika håll i Europa. Växande intresse Den första oasen hölls i Åbo i september och drog till sig drygt femtio deltagare från nio länder. Efter det har intresset ökat, och till följande oas i Italien har vi fått nya deltagare från bland annat USA, Kroatien och Azerbajdzjan, konstaterar programkoordinator Mona Nylund. Den inledande oasen upplevdes som väldigt kreativ. Frågor som engagerade var bland annat innovationer, nyföretagande, ekonomiskt lönsam kulturindustri och samarbete mellan konst och näringsliv på nytt sätt. Ett tiotal doktorander deltog för att bidra till forskningen kring frågorna, och bland konferensdeltagarna fanns konstnärer, kulturledare och arts managers. NUROPE vill ge möjlighet att undersöka och reflektera över om en annan värld är möjlig, en viktig utgångspunkt är den gamla europeiska drömmen om att kunna väva samman kulturell blomstring med ekonomisk tillväxt, säger Mona Nylund. Intrycken från den första oasen har sammanställts i publikationen The Journey Begins, med layout av fotografen Reino Koivula, som också fungerar som webbdesigner inom NUROPE. Färden går till Italien Majoriteten av deltagarna i den första oasen kommer att likt nomader vandra vidare inom expeditionen, nu närmast möts man i italienska Biella den 9 12 februari. Biella ligger i norra Italien, vid foten av Alperna, och värd för oasen är Cittadellarte-Fondazione Pistoletto, vars konstnärlige ledare Michelangelo Pistoletto har köpt upp nedlagda fabriker i Biella. I dessa byggnader fungerar nu ett mångsidigt konstcentrum med ateljéer, utställningshallar, residens, restaurang, med mera. Verksamheten bygger långt på synsättet att konst kan fungera som medel för social transformation. Fokuseringen är regional och Medelhavsorienterad, men också global, berättar Mona Nylund. Vi ser mycket fram emot oasen i Biella, och själva centret med dess koncentration på kopplingen konst-ekonomi-samhälle lämpar sig utmärkt för NUROPE och dialogen konst-vetenskap, noterar Bengt Kristensson Uggla. Doktorander och hägringar Som helhet kommer NUROPEprogrammets olika oaser att byggas upp kring föreläsningar, workshops, paneldebatter och konstupplevelser som kan fungera som utveckling och utbildning för många deltagare, men NU- ROPE fungerar också som akademisk kurs för den som så önskar. PD Nina Kivinen vid ÅA leder en doktorandkurs inom programmet. Verksamheten tar fasta på det nomadiska universitetet kompletterat med litteraturstudier och examinatoriska moment. För närvarande är 13 doktorander med i programmet. De har väldigt olika bakgrund inom ämnen från filosofi till företagsekonomi, och deras hemländer är bland annat Schweiz, Tyskland, Danmark, Finland och Sverige, berättar Nina Kivinen. Kommande års expeditioner skall samlas kring oaser i bland annat Ljubljana i Slovenien samt i Istanbul, Turkiet. Mellan de större oaserna kommer NUROPE att arrangera så kallade hägringar, vilket är den valda benämningen för mindre seminarier, vars uppgift är att hålla intresset för NU- ROPE och dess frågeställningar varma mellan själva oaserna. Inom NUROPE är vi nu bara i början av vår resa. En gång per år återkommer vi med oaser i Åbo, och en målsättning är att de intryck som föds under resan ska kunna implementeras också här, t.ex. i förberedelserna inför Åbos roll som europeisk kulturhuvudstad 2011, säger Bengt Kristensson Uggla och Mona Nylund Mera information om NUROPE finns på PETER SANDSTRÖM MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 17

18 DEBATT Dubblering kontra stordrift Den iver med vilken högskolbyråkrater i dessa dagar ägnar sig åt att försöka dra in eller omvandla tjänster verkar utgå från två beslut av den sittande regeringen (vars mandat går ut i mars): dels den s.k. produktivitetsplanen, som går ut på att en stor del av de statstjänster som blir vakanta under de närmaste åren inte ska återbesättas, dels föresatsen att universiteten ska profilera sig genom att skära ner ämnesutbudet och specialisera sig på sina respektive områden. Vid Åbo Akademi har man nämnt siffran 40 indragningar plus 40 omvandlingar fram till Antalet baserar sig inte på någon utredning av akademins behov eller resultat, utan på en mekanisk uträkning av dess andel av statstjänsterna. Jag vill här peka på några problem kring förverkligandet av dessa beslut. Även om filosofin i Åbo är ett av de ämnen som nu hotas vill jag inte här lyfta fram de argument som specifikt talar mot att filosofin läggs ner de har framförts i andra sammanhang utan jag vill diskutera frågan på ett mera principiellt plan. Min argumentation gäller i första hand humaniora, i andra hand samhällsvetenskap. I fråga om naturvetenskap och teknologi är situationen möjligen en annan, eftersom forskningen där ofta bedrivs av forskarteam vid dyra laboratorier vilket förutsätter en lokal koncentration. Dubbleringskriteriet För att öka profileringen har man bl.a. föreslagit att man ska minska dubbleringen av ämnen: en faktor som bör tas i beaktande när man fattar beslut om att återbesätta en tjänst är i vilken mån ämnet är företrätt vid andra universitet. På finlandssvenskt håll innebär detta att man bör beakta läget inom triangeln Åbo-Helsingfors-Vasa. Man kan diskutera själva idén. Den har onekligen sitt berättigande när det gäller att säkerställa tillgången på personer med vissa yrkesexamina, men å andra sidan finns det en fara för missförhållanden när idén ska förverkligas. Kriteriet kan inte tillämpas i blindo, utan tillämpningen borde i varje enskilt fall föregås av underhandlingar mellan de berörda inrättningarna. Alla torde inse, att man inte bara kan slopa tjänster i den ordning de nuvarande innehavarna råkar gå i pension. Detta kunde exempelvis leda till, att ämnesutbudet vid Åbo Akademis humanistiska fakultet skärs ner radikalt inom de närmaste åren, medan ansvaret för den humanistiska utbildningen på svenska på vissa undantag när övergår till Helsingfors universitet. Å andra sidan är det knappast mera tillfredsställande om tillämpningen av kriteriet styrs av någon universitetstjänstemans förgottfinnande. Borde vissa ämnen undantas från principen? Finns det en järnranson av ämnen som måste vara företrädda vid en humanistisk fakultet i Svenskfinland? T.ex. nordisk historia, svenska och engelska? (Svenska torde f.ö. vara ett av de mest dubblerade ämnena i vårt land.) Men en alltför hårt stympad fakultet kommer snart att självdö: med ett smalt ämnesutbud blir det än svårare än hittills att rekrytera motiverade studenter: akademins utveckling i riktning yrkeshögskola accelererar. (Det brukar anses att vissa ämnen som svenska, nordisk historia, etnologi o.s.v. vad man kunde kalla identitetsämnen bör ges en särskild undantagsställning med tanke på deras betydelse för den svenska kulturens överlevnad. Men är det självklart att den svenska identiteten mår bäst av att man oavbrutet skärskådar den? Borde man inte snarare över huvud taget uppmuntra de verksamhetsformer som visat sig vara kreativa och livskraftiga?) Om tillämpningen av dubbleringskriteriet frikopplas från resultat sänder detta dessutom ett dubbelt budskap till ämnena: de som har sitt på det torra behöver inte prestera examina, medan det för dem som står på slaktlistan är meningslöst att anstränga sig. Resultatstyrning är i och för sig en politik på gott och ont, men om ämnena drivs att prestera examina och man sedan bortser från deras framgångar när man fattar beslut om överlevnad så undergräver detta all överskådlighet i universitetspolitiken. (Lyckas man å andra sidan skära bort ett framgångsrikt ämne så blir det sedan så mycket lättare att kapa de mindre framgångsrika ifall detta är målet.) Slutsatsen, som jag ser det, är att dubbleringskriteriet bör tillämpas bara i undantagsfall och då efter en ingående diskussion mellan alla berörda högskolor. Stordrift Genom nedskärningarna och omställningarna syftar man å ena sidan till att minska personalen inom universiteten, å andra sidan till att koncentrera den personal som återstår i ett mindre antal 18 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI

19 stora institutioner. Huvudargumentet för större enheter är att de har större utsikter att dra till sig forskningsmedel genom att de offentliga och privata instanser som beviljar forskningsstöd i framtiden kommer att gå in för stora projekt. Premissen är kanske riktig men slutsatsen förefaller föga genomtänkt. Här håller jag mig än en gång till förhållandena inom de ämnen jag känner bäst: läget i laboratorievetenskaperna kan vara helt annorlunda. Ponera för att ta ett helt fiktivt exempel att man under de närmaste åren lyckas skära bort de flesta av de kulturvetenskapliga professurerna vid humanistiska fakulteten. En del av tjänsterna försvinner, de övriga uppgår i, låt oss säga, konstvetenskap. Konstvetenskapen kan nu stoltsera med fem professorer. (I och för sig en helt rimlig besättning med tanke på ämnets bredd i USA skulle institutionen fortfarande vara en av de mindre.) Har vi nu ett idealiskt läge med tanke på forskningsfinansiering? För stora projekt behövs stora institutioner, det var ju utgångspunkten. Utan dem uppnår vi inte den kritiska massa som behövs för att konkurrera framgångsrikt på världsmarknaden. Låt oss anta att en av professorerna är expert på offentliga monument, en annan är expert på medeltida kyrkoarkitektur, en tredje på ryska ikoner, en fjärde på finländsk bruksdesign, en femte på formspråket i rockvideor. Rent teoretiskt kan man tänka sig ett läge där dessa fem kunde gå ihop om ett gemensamt, meningsfullt projekt, men det vore i så fall en ren tillfällighet. Om man t.ex. vill få finansiering för ett projekt som gäller medeltiden finns det i ett sådant här fall betydligt större utsikter att man ska lyckas skriva ihop sig tillsammans med forskare från andra ämnen (t.ex. historiker, musikvetare, filosofer), från andra fakulteter eller från andra universitet. (Humanistisk forskning bedrivs ju i huvudsak av enskilda forskare, ingenting kräver att man sitter vid samma korridor, så länge man regelbundet kan ha gemensamma seminarier.) Paradoxalt nog är att utsikterna att finna en gemensam grund för ett storprojekt betydligt större i en fakultet med stor ämnesspridning än i en fakultet med några få, kraftigt bemannade ämnen. För att ta filosofin som exempel: sedan början av 90-talet har filosofin bidragit till den kritiska massan i tre tvärvetenskapliga projekt som finansierats av Finlands akademi och ett projekt finansierat av NOS-H tillsammans med forskare i nationalekonomi, musikvetenskap, juridik, teologi och svenska projekt som utan filosofins medverkan inte skulle ha kommit till stånd. (Varför då inte tänka sig att man helt enkelt anställer fem experter på medeltidsarkitektur, för att garantera basen för storprojekt? En sådan politik skulle för det första stå i strid med finländsk praxis, där tjänster brukar ges åt den mest meriterade oberoende av specialitet. För det andra skulle en sådan godtycklig koncentration på ett fåtal specialområden stå i strid med akademins utbildningsoch kulturansvar som finlandssvenskt universitet. För det tredje kunde det bli svårt att rekrytera så många kvalificerade experter inom en och samma specialitet. För det fjärde skulle en sådan enhet bli oerhört stelbent och inkapabel att anpassa sig till förändringar inom konstvetenskapen. För det femte skulle det vara hart när omöjligt att upprätthålla en sådan rekryteringspolitik under den långa tid den skulle kräva. Detta gäller oberoende av vilken specialitet vi använder som exempel. Förhoppningsvis står det klart att en sådan politik vore absurd.) Det förefaller som om makthavarna stirrar sig blinda på disciplinsgränser. Men vad som utgör samma ämne är i hög grad en fråga om konvention. Hur disciplinerna spjälks upp sinsemellan varierar i hög grad från universitet till universitet och från land till land. Det här betyder samtidigt att disciplinerna har en flexibel förmåga att anpassa sig till förändringar inom och utanför vetenskapen. Dyka med huvudet före Det skulle vara ansvarslöst att trasa sönder vitala intellektuella miljöer i jakten på en chimär. Ifall profileringsidén bottnar i en verklig omtanke om forskningen vid universiteten och inte bara är en täckmantel för att gradvis köra ner det västerländska bildningsuniversitetet, så bör man vara beredd att tänka om, i varje fall vad människovetenskaperna anbelangar. Det brukar sägas att akademiker ständigt klagar på sakernas tillstånd, men så fort någon föreslår en förändring är det nuvarande läget plötsligt den bästa av alla möjliga världar. En tjänsteman från undervisningsministeriet som presenterade profileringsprogrammet talade kritiskt om universitetens rädsla för förändring. Onekligen finns det en grad av konservatism bland akademiker, något jag själv ibland upplevt som frustrerande. Men det är sunt att förkasta en förändring om ingenting talar för den och allting talar emot den. Det är inte ansvarsfullt att uppmana någon att dyka med huvudet före i okända vatten med tillropet: Kom igen var inte rädd för förändring! LARS HERTZBERG professor i filosofi MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI 19

20 Barometern kompletteras med webbpanel Nu kan finlandssvenskarna tycka till om aktuella frågor också på nätet. I februari lanserar institutet för finlandssvensk samhällsforskning en webbpanel med frivilliga deltagare för snabba opinionspejlingar. Under 2007 samarbetar institutet med Svenska YLE, vilket i praktiken innebär att resultaten i första hand publiceras i Rundradions 20 MEDDELANDEN FRÅN ÅBO AKADEMI olika kanaler. Webbpanelen är ett pilotprojekt och nya frågor ställs ungefär en gång varje kvartal. Barometern, som görs en gång per år, mättar inte journalisternas sug efter snabba åsikter. I dagens medborgarsamhälle finns det en stor efterfrågan på olika opinionsmätningar. Barometern har blivit ett viktigt redskap för forskare, journalister och beslutsfattare. Egentligen är Kjell Herberts, forskare på institutet för finlandssvensk samhällsforskning, har pejlat finlandssvenska åsikter sedan Under 2007 kompletteras den traditionella postenkäten Barometern med en webbpanel på nätet. behovet av åsikter en sund företeelse i en demokrati. Frågorna på webben ska vara korta och enkla och man ska kunna få svar efter en vecka. Nätet underlättar arbetet eftersom vi slipper kodningen, säger Kjell Herberts på institutet för finlandssvensk samhällsforskning i Vasa. Politikerförtroende neråt Den sjätte Barometern, som presenterades i januari, visar bland annat att förtroendet för politikerna har sjunkit till samma nivå som inför riksdagsvalet Neråt pekar det också för massmedierna och åldringsvården. Mest kritisk är man till kommunalpolitikerna, det vill säga till dem som man har störst möjlighet att påverka. Faktum är att finlandssvenskarna har större förtroende för regering och riksdag än för den egna kommunledningen. Däremot pekar förtroendekurvan för universitet och högskolor fortfarande uppåt. Herberts betecknar trenden som stabilt positiv. Det är framför allt i urbana miljöer som universiteten får högt betyg. Ju högre utbildningsnivå man har på en ort, desto större är förtroendet för högskolorna. Barometern listar också frågor som finlandssvenskarna anser är viktiga i riksdagsvalet i mars. På tio-i-topp-listan finns hälso- och sjukvård, äldreomsorg, sysselsättning och skola. Flyktingfrågor och invandring som bland andra sfp-basen Stefan Wallin lyft fram inför valet hamnar långt ner på prioriteringslistan. Undersökningen gjordes i oktober och november Svarsprocenten var 48, eller aningen lägre än tidigare. NINA DAHLBÄCK