Nyårsdagen 2010, 2 årg Johanna Dahl Lindome kyrka

Transkript

1 Nyårsdagen 2010, 2 årg, I Jesu namn Jubla, himmel, och gläd dig, jord, brist ut i jubel, alla berg! Ty Herren tröstar sitt folk, han förbarmar sig över de plågade. Sion sade: "Herren har övergett mig, Gud har glömt mig." Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. (Jes 49:13-16) Lev inte för pengar; nöj er med vad ni har. Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Hebr 13:5-8) Och han gav dem denna liknelse: "En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: 'I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?' Han svarade: 'Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.'" (Luk 1

2 Omskärelsedags Idag är temat i kyrkoåret I Jesu namn. Temat kommer av att det idag är åtta dagar sedan vi firade Jesu födelse. Och den åttonde dagen i en judisk pojkes liv innebar att det är dags att bli omskuren och formellt få sitt namn. Men för oss är temat I Jesu namn på nyårsdagen också en inbjudan till att börja det nya året och leva det nya året i en gemenskap som Gud själv erbjuder oss. Nyårsdagen Var ni vakna i natt och firade in det nya året och det nya decenniet? Det var jag. Några av oss kanske känner förväntan och nyfikenhet, betraktar det nya året som en skön möjlighet till nystart. En möjlighet att lämna det gamla bakom oss och ta nya tag. Nu ska det bli bättre! Oro Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att det ligger något lite vemodigt över detta med årsskifte. Och ABBAS låt Happy New Year, som så här års brukar spelas massor på radio. Ni kanske har hört den? Går inte den mestadels i moll? Ja, inte är den så happy i alla fall. En del av oss kanske är oroade inför vad som ska hända: med familj, barn & barnbarn, hälsan, kommer jag ha arbete eller meningsfull sysselsättning, hur ska det gå med ekonomin, miljön, kyrkan, oron i världen? Man kan verkligen undra: finns det något hopp för oss i denna sargade värld? Det finns ju så mycket elände. Det är inte underligt om vi ibland undrar om Gud verkligen finns. Kanske Han har tröttnat och övergivit oss? Kyrkan, vi är en förlängning av Guds dotter Sion (Jerusalem). Så vi kan få kliva in i Sions roll och ropa som hon. "Herren har övergett mig, Gud har glömt mig." Hopp Men in i vårt midvintermörker kan vi upptäcka att en strimma av Guds ljus skiner in. Det finns hopp! GT-texten idag talar tröstens ord till oss: Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar. 2

3 Glömd Även om allt i ditt liv skulle se ut som om Gud har glömt dig. Om allt du förmår känna är tomhet och inre smärta. Om det känns som om dina försök att be inte kan nå fram till Gud utan bara studsar runt i rummet. Även om du, precis som Israels folk själv skulle ha glömt Gud, inte orkat ropa till Honom eller inte brytt dig om Honom så har Han inte glömt dig. Nej, Gud säger: ditt namn är skrivet i mina händer. Händer och namn Ditt namn är skrivet i mina händer, säger Herren. Vad betyder det? Det har jag undrat över Det låter så fint och värdefullt! Jag ser framför mig hur Gud sträcker ner två stora händer från himlen och liksom håller omkring mig där jag går fram som en liten myra på Jorden. Är det som en kärlekstatuering som Gud har gjort i sin hand? Det är ju ganska vanligt att människor tatuerar in sin kärastes namn eller barnens någonstans på kroppen. Kanske har Gud ett hjärta med ditt namn i för att visa sin kärlek? Eller är det märkena från korset som Gud bär i sina händer, för din och min skull? Fastän den här texten är åtminstone från 500-talet f Kr, alltså långt före Jesus levde, dog och uppstod. Det mest troliga, när jag har kikat i en bibelkommentarbok, är att Gud här gör något som nog de flesta skolbarn känner igen. Kommer ni ihåg när ni var kanske 8-15 år? Då kanske ni, som jag, ibland gick omkring med kom-i-håg-noteringar skrivna med bläckpenna på insidan av handen? Det kunde stå: Tandläkaren 13.30! Tyskaglosorna! Föräldramöteslappen! Jympakläder! Det verkar som att Gud har ditt namn skrivet i sin hand för att understryka hur viktigt det är för Honom att komma ihåg DIG! Men om det nu är så oerhört viktigt för Gud att komma ihåg oss att Han inte vill ens riskera att glömma Då börjar jag fundera kring mig själv. Inte visar jag Gud sådan kärlek och omsorg?! Om det är någon som skulle behöva hjälpmedel för att minnas och prioritera relationen till Gud så är det jag Aha! [Skriva GUD i 3

4 handen med permanent marker penna] Det här är visst en permanent märkpenna! ;-) Men att alltid ha GUD skrivet i handflatan kanske inte är en jättebra lösning för oss. Eller vad säger ni? Men att ha någon sorts tecken är nog bra. Det är som att vi genom att bära förlovningsringar eller vigselringar visar andra och påminner oss själva att vi tillhör vår make eller maka och vill prioritera att leva i en god relation till honom eller henne. Vi kan behöva något för att hjälpa oss att komma ihåg gudsrelationen. Något stöd för våra ibland dåliga minnen En ikon vid sängen där Jesus tittar på oss med kärleksfulla ögon när vi ligger och vilar, en bön på vykort, en liten bild vid arbetsplatsen eller på toaletten, ett kors kring halsen något som passar som en påminnelse om Guds kärlek in i din vardag. Modern I GT-texten som vi tittar närmare på idag blir det tydligt att Gud för oss är som en god mor som hela tiden bryr sig om sitt lilla barn, som vill vara lyhörd för våra behov. Ge oss mat när vi behöver, ge oss skydd och vila, stå ut med oss när vi skriker i timmar, när vi kräks över hennes nya kläder och hallmattan som bara får kemtvättas, när hon lämnar sin egen sköna säng för att ta hand om oss klockan 2 på natten, vaka hos oss när vi är sjuka, ge oss närhet och ömhet, byta äckliga bajsblöjor på oss för sjätte gången samma dag, tvätta oss rena och sköta oss på alla möjliga sätt. Och alla ni som är föräldrar vet vilket stort arbete det är, vilken uppoffring det är, vilken irritation och vilken glädje och kärlek som kan växa mellan förälder och barn. En jordisk mor kan glömma sitt barn eller sluta bry sig om det: av egen sjukdom, trötthet eller bristande tålamod. Men inte Gud. Fortfarande står vårt namn skrivet i Hans händer. Gud känner dig, Han vet vem du är och vem jag är. Han känner våra namn, vart och ett. Mitt och ditt och ditt och ditt och ditt! [Peka] Namn=identitet I Bibeln hänger namnet och bärarens identitet ihop. Och det gör att namnet är jätteviktigt. Det var inte bara något man använde för att skilja den ene från den andre. Utan namnets betydelse var viktig man liksom representerade det man hette. Därför finns det också en del lustiga namn i Bibeln, t ex profeten Jesajas son som Gud bestämde skulle heta: Maher shalal hash bas, som 4

5 betyder 'Snart rov strax byte'. (Jes 8:1,3) Namnet var en profetisk varning till kungen till kungen i Juda rike. Jesaja berättar vidare: Ty innan pojken kan säga pappa och mamma skall Damaskus rikedomar och bytet från Samaria bäras fram inför kungen av Assyrien." Om vi har förstått kopplingen mellan namn och identitet det blir det lite mer begripligt att vi i Fader vår ber: Låt ditt namn bli helgat! Det handlar om Guds egen helighet och att kanske att vi skulle låta Honom vara den Helige. Och det blir mindre konstigt varför det andra av tio Guds bud är: Du ska inte missbruka Herren din Guds namn (2 Mos 20:7). Att missbruka Guds namn skulle vara att skända Gud Själv. Templet beskrivs som platsen där Guds namn bor, där Gud är. Men vår text då? När någons namn är skrivet i Guds händer betecknar det - på samma sätt som med Gud - hela oss, att Gud vill komma ihåg oss och bry sig om oss. Det är inte så att Gud bara är intresserad av våra NAMN, utan av OSS: Något så oerhört kan jag inte förstå. När nu namn och identitet var tätt sammanknutna i Bibelns sammanhang. Då blev det också något stort att känna till någons namn eller att själv berätta vad man heter. Det var att relatera, att ha ett band av sårbarhet, ett förtroende och att ge någon makt över sig själv. Då är det något oerhört när Mose möter Gud i den brinnande busken och Gud sade: "Jag är den jag är. Säg dem att han som heter 'Jag är' har sänt dig till dem." (2 Mos 3:14). Gud gör sig sårbar och ger Mose ett stort förtroende när Mose får veta Guds heliga namn. I grundtexten står där JHWH. Namnet så heligt att fromma judar inte vågade uttala det, av rädsla för att missbruka det. Namnet Jesus kommer av det hebreiska: Yeshua, ganska vanligt vid tiden då Jesus levde. Det betyder: Herren räddar/frälser/befriar. På ytan kanske det verkade som att namnet syftade på att Gud långt, långt bortifrån frälser sitt folk. Men vad inte alla visste eller förstod var att den nye lille namnbäraren själv var Gud som hade blivit människa för att nu frälsa folket. Namnets betydelse blev verklighet i och med Jesus Kristus. Gud känner oss, han har förmodligen händerna fullklottrade av alla sina barns namn Men som Gud har Han oändlig tid för var och en av oss. Och själv har Han blivit sårbar, låtit oss få veta Hans namn, vem Han är. Vi får kalla Honom 5

6 vid namn, vid förnamn. Inte ers gudomliga majestäts oändliga högvördighet. Det finns möjlighet att hitta in i ömsesidighet i relation till Gud själv. Han verkar vilja vara ett personligt DU för var och en av oss. Och Han vill gärna dela allt vad vi känner och tänker, vad vi bär i våra hjärtan. Så kan vi alltså konstatera att mellan Gud och oss finns möjlighet till en fin och skör relation, där inte bara vi får ge honom förtroenden utan Han har anförtrott oss sitt heliga Namn, sig Själv, sin Son Jesus Kristus. Och snart kommer här i gudstjänsten finnas möjlighet att komma fram och skriva en bönelapp till Gud, tända ett ljus eller vad man nu vill göra. Med Gud, i vår Befriares Jesu Kristi namn, kan vi våga gå in i det nya, i det okända, för när allting förändras är Gud densamme i går, i dag och i all evighet. Det är egentligen allt vi behöver veta om framtiden. 6