Vägar till en öppnare arbetsmarknad

Transkript

1 Vägar till en öppnare arbetsmarknad

2 Foto: Gunnar Smoliansky/Bildhuset

3 Vägar till en öppnare arbetsmarknad Jonas Olofsson och Maria Zavisic (red)

4 Arbetslivsinstitutets årsbok 2006: Vägar till en öppnare arbetsmarknad Arbetslivsinstitutet & författarna 2006 Arbetslivsinstitutet tel , fax Förlagstjänst tel , fax e-post ISBN: Grafisk form: Lena Karlsson Diagram och figurer: Eric Elgemyr Tryck: Lenanders Grafiska AB

5 Vägar till en öppnare arbetsmarknad innehåll Förord Del 1. Trender i arbetslivet Kapitel 1. Introduktion. Jonas Olofsson Kapitel 2. Utvecklingen inom arbetslivet från 1990 och framåt. Nina Bergman, Maria Zavisic, Anders Wikman och Kerstin Ahlberg Kapitel 3. Utsorterad från arbetslivet en fördjupad analys. Anders Wikman Del 2. Arbetsliv, tillväxt och välfärd aktuella utmaningar Befolkningsförändringar och potentiellt arbetskraftsutbud Kapitel 4. Demografin och välfärden i framtiden. Ola Nygren Kapitel 5. Unga som arbetskraftspotential. Ulla Arnell Gustafsson Kapitel 6. Den svenska vertikala mosaiken. Carl-Ulrik Schierup Kapitel 7. Funktionshinder och arbetsliv. Stig Larsson Arbetsorganisationer och anställningsformer i ett könssegregerat arbetsliv Kapitel 8. Förändrade organisationsformer och effekter på arbetsförhållanden. Niklas Arvidsson och Eskil Ekstedt Kapitel 9. Könssegregering i utbildning och arbetsliv. Hanna Westberg Samhällsinstitutionernas effekter på utbud och efterfrågan av arbetskraft Kapitel 10. Utbildning och arbetslivets kompetensförsörjning. Dan Grannas och Jonas Olofsson Kapitel 11. Kompletterande ersättningar vid inkomstbortfall och arbetslinjen Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö Kapitel 12. Arbetslinjen och omställningsavtalen. Henrik Bäckström och Jan Ottosson Kapitel 13. Lönebildningen, förhandlingsmodeller och sysselsättningen. Andreas Westermark. 141 Kapitel 14. Anställningsskydd, rörlighet och tillväxt Kerstin Ahlberg, Niklas Bruun och Jonas Malmberg Författarpresentationer

6

7 Förord Arbetslivsinstitutet fick 2004 i uppdrag av regeringen att fortlöpande redovisa trender och utveckling inom arbetslivet. Uppdraget gällde inte bara läget i Sverige, det gällde också att göra jämförelser med andra länder. Vi har valt att fullgöra detta uppdrag genom att med hjälp av statistiska indikatorer undersöka hur Sverige står sig, dels i jämförelse med EUgenomsnittet och de mål som satts upp gemensamt inom den så kallade Lissabonstrategin, dels genom att se utvecklingen över tid. Sveriges särart belyses och skillnader mellan män och kvinnor, samt unga liksom äldres utveckling. Vi har valt tidsperioden från 1990 och framåt eftersom den både innehåller en djup kris och en successiv återhämtning. Årsbokens titel, Vägar till en öppnare arbetsmarknad, markerar nödvändigheten att fördjupa diskussionen kring vissa utvalda frågor inom arbetslivet som har avgörande betydelse för den framtida välfärden. Ett övergripande problem i Sverige är att arbetskraften i relation till befolkningen minskar vilket leder till att allt färre människor måste försörja allt fler. Parallellt med detta finns ett växande utanförskap i svenskt arbetsliv. Stora grupper människor får allt svårare att komma in i eller tillbaka till arbetslivet i den utsträckning de önskar, när de en gång har lämnat det. Långtidssjukskrivningar, ofrivilligt deltidsarbete, senare inträde i arbetslivet, otrygga anställningar i kombination med att kraven för många enklare arbeten har ökat, gör att återinträdet blir svårt för många. Sverige hör till ett av de länder som ligger högst vad gäller arbetskraftsdeltagande vid en europeisk jämförelse, men då man ser till faktiskt arbetade timmar ligger vi inte lika bra till. Det är ett resultat av stor frånvaro på grund av föräldraledighet, deltidsarbete och hög sjukfrånvaro. Sjukfrånvaron har dessutom tenderat att bli alltmer långvarig samtidigt som antalet med mer permanenta ersättningsformer, som sjuk- och aktivitetsersättning är stort. Ökningen är mest markant vid psykiska diagnoser. De sydligare länderna i Europa är dock mer drabbade av arbetsskador och dödsfall i arbetet än vad som är fallet i Sverige. För att trygga en fortsatt välfärd behövs nya vägar så att antalet arbetade timmar ökar och arbetsmarknaden blir tillgänglig för alla. Det förutsätter att arbetsmiljön kan utvecklas positivt och att jobben går att kombinera med ett liv utanför arbetet. Med denna bok kommer inga patentlösningar eller en heltäckande bild, men däremot en fingervisning mot ett antal områden där insatser kan behövas de närmaste åren. Det sociala ansvaret för arbetslöshet måste delas av fler än idag. Företag och fack måste delta mer aktivt i att höja sysselsättningen för dem som idag står utanför. Arbetslöshetsförsäkringen och pensionssystemet ska inte kunna användas för att undgå ansvaret för personer som sagts upp av arbetsbrist eller andra orsaker. Omställningsavtalen visar en väg för ett bredare socialt ansvar, med fler aktörer och bredare finansiering. Kanske är statliga subventioner av omställningsinsatserna en rimlig modell som kan spridas även till dem 7

8 som står helt utanför arbetskraften. Den frågan borde prövas. Debatten om hur villkoren i socialförsäkringen påverkar arbetsincitament och rörlighet bör vidgas så att även de kompletterande avtalsersättningarna inkluderas. Den samlade effekten av offentliga socialförsäkringar och kompletterande ersättningar kan i vissa fall vara oförenliga med arbetslinjen. Det finns goda skäl att mer i detalj undersöka dessa frågor och skäl för arbetsmarknadens parter att se över utformningen av systemen. Kompetens och arbetslivserfarenhet hänger ihop. Ett närmare samarbete mellan skola och arbetsliv behövs därför på alla nivåer, från grundskola till eftergymnasial utbildning. För att få de yrkesinriktade utbildningarna inom gymnasieskolan att fungera måste det finnas praktikplatser. APU fungerar långtifrån som tänkt. Kommunerna borde avsätta särskilda medel för yrkespraktik. Företag borde öka sina ansträngningar för att ta emot och handleda elever. Särskilda praktik- och lärcentrum i samverkan mellan arbetsförmedlingar och lokalt näringsliv, skulle kunna ersätta den nuvarande ungdomsgarantin för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år. Invandrare är överrepresenterade på den sekundära arbetsmarknaden och de utgör också en stor och viktig framtida arbetskraftspotential. Ett närmande mellan skola, arbetsmarknadspolitik och företag skulle stärka invandrarna på arbetsmarknaden. Det finns också skäl att undersöka om LAS och restriktionerna för tidsbegränsade anställningar missgynnar invandrare. Det kan också finnas skäl att utvidga undantagen från LAS för mindre företag, samtidigt som det finns ett behov av att förenkla reglerna om tidsbegränsade anställningar och turordning. Sysselsättningen inom kommuner och industriföretag ökar sannolikt inte särskilt mycket framöver, även om det naturligtvis kommer att behövas omfattande ersättningsrekryteringar. De nya jobben uppstår troligen i mindre företag. Forskningen pekar på att det finns inslag i arbetsrätten som motverkar småföretagares vilja att expandera och anställa folk. Funktionshindrade har stora svårigheter att få fotfäste på den svenska arbetsmarknaden. Internationella erfarenheter av kvotering på arbetsplatser, omfattning av och former för lönesubventioner och monopoluppdrag för vissa jobb bör utredas. Genusperspektivet i arbetslivet kommer att vara temat för årsboken Boken kommer att belysa väsentliga skillnader mellan mäns och kvinnors villkor inom ett antal arbetslivsområden. Det handlar om kvinnors och mäns olika strategier för att hantera familjeliv och arbetsliv, och hur olikheterna tar sig uttryck i karriär och hur arbetshälsosituationen för män och kvinnor skiljer sig. Med Arbetslivsinstitutets årsbok 2006 inbjuder jag till en diskussion om hur Sverige ska kunna öka antalet arbetade timmar för att behålla och utveckla välfärden. Utan en ökning av antalet arbetade timmar måste diskussionen i framtiden handla om hur samhället ska prioritera bland nedskärningarna i de offentliga välfärdssystemen. Jag hoppas att boken blir en spännande läsning om utvecklingen inom arbetslivet och ser fram emot den fortsatta debatten. Mikael Sjöberg Generaldirektör, Arbetslivsinstitutet 8

9 kapitel 1 Introduktion Jonas Olofsson Sysselsättningen och välfärdens förutsättningar är temat för den här årsboken. Under de senaste 15 åren har den svenska arbetsmarknaden förändrats kraftigt. År 1990 hade vi överhettning och full sysselsättning. Idag, 15 år senare, har Sverige betydligt lägre sysselsättning och fler arbetslösa, och fler människor i arbetsför ålder har hamnat utanför arbetskraften. Vi befinner oss långt från full sysselsättning även om sysselsättningen är hög och arbetslösheten är låg här jämfört med många andra länder. Men varför behöver Sverige egentligen ökad sysselsättning? Det låter kanske som en onödig fråga fler jobb är väl alltid bra men den har ett intressant svar. Vi ser flera skäl, men den ekonomiska tillväxten är inte ett av dem. På lång sikt växer Sverige bara om avkastningen per arbetad timme, det vill säga produktiviteten, ökar. Vi anser att skyddet av välfärden är det bästa motivet för ökad sysselsättning. Om en person hamnar utanför arbetsmarknaden hotas hans eller hennes välfärd genom lägre inkomst, minskad delaktighet och sämre hälsa. Statens och kommunernas ekonomi urholkas också av arbetslösheten när skatteintäkterna minskar och utgifterna för de arbetslösas försörjning går upp. Totalt sett är cirka 1,2 miljoner personer i arbetsföra åldrar (20 64 år) inte sysselsatta utan lever på olika försörjningssystem. Då räknar vi ändå inte dem som studerar eller är föräldralediga. Figur 1.1 visar de sysselsatta fördelat på fyra huvudkategorier: andelen arbetslösa (både öppet arbetslösa och deltagare i arbetsmarknadspolitiska program), andelen sjukskrivna och i rehabiliteringsinsatser, andelen med sjuk- och aktivitetsersättning (förtidspensionerade) och slutligen andelen med socialbidrag. De som är beroende av offentliga understöd har blivit fler. Det beror på arbetsmarknaden. De mest uppenbara förändringarna är: Sysselsättningen har sjunkit och arbetslösheten har stigit. Sysselsättningsgraden i åldrarna 25 till 64 år har minskat med cirka 5 procentenheter. Andelen öppet arbetslösa har mer än tredubblats. Bland ungdomar i åldrarna är utvecklingen än mer dramatisk. Sysselsättningsgraden har sjunkit med mer än 20 procentenheter och arbetslösheten har femdubblats. En allt större del av befolkningen står utanför arbetskraften. År 1991 hade personer förtidspension eller sjukbidrag, men 2004 hade personer sjuk- och aktivitetsersättning på hel- eller deltid. En annan orsak till att så många i arbetsför ålder står utanför arbetskraften är att högskolan sväljer dubbelt så många studerande. Bland 25-åringarna hade drygt 20 procent en eftergymnasial utbildning i början av 1990-talet, idag är den siffran 40 procent. Förändringarna på arbetsmarknaden har också slagit extra hårt mot personer med invandrarbakgrund. Sysselsättningsgraden bland utlandsfödda är lägre än 60 procent, medan den siffran för svenskfödda är drygt 75 procent. 9

10 Procent 25 Ej sysselsatta Förtidspensionerade Arbetslösa 5 Sjukskrivna Socialbidragsberoende 2004 Figur 1.1. Andelen ej sysselsatta totalt (grön kurva) samt uppdelat på arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade och socialbidragstagare, åldrarna år, åren Lägre sysselsättning och högre arbetslöshet leder till större skillnader i inkomst. Inkomstskillnaderna är tillbaka på samma nivå som under talet. Antalet personer med försörjningsstöd har visserligen inte ökat, men de som har stödet får det under allt längre perioder. Invandrare och ungdomar är överrepresenterade bland dem med lägst inkomst, men också kvinnor. Av alla ensamstående kvinnor med barn tvingades 22 procent ansöka om ekonomiskt bistånd år Det är ingen tvekan om att förändringarna på arbetsmarknaden under de senaste 15 åren lett till samhällsekonomiska förluster, fler sociala problem och ökade påfrestningar på offentliga trygghetssystem. Men syftet med den här årsboken är inte bara att presentera ny forskning om effekterna av låg sysselsättning och hög arbetslöshet, utan också att föreslå förändringar som kan bidra till en öppnare och rörligare arbetsmarknad. Årsboken innehåller texter av forskare från flera olika samhällsvetenskapliga discipliner; perspektiven och utgångspunkterna varierar, men alla intresserar sig för sysselsättningen. Motiv för ökad sysselsättning Varför är det så viktigt att höja sysselsättningen? Motiven är många och beror på utgångspunkten, om vi ser till individens behov eller till arbetsmarknadens funktionssätt. Många menar att arbetslöshet betyder förlorad produktion. Fler sysselsatta borde, enligt detta synsätt, leda till ett större antal arbetade timmar och därmed också högre ekonomisk tillväxt. Högre tillväxt skapar förutsättningar för högre konsumtion och mer generös offentlig välfärdspolitik, heter det men historiskt sett finns faktiskt inget sådant samband. Figur 1.2 visar hur bruttonationalprodukten (fasta priser) och antalet arbetade timmar förändrats sedan Det går inte att urskilja något tydligt samband. Figur 1.2 visar att antalet timmar gått upp och ner utan någon tydlig trend. Samtidigt ökade antalet sysselsatta från cirka tre miljoner på 1950-talet till drygt fyra miljoner idag. Det betyder att den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt har sjunkit klart sedan början av 1950-talet. Hur är detta möjligt BNP mer än tredubblades ju under den här tiden? Förklaringen är enkel. På lång sikt ökar inte 10

11 Index 400 Arbetade timmar (miljoner) Arbetade timmar BNP Figur 1.2. BNP volymindex (1950 = 100) samt antal arbetade timmar per år (miljoner), år Källa: SCB. Nationalräkenskaperna. BNP på grund av mängden arbetade timmar eller hur hårt människor arbetar, utan på grund av ökad avkastning per timme, alltså genom ökad produktivitet. Högre produktivitet kommer av innovationer, teknisk förändring, effektiviteten i arbetets organisation och bättre utbildning. Sådana förändringar beror i sin tur på ekonomiska, juridiska och sociala institutioner som stimulerar investeringar och företagande. Sysselsättning och välfärd Högre tillväxt är alltså inte främsta motivet för ökad sysselsättning. Välfärdsmotivet är viktigare. Det finns inget givet samband mellan ekonomisk tillväxt och välfärd. Historiska och internationella erfarenheter visar att en ekonomisk tillväxt som drivs fram av ökad arbetsintensitet, fler arbetade timmar och ökad förbrukning av insatsvaror inte är långsiktigt hållbar. På kort sikt minskar inte heller den ekonomiska tillväxten sociala problem som kriminalitet, ohälsa och självmord. Förklaringen är att ekonomisk tillväxt både kan jämna ut och öka inkomstspridningen. Nationalekonomisk forskning visar också att högre materiell levnadsstandard har allt mindre effekt på individers välbefinnande ju högre inkomstnivåerna blir. Vad menar vi då med att välfärden är det främsta motivet för ökad sysselsättning? Vi vill särskilt framhålla tre aspekter: a) arbete, individuellt välbefinnande och samhällsgemenskap b) arbete och konsumtion c) arbete och finansiering av offentlig välfärd. För det första skapar arbete mening och identitet. Människan har ett starkt behov av delaktighet. Vi vill känna oss behövda. Socialmedicinsk forskning visar att arbetslöshet och utanförskap leder till ohälsa, fysiskt och psykiskt. Utanförskapet skapar individuell och kollektiv frustration som kan bidra till kriminalitet, främlingsfientlighet och antidemokratiska rörelser. För det andra avgör arbetet levnadsstandard och konsumtion. Hög sysselsättning och jämn fördelning av antalet arbetade timmar sprider ekonomiska resurser, vilket ger fler makt och inflytande på marknaderna. När många är arbetslösa eller utanför ar- 11

12 Arbetade timmar (miljoner) Procent av BNP Offentligt finansiellt sparande Arbetade timmar Figur 1.3. Antal arbetade timmar per år (miljoner) samt offentligt finansiellt sparande (procentuell andel av BNP) åren Källa: SCB. Nationalräkenskaperna och offentlig ekonomi. betskraften ökar inkomstspridningen, vilket leder till ojämnare konsumtion alldeles oavsett löneskillnaderna och hur generösa de sociala trygghetssystemen är. Stora ojämnheter i inkomster och köpkraft kan a) motverka samhällsekonomiskt rationella investeringar och långsiktigt uthållig produktion och b) minska den solidaritet och samhörighetskänsla som är grunden för skattefinansierad välfärdspolitik. För det tredje avgör sysselsättningen och antalet arbetade timmar finansieringen av offentliga trygghetssystem. Ju fler beskattningsbara timmar, desto bättre offentliga finanser, som vi kan se i figur 1.3. Diagrammet visar förändringarna i offentligt finansiellt sparande som andel av BNP år för år. Med offentligt finansiellt sparande menar vi nettoresultatet för hela den offentliga sektorn, inklusive socialförsäkringarna. Det starka sambandet mellan kurvorna beror på två saker. När antalet sysselsatta och arbetade timmar faller minskar skatteintäkterna, samtidigt som utgifterna för arbetslöshetsförsäkring, bostadsbidrag och försörjningsstöd ökar. Resultatet blir offentliga underskott, som måste täckas genom att staten lånar pengar och höjer skatter. Insatser för ökad sysselsättning Frågan är hur man kan öka sysselsättningen. Stabiliseringspolitiken brukar få en framträdande roll i den debatten är ökade offentliga underskott nödvändigtvis ett problem? Ekonomer brukar använda uttrycket automatiska stabilisatorer för att betona att ökade offentliga utgifter kan ha goda samhällsekonomiska effekter när arbetslösheten ökar: Efterfrågan stimuleras och resursutnyttjandet ökar, generellt sett. Men i en liten och öppen ekonomi som den svenska är effekten av finanspolitiska stimulanser ytterst osäker, särskilt när Sverige nu har rörliga växelkurser. Därför hamnar mycket av stabiliseringspolitiken på penningpolitiken. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet visar också hur snabbt stigande offentliga underskott leder till högre räntenivåer, vilket leder till minskade investeringar och än svagare efterfrågan på arbetskraft. Högre produktivitet minskar inte nödvändigtvis sysselsättningen. Långsiktigt innebär högre produktivitet nämligen högre inkomster, som skapar efterfrågan på nya områden. Under 1900-talets andra hälft blev det tydligt att allt fler tjänstejobb skapades samtidigt som industrijobben blev färre. Det be- 12

13 rodde på hårda rationaliseringar inom industrin och på att efterfrågan av tjänster (både offentliga och privata) ökar när fler får högre inkomster. Det finns alltså inte mycket som talar för tesen om job-lessgrowth, tillväxt utan ökad sysselsättning. Historiskt sett har faktiskt sysselsättningen och produktiviteten gått hand i hand. Arbetsmarknadsekonomer brukar betona att arbetslösheten har ökat i flera västeuropeiska länder efter 1970-talet, och i Sveriges fall från 1990-talet, eftersom den nivå på arbetslösheten som är förenlig med låg inflation, NAIRU, har ökat. 1 Varför har då gränsvärdet NAIRU stigit för en arbetslöshetsnivå som inte driver upp inflationen? De flesta forskare är alltså eniga om att nivån har stigit men är oense om förklaringarna. Det finns två huvudsakliga uppfattningar: En del hävdar att de arbetslösas sökintensitet och rörlighet har minskat som en följd av alltmer generösa offentliga trygghetssystem. Ekonomer använder uttrycket reservationslön för att illustrera detta förhållande den lön som en arbetslös begär för att alls acceptera jobberbjudanden. Andra pekar på en allt starkare uppdelning av arbetsmarknaden i primära och sekundära segment, med sämre villkor för anställning, löneutveckling och rörlighet på den sekundära arbetsmarknaden (se mer nedan). Problemet är att hög arbetslöshet bland outsiders på den sekundära arbetsmarknaden inte nödvändigtvis hindrar inflationsdrivande löneökningar för insiders på den primära, eftersom arbetslösa från den sekundära ändå inte kommer genom barriären till den primära. Priserna i hela ekonomin drivs alltså upp av att några får högre löner i den primära delen av ekonomin och inflationen kan öka utan att arbetslösheten minskar. De här båda synsätten på arbetslösheten är inte oförenliga, men i praktiken brukar forskare lägga tonvikten vid antingen det ena eller andra. Den första tolkningen (att sökintensiteten och rörligheten minskat) framhåller arbetslöshetens frivilliga karaktär, medan den andra tolkningen utgår från att arbetslösheten i huvudsak är ofrivillig. I den här årsboken analyserar vi segmenteringen på arbetsmarknaden och lyfter fram förslag som kan bidra till en minskad segmentering, det vill säga till en öppnare och mer rörlig arbetsmarknad. En minskad segmentering Hur ser segmenteringen på arbetsmarknaden ut? Grovt sett kan vi urskilja två delar. I det primära segmentet finns arbetskraft med god utbildning och trygg anställning. I det sekundära segmentet finns lågutbildad arbetskraft med osäkra, mer tillfälliga anställningar. Uppdelningen i olika segment beror inte i första hand på hård arbetsrätt, till exempel starkt anställningsskydd, utan på att arbetsgivare och arbetstagare sluter långsiktiga kontrakt för vissa primära jobb för att underlätta investeringar i utbildning, högre effektivitet och snabbare löneutveckling. Till det sekundära segmentet räknas också ungdomar och många arbetslösa med invandrarbakgrund. En förklaring till deras jämförelsevis höga arbetslöshet är arbetsgivarnas osäkerhet om vilka kvalifikationer och färdigheter de har och, för invandrare, ren diskriminering. Förutom ungdomar och invandrare är lågutbildade kvinnor överrepresenterade på den sekundära arbetsmarknaden. Kvinnor är i Sverige liksom i många andra länder oftare än män deltidssysselsatta i lågavlönade servicejobb. Vad kan då göras för att motverka segmenteringen? I den här årsboken kommer vi att betona olika långsiktiga åtgärder som alla anknyter till arbetslinjen. Utgångspunkten är att en öppnare och rörligare arbetsmarknad kräver både offentliga och enskilda insatser. Ansvaret och kostnaderna måste delas mellan alla inblandade, det vill säga offentliga institutioner, partsföreträdare, företag och individer. Det här blir än viktigare efter 2010 när tillflödet till arbetskraften från 1980-talets stora årskullar minskar, samtidigt som pensionsavgångarna ökar och andelen äldre över 80 år i befolkningen växer. Förmodligen minskar också rörligheten på arbetsmarknaden, eftersom personer mellan 20 och 30 år är allra mest rörliga. Det pressar pensionssystemet och leder till stigande kostnader för vård och omsorg. Arbetslinjen brukar definieras som insatser för ökad sysselsättning och för att minska beroendet av offentliga understöd. En effektiv utformning av arbetslinjen förutsätter mer av samverkan mellan stat, kommuner, företag och partsorganisationer. Att bryta segmenteringen är en så stor uppgift att offentliga institutioner knappast kan klara den ensamma. Fler måste dela på kostnaderna om inte belastningen 13

14 på den offentliga ekonomin ska bli för hård, och insatser för att höja sysselsättningen måste utformas på alla nivåer: nationellt, regionalt och lokalt. Årsbokens uppläggning Årsboken består av två delar. I den första delen beskrivs, med hjälp av ett antal indikatorer, utvecklingen inom arbetslivet i Sverige och EU från 1990 och fram till idag. Därefter görs en fördjupad analys av situationen för personer som hamnat utanför arbetslivet av någon anledning. Bokens andra del är en antologi uppdelad i tre sektioner. Den första sektionen, Befolkningsförändringar och potentiellt arbetskraftsutbud, ger en bild av arbetskraftsutbudet, dels generellt mot bakgrund av framtida åldersförändringar dels potentiellt mot bakgrund av sysselsättningsförhållanden för olika grupper. I kapitel 4 skriver Ola Nygren om hur den demografiska utvecklingen påverkar flödena av arbetskraft på nationell och regional nivå. I kapitel 5 berör Ulla Arnell-Gustafsson de yngres ställning på arbetsmarknaden och vad som kan göras för att korta vägen från utbildning till arbetsliv. Carl-Ulrik Schierup analyserar invandrarnas situation i kapitel 6 och diskuterar förslag för att bryta diskriminering och utanförskap. I kapitel 7 fokuserar Stig Larsson på funktionshindrade och förutsättningarna för att fler funktionshindrade ska komma i arbete. Den andra sektionen, Arbetsorganisationer och anställningsformer i ett könssegregerat arbetsliv, består av två kapitel som behandlar organisationsformer i arbetslivet, bland annat med avseende på könsuppdelning, kompetensutveckling och rörlighet. Niklas Arvidsson och Eskil Ekstedt analyserar i kapitel 8 projektorganiserade verksamhetsformer i enskilda företag och hur de påverkar anställningsformer och hälsa. En central fråga är hur förenlig projektformen är med långsiktigt lärande. Hanna Westberg belyser i kapitel 9 könssegregeringen, både i arbetslivet och inom utbildningen. Det kapitlet vill analysera könsuppdelningens negativa effekter på arbetskraftsförsörjning och välfärd. Den tredje och avslutande sektionen berör samhällsinstitutionernas betydelse för arbetskraftsutbud och sysselsättning. I kapitel 10 behandlar Dan Grannas och Jonas Olofsson utbildningsinstitutionernas roll och förespråkar ett närmande mellan utbildning och arbetsliv för att motverka tendenser till överutbildning. Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjö redogör i kapitel 11 för utbredningen av avtalsförsäkringar och betonar att enskildas arbetssökande påverkas både av förmåner i avtalad form och i lagreglerade socialförsäkringar, vilket den offentliga debatten ofta missar. I kapitel 12 berör Henrik Bäckström och Jan Ottosson omställningsavtalens betydelse inom arbetsmarknadspolitiken. Kan omställningsavtalen bidra till bättre matchning och snabbare flöden från arbetslöshet till jobb? I kapitel 13 analyserar Andreas Westermark institutionerna på lönebildningsområdet och hur de påverkar förutsättningarna för en balanserad lönebildning och en högre sysselsättning. Kapitel 14, avslutningsvis, berör de arbetsrättsliga regleringarnas effekter på sysselsättningen, både i ett internationellt och svenskt perspektiv. Kerstin Ahlberg, Niklas Bruun och Jonas Malmberg ger en bred forskningsöversikt och förordar undantag i LAS för mindre företag. Boken spänner följaktligen över breda fält. Vi berör sysselsättning i utvalda grupper, förändringar i företags- och arbetsorganisationer och slutligen effekterna av olika institutioner och regleringar. Det som förenar texterna är dock ett tydligt fokus på arbetskraftsutbud och sysselsättning. Not 1. Gränsvärdet för en icke-inflationsdrivande arbetslöshet kallas NAIRU eller non-accelerating inflation rate of unemployment. 14 Foto: Ulf Huett Nilsson/Bildhuset

15 15

16

17 DEL 1 Trender i arbetslivet Foto: Robert Blombäck/Bildhuset

18 kapitel 2 Utvecklingen inom arbetslivet från 1990 och framåt Nina Bergman, Maria Zavisic, Anders Wikman och Kerstin Ahlberg Anställd, frånvarande och stressad är det den typiske svensken? Hur är det i andra länder? I Sverige jobbar fler människor sett till befolkningsstorleken än i många andra europeiska länder, samtidigt arbetas inte lika många timmar som på andra ställen. Kan det förklaras av att många deltidsarbetar eller är föräldralediga? Och av att vi är sjukskrivna oftare och längre än våra europeiska grannar. Detta trots att vi ofta har jobb som borde stimulera, med stort utrymme för egna val och eget ansvar. Kapitlet diskuterar olika aspekter på arbetslivet utifrån ett jämförande europeiskt perspektiv. För jämförelserna har indikatorer använts från arbetsmarknaden: sjukfrånvaron, arbetsmiljön och så kallade livskvalitetsfrågor. Trender och utveckling inom arbetslivet kan redovisas på många olika sätt. När Arbetslivsinstitutets fick i uppdrag att redovisa trender och utveckling inom arbetslivet i Sverige och andra jämförbara länder genomfördes en kartläggning av bokens tilltänkta målgrupper och deras behov av fakta och information. Målgrupperna är både användare inom den akademiska världen och sådana som använder arbetslivsstatistik och indikatorer i sitt arbete inom regeringskansliet, myndigheterna, arbetsmarknadsparterna och intresseorganisationer. Målgrupperna såg gärna att årsboken kondenserar den stora mängd fakta och forskning som finns idag. Texten har indelats i fyra områden: arbetsmarknad (som beskrivs genom arbetskraftsdeltagande, sysselsättningsgrad och försörjningskvot), arbetsskador och sjukfrånvaro, arbetsmiljö samt arbetets roll i det övriga livet. Avslutningsvis gör vi en utblick mot vad som är på gång inom arbetsrätten i EU. Sveriges situation jämförs med andra länder, dels över tid mellan Sverige och EU och dels enbart under Figurerna visas enligt principen fallande värden när en variabel används och enligt nord-sydlig ordning när flera variabler används. Metod och källbeskrivning Som grund för detta kapitel har flera källor använts. Den statistik som rör arbetsmarknad kommer i första hand från Eurostats Labour Force Survey som på svenska kallas arbetskraftsundersökningen (AKU). Med hjälp av material från AKU jämför vi situationen och utvecklingen i Sverige med den i andra EU-länder. Labour Force Survey delar in befolkningen i arbetsför ålder (15 65 år) i tre huvudgrupper: inaktiva, arbetslösa och sysselsatta. De inaktiva är personer utanför arbetskraften, som varken har eller söker något arbete. Det kan till exempel vara 18

19 studerande, förtidspensionärer eller hemmavarande personer. De arbetslösa är de som saknar arbete men som är arbetssökande. De sysselsatta är de som har arbete men de behöver inte nödvändigtvis arbeta. De kan vara tillfälligt frånvarande från sina arbeten beroende på föräldraledighet, sjukfrånvaro eller kanske semester, men de räknas ändå som en del av gruppen sysselsatta. Styrkan i undersökningen är att den genomförs på samma sätt i många länder, men även att den tar hänsyn till att personer kan kategoriseras olika över tid (perioder av arbetslöshet varvas till exempel med arbete eller sjukskrivning). Statistiken tas nämligen fram under särskilda mätveckor som är olika för intervjupersonerna, men som totalt sett täcker hela året. I avsnittet om arbetsskador och olycksfall, där uppgifterna hämtats från administrativa rapporteringssystem, finns ett särskilt problem. När man ska jämföra antalet anmälda arbetsskador finns det mätproblem eftersom benägenheten att anmäla en arbetsskada bland annat beror på det försäkringssystem som gäller i landet. Dödsolycksfallen registreras ganska likvärdigt i alla länder, de anmäls i princip alltid. Skillnader i dödsolyckor kan till viss del förklaras av att vissa högriskarbeten, till exempel gruvarbete, är vanligare i vissa länder än i andra. Men om någon skadar sig lindrigt eller måttligt påverkas benägenheten att anmäla av möjligheterna att få ersättning. Den del som behandlar arbetsmiljöaspekter kommer från European Survey, som beskriver arbetsmiljön i Europas länder. The European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions är ansvarig för dessa undersökningar, som har gjorts i tre omgångar 1991, 1995/1996 och senast år Undersökningen är den enda där samma frågor ställts till människor i alla Europas länder. Ändå kan jämförelser utifrån detta material vara problematiska, bland annat av språkliga skäl. Slutligen, i avsnittet om arbetslivets roll i det övriga livet, har vi använts oss av The European Quality of Life Survey från Även den kommer från ovanstående EU-finansierade institut, The European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions, på Irland. Undersökningen ger en bred bild av arbetslivets roll. Här finns uppgifter om hur många som lever i hushåll där flera eller ingen anställning finns, andelen individer som har fler än ett jobb och uppfattningar om jobbens kvalitet och säkerhet. Där finns även information om annat som har betydelse för framtidens arbetsmarknad, som språkkunskaper, internetanvändande och deltagande i livslångt lärande. Undersökningen omfattar de nuvarande 25 medlemsländerna i EU samt kandidatländerna Ungern, Turkiet och Bulgarien. Mellan 600 och personer intervjuades i varje land, beroende på landets storlek. Samtidigt som intervjugruppernas storlek ger en möjlighet till en populationsprofil är antalet personer för litet för att man ska kunna analysera olika undergrupper var för sig, till exempel personer med annan etnisk bakgrund eller ensamstående föräldrar. Gemensamt för surveyundersökningar är att det bärande elementet för insamling av information, det vill säga för den kommunikation som då äger rum, är vardagsspråket. Många vardagsord saknar tydliga avgränsningar och sociala och kulturella sammanhang påverkar ofta ordens betydelse. Detta ger svårigheter när man vill jämföra och tolka information från individer med olika bakgrund, från olika samhällsgrupper och nationaliteter, men även information från samma individ vid olika tidpunkter. Människors kulturella miljö präglar definitioner och begrepp och följaktligen också vilka svar man får på intervju- och enkätfrågor. Metodproblemen i samband med surveyundersökningar har undersökts i många sammanhang. Problemen går delvis att hantera genom strategiska val av frågeindikatorer, avgränsningar och operationaliseringar. Frågor om enkla, konkreta beskrivningar av vardagsnära företeelser visar sig ofta vara lättare att tolka entydigt än till exempel frågor som handlar om upplevelser. Jämförelser mot uppsatta mål I texten relateras i vissa fall förhållanden i Sverige med olika mål som ställts upp inom EU. Den gemensamma sysselsättningsstrategin och Lissabonprocessen, som syftar till att reformera den europeiska ekonomin för att anpassa den till det globala kunskapssamhället, omfattar mål om ekonomi, miljö, sysselsättning och sociala frågor. Samarbetet ska ske mellan medlemsländerna genom den så kallade 19

20 öppna samordningsmetoden, som innebär att länderna jämför sig med varandra utifrån bland annat nationella handlingsplaner, de utbyter erfarenheter och får på så sätt inblick i varandras arbete. För att det ska bli möjligt att jämföra ländernas insatser finns ett stort antal indikatorer. På sysselsättningsområdet jämförs till exempel sysselsättningsgrad för olika åldrar, arbetslöshet, genomsnittlig ålder för pensionering och andel av befolkningen som deltar i livslångt lärande. För 2010, när EU är tänkt att vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, finns målen att 70 procent av arbetskraften inom unionen ska vara sysselsatt. För kvinnor är målet 60 procent och för åldersgruppen år är målet 50 procent. Vid halvtidsöversynen av Lissabonstrategin har det från kommissionens sida konstaterats att resultaten så långt inte är tillfredsställande (Barroso & Verheugen 2005). Sysselsättningsnivån och arbetskraftsdeltagandet inom EU är fortfarande otillräckligt. EU-kommissionen beräknar att drygt 22 miljoner nya jobb krävs för att uppnå målet om 70 procent. Arbetslösheten är fortfarande hög i vissa länder, särskilt bland ungdomar, äldre och kvinnor. Ett aktivt jämställdhetsarbete bedrivs inte i alla medlemsstater, och stora regionala skillnader dröjer sig kvar. De demografiska trenderna är en särskild utmaning arbetsstyrkan åldras och den arbetsföra befolkningen minskar långsiktigt. Detta kan på sikt hämma både utbudet av arbetskraft och trygghetssystemen. Ett gemensamt mål för EU är att höja den effektiva pensioneringsåldern inom unionen med fem år till 2010 (EU-kommissionen 2003). I jämförelse med övriga medlemsländer har Sverige ändå fått godkänt på de allra flesta punkter. Dock rekommenderas Sverige att i sitt fortsatta arbete med Lissabonstrategins uppfyllande dels arbeta för att minska långtidssjukfrånvaron, dels för en bättre integrering på arbetsmarknaden av personer med annan etnisk bakgrund (EU-kommissionen 2004, Åslund & Runeson 2001). Effekterna av unionens gemensamma insatser inom sysselsättningsstrategin inte är lätta att värdera eftersom Sverige har en lång tradition av aktiv arbetsmarknadspolitik. Stora delar av EU:s riktlinjer för detta område ligger därför inom ramen för den politik Sverige redan fört länge. Sveriges ambitioner har varit och är i flera fall också mer långtgående än vad riktlinjerna anger (Ackum Agell m fl 2001). Parallellt med arbetet inom sysselsättningsstrategin pågår även ett EU-rättsligt arbete för att främja den fria rörligheten och avskaffa de återstående hindren på den inre marknaden. I slutet av kapitlet tas även dessa insatser upp eftersom de indirekt kan få stor betydelse för villkoren i arbetslivet. Arbetsmarknad Män och kvinnor har historiskt sett olika utvecklingsmönster när det gäller deltagande i arbetslivet. I det följande avsnittet redovisas därför män och kvinnor var för sig. Även ungdomars avvikande utvecklingsmönster kräver en särskild redovisning. Vi kommer även in på sysselsättning, arbetad tid och försörjningskvot för att beskriva och jämföra situationen för de olika grupperna på arbetsmarknaden. I avsnittet jämförs Sverige med ett genomsnitt för EU. Finland och Österrike som kom med 1994 är undantagna då de för de första åren inte har tillräckligt jämförbara data. Arbetskraftsdeltagande bland kvinnor och män Andelen kvinnor som arbetar är stor i Sverige sedan länge, vilket påtagligt ökat det totala antalet personer på arbetsmarknaden. Männen har däremot under senaste decenniet snarast gått åt andra hållet. I figur delas befolkningen in i fyra grupper: de som arbetar heltid, de som arbetar deltid, de som är arbetslösa och de som står helt utanför arbetskraften (de inaktiva). Figur 2.1 visar att under 1990-talets första hälft ökade både antalet kvinnor som står utanför arbetskraften och andelen arbetslösa kvinnor för första gången på länge. Men kvinnornas totala arbetsinsats förändrades inte så mycket eftersom många kvinnor samtidigt gått från deltidsarbete till heltidsarbete. För männens del minskade arbetsinsatsen väldigt klart de här åren, vilket framgår i figur 2.2. Det skedde främst genom att många hamnade utanför arbetskraften eller blev arbetslösa under krisen i början av 1990-talet. 20

21 Procent 100 Inaktiva 80 Kvinnor Sverige Arbetslösa Procent Inaktiva Män Sverige Arbetslösa Deltid 60 Deltid Heltid 20 Heltid Figur 2.1. Arbetskraftsdeltagande bland kvinnor i Sverige (25 64 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: AKU, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Figur 2.2. Arbetskraftsdeltagande bland män i Sverige (25 64 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: AKU, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Procent 100 Kvinnor EU Procent 100 Män EU Inaktiva Arbetslösa Deltid Heltid Inaktiva Arbetslösa Deltid Heltid Figur 2.3. Arbetskraftsdeltagande bland kvinnor i EU (25 64 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: LFS, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Figur 2.4. Arbetskraftsdeltagande bland män i EU (25 64 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: LFS, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Vid en tillbakablick till år 1976 var 8 procent av männen i åldern år utanför arbetskraften. En procent var arbetslösa, 3 procent arbetade deltid sammantaget 12 procent. År 2004 var 14 procent inaktiva, 4 procent arbetslösa och 7 procent deltidsarbetande sammantaget 25 procent. Mängden heltidsarbetande har alltså minskat över tid. Uppgifter från AKU visar att antalet tillfälliga anställningar ökade under 1990-talet. Andelen med tillfälliga anställningar i Sverige 1990 var cirka 10 procent av totala antalet anställda 1999 var motsvarande siffra 16 procent. Åren därefter låg den andelen ganska stilla, och ligger idag på cirka 15 procent. Under 2004 hade cirka personer någon form av tillfällig anställning. I denna grupp var majoriteten, , kvinnor. En förklaring till stabiliseringen kan vara att lagstiftningen om anställning av vikariat ändrades. Ett ökat antal behovsanställda och projektanställda ingår i gruppen tillfälligt anställda. Figurerna 2.3 och 2.4 ger motsvarande bild för arbetskraftsdeltagandet för kvinnor respektive män för 21

22 Procent 100 Unga Sverige Procent 100 Unga EU 80 Inaktiva 80 Inaktiva Arbetslösa Deltid Arbetslösa Heltid 20 Deltid Heltid Figur 2.5. Arbetskraftsdeltagande bland unga i Sverige (16 24 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: AKU, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Figur 2.6. Arbetskraftsdeltagande bland unga i EU12 (16 24 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: LFS, Arbetslivsinstitutets bearbetning, ett genomsnitt av EU. Tendenserna i dessa diagram är mer utslätade än i de svenska. Denna utslätning hänger delvis samman med att vi beräknat genomsnitt i tolv olika länder. Den djupa ekonomiska krisen i Europa under första hälften av 1990-talet verkar ha fått en betydligt kraftfullare effekt på arbetsmarknaden i Sverige än i flera av de övriga EU-länderna, vilket är en ytterligare förklaring till att statistiken inte är lika dramatisk i EU som i Sverige. De genomsnittliga tendenserna visar på ökat arbetskraftsdeltagande generellt men främst för kvinnor. En intressant iakttagelse är den nivåskillnad som finns mellan Sverige och övriga EU-länder. En betydligt större andel av befolkningen arbetar i Sverige, särskilt kvinnor. Sverige ligger väl till inför EU:s gemensamma mål att öka kvinnors sysselsättningsgrad till i genomsnitt 57 procent 2005 och 70 procent 2010 (EU-kommissionen 2005). I Sverige var cirka 72 procent av kvinnorna sysselsatta Den siffran var för männen i Sverige cirka 75 procent (Ds 2003:62). Arbetskraftsdeltagande bland unga och äldre Nästa grupp, de unga på arbetsmarknaden, visar ett liknande men dystrare mönster i Sverige och EU. För de unga ökade arbetslösheten klart under början av 1990-talet, som visas i figur 2.5. På senare tid har deltidsarbetet ökat särskilt mycket bland de unga och antalet som befinner sig helt utanför arbetslivet har ökat ännu mer. Ökningen av tillfälliga anställningar har också varit särskilt stor bland unga människor (se kapitel 5). En förklaring är att en del av de i åldern år i stället till exempel befinner sig i utbildning. Att komma in på arbetsmarknaden är svårare idag än för tidigare generationer. En större grupp hamnar i utanförskap och fler börjar arbeta allt senare (Wadensjö 1999). Ungdomarna inom EU, precis som de svenska ungdomarna, deltar mer sällan i arbetskraften, fler är inaktiva, fler deltidsarbetar och färre heltidsarbetar. Förändringen är dock inte lika tydlig i Europa som i Sverige. Figur 2.7 visar de äldre i arbetskraften. Sverige ligger ovanligt bra till i en jämförelse med övriga EU. Många fler äldre är sysselsatta i Sverige än EU:s genomsnitt. Situationen är speciellt gynnsam om vi jämför de äldre kvinnorna. EU:s riktlinje är 50 procent sysselsättning för äldre (55 64-åringar) I Sverige 2004 är 66,8 procent bland kvinnorna sysselsatta EU-snittet ligger på 32 procent. Männens siffra är också högre: 71,1 procent av männen är sysselsatta, jämfört med EU-genomsnittet 51,8 procent. 22

23 Procent Män Kvinnor Inaktiv Arbetslös Deltid Heltid Danmark Nederländerna Sverige Storbritannien Finland Portugal Österrike Irland Tyskland Frankrike Luxemburg Spanien Belgien Grekland Italien Procent Sverige EU12 Sverige EU12 Figur 2.7. Arbetskraftsdeltagande bland äldre, Sverige och EU12 (55 64 år). Andel i procent av befolkningen. Källa: LFS, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Sysselsättning, arbetad tid och försörjningskvot Från att studera fördelningen mellan olika grupper (sysselsatta, arbetslösa, inaktiva) i länderna kommer man naturligt in på hur mycket befolkningen faktiskt arbetar. Andelen sysselsatta i den arbetsföra befolkningen beskriver bara hur stor del av befolkningen som har någon form av sysselsättning. Det inkluderar även personer som är frånvarande från arbetet och som arbetar deltid. Siffran talar därför inte om hur mycket tid människor faktiskt arbetar i respektive land. De följande figurerna illustrerar mängden sysselsatta i förhållande till befolkningens storlek, antalet arbetstimmar som befolkningen producerar och hur många de arbetande har att försörja. Figur 2.8 visar hur stor del av den arbetsföra befolkningen som har arbete i EU, och de länder som kommit med senare, som Sverige, Finland och Österrike. Danmark, Nederländerna, Sverige och Storbritannien har en stor andel sysselsatta i jämförelse med övriga länder, över 70 procent. Figur 2.9 fördjupar bilden av hur statistiken ändras när man tar hänsyn till faktorer som påverkar den arbetade tiden, som sjukskrivningar, deltidsarbete och föräldraledighet. Figuren visar hur många timmar per vecka som faktiskt produceras i respektive land jämfört med en skattning av den tid som maximalt Figur 2.8. Sysselsättningsgrad i befolkningen (15 64 år). Andel sysselsatta. Källa: LFS, Arbetslivsinstitutets bearbetning, Sverige Finland Danmark Storbritannien Tyskland Nederländerna Belgien Luxemburg Irland Österrike Frankrike Grekland Italien Spanien Faktisk tid Avtalad tid Heltidspotential Portugal Timmar/vecka Figur 2.9. Arbetad tid. Antal timmar per vecka. Fördelad på faktiskt arbetad tid, avtalad tid och heltidspotential per person i befolkningen. Källa: LFS, Arbetslivsinstitutets bearbetning,

24 skulle kunna produceras om alla sysselsatta arbetade heltid här kallad heltidspotential. Figuren visar tre staplar för varje land. Den första visar de timmar som faktiskt arbetats, med sjukskrivning och föräldraledighet borträknat. Den andra stapeln visar den avtalade arbetstiden, om alla arbetade exakt som var överenskommet. Den tar alltså hänsyn till att vissa arbetar deltid. Den tredje stapeln uppskattar heltidspotentialen, det vill säga om de som arbetar deltid gick upp i heltid och om ingen var sjukskriven. Om vi jämför figur 2.8 med figur 2.9 ser vi att Sverige har en av de högsta sysselsättningsnivåerna i Europa, men att mindre tid faktiskt produceras. Det beror till stor del på att många arbetar deltid i Sverige, men också på sjukskrivningar och föräldraledigheter. Mycket deltidsarbetade finns även i Danmark, Storbritannien, Österrike och, inte minst, i Nederländerna. Vi kan dra slutsatsen att många av de sysselsatta faktiskt är frånvarande från arbetet i de nordeuropeiska länderna (inklusive Österrike), till skillnad från de sysselsatta i flera av de sydeuropeiska länderna. Det visar också hur svårt det kan vara att göra rimliga internationella jämförelser när nationella regelverk skiljer sig åt. Att granska sysselsättningsgrad och arbetade timmar i olika länder är ett sätt att jämföra arbetskraftsdeltagandets effekter på samhällsekonomi och välfärd. Ett annat sätt att jämföra länderna är att se på de arbetandes försörjningsbörda. Figur 2.10 jämför tre olika mått. De första två staplarna jämför den demografiska försörjningskvoten det vill säga antalet personer i arbetsför ålder (15 64) delat med den totala befolkningen. Här kan man se att Sverige och det övriga EU ligger i princip på samma nivå; de arbetsföra ska i genomsnitt försörja en och en halv person var. Men detta mått tar inte hänsyn till att många är i arbetsför ålder men ändå inte tillhör de sysselsatta de inaktiva och de arbetslösa. Om man tar bort dessa från de försörjande kommer delvis en annan bild fram. Det visar sig att de flesta faktiskt försörjer fler än 1,5 person (i Sverige 2,1 personer, i EU i genomsnitt 2,3). Detta är den ekonomiska försörjningskvoten. Men vi måste också beakta att bland dem som har arbete är en del frånvarande till exempel på grund av föräldraledighet eller sjukskrivning. För att ta hänsyn till det måste man använda sig av modifierad eller faktisk Antal personer 3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0 EU Sverige Demografisk Ekonomisk Faktisk Figur Försörjningskvoten. Antal personer. Källa: Eurostat, försörjningsbörda, ett mått som bara tar med de personer som är i arbete (hänsyn har här endast tagits till föräldraledighet och sjukskrivning). Då ser vi att försörjningsbördan är större, både för Sverige (2,3 personer) och för EU (2,5) (Rauhut & Malmberg 2003). Försörjningsbördan minskar naturligtvis om så många som möjligt i arbetsför ålder arbetar. Om sjukfrånvaro, förtidspensionering, arbetslöshet för ungdomar och för personer med annan etnisk härkomst minskade skulle också försörjningsbördan minska. Detsamma gäller om fler deltidsarbetande arbetade heltid. Sverige kan inte som andra europeiska länder öka arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor och äldre särskilt mycket för att förbättra försörjningssituationen. 24

25 Irland Grekland Portugal Österrike Spanien Italien Frankrike Belgien Tyskland Nederländerna Danmark Finland Storbritannien Antal per arbetstagare Sverige Figur Dödsolyckor i arbetet. Antal fall per arbetstagare. Standardiserade värden. Källa: Eurostat, Ad hoc module 1999, år 2000 NACE. Trafikolycksfall inkluderas inte i materialet. Uppgift för Luxemburg saknas. Spanien Frankrike Luxemburg Portugal Tyskland Belgien Nederländerna Italien Österrike Finland Danmark Grekland Storbritannien Sverige Irland tal Figur Anmälda arbetsskador inom EU med fler än tre sjukdagar. Antal per sysselsatta (relativ frekvens). Källa: Eurostat, Ad hoc module 1999, år 2000 NACE. Trafikolycksfall inkluderas inte i materialet. Arbetsskador och sjukfrånvaro Arbetslivet kan i många fall medföra risker för ohälsa, olyckor och till och med dödsfall. Figur 2.11 beskriver skillnaden mellan EU-länder i statistiken över dödsolyckor enligt arbetsskadestatistiken. 1 Irland, Grekland, Portugal, Spanien och Österrike verkar ha störst problem. I länder där arbetsprocesser har automatiserats och tjänsteverksamhet blivit vanligare har i regel tyngre arbetsuppgifter med allvarligare skador blivit mindre vanliga. Tendensen går delvis igen i den mer generella statistiken över arbetsskador (se not 1). Här är det svårare att jämföra länder. Skillnaderna i lagstiftning, försäkringsvillkor och rutiner är stora. Därför har rapporteringen av dödsolyckor länge ansetts bäst beskriva skillnaderna mellan länder. Alla länder anser att dödsfall i arbetet är viktiga att bevaka och rapportera, och därför är bortfallet inte så stort. Men även för dödsolycksstatistik finns kvalitetsproblem eftersom den lätt påverkas av enskilda händelser. Sjukfrånvarostatistiken är naturligtvis ännu otydligare som indikator på arbetsmiljörisker, men ändå väsentlig för den diskussion som förs. Figur 2.13 visar att Sverige tillsammans med Nederländerna är det land där sjukfrånvaron varierar mest under perioden. År 1990 hade Sverige den största andelen sjukfrånvarande av alla, för att under 1997 ligga helt i linje med övriga EU, och under 2000-talet åter ha nått det högsta värdet. Figur 2.14 visar kopplingen mellan dem som varit sjukfrånvarande en längre tid och dem som anger att de avslutat sin anställning som en direkt följd av sin sjukfrånvaro. Sverige utmärker sig genom att få tvingas ut ur anställning på grund av sjukdom. I Danmark verkar det vara tvärtom. En förklaring är att det i Sverige inte finns någon bortre gräns för den tidsperiod som en person kan vara sjukskriven och ändå behålla jobbet. I övriga EU ligger tidsgränsen på ett år eller mindre, och i Danmark gäller sex månader. Reglerna kan dessutom variera mellan privata och offentliga arbetsgivare. Av figur 2.14 framgår också hur starkt försäkringar påverkar statistiken. I Labour Force Survey frågade forskarna dem som var sjukfrånvarande om deras sjukskrivning berodde på arbetet, det rör sig alltså om en subjektiv bedömning. Figur 2.15 visar att det inte är så stora skillnader i svaren mellan länderna. Av de sjukfrånvarande svarade ungefär en tredjedel att deras frånvaro hade arbetsrelaterade orsaker. 25