Vägledning 2004:11 Version 4. Tillämplig lagstiftning, EU, socialförsäkringskonventioner,

Transkript

1 Tillämplig lagstiftning, EU, socialförsäkringskonventioner, m.m.

2 Vägledningarna innehåller en samlad information om vad som gäller på ett visst område och är ett stöd i handläggningen. En vägledning kan innehålla beskrivningar av författningsbestämmelser allmänna råd förarbeten rättspraxis JO:s beslut En vägledning kan även innehålla beskrivningar av hur man ska handlägga ärenden på det aktuella området och vilka metoder som då ska användas. Vägledningarna uppdateras fortlöpande. Omtryck görs bara vid större ändringar. Mindre ändringar arbetas in i den elektroniska versionen. Den elektroniska versionen hittar du på försäkringskassan/ Ladda ner vägledningar. Du som arbetar på Försäkringskassan hittar dem också på Fia. Upplysningar: Försäkringskassan Huvudkontoret Enheten för generella försäkringsfrågor Version 4. Beslutad Finns ej i tryckt form

3 Innehåll Förkortningar... 9 Sammanfattning Läsanvisningar Inledning Att fastställa regelverk, tillämplig lagstiftning och rätt till förmån EU/EES Kortfattad historik om EU Medlemsländer EU-rätt Europeiska unionens officiella tidning EU-domstolen Fri rörlighet EU:s samordningsbestämmelser EU:s samordningsbestämmelser Rättigheter och skyldigheter Samarbete Norge, Island och Lichtenstein Schweiz Territoriell avgränsning Ansvariga och administrerande institutioner m.m Administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare Konventioner och internationella bestämmelser i förhållande till förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EEG) nr 1408/ Konventioner med tredje land Förordning 883/2004 och förordning 1408/71 i förhållande till socialförsäkringsbalken och övrig nationell lagstiftning Krav på samordningssituation mellan minst två medlemsländer för att förordningarna (EG) nr 883/2004 och förordning (EEG) nr 1408/71 ska kunna tillämpas Upphävande av krav på bosättning Bestämmelserna om tillämplig lagstiftning Förmånsbestämmelser i förordningarna Förordning (EG) nr 883/2004 och tillämpningsförordning (EG) nr 987/ Förordning (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/ Strukturen i förordning (EG) nr 883/ Avdelning I, artiklarna Avdelning II, artiklarna Avdelning III, artiklarna Avdelning IV VI, artiklarna Strukturen i förordning (EG) nr 987/ Avdelning I, artiklarna Avdelning II, artiklarna Avdelning III, artiklarna Avdelning IV, artiklarna

4 4.3.5 Avdelning V, artiklarna Bilagor till förordningarna Förordning (EEG) nr 1408/71 och tillämpningsförordning (EEG) nr 574/ Förordningarnas fortsatta tillämplighet Förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/ Strukturen i förordning (EEG) nr 1408/ Avdelning I, artiklarna Avdelning II, artiklarna Avdelning III, artiklarna 18 79a Avdelning IV VII, artiklarna Bilagor till förordningarna Bilaga VI till EES-avtalet Bilagor till avtalet mellan medlemsländerna och Schweiz Definitioner Allmänt om definitioner Definitionen anställd Förordning (EG) nr 883/ Förordning (EEG) nr 1408/ Egenföretagare Offentligt anställd Gränsarbetare Studerande Statslös och flykting Familjemedlem Efterlevande Bosättning Bedömning av bosättning Vistelse Lagstiftning Behörig myndighet Institution Behörig institution Behörig institution på bosättningsorten och på vistelseorten Förbindelseorgan Behörig stat Förmåner och pensioner Personkrets i förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EEG) nr 1408/ Personkretsbedömningen Grundläggande definition Familjemedlem Tredjelandsmedborgare Sakområde i förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EEG) nr 1408/ Bedömningen av att förmånen ingår i förordningen Sakområden Sakområden förordning (EG) nr 883/ Sakområden förordning (EEG) nr 1408/ Särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner Övriga situationer

5 8.5 Särskilda bestämmelser om tillämpningen av medlemsländernas lagstiftning Lagstiftningsförteckning EU-domstolen och klassificering av förmåner Betydelsen av försäkringsgren Sociala förmåner Principer för samordning Principernas betydelse Fyra principer för samordning Likabehandling Sammanläggning Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser Exportabilitet Vilket lands lagstiftning ska tillämpas? Generellt om lagvalsreglerna Lagvalsreglerna ett fullständigt regelverk Socialavgifter Provisorisk tillämpning av lagstiftning och beviljande av förmåner, förordning (EG) nr 883/ Att fastställa tillämplig lagstiftning enligt förordning (EG) 883/2004 och förordning (EG) nr 987/ Artikel 11 Grundbestämmelser En lagstiftning Kontantförmån att jämställa med anställd Anställd och egenföretagare Offentligt anställd Arbetslös person Militär eller civil tjänstgöring Bosättningslandets lagstiftning Sjömän Flygande personal Artikel 12 utsändning Utsändningsperiod Utsändning anställda Egenföretagare Handläggning och intyg Artikel 13 förordning (EG) nr 883/2004 verksamhet i minst två länder Normalt arbete som anställd i minst två länder Väsentlig del av arbetet för internationella transportarbetare Kontantförmån och arbete samtidigt Skillnad mellan arbete i två eller flera länder och utsändning Flygande personal Egenföretagare i mer än ett medlemsland Anställd och egenföretagare i flera medlemsländer Offentligt anställda som arbetar i två eller flera medlemsländer Ersättningar och avgifter för den som arbetar i två eller flera medlemsländer Personer som arbetar som anställda eller utövar verksamhet i två eller flera medlemsländer Artikel 15 Europeiska unionens kontraktsanställda

6 11.5 Artikel 15 EU:s interna regler (tjänsteföreskrifter) Artikel 16 Dispens Handläggning vid dispens enligt artikel Undantag från att tillhöra ett lands socialförsäkring för pensionärer Fastställandet av tillämplig lagstiftning förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/ Artikel 13 Grundbestämmelser En lagstiftning Anställd Egenföretagare Sjöman ombordanställd Offentligt anställda Inkallad till militär eller civil tjänstgöring Bosättningslandets lagstiftning tillämpas Arbetslösa personer som under sin senaste anställning har varit bosatta i ett annat medlemsland än det behöriga Utsändning Anställda Egenföretagare Handläggning och intyg Arbete inom två eller flera medlemsländer Resande eller flygande personal Andra anställda än resande och flygande personal Egenföretagare i mer än ett medlemsland Handläggning och intyg Verksamhet över medlemsländers gemensamma gräns Sjömän Anställd och egenföretagare i flera medlemsländer Offentligt anställda omfattade av särskilt system Lokalt anställda på beskickningar och konsulat EU:s hjälppersonal Överenskommelse enligt artikel 17 i förordning 1408/71 s.k. dispens Bedömning och handläggning av begäran om överenskommelse om undantag med innebörden att svensk försäkring ska gälla Bedömning och handläggning av begäran om överenskommelse om undantag med innebörden att personen inte ska omfattas av svensk försäkring Arbetslösa personer med deltidsarbete i ett annat medlemsland Överenskommelse för grupper Öresundsöverenskommelsen Blanketter, beslut och överklagande i förhållande till förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/ Blanketter och dokument Blanketter för tillämplig lagstiftning Flöden och SED Intyg om tillämplig lagstiftning Kan det mottagande medlemslandet ifrågasätta utfärdade handlingar? Rättsverkan av handlingar och intyg om tillämplig lagstiftning Beslut och överklagande

7 14 Blanketter, beslut och överklagande i förhållande till förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning 574/ Blanketter Blanketter för tillämplig lagstiftning Vilken rättsverkan har intyg E 101, E 102 och E 103? Beslut och överklagande i förhållande till förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/ Övergångsbestämmelser Bestämmelser om tillämplig lagstiftning Övergångsbestämmelserna till de ändringar som infördes i förordning (EG) nr 883/2004 den 28 juni Vad innebär oförändrad situation? Övergångsbestämmelserna i förhållande till Norge, Island och Liechtenstein Övergångsbestämmelserna i förhållande till Schweiz Övergångsbestämmelserna i förhållande till tredjelandsmedborgare Utfärdade intyg om tillämplig lagstiftning Konventioner Allmänt Vilka konventioner med andra länder finns? Sjukvårdsöverenskommelser Personkrets Medborgare i ett medlemsland Sakområde Vilka regler ska tillämpas? Bestämmelser om försäkringstillhörighet Utsändning Förlängd utsändning och dispens Nordisk konvention om social trygghet Territoriell avgränsning Personkrets Sakområden Bestämmelser om tillämplig lagstiftning Wienkonventionerna om diplomatiska och konsulära förbindelser Övriga internationella överenskommelser Laglig vistelse Uppehållstillstånd arbetstillstånd Uppehållstillstånd Arbetstillstånd Bedömning av uppehållstillstånd i förhållande till bosättningsbegreppet i SFB Uppehållsrätt Samordningsbestämmelserna och laglig vistelse När ska Försäkringskassan pröva uppehållsrätt? Bedömning av uppehållsrätt

8 Källförteckning Sakregister Bilaga 1: Förteckning över svensk lagstiftning Bilaga 2: Förteckning över konventioner och sjukvårdsöverenskommelser Bilaga 3: Konventionsförteckning personkrets och utsändning

9 Förkortningar AFL AK CA.SS.TM. EEG EES-avtalet EESSI Institutionsdatabas EG Lagen (1962:38) om allmän försäkring Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare Commission Administrative pour la Securité Sociale des Travailleurs Migrants (AK) Europeiska ekonomiska gemenskapen Avtalet om europeiska ekonomiska Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Electronic Exchange of Social Security Information Institutionsdatabas Register över europeiska socialförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringsinstitutioner Europeiska gemenskapen EGT Europeiska gemenskapernas officiella tidning (t.o.m. den 31 januari 2003) EU EUF-fördraget EUT FIA Europeiska unionen Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Europeiska unionens officiella tidning (fr.o.m. den 1 februari 2003) Försäkringskassans intranät FL Förvaltningslagen (1986:223) FN Förordning (EEG) nr 1408/71 Förordning (EEG) nr 1612/68 Förordning (EEG) nr 574/72 Förordning (EG) nr 859/2003 Förordning (EG) nr 883/2004 Förenta Nationerna Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordningen (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen 9

10 Förordning (EG) nr 987/2009 Förordning (EU) nr 1231/2010 Förordning (EU) nr 465/2012 Förordning (EU) nr 492/2011 IAF KOM (2009) 313 slutlig LAF Medlemsland MIV Praktisk vägledning PRV RFV Rom-fördraget SED SFB Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 av den 24 november 2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om vägledning till ett bättre införlivande och en bättre tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring I denna vägledning avser begreppet medlemsland ett land som är medlem i EU samt även Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz. Det används synonymt med begreppet medlemsstat som förekommer i EU-lagstiftningen. Migrationsverket Europeiska kommissionens praktiska vägledning: Lagstiftningen som gäller för anställda i Europeiska unionen (EU), Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Schweiz Patent- och registreringsverket Riksförsäkringsverket Structured electronic document Socialförsäkringsbalk SofL Socialförsäkringslag (1999:799) SOU SÖ Fördrag om upprättandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen Tredjelandsmedborgare Statens offentliga utredningar Sveriges internationella överenskommelser (tidigare Sveriges överenskommelser med främmande makter) I denna vägledning avser begreppet tredjelandsmedborgare personer som är medborgare i ett annat land än ett EU-medlemsland, Norge, Island, Liechtenstein eller Schweiz. 10

11 UF Utlänningsförordning (2006:97) UL Utlänningslag (2005:716) 11

12 Sammanfattning Vägledningens syfte är att ge en beskrivning av de generella bestämmelserna och principerna som gäller när en person rör sig inom Europeiska unionen (EU), europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller Schweiz samt de bestämmelser som styr vilket lands lagstiftning som är tillämplig för dessa personer. De generella bestämmelserna och principerna är övergripande och viktiga för all tillämpning av samordningsbestämmelserna. Bestämmelserna som anger vilket lands lagstiftning som ska tillämpas kallas lagvalsregler eller bestämmelser om tillämplig lagstiftning. Nästan alla svenska socialförsäkringsförmåner omfattas av EU:s samordningsbestämmelser. Därför är frågan om vilket lands lagstiftning en person som rör sig inom EU ska omfattas av grundläggande för att kunna bedöma om en person har rätt till arbetsbaserade och bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner i Sverige. I de fall en person rör sig inom EU/EES och Schweiz ska bedömningen om personen ska omfattas av svensk lagstiftning ske enligt EU:s regelverk. I den mån bedömningen påverkas av nationell lagstiftning beskrivs den lagstiftningen i vägledningen. Vägledningen innehåller också information om konventioner som Sverige slutit med länder inom EU/EES och i övriga världen samt övriga internationella överenskommelser. Kapitel 1 är ett inledande avsnitt om hur de internationella regelverken om social trygghet påverkar svensk försäkringstillhörighet och rätt till förmåner. Kapitel 2 innehåller kortfattad historik om EU och vilka medlemsländer EU består av. Kapitlet behandlar också betydelsen av fri rörlighet för personer och innehåller information om EU-rätt, Europeiska unionens officiella tidning och EU-domstolen. Kapitel 3 behandlar EU:s samordningsbestämmelser, vilka bestämmelser som ska tillämpas i förhållande till Norge, Island, Lichtenstein och Schweiz, samordningsbestämmelsernas territoriella avgränsning, ansvariga och administrerande institutioner, samordningsbestämmelserna i förhållande till konventioner samt relationen mellan samordningsbestämmelserna och svensk nationell lagstiftning. Kapitel 4 och 5 innehåller övergripande information om förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 samt förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72. Kapitlet beskriver strukturen i förordningarna och relevanta bilagor. Kapitel 6 innehåller information om definitioner i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 samt i förordning (EEG) nr 1408/71. 12

13 Kapitel 7 behandlar personkretsen i förordning (EG) nr 883/2004 och i förordning (EEG) nr 1408/71. Kapitel 8 behandlar sakområdet i förordning (EG) nr 883/2004 och i förordning (EEG) nr 1408/71. Kapitel 9 beskriver grundläggande principer för samordning av sociala trygghetssystem inom EU/EES och Schweiz. Kapitel 10 innehåller en generell beskrivning av lagvalsreglerna i förordning (EG) nr 883/2004 och i förordning (EEG) nr 1408/71 samt kopplingen mellan tillämplig lagstiftning och sociala avgifter. Kapitlet beskriver också hur tillämplig lagstiftning fastställs provisoriskt och hur förmåner beviljas när institutioner i minst två medlemsländer är oeniga. Kapitel behandlar samtliga lagvalsbestämmelser i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 samt i förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72. Kapitel beskriver vilka blanketter och intyg som används vid tilllämpningen av bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 respektive förordningarna EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72. Kapitlet behandlar också möjligheterna till omprövning och överklagan av beslut i lagvalsärenden. Kapitel 15 beskriver övergångsbestämmelserna i samband med att förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 började tillämpas. Det beskriver också övergångsbestämmelserna i förordning (EU) nr 465/2012. Kapitel 16 innehåller information om konventioner som Sverige slutit med länder inom EU/EES samt i övriga världen. Kapitel 17 innehåller information om laglig vistelse i form av uppehållstillstånd, arbetstillstånd och uppehållsrätt. Kapitlet beskriver hur svensk försäkringstillhörighet och rätt till förmåner påverkas av rätten att vistas i Sverige. 13

14 Läsanvisningar Denna vägledning ska vara ett hjälpmedel för Försäkringskassans medarbetare i handläggningen. Den kan också vara ett stöd vid utbildning av Försäkringskassans personal. Vägledningen redovisar och förklarar lagar och andra bestämmelser. Den redogör för de delar av lagarnas förarbeten som är särskilt viktiga för att förstå hur lagen ska tillämpas. Den redogör också för rättspraxis och för Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden. Hänvisningar I vägledningen finns hänvisningar till lagar, förordningar, föreskrifter, allmänna råd, Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden och interna styrdokument, förarbeten, rättsfall, JO-beslut och andra vägledningar. Hänvisningen finns antingen angiven i löpande text eller inom parentes i direkt anslutning till den mening eller det stycke den avser. I en bilaga till vägledningen finns en källförteckning som redovisar de lagar, förordningar, domar etc. som nämns i vägledningen. Historikbilaga Denna vägledning har reviderats. I en bilaga till vägledningen finns en historikbilaga. Den innehåller en kortfattad beskrivning av de sakliga ändringar som gjorts i respektive version av vägledningen. Genom att läsa historikinformationen får du en överblick över de viktigaste nyheterna i denna version av vägledningen. Att hitta rätt i vägledningen I vägledningen finns en innehållsförteckning och ett alfabetiskt sakregister. Innehållsförteckningen är placerad först och ger en översiktsbild av vägledningens kapitel och avsnitt. Sakregistret finns sist i vägledningen och innehåller sökord med sidhänvisningar. Vägledningens kapitel är uppdelade efter vilka regler som beskrivs. Av titeln på respektive kapitel framgår vilken lagstiftning eller vilket område som avses. 14

15 1 Inledning Att fastställa regelverk, tillämplig lagstiftning och rätt till förmån Den här vägledningen beskriver de internationella regelverk som styr vilket lands lagstiftning som är tillämplig, det vill säga vilket lands lagstiftning en person omfattas av. Det finns också förmånsspecifika bestämmelser i EU:s samordningsbestämmelser och i konventioner, överenskommelser om social trygghet samt i internationella överenskommelser som påverkar rätten till svenska socialförsäkringsförmåner. De förmånsspecifika bestämmelserna kan påverka rätten till förmåner för personer som omfattas av svensk lagstiftning och för personer som inte gör det. Att veta vilket lands lagstiftning som är tillämplig är alltid en förutsättning för att kunna pröva en persons rätt till en förmån som omfattas av det aktuella regelverket. När en person ansöker om en förmån i Sverige ska Försäkringskassan först ta ställning till om det finns något internationellt regelverk som ska användas. Bestämmelserna i de EU-förordningar samt internationella konventioner och överenskommelser om social trygghet som Sverige antagit har företräde framför nationell lagstiftning. Efter att Försäkringskassan har konstaterat vilket regelverk som gäller ska myndigheten bedöma vilket lands lagstiftning personen omfattas av enligt det aktuella regelverket. Om personen är omfattad av svensk lagstiftning enligt bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i EU:s regelverk, de internationella konventionerna eller överenskommelserna om social trygghet kan det innebära att personen inte behöver uppfylla de svenska villkoren för att vara försäkrad. Slutligen kan Försäkringskassan pröva en persons rätt till den förmån han eller hon har sökt utifrån aktuella förmånsbestämmelser. Om personen inte omfattas av svensk socialförsäkring så betyder det ofta att personen inte har rätt till svenska förmåner, eftersom svensk lagstiftning inte ska tillämpas. Men, det finns ibland förmånsspecifika bestämmelser i de internationella regelverken som säger att Försäkringskassan ska betala ut förmåner trots att personen inte omfattas av svensk lagstiftning. Försäkringskassans bedömning av en persons rätt till en förmån kan sammanfattas i nedanstående tre steg. Om ärendet bara gäller att fastställa tillämplig lagstiftning gäller enbart de två första stegen. Frågorna är inte uttömmande men ger en bild av de mest centrala bedömningsstegen när ett eller flera internationella regelverk är tillämpliga. 15

16 1. Fastställa vilket regelverk som gäller, det vill säga vilket regelverk är utgångspunkten? Är det en förordning, en konvention, en överenskommelse, eller svensk lagstiftning? Befinner sig personen i en sådan samordningssituation mellan Sverige och ett annat land eller en internationell organisation att något internationellt regelverk är aktuellt? Omfattas personen av regelverkets personkrets? Omfattas förmånen av regelverkets sakområde? (Frågan är inte aktuell om prövningen inte gäller en persons rätt till en förmån) Finns konkurrerande regelverk? Det vill säga regleras samma situation i ett annat regelverk som också kan vara tillämpligt? Vilket regelverk har då företräde? 2. Fastställa tillämplig lagstiftning, det vill säga vilken lagstiftning omfattas personen av? Vilken lagvalsbestämmelse omfattar den situation som personen befinner sig i? Ska bestämmelsen tolkas utifrån en gemensam definition i regelverket eller hänvisar den till nationell lagstiftning? Om svensk lagstiftning är tillämplig, behöver personen även uppfylla svenska villkor för att vara försäkrad för den aktuella förmånen? (Frågan är inte aktuell om prövningen inte gäller rätt till förmån) Ska hänsyn tas till uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller arbetstillstånd alternativt uppehållstillstånd som ger rätt att arbeta för att fastställa om personen ska omfattas av svensk lagstiftning eller vara försäkrad för den aktuella förmånen? 3. Fastställa rätt till förmån, det vill säga har personen rätt till förmånen utifrån förmånskriterierna? Finns gemensamma bestämmelser om förmåner i det aktuella regelverket och befinner sig personen i en sådan situation att bestämmelserna är tilllämpliga? Om det finns gemensamma bestämmelser som är tillämpliga, tar de över de nationella bestämmelserna, eller är de ett komplement? Kan nationella förmånsvillkor på något sätt anses strida mot en förordning, konvention eller annan överordnad internationell bestämmelse som t.ex. EUF-fördragets regler? Är det en sådan situation att det krävs uppehållstillstånd, uppehållsrätt eller arbetstillstånd alternativt uppehållstillstånd som ger rätt att arbeta för att personen ska ha rätt till förmånen? För att kunna besvara fråga 1 2 krävs kunskap om vilka internationella regelverk om social trygghet som gäller för Sverige, vilken personkrets och vilka förmåner de regelverken omfattar, vilka bestämmelser om tillämplig lagstiftning som finns och hur de samverkar med nationell lagstiftning. Det beskrivs i denna vägledning. 16

17 För att kunna besvara fråga 3 krävs kunskap om aktuella förmånsbestämmelser i det nationella och internationella regelverket och andra överordnade internationella regler. De bestämmelserna beskrivs i respektive förmånsvägledning. 17

18 2 EU/EES Detta kapitel behandlar kortfattad historik om EU vilka medlemsländer EU består av betydelsen av fri rörlighet för personer EU-rätt Europeiska unionens officiella tidning EU-domstolen 2.1 Kortfattad historik om EU Det nuvarande europeiska samarbetet började genom att Romfördraget undertecknades 1957 av de sex länder som bildade den Europeiska kol- och stålunionen. Fördraget innebar att den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) bildades. De ursprungliga medlemsländerna var Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Avtalet trädde i kraft den 1 januari Genom Romfördraget åtog sig medlemsländerna inte bara att bilda en tullunion utan också att skapa en ekonomisk gemenskap inom vilken de successivt skulle gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete. Genom Maastrichtfördraget som trädde ikraft den 1 november 1993 bildades den Europeiska unionen (EU) som kan illustreras med tre pelare, där den första pelaren bland annat består av det tidigare EG-samarbetet. EU-fördraget innebar också att EEG-fördraget bytte namn till EG-fördraget. Amsterdamfördraget från 1997 och Nicefördraget från 2000 har inneburit uppdateringar av Maastrichtfördraget. Lissabonfördraget från 2009 har ytterligare uppdaterat tidigare fördrag och har inneburit en del förändringar, bland annat i beslutsprocessen. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) kompletterar EU-fördraget genom mer detaljerade bestämmelser. EUF-fördraget har i och med Lissabonfördraget ersatt det tidigare EG-fördraget. När Lissabonfördraget trädde i kraft bytte vissa institutioner namn EG-domstolen bytte till exempel namn till EU-domstolen. Även tidigare hänvisningar till EG-domstolen har ersatts med hänvisningar till EU-domstolen. 2.2 Medlemsländer I dagsläget består EU av 28 medlemsländer. Dessa är Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien och 18

19 Nordirland (i fortsättningen benämnt Storbritannien), Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Till och med den 30 april 2004 bestod EU av 15 medlemsländer. De var förutom Sverige, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland och Österrike. Den 1 maj 2004 tillkom 10 nya medlemsländer nämligen Cypern (den grekcypriotiska delen), Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Den 1 januari 2007 utökades EU med ytterligare två nya medlemsländer, Bulgarien och Rumänien. Den 1 juli 2013 blir Kroatien medlem i EU. 2.3 EU-rätt EU:s rättsakter kan grovt indelas i primärrätt och sekundärrätt. Andra centrala delar av EU-utgörs av EU-domstolens praxis och vissa grundläggande rättsprinciper. Med primärrätt avses de grundläggande fördragen, t.ex. EUF-fördraget. Sekundärrätten innefattar de rättsakter som med stöd av fördragen antagits av EU:s institutioner, exempelvis förordningar (som förordning (EG) nr 883/2004) och direktiv. Till sekundärrätten hör även de avtal, exempelvis associationsavtal eller samarbetsavtal som EU har ingått med tredje land. EU-förordningar gäller inom hela EU och ska inte införlivas i nationell rätt på något sätt även om vissa bestämmelser i en förordning kan hänvisa vidare till nationell rätt. De är direkt tillämpliga inom alla medlemsländer och är bindande för bl.a. nationella myndigheter. Ett direktiv är med avseende på det resultat som ska uppnås bindande för varje medlemsland till vilken det är riktat, men det överlåts åt länderna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Ett beslut är bindande i alla delar. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig, är det bindande bara för dessa. Rekommendationer och yttranden är inte bindande (artikel 288 EUFfördraget). EU-rättsliga bestämmelser kan ha direkt effekt. Det innebär att bestämmelsen kan åberopas av enskilda vid en nationell domstol och normalt också att den ger enskilda rättigheter. För att en bestämmelse ska ha direkt effekt ska den vara tillräckligt klar, precis och ovillkorlig. EU-rättsakter som fördragen, förordningar och direktiv kan ha direkt effekt. 2.4 Europeiska unionens officiella tidning EU:s rättsakter publiceras i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) som består av olika serier varav L- och C-serierna är de viktigaste. Tidningen kommer normalt ut varje arbetsdag. Fram till och med den 31 januari 19

20 2003 var tidningens namn Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). L-serien innehåller nya rättsakter som antagits av EU:s institutioner, till exempel förordningar, direktiv och beslut. L-serien fungerar som en författningssamling för EU-rätten, och en rättsakt kan normalt bli giltig först när den offentliggjorts i EUT:s L-serie. C-serien innehåller olika upplysningar, till exempel yttranden från EU:s institutioner, meddelanden från kommissionen, domar från EU-domstolen, eurons dagliga växelkurs m.m. C-serien är utvidgad med en CE-serie som endast publiceras elektroniskt. CE-serien innehåller förberedande rättsakter, till exempel förslag från kommissionen och betänkanden från Europaparlamentet. 2.5 EU-domstolen EU-domstolen har i huvudsak två funktioner. Den prövar om EU: s institutioners och medlemsländernas åtgärder eller uteblivna åtgärder är i enlighet med fördragen. En sådan prövning kan ske inom ramen för ett mål om fördragsbrott. Kommissionen eller ett medlemsland kan väcka talan för fördragsbrott vid EU-domstolen. Fördragsbrotten kan gälla rättsakter, men kan också vara följden av ett aktivt eller passivt förhållningssätt. Det kan exempelvis vara i form av ett antagande av en text som strider mot EU-lagstiftningen eller en uttrycklig vägran att upphäva en motstridig bestämmelse. Underlåtenhet eller försummelse kan till exempel uppstå genom att ett medlemsland införlivar ett direktiv i sin nationella lagstiftning för sent. Domstolen kan även på begäran av en nationell domstol tolka unionens rättsakter. Det sker genom ett så kallat förhandsavgörande. Domstolens förhandsavgörande är bindande för alla medlemsländer, inte enbart de länder som varit parter i processen. 2.6 Fri rörlighet Den fria rörligheten för personer, som bland annat förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EEG) nr 1408/71 främjar, är en av fyra friheter som har sin grund i artikel 45 i EUF-fördraget. De tre övriga friheterna är fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. Den fria rörligheten för personer innebär inte bara att direkta hinder för människors rätt att fritt röra sig över gränserna avskaffas. Dessutom ska indirekta hinder undanröjas, dvs. omständigheter som kan bidra till att möjligheterna att fritt flytta inom EU inte utnyttjas. En sådan omständighet kan vara att människor riskerar att förlora sin sociala trygghet om de flyttar till ett annat land inom EU. 20