Denna bok ges ut under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige License

Transkript

1 Denna bok ges ut under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige License Du får: Dela att kopiera, distribuera och sända verket På följande villkor: Erkännande. Du måste ange upphovsmannen och/eller licensgivaren på det sätt de anger (men inte på ett sätt som antyder att de godkänt eller rekommenderar din använding av verket). Ickekommersiell. Du får inte använda verket för kommersiella ändamål. Inga bearbetningar. Du får inte förändra, bearbeta eller bygga vidare på verket. 1

2 Jorden Zoo Av Robert Storm Till minne av DNA, i ett försök att likna mästaren. Tack för skratten, galenskaperna och fisken. 2

3 Intro Det var en helt vanlig dag. Eller i alla fall så vanlig en dag kan vara i ett oändligt universum. Eller åtminstone ett väldigt, väldigt stort universum. Om man tittade riktigt noga, så var det nog inte ens en vanlig dag. Det var faktiskt så långt ifrån en vanlig dag man kunde komma. Det var en revolutionerande dag. Man skulle ha kunnat säga att den här dagen placerade alla andra dagar i skuggan av sin makalöshet. Det var en dag som föräldrar skulle ha berättat om för sina barn. Det var en dag som barn skulle ha berättat om för sina mjukisdjur under ett fantasifullt teparty, där kapten kanin skulle säga att teet var för kallt, mamma björn skulle oja sig och vara orolig för framtiden och där den luggslitna dockan som gjorde ett förnedrande dåligt försök att föreställde Nasse från Nalle Puh inte skulle säga någonting alls, för han pratade minsann bara om pengarna var rätt och det fanns ett färdigskrivet manus. Det var en dag som konspirationsteoretiker drömmer våta drömmar om, även om de på det hela taget drömmer våta drömmar mest hela tiden, då det ligger i konspirationsteoretikernas natur att alltid misstänkta att det är någon annans drömmar som de drömmer och att de är just våta. Alltid med den tillhörande växande misstänksamheten att dessa drömmar blir inplanterade i dem under sexuellt obehagliga former. Det var en dag som skulle ha fått en SETI-anställd att tala osammanhängande, utan att alkohol på något sätt skulle ha varit inblandat. Det var en dag som skulle ha blivit ihågkommen, om någon av alla dessa människor hade vetat vad som hände just denna strålande dag. Det var en magnifik, otrolig och sanslös dag. Det var inte ens en dag. Det var natt, och planeten Mars höll just på att bli koloniserad. Herr President. sa en försiktig röst. Så försiktigt att det var underförstått att personen rösten riktade sig till inte skulle uppfatta ljudet. Herr President. Lite högre den här gången. Personen som rösten riktade sig till vände sig i sin skamligt stora säng, men vaknade inte. Herr President. Ännu högre. Personen muttrade något till svar, uppenbarligen i det svårdefinierade området mellan sömn och vakenhet. Herr President! Alldeles för högt. Personen satte sig upp i sängen och spände sina sömndruckna ögon i röstens ägare. 3

4 Jag ber om ursäkt, herr President, det var inte meningen att väcka er. Rösten tystnade en stund innan den fortsatte, som om den just förstått det ologiska med sitt senaste påstående och letade alternativa meningar som på något sätt kunde backa upp det senaste påståendet. Inte så här sent, menar jag. Eller, jag skulle ju helst inte ha velat väcka er alls i natt, herr President. Inte för att jag ville, jag skulle helst ha legat och sovit själv, herr President. Jag menar, självklart skulle jag ha stigit upp om det handlade om en riktigt viktig sak, herr President, vi skulle ju naturligtvis inte ha låtit er fortsätta sova. Inte för att vi menar att störa er, herr President. Rösten blev mer och mer andfådd. Men, men det är en riktigt viktig sak herr President, och.. Parker. Ja, herr President? sa den namngivna rösten. Om du inte förklarar vad det här handlar om i din nästa mening, kommer jag att ge dig sparken. Rakt av. Men lita på mig, Parker, när du lämnar den här byggnaden, kommer jag att behålla en av dina kroppsdelar som souvenir. Förstått? Berätta nu vad det här handlar om, annars kommer du själv inte att få välja vilken kroppsdel. Herr, President, någon har landat på Mars. Har vi landat på Mars. Varför har jag inte blivit informerad? Du blir informerad nu, och nej, det är inte vi. Har USA lyckats landstiga på Mars?! Nej, herr President sa Parker. Japanerna? Nej, herr President sa Parker. Ryssarna? Nej, herr President sa Parker. Kina har väl inte... Nej, herr President Indien, Australien, England, Frankrike?...Kanada? Nej, herr President..S..Svenskarna? sa Presidenten med en röst som, på ett synnerligen förnedrande sätt för den lilla nordliga nationen i Europa, helt klart inte trodde på det den just sagt. Parker var tyst. Han funderade som bäst på om Presidenten just skämtat och om det därför var dags att skratta. Han hade missuppfattat sin Presidents humor förut och hade obehagliga minnen av att stå mitt i natten i city och försöka hitta en kaninförsäljare. Det hade tagit honom 4

5 fyra kalla timmar att inse att kaninförsäljare för det första var väldigt sällsynta i city. För det andra, att de kaninförsäljare som möjligtvis fanns, troligtvis hade samma arbetstider som andra försäljare. Fyra kalla timmar att inse att herr President hade utsatt honom för ett litet skämt. Parker hade därefter försökt att lära sig skilja på när hans President ämnade skämta och när Presidenten var allvarlig. Det hade resulterat i några smärre incidenter med några nybildade land i Afrika, men inget allvarligt. En förargad Afrikansk president, en förälskad Afrikansk presidentdotter, två skjutna lejon, en utsmugglad antilop och ett förbud för Parker att någonsin resa till stora delar av Afrika så länge han levde. Ingenting allvarligt. Parker hade sålt antilopen på e-bay till en bonde i USA för 101 dollar. Parker valde att utgå ifrån att hans President inte skämtade om det lilla landet i norra Europa, så han skrattade inte. Säg inte att det landet har.. Nej, herr President. Ingen från Jorden har landat på Mars. Någon annan har landat på Mars. sa Parker. I den lilla byn Fri, placerad förargande nära mitten av det lilla, men mäktiga landet Lakanien, precis så långt ifrån mitten att det inte gick att locka turister till byn med slogans som Stå mitt i smeten, eller Vi står i centrum, vaknade Eric Floats till en av sina vanliga dagar. Eric tillhörde inte den rätt stora skara personer i Fri som ojade sig och riktade avundsjuka blickar på den lilla byn som låg precis i mitten av Lakanien och därmed åtnjöt en aldrig sinande ström av turister varje vår och sommar. Den lilla byn hade hetat Kallgraven efter en historisk incident på den tiden Lakanien hade en kung och den kungen ogillande sina potentiella tronföljare, vilket hade gett till följd att huvuden separerats från sina kroppar, gift placerats i vinglas och ett överlag allmänt psykotiskt mördande. Men på grund av sin ytterst centrala placering och ett par skärpta marknadsförare på kommunalkontoret, döptes Kallgraven om till Mittenby, helt utan protester från byns innevånare. Innevånarna i Fri, som för övrigt hade lämnat in en ljudlig protest bestående av sjutton tusen namnunderskrifter adresserade till Presidenten av Lakanien, om att en by med en sådan viktig historia inte skulle ha rätten att bara ändra namn hur som helst, fick finna sig i att de inte skulle kunna ta åt sig titel som den mest centrala byn i Lakanien. Eric, å andra sidan, gillade Mittenby. Han var egenföretagare och många av hans mest trogna 5

6 kunder kom från Mittenby. Eric hade bra minnen från sin semester under sensommaren för två år sedan, när den största turistvågen hade dragit förbi Mittenby och försäljarna hade sänkt sina priser till mer vettiga, men fortfarande hutlöst höga, nivåer. Eric hade strosat på de runda gatorna som gick i cirklar runt byn och gjorde det svårt att hitta, men var estetiskt vackert. Han hade besökt mittpunkten och låtit en fotograf ta hans bild medan Eric stod bredvid plaketten som förklarade hur mycket i mitten som den aktuella läsaren av plaketten just befann sig. Det hade kostat Eric en tredjedel av sin semesterkassa för att betala för fotot som hade visat sig vara lätt ofokuserat. Men han hade ändå betalat för han var ju trots allt på semester, även om han cyklade hem för att sova på nätterna. Hotellpriserna var så höga att endast två gäster räckte för att förse hotellet med tillräcklig förtjänst för att klara lönerna på personalen under ett halvt år. En bok hade skrivits om de något udda prissättningarna på hotellen i Mittenby. Författaren hade blivit känd, populär och miljonär. Efter en gala, där författaren hade vunnit tre priser, bland annat ett för bästa erotiskt laddade facklitteratur, hade författaren i segerextasen supit sig redlös, tagit en taxi till Mittenby och flyttat in i sviten på det dyraste hotellet i byn. Två dagar senare var han skuldsatt med hundratusen. Eric hade besökt platsen utanför hotellet där författaren landat när han försökt ta sitt liv. Det hade slutat med två brutna ben och räkningar från Mittenbys sjukhus. En plakett hade skruvats fast i tegelväggen. Det fanns visst en likadan på sjukhuset, men Eric hade inte tid att besöka den. Innan han åkte tillbaka till Fri hade han köpt en liten modell, föreställande Mittenby, gjort i trä. Den var gjord som om Mittenby stod placerad på en piltavla. Ringarna följde diskret byns gator och klocktornet som stod i mitten av byn, så när som på tre meter, hade dekorerats med träfjädrar för att symbolisera en pil som satt i bulls-eye. Eric hade placerat trämodellen på väggen inne på sin toalett. Han använde klocktornet för att hänga upp sin blöta handduk efter att han hade duschat på morgnarna. Denna morgon var en måndag och han skulle spendera hela dagen med att baka paj. Det var hans jobb. Han var den enda pajbagare i Fri och han älskade att baka pajer. Äppelpajer, rabarberpajer, köttpajer och vegetariska pajer. Stora, små, varma, kalla, sura, söta och salta. Eric hade till och med experimenterat med att göra ananas och selleripaj, ännu utan lyckat resultat. Han ansåg dock att den perfekta matkombinationen fanns där ute och att det var hans jobb att hitta den. Vem annars kunde göra det, än en pajbagare som älskade sitt jobb? 6

7 Eric satte sig upp i sängen, kliade sin två dagars skäggstubb, gäspade, tittade på klockan på nattduksbordet, upptäckte att han vaknat två timmar för tidigt, lade sig tillrätta i sängen med en suck och somnade om. 7

8 Kapitel 1 Det var en helt vanlig sketen dag. Samma gamla syrelösa, sterila värld. Den totala avsaknaden av atmosfär och nått slags jävla hyfs, ledde till att man dag för dag tvingades stirra på jobbiga stjärnor som tindrade och blinkade något förfärligt. Jobbigast var naturligtvis den närmsta stjärnan som lyste oavbrutet och synnerligen brutalt. Varenda äcklig liten stråle ljus letade sig fram över marken och de nyresta byggnaderna på ett nästan förnärmande sätt. Att vara tvungen att ha på sig ett syreaggregat var inte heller speciellt kul. Det verkade som om konstruktören medveten hade gjort bärselarna helt omöjliga att ha på sig på ett bekvämt sätt, oavsett vem som bar dem. Eller just på grund av vem som bar dem. Någonstans måste det helt klart finnas en designer av syreaggregat som gick omkring med ett hat för allt som hette byggarbetare. Sen var det den opersonliga enfärgade marken, visserligen i närheten av vad man utan att skämmas kunde kalla röd, men med en nyans som på det hela tagen lyckades totalt med att förolämpa betraktaren. Mety hatade marken. Väldigt, väldigt mycket. Så tänkte han, där han gick på titanbalkarna 500 meter över marken. Han hatade den röda marken nästan lika mycket som han hatade stjärnan. Ljuset gjorde det svårt att kommunicera med de andra byggnadsarbetarna på bygget som skulle bli den största rymdhamnen någonsin. Mety visste att han var en aning stereotypisk i sitt sätt att kalla markens färg för röd, istället för de otaliga nyanser som den bestod av. Byggarbetare hade ett rykte om sig att vara grova i sitt språk, något som Mety oftast ansträngde sig för att motbevisa. Men i det här fallet var han allt för upprörd för att rätta sig själv. Konstruktionen som Mety jobbade på skulle, när den blev färdig, höja sig ca 1000 meter över marken och vara ca 3 kilometer lång. Den skulle ha formen av en liggande Plektusblomma, där själva blomman skulle vara vinklad uppåt som om den legat pressad mellan två ståltunnor, med sina runda blad, krona och sina två stjälkblad. I de två bladen skulle radarstationen och biolasernätets kontroller sitta. I stammen skulle personalutrymmen, kaféer, barer och restauranger finnas. Blombladen var, var för sig, en landningsplats för olika flygbolag. Även ett mindre hotell med plats för gäster skulle byggas i mitten av blomman. Titanbalkarna som omfamnade hela bygget i en halv sfär hade som uppgift, inte att bära upp konstruktionen, som många trodde, utan att 8

9 bilda illusionen av en håv. Det skulle fungera symboliskt och förklara hur man skulle fånga in den lilla blågröna planeten, med sitt primitiva liv, med biolasernätet. Syftet var också att visa att hamnen var början på en safariresa och att man inte fick ta med sig några av de primitiva livsformerna hem. Titanbalkarna var också bestrukna med en informativ blå färg, som för att poängtera att nätet var viktigt för helheten av safariresan och inte bara en helt galen utsmyckning av en arkitekt som råkade tycka om färgen blå. Färgen skar sig naturligtvis osmakligt med marken. Det var ett idiotiskt bygge, inte bara med tanke på dess utseende. Mety insåg förstås att titannätet skulle orsaka gigantiska problem för flygbolagen. Mest troligt hutlösa olyckor med mycket stora explosioner. Så otroligt hemska olyckor att antalet flygresenärer efteråt skulle gå ner till ett minimum eller upphöra helt. På grund av titannätet gick det nämligen inte att landa ett stort rymdcharterskepp, om man inte kunde lirka in det mellan nätmaskorna med någon centimeters precision. Något som var omöjligt, då stora rymdcharterskepp hade en vändradie på ett flertal kilometer och i största allmänhet var skandalöst klumpiga. De var byggda för att massfrakta, mer eller mindre fulla, resenärer. Inte för att göra piruetter. Mety insåg också att någon någonstans, inom en snar framtid, skulle blinka frenetiskt med sina färgmembran och huvuden skulle rulla. Men då det inte var Metys huvud som skulle rulla så brydde han sig inte. Det ingick inte i hans jobbeskrivning. Det enda som stod där var: Bygg titanbalksnät. Detta hade visat sig vara väldigt svårt då man knappt kunde urskilja andras färgskiftningar. `Hur ska vi få upp den här skiten och vi inte ens kan prata med varandra?, hade Mety tänkt. Nu hade de flesta kommunikationsproblem blivit lösta med Walkie Visons. Men Mety var fortfarande arg på stjärnan, men mer av envishet än ren ilska nu för tiden. Han var en envis Bezian, som hatade att befinna sig mer än ens tre meter ifrån sin hemplanet. Att nu befinna sig ett flertal ljusår bort gjorde honom, milt talat, skitförbannad. Hans färgmembran, placerade under hakan, fladdrade och blinkade i en myriad av färger, när han försökte kontrollera sin irritation. Han hade inte talat med sin flickvän på tänkofonen på över en vecka. Han hade jobbat på bygget i fyra veckor. Fyra olidliga veckor. Och varför jobbade han på denna rödaktiga, förolämpande högen med sten med ett så svulstigt och uppenbart skrytbygge? För att rika turister skulle kunna 9

10 åka från en liten hög med sten till en annan liten hög med sten en bit bort i rymden. En blågrön liten skruttplanet, med endast ytterst primitiva former av liv. Mety ansåg, att ville någon titta på primitiva former med liv så räckte det att ta en titt i Metys smutsiga badburk, där det för tillfället säkert fanns åtskilliga antal livsformer, varav de flesta säkert var dödliga. För åtskilligt mindre i inträde så kunde Mety lotsa rika turister genom sin lägenhet och peka ut olika sorters mögel och kryp. Det måste vara minst lika intressant som de primitiva varelser som fanns på den blågröna planeten. Mety kunde inte förstå all uppståndelse som hade uppstått när planeten blev funnen. Man hade hittat primitivt liv på andra planeter förut. Till och med mer utvecklade arter än de som fanns på den nya blågröna planeten. Visserligen såg den en aning trevlig ut, med sina färger som påminde om en stor uppsvälld Bezian. Blågrönt var ju en sexig färg, det hade Mety inget emot. Han var däremot osäker på om man verkligen upptäckt en ny planet. Han hade tittat på planeten genom utkiksteleskopet som byggts för att fresta turister att beställa extra tillägg till sitt safariåkande. Saker så som att, klappa en livsform, äta deras mat och sova i deras gryt. När Mety hade tittat på planeten hade han tyckt sig kunna ana ett ansikte i en av bergformationerna och han undrade nu stilla om man egentligen inte upptäckt annat än en planet man redan besökt och vars livsformer var tillverkade i ett Bezianskt labb någonstans. Det skulle i så fall inte vara första gången. Man upptäckte okända platser som ingen någonsin sett titt som tätt, för att i nästa stund stöta på en snabbmatsrestaurang som funnits där i flera år. Ingen hade väl glömt den pampiga ceremonin vid öppnandet av den mytomspunna konungen Birkofrys grav. Man hade precis lyft bort den massiva stendörren framför graven och en grupp upphetsade arkeologer hade just börjat närma sig ingången med nervösa, pubertala telepatpip, då en hel familj, två vuxna Bezianer och deras fyra barn, kom ut ur mörkret med en väska fylld med nyinköpta souvenirer i slagtålig plast föreställande Birkofry i olika mer eller mindre perversa ställningar. Man hade gått in i grottan och där hittat en samling guider, souvenirförsäljare och snabbmatsrestauranger. Då man ansåg att arkeologerna både uppträdde aggressivt och irrationellt, då de slog sönder hela sitt läger och dessutom satte eld på en av sina svävare samt en fridfullt betande Brooz, endast på grund av att de inte var först in i grottan, tillslöt man den med den massiva stendörren. Man släckte också svävaren och hjälpte den svedde och förvirrade Broozen till ett närliggande sjukhus där den raskt hämtade sig, mötte kärleken 10

11 tillsammans med en annan Brooz som varit med om en liknande händelse. En opera skrevs senare till deras ära och de flyttade ut till en äng långt bort från kungliga gravar och arga arkeologer. Mety misstänkte att det här absolut var på väg att bli ett nytt Birkofry och ansåg att man skulle fortsätta experimentera på livsformerna istället, som man alltid gjort. Det här var i och för sig den planet med liv som låg närmast hemplaneten Bez och de två tvillingplaneterna Cez och Dez, men Mety ansåg att uppståndelsen ändå var överdriven. Han kunde naturligtvis inte veta att det på planeten Bez, i denna stund, satt en väldigt glad reklamman vid namn My, vars ansvar det var att göra uppståndelsen just överdriven, och som för tillfället blinkade sig lycklig på en Brisbar, i de inte allt för smutsiga kvarteren i huvudstaden Lu. My var den som kommit på konceptet att marknadsföra den lilla namnlösa blågröna planeten som det häftigaste och senaste turistmålet i galaxen. Stället dit bara de skamfullt rika och megacoola åkte. Har du inte varit där, är du inte någon! hade varit den slogan som skapat panik bland de nyrika och de nycoola, vilket hade dragit med sig hela medelklassen. Ett skrikande begär efter att kunna åka till den lilla blågröna planeten, och att kunna bli serverad kalla drinkar under tiden man åkte dit, hade uppstått. Det hade bildats krav på att en rymdhamn skulle byggas. My hade avancerat från syrekokare till färgfifflare på den kortaste tiden i Beziansk historia. Hans firma hade tjänat så mycket pengar på kampanjen att den nu betraktades som en politisk makt att räkna med. Pengar var trots allt det som styrde hela galaxen och fick den att rotera och hålla ihop, även om det fanns nya optimistiska politiker och ilskna naturvetare och rymdforskare som hävdade något annat. Men sådana personer hade ofta inga egna pengar och hade man inte pengar hade man egentligen ingen talan. Detta försökte My ivrigt förklara där i baren, för en söt tjej som han gärna skulle vilja gnugga färgknölarna med. Många ansåg att hamnen skulle byggas direkt på den lilla blågröna planeten för bekvämlighetens skull, men vissa miljöansvariga hade ansett att detta kunde skada det primitiva liv som fanns på planeten. Ett uttalande som både hade blivit utskrattat och höjt till skyarna som det mest poetiska uttalandet i politiska sammanhang någonsin. Det var dock bara ett mindre bakslag för My som genast hade föreslagit att hamnen skulle byggas på den lilla röda planeten som låg precis bredvid den 11

12 blågröna och som dessutom saknade uppenbart liv. Ingen hade egentligen besökt den röda planeten för att kontrollera, även om många hade ansett att detta vore rimligt. My hade gjort en spektakulär räddning genom att gå ut i media och säga: Titta på den, det är klart att det inte finns nått liv där. Det finns berömda forskare som håller med mig. Även om My aldrig sa namnet på de berömda forskarna, så var det ingen som efter detta uttalande vågade uttala sig. För att säga emot berömda forskare var inget man gjorde lättvindigt. Att göra något sådant kunde kosta en ens karriär, ens heder och möjligtvis också en och annan kroppsdel. Berömda forskare var inte att leka med. Det var inte för intet som hälften av deras budget gick till vapenimport och tortyrträning. Således bar det sig inte bättre än att tre månader efter förslaget om att flytta bygget till den lilla röda planeten, så gick en arbetare vid namn Mety på titanbalkarna 500 meter över marken, som skulle utgöra strukturskelettet till rymdhamnen som skulle bli den största någonsin i Beziansk historia. Mety hade naturligtvis aldrig träffat My. Vilket var tur, då Mety troligtvis hade blivit våldsamt arg och troligtvis gjort hemska saker med My s färgmembran. Speciellt om han fått veta att det var My som var orsaken till att Mety tillbringande sin tid gående på titanbalkar på en liten skruttig röd planet mitt ute i ingenstans, istället för att jobba med någon mindre kontorsbyggnad på Bez. Som för övrigt skulle ha gett bättre betalt. Det hade blivit bråk om vem som skulle få äran att bygga den stora rymdhamnen. Så mycket bråk att vissa större byggbolag köpte in nya fräscha krigsskepp och helt enkelt sprängde bort de mindre bolagen som inte hade råd med de riktigt stora, snygga vapnen. Slutgiltligen blev det budgivning där det lägsta budet vann. Resultatet blev att hamnen nu byggdes av ett företag som lagt sig så lågt att de inte hade råd att bygga med bra eller ens med skamligt dåligt material. Det första de hade gjort var att köpa in titanbalkarna, för de skulle synas utifrån, men i övrigt bestod bygget mest av sopor som återvunnits tre eller fyra gånger. Mety hade aldrig tänkt besöka hamnen efter att den blivit byggt. Risken att dödas av bristfälligt material var alldeles för stor och skulle man ändå dö så skulle man göra det med stil, det hade alltid Mety s far sagt. Dödskrascha rakt in i en komet med en brisdrink in handen. Det var ett stilfullt sätt att dö. Dundra rakt in i en tanksvävare, fylld till bredden 12

13 med omixad brisdrinksvätska, vilket var lätt aggressivt och synnerligen lättantändligt, det var ett stilfullt sätt att dö. Kvävas i sina egna spyor. Det var ett stilfullt sätt att dö. Att få en titanbalk i huvudet var det däremot inte. Mety s ansvar på bygget låg just i att se till att titanbalkarna kom på plats. Han avundades de som ansvarade för att bygga det biolasergaller som skulle se till att inga av de lokala livsformer rymde från den lilla blågröna planeten. Blågrönt var helt klart en underbar färg att arbeta i närheten av. Dessutom hade de arbetarna fördelen av att ha tillgång till skyddsglasögon. Det enda Mety tänkte på hela dagarna igenom, var syredrinkarna han tänkte spendera sin lön på. Då jobbet var klart skulle han bege sig till närmsta Brisbar, vilken senare skulle visa sig befinna sig över sju ljusår bort. När Mety en vecka senare kom att upptäckta detta, i samband med den pinsamt lilla lönen han erhöll från byggbolaget, skulle han inte känna annat än skadeglädje över det mediokra jobb han lagt ner på balkarna. Han skulle inte heller oroa sig för de balkar som helt saknade fästen och laserskruvar och egentligen bara låg lösa på taket av rymdhamnen. Eller att taket troligtvis inte skulle klara tyngden någon längre tid. Inte heller skulle han känna någon skuld för vad de tre behuvade Bezianer han släppte in på byggområdet, kunde tänkas hitta på. Mutan de hade betalat honom för att han skulle släppa in dem, skulle visa sig räcka till långt fler syredrinkar än hans lön gjorde. 13

14 Kapitel 2 Eric Floats vaknade av sig själv ungefär en kvart före de lokala tupparna, vilka skulle ha skämt fjädrarna av sig om de vetat detta. Om de vetat att Eric redan vaknat en gång för över en timme sedan hade de med stor säkerhet dött den besynnerliga tuppdöden som alla bönder fruktade och som börjat inträffa strax efter det att väckarklockan uppfanns. Dog de inte skulle de i alla fall ha fått seriösa psykologiska problem, vilket också alla bönder fruktade. De fruktade alltid en tupp med psykologiska problem mer än en död tupp, för en psykologiskt störd tupp var inget man ville stöta på i hönsgården. Som nummer tre på listan över olyckor som hände just bönder, stod tupprelaterad skada. Allt det här, tuppdöden och tupprelaterade skador, grundar sig naturligtvis i att tuppar generellt är väldigt stolta över att väcka folk. Eric strök en hand genom sitt rödbruna hår, blinkade två gånger med sina ljusblå ögon, vände sig om och somnad. Något som hade glatt alla lokala tuppar och möjligtvis en och annan tupp i grannbyarna om de: 1.) Vetat om det. 2.) Varit vakna. Alla bönder skulle ha jublat av glädje. En kvart senare vaknade Eric av att tuppen gol. Eric hade inget minne av att han vaknat redan två gånger före alla tuppar, så han önskade att bara en gång, en enda, få vakna före tuppen. Då skulle han gå ut, raka vägen till hönshuset några hus bort och gala för tuppen. Han skulle gala så högt och med en sådan entusiasm att tuppen skulle tycka att det var pinsamt att gala efteråt. Han blundade men kunde inte somna. Kudden var för platt. En skam för alla kuddar och Eric riktade en förbannelse till reklamfilmen som gick på tv. Den visat en leende, muskulös, halvnaken man och en leende, vacker, lika halvnaken kvinna. Paret hade uppenbarligen några andra slags kuddar, för deras hade sett väldigt sköna ut. Eric fluffade upp kudden, borrade ner ansiktet och somnade om. En kort odefinierbar stund senare, vaknade han av andnöd och blev tvungen att vända på sig igen. Han somnade om, följt av en uppvakning på grund av att kudden var alldeles för fluffig. Han kastade kudden på golvet, drog täcket över huvudet och somnade om ytterligare en gång. De lokala tupparna hade för länge sedan börjat spana in de lokala hönorna och letade mat i den hårt trampade jorden och skulle säkert inte ha brytt sig om det vetat att de missat att väcka en person några hus bort. 14

15 Så skedde en förändring inne i Erics sovrum. Han kunde inte precisera vad förändringen innefattade, men den var ytterst obehaglig. Låg någon del av kroppen utanför täcket? Eric kände efter. Nej, det var inte det. Kanske solen lyste in? Eric vågade sig på att öppna ett av sina ögon. Nej, persiennerna var fördragna. I de bakre, outforskade regionerna av Erics hjärna, dit hans medvetande aldrig vågade sig av rädsla för att gå vilse, vaknade några elektroniska impulser till liv. Det hade dykt upp ny information och någon var tvungen att skicka informationen någon annanstans för analys. Kanske hade någon annan impuls någon gång stött på liknande information? Alla impulser hoppades på det, för helt ny information var synnerligen jobbig att processera och skulle ta alldeles för mycket tid från det tunga jobbet att upprätthålla Erics dåliga självförtroende. På grund av en feldirigering skickades den nya informationen till fel centrum i hjärnan och resulterade i att Erics vänstra stortå plötsligt började att klia. Eric kliade stortån mot täcket och somnade tryggt om, säker på att det var den kliande tån som var förändringen han hade letat. Några impulser upptäckta att informationen skickats fel och började att leta efter den. Man hittade den långt in i lillhjärnan där den låg ihopkrupen, ensam och rädd. Impulserna tog väl om hand om den och hjälpte den till drömcentrat där de vinkade av den. Efter drömcentrat var det bara en kort bit till Erics medvetande och impulserna tyckte att nått fick faktiskt informationen göra själv om den ville komma fram här i livet. Resultatet blev att Eric plötsligt befann sig springande genom ett brinnande hus. Brandlarmen tjöt och Eric letade frenetiskt utgången. Så vaknade han upp en sista gång den dagen. Brandlarmen övergick till det mer bekanta ljudet av Erics väckarklocka. Den levde om nått alldeles förfärligt så han slog snabbt av den. En väckarklocka var något som de lokala tupparna hade hört talas om, även om bönderna gjorde allt de kunde för att motbevisa dess existens. Allt de kunde, innefattade att avlägsna alla väckarklockor som fanns allt för nära hönshuset, samt att förse tupparna med glada, intressanta hönor. Bland tupparna sades det att väckarklockan skulle konkurrera ut dem alla inom en snar framtid, men så hade man sagt i flera år och än gol tupparna varje dag, om än en aning oroligt. Då och då var det någon som dog eller blev galen, men det kunde ju lika gärna bero på en ilsken och inte alls intresserad höna, som en väckarklocka. Efter en rådgivning hade man kommit överens att det bästa man kunde göra var att helt enkelt behandla väckarklockorna som om de inte fanns. Det var en fluga, om de ens fanns, som säkert 15

16 skulle försvinna snart, eller förbli försvunnen. Inget kunde ju mäta sig med en livs levande tupp som kunde gala i olika skalor och styrka. Bakom kulisserna pågick dock en annan diskussion. Diskussioner som de allmänna tupparna inte hade en aning om. I all hemlighet hade ett elitförband av de största, snabbaste och vackraste tupparna i bygden skapats. Elitförbandet leddes av en tupp som var den obesegrade mästaren efter tjugoen olagliga tuppfighter. Han hade sedan länge insett att väckarklockorna både existerade och var ett stort hot som måste elimineras. Han hade samlat de mentalt starkaste tupparna han kunde hitta. Tuppar som skulle klara av en sanning som allmänheten inte var mogen för. Att väckarklockor fanns och att de snart skulle ta över världen. Truppen bestod av tuppar med de största röda kammar någon någonsin sett. De möttes i hemlighet, de hade hemliga hälsningsrutiner. När de möttes i en grupp med hönor, nickade de hemlighetsfull åt varandra. De hade grader av hemligheter, där det hemligaste var så hemligt att tupparna knappt visste vad hemligheten handlade om. De planerade i tysthet den störta kuppen i alla fjäderfäns historia. Avlägsnandet av alla väckarklockor i världen, med start i staden Fri. Eric tyckte som vanligt att hans säng verkade kall. Den borde inte var det eftersom han legat i den hela natten. Han hade länge trott att det drog in någonstans. Han hade tätat sovrumsfönstret med dyra täntningslister, som han inte kunde namnet på, men som tydligen skulle vara de bästa i branschen. Det hade i alla fall försäljaren på Peters Bygg lovat. Eric var inte säker på om det var Peter själv som han pratat med eller om det var en av hans anställda. Namnskylten på försäljarens skjorta hade varit handskriven och upphovsmakaren hade inte gjort ett bra jobb med textningen. Tätningslisterna hade visat sig värdelösa på att täta någonting över huvudtaget, Eric hade till och med provat täta kartongen tätningslisterna kom i utan framgång. Den enda förändringen var att sovrumsfönstret numer var omöjligt att öppna. Eric misstänkte att försäljarens namnskylt inte hade varit dåligt skriven av en slump. Han steg upp och började irriterat göra sin morgongymnastik. Hans tankar var långt borta på Peters Bygg där han läxade upp en lögnaktig försäljare med en oläslig namnskylt. Han hade börjat göra morgongymnastik efter att han sett en timme reklamtv, medan han försökte återhämta sig från en bakfylla som en av hans bästa vänner hade lockat honom till en helg. Reklamen framhävde alla fördelar med 16

17 att just göra morgongymnastik och att just göra den på morgonen. Eric hade föredragit eftermiddagen eller kvällen, men sa de på morgonen så fick det bli på morgonen. Det skulle vara värt det om man blev framgångsrik, smärt, stark, vacker och fick tillgivna leende halvnakna kvinnor att flockas kring sig, som i reklamprogrammet. Eric trodde personligen inte att morgongymnastiken gav någonting. Ingen han kände hade i alla fall kommenterat att han såg framgångsrik, smärt, stark, eller vacker ut. Inte heller såg han skymten av en enda tillgiven leende halvnaken kvinna. Han hade börjat oroa sig för en svagt antydande bilring runt midjan. Men varje gång han tittade på den löpte hans hjärna amok och kom upp med undanflykter, var av det faktum att han var pajbagare och pajbagare var lite runda till stilen, var den vanligast återkommande. Eric hade på allvar funderat på om inte bilringen gick att klassa som arbetsskada och att det i så fall fanns pengar att hämta på försäkringen. Men det skulle i så fall betyda att det skulle skrivas en massa byråkratiska papper, där det på ett av dem skulle stå: Eric Floats, arbetsskada, fet. Han hade därför lämnat idéen, men den kom tillbaka då och då. Eric forsatte att göra sin morgongymnastik varje dag, då detta verkade vara det bättre alternativet och hade gjort så i flera år nu. Det hade varit jobbigt i början, men nu gick det mesta på rutin. 1-2, 1-2, så där, böj, böj, tänj, knip Sen tog han en snabb dusch, tog på sig sina arbetskläder, ett par blå jeans, en röd kortärmad skjorta och ett vitt, nytvättat förkläde. Han sträckte på sig och bestämde sig klar att möta dagen. Eric bodde på övervåningen i sin pajbutik, i en tre rums lägenhet. Han gick trappan ner till butiken, medan han hummade på en låt som suttit fast i hans huvud i flera veckor. Det var som om tonerna studsade runt i hans skallben och inte kunde ta sig ut och försvinna. Det var en sorglig låt om en kvinna som missat bussen och nu var tvungen att gå istället. Eric förstod inte varför han inte kunde glömma den. Texten var banal, musiken var enformig, och det var dessutom inte hans musikstil. Som vanligt snubblade han på sista steget och gick rakt in i den stol som stod närmast trappan. Det var dags att flytta på den där stolen, men Eric visste inte var han skulle ställa den, så han drog tillbaka den till sin ursprungliga plats. Han slog med en invand rörelse på strömmen till de två ugnarna, som var placerade direkt till vänster om trappan, plockade upp träspaden som han stoppade in och tog ut pajerna i ugnen med. Han snurrade den som den hjälte han sett i gårdagens Hong Kong-actionfilm som hade gått på en av filmkanalerna. Eric upptäckte dock att han inte var i besittning av samma smidighet, då han 17

18 slog ner en blomvas som stod vid kassaapparaten på disken bredvid ugnarna. Vasen splittrades i ett oräkningsbart antal små bitar. Den gick sönder på ett sådant grundligt, häpnadsväckande sätt att det nästan verkade som om vasen ville göra det fullständigt säkert, bortom allt tvivel, att den inte skulle gå att laga. Eric blev förtvivlad och hade det varit någon annan i rummet så hade han skrikit rakt ut för att visa hur förtvivlad han var, men eftersom det inte var någon annan där så släppte han träspaden i golvet och satte händerna omedvetet till kinderna i en klassisk filmposé och blundade en stund. När han öppnade ögonen och tog bort händerna så såg han träspaden på golvet. Han suckade. Han skulle bli tvungen att rengöra den och hämta den andra träspaden från förrådet. Han plockade upp träspaden och tittade närmare på den. Han tittade på vasen. Eller i alla fall på det som var kvar av den. Han hade gillat den vasen, han hade älskat den. Det var inte ens hans vas. Egentligen visste han inte säkert. Eric fastnade i en tankekurva om huruvida det var hans vas eller inte och glömde alla förtvivlade känslor som hastigt drunknade i hans resonemang, då det plötsligt knackade på fönstret till ytterdörren. Det var en knackning han lärt sig frukta och älska. Det var en knackning som fick honom att frysa av skräck och brinna av glädje, något som alltid resulterade i jumna svettningar. Det var Amy. Det var hon som hade kommit med vasen som nu låg i ett ändligt, men till synes oändligt antal odefinierbara bitar. Eric visste inte om hon någon gång hade tänkt ta tillbaka den, eller om han fått den. Det hade varit ett sådant där diffust ögonblick som han ofta upplevde tillsammans med Amy. Hon hade kommit en dag och haft vasen med sig. Han hade aldrig vågat fråga om det nu var hans då den stod vid kassaapparaten, och hon hade aldrig sagt varför hon över huvudtaget tog med en vas till Erics pajbutik. Nu stod hon precis utanför ytterdörren och tryckte nästan sin söta lilla näsa mot glasrutan. Hennes bruna, axellånga hår ramade in hennes ansikte mot rutan. Hennes mörkbruna ögon hade låst sig på Eric. Hon log. Det var ett leende som förvandlade henne från sitt vanliga vardagliga vackra utseende till ett utseende som fick Eric att rodna. Han hade funderat länge på en definition på Amy s utseende. Han hade kommit fram till att hon inte var fotomodellvacker. Hon var ungefär etthundrasjuttio centimeter lång och Eric uppskattade hennes vikt till cirka 65 kilo, med andra ord cirka 40 kilo för mycket för en fotomodell. Hon hade den klassiska timglasformen. Men det räckte inte för att Eric skulle kunna beskriva henne på ett korrekt sätt. Eric kunde endast beskriva henne som en kvinna som såg ut som om hon 18

19 kunde luta sitt huvud mot ens axel och kura upp sig mot en på ett sådant där sätt som fick hela kroppen att sucka av njutning. Hon fick alltid Eric att tänka på en trätimmrad stuga, framför en liten sjö, en filt och en soffa framför en öppen spis, varm choklad i två stora blå koppar och en tallrik var med kanelströdd äppelpaj och vaniljsås. Eric kunde helt enkelt inte beskriva henne på ett enklare sätt. Amy föll in inom Erics kategori: misslyckade raggningsförsök. Det hade blivit rätt många under åren, men Amy var ett av de största misslyckanden Eric någonsin utsatt sig för. Neuronerna blixtrade och skickade elektriska impulser genom axontrådarna i Erics hjärna med sådan fart att myelinet vibrerade. Ordet tryggt flöt förbi Erics medvetande. Erics frustration över sin uppenbara oförmåga att attrahera kvinnor bubblade upp i en kaskad av svårdefinierade känslor. Ordet utseende flöt förbi, tätt följt av ett nytt tryggt. Alla hans försök att intressera bara en ur det kvinnliga släktet, slutade alltid påtagligt pinsamt med vänskap. Ordet Alice flöt förbi, ordet utseende och tryggt flöt förbi samtidigt, krockade med varandra och bildade ordet utseggt tryende, vilket förvirrade en massa av de mer skärpta neuronerna som snabbt bildade en ny kombination. tryggt utseende. Han hade ett tryggt utseende. Eric, du har ett tryggt utseende. Han var 20 år. Han stod på trappuppgången till Alice Timmers hus. Alice Timmer, hans första och enda flickvän. Hon höll sin hand under hans haka, tittade honom djupt i ögonen och sa orden som hade hemsökt honom i över 15 år, innan hon gick in genom sin ytterdörr och försvann ur hans liv. Vad betydde tryggt utseende? Eric hade funderat länge och väl och kommit fram till två slutsatser. Det betydde antingen att han såg snäll, varm och beskyddande ut. Det andra alternativet var att han såg så hejdlöst ful ut att den kvinna som till slut fick nöja sig med honom aldrig behövde vara rädd för att han skulle lämna henne eller vänsterprassla, då detta skulle vara praktiskt omöjligt, eftersom ingen kvinna egentligen ville ha honom. Han hoppades på det första, men misstänkte det andra. Han var tillbaka på Alice Timmers trappa, men den här gången gick en cirkus förbi i bakgrunden. Kameler, elefanter, dansande björnar och jonglerande clowner. Inte för att det hade varit så det gått till för över 15 år sedan, utan för att Erics neuroner helt enkelt ledsnat på just det här minnet och bestämt sig för att piffa upp det lite grann. En liten apa ryckte honom i byxbenet. Han tittade på den. Den tittade tillbaka. Eric Floats, du har ett tryggt utseende. sa den. Eric skrek. Någon blåste i en trumpet. Någon knackade på en fönsterruta och 19

20 Eric insåg att han stått och stirrat på Amy i snart fem minuter, klart över den gräns man tilläts titta på någon innan det räknades som otäckt. Amy log fortfarande. Hon tittade fortfarande på honom. Eric tyckte att det började bli lite otäckt. En svettdroppe letade sig ner för hans nacke och fann ett hem i hans skjortkrage, där den genast började sprida sina, som den uppfattade det, trivsamma dofter för att om möjligt locka till sig andra svettdroppar så att de blev tillräckligt många och kanske skulle kunna bilda en fläck tillsammans. Amy hade varit ett nytt försök, hon hade varit en ny start. Det hade dock slutat som alla de andra, eller inte riktigt som alla andra. Hon hade kommit in i hans pajbutik för första gången för ungefär tre år sedan och hade inte lämnat Erics tankar helt sedan dess. Det hade varit en molnig dag i Fri, vilket hade varit ovanligt. För det mesta var det molnigt och regn. Inte ens fiskarna i frifloden tyckte att det var speciellt roligt längre. När hon hade kommit in genom dörren speglades hennes siluett på golvet en kort stund på grund av det starka ljuset från Morgans lamp- och ljusbutik tvärs över gatan. Eric hade tillfälligt tyckt att han såg ett par vingar sticka ut över axlarna på skuggfiguren, som på en dansande älva eller en besökande ängel. Han hade sedan upptäckt att vingskuggan på golvet kom från de två skyltarna som hängde framför fönstret på Morgans butik. På den ena stod det Öppet varje dag, vare sig mörker eller regn.. På den andra stod det Vem behöver solsken när det finns elektriskt ljus? Amy hade bett om en äppelpaj. Inte speciellt originellt, men hon var ju ny i stan. Han hade gett den till henne som i trans. Hon hade frågat vad det kostade, han hade svarat Eric. Han hade insett vad han just sagt och sett hur röd hon var i ansiktet och ursäktat sig. Hon sa att det var ok, han hade ursäktat sig igen. Hon hade frågat vad det kostar, han hade ursäktat sig ytterligare. Hon hade sagt att hon gärna ville betala nu, han hade sagt att det inte kom på frågan, och ursäktat sig ännu mer. Hon hade gått därifrån och Eric hade slagit sig i huvudet med träspaden. Men det sista han hade sett var ett litet leende, en liten chans att hon hade tyckt att hela situationen var underhållande istället för obehaglig som den egentligen hade varit. Eric tittade mot ytterdörren, på Amy. Han skulle bli tvungen att öppna dörren. Han visste det. Han skulle ju vara tvungen att släppa in sina kunder under dagen och faktumet kvarstod, malande i de bakre regionerna av hans hjärna, att Amy faktiskt jobbade i hans pajbutik. Det var det som var hans stora misstag med henne. Hans misslyckade raggningsförsök, som på något upprörande, obehagligt sätt, förvandlats 20