Statsråden och dreven

Transkript

1 RAPPORT nr 1:2001 Statsråden och dreven Rainer-affären 1983 och Freivalds-affären 2000 LARS NORD

2

3 Statsråden och dreven Rainer-affären 1983 och Freivalds-affären 2000 av LARS NORD

4 RAPPORT nr 1:2001 Statsråden och dreven Text och analys Lars Nord, Demokrati-Institutet, Sundsvall Tidigare rapporter Nr 1 Mediernas roller i demokratin (febr 2000) Nr 2 Lokal mångfald I Lika eller unika? (april 2000) Nr 3 Lokal mångfald II Engagerade och blaserade läsarter (april 2000) Nr 4 Lokal mångfald III Språkriktighet och begriplighet (april 2000) Nr 5 Lindström och Ahlenius (maj 2000) Nr 6 Kvinnor och Medier (juli 2000) Nr 7 Jesús Alcalá (oktober 2000) Nr 8 Lär känna Din nyhetskonsument (oktober 2000) Nr 9 Kroppar utanför fartyget (november 2000) Grafisk produktion MediaMontage AB, Stockholm Tryck Nykopia, Stockholm Utgiven av Stiftelsen Institutet för Mediestudier Stockholm 2001 ISSN

5 Förord Stiftelsen institutet för mediestudier startade sin verksamhet i mars Bakgrunden till etablerandet av stiftelsen var att personer från olika delar av det svenska samhällslivet under en tid diskuterat behovet av ett fristående institut för granskning av och forskning kring journalistiken i svenska medier. Institutet är sålunda helt oberoende av alla politiska och ekonomiska intressen i samhället. Tyngdpunkten för verksamheten inom institutet utgörs av beskrivningar och analyser av mediernas innehåll, funktion och utveckling. I fullgörandet av vår uppgift har institutet ett uttalat intresse av att samverka med andra institut och organisationer där detta främjar ökad kunskap om medierna och bidrar till en vital diskussion om mediernas roll och betydelse i ett demokratiskt samhälle. Vidare eftersträvar institutet att verksamheten ska vara tillgänglig för alla, presenteras på ett verksamt sätt i olika former och därigenom medverka till att en bred allmänhet kan vinna ökad förståelse och respekt för värdet av en vid yttrandefrihet. Ove Rainer, Mona Sahlin, Stig Malm, Björn Rosengren, Anna-Greta Leijon och Laila Freivalds är bara några ledande personer som tvingats avgå från sina poster i samband med politiska affärer. I samtliga dessa fall har de inblandade huvudpersonerna förklarat sin politiska sorti med att trycket från medierna blev för stort. Den politiska makten måste emellertid finna sig i en kritisk granskning och starka medier är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Givetvis kan man även fråga sig om en granskning till varje pris är av godo för demokratin. Det är mot denna bakgrund som föreliggande rapport ska ses. I denna rapport belyses frågan om mediernas roll i den politiska opinionsbildningen genom en jämförelse av mediebevakningen kring två justitieministrars fall; Ove Rainer 1983 och Laila Freivalds De 3

6 frågor som diskuteras i rapporten är bl. a. vad som kännetecknar ett mediedrev och huruvida det rörde sig om ett sådant i de båda fallen. Undersökningen har genomförts av forskare vid Demokratiinstitutet vid Mitthögskolan i Sundsvall. Demokratiinstitutets föreståndare Lars Nord har varit projektansvarig och i forskargruppen har för övrigt ingått Anna Norling, Jonas Ohlsson och Jesper Strömbäck. Professor Håkan Hvitfelt har fungerat som vetenskaplig rådgivare i projektet. Det grafiska arbetet har utförts av Kristina Brink. Undersökningen bör ses som ett bidrag till den fortsatta diskussionen kring mediernas roll i den politiska opinionsbildningen; finns det fog för den hårda granskningen som ofta kallas för ett mediedrev, eller går medierna för långt i sin fokusering på det privata och personliga? Undertecknad vill rikta ett stort tack till författarna för deras bidrag. Gunilla Jarlbro Föreståndare, Stiftelsen Institutet för Mediestudier 4

7 Innehåll Inledning Undersökningens syfte och uppläggning Metod och material Då och nu jämförelse 1983 och Sammanfattning Den politiska journalistikens nya villkor Från politik till affärer Skandalen som nyhet Dreven driver på Händelseförloppen Rainer-affären Freivalds-affären Resultatdel Mediebevakningens omfattning Mediebevakningens inriktning Huvudsaklig tendens Journalistens förhållningssätt Avgångskrav Huvudsaklig vinkling Trivialiserande inslag Spin-off Sammanfattning (vinkling) Huvudsaklig källa Får huvudpersonen komma till tals? Analys och diskussion Litteratur Bilagor

8 Vad vi ser i dag är ett gladiatorspel som är lika förnedrande för alla inblandade: deltagarna, arrangörerna och åskådarna. Du har journalisterna som säger att politikerna ska vara ett föredöme, och du har Mannen och Kvinnan På Gatan som säger att politikerna ska vara ett föredöme trots att alla vet att ingen klarar av att vara ett sånt föredöme. Eller kanske just därför? För vi vet ju att någon förr eller senare faller igenom. Förr eller senare kan man hitta någon liten läckerhet, i form av någon som kört för fort eller hellre rattfull, eller ännu hellre struntat i p- böterna, eller ännu mycket hellre använt tjänstebilen för privat bruk. Och då jagas politikern några varv runt arenan, sen stormar vilddjuren in och sen släpas de blodiga resterna iväg till något landshövdingeresidens i Närke och memoarer på Tidens förlag. Bengt Ohlsson Dagens Nyheter

9 Inledning I september 2000 avgick justitieminister Laila Freivalds efter debatten kring hennes köp av den egna bostaden i samband med att denna omvandlades från hyresrätt till bostadsrätt. Diskussionen gällde främst det moraliskt försvarbara i att ett socialdemokratiskt statsråd på detta sätt agerade i strid mot socialdemokratins officiella bostadspolitik. I november 1983 avgick justitieminister Ove Rainer efter debatten kring hans köp av privatobligationer i syfte att minska sin taxerade inkomst. Inte heller Rainers agerande var olagligt men ansågs privatmoraliskt förkastligt inom socialdemokratin. Fallen Freivalds och Rainer är bara två i raden av politiker eller andra offentliga personer som de senaste decennierna lämnat sina poster efter så kallade politiska affärer. En bidragande orsak till deras avgång har enligt dem själva varit mediernas intensiva och enligt huvudpersonerna överdrivet närgångna rapportering där inga klara gränser dragits mellan offentligt och privat. Medierna har kanske inte skapat affärerna i sak, men mediernas bevakning har i flera fall ansetts vara droppen som fått bägaren att rinna över. Förre centerledaren Lennart Daléus avgång den 19 januari 2001 är det senaste exemplet i raden. Daléus ansåg sig knappast förföljd av medierna, men de var enligt honom själv en bidragande orsak att dra sig tillbaka från politikens maktcentrum. I botten för beslutet låg enligt den dåvarande centerledaren partiets låga opinionssiffror, men skriverierna om Daléus taxiresor hade också bidragit till att göra det mindre attraktivt för honom att stanna kvar. Många är de som skyllt på medierna i samband med sin avgång. Listan mellan fallen Rainer och Daléus kan göras lång: Stig Malm, Anna-Greta Leijon, Per-Anders Örtendahl, Jacob Palmstierna, Björn Rosengren, Mona Sahlin, Sigvard Marjasin och Laila Freivalds. Därtill kan läggast ett stort antal politiker på lokal nivå som funnit medieuppmärksamheten kring den egna personen alltför närgången och därför hoppat av sitt uppdrag. Frågan om mediernas bevakning av politikens personer kan man förhålla sig till på olika sätt. Ett perspektiv är att den politiska makten måste finna sig i en kritisk granskning, och att starka medier är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. God journalistik handlar, sägs det ibland, om att berätta om det som någon inte vill ska berättas. I den meningen måste därför politiker som är inblandade i tvivelaktiga affärer eller vars moral ifrågasätts finna sig i en hård 7

10 granskning. Det går inte att automatiskt skylla på medierna så fort man hamnar i rubrikerna. Samtidigt är det relevant att fråga sig om kritik till varje pris är av godo för demokratin. Om det finns skiljelinjer mellan det offentliga och det privata finns det rimligen också gränser för vad medierna i allmänt intresse bör berätta. Om den kritiska granskningen ersätts av en kritik utan granskning blir de demokratiska effekterna av mediernas rapportering snarast kontraproduktiva de spär på politikermisstroende och ökar klyftan mellan folket och de folkvalda. Automatiska skandalrubriker så fort en politiker gör en utlandsresa i tjänsten är knappast ett exempel på en självständig och professionell journalistik. Tveklöst är det så att nästan all politisk debatt i Sverige i dag förs via medierna. Samtidigt kretsar allt mer av denna debatt kring personerna i politiken. Mot denna bakgrund är det kanske inte så underligt att svart-vita perspektiv ibland slår igenom. Politiker skyller allt på medierna, och uppfattar inte längre deras granskande uppgift som relevant. Journalister ser politiker som potentiella skurkar, och glömmer att de också är människor med såväl förtjänster som brister. En utgångspunkt för den här studien är därför att försöka stimulera till en mer nyanserad diskussion kring relationen mellan medier och politik i samband med så kallade affärer eller skandaler. Om ingenting sägs är det förmodligen skadligt för demokratin, men att alla överdrifter vidareförmedlas är knappast heller det demokratiskt bästa. I så fall återstår den väsentliga uppgiften att granska vad som är relevant och rimligt att rapportera och hur medierna bör fungera i samband med dessa händelser. Undersökningens syfte och uppläggning I fallen med de avgående justitieministrarna kan konstateras att både Rainers och Freivalds avgång föregicks av en stundtals intensiv debatt i medierna. Syftet med föreliggande studie är därför att undersöka och jämföra mediebilderna av dessa två fall med varandra. Vilka likheter och vilka skillnader finns och vad beror de på? Hur utvecklas affärerna i medierna? Vilka aktörer kommer till tals och vilken uppfattning företräder de? Är medierna både aktör och arena (domare och skådeplats)? Är det befogat att tala om mediedrev i dessa båda fall eller följer rapporteringen andra mönster? I denna rapport följer närmast ett kapitel som introducerar några olika tidsbilder. De aktuella åren 1983 och 2000 jämförs här med avseende på politik och mediesituationen och de skillnader som finns i dessa system vid de olika tidpunkterna. Avsikten är att dessa två tidsavsnitt ska spegla typiska drag i medie- och politiksystemen vid dessa tidpunkter och underlätta förståelsen av hur dessa båda affärer beskrivits i den offentliga debatten. Därefter följer ett teorikapitel kring 8

11 medieutvecklingen som diskuterar den politiska journalistikens förändrade villkor, nyhetskriterier och nyhetsperspektiv. Särskild uppmärksamhet ägnas i denna del relationen mellan medier och politiska skandaler liksom det för denna studie centrala begreppet mediedrev: vad är ett mediedrev med avseende på tid, medier, omfattning, samspel och initiativ? Avsnittet refererar också till annan forskning på området, svensk och internationell. Resultatdelen inleds med att de båda händelseförloppen översiktligt beskrivs i syfte att introducera fallen och vad som särskilt kännetecknade varje affär. Resultatdelen omfattar sedan en genomgång av det studerade materialet, både med kvalitativa och kvantitativa redovisningar. I fokus för innehållsanalyserna står frågan om det rör sig om mediedrev i de båda beskrivna fallen. Studien avslutas med en analys av resultatet och diskussion kring mediedrevsbegreppets giltighet. Metod och material Mediematerialet i denna studie granskas genom en kvantitativ innehållsanalys, kompletterad med vissa kvalitativa observationer Denna metod är tveklöst den vanligaste vid studier av det journalistiska utbudet. En rad typer av innehållsanalyser nämns vanligen inom medieforskningen. Det gäller den rent deskriptiva innehållsanalysen som beskriver ett faktiskt medieinnehåll. En sådan analys skiljer sig från den normativa innehållsanalysen, vilken relaterar innehållet till särskilda uppställda normer. En tredje variant av innehållsanalyser är de explorativa eller förklarande i vilka innehållet antingen utgör en oberoende variabel som kan förklara till exempel medieeffekter eller utgör beroende variabel i studier där de bakomliggande orsakerna till medieinnehållet undersöks (Johansson 1998, Shoemaker Reese 1996 och Asp 1986). Den kvantitativa innehållsanalysen bygger på en kvantifiering av det synliga innehållet och en systematisering i syfte att kunna dra generella slutsatser. Strävan efter systematik kännetecknas av att allt relevant material studeras och att data är relevanta för de vetenskapliga problem eller antaganden som formulerats. En annan grundtanke är att forskaren med denna inriktning är skiljd från mätinstrumentet och att det således ska vara möjligt att tack vare precisa definitioner nå samma resultat oberoende av vem som gör analysen. Den kvantitativa innehållsanalysen har fördelen av kunna säkerställa att resultatet blir det samma under vissa klart angivna förutsättningar. Eftersom de olika kategorierna beskrivs noga och den studerade analysenheten är given är det sannolikt att andra som granskar materialet utifrån samma förutsättningar kommer till samma resultat. Kvantifieringen gör det i vart fall fullt möjligt för olika personer att göra en likartad bedömning av vad som varit typiskt i det studerade materialet. Ofta är det korrekt att beskriva metoden som en kvantifiering av data utifrån kvalitativa observa- 9

12 tioner (Asp 1986 och Hvitfelt 1985). Det analyserade medieutbudet är ursprungligen av kvalitativt slag, men kodas och tilldelas olika värden som sedan redovisas i tabeller och diagram. Det kan därför vara korrekt att säga att all kvantitativ analys börjar med någon form av kvalitativ analys, och att skillnaden mellan metoderna inte gäller frågan om tolkningen förekommer utan snarare hur tolkningen går till (Asp 1986). Ett problem med denna kvantitativa metod gäller vilka avvägningar forskarna gör innan artiklar och artiklar och inslag tilldelas olika värden. Vad avgör till exempel om en artikel eller ett inslag i sin helhet ska betraktas som kritiskt eller uppskattande? Får en tematisk tendens i rubrik och ingress större vikt än en helhetstendens i brödtexten? Får ett löp i TV-nyheterna med viss tendens ge vika för inslagets huvudsakliga innehåll? Görs det överhuvudtaget någon koppling mellan de analyserade delar publiken vanligen uppfattar och de värden artiklar och inslagna tilldelats? Förekomsten av eleganta tabeller i ett material kan leda in i en förrädisk tvärsäkerhet. Det är ingen lätt uppgift att kvantifiera kvalitativa iakttagelser. Kvantitativt inriktade forskare bör redogöra för de viktigaste principerna vid kvantifieringen av medieutbudet. Innehållsanalyserna i denna rapport är kvantitativa, men har kompletterats med en sammanställning av vissa kvalitativa observationer i form av typiska citat ur artiklar och inslag. I den kvantitativa delen har varje artikel eller inslag studerats som en enhet, och kodats med avseende på innehåll och inriktning. Kodningen av samtliga artiklar och inslag har gjorts efter ett på förhand konstruerat kodschema, som finns redovisat i bilaga. Principen vid kodningen har här varit att enheten tilldelats de värden som ansetts rimliga vid en total genomläsning enligt den s k huvudandelsmetoden, där den övervägande tendensen i varje analyserad enhet varit vägledande för kodningen. Parallellt med denna kvantitativa innehållsanalys har en noggrann granskning gjorts av allt analyserat material. Nyckelcitat och för varje enhet typiska satser har valts ut och redovisas i studiens resultatdel på ett tematiskt sätt. Valet av citat har gjorts för att öka förståelsen av det analyserade materialet och ge läsaren en bättre känsla för dess särart. Det material som omfattas av denna studie består av artiklar ur de fyra storstadstidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet samt nyhetssändningarna Aktuellt 21.00, Rapport och Nyheterna i TV Studien omfattar artiklar och inslag om Raineraffären 1983 (gäller ej TV 4 Nyheterna) samt Freivaldsaffären Startpunkt för innehållsanalysen har varit den första publiceringen kring varje händelse och slutpunkt den dag då ministrarna tillkännagivit sin avgång. Det innebär konkret att Rainermaterialet omfattar perioden 1 november 9 november 1983 och Freivaldsmaterialet 25 augusti 21 september Värt att notera är att material som innebär artiklar och inslag efter det att avgången blivit känd inte har medtagits, 10

13 då syftet främst varit att studera mediernas roll då utgången av affärerna fortfarande varit oviss. Totalt sett har 89 artiklar och inslag analyserats 1983 och 66 stycken I några fall redovisas i tabeller och figurer ett mindre antal artiklar och inslag då några av dessa ej gått att klassificera. Urvalet av tidningar och TV-nyheter har gjorts för att få med ledande rikstäckande medier med en stor allmän publik. Den relativa tyngdpunkten på breda medier som tabloidtidningar och TV motiveras också med att deras bild av politiken kan antas få större opinionsmässigt genomslag än mer specialiserade och elitorienterade medier, även om de senare har en nog så viktig långsiktig och dagordningsskapande roll. Avslutningsvis kan frågan ställas om det överhuvudtaget är möjligt att jämföra två till det yttre liknande händelser med 17 års mellanrum. Förändringar när det gäller såväl politiken som journalistiken är väl värda att beakta och kommentera i detta sammanhang. Av den anledningen följer här närmast ett kapitel om politiker och medier i Sverige vid dessa båda tidpunkter. Avsikten är att ge en relief till de två politiska affärerna som här granskas, genom att ange några av de politiska och massmediala villkor som rådde 1983 och

14 Då och nu en jämförelse mellan 1983 och 2000 Världen såg radikalt annorlunda ut för 17 år sedan. De största utrikespolitiska händelserna vid denna tid präglades alla av det kalla krigets logik. Natos beslut att placera ut medeldistanskärnvapen i Europa för att möta ett liknande sovjetiskt hot föranledde omfattande allmänna protester i väst och fick de sovjetiska diplomaterna att avbryta de pågående nedrustningsförhandlingarna i Genève. USA invaderade ön Grenada i Västindien för att stoppa en marxistisk revolutionär regim som tagit makten. Sovjetunionen sköt ner ett sydkoreanskt passagerarplan då det sades ha kommit in över sovjetiskt territorium. Efter tre års arbete avslutades 1983 den europeiska säkerhetskonferensen i Madrid med ett slutdokument som bland annat skulle göra det lättare för östblocksländernas invånare att få utresetillstånd. Den polske medborgarrättskämpen Lech Walesa fick Nobels fredspris, men tilläts inte åka till Norge för att hämta priset. Konflikternas tid 1983 Det bistra internationella klimatet präglade också Sverige. Överstelöjtnanten vid flygvapnet, Bertil Ströberg, dömdes mot sitt nekande till sex års fängelse för spioneri efter att ha erbjudit polska ambassaden i Stockholm hemliga handlingar. Den svenska ubåtskommissionen under ledning av Sven Andersson pekade ut Sovjetunionen som ansvarigt för ubåtskränkningen i Hårsfjärden och regeringen framförde en skarp protest i ärendet. Kommissionsmedlemmen Carl Bildt kom att kritiseras hårt i den efterföljande svenska debatten efter att ha diskuterat ubåtsproblematiken med amerikanska försvarsexperter i Pentagon. De säkerhetspolitiska frågorna spelade en mycket större roll 1983 än de gör i dag. Den främsta anledningen var förstås det internationella politiska klimatet: kapprustningen och konkurrensen mellan det kapitalistiskt frihetliga väst och det kommunistiskt totalitära öst. Denna världsbild gav också nationalstaten en annan roll. Världen var uppbyggd kring existensen av nationalstater som antingen tillhörde något av de båda blocken eller, som Sverige, valde att ställa sig utanför dessa block. Men också detta var ett ställningstagande som påverkade möjligheten att forma en egen politik. Sverige var neutralt i förhållande till något, och förtroendet för den neutrala positionen var viktigt. Samarbeten mellan länder var på en väsentligt lägre nivå än i dag. Samarbetsorgan där Sverige fanns med som Efta 12

15 eller ESK-processen för gemensam fred och säkerhet hade mest till uppgift att se till de enskilda staternas intressen och hade inte några överstatliga ambitioner. Nato och Warszawapakten var de mest vitala organisationerna när europeisk politik skulle utformas från väst eller öst. De ekonomiska samarbetsorganen var svagare utvecklade än de militära. Dåvarande EG bestod 1983 av 10 länder. Förutom de sex ursprungsländerna hade Irland, Danmark och Storbritannien tillkommit kom Grekland med. Sverige valde att inte gå med i EG men ingick 1972 i ett frihandelsavtal med EG. En viktig anledning var att många av Sveriges stora handelspartners var medlemmar. Den svenska neutralitetspolitiken var ett viktigt hinder mot att ansöka om medlemskap i EG. Under 1980-talet fanns i Sverige en debatt om hur man skulle förhålla sig till det nya Europa som man då tyckte sig se växa fram, även om det primära under 1980-talets början ändå var det kalla kriget och förhållningssättet till det som neutral stat. Som en följd av detta fanns också andra förutsättningar för de enskilda länderna att föra en självständig ekonomisk politik. Sverige kunde, likt de flesta andra länder, bedriva en effektiv konjunkturpolitik med åtstramningar och expansion allt efter den svenska konjunkturen. Blev kostnadsläget gentemot omvärlden för högt återställde en devalvering snart den svenska exportindustrins konkurrenskraft. Ränteläget kunde justeras i stort uteslutande efter förhållanden i den svenska nationella ekonomin. Krisbranscher erhöll omfattande statligt stöd för att rädda jobben. Den svenska politiken uppvisade ett tydligare konfliktmönster än i dag. Den stora symbolkonflikten gällde införandet av löntagarfonder vilket riksdagen beslutade trots kraftiga protester från näringslivet och den borgerliga oppositionen. I konflikten om löntagarfonderna, som i hög grad bekräftade en ideologisk polarisering i svensk politik, ställdes vänsterpartiernas krav på ekonomisk demokrati mot högerpartiernas värnande om näringsfriheten. Konflikten förstärktes av att socialdemokraterna 1982 övertagit regeringsmakten efter sex år av borgerliga regeringar. Perioden mellan 1982 och 1986 präglades av socialdemokratins återkomst till makten. Sverige befann sig i lågkonjunktur, med ökande skillnader i inkomst och växande underskott i budgeten. Inflationen utgjorde också ett hot mot ekonomin. Ett nytt skattesystem där sänkta marginalskatter var en viktig del drevs igenom. Som första åtgärd vid regeringsskiftet devalverades den svenska kronan med 16 procent och sammanräknat med den redan tidigare devalveringen på 10 procent, gjord av den borgerliga regeringen, devalverades den svenska kronan med 26 procent inom loppet av ett år. Vid rekryteringen till regeringen vid regeringsbildningen 1982 rekryterades också flera ministrar från annat håll än via den traditionella vägen riksdagen. Detta var möjligt efter de avbrott på sex år då socialdemokraterna varit i opposition. Bland dessa alternativt tillsatta ministrar fanns Folkets 13

16 Hus-direktören Bengt Göransson, TCO-ordföranden Lennart Bodström och Postens generaldirektör Ove Rainer ingen av dem hade en plats i riksdagen. Samförståndets tid 2000 På många sätt har de politiska förutsättningarna förändrats kraftigt fram till vår tid. Det kalla kriget är slut efter kommunismens kollaps och Berlinmurens fall Även det fortfarande kommunistiska Kina har anammat marknadsekonomiska principer. USA är världens enda kvarvarande supermakt, men landets globala dominans skapas numera mer av den överlägsna ekonomiska styrkan snarare än antalet kärnvapen. Under Bill Clintons åtta år vid makten växte den amerikanska ekonomin utan avbrott och gjorde USA till en motor i världsekonomin. Frihandelsprinciper och fritt flöde av varor och kapitel har blivit centrala element i 2000-talets världsekonomi. De största förändringarna har möjligen kommit på Europanivån, där EU och EMU står för ett djupgående politiskt och ekonomiskt samarbete mellan medlemsländerna. Utvidgningen av dessa institutioner till att omfatta flera stater är en central politisk fråga. Diskussioner om fördjupat utrikespolitiskt samarbete står på dagordningen i en nära framtid. Det folkvalda EU-parlamentet stärker gradvis sin ställning gentemot de fortfarande mest inflytelserika EUorganen: kommissionen och ministerrådet. Sverige är medlem av EU sedan 1 januari 1995, men har hittills valt att stå utanför EMU. I praktiken har ändå den svenska ekonomiska politiken underkastats internationaliseringens krav. Det har lett till avregleringar, ränteharmonisering, inflationsbekämpning och en sanering av statsfinanserna i syfte att minska budgetunderskott och statsskuld. Kapitalets ökade rörlighet har medverkat till en utjämning av skillnader i nationella skattesystem. Den svenska inrikespolitiken påverkas av EU på flera sätt. Gränsen mellan vad som är utrikespolitik och vad som är inrikespolitik är idag inte alls så tydligt som under tidigt 1980 tal. I politiken kan detta märkas på flera olika sätt. Frågor som tidigare hade en stark nationell prägel såsom jordbruksstöd och utrikespolitik är idag inte alls särkilt nationella. Det finns till och med diskussioner om vissa gemensamma beskattningsregler inom det europeiska samarbetet, för att inte nämna valutasamarbetet och försvarssamarbetet. EU har på många områden lämnat principen om mellanstatligt samarbete och övergått till samarbetsformer av mer överstatlig karaktär. Första halvåret 2001 är Sverige ordförandeland i EU. Sverige driver viktiga framtidsfrågor som utvidgning, miljö och sysselsättning. Möjligheten att påverka utvecklingen i Europa sker inom ett fördjupat och institutionaliserat organ där Sverige är medlem. Detta utgör en klar kontrast till det kalla krigets Europa, där Sverige många gånger hade ambitioner att spela en roll genom att stå 14

17 utanför befintliga allianser. Men Europa har förändrats från att vara en skådeplats för supermaktsrivalitet till att göra anspråk på att vara en enhet där de flesta av Europas stater i dag vill vara medlemmar. Inrikespolitiskt kan också en trend mot ökat samförstånd noteras. Socialdemokratin har vunnit de två senaste valen, 1994 och 1998, och har i dag en solid parlamentarisk majoritet tillsammans med stödpartierna miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsmätningarna visar inga tecken på att ett regeringsskifte skulle vara förestående vid ett nyval. En uppluckring av den forna blockpolitiken har skett på flera sätt framförallt för att folkpartiet, och i synnerhet centerpartiet, gjort upp med den socialdemokratiska regeringen vid olika tillfällen i centrala politiska frågor. Den tidigare givna konfliktdimensionen mellan höger och vänster i svensk politik är inte död på 2000-talet, men måste ses tillsammans med andra, nya konfliktmönster som mellan tillväxt och miljö eller internationalism och isolationism. Samhällsförändringarna är således påtagliga såväl internationellt som nationellt vid en jämförelse mellan åren 1983 och Mot den bakgrunden är det inte märkligt om också betydande skillnader föreligger när det handlar om politiskt beteende och opinion. På flera väsentliga områden har de politiska villkoren förändrats. Det gäller till exempel valdeltagandet. Sverige har alltid haft ett internationellt sett högt valdeltagande. Under en tioårsperiod före 1983, var valdeltagandet hela tiden 90 procent eller mer. Under en lika lång period före 2000 låg valdeltagandet vid alla riksdagsval en bit under 90 procent. Notabelt är vidare allmänhetens förtroende visat samma sjunkande tendens för de politiska institutionerna i samhället. Den parlamentariska situationen har också förändrats kraftigt. Socialdemokraterna och vänsterpartiet hade 1983 tillsammans 186 riksdagsmandat av totalt 349. Centerpartiet var fortfarande ett relativt stort parti även om det under perioden från 1973 och fram till 1983 minskade från 90 mandat till 56 mandat. Efter valet 1998 bildade socialdemokraterna minoritetsregering men med ett nära samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Tillsammans har dessa partier nu 190 mandat. Antalet partier i riksdagen är nu sju. Miljöpartiet har varit i riksdagen och 1994 och framåt. Kristdemokraterna har varit i riksdagen sedan Sammanfattning I sin bok Bråka inte om vår tids demokratisyn presenterar statsvetaren Leif Lewin två olika demokratisyner, samarbetsdemokrati och majoritetsdemokrati (Lewin 1998). Lewin säger sig kunna se olika tendenser i den politik som förts i Sverige från det Oscarianska väldet och fram till idag. Majoritetsdemokratin är en slags demokratisyn där motsättningarna är en viktig del i att kunna komma framåt, genom en öppen diskussion där argumenten presenteras och ståndpunkterna görs tydliga. Detta 15

18 bidrar till att olika ståndpunkter kommer fram, ståndpunkter som ofta står långt ifrån varandra. Alternativen ställs mot varandra, och de alternativ som får bifall är de som genomförs. Detta gör, menar Lewin, underlättar ansvarsutkrävandet. I och med det kalla krigets slut och Berlinmurens fall finns inte längre något yttre hot mot demokratin och dess grundvärderingar. Samarbetsdemokratin kännetecknas av kompromisser, genom att ge och ta kan man på lång sikt uppnå delar av den politik man vill föra. De långsiktiga överenskommelserna ger en stabilitet i politiken, men till priset av färre valmöjligheter. Vidare har samarbetsdemokratin fördelen av att vara mer effektiv med kompromisser kan man hela tiden driva politikern framåt, men resultatet kan bli beslut som ingen egentligen är riktigt nöjd med. Just 1990-talet kännetecknas av ett, enligt Lewins mening, tydligt ökat inslag av samarbetsdemokrati. Vi har haft krisuppgörelsen 1991 mellan socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna liksom samarbetet mellan centern och socialdemokraterna kring sänkta ersättningsnivåer i sjukoch arbetslöshetsförsäkringarna (Lewin 1998). Det är inte alldeles enkelt att schematiskt fånga alla typiska tendenser vid två olika tidpunkter i den moderna politiska historien. Det finns likheter och skillnader som inte har beaktats vid denna jämförelse. En central iakttagelse är emellertid att 1980-talets politiska liv kännetecknades av tydliga konfliktmönster och stora ideologiska motsättningar jämfört med 20 år senare har marknadsekonomin segrat på de flesta håll runt om i världen och de flesta demokratiska länder styrs i praktiken av liberalt sinnade mittenregeringar även om de formella partibeteckningarna varierar. Det centrala för denna studie har här varit att visa upp två tidsbilder och reflektera över hur de kan ha sin betydelse för hur politiska affärer och skandaler skildras i medierna. När det gäller de politiska förutsättningarna kan konstateras att de kan ha sin betydelse för affärerna rådde ett konfliktklimat som sannolikt ganska snabbt partipolitiserade Raineraffären och gjorde den till ett inslag i den vanliga politiska striden fanns inte samma grundmurade politiska motsättningar och det skulle göra det rimligt att anta att Freivaldsaffären delvis utspelade sig mot en annan politisk bakgrund där nya konfliktmönster och perspektiv fick större genomslag. Hur bevakningen av affärerna såg ut beror naturligtvis inte bara på den politiska situationen utan också i hög grad på medierna själva. I nästa kapitel studeras därför hur den politiska journalistiken utvecklats, med särskild betoning på skildringen av medierade politiska skandaler, därefter följer en redogörelse för det empiriska materialet: Rainer-affären 1983 och Freivalds-affären 2000 och hur de bevakades av medierna. 16

19 Den politiska journalistikens nya villkor Politisk journalistik handlar till stora delar om att skildra den politiska verkligheten och det politiska skeendet. Uppgiften att informera medborgarna om detta skeende och ge dem relevant information om viktiga samhällshändelser brukar, tillsammans med granskningsuppgiften och forumfunktionen, framhållas som grundläggande för massmedierna i den moderna demokratin (SOU 1995:37). Inte desto mindre brukar i journalistforskningen ofta framhållas att medierna av olika skäl ger en bild av politiken som aldrig kan bli en spegling av verkligheten (Strömbäck 2000, McNair 1998 och Hvitfelt 1989). Detta kan bero på såväl faktorer utom som inom medierna. Till den förra kategorin kan kan nämnas samhällsekonomi, politik, konkurrenter, annonsörer, källor och publik och till de interna faktorerna journalisternas bakgrund och erfarartiklar och inslag, redaktionell organisation och företagsledning. Forskningsmässigt brukar studier av journalistikens produktionsvillkor framhållas som ett huvudområde för journalistikforskningen (Shoemaker-Reese 1991 och Nord 2000). Flera svenska studier kring mediernas bild av den politiska verkligheten konstaterar att förekomsten av en medielogik, eller en dramaturgisk form som uppmuntrar det avvikande, spekulativa, personliga och konfliktfyllda i stor utsträckning ger en bild av politiken som inte överensstämmer med verkligheten (Strömbäck 1998, Bergström 1994 och Asp 1990). Utvecklingen kan sägas ha lett till en samtidig personifiering och elitisering av allmänhetens bild av politiken, då allt färre medborgare har egen erfarenhet av detta område. Partiledarna är via TV väl bekanta för oss alla, medan få invånare känner igen det egna kommunalrådet som skyndar över Stora torget. Politiken har medialiserats. Från politik till affärer När det gäller den politiska journalistiken i Sverige kan först konstateras att den under stora delar av förra seklet var nära sammankopplad med det politiska systemet och föga självständig gentemot detta system. Flera av de första moderna dagstidningarna i Sverige var visserligen delvis grundade i syfte att driva en egen opinionsbildning för att driva på den politiska utvecklingen i landet i demokratisk riktning, men när demokratin och parlamentarismen väl var vunnen runt 1920 utvecklades den svenska dagspressen till en renodlad partipress, där olika tidningar stödde olika existe- 17

20 rande politiska uppfattningar, inte bara på ledarplats utan också i övrigt redaktionellt innehåll. Den svenska partipressen innebar inte bara ett innehållsmässigt politiskt färgat innehåll partier etablerade sig också som ägare av dagstidningar och tidningsmarknaden formades efter politiska behov (Nord 2000). Den politiska kopplingen till journalistiken förstärktes genom genombrottet för radio och TV, som båda formades i ett public service-system med breda samhällsintressen representerade i styrelsen och där programverksamheten reglerades i ett avtal med staten med krav på opartiskhet och saklighet i den politiska rapporteringen. Sveriges Radio och Sveriges Television hade inte som pressen ensidiga partipolitiska band, men väl en bred politisk förankring (Hadenius 1998). Mångfalden i pressen garanterades genom många tidningar med olika partifärg, mångfalden i etermedierna upprätthölls genom att monopolliknande radio och TV utfäste sig att släppa fram olika politiska röster. Dagens etermedielandskap karaktäriseras dock av ett blandsystem, med både public service-verksamhet och en privat sektor, vilket har påverkat programinnehållet då utbudet av underhållningsprogram har ökat (Hadenius - Weibull 1999). I Sverige, liksom i flertalet andra västeuropeiska länder präglas emellertid utvecklingen under senare delen av 1900-talet av en tilltagande avpartipolitisering av de nationella mediesystemen och ett ökat utrymme för journalistisk professionalism (McQuail - Siune 1998). Idealet om en självständig journalistroll har förvisso alltid varit stark i en anglosaxisk medietradition där medierna som granskande motvikter till statsmakterna ofta framhållits. Den allmänna efterfrågan på journalistiskt material präglat av sakligt innehåll och relevant information kan emellertid sägas vara den avgörande förklaringen till att politiska värderingar i mycket hög grad ersatts av journalistiska förhållningssätt på de flesta redaktioner. En bidragande faktor som underlättat professionaliseringen har självklart också varit journalistutbildningens framväxt och stärkandet av den journalistiska yrkesidentiteten. Med professionaliseringen av mediesystemet har journalisterna som kollektiv mer blivit en självständig maktfaktor vid sidan av övriga maktgrupperingar i samhället (Patterson 1998). Det är emellertid knappast korrekt att schematiskt beskriva utvecklingen av den politiska journalistiken som en övergång från politiska till professionella ideal i det journalistiska arbetet. En förändringsprocess, minst lika stark som professionaliseringen och avpartipolitiseringen av mediesystemet, är en parallell kommersialisering och marknadsstyrning av journalistiken som till inte oväsentlig del också påverkar bevakningen och rapporteringen om den politiska utvecklingen (Hvitfelt 1999 och McManus 1994). En viktig förutsättning för kommersialiseringen kan spåras i en medveten strävan hos den politiska makten att av effektivitetsskäl avreglera befintliga mediesystem och öppna fältet för konkurrens. I de fall politiker inte 18