Redaktörens Rader. Vi Östra Realare nr 31, Föreningen Östra Realare. Observandum

Transkript

1 Nr

2 Vi Östra Realare nr 31, 2007 Redaktörens Rader Nummer 31 April 2007 Grundad 1954 Organ för Ansvarig utgivare: Jan Berglund Redaktion: P-O Lindström, chefredaktör. Karsten F Larsen Håkan Stålfors Omslagsbilden väcker minnen: Barndom, sommar och GLASS! Detta nummer av Vi Östra Realare är det sjätte som nuvarande redaktion presterar. På sätt och vis blir det svårare och svårare eftersom vi söker undvika att upprepa oss. En nyhet i detta nummer är att vi på initiativ av skolans rektor och vår kamrat i styrelsen, Urs Göbel, inleder ett samarbete med skolans elevtidning Östra. Vi skall byta redaktionellt material och ser fram emot att få trycka artiklar skrivna av elever i skolan, samtidigt som vi hoppas att något av det material vi producerar kan intressera dagens elever. Vi kan glädja oss åt att Hans Dahlmans besök i höstas gav både en trevlig kväll och ett roligt inslag i tidningen. Det känns à propos honom rätt med den sortens föreningsmöten. Bröderna Wästberg och Clarence Crafford har varit populära föredragshållare och det finns fler gamla elever som vi försöker intressera för ett besök i sin gamla skola. I höstas var det 40 år sedan en lärarstrejk gav Carl Bildt tillfälle att framträda i TV och det är med glädje vi kan publicera vår styrelsekamrat Gunilla Bolinders anteckningar från den händelsen. Jag vet inte om hon förekom i något TV-program på den tiden, men idag är hon som läkare känd som en hängiven rök- och snusmotståndare. Hon var för en tid sedan nerbjuden till Kapstaden för att argumentera för snusets skadliga effekter och på så vis motverka Swedish Match snuskampanj. I övrigt måste jag fortsätta uppmana Er läsare och föreningsmedlemmar att bidra med bilder och uppslag till kommande nummer. P-O Lindström Chefredaktör Artiklar, bilder och andra bidrag till nästa nummer mottages tacksamt. Adress: Karlavägen Stockholm Observandum Detta nummer av Vi Östra Realare utkommer i april Det föregående numret (Nr 30) daterades oktober 2005, då tidningen förelåg färdigredigerad. Tryck och distribution skedde dock först på våren Någon utgåva 2006 kommer alltså inte att finnas. Visst finns på webben! Gå till och välj Föreningar i menyn till vänster. 2

3 Nostalgi Vi Östra Realare nr 31, 2007 Hans Dahlman, Student-62 från ÖR, är för de flesta känd som signaturen Lelle Printer och även en välbekant radioröst i satirprogrammet På håret. Vid höstmötet 2006 kåserade han över temat Nostalgi eftersom han nyligen utkommit med boken Pojkarnas nostalgibok det skimrande 50-talet. De församlade medlemmarna uppskattade tydligt innehållet, som om det varit deras egna minnen. Genom vänligt tillmötesgående från Hans har Vi Östra Realare fått tillfälle att här återge ett litet utdrag ur boken, som vi hoppas skall ge mersmak! Redaktionen Plugget en värld för sig På 50-talet gick alla i den klassiska Folkskolan, världens första, från 1842, innan Enhetsskolan kom på allvar. Några gick vidare till den femåriga realskolan och tog realen i trista gråa mössor, ganska få gick igenom gymnasiet och tog studenten och vann sina vackra vita mössor efter en krävande tentamen med censor och allt. I början av 50-talet var det fortfarande lugnt på skolfronten, men i slutet hade reformerna hunnit röra om i grytan och gjort både lärare och elever oroliga. Och skolor med enbart pojkar gossläroverk eller enbart flickor flickskolor försvann också. Det märkvärdigaste med denna gamla skola var kanske att många som gick bara sju klasser i folkskolan var förvånansvärt duktiga i Modersmålet och Räkning. Knappast sämre än dem som går ut Grundskolan idag. Och i geografi och historia var de sannolikt bättre. Folkskolan hade en hög lägstanivå, som man skulle sagt idag, tack vare en enkel organisation, klara mål och viss disciplin. Folkskolelärarna liksom adjunkterna vågade vara auktoriteter. De sa till så fort de såg något dumt, såg inte mellan fingrarna. Nolltolerans. De hade relativt hög status. Men alla lärare var förstås inte lika framgångsrika. Med en fyrfältstabell kunde man dela in dem i a) de stränga, som var sadistiska b) de stränga, som var inspirerande c) de snälla, som var inspirerande och d) de snälla, som bara var förvirrade. Den tidens lärare stod i ännu högre grad än nu ensamma i klassrummet, de var kaptener på sitt skepp, utan nån styrman att tala med. Solitärer. Envåldshärskare. Regissörer för den teater som spelades i varje lärosal. De kunde därför ostört utveckla sin ledarstil, så att den framåt pensionsåldern kunde bli extremt egenartad. Det finns en uppsjö historier om läraroriginal, men de behöver inte berättas, ty varje läsare har sitt eget minne av dem: Tjocka Lund, Röda Rudolf, Flaskan, Klossen, Matahari, Caligula, Halte Jesus och Gestapo-Lasse. Vi elever trodde ju att de talade om oss i kollegierummet. Att de jämförde och återgav dumma svar och diskuterade tänkbara bestraffningar. Senare i livet fick man klart för sig att de aldrig yppade nånting om sin egen lärargärning för sina kolleger, man ville ju framför allt inte avslöja några svagheter. Den snälla fröken Höstterminen 1950 började jag i första klass i Klara Folkskola för fröken Brunn. Hon var väldigt snäll. Men man måste stå upp och svara och alla fick tala om vad de hette. - Vad heter du då, kom frågan till mig. Kallsvetten kom, man anade det värsta. - Hans, försökte jag. - Jo, men du heter väl något mera? - Johan. - Men du har ju ett tredje namn, va? - Jävla käring, tänkte jag, men pep tyst: - Teofron! - Högre, sa fröken Brunn. - TEOFRON! Hela klassen hoppade upp ur bänkarna och tjoade glatt: - Till och från! Till och från! Han heter Till och från!!! 3

4 Vi Östra Realare nr 31, 2007 Fröken Brunn var snäll. Hon menade inte att vara så elak. En gång hade fröken Brunn tagit fram en plansch med flaggor från hela världen och så frågade hon vilka färger som var vackrast. - Blått och vitt, föreslog jag. Det blev alldeles tyst en lång stund. Sen tyckte fröken Brunn att hon måste förklara det oförlåtliga misstaget. - Du har kanske släktingar i Finland. - Nä, jag tycker att blått och vitt är snyggt ihop. - Du menar blått och gult! - Näe, gult och blått passar inte så bra Detta var början på en tillvaro som avvikare, att aldrig oreflekterat följa den stora majoriteten. Det fanns disciplin. Men knappast särskilt förtryckande. I småskolan när man var förstagluttare, andraglidare eller tredjeklassar silltunna skulle man ställa upp utanför klassrummet, gå in tillsammans på lärarens signal, sätta sig ned utan att slamra med bänkarna, räcka upp handen, när man kunde svara och stå upp när man svarade. Man fick inte ta med ytterkläder in i klassrummet och inte ha mössan på sig inomhus. Den som pratade (för högt och mycket) på lektionen fick anmärkning. Det fanns inga kvartssamtal, men betyg i uppförande och ordning. Det behövdes inte mycket prat och många för sena ankomster för B i ordning. B i uppförande var värre. Några av grabbarna kunde omöjligt sitta stilla, de knuffade på dem ikring sig, kastade kritor och papperstussar, slogs på rasterna och sparkade på skolporten så att det blev märken eller skar med kniv i bänklocket. De hade väl ADHD eller Damp eller Asperger fast man inte visste det på den tiden. Sådana fanns det några stycken i varje klass, numera tycks de vara i majoritet. Skolans inre hotbild Det fanns många hot i skolan. Skoltandläkaren uppe på vinden var hemsk. Borrarna var rena monstren och lät så också. Tandläkaren sa att man skulle vara duktig och göra lagningarna utan bedövning. Så duktig var man inte. Bedövningsnålen var tjock. Precis som nålen, när man skulle vaccinera sig. Då måste man också vara duktig. Eftersom det stod flera andra barn och tittade på var man duktigare då. Lungröntgen var också läskigt. Det gjorde inte ont, men skivan man skulle pressa bröstet mot var iskall. Ljuset var också iskallt. Och så surrade det på något olycksbådande sätt. Man förstod att nazisternas tortyr var något liknande. Andra elever kunde också vara ett hot. Mobbning existerade även på 50-talet. De som var rödhåriga och hade fräknar och glasögon förföljdes. Dem sprutade man vatten på eftersom man måste släcka eldsvådan. De som var duktiga skälldes för plugghästar - dock inte utan viss respekt. Man hade ju läst om Sivar Ahlruds tvillingdetektiver och deras kusin Hubert. Där fanns både rödhåringar och en glasögonorm och plugghäst i hjälterollerna. De som var fattiga och hade trasiga kläder fick också veta det. Och de som inte hade innekläderna, fick inte stå så nära centrum i klustret av klassens populäraste grabbar. När det var populärt med svarta skinnjackor, fick jag en blågrön galonjacka för 25:- från Åbergs herrekipering i Gamla Stan, där Far kände ägaren. När man skulle ha en beige duffel, fick jag en mossgrön lodenrock. De gröna nyanserna som skapade så mycket lidande kommer jag aldrig att glömma I varje klass fanns det en tjockis och en som var lite kort och spenslig. En Butcho och en Lillis. Tjockisen blev bara mobbad om han inte också var stark. Annars tilltalades eleverna med efternamn, även sinsemellan, åtminstone i realskolan och gymnasiet. På det viset störde det inte att de flesta hette Lars eller Hans. I en klass fanns det sex Lars och fem Hans, om man inkluderade Lars-Olof och Lars-Erik. Varför föräldrarna var så fantasilösa undrade man inte heller över. Hette någon Hjalmar eller Rutger kunde det också bli en mobbningsorsak. När någon mobbad ville ge igen kunde det bli slagsmål. Inte alls så våldsamt som i Guillous Ondskan, men i alla fall. Alla stod runtomkring och ropade Mera blod! Mera blod! Men det menade man inte. 4

5 Vi Östra Realare nr 31, 2007 Korvgubbarnas mystik Utanför skolgårdarna stod en korvgubbe eller en glassgubbe, beroende på årstid och väderlek. Korvgubbarna ansattes då och då av Hälsovårdsnämnden, som drog in tillståndet när snusket var alltför påfallande. Vi ungar brydde oss knappast. Men man såg ju sorgkanterna under naglarna. Och när duvorna hade släppt kluttar på korvlådans lock, som korvgubben nödtorftigt försökt torka av, då avstod man kanske från mellanmålet den dagen. Korvgubbarna hade namn: Korv-Acke, Korv-Johan eller Korv-Walle. Det sades om någon av dem att han egentligen var miljonär. Hur det gått till fanns det olika teorier om. Antingen hade han levt sparsamt och stoppat pengarna i madrassen eller satsat korvvinsten i aktier. Säkert var att de tjänade rätt bra på sina korvar, i synnerhet om de fått option på ett bra ställe. Han som stod på Klara Västra Kyrkogata med Klara Folkskola på ena sidan och ingången till Esseltes stora komplex på den andra var lyckligt lottad. Man beställde inte korv; En slang, löd ordern. Ibland En slang i vagga med mycke spackel, dvs en korv med bröd och mycket senap. Senap kunde också heta halka. Ketchupen kom lite senare på 50-talet. Priset steg under decenniet, men 45 öre var länge gångbart, hade man inte det kunde man tjacka bara ett brö med senap på för 15 öre. Glassgubbarna var desamma som korvgubbarna. De dök upp efter några veckors semester i slutet av april och var ett vårtecken. Då köpte man glass även om det var nollgradigt i luften. De billigaste pinnarna 30-öres fanns i smakerna päron och vanilj. Femtioöresglassarna smakade vanilj, jordgubb eller kokos. Top Hat kom inte förrän i slutet av 50-talet. Det fanns på 50-talet glassar som hette Alaskapinne med päron eller vanilj för 30 öre, Puckstång kostade 50 öre (vanilj, jordgubb eller nougat). En annan glass hette Guld-Puck, vanilj- och chokladsmak, och kostade 65 öre. Top Hat lanserades Från Pojkarnas nostalgibok det skimrande 50-talet av Hans Dahlman UDDA AKTIVITETER Under mina 9 år i Östra Real var jag med om några aktiviteter som var litet speciella. När jag gick i realskolan deltog skolan i en insamlingsaktivitet för något behjärtansvärt ändamål, minns ej vilket. Den genomfördes på så sätt att skolans elever en eftermiddag, i grupper om tre, gick runt i ett område som var bestämt och delade ut ett upprop som förklarade ändamålet med insamlingen och informerade om att vi skulle komma tillbaks nästa dag med våra insamlingsbössor. Min grupp bestod av en pojke som heter Hans Bergström, Carl Tham och jag själv. Vårt distrikt avgänsades av Kungsträdgårdsgatan, Wahrendorfsgatan och Arsenalsgatan.Jag minns att vi besökte bl a synagogan och Stockholms Enskilda Bank. En vaktmästare på banken hänvisade till att banken stödde insamlingar centralt så vi måste traska i väg med tomma bössor. På Arsenalsgatan fick vi kanske utdelning i någon affär, men distriktet var dåligt i insamlingssammanhang. I tredje klass gav oss kristendomsläraren i uppdrag att besöka olika kristna organisationer för att på så vis få en bild av hur det kristna Sverige fungerade. Även i detta fall var Hans, Carl och jag en grupp och vi fick i uppdrag att besöka Sjömanskyrkan vid Katarinavägen. Där intervjuade vi en ung sjömanspräst och jag minns en trevlig eftermiddag. Senare fick alla grupper inför den samlade klassen redovisa sina resultet P-O Lindström 5

6 Vi Östra Realare nr 31, 2007 Ett samtal med Östra Realaren och sångaren Mauro Scocco Redaktionen för tidningen Vi Östra Realare fick tillfälle att intervjua Östra Realaren och grundaren av talangjakterna vid Östra Real Mauro Scocco mellan hans många engagemang. Snart kommer en ny bok, ett album och en samlingsbox mm. Denne man har sannerligen många järn i elden samtidigt! Bild på klassen (HS3A) tagen Notera att Mauro fick på detta foto heta Maria Scocco. Mauro, berätta lite om dig själv och hur din musikaliska bana grundlades? Jag föddes 1962 och flyttade när jag var sex år till Stockholm från Fristad utanför Borås i Västergötland. Tidigt blev jag intresserad av musik, mycket tack vare min far, som är italienare och spelade gitarr i sin ungdom. Mitt i gymnasiestudierna bildade jag 1980 Ratata. Efter mycket slit i replokalerna och månget brev till skivbolagen släppte gruppen 1981 sin första singel - "För varje dag". Singeln finns på vårt debutalbum, som kort och gott heter "Ratata". Gruppen, bestående av fyra personer, splittrades senare för att vara i det närmaste upplöst vid releasen av det andra albumet, "Jackie". Till slut återstod i princip en duett bestående av mig och Johan Ekelund, som varit med gruppen som musiker från start. Vi hade mycket gemensamt och mycket att lära varandra, och strax innan nästa skivsläpp, "Äventyr" 1983, blev Johan Ratatas andra hälft. Året därpå, 1984 släpptes albumet "Paradis", där vi skrev och producerade alla spår tillsammans. Sakta men säkert blev vi etablerade i den svenska pop-världen. Nästa platta "Sent i september" stadfäste detta med det mest kända spåret som hette "I dina ögon". Framgångarna växte mer och mer och 1987 kom skivan "Mellan dröm och verklighet". Hitspåret och första singeln från albumet heter "Så länge vi har varann", där gruppen fick förstärkning av Anni- Frid Lyngstads ljuva stämma. 6

7 Vi Östra Realare nr 30, 2005 Efter en kortare paus gjorde vi come-back med "Människor under molnen" som kom Så har det rullat på och jag har solo även gjort megahits som "Sarah", "Vem är han?", "Till de ensamma", "Nelly" och "Överallt". Jag har även producerat och medverkat på andra berömda artisters verk, bl a med text och musik till Lisa Nilssons succéplatta "Himlen runt hörnet" Vilka är dina minnen från tiden i Östra Real? Mina främsta minnen är väl kopplade till den vänskapskrets som formades under de åren. Här började ju musiken på allvar ta den form som jag sedan dess har ägnat mig åt. Jag minns särskilt två egensinniga bröder till lärare som bl a införde skolleg så att man skulle kunna "avslöja" knarklangare...hette dom Fridén eller något sådant? (Georg och Erik Fridén. Red. anm.) Vad var viktigt för dina framgångar inom musiken? Musiken började som en hobby redan i mellanstadiet men det var på Östra som saker började falla på plats och även en viss stilkänsla började infinna sig så sakteliga. Framgången har väl berott på envishet, talang och tur i lagom doser! Har du några tips till dagens elever vid Östra som vill göra musikalisk karriär? Nej, egentligen inte...men om jag måste så: Jag skulle möjligen kunna avråda från att försöka gå några "genvägar" genom realityserier eller utvik och även Idol som jag inte tror bygger långvariga karriärer utan mer dagsländor. Var ödmjuk men om du tycker att du gör något som är bra och förtjänar en chans så var inte rädd för att stå på dig och tro på dig själv. Om absolut ingen annan tycks se din talang så beror det nog tyvärr på att den inte existerar eller inte har hittat sitt rätta forum Något övrigt du skulle vilja framföra till eleverna och föreningens medlemmar? Glöm inte att det som står i kvällspressen om artister och kändisar i allmänhet har en sanningshalt på mellan 0 och 50%! Mauro Scocco är inte bara kompositör, producent och artist, utan också delägare i skivbolaget Diesel Music AB tillsammans med Johan Ekelund och Torbjörn Sten. Richard Livijn BIRGER NORDHOLMS STIFTELSE Birger Nordholms stiftelse tillkom 1990 med anledning av att den tidigare eleven vid skolan med detta namn donerat pengar till föreningen. Ändamålet med stiftelsen är att årligen dela ut stipendier till en eller flera elever vid skolan som Visat ett gott och föredömligt kamratskap eller på annat sätt genom betydande insatser visat stort intresse för skolan och dess verksamhet. Stiftelsens styrelse beslöt att utdela Birger Nordholms stipendium 2006 till två elever: Ruth Arvidsson och Cathrine Everts. Båda är ledande medlemmar av elevrådets styrelse. Motiveringen lyder: Ruth och Cathrine har på ett konstruktivt sätt och med stort engagemang bidragit till en positiv utveckling på Östra Real. De har aktivt arbetat för ökad elevdemokrati, vågat ta obekväma beslut, tagit ställning mot vissa elevgruppers alkoholkonsumtion och på så sätt verkat för en bättre skola. P-O Lindström 7

8 KGF om KGF Vi Östra Realare nr 31, 2007 I tidigare nummer av Vi Östra Realare har vi berättat om de många föreningar som fanns bland skolans elever, särskilt i mitten på förra seklet. En av dessa, Kristliga Gymnasieförbundet, var visserligen bland de mindre men typisk för en tid då vi hade obligatorisk morgonbön, Kristendom på schemat, och de allra flesta ungdomar blev konfirmerade! En tidigare ordförande delar här med sig av några hågkomster från 1950-talet. Alldeles innanför de magnifika ekportarna till Östra Real fanns det en trapphall och på dess väggar glasskåp där olika föreningar visade upp sig. Det var särskilt en som intresserade mig när jag gick i skolan på femtiotalet. Den hade den kryptiska rubriken KGF. Eftersom mina initialer var desamma, KGF som i K-G Fridman, vore det väl intressant att få veta vad de betydde. Snart nog fick jag veta. En gymnasist, som jag träffat på scoutläger på Gotland, Anders Hammar, sedermera präst men då ordförande i KGF, frågade om inte jag ville vara med. Kristliga Gymnasieförbundet var det som huserade bakom glasskivan på skåpet. Nu höll man på att bilda KRF, Kristliga Realskoleföreningen och där kunde jag som ännu gick i realskolan få vara med. Steinar Härnryd blev ordförande och hans bror Christer var också med. Vi ordnade debatter om tro och vetande i Hedenius anda. Stellan Arvidsson var ett namn som var ett rött skynke för oss kristna vill jag minnas. KGF:arna var inte många på skolan; en handfull var vi. På gymnasiet gick Olle Elgenmark som spelade orgel. Han blev mycket riktigt organist som yrke efter studenten och han bosatte sig i Norrköping. Anders Hammar var en drivande ordförande och när han så småningom tog studenten, fick jag förtroendet att bli ordförande. Eftersom vi var så få var samarbetet med KGFare på andra skolor viktigt. Vi samlades till skolgudstjänster i Gustav Vasa kyrka ungefär en gång i månaden under ledning av Ulf Grenstedt som var den förste skolprästen i Stockholm. Han efterträddes av Ragnar Wittgren, som senare hamnade på Stadsmissionen. I Gustav Vasa kyrka var Östra Reals Sång-Pelle, Nisse Björk, organist (vilket jag inte hade en aning om när jag kom med i KGF). Döm om min förvåning när vi en gång stötte ihop på kyrktrappan! Gudstjänsterna i Gustav Vasa förbereddes i en liten grupp gymnasister där vi fick tipsa skolprästen hur vi reagerade på aktuell text. Där var jag med och fick mina första impulser till att själv predika. Bakom teckningssalarna disponerade vi ett litet kapell med gamla bänkar som en gång funnits i aulan. Där hade vi varje år passionsandakter tiden närmast påsk. De hölls på frukostrasterna och samlade sex till tio personer varje gång. Jag kände då att lärarna såg med välvilja på det vi hade för oss och det var bra för självförtroendet. Stockholmsavdelningen av KGF, alltså den gemensamma för alla gymnasier i Stockholm, ordnade vinterläger i Sigtuna på jullovet i början av januari och sommarläger på Julita i Södermanland i början av juni efter skolslutet. Här deltog jag och lärde känna många, både äldre och yngre, som jag alltjämt har kontakt med. Många, men långt ifrån alla, blev präster. För oss som gick i pojkläroverk var dessa läger särskilt trevliga genom att vi träffade flickor från hela staden. De gick bl a i Lyceum, Nya Elementar för flickor, Södra flickläroverket och Aphuset, som det kallades på Timmermansgatan. På Sigtunalägren fick vi lyssna till föredrag av den intellektuelle giganten Olof Hartman, som var direktor på Sigtunastiftelsen. Han hade pigga ögon och en mycket intensiv framtoning. Han talade över huvudet på oss alla gymnasister, men gav oss ändå en behållning för livet genom sitt sätt att vara och sitt sätt att utstråla tron på Herren Jesus Kristus. När jag tagit studenten var jag några år vice ordförande i Stockholmsavdelningen av KGF, gifte mig med Inger som tog studenten 1964 i Östra Real och började sedan arbeta med information, horisontell sådan, i bank och verkstadsindustri och skogsindustri. Men längtan att arbeta med vertikal information har gjort att jag sedan sju år är präst och nu är jag verksam i Bromma församling som komminister. Jag misstänker att åren i KGF på Östra Real har varit grundläggande för denna min kallelse. K-G Fridman, realstudent

9 Vi Östra Realare nr 30, 2005 Lars-Erik Larsson, in memoriam En vacker måndagsmorgon i februari när jag kom till kontoret hade Lars-Erik, som så ofta, ringt mig och lämnat ett meddelande på telefonsvararen föregående lördag. Jag ringde upp, en av hans döttrar svarade, men lämnade det sorgliga beskedet att han somnat in för gott på lördagskvällen. Lars-Erik hade efter TV-kvällen gått ned till sin älskade ljud- och bildstudio i källaren för att avsluta dagens arbete. Han kom aldrig upp igen. Symboliskt att han fick sluta sina dagar i det rum där han älskade att tillbringa sin tid. Han skulle snart fylla 91 år, var still going strong och ägnade fortfarande tid åt fysisk träning. Lars-Erik var född och uppvuxen i Sveg. Svegs IK och Härjedalen låg honom varmt om hjärtat och han var självklar gäst vid Sveg IKs 100-årsjubileum förra våren i februari kom han som ung gymnastikdirektör till Östra Real. Johannes Lundberg var rektor och den stränge kapten Dankwards gymnastiklärare. Lars-Erik blev kvar på vår skola i hela sitt yrkesliv och många är de elever som åtskilliga år efter sin examen stött på honom i livet och hört honom säga: Du har ju gått i Östra Real, avgångsår och namn tillade han också. Han hade ända till slutet ett otroligt minne och var varje år med på olika studentjubiléer och mindes. Trots att han och hustru Margareta tidigt efter pensionen flyttade till ett trevligt hus i Bovallstrand var han alltid angelägen att hålla kontakten och gärna komma till Stockholm för att visa lite film eller bara umgås. Det helt oförtjänta tillnamnet Gestapo dröjde det länge innan vi som vuxna vågade tilltala honom med. Det visade sig nu att han tyckte det var ganska kul och vi skämtade ofta om det. Denne Gestapo som, ju längre tiden gick blev allt snällare och visade ett allt större hjärta för det som rörde Östra Real. Lars-Erik är kanske mest berömd för att tillsammans med sin hustru Margareta ha producerat ett stort antal filmer om idrott och idrottsevenemang. Han var tveklöst den som bevakat och filmat flest olympiader, 14 närmare bestämt, liksom inte mindre än 40 världsmästerskap. Speciellt vi som sysslade mycket med idrott har outplånliga och varma minnen av honom. Lars-Erik kommer därför att leva kvar för alltid hos oss. Saknaden är stor och våra tankar går till Margareta och de fyra döttrarna med familjer. Hur ska det vara i omklädnadsrummet grabbar? Ja, nu har även Lars-Eriks stämma tystnat. Jan Berglund, Ordförande FÖR I nummer 27 (2002) skrev Lars-Erik om sina år på ÖR. Vi återger här ett utdrag ur den artikeln: Jag, Lars-Erik Larsson, fick anställning vid Östra Real i februari Bara efter några veckor blev jag av Rektor tillfrågad att överta kollegan Curt Johanssons tjänst på 13 veckotimmar. Blev nu Stockholms yngste gymnastiklärare och tog steget in i äktenskapet samma sommar. För mej som bara kom från idrotten och inte hade någon officersutbildning var det inte alltid så lätt. De flesta gymnastiklärare var ju officerare, så även på ÖR. Jag mottogs med ett förmaningstal av min äldre kollega, som slutade med att han la bort titlarna och jag skulle få säga Kapten. 9

10 Vi Östra Realare nr 31, 2007 Uppe i kollegierummet hade inte en övningslärare så stort anseende. Närmast rektor vid kollegiebordet satt lektorerna, sedan adjukterna, sedan extralärarna, sedan ordinarie övningslärarna. Jag som icke ordinarie övningslärare fick inte någon stol vid kollegiebordet utan var hänvisad till en stol vid väggen. Det tog många år innan lektorerna la bort titlarna. Adjunkterna gjorde det några år tidigare. Östra Reals gymnastiktrupp Redan hösten 1943 satte jag igång med extraträning i gymnastik för dom yngre. Vi tränade 2 ggr i veckan och efter några år blev det uppvisning på Lingdagarna i Eriksdalshallen. Pojkarna gjorde succé och Svensk Filmindustri hakade på med en filminspelning, som gick som förspel på landets biografer. I truppen märktes bl.a. Francois Bronett som blev framgångsrik cirkusdirektör för Cirkus Scott, blivande SAF-chefen Olof Ljunggren, advokaten Bertil Södermark, läkaren Claes Thorén, m.fl. Sveriges första stavhopp inomhus När jag filmade Ragge Lundberg i stavfinalen i OS 1952 väcktes tanken att göra en grop i gymnastiksalen på skolan. Samma höst invigde Ragge Sveriges första stavhopp inomhus på ÖR. Det blev svenskt rekord med 3.90 inför alla Stockholmstidningarnas sportjournalister med Torsten Tegnér och R:et Eklöw i spetsen. Basket introduceras Hösten 1951 hade jag tjänstledigt för studier i USA. Vid universitetet i Minnesota kom jag närmare i kontakt med basketboll, som var en stor idrottsgren däröver. Basketkorgar sattes upp både på kort- och långsidorna i gymnastiksalen. Jag kände en viss tillfredsställelse att ha varit med om att införa detta spel i Sverige. Skolans handbollsgrabbar var väl inte så förtjusta. Musiken ersatte kommandot Jag lät bygga in en dubbel grammofonspelare utdragbar i väggen. Därmed gavs möjligheter att elegant växla över från den ena skivan till den andra. Även om det låter lite skrytsamt, tar jag med några rader av redaktör TRY (Nils Löfstrand) i Svenska Dagbladet 25. januari 1956 efter ett besök i gymnastiken här på ÖR: I en strategisk position mitt emellan grammofonens manöverknapp och eleverna står gymnastiklärare Lars-Erik Larsson och tänjer sin vältrimmade kropp i tangotakt, han också man har en bestämd känsla av att skolgymnastiken sent omsider hittat rätt. Mer och mer insåg jag att musiken var ett förnämligt pedagogiskt hjälpmedel i undervisningen. Filmintresset hade vaknat Har alltid varit intresserad av fotografering och nu började jag alltmer att även filma. Tidigt insåg jag hur film kunde användas i undervisningen. Startade därför filmning av idrottare i olika tekniska grenar och utarbetade filmslingor som vi använde hos oss på ÖR. Filmslingorna fick stor spridning inom och även utom landets gränser. Tog mig för att filma studentexamen vid skolan under åren Dessa filmer har nu utarbetats till video och kan förvärvas. Filmningen blev mer och mer omfattande. I 20 år kom jag att göra Riksidrottsförbundets årliga film. Det blev 14 OS och 40 VM innan jag slutade 1980 med OS i Moskva. Ramundberget blev favoritplatsen på sportlovet Sportloven -44 och -45 tillbringade vi i Åre. Sedan blev det Ramundberget för hela slanten. Jag är ju själv Härjedaling och på långt håll släkt med Norbergs på Ramundberget. Dom första åren fanns ingen väg fram till Ramundberget utan vi kom med bussarna till Bruksvallarna för att därifrån fortsätta på skidor de 9 km fram till Fjällhotellet. För min del blev det 16 oförglömliga besök med Östra Real. Alla älskade den underbara naturen och det gästvänliga bemötandet. Än idag får jag brev från gamla elever som årligen besöker Ramundberget efter att ha varit på sportlovet här uppe. Nu på gamla dar funderar jag över: Hur kunde jag ta med upp till 100-talet elever och ha ansvar som ledare. Fjällen är inte att leka med i dåligt väder, även om ledarna var mycket fjällvana och kunniga. Till slut När jag nu på gamla dar tänker tillbaka på tjänstgöringen vid Östra Real känner jag mig tillfreds, att fått verka i denna läroanstalt, med sådana härliga och arbetsvilliga ungdomar, med respekt för skolan och lärarna och en okuvlig vilja att komma fram här i livet. Hav tack, grabbar! Lars-Erik Larsson, Gymnastiklärare 10

11 Urs Göbel tackar för sig Vi Östra Realare nr 30, 2005 Åtta år har gått sedan Urs Göbel tog över platsen som rektor och under sin tid har han blivit närmast en ikon. För tidningen Östra, utgiven av eleverna på journalistprogrammet, berättar han här om sin tid på skolan, framtiden, fritiden och den beryktade Madeiraresan. Vi Östra Realare har fått tillfälle att utnyttja Östras intervju, och återger den med stor glädje härnedan, särskilt med tanke på att Urs Göbel är vice ordförande i F.Ö.R. Klockan är strax efter åtta på morgonen. Mina ögon känns som tegelstenar, jag fick nog för lite sömn igår. Vi sitter utanför expeditionen och bläddrar snabbt igenom frågorna en gång till. Jag börjar känna mig lite nervös, även om jag gjort ett flertal intervjuer tidigare. Jag tror det beror på att Urs, på skolan åtminstone, har fått något av en kändisstämpel och blivit en sorts legend. Efter en kort presentation försvinner dock nervositeten och han börjar väldigt öppenhjärtligt berätta om sig själv. Att han haft jobbet som rektor de senaste åtta åren och att klockan är så pass lite (för mig åtminstone) märks inte ett dugg på honom. Skönt att prova annat. Jag frågar honom om han tycker att det är mycket att göra som rektor på Östra Real och svaret får mig att tänka om. - Nu på senaste tiden har det blivit väldigt mycket jobb, även under min fritid. Så, ja, det kommer att bli skönt att få prova på annat och vidga mina vyer. För det är sant, Urs Göbel kommer efter detta läsår att sluta som rektor på Östra Real. Eller som rektor, punkt slut, rättare sagt. Flykting ifrån Holland Sammanlagt har Urs varit på Östra Real under 16 år, han började som elev vid tio års ålder. Han gick sedan humanistisk linje 1, men hade till en början inte så mycket tur med studierna som vissa kanske tror. Urs var nämligen flykting från Holland, där hans föräldrar varit med i motståndsarmén mot tyskarna. I början hade jag faktiskt ganska dåliga betyg. Eftersom jag inte kunde svenska var det ett stort hinder. Men ju mer tiden gick, desto mer trivdes jag också bättre med tillvaron. Vid den tiden fanns ingen stödundervisning, något som jag anser vara mycket viktigt. Efter studenten blev han reseledare för ett svenskt företag, med inriktning på resor i Östeuropa. Vid 22 år var han till och med deras främste man i Ungern. Men efter ett tag ville hans föräldrar att han skulle satsa på något mer långsiktigt, så han valde att återigen gå till skolbänken, nu var han däremot på andra sidan. Och detta är något han aldrig har ångrat. Skolans värld är enormt spännande, man får ju vara med och forma framtiden, säger han och det märks att han valde rätt väg. Mycket arbete på sistone Som rektor har det egentligen blivit för mycket arbete. Jag skulle helst inte vilja jobba så här intensivt, nu får någon annan fortsätta, men med det sagt så har det varit, och är fortfarande, väldigt roligt. Men familjen är faktiskt viktigare och det kommer att bli skönt att få göra annat. Jag har skrivit en hel del läroböcker i engelska och tyska, något som jag inte hittat tid till att göra på sistone, säger han, samtidigt som han andas ut. Jag kan tänka mig att Urs fått en rekommendation av någon nära att sluta som rektor, eftersom han 1 På den tiden hette det latinlinjen (sätt.anm.) 11

12 Vi Östra Realare nr 31, 2007 känns som en person som inte är nöjd förrän något är perfekt. På både gott och ont. Före detta politiker Egentligen är det självklart att det är svårt för honom att lämna skolans värld. En riktigt stor del av Urs Göbels liv har kretsat kring just skola och utbildning. Förutom rektor, lärare, läroboksförfattare och elev har han även politiskt varit insatt i skolvärlden. Han satt under en tid i Skola, kultur, och Fritid för moderaterna i Upplands Väsbys kommunalråd. Men jag var väldigt ljusblå. Vi (moderaterna) samarbetade med vänstern, något som är högst otänkbart i riksdagen. Jag var faktiskt ganska röd i min ungdom, men efter min tid som reseledare i forna Östblocket förändrades en del av mina politiska åsikter. Jag såg verkligheten, säger han med en lite allvarlig ton. Positiv och glad Men tonen byts ganska snabbt när vi börjar prata om hur Urs är utanför den här byggnaden. Jag tror nog att jag är positiv, glad, social och optimistisk. Jag tycker verkligen om att umgås. Jag lever med filosofin att problem är till för att lösas. Så i sådana fall är han då tävlingsinriktad? Nej det vill jag väl inte säga, i alla fall inte på ett överdrivet sätt, hellre ser att jag att man har roligt tillsammans än att ta saker på blodigt allvar. Däremot, när det gäller skolan och saker i arbetsvärlden, då är jag tävlingsinriktad. Jag försöker alltid hitta saker som kan göra bättre. Som till exempel att få lärarna att samarbeta bättre. Den beryktade Madeiraresan Madeiraresan var faktiskt i syfte att öka samarbetet lärare emellan. Vi försöker för tillfället att bli certifierade i Investors in People, där vi har avklarat 35 av 40 dokument, säger han samtidigt som han vill och lyckas få fram att det inte var en nöjesresa för personalen med skolans pengar. Det är nog ganska många lärare som fått en och annan fråga om det. Jag blir tvungen att fråga hur mycket den kostade. Jag minns inte på rak arm, men jag tror att det var ungefär kronor. Men då måste man komma ihåg att det var 85 personer som åkte med och den varade nästan en vecka. Pengarna kom ifrån försäljningen av stugan uppe i Dalarna och eftersom de pengarna endast får användas till fortbildning för lärare, ansåg vi att detta var helt klart befogat. Jag är dessutom säker på att Madeiraresan har gett skolan en skjuts framåt. Gör vardagen speciell Förutom att vara med familjen och fortsätta med skrivandet vet Urs inte riktigt vad han kommer att göra. Bara att kunna ta det lugnt ser han fram emot, men också att resa och prova på annat. Samtidigt gör han ganska mycket redan idag på sin fritid. Han spelar ganska mycket tennis, läser en hel del och försöker, som han säger, göra vardagen till något speciellt. Nå t speciellt brukar innebära en film eller en teaterpjäs. Något som jag tyckte var lite ironiskt var att en pjäs som jag faktiskt sett med skolan (Jösses flickor), tyckte han inte något vidare om eftersom den förhärligade kommunismen och blundade för verkligheten. En verklighet som han som sagt upplevde i allra högsta grad redan vid ung ålder. Gillar sociala sporter Urs är också ganska aktiv rent fysiskt sett. Jag föredrar sporter där man kan umgås samtidigt. Tennis, segla, cykla och promenera är väl det jag gör mest. Långfärdsskridskor också, när vädret tillåter, däremot har jag inte speciellt lätt för golf, säger han och jag tänker att han nog inte kommer att ha svårt att hitta saker att göra när han slutat jobba åtminstone. Moderniserat skolan När jag frågar honom vad han är mest nöjd med av allt han gjort på skolan, svarar han att det var att ta med skolan in i 2000-talet. När jag började som rektor här på skolan var det 30 % som saknade fullständiga betyg när de gick ut och de flesta av dessa elever kom från området runt skolan. Flera av arbetsmetoderna var gammalmodiga. Nu är samarbetet mellan lärarna mycket bättre, vår databas är kopplad till resten av Stockholms, vi har elever från över 100 olika grundskolor och förra året var det bara tolv elever som gick ut utan fullständiga betyg. Att ha ändrat profilen på skolan är helt klart det jag är mest stolt över. Nu har vi flera spännande inriktningar som juridik, journalistik, handel, ekonomi, life science, alltså inte bara de vanliga som finns på alla skolor. När han ska beskriva skolan med tre ord svarar han, efter lite betänketid, medansvar, öppenhet och medinflytande. Han frågar mig och min kollega om vi håller med. Han får väl inget riktigt svar, men jag håller nog med honom att dessa ord passar in. Däremot vet jag inte om jag hade valt samma tre som han. Text: Morgan Berglund Williams Foto: Kai Ekeberg 12

13 Från studentskrivningar till gubbskiva Det har från nyare medlemmar i föreningen framförts önskemål till redaktionen om en beskrivning av hur studentexamen gick till förr i världen. Jag själv, som tog studenten 1958, berättar gärna om hur det gick till på 1950-talet Studierna i fjärde ring, det sista året i dåtidens gymnasium, var helt inriktade på studentexamen, och jakten på betyg för att komma in på högskolor var klart markerad. Studentskrivningarna var helt klart de viktigaste proven och min årgång var den första som skrev den engelska skrivningen på höstterminen. Sedan följde resten i mars med skrivningen i svenska som inledning. Vid morgonbönen dessa dagar uppmanade rektorn skolans elever att respektera sina skrivande kamrater i aulan och skrivsalen och inte stoja för mycket. Det nationella intresset var så stort att tidningarna publicerade uppsatsämnena och på motsvarande sätt uppmärksammades proven i matematik och fysik då, förutom uppgifterna även förslag till lösningar, fanns i tidningarna. När skrivningarna rättats fortsatte undervisningen som vanligt fram till den spännande dag då rektor tillkännagav vilka som kvalificerat sig för att gå vidare till de muntliga förhören. Samtidigt fick vi veta dels vilken dag dessa förhör skulle ske, dels vilka ämnen förhören skulle omfatta. De aktuella eleverna, vilka benämndes abiturienter, skulle genomgå förhör i oftast fyra, ibland tre, ämnen. Förhören genomförde i grupper om fyra eller fem elever. Eleverna på reallinjen hade alltid engelska som ett ämne och i övrigt berodde urvalet bl a på hur skrivningarna gått. Förhören leddes av läraren i respektive ämne och bedömdes av en s.k. censor. Censorerna som oftast var äldre akademiker, kunde i undantagsfall gripa in och överta förhören. Själva förhören var av intresse även för lärarna, som ju ville att deras elever skulle göra bra ifrån sig. För den skull var undervisningen de sista veckorna före examen något av förberedelser inför muntan. Så minns jag att lektorn i fysik, Gunnar Almqvist, nämnde att den aktuelle censorn, professor Hjalmars, gärna ställde frågor om teaterkikare. För den skull tittade jag före muntan i en gammal lärobok efter teaterkikarens konstruktion och när jag kom tillbaka till min pulpet efter att vid svarta tavlan ha redovisat strålgången i ett gitter så låg på pulpeten en lapp med professorns instruktion: Visa hur en teaterkikare är konstruerad. Åter en anledning att prisa Gunnar. Han hade nämligen gett oss problemet med gittret i måndagsläxa några veckor före muntan och visste att jag hade läst den läxan. Efter förhören samlades censorerna och lärarna i kollegierummet för att tillsammans bestämma vilka som skulle godkännas och vilka betyg de skulle få. Abiturienterna var vid den tidpunkten samlade i sångsalen, i vissa fall i osäkerhet om utfallet. Om allt gick bra kom vaktmästare Hansson in och meddelade Alla godkända. Då tjoade vi i fönstren mot gården och viftade med de vita mössorna för att sedan gå ned till kollegierummet och säga adjö till rektor och lärarna. Sedan gick vi ner till skolans ingång och på trappan sjöngs studentsången. Därefter vidtog de familjevisa hyllningarna och hemfärderna i diverse fordon. Det kan noteras att på 40- och tidigt 50-tal fanns en tradition att om någon abiturient kuggats så sjöng inte kamraterna på trappan. Per Wästberg nämner i sin senaste bok, De hemliga rummen, att den dag han tog sin examen 1952, var det fyra som kuggades och sången uteblev givetvis, Traditionen var vidare att de nyblivna studenterna några dagar efter den sista examensdagen bjöd sina lärare på middag på någon trevlig restaurant. Då var det vanligt med titelbortläggning och själv har jag som minne av skivan tre lärarautografer på insidan av svettremmen i min studentmössa. Dagen efter gubbskivan fick vi hämta våra betyg, varefter det vidtog fotografering av samtliga studenter och rektorn framför skolans trappa. P-O Lindström 13

14 Vi Östra Realare nr 31, 2007 Lärarstrejken 1966 eleverna styrde skolan med Carl Bildt i spetsen Praktik i samhällskunskap att bli drabbad av en strejk. Höstterminen 1966 gick jag sista ring i R III b i Östra Real och skulle ta studenten till våren. Plötsligt måndagen den 10 oktober spreds en oro i skolan och jag skrev i min dagbok: Det tisslades och tasslades överallt i skolan om att det skulle bli strejk för lärarna. TV kom och intervjuade några i skolan och på kvällen meddelades i Aktuellt att det blir lärarstrejk i morgon. Det var den 11 oktober 1966 som fackförbundet SACO utlöste vad som skulle komma att bli en månadslång svensk lärarstrejk, som späddes på med lockout, sedan förhandlingarna med Statens avtalsverk strandat. Eleverna fick uppdraget att studera på egen hand något som i dag f.ö. tycks vara allt vanligare, s.k. lärarlösa lektioner. Jag kan vittna om att ingen vann på detta under denna lärarlösa månad 1966, som dock lämnade en hel del andra roliga minnen. Tisdagen den 11 oktober blev en ledig dag i ösregn i medierna meddelades att läget verkade allvarligt. Ingen elev var väl i det läget särskilt ledsen över den plötsliga ledigheten. Jag själv och några klasskamrater passade på att ta simborgarmärket på Åkeshovsbadet, vilket var obligatoriskt i gymnastikämnet. Klokt får man väl säga, både detta obligatorium och vårt utnyttjande av den lediga tiden. Elevrådet tar befälet, jag blir svensklärare! Två dagar senare hade elevrådet med Carl Bildt i spetsen beslutat att organisera undervisningen i skolan och ett antal elever tilldelades ansvar för olika ämnen. Själv blev jag utsedd till lärare i svenska för min klass! Jag noterade i dagboken att elevrådet jobbade som galningar för att få igång organisationen. Från och med den 14 oktober lades schemana om och självundervisningen började. Man ska komma ihåg att vi gick i skolan även på lördagar på den tiden. I min egen klass var ambitionerna höga och disciplinen god, vi gjorde så gott vi kunde. Under de närmaste veckorna avtog dock viljan till självundervisning påtagligt och klassen gjorde i stället utflykter till t.ex. bowlinghallar och simhallar, eller kvällsaktiviteter med partymusik hemma hos varandra. Vi hade en god sammanhållning och Jag en svensklärare: Gunilla Bolinder gjorde också en Ålandstur och dansade för fullt (men obs! något fylleri förekom faktiskt inte). I den övriga skolan var inte alltid disciplinen lika god som i min klass. Ett antal stormöten ägde rum i aulan, mer och mer turbulenta. En grupp elever ville inleda en elevstrejk, vilket elevrådet envist motsatte sig. Själv antecknade jag i dagboken att jag hoppades att elevstrejkbråkstakarna skulle slås ner av elevrådet, så jag var tydligen inte på upprorsmakarnas sida. Jag gick själv på extraundervisning i fysik några kvällar i veckan, då studentskrivningarna ändå verkade bli av så småningom. Oron för vårens studentexamen började emellertid öka. Under denna strejkmånad inställdes förstås alla skriftliga prov, för min del två i engelska, ett i matematik, ett i svenska och ett i fysik något som skulle ställa krav på högre studietakt senare. Jag upplevde situationen i skolan som totalt kaotisk och oorganiserad, trots elevrådets ambitioner. Pop, dans och underhållning Elevrådet övergick nu till att arrangera trevliga evenemang och det ordnades discokvällar med dans och konserter i aulan. Vi hade bl.a. uppträdande med The Hounds, en popgrupp som startats året innan av sex musikbegåvade killar, bl.a. östrarealaren Henrik Salander. Gruppen fick ett antal stora hits och jag minns mycket väl gunget i aulan när 14

15 Vi Östra Realare nr 30, 2005 de släppte loss The Lion sleeps tonight, som sedan kom att ligga på svensktoppen i många veckor. Henrik Salander fick sedan en helt annan karriär och är numera inom utrikesdepartementet ambassadör och generalsekreterare för kommissionen om massförstörelsevapen (Weapons of Mass Destruction Commission). TV-debut Tisdagen den 18 oktober, då strejken pågått en vecka, fick jag göra mitt första TV-framträdande i Aktuellt! Jag intervjuades tillsammans med Carl Bildt om strejken och minns att jag sa att eleverna måste ha en piska över sig, annars gör de ingenting ett uttalande som nog verkade lite lillgammalt då. Men, med numera 35 års erfarenhet av att undervisa och utbilda läkarstudenter, tror jag dock att jag hade rätt. Slut på strejken applåder för lärarnas återkomst! Måndagen den 7 november återgick allt till det normala. Strejken avblåstes efter förlikning och eleverna applåderade när lärarna kom tillbaka till skolan! Rektor Walter Ekman (som jag senare fick en livslång vänskap med i ) och elevrådsordföranden Carl Bildt intervjuades åter i TV om hur strejken avlöpt. Av detta minns jag inget, bara att glädjen var stor att ordningen återställdes. Jag uttryckte dock i min dagbok irritation över att fysikläraren under denna långa frånvaro inte hunnit rätta den senaste skrivningen! Sensmoral: Nog borde lärarna fått bättre villkor och status, så dagens skolmoras kanske hade undvikits. Nog var vi snällare på den tiden, ingen vandalism uppstod, roliga fester gick att ha i möblerade hem, nästan inga alkoholproblem och vi var mer sammansvetsade i klassen än man är nu. Nog ville vi ha våra lärare som förebilder och vägvisare därom vittnar applåderna vid deras återkomst! Det är bra för minnet att skriva dagbok! Gunilla Bolinder student 1967 Har du alkoholproblem? Och har svårt att välja vin till maten? Varför inte anlita en professionell Sommelier för en trevlig och lärorik genomgång som lösning på problemet! Ring idag och boka! Richard Livijn, Sommelier (inte bara föreningens kassör!) på eller e-post: richard.livijn@apricatiowines.com 15

16 Unikt tillfälle: Femton lärarprofiler från gamla Östra Real av Brynolf Ström Föreningen har kommit över ett fåtal exemplar av denna eftertraktade, men sedan länge utgångna bok. Intresserade medlemmar erbjuds nu att köpa den (först till kvarn...). Priset är 495 kr (porto 30 kr tillkommer): Manschettknapparna i lager! F.Ö.R.s medlemmar har möjlighet att köpa de snygga manschettknapparna med skolans emblem. Manschettknapparna är den perfekta gåvan till den nybakade studenten, till jubilaren, och till alla dem som känner stolthet och glädje över att gå/ha gått i vår fina skola. Och de är inte förbehållna pojkar! De exklusiva manschettknapparna, finns i två utföranden med försilvrat respektive förgyllt märke på blå emalj och kostar 395 kr respektive 450 kr per par. Porto tillkommer med 30 kr. Beställningar av boken och manschettknapparna sker enklast genom inbetalning på Plusgiro ,. Har Du frågor, kan Du kontakta Richard Livijn på telefon eller mail: richard.livijn@home.se Redaktionen vill till sist utnyttja färgtrycket till att återge en bild från rockmusikalen Kom och gör hål i min kevlarsjäl som elever på Östra Real satte upp i början på Flickan med det röda bandet om armen heter Jade Menor och spelade huvudrollens Bianca. 16