RIM PÅ LIV OCH DÖD. Amos Oz. w a h l s t r ö m & w i d s t r a n d

Transkript

1 RIM PÅ LIV OCH DÖD Amos Oz översättning från hebreiskan nicholas de lange översättning från engelskan rose -marie nielsen w a h l s t r ö m & w i d s t r a n d

2 Av Amos Oz på Wahlström & Widstrand: Någon annanstans, 1975 Min Michael, 1977 Intill döden, 1980 Onda rådets berg, 1981 I landet Israel, 1983 En verklig vila, 1986 Svarta lådan, 1989 Att känna en kvinna, 1992 Det tredje tillståndet, 1993 Kalla det inte natt, 1995 Panter i källaren, 1999 Samma hav, 2002 En berättelse om kärlek och mörker, 2005 Hur man botar en fanatiker, 2006 På annat förlag: Ett äventyr i Jerusalem, 1980 Wahlström & Widstrand Engelska originalets titel:rhyming Life and Death Hebreiska originalets titel:??? Amos Oz 2007 Tryckt:??? ISBN:

3 De va n l i g a s t e f r å g o r n a jag får är följande: Varför skriver ni? Varför skriver ni som ni gör? Försöker ni påverka era läsare, och i så fall hur? Vilken betydelse har era böcker? Brukar ni stryka och rätta eller skriver ni direkt ur huvudet? Hur är det att vara en berömd författare och vilken effekt har det på familjen? Varför beskriver ni oftast de negativa sidorna av saker och ting? Vad tycker ni om andra författare, vilka har influerat er och vilka står ni inte ut med? Och hur skulle ni förresten vilja beskriva er själv? Hur reagerar ni inför kritik och hur påverkar den er? Skriver ni med penna eller på dator? Och ungefär hur mycket tjänar ni på varje bok? Hämtar ni material till era berättelser ur fantasin eller direkt från livet? Vad tycker er före detta fru om de kvinnliga gestalterna i era böcker? Och varför lämnade ni förresten er första fru och dessutom er andra fru? Har ni fasta skrivtider eller skriver ni bara när musan kommer på besök? Är ni politiskt engagerad som författare och vad har ni i så fall för politisk tillhörighet? Är era böcker självbiografiska eller helt uppdiktade? Och hur kommer det sig egentligen att ni som skapande konstnär har ett så trist och ointressant privatliv? Eller 5

4 finns det en hel del som vi inte vet om er? Och hur kan en författare, en konstnär, slösa bort livet som revisor? Eller är det bara ett jobb för er del? Och hur är det egentligen, tar inte revisorsjobbet fullkomligt död på er musa? Eller har ni ett annat liv vid sidan av, ett som inte lämpar sig för publicering? Kan ni inte åtminstone ge oss vissa antydningar nu i kväll? Och skulle ni helt kort och med egna ord kunna tala om exakt vad det var ni försökte säga i er senaste bok? Det finns kloka svar och det finns undvikande svar: det finns inga enkla och direkta svar. Och därför sätter sig författaren på ett litet café tre eller fyra gator från kulturhuset Shunia Shor, där den litterära aftonen ska äga rum. Inne på caféet känns det dystert och kvävande, och det passar honom ganska väl just nu. Han ska sitta här och försöka koncentrera sig på dessa frågor. (Han kommer alltid en halvtimme eller fyrtio minuter för tidigt vad han än ska göra, och därför måste han hitta på något för att få tiden att gå.) En högbystad trött servitris i kort kjol torkar av hans bord, men plastlaminatskivan känns ändå klibbig. Kanske var trasan inte ren. Medan hon torkar studerar författaren hennes ben; hon har snygga och välformade ben, även om vristerna är lite väl tjocka. Sedan sneglar han på hennes ansikte: det är ett trevligt, positivt ansikte med ögonbryn som möts i mitten, och håret har hon samlat i en röd snodd. Författaren känner en doft av svett och tvål, lukten av en trött kvinna. 6

5 Han kan ana hennes trosor genom kjolen. Hans blick fixeras vid de knappt urskiljbara konturerna: han upptäcker en intressant asymmetri till förmån för vänster skinka. Hon märker att hans blick trevar över hennes ben, höfter och midja, och minen uttrycker vämjelse och vädjan: låt mig för Guds skull vara i fred. Därför tittar författaren artigt åt ett annat håll, beställer en omelett med sallad, bröd och ett glas kaffe, tar upp en cigarett ur paketet och håller den utan att tända mellan pekfingret och långfingret på vänster hand som stöder kinden, en mycket kultiverad gest som inte imponerar det minsta på servitrisen, för hon har redan vänt på klacken i sina platta skor och försvunnit in i de bakre regionerna. Medan författaren väntar på sin omelett fantiserar han om servitrisens första kärlek (han bestämmer sig för att kalla henne Ricky). När Ricky bara var sexton blev hon förälskad i Charlie, reservmålvakten i fotbollslaget Bnei- Yehuda. Han dök upp en regnig dag i sin Lancia utanför skönhetssalongen där hon arbetade och fick henne att ge sig av med honom i tre dagar till ett hotell i Eilat (där en farbror till honom var delägare). Medan de var där köpte han till och med en fantastisk aftonklänning åt henne med silverpaljetter och allt. Den fick henne att se ut som en grekisk sångerska, men efter ungefär två veckor dumpade han henne och åkte tillbaka till samma hotell, den här gången med andrapristagaren i skönhetstävlingen Vågornas drottning. Åtta år och fyra män senare har Ricky inte slutat drömma om att han en dag ska komma tillbaka: det 7

6 fanns stunder då det verkade som om han var fruktansvärt arg på henne, det var nästan skrämmande, farligt, som om han höll på att bli galen, och hon blev riktigt rädd ibland, men plötsligt kunde han på ett ögonblick bli på bättre humör och förlåta henne, krama henne med barnslig glädje, kalla henne Gogog, kyssa henne på halsen, kittla henne med sin varma andedräkt, varsamt skilja hennes läppar åt med sin näsa, så här, vilket gjorde att hon fick en varm känsla i hela kroppen, som honung, så plötsligt kunde han kasta upp henne i luften, hårt, som en kudde, tills hon skrek på mamma, men han fångade alltid upp henne i sista ögonblicket och slog armarna om henne så att hon inte skulle falla. Han tyckte om att långsamt kittla henne med tungspetsen bakom båda öronen och inuti öronen och i nacken där de finaste hårstråna växte, tills den där honungslika känslan fyllde henne igen. Charlie lyfte aldrig ett finger mot henne, kallade henne aldrig öknamn. Han var den förste som lärde henne att dansa slow-fox och att ha minibikini och att ligga naken med ansiktet neråt i solen och tänka smutsiga tankar, och han var den förste som lärde henne att droppörhängen med gröna stenar framhävde hennes ansikte och hals. Men sedan blev han tvungen att lämna tillbaka Lancian och gå med sin brutna arm i gips, och han reste till Eilat igen, men den här gången med en annan flicka, Lucy, som nästan vunnit Vågornas drottning-tävlingen, och innan han for sa han till Ricky: Du förstår, Gogog, jag är verk ligen ledsen men försök förstå. Lucy fanns före dig, Lucy och jag 8

7 har egentligen inte gjort slut, vi hade bara en fnurra på tråden och på något sätt blev det så att vi inte träffades på ett tag, men nu är vi tillsammans igen, så är det, och Lucy har bett mig säga att hon inte alls är arg på dig, inga hard feelings, och snart ska du se, Gogog, att du kommer över det här och säkert hittar du någon som passar dig bättre, för faktum är att du förtjänar bättre, du ska ha det bästa som finns. Och det viktigaste är ju att du och jag, Gogog, bara har fina känslor för varandra, eller vad säger du? Så småningom gav Ricky paljettklänningen till en kusin och förpassade bikinin till den bakre delen av en byrålåda, bakom syetuiet, där den glömdes bort: män kan inte hjälpa det, de är helt enkelt skapade på det viset, men enligt hennes åsikt är kvinnor inte mycket bättre, och kärlek är därför något som alltid på ett eller annat sätt slutar illa. Charlie har inte spelat för Bnei-Yehuda på länge. Nu har han fru och tre barn och äger en fabrik i Holon som tillverkar solfångare det sägs att han till och med exporterar en gros till de ockuperade områdena och Cypern. Och hur var det med den där Lucy? Hon med de magra benen? Hur gick det med henne? Blev hon också ratad när han var färdig med henne? Om jag bara hade haft hennes adress eller hennes telefonnummer skulle jag ha letat upp henne, om jag hade vågat. Vi kunde dricka kaffe tillsammans. Och prata. Vi båda skulle till och med kunna bli vänner. Det är konstigt att jag fullkomligt skiter i honom nu men faktiskt bryr mig lite om henne. Jag tänker över- 9

8 huvudtaget aldrig på honom, inte ens föraktfullt, men henne tänker jag på ibland, för kanske har hon blivit lite som jag? Kallade han också henne Gogog i sängen? Skrattade han och rörde han näsan fram och tillbaka också mellan hennes läppar? Visade han långsamt och varsamt hur hennes kropp var genom att föra hennes hand över den? Om jag bara kunde hitta henne, skulle vi kunna prata om det och kanske till och med bli vänner. I förhållandet mellan man och kvinna finns det inte plats för vänskap, särskilt inte om det tänder mellan dem. Och tänder det inte finns det ändå ingenting mellan dem. Men mellan två kvinnor, särskilt två kvinnor som båda råkat ut för besvikelser när det gäller män, särskilt då två kvinnor som båda fått lida på grund av samma man kanske borde jag försöka hitta den där Lucy någon gång? Vid ett bord intill sitter två män, båda i femtioårsåldern. De verkar inte ha bråttom. Den som märks mest är undersätsig och helt skallig och han ser ut som en skurkaktig hantlangare på film. Den mindre av dem verkar sliten, till och med trådsliten, han pratar högt och minen visar att han utan urskillning gärna vill visa beundran eller sympati. Författaren tänder en cigarett och kommer fram till att den senare måste vara en sorts agent eller kanske en försäljare av hårtorkar. Han ger skurken namnet herr Leon och den inställsamme skulle kunna heta Shlomo Hougi. Det verkar som om de i största allmänhet diskuterar ämnet framgång. 10

9 Den skurkaktige hantlangaren säger:»och förresten, när man väl har gjort någonting av livet är det slut.jag håller med till hundra procent«, säger bisittaren,»jag vill för allt i världen inte säga emot dig, men att leva bara för att äta och dricka kan ju knappast anses vara ett liv värdigt en mänsklig varelse, det måste du väl hålla med om. Människan behöver en viss grad av andlighet, som vi kallar det inom judendomen. En extra själ.nu är du där igen«, säger bossen kyligt och lätt föraktfullt,»jämt kommer du med den där sortens skenheligt babbel. Du ska då alltid ta saker ur tomma luften. Håll dig till exempel ur verkliga livet, då begriper man bättre vad du menar.okej, visst, varför inte, vi kan till exempel ta den där killen Hazzam som tidigare jobbade för Isratex, Ovadya Hazzam, honom minns du väl, han som vann en miljon på lotteri för några år sen. Så skilde han sig, slog sig lös ordentligt, flyttade, började investera, erbjöd lån utan säkerhet till höger och vänster, gick in i partiet och myglade för att bli minister och levde som en kung. Till slut fick han levercancer och hamnade på Ichilovsjukhuset där hans tillstånd är kritiskt.«herr Leon gör en grimas och säger i uttråkad ton:»visst. Ovadya Hazzam. Jag var med på sonens bröllop. Det råkar vara så att jag har personlig kännedom om fallet Ovadya Hazzam. Han gödslade med pengar, ibland i något gott syfte, ibland bara för sitt höga nöjes skull, och dagen lång körde han runt i stan med ryska blondiner i en 11

10 blå Buick. Han letade ständigt efter investerare, entreprenörer, borgensmän, sponsorer, partners. Stackars kille. Men vet du vad? Det är lika bra att du glömmer honom i det här sammanhanget. Han är inte något bra exempel för dig. Cancer, min vän, kommer inte av dåliga vanor. Forskarna har nu upptäckt att orsaken är antingen smuts eller nerver.«författaren lämnar nästan halva omeletten på tallriken. Han tar ett par klunkar av kaffet och känner att det smakar bränd lök och margarin. Han tittar på klockan. Sedan betalar han, ler mot Ricky när han tackar för växeln som han gömmer under fatet för hennes räkning. Den här gången ser han noga till att inte stirra på henne när hon går sin väg, även om han faktiskt kastar en uppskattande avskedsblick mot hennes rygg och höfter. Genom kjolen kan han se att trosorna sitter högre på vänstra sidan än på högra. Han har svårt att slita blicken därifrån. Till slut reser han sig för att gå men ändrar sig och tar istället de två trappstegen ner till den fönsterlösa toaletten. Den utbrända glödlampan, den flagnande putsen och lukten av unken urin i mörkret påminner honom om att han inte är förberedd inför mötet och inte vet hur han ska svara på publikens frågor. När han kommer upp från toaletten ser han att herr Leon och Shlomo Hougi har dragit stolarna närmare varandra och nu sitter sida vid sida, böjda över ett anteckningsblock. Den undersätsige mannen drar långsamt sin 12

11 tjocka tumme utmed raden av siffror, medan han viskande talar i bestämd ton och upprepade gånger skakar på huvudet, som om han en gång för alla ville utesluta något, inte tal om annat, medan den tillmötesgående partnern om och om igen nickar. Författaren går ut på gatan och tänder en cigarett till. Klockan är tjugo över nio. Kvällen är varm och klibbig, den koagulerade luften ligger tung över gator och gårdar, mättad av sot och bensinångor. Så hemskt det måste vara, tänker han, att ligga mellan svettiga lakan på Ichilovsjukhuset en sådan kvävande kväll, till det astmatiska ljudet av en uppsättning andningsapparater, genomstucken av sprutor och kopplad till slangar. Han föreställer sig Ovadya Hazzam innan han blev sjuk, en aktiv man som alltid var på språng, kraftigt byggd men smidig, nästan som en dansare, med en blå Buick som han for omkring i, ständigt omgiven av hjälpande händer, vänner, rådgivare, unga flickor, investerare, myglare och folk i karriären, horder av människor med idéer och initiativ och i behov av hjälp, alla slags fixare och nyfikna som lade näsan i blöt. Dagen i ända hade han dunkat folk i ryggen, tryckt män och kvinnor lika hjärtligt mot sin breda bringa, gett dem en lekfull puff i bröstet, lovat på heder och samvete, satt upp en förbluffad min, gapskrattat, kommit med invändningar, klander och skämt, sagt Jag är förstummad, ropat Glöm det, vad i helvete, citerat bibliska strofer och ibland gett efter för en växande våg av känslor, varpå han utan före- 13

12 gående varning och utan åtskillnad börjat överösa både män och kvinnor med kvävande kyssar och ivriga smekningar, medan han nästan fallit på knä, plötsligt brustit i gråt, lett blygt och återigen börjat kyssas, smekas, kramas och gråta, samtidigt som han bugade djupt och lovade att aldrig glömma, och sedan farit iväg, andlös, leende, viftande adjö med en öppen hand där nycklarna till Buicken alltid dinglade från ena fingret. Nedanför fönstret till terminalvårdsavdelningen där Ovadya Hazzam ligger bryts kvällens tystnad av ambulanssirener, skrikande bromsar och ett djuriskt babbel av reklamslogans från den på full volym uppskruvade radion vid taxistationen nära sjukhusentrén. För varje andetag invaderas hans lungor av en stinkande cocktail av lukter: urin, lugnande medel, matrester, svett, sprejer, klorin, me - diciner, smutsigt förbandsmaterial, exkrementer, rödbetssallad och desinfektionsmedel. Förgäves har man öppnat alla fönster på vid gavel i det gamla kulturcentrum som nu fått namnet»shunia Shor och de sju offren för stenbrottsattacken«. Luftkonditioneringen är trasig och luften tung och kvävande. Publiken är genomsvettig. En del stöter på vänner och bekanta och står och småpratar i gångarna. Andra sitter på hårda bänkar, de yngre längst bak eftersom de äldre stamgästerna har fyllt den främre delen av salen, allt medan kläderna klibbar mot kroppen och släpper ut sin egen lukt och grannarnas i den unkna luften. Under tiden utbyter de åsikter om senaste nytt, om den 14

13 förfärliga händelsen i Acre, om läckor från kabinettmötet, om avslöjanden av korruption, den allmänna situationen, luftkonditioneringen som inte fungerar och värmen. Tre trötta fläktar snurrar ineffektivt och nästan omärkligt uppe i taket; här är mycket varmt. Små insekter klämmer sig in mellan kragen och nacken, som i tropiska Afrika. Odören av svett och deodoranter hänger i luften. Tre eller fyra gator därifrån stiger och sjunker ljudet från en ambulans eller en brandbil, ett illavarslande ljud som gradvis tonar bort, inte så mycket för att avståndet växer utan för att kraften dör ut. Kvällen genomborras av stackatolarmet från en parkerad bil som drabbas av plötslig panik i mörkret. Kommer författaren att säga något nytt i kväll? Ska han kunna förklara hur vi hamnade i denna situation eller vad vi kan göra för att förändra den? Kan han se något som vi ännu inte har sett? En del har med sig boken som är ämnet för sammankomsten denna afton och använder den eller en tidning att fläkta sig med. Mötet är försenat och ännu syns inte en skymt av författaren. Programmet rymmer ett välkomstanförande, en föreläsning av en litteraturkritiker, en uppläsning av korta avsnitt ur den nya boken, författarens anförande, frågor och svar, sammanfattning och avslutande kommentarer. Inträdet är fritt, och folk är nyfikna. Och här kommer han till slut, författaren. Konferensbyggnadens kulturansvarige har nu i tjugo minuter stått och väntat på honom utanför, vid foten av 15

14 trappan. Det är en vänlig och positiv man på några och sjuttio, rödblommig och rundlagd, med ett ansikte som påminner om ett äpple som alltför länge blivit liggande i fruktskålen och nu är alldeles rynkigt. Blå ådror som inte ser hälsosamma ut bildar ett nätverk över hans kinder. Till sättet är han dock lika livlig som någonsin, som en brandslang som riktar strålar av entusiasm och socialt engagemang åt alla håll. Men på ett handslags avstånd anar man en dunst av sur kroppsodör. Han börjar omedelbart slå sig i slang med författaren som är trettio år yngre än han, samtidigt som storsint beundran blandas med kollegial tillgivenhet, ungefär som förtroligheten mellan två gerillaveteraner: Det är ju faktiskt så att ni och jag båda oförtröttligt, var och en i sin stridszon, kämpar för att föra fram kulturella värden och idéer och därmed stärker civilisationens befästningsvallar. Det är därför som vi här bakom scenen alldeles privat kan ägna oss åt några minuters lättsamt småprat innan vi med passande allvarsam uppsyn går in i salen och intar våra platser på podiet. Se där, se där, se där, välkommen min unge vän, vi har väntat på er som på en brudgum, ha-ha, ni är, hur ska jag säga, aningen sen. Hursa? Ni blev uppehållen på ett café? Ja, det är ju inte hela världen, här kommer alla jämt för sent. Har ni kanske hört skämtet om omskäraren som kom för sent till en omskärelse? Inte? Då ska jag dra det. Senare. Det är en ganska lång historia som ni förresten också kan hitta hos Druyanov, ni är väl bekant med 16