maria gustavsdotter Ulrikas bok historiska media

Transkript

1 ulrikas bok 1

2 2

3 maria gustavsdotter Ulrikas bok historiska media 3

4 Historiska Media Box Lund Maria Gustavsdotter och Historiska Media 2014 omslag Marina Mattsson omslagsfoto Malgorzata Maj/Arcangel Images sättning Åsa Björck tryck ScandBook AB, Falun 2014 tryckning isbn

5 Till mina systrar: Lisbet, Kristina och Eva. Vem vore jag utan er? 5

6 6

7 1 Morlanda prästgård, sommaren 1644 Katarina Morlandeus stod i skamvrån och lyssnade till sin syster Ulrika som grät. Katarina var tillsagd att stå med ansiktet mot väggen som vette in mot faderns arbetsrum. Men hon hade vänt sig om och fann sig nu instängd bakom linneskåpets öppna dörr. Trots att det var söndag, den dag Herren gett människorna att vila på, höll flickornas mor på att lägga in det nytvättade och pressade linnet. Det gav henne anledning att hålla skåpsdörren öppen och Katarina instängd. Katarina visste att modern gjorde detta bara för att övervaka dem. Hon sjöd av förbittring. Detta var så orättvist. Hon var oskyldig, hade inte varit inblandad i det som skett, hade inte insett vad hennes syskon och deras gäst planerat. Ändock blev hon bestraffad tillsammans med de andra. Hon lyssnade igen på Ulrikas gråt och insåg att systern verkligen var ledsen. Katarina undrade varför. Hon trodde inte att Ulrika ångrade vad hon gjort, utan grät mer av harm över att bli straffad. Katarina själv stod med blossande kinder och var bara arg. Hon hade inget att erkänna eller ångra, hade hon sagt till modern, som då muttrat något om att vara hårdnackad. Att Katarina inte förstått något förrän de alla stod i kyrkan trodde inte fru Morlandeus på. Det enda Ulrika sagt var ett tårögt förlåt, inget mer. Hon hade också försökt påstå att hon inte vetat om hysset i förväg, men den lögnen hade modern genomskådat. 7

8 Katarina visste att hennes bror Magnus nu låg framstupa vid faderns bönstol och bad, med ryggen randad av faderns ridpiska, men hon kände inte särskilt mycket medlidande vare sig med honom eller med Ulrika. Hon hade inte heller något medlidande med gästen, Andreas, men undrade vart han tagit vägen. Så hörde hon moderns steg över golvet och vände sig snabbt om. Hon var inte snabb nog, modern uppfattade det frasande ljudet av Katarinas styvkjortel mot väggen. Med häftiga rörelser lade hon en trave servetter i den hylla som var grundare än de andra. Sedan drog hon i dörren och såg på sin dotter. Du står still, sa hon. Tills du erkänt och ångrat. Men mor, började Katarina vädjande. Tig, sa fru Morlandeus, som insett att Katarina inte tänkte erkänna och ångra nu heller. Hon sköt upp dörren så den åter bildade en vägg och lade en hand på Katarinas axel, för att få dottern att vända sig. Katarina suckade och vände ansiktet mot väggen. Det var trevligare att betrakta skåpets dörr, för den var snidad och Katarina hade tillbringat många timmar av sitt liv i stilla beundran framför den då hon i stället borde ha begrundat ett eller annat ofog. Försiktigt hade hon låtit fingrarna glida över de människor och djur som rörde sig över dörrpanelen. Hon hade fantiserat om dem även sedan hon förstått att det var scenen där Adam och Eva drevs ut ur paradiset. De hade bägge skylt sig med stora löv och Gud stod på ett berg och pekade befallande mot en plats utanför lustgården där lejonet rev ett lamm. På den andra skåpsdörren såg man syndafallet. Ormen hade en kvinnas ansikte och Adam och Eva var nakna, fast deras kön var dolda för de vände sig bort. På den dörren kunde man se lejonet och lammet vila sida vid sida och ett vattenfall som kastade sig utför samma berg. Skåpet hade stått just där i mer än hundra år. Det hade varit Katarinas morfars fars och kanske hans fars före det. 8

9 Fru Morlandeus väntade ett ögonblick, men Katarina sa inget och låtsades inte om sin mor, som sedan med en suck lämnade henne med skåpsdörren öppen. Katarina vände sig om. Med ena pekfingret sköt hon försiktigt skåpsdörren så att hon kunde kika ut. Hon såg ut genom fönstret. Hennes lillasyster Ebba var där ute och lekte. Hon talade och gestikulerade som om hon hade haft ett halvt dussin kamrater omkring sig, men Katarina visste att hon var ensam. Katarina knöt sina händer hårt. Sedan satte hon pekfingret mot skåpsdörren och sköt upp den ännu ett stycke så att hon kunde kika på Ulrika som inte försökt dölja sina tårar. Tvärtom, hon hade snyftat högt ända sedan deras mor satt henne vid bordet och pekat ut vilket stycke hon skulle läsa och begrunda. Katarina visste att det inte var texten som fick Ulrika att grina. Inte heller att hon tvingades läsa den svåra danskan i stället för det orustmål, som talades i hemmet och trakten. Ulrika grät av självömkan och det gjorde Katarina rasande. Du måste berätta det, sa hon. Annars får jag stå här tills jag svälter ihjäl. Ulrika snörvlade och mumlade något vasst till svar. Du måste, envisades Katarina. Mor tror ju inte på mig. Om du berättar förstår hon. Du kan ljuga, sa Ulrika och vände nu ansiktet mot Katarina, som ryckte till vid åsynen av sin systers rödsvullna näsa. Ulrika var familjens skönhet med sina ljusa lockar, stora blå ögon under raka ögonbryn och ögonfransar så mörka att de tycktes lånade av någon annan. Bara Ebba och Ulrika var blonda. De båda andra av pastor Morlandeus fyra nu levande barn hade mörkt hår och bruna ögon, möjligen ett minne från en sedan länge död anfader från södern. På Orust fanns det många berättelser om vackra mörkögda sjömän som flutit i land efter skeppsbrott och räddats av ensamma kvinnor vars män var till sjöss. Ljuga? sa Katarina klentroget. 9

10 Ja. Säg att du ångrar dig. Då släpper hon ut dig. Ska jag ljuga och ta på mig skulden för något jag inte ens kände till? Katarinas röst blev gäll. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hon bet sig i tungan för att mota bort dem. Hon tänkte inte gråta. Hon var arg, inte ledsen, hon hade inget att ångra eller erkänna och Ulrika var den enda som kunde få modern att förstå det. Om Magnus hävdade hennes oskuld skulle mor och far tro att han sa så för att skydda henne. För dem var det viktigt att barnen uppriktigt bekände och ångrade sina synder då de brutit mot Guds bud. Varje kväll skulle de gå rena till sängs för att inte riskera att komma till helvetet om de dog under natten. Katarina visste att en lögn skulle rädda henne undan sin mors vrede, men det var syndigt att ljuga. Och vad skulle hända om mor fick veta sanningen? Då skulle hon åter bestraffas. Hon trodde inte hon skulle dö under natten, så just helvetet kändes avlägset. Nej, detta var ett moraliskt dilemma och den enda som kunde rädda henne var Ulrika. Om du inte var så liten och enfaldig hade du fått veta, svarade Ulrika som tycktes ha lugnat sig lite. Varför gråter du så? undrade Katarina. Jag står här, Magnus fick stryk och du kommer undan med att läsa i Bibeln. Och du har inte ens suttit här hela tiden utan smet ut i farstun och talade med Andreas när mor stod i köket. Åh du förstår ingenting, snyftade Ulrika och började gråta häftigt igen. Katarina insåg att systern hade rätt. I det som sagts och gjorts under denna söndag förstod hon mycket lite och ännu mindre begrep hon varför Ulrika gråtit floder under den timme hon suttit vid bordet och läst. Katarina hörde sin mors steg och beslöt sig för att satsa allt på ett enda kort: 10

11 Du borde säga hur det var. Ni tisslade och tasslade, men jag fick inget veta för ni sa att jag var lika enfaldig som Ebba. Och det är jag glad för. Det ni gjorde var skamligt! Ulrika gick rakt i fällan. Tig säger jag. Ljug för mor så blir hon nöjd och du kan komma ut. Tänk på mig i stället. Dig? Vad är det med dig? Åh, du är bara en barnunge. Du begriper ingenting. Och så stod deras mor i rummet. Ulrika! sa hon och rösten var kall som is. Försiktigt sköt Katarina fram skåpsdörren ännu en bit så att hon kunde se hela Ulrika. Hon höll andan. Förväntan och skadeglädje blandades inom henne då hon såg att systern kurade med axlarna och böjde nacken, rädd att få ett slag över huvudet. Ulrika? sa deras mor och nu var tonen mer uppfordrande. Ulrika, har du något att säga mig? Ulrika föll till föga: Ja, mor. Jag ska erkänna att Katarina inte visste något, om det vi gjorde. Det var bara Magnus, Andreas och jag. Katarina visste inget. Katarina tog ett steg bakåt och drog försiktigt med sig skåpets dörr, för att hennes mor inte skulle inse att hon sett alltihop. Sedan höll hon in styvkjolen med bägge händer medan hon vände sig med ansiktet mot väggen. Hon log. 11

12 2 Ulrika låg på rygg i sin säng och lyssnade spänt ut i rummet på syst - rarnas lugna, långsamma andetag. Hon var tacksam över att hon sov ensam i sin säng. Förr om åren hade de delat bädd alla tre, men sedan Ulrika bett och bönat om en egen säng hade hon fått sin vilja igenom. Ändå hade hon kalla vinternätter ibland tassat över golvet och krupit ner bredvid Ebba, som var yngst och mer medgörlig än Katarina. Katarina brukade vakna till när Ulrikas fötter nuddade henne. Sedan skrek hon så högt att det hördes in till föräldrarna som sov på andra sidan väggen: Ge dig iväg och sov i din egen säng! Ulrika visste att Katarina inte var avundsjuk på hennes rymliga natthärbärge. Hon ville bara inte att Ulrika skulle kunna både äta kakan och ha den kvar. Ulrika hade legat på rygg med öppna ögon medan hon hört sina systrar muttra och vända sig i jakt på bästa sovställningen och sedan äntligen falla i sömn. Genom väggen hade hon hört sina föräldr ar samtala lågmält och sedan tystna. Nu väntade hon på faderns snarkningar, tecknet på att alla i huset sov. Under tiden betraktade hon månljuset som smugit sig in bredvid nattgardinen. Det var farligt att sova i månljus. Då kunde man bli galen. Hon suckade och vände sig på sidan. Hon var inte rädd att somna. Ögonen kändes svullna och ömma av all gråt, huvudet värkte och magen knep. Då hennes mor insett att hon under flera timmar 12

13 tigit still om Katarinas oskuld hade hon förklarat att Ulrika skulle gå och lägga sig utan kvällsmat. Hon fick, ja hon var tvungen, att delta i familjens aftonbön, men för övrigt hade hon inte lov att tala med någon, varken pigan eller syskonen. Det hade passat Ulrika alldeles utmärkt. Hon hade fått gott om tid att förbereda sig för det hon tänkt göra. Medan de andra åt kvällsmat var hon ensam på flickornas rum. Hon hade bara oroat sig för en enda sak medan de bad aftonbön, och det var att Katarina av någon okänd anledning skulle öppna sitt nipperskrin innan hon gick till sängs. Risken var inte stor, Katarina var inte den som pysslade med smycken, band och granna kläder och flickorna bar inte sina smycken en vanlig söndagseftermiddag i hemmet. Äntligen hörde hon faderns dova snarkningar genom väggen. Hon väntade ännu en stund och tvingade sig själv att räkna till hundra fem gånger, en gång för varje finger på höger hand, innan hon lyfte täcket åt sidan och smög upp. Steg för steg tog hon sig över golvet fram till kistan där hon lagt sina kläder. Hon önskade att hon kunnat ta dem på sig, men vågade inte. I stället lade hon dem över sin ena arm, kände efter att den lilla påsen satt fast i livstyckets snören och tassade fram till sovrumsdörren. Hon höll andan medan hon öppnade den. Ett ögonblick stod hon och såg bort mot systrarnas säng och sökte i sitt inre efter känslor av sorg. Hon borde känna ett svidande vemod över att aldrig mer få se dem eller sina föräldrar. Men nej, hon kände bara anspänning och förväntan. Hon steg ut i hallen, smög sig nerför trappan och nådde farstun. Där stannade hon och lyssnade efter ljud. På avstånd hörde hon faderns snarkningar. Ulrika sköt ner klinkan och tog ett steg ut på yttertrappan av trä. Tunet framför henne var upplyst av månens kalla ljus. Hennes bara fötter klev ljudlöst nerför de tre trappstegen. Så stod hon på den gamla tröskelstenen, den som inte användes numera då man tröska- 13

14 de inomhus på logen. Hon tvekade bara kort innan hon knäböjde och trevade under den. Där, på sidan som vette mot norr, låg den lilla korspenning som skulle skydda prästgården mot häxor och annat ont. Hon såg sig över axeln då hon smusslade ner det tunna myntet i sin bältesväska. Hon behövde det skyddet bättre än sina föräldrar och syskon, för nu var hon ute på okända vägar. Hunden lyfte på huvudet när hon tassade förbi hans koja, men hon lugnade honom med några ord, och han lade huvudet mellan framtassarna. Som liten hade hon ofta gått barfota om dagarna, men nu i natten tyckte hon inte om det. Tanken på att trampa på något som djuren lämnat efter sig äcklade henne. Hon var inte rädd för att stöta på något djur, men då och då kände hon efter så att silverkorset hon bar om halsen hängde väl synligt. En natt med månljus lockade fram allt sådant som gömde sig under dagen. Då hon skyndade förbi kyrkogården, vände hon bort blicken av rädsla för vad hon skulle kunna få se. Hennes bror Magnus hade berättat för henne att det låg barn begravda, strax utanför kyrkogårdsmuren. Odöpta, osaliga barn som grät efter sina mödrar om nätterna. Magnus hade sagt till henne att han själv hört gråten en natt då han kommit hem sent efter att ha fiskat med Sten i Kleva. När Ulrika kommit till vägen som ledde mot sjön stannade hon och klädde på sig. Om hon varit hemma hade hon satt sig på sängen och tagit på sig strumporna först av allt, sedan dragit av sig nattskjortan, satt på sig särk och understubb innan hon klev i kjolen. Här ute i natten, med de döda ännu inom synhåll nöjde hon sig med att kliva i kjolen och knyta den i midjan. Hon drog livstycket på sig och låtsades att nattsärken var som ett vanligt underplagg. Den var i och för sig vacker, hon hade letat fram sin allra finaste, den med spetsar och broderier, innan hon lagt sig att sova. Katarina hade kanske sett den spetsprydda kragen som skymtat runt Ulrikas hals då de lagt sig till ro, men hon hade inget sagt. 14

15 Ulrika satte sina bara fötter i skorna och skyndade vidare. Lädret skavde mot hälar och lilltår, men hon ville inte stanna och ödsla tid på att ta av sig skorna, dra på sig strumporna och sedan snöra skorna igen. Hon skulle få tid till det sedan. Vid tanken på vad som väntade henne fylldes hennes bröst med bävan. Det fanns inget annat ord. Det blev trångt i bröstet och hon fick svårt att andas. Ändå var hon inte rädd, nej, det var glädje som fick hennes hjärta att kännas så. Hon stannade till och lade ena handen över bröstet, som för att få bultandet att lugna sig lite. Och när hon gjorde det kom hon att tänka på att han snart skulle röra vid henne just så. Men under särken. Hennes kusin Margareta hade berättat att män tyckte om att smeka kvinnobröst och det kunde man låta dem göra. Det var då de började treva under kjolarna som det kunde bli farligt. Ulrika kände inte bara sitt hjärtas slag utan även den lilla skinnpungen hon knutit fast i livstyckets band. Nu lät hon handen glida över den kullriga ytan. Ja, pärlhalsbanden fanns där och guldkedjorna. Hon hade trätt systrarnas ringar på sina fingrar. Om Katarina sett det, skulle hon bara sagt att hon roat sig med att prova dem och sedan glömt ta dem av sig. Men systern hade inte lagt märke till det och inte ställt några frågor. Nu kände Ulrika dem helt lätt skava mot varandra när hon rörde fingrarna. Hon tyckte om känslan. Hon hade gärna hängt sina kedjor om halsen och armarna också, men ville ännu hellre komma fram så snart som möjligt. Dessutom var hon rädd att något av smyckena skulle slinka ur hennes händer och ner på marken. Trots månskenet skulle det bli svårt att hitta det igen. Smyckena hade hon ju inte tagit med för att pryda sig med utan av ett helt annat skäl. 15

16 3 Andreas väntade oroligt på Ulrika i prästens sjöbod. Först hade han varit road av uppståndelsen över det lilla spratt han spelat sitt värdfolk. Då han insett vidden, inte av sin handling utan av den bestraffning som skulle drabba kamraten och hans systrar, hade Andreas inte varit lika road. Han hade försökt, visserligen valhänt och inte helhjärtat, ta på sig hela skulden, men pastor Morlandeus hade inte lyssnat på honom. Andreas hade förstått varför. På intet sätt hade han ensam kunnat åstadkomma detta. Men det hade ju ändå varit ganska oskyldigt. Han hade försökt tala sin värd tillrätta, slå bort det hela och helst velat locka den gamle att dra på munnen. Till svar hade han fått en örfil och sedan hade den gode mannen tagit ett tag om Andreas nacke och handgripligen kastat ut honom på tunet. Andreas hade blivit så förbluffad att han inte kommit sig för att ge igen, trots att han var yngre, längre och säkert starkare än kyrkoherden. Han hade knappt ens stretat emot. Utan att riktigt förstå vad som hade hänt hade han befunnit sig på alla fyra på gårdsplanen. När han rest sig hade han vänt sig om och betraktat prästgårdens låsta dörr. Då hade han insett att han hade hönsskit på knäna och händerna och hörde mycket riktigt hönsen skrocka som om de roats av hans snöpliga sorti. Naturligtvis hade han blivit förargad. Han hade bankat på dörren och begärt att få sitt gepäck. Han hade inte kommit tomhänt, 16

17 utan med en koffert full med kläder och även böcker. Efter en stund öppnades dörren av en rödgråten Ulrika. Hon hade talat snabbt, andlöst på ett sätt som fått honom att vilja ta henne i famn och trösta henne. När han sträckte armarna mot henne hade hon sett förskräckt ut. Far ger Magnus prygel, viskade hon. Jag har aldrig hört honom slå så hårt och så länge förr. Jag är satt att läsa Bibeln och Katarina står i skamvrån. Katarina? hade Andreas frågat. Men hon visste ju inget. Ulrika hade sett på honom med den där hjälplösa blicken som var så betagande och viskat. Jag har bedyrat att hon var oskyldig, men mor tror mig inte. Andreas hade inte hört den falska klangen i hennes röst, han kände henne inte så väl att han visste när hon ljög. Min koffert, sa han. Mina kläder. Jag behöver dem. Menar din far att jag ska gå härifrån utan mina saker? Jag ska tala med mor och drängen, hade Ulrika svarat. Inte med far. Det är ingen mening att tala med honom. Men du ska få dina kläder. Då han tagit ett steg ner på tröskelstenen hade hon gripit tag i hans arm och viskat: Ta mig med! Gå inte utan mig. Detta glömmer far aldrig. Ta mig med. Vänta på mig i sjöboden. Och han hade nickat och sagt: Ja, i sjöboden. Det förvånade honom att kyrkoherden inte hade ingripit medan de fört ett viskande samtal på trappan, men sedan förstod han att prästen varit upptagen med att prygla sin son och hans hustru varit upptagen med att förhöra och bestraffa den som var minst skyldig i hela den här historien. Då han lyssnade till Ulrika hade han en kort stund tyckt synd om Katarina. Sedan hade han erinrat sig hennes ansikte då hon fått syn på honom i kyrkan. 17

18 Bestörtningen och sedan helt snabbt ett drag av avsmak. Inte förrän drängen ställde hans koffert på farstutrappan hade han förstått att han trots allt skulle få lämna sina saker på prästgården. Kofferten var alltför tung för att han skulle orka bära den. Han blev tvungen att lämna den efter sig och undrade om de någonsin skulle skicka den till honom. Med en stolt knyck på nacken hade han vänt prästgården ryggen och gått ända till vägen utanför innan han insåg att kofferten innehöll hans pass och de få mynt han ägde. Utan sitt respass skulle han inte komma längre än närmsta stadstull, det visste han. Det var bara vända om och gå tillbaka för att hämta dem. Med blossande kinder hade han låst kofferten efter sig och stoppat på sig nyckeln medan prästgårdens dräng stått på trappan och flinat åt honom. Nu väntade han i familjen Morlandeus sjöbod. Först hade han inte velat sitta ner, rädd att kläderna skulle dra till sig den starka fisklukten, men efter en god stunds vankande fram och tillbaka i det trånga huset hade han till slut slagit sig ner på en kista och lutat ryggen mot fisknäten som hängde längs väggen. Han hade stängt dörren efter sig så att ingen som gick förbi skulle kunna se honom och till en början hade den tunga luften nästan gjort honom illamående. Då det mörknade där ute hade han försiktigt skjutit upp dörren. Han hade stått där och dragit in den svala ljuvliga kvällsluften i djupa andetag. Han vågade inte gå ut på gräset framför boden, alltför rädd att någon skulle se honom i månskenet. Varje gång han tog ett steg inåt för att vila lite på näten slog stanken av fisk emot honom och han kände kväljningarna stiga. Han var törstig och hungrig, men kunde bara vänta och försöka beräkna hur långt natten var gången genom att följa månens bana på himlen. Han slogs av misstanken att hon narrat honom. Hon skulle kanske inte komma trots allt. Då hade han uthärdat denna obehag- 18

19 liga natt helt i onödan. Hon hade kanske upptäckts av sina föräldrar, eller sin lillasyster, hon med de skarpa ögonen. När dessa tankar kom för honom, sköt han undan dem så gott han kunde. Det fanns ändå inte mycket annat att göra. I värsta fall fick han leja någon att ro honom över nästa morgon. Han hade inte mycket pengar med sig och inte visste han heller vad det kunde kosta att bli rodd till fastlandet. Kunde han säga att den gode pastorn skulle betala rodden? Tanken roade honom ett slag innan han slog bort den. Kunde han ro själv? Tanken kändes först främmande. Men sedan började han fundera. Nog kunde han ro. Han hade sett Magnus ro, ja till och med Ulrika hade rott honom en bit. Han hade suttit på toften och betraktat hennes bröst som rörde sig vid varje årtag. Han visste att man förvarade årorna inne i sjöboden och ekan på stranden. Det spelade honom ingen roll om han tog rätt eka, det viktigaste var att ta ner årorna där Magnus hängt dem längs sjöbodens långsida. De hade särskilt gått ner och hängt upp dem där inför sabbaten då inga arbetsredskap fick ligga framme. Andreas beslöt sig för att vänta tills natten vänt och dagen börjat gry. Då borde hon ha kommit, om hon nu skulle komma alls. För att ha något att göra lyfte han ner årorna och lade dem på näten. Han hörde henne inte komma, märkte bara att det blev mörkare inne i boden. Skuldmedveten och nästan rädd vände han sig om och såg henne avteckna sig i dörröppningen. Hon höll en hand framför sig och viskade: Andreas? Genast gick han henne till mötes med bägge händerna utsträckta. Käraste, sa han och slöt henne i sin famn. Hon släppte något hon hållit i handen på golvet och slog bägge armarna om honom. Hon stod så nära att han kunde känna hennes bröst mot sin kropp och hon böjde upp huvudet i väntan på en kyss. Han kysste henne, kände smaken av hennes mun, sa- 19

20 liv och inget annat. En stund stod de så, han lät sina händer vandra över hennes axlar, lirkade in ett finger mot hennes varma hals och smekte den. Han slöt ögonen och önskade att han kunde vara nöjd med detta. Sedan släppte han henne och sa: Har du någon mat med dig? Mat? Ja, jag är så hungrig. Och törstig. Hon suckade och skakade på huvudet. Jag fick ingen kvällsmat. Inte? Nej. Och mor gav mig en örfil. Först fick jag sitta och läsa Bibeln, men då mor fick veta att Katarina inte varit med på vårt spratt och att jag inte genast sagt så, då fick jag en orre av mor och blev uppskickad på rummet. Ingen kvällsmat fick jag. Hon var så arg över att jag inte sagt sanningen bums. Han hörde mer än såg hur hon trutade med munnen. Han förstod att hon kände sig illa behandlad men sanningen var att det var hon och han som hittat på hysset. Magnus hade bara varit med på det och hjälpt till. Hur är det med Magnus? undrade han och såg till att göra rösten lätt för att hon inte skulle förstå vad han kände. Han fick prygel, sa hon. Med fars ridpiska. Andreas svalde. Och sedan, sa han. I månljuset uppfattade han hennes axelryckning. Han fick inte heller någon mat. Men han ville nog inget ha, kunde inte äta. En våg av skam gick genom Andreas. Han borde ha varit där och tagit sin del av prästens rapp. Vi måste iväg, sa Ulrika. Jan och hans gossar kommer så snart det dagas för att fiska. 20

21 Hon gjorde en rörelse, han antog att hon redan var på väg efter årorna. Har du något annat med dig? Pengar? Hon hejdade sig. Inga pengar, men mina smycken, sa hon stolt. Alltihop. Han undrade hur mycket juveler en prästdotter i Bohuslän kunde äga, men frågade inte. Ulrika slog upp locket på kistan han suttit på. Hon fyllde famnen med barkfärgad segelduk. Här, sa hon och lade det i hans famn utan att vänta på hans godkännande. Sedan plockade hon upp byltet hon slängt på golvet och lade det ovanpå. Mina strumpor, förklarade hon. Hon tog årorna och sköt upp dörren med ena höften och kikade ut innan hon tecknade åt honom att kliva ut. Tillsammans lyckades de sätta den lilla snipan i sjön. Andreas satte sig på toften och grep årorna. Ulrika betraktade honom en stund innan hon med ett skratt bad honom flytta sig. Sedan rodde hon, medan han satt och blickade inåt land. Vi seglar när vi kommit ut i gattet, sa hon. Vet du vart vi ska? frågade han. 21

22 4 Fru Morlandeus brukade väcka sina barn genom att knacka på dörren till deras rum och säga ett snabbt: God morgon! på vägen ner till köket och dagens bestyr. Sedan förväntades flickorna själva vaska av händer och ansikte, klä sig och komma ner till faderns arbetsrum där man bad morgonbön innan det var dags för dagens första mål. Det föll alltid på Ebbas lott att tömma pottan medan de andra flickorna bäddade var sin säng. Denna morgon började som alla andra. Ebba vaknade genast av moderns röst, sträckte på sig och drog sin syster i nattflätan. Inte hårt, nästan ömt luggade hon. God morgon, sa hon glatt. Katarina rörde sig inte. Hon kurade ihop sig i sängvärmen och önskade att hon fick sova, eller åtminstone ligga kvar lite längre. Gårdagen hade lämnat en besk eftersmak, hon bävade för att möta Ulrika och Magnus. Hon och Ulrika hade fortfarande en del att tala om, och brodern hade verkat vara sjuk och ha mycket ont vid aftonbönen. Han hade knappt kunnat röra sig och skjortan verkade klibba vid ryggen. Katarina undrade om fadern tillåtit att hans hustru sett till sonens sår eller om Magnus gått till sängs med blodig rygg. Med slutna ögon tänkte hon åter igenom gårdagen. Hon hade som vanligt stått i kyrkbänken tre rader bakom sin mor då hon plötsligt insåg att Ulrika skakat av återhållet fnitter. Sedan hade hon sett vad Ulrika tyckte var så roligt och blivit kall 22