Transkript

1 Inledning Den här berättelsen har jag inte skrivit för att bevisa hur dåligt Flag var på den tiden, det vill säga kring Jag känner många som var där då som tycker att de fick ut mycket och att det var väl värt pengarna. Det förnekar jag inte och det skulle jag inte drömma om att försöka ta från dem. Jag har inte heller skrivit det för att visa hur synd det var om mig. Nej, jag skriver helt enkelt om hur jag upplevde det hela så som det kändes då. Det var rena chocken för mig på många sätt. Ändå är jag säker på att Flag av idag är tjugo resor värre. Men jag tror att man i min berättelse kan se inslag som pekar på i vilken riktning man redan då var på väg mot. Detta är min subjektiva upplevelse av det hela, efter bästa förmåga återkallad i mitt minne. Det mesta finns kristallklart kvar i minnet så det är inga amsagor jag kommer med precis. Ett av de bästa citaten från L. Ron Hubbard är: Det som är sant för dig är det som är sant. Ändå är det rena paradoxen. När han säger det säger han samtidigt att detta är sant för honom och inte nödvändigtvis för alla. Om han skulle gjort anspråk på att citatet var en absolut sanning skulle han motsäga sig själv. Om det finns de som inte håller med om sanningshalten i det Hubbard säger då blir ju hans uttalande både sant och falskt på en och samma gång. Det blir falskt för de som inte håller med honom men samtidigt bekräftar de sanningshalten i vad Hubbard sagt eftersom hans uttalande säger att ett påstående är sant bara om det är sant för dig eller, vänta nu! Till slut går det runt i skallen. Vad är sanning egentligen? Man inser själva grundproblemet med allt sanningssägande. Hubbard måste ha insett det när han skrev: Det som är sant för dig är det som är sant, det vill säga att sanningen är subjektiv. Samtidigt har scientologin utvecklats i riktning mot en alltmer auktoritär hållning. Citatet har i praktiken ändrats till Det som är sant är det Hubbard har sagt och lyder väl numera Det som är sant är det som Miscavige säger och tänker. Ja ni ser själva vartåt det hela barkar. Stopp och belägg. Vi måste gå tillbaka till basics, nej inte till Basics, där höll det på att bli fel. Jag menar tillbaka till ursprunget, Det som är sant är det som är sant för dig. (För den oinitierade läsaren kan jag berätta att Basics är namnet på kyrkoledningens uppblåsta översättningsprojekt där man med pukor och trumpeter tillkännagav att man nu hade reviderat Hubbards verk så att de var fullständigt källtrogna, fast man i verkligheten hade gjort tvärtom.) Det jag från början tyckte var unikt och väldigt bra med auditeringen var att man där tog hänsyn till individens upplevelser, den egna sanningen. Auditeringen var personens eget forum där den egna sanningen var det som gällde. Men när man kom ut ur auditeringsrummet var klimatet ett annat. Där gällde kyrkans sanning och den var den man skulle följa. Idag är det etter värre. Nu får man inte ens alltid säga sin uppfattning i auditering. Man får nämligen inte säga något negativt om Miscavige, det är förbjudet. Man tänk om det råkar vara personens sanning? Man har tummat på en grundprincip och ruinerat hela grundidén med auditering. Vad kommer härnäst? Att man sitter i auditering och får en föreläsning om vad som är rätt och fel eller?

2 Vad jag egentligen vill säga här är att sanningen inte kan vara annat än subjektiv. Ibland delas den av många och närmar sig objektiv sanning men då kan man ändå ge sig den på att det till sist dyker upp någon som är av annan uppfattning. Så min berättelse är mina upplevelser av Flag och jag tror att många som var där då på den tiden känner igen sig i min beskrivning. Detta var bara några inledningsord. Här kommer själva berättelsen, som är en fortsättning på det jag införde här på bloggen för någon vecka sedan där jag berättade om hur jag lånade ihop pengar för att komma till Flag. Äventyr på Flag 1986 Vi befinner oss i slutet av maj 1986 och jag skulle sluta mitt jobb på tingsrätten om ett par veckor. Jag sa upp min lägenhet och ordnade ett förråd där jag kunde magasinera möblerna. Jag gick ut och shoppade. Köpte kläder inför min vistelse på Flag och en jätteresväska för allt jag behövde ha med mig. Jag planerade att stanna i USA i ungefär tre månader. Det var så lång tid det skulle ta att göra upp till OT III fick jag veta. Flag ligger i Florida i Clearwater vid den västra kusten. Clearwater är en populär semesterort med långa vita sandstränder. Mycket varmt klimat. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna få tid till några sköna dagar på stranden och köpte nya badbyxor för det ändamålet. En avskedsfest hölls för mig på mitt jobb på tingsrätten. Jag ville inte berätta vad jag skulle göra. Ingen skulle riktigt förstå i alla fall. Fast samtidigt kände jag obehag över att jag inget sa. Inom kyrkan talade man om att disseminera, att sprida kunskap om kyrkan och dess verksamhet till omvärlden. Om man kände motstånd mot det och inte sa något så var man PTS. Man var instabil och behövde reda ut sina förbindelser med människor med dåligt inflytande för att bli stark och självständig. Obehagliga tankar som jag viftade bort. Nu var det Flag som gällde. När allt var klart i Falun reste jag till Stockholm för att äntra planet som skulle föra mig till resans mål, Flag. Jag fick övernatta hos en tjejkompis som inte var scientolog men som ändå visste ganska mycket om scientologi. På kvällen gick vi på restaurang ute på Djurgården. En underbar kväll. Vi satt utomhus och åt. En perfekt inramning till det äventyr jag stod inför. Litet som Utvandrarna som hade sin sista kväll innan färden anträddes till det förlovade landet. Så kändes det faktiskt även om parallellen kanske haltar både här och där. Nästa dag gick jag in på kyrkan i Stockholm och träffade Kurt. Han hade hjälpt mig med alla betalningar till Flag och fungerat som mellanhand när det gällde inbokning av hotell och annat praktiskt. Sedan kläcker han ur sig att han vill att jag ska gå in på Första sparbanken och ta ett lån åt honom! Och det samma dag som jag ska flyga till USA. Planet går på eftermiddagen och han ber mig gå in på banken på morgonen, precis när de öppnat. Snacka om dålig tajming, i alla fall i min värld. I Kurts värld

3 var det kanske perfekt tajming. Han hinner fixa ett lån till mig precis innan planet går, kanske han tänkte. Om mina försök att få lån till Martin som jag beskrev tidigare var halvhjärtade var min insats på Första sparbanken nollhjärtade skulle man kunna säga. Jag ville inte det här! Som vanligt när någon gick för långt och skulle förmå mig att göra något som jag absolut inte ville låste det sig fullständigt. Jag kunde inte kläcka ur mig det svar som bubblade inom mig. Jag hade etablerat min egen kontrollmekanism inombords som talade om för mig att mina spontana känslor och åsikter bara var bank och jag visste att jag skulle få det i ansiktet om jag gav uttryck för det. Här kan man kanske tycka att jag bara fegt att jag tyckte och tänkte en sak och sa en annan för att jag inte vågade annat. Men så enkelt var det inte. Det pågick en inre kamp där jag bekämpade min ovilja att gå honom till mötes. Oviljan var ju bara bank. Jag försökte tvinga mig att verkligen hjälpa honom. Resultatet blev en slags mental förlamning där jag närmast robotaktigt gick in på banken samtidigt som denna inre strid pågick. Undrar just vilket intryck de fick av mig därinne på banken. Inte odelat positivt skulle jag tro. Låneansökan blev också mycket riktigt avslagen. Nu var det hög tid att resa ut till Arlanda, något som inte ens en Kurt kunde invända mot fast han annars genast skulle skickat mig till en ny bank för nya låneförsök. Jag satt på flygbussen på väg mot Arlanda för vidarebefordran med flyg till Florida. Vilket äventyr! Och nu var det slut på allt detta lånande. Visst skulle det bli tufft med alla betalningar när jag kom hem, men omöjligt var det inte. Jag kalkylerade med en månadskostnad på kronor. Sedan tillkom kostnader för tidigare lån på kanske 500 kronor kronor per månad och detta Det var mycket, men inte oöverkomligt. Man fick väl jobba dubbelt, tänkte jag. Det var väl inte hela världen med tanke på vad jag fick för min uppoffring. Jag njöt av flygresan, mellanlandade i New York och bytte till inrikesflyg mot Tampa. Mycket spännande att landa i New York. Jag försökte få en liten bild av staden medan vi landade men det lät sig inte göras. Vädret var mulet så vi kom för lågt ned innan sikten klarnade och då fick man inte något perspektiv över staden. Men bara att kliva ut i vänthallen på Kennedy Airport var en stor upplevelse tyckte jag. Som ni förstår hade jag aldrig varit i USA tidigare. Faktum är att jag knappt ens hade flugit. Mina enda erfarenheter var en tripp från Stockholm till Karlstad på 45 minuter och en resa till Malaga i Spanien för ett par år sedan. Inrikesplanet var nästan helt tomt. Hela min stolsrad var tom så jag lade mig ned för att vila. Efter ett par, tre timmar landade vi i Tampa. Det hade hunnit bli mörkt. Jag hade varit på resande fot i ungefär ett halvt dygn och såg förväntansfullt fram mot att komma till Flag, det omsusade högkvarteret i Clearwater. Jag hade fått besked om att det skulle vänta en bil från Flag utanför flygplatsen på en angiven plats dit jag begav mig. Det var rena värmechocken att komma ut i Floridakvällen. Vilken hetta! Hur skulle det inte vara under dagen när solen brände? Men var fanns bilen? Ingen bil som verkade komma från Flag. Något kännemärke skulle de väl ha. Jag väntade en bra stund och började bli orolig. Jag kanske skulle ringa och fråga. Så småningom

4 dök det upp en ljusbrun minibuss som jag förstod kom från kyrkan. Jag klev in tillsammans med några andra som också anlänt till Tampa för att bege sig till Flag. Jag var oerhört nyfiken på hur det egentligen såg ut i USA. Hur såg städerna ut, naturen, stränderna? Vilken arkitektur hade de, skulle jag klara språket och alla dialekter, hur smakade maten? Och så klimatet nere i Florida som jag fick stifta bekantskap med så snart jag kom ut i kvällsluften. Det var kolmörkt ute men jag såg ju att vi åkte över långa broar eller sandbankar med vatten överallt. Resan varade inte speciellt länge. Plötsligt var vi framme. Från foton kände jag igen byggnaden där Flag huserade. Fort Harrison kallades byggnaden, ett gammalt före detta hotell från 1920-talet på ungefär tio våningar. Jag gick in genom entrén och hamnade i en stor lobby. Högt i tak, väggar klädda i vit marmor med takstuckaturer i guld. Ganska så imponerande. En nog så passande inramning för the friendliest place in the world som deras slogan löd. Jag slussades till receptionen för incheckning. Det var ganska sent på kvällen så de flesta formaliteterna fick vi ta nästa dag. Nu skulle jag bara få mitt hotellrum och gå till sängs. All personal bar uniform. Litet väl mycket militärstuk tyckte jag nog, men det kunde jag ändå hacka i mig. Det verkligt viktiga var att jag skulle få perfekt service. Och jag tvivlade inte en sekund på att så skulle det bli. Jag menar, det var ju bara att se sig omkring. Det var ljusår från atmosfären i kyrkorna i Göteborg och Stockholm. Här sjöd det av liv och mitt första intryck var kompetens och professionalism. När jag fick veta att det inte fanns plats i Fort Harrison på grund av att det hade kommit så många scientologer från världens alla hörn blev jag dock litet undrande. Varför hade jag inte fått veta det tidigare? Jag hade ju fått bekräftat att jag skulle bo på hotellet i huvudbyggnaden och betalat dyra pengar. Jodå, det skulle ordna sig om ett par dagar men just för stunden fick min logi lösas på annat sätt. Jag anvisades en taxi som körde mig ett par kvarter till ett motell, Travel Lodge. Kyrkan hade helt enkelt hyrt in ett antal rum där för att möta överbeläggningen på deras eget hotell. Det var ett som jag uppfattade typiskt amerikanskt motell. Rum med bred dubbelsäng, luftkonditionering och simbassäng utanför. I övrigt bara en trist och grå parkeringsplats. Detta började inte riktigt bra tyckte jag, men okej då, i morgon skulle ju det verkliga äventyret ändå börja. När jag vaknade upp till den ständigt närvarande brännande Floridasolen klädde jag ivrigt på mig och studsade iväg till Fort Harrison bara ett stenkast bort. Jag gick till receptionen och fick börja på ett så kallat inruttningsformulär, ett dokument som anger olika steg man ska ta när man anländer. Första steget var formaliteterna kring mitt boende. Återigen tog jag upp detta med att jag bokat in mig på Fort Harrison och inte på något motell. Visst, det skulle ordna sig om några dagar, men de rekommenderade mig att lägga till pengar och få ett nyrenoverat rum på hotellet. Det skulle kosta mig sammanlagt kronor för tre månader så att jag skulle få lägga till i storleksordningen kronor. Nej, det hade jag inte ekonomi till sa jag. Men om jag tyckte att scientologer i Sverige var benhårda i sin vilja och aldrig gav sig var det som en mild västanfläkt jämfört med den totala omutlighet personalen på Flag

5 visade när de skulle övertala och påtvinga någon sin vilja. Detta var ju the friendliest place in the world, hur kunde det komma sig att de var så skoningslösa? Attityden var: Det är för ditt bästa, det förtjänar du nu när du ska upp på OT. Jag var besviken på mig själv för att jag inte kunde stå emot deras lock och pock. Där stod jag i receptionen på Flag och hade innan jag visste ordet av en ny utgift på kronor. Där rök en del av min ekonomiska buffert inför hemkomsten. Jag gick till en av restaurangerna, den mer exklusiva insåg jag efteråt, där jag snart uppvaktades av en mycket formell hovmästare. Atmosfären var dämpad och stel. Maten kom in under ceremoniella former. Visst smakade det ganska bra, men när jag fick notan, insåg jag att jag måste hitta billigare alternativ. Förutom prislappen var det inte särskilt trevligt att sitta där tyckte jag, alldeles för stelt och formellt. Till nästa måltid hittade jag en enklare servering med kaffe, smörgåsar, snabbmat och diverse annat man kunde behöva, såsom anteckningsblock, pennor och dylikt. Här fick jag en negativ och motbjudande överraskning i form av en massa kackerlackor som kröp omkring bland smulor och matrester. Hur kunde detta få förekomma här? undrade jag. Ingen verkade bry sig. Jag var förfärad och äcklad. Jag fortsatte på mitt ruttningsformulär och fick göra intervjuer med olika personer, tester och andra åtgärder som en förberedelse inför min resa upp till OT-nivåerna. Efter ett par dagar var det dags att börja. Första steget var studier. Det fanns en hel del teori att lära innan man var mogen för auditeringen. En spännande nyhet här var att man skulle auditera sig själv. Då var man tvungen att lära sig hantera e-metern, så det skulle ta säkert minst en månad bara att ta sig igenom teoriavsnittet. Men jag var där bara för en sak och var väldigt målmedveten. Samtidigt som jag studerade fick jag mellan varven göra några till steg på ruttningsformuläret. Ett av stegen var etikavdelningen, Public MAA. Alla dessa beteckningar och förkortningar. MAA stod för Master at arms. Det blev man ju inte mycket klokare av. När jag skriver detta blir jag nyfiken och googlar på ordet. Jag får följande träff: Med master-at-arms menas en officer inom flottan som ansvarar för disciplinen och efterlevnaden av lag och ordning. Detta stämmer ganska väl med vad de sysslade med här på Flag. Deras uppgift var att försäkra sig om att alla som kom till Flag för service hade sin etik inne som man brukade säga. Hade man inte det sattes man på olika program för att återföras till de goda människornas skara. Jag fick träffa en etikchef, en rödhårig kille i 30-årsåldern som jag vill minnas kom från Holland. Han ställde en massa påträngande frågor om mig och mitt liv, frågor som jag tyckte var väl närgångna. När jag berättade om mitt tidigare engagemang i EST hajade han till. Jag förstod då att det inte var till min fördel, att det kunde betraktas som ute-etiskt. Men jag insåg inte först hur allvarligt de såg på detta. Kallduschen kom som en blixt från den klara Floridahimlen när jag fick veta att detta betraktades som närmast kriminellt. Hur kunde jag sova i samma säng som fienden? Det var förräderi. Jag var en så kallad squirrel, så långt ned man kunde sjunka. Att göra OT var uteslutet. Etikchefen visade mig en referens som man uttryckte saken när man tog fram en av Hubbards bulletiner eller policyn som var rättesnöret för hela organisationen. I ett av hans policyn stod det om människor som hade varit med

6 i squirrelgrupper, det vill säga grupper som ägnade sig åt andra utövningar än scientologi. Scientologin hade svaren, alla andra utövningar var en bluff. Och jag som börjat i scientologin och visste vad det handlade hade låtit mig lockas av falska profeter. Jag kände det som att jag ville sjunka ned i jorden. Vilken usel människa jag var. I policyt stod det att den som varit med i en sqirrelgrupp var förbjuden att göra OT. Hubbard beskrev också varför man drogs till squirrelgrupper. Förklaringen var att det innerst inne fanns någon slags överenskommelse med deras syften. Och syftena hos squirrelgrupper var suspekta. Man ville snärja och lura människor. Jag funderade över detta och mina motiv. Varför gjorde jag EST? Svaret var därför att scientologin inte alls hade fungerat för mig, därför att jag inte gillade hur de behandlade mig och andra och därför att atmosfären inom EST var mycket lättare och friare. Dessutom hade jag sett den där killen som gjort EST som förändrades radikalt till det bättre. DET var orsaken till att jag gjorde EST, inget annat. Jag kunde inte för mitt liv få det till att jag skulle ha någon slags inre överenskommelse som innebar att jag godkände att människor blev snärjda och lurade. Men de skrev mig på näsan och jag började tvivla på mig själv. Hubbard litade jag ju på och om han sa så här kanske det i mitt undermedvetna, i banken, fanns en sådan överenskommelse. Hade jag sabbat hela min framtid nu? undrade jag oroligt. Min etikchef sa att scientologin, som den humanitära organisation den var, alltid lämnade dörren öppen, om än bara på glänt. Jag skulle kunna tvätta rent mitt rykte och återupptas bland de invigda om jag följde ett etikprogram med olika steg. Jag hade visserligen förverkat mina chanser att göra OT, nej förresten inte ens det. Om jag såg till att upplösa EST hade jag slagit ett så hårt slag mot fienden att portarna till OT öppnades även för en syndare som jag. Men det fanns inga hinder mot att göra de så kallade L-genomgångarna. Det skulle vara mycket avancerad auditering på samma höjder som OT, dock ännu dyrare. En mycket avancerad auditeringsform specialdesignad av Hubbard för att snabbt rehabilitera slumrande förmågor. Jag fick frågan om jag ville göra det här programmet eller helt enkelt återvända hem. Återvända hem, förnedrad och kastad på sophögen som den usla förrädare de såg mig som? Nej aldrig. Då bet jag hellre huvudet av den stora skammen och visade av vilket virke jag var när det kom till kritan. Jag skulle minsann gå igenom eld och vatten för att visa vad jag dög till. Jag tänkte till och med krossa EST-rörelsen när jag kom hem, det var min fasta föresats. Nu började det mödosamma och, som det kändes, skamliga jobbet att försöka ta mig tillbaka till de betroddas skara bland scientologerna. Programmet var digert, det var ingen rosenbeströdd vandring att gå. Först skulle jag skriva mina overtar och undanhållanden inom olika områden i livet. Det betyder att jag i detalj skulle redogöra för alla mina dåliga, omoraliska handlingar och för allt som jag borde ha sagt men inte sagt och som därför hade vållat skada och oreda. Minsta lilla felsteg skulle nagelfaras. Teorin var att det skulle befria mig. Om man exakt redogjorde för varje faktor i en händelse, tid, plats och form, lättade trycket inombords. Egentligen

7 någonting människan har känt till i alla tider. Bekänn nu, det kommer att kännas bättre om du säger som det är! Vem har inte hört det förr. Jag kommer att tänka på när jag som barn stal 2 kronor av min mamma för att köpa fågelfrön. När jag kom hem från affären smusslade jag ned påsen med frön i byrån i mitt rum. När mamma kom in i rummet ställde jag mig framför byrån, livrädd att hon skulle upptäcka vad jag gömt där. Hon såg genast att något var galet och frågade mig varför jag stod där så spänd framför byrån. I rena paniken svarade jag: Ingenting. Naturligtvis föste hon undan mig och kollade i byrån och upptäckte fågelfröna. Gråtande bekände jag och fick syndernas förlåtelse. Ändamålet var ju ändå behjärtansvärt. Även om det var i liten skala är detta ett bra exempel på en overt och dessutom ett undanhållande och den lättnad man känner när allt kommer i dagen. Etikchefen angav i programmet exakt inom vilka områden jag skulle skriva ned mina synder. Det handlade förstås om detta med EST. Sedan var det pengar, lån och liknande och så favoritämnet genom alla tider. Ettan på topplistan. Älsklingsämnet för alla moralister. Jag talar förstås om sex. Även det skulle de snoka i. Jag minns inte i vilken ände jag började men det tog mig cirka två veckor att gräva igenom allt. Jag tappade helt perspektivet på mina handlingar och tittade inte på dem från min synvinkel utan ur kyrkans. Jag kände det som att jag i deras ögon var en av tidernas värsta avfällingar. Så nu var det bäst att inte utelämna någonting. Allt skulle bekännas! Jag satt utomhus på hotellets innergård utanför etikavdelningen och skrev och skrev. Det var högsommar i Florida och för den som inte upplevt den kan jag berätta att det betyder brännande, närmast tropisk sol. Ändå tyckte jag att det var skönt. Det var litet som en tröst i bedrövelsen att jag ändå fick uppleva litet av Florida och sommaren. Jag hittade en annan, billigare matsal där käket var okej. Här fanns ett bord med en svensk liten flagga på där svenskarna som var där i samma ärende som jag samlades vid måltiderna. Jag kände mig litet utanför till att börja med. Folk var ju där för att göra OT medan jag var en dålig människa som satt i skamvrån. Någon frågade vad jag skulle göra här och jag berättade skamset att jag satt i etiken på grund av mitt samröre med EST. Jag märkte att några reagerade med misstro, men som tur var fanns det andra som verkade förstå min situation och inte dömde mig. Snart förstod jag också att jag hade flera olycksbröder och olyckssystrar som också satt i etiken därför att de gjort något misshagligt. Jag kunde stjäla mig litet fritid ibland när jag fick tillfälle att utforska Clearwater närmare. Det var en mindre stad med ett närmast döende centrum. Det kändes som att människorna lämnat centrum åt sitt öde någon gång på 60-talet. Förfallet och nedgånget var det. Annat var det ute vid stranden. Från Flag var det inte långt ut till några långsmala öar med underbara sandstränder, en liten fiskehamn där pelikanerna satt och spejade efter något ätbart. Härute låg flotta turisthotell och allt som man förknippar med en mondän semesterort. Jag lärde känna en svensk vid namn Lars som en dag kom fram till mig och berättade att han just förklarats Clear. Han var i sjunde himlen och fick infallet att fira tilldragelsen med att hoppa i plurret med kläderna på mitt i mörka om än varma sommarnatten. Han, jag och en till

8 svensk kille vandrade ut till stranden där Lars glatt kastade sig ut i böljorna utan att ta av sig kläderna. Det var ett festligt avbrott i min golgatavandring. Även om jag kände att detta program var ett straff som jag fick utstå för att jag varit så illojal att jag gjort EST försäkrade etikofficeraren att programmet var till för mig, för att hjälpa mig och att jag skulle känna mig så mycket bättre när jag tagit mig igenom programmet. Jag hyste ett litet hopp om att det han sa var sant. Till sist hade jag skrivit ned allt under stjärnorna som kunde betraktas som overtar och undanhållanden plus litet till för säkerhets skull. Ingen jävel skulle i alla fall kunna komma och påstå att jag inte gjort mitt absolut yttersta. Mycket bättre kände jag mig inte men jag hade i alla fall visat att jag inte vek mig bara för att det kändes tufft. Nästa programpunkt var två punkter samtidigt. Jag skulle dels få auditering, inte det jag kommit dit för, utan någonting som kallades Confessionals och Sec Check. På svenska Bekännelser och Säkerhetskontroll. Auditeringen handlade bara om mer rotande efter dåliga saker som jag gjort, fast nu med e-metern och en auditör som ställde påträngande frågor. Jag hade ju redan tömt ur mig allt. Men nej då, man skulle inte bara tömma ur mig, man skulle vrida ur varenda droppe som kunde finnas kvar. Jag hade en svensk auditör, en hygglig kille från Göteborg. Att han var en hygglig kille underlättade, men det handlade fortfarande om att sitta där och svara på frågor som jag snart var hjärtligt trött på. Den andra punkten på programmet som jag skulle göra parallellt med auditeringen var studier. Jag skulle göra tre kurser som skulle ge korrekta data som de alltid sa. Därför att korrekta data var precis vad jag behövde, sa man. Först skulle jag göra en kurs i etik, sedan en kurs som kallades Keep Scientology working och till sist en kurs med titeln PTS/SP Course. Etikkursen handlade om teorin och metodiken för just det jag just då fick uppleva under min hantering. I grova drag fick man lära sig om de olika existenstillstånden och de formler man skulle följa för att förbättra sig. Jag hade läst om det förr, det var inget nytt för mina ögon. Jag tog mig igenom den kursen utan någon större behållning och var sedan redo för nästa kurs, Keep Scientology working, eller KSW. Jag kände det som att de ville uppfostra mig så att jag blev en lydig scientolog. Eftersom jag var i starkt underläge på grund av mitt samröre med EST höll jag mig på mattan och gjorde mitt bästa för att fixa mitt program. Kursrummet låg på andra sidan gatan, litet in på en gata som löpte vertikalt med Fort Harrison. Att komma in i kursrummet första gången var en smärre chock. Det var stort och fullpackat med människor som satt och studerade. Hela rummet skälvde, som ett organiskt väsen. Det gick som en stöt genom mig när dörren till rummet öppnades. Jag anvisades en plats där jag satte mig och började studierna. Kursledaren var svensk, en kille med underliga manér. Han var ganska militärisk, nonchalant och inte så litet avvisande. Om man frågade honom något var han närmast ovillig att hjälpa till. Inget tillmötesgående där inte. Men jag var en bra studerande och klarade mig bra i kursrummet. Ibland fick jag hjälpa andra som hade litet svårare med studierna och äntligen fick jag känna att jag

9 hade någon slags kompetens och inte bara var en värdelös förrädare som gjorde bot. Nära kursrummet fanns något slags fik dit bara scientologer gick. Det var en mörk, sjabbig lokal. Att gå in där kändes som att träda in på ett skumt hak där man ägnade sig diverse ljusskygga aktiviteter och där smockan hängde i luften. Nu var det inte så farligt visade sig, men det var mitt första intryck. Ett förlåtande drag var att folk verkade litet mer avslappade därinne, inte så glassigt överspänt som det gärna blev inne på Fort Harrison. Samtidigt som jag påbörjat mina studier och precis startat auditeringen kom en kille vid namn Ingemar fram till mig och hälsade. Han var förstås svensk och jobbade här på Flag sedan några år tillbaka. Han ansvarade för bokförsäljningen. Han hade hört att jag inte fick göra OT på grund av mitt samröre med EST. Han verkade inte döma mig för det så jag kände en viss sympati för honom. Men snart började han prata om att jag behövde betala tillbaka mina lån nu när jag inte hade fått det jag ville för pengarna och att det kunde bli kärvt när jag kom tillbaka till Sverige. Mer salt i såren, tack så mycket, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men han hade den perfekta lösningen på detta. Jag kunde nämligen överföra mina pengar för auditeringen på bokkontot och skaffa mig en massa häften, Vägen till lycka. Jag kunde starta en Vägen-till-lycka-kampanj där jag sålde häftena till lokala företag som stämplade sina företagsnamn på en avsedd plats i häftet och sedan delade ut dem som reklam. Det skulle sälja som smör menade han. Vilken företagare ville inte bli förknippad med dessa fantastiska moralregler. Det var verkligen god positionering och fantastisk PR som kunde öka företagets renommé något alldeles fantastiskt och skulle öka omsättningen. Jag närmast avskydde Vägen till lycka. Tyckte att det var helt ointressanta häften. Bara moralregler. Du ska inte stjäla, Du ska inte ljuga, sådana självklarheter. Egentligen avskydde jag inte det som stod i böckerna i sig. Jag tror att min avsky bottnade i att man gjorde så stor affär av dessa skrifter. Som om de var geniala. Det var ju bara vanliga moralregler. Ungefär som i Bibeln. De intresserade mig inte. Det var nog bra för de som intresserade sig för moral. Men det gjorde inte jag, jag var intresserad av auditering! Jag trodde inte alls att företagare i Sverige skulle vara det minsta intresserade av att förknippas med Vägen till lycka, snarare tvärtom. De inte skulle vilja ta i det med tång. Dessutom behövde jag pengarna till den auditering jag just påbörjat. Men nej då, jag hade ju så mycket på mitt auditeringskonto att jag skulle kunna fullborda det jag höll på med och ändå ha kvar pengar på kontot. Och det var dessa pengar han nu ville att jag skulle överföra på bokkontot. Jag motsatte mig hans förslag, men vågade inte bara avfärda honom heller. Jag låg ju faktiskt redan illa till så det var bäst att inte stöta sig alltför mycket med folket här på Flag, tänkte jag. Så jag fann mig i att bli ansatt flera gånger om dagen. Än så länge höll jag ställningarna. När Ingemar märkte att han inte fick mig dit han ville tog han med sig en annan kille som han samarbetade med, Dick Story. Han var av ännu hårdare virke och kunde manövrera mig med hjälp av piskan och moroten. Han uppfattade förstås att jag kände mig ganska tillintetgjord efter manglingarna i etiken och visste hur han skulle spela sina kort. Allt slutade med att jag gick med på att

10 överföra i storleksordningen dollar till Vägen till lycka. Jag försökte peppa mig själv och intala mig att det nog var bra därför att jag kunde sälja häftena och betala mina lån för pengarna, men innerst inne insåg jag att det aldrig skulle ske. Projektet var dödsdömt från första början. Detta skulle snart visa sig vara en idiotisk manöver på mer än ett sätt. Auditeringen drog ut på tiden. Inga stenar skulle lämnas orörda, allt skulle stötas och blötas. En dag blev jag kallad ned till registreringskontoret. Det låg i källarplanet. En effektiv kvinna bad mig sitta ned. Snart kom det en lufsig amerikan och hämtade mig. Han såg ovårdad och allmänt vanskött ut. Verkade lida av sömnbrist. Till min förfäran sa han att min auditeringstid var slut och att jag behövde köpa fler timmar för att kunna avsluta min auditeringsgenomgång. Detta var ytterst viktigt. Man kan inte bara lämna en auditeringsåtgärd oavslutad. Detta måste helt enkelt lösas. Det blev total kortslutning i hjärnan. Det bara susade i skallen. Jag hade ju litet sparat men det var för att klara mig när jag kom hem. Jag behövde kronor, något sådant. Jag kunde till nöds avvara kronor av mina reserver, men hur skulle jag få ihop till resten? Den plufsige killen var helt ointresserad av mina bekymmer, han ville bara att jag skulle betala och sa att jag fick ringa till Sverige och be någon om hjälp. Slut på samtalet! Men jag hade ju uttömt alla mina resurser och lånat till bristningsgränsen. Jag blev anvisad en telefon av den effektiva damen. Jag satt där helt tom och visste varken ut eller in. Hade jag varit på tionde våningen med ett öppet fönster vete katten om jag i ett svagt ögonblick inte bara hade kastat mig rakt ut. Jag var liksom förlamad. Jag räddades för stunden av att det var kursdags. Det var som en tröst att sitta i kursrummet och försöka tänka på annat. Men så fort kursen var över blev jag återigen kallad ned till registreringskontoret. Ingen pardon. Hitta en lösning, få fram pengarna! Det var det enda som gällde. Men hur? Jag ringde till sist till den där Martin som försökt få mig att ta lån åt honom sig och bad honom ta ett lån till mig, men det kunde han inte göra sa han. Jag tror att jag ringde Kurt men han hade ingen hjälp att ge. Jag insåg att jag inte kunde sitta därnere på registreringskontoret timme efter timme. Jag inbillade mig inte en sekund att de bara skulle släppa greppet om mig. Nej, nej, de skulle hålla mig där till döddagar om jag inte fick loss pengarna. Mitt enda hopp var min mamma. Jag ringde henne och försökte låta normal. Jag kokade ihop en historia om att allting var toppen och att nu när allt gick så bra skulle jag behöva göra en liten grej till. Fast det kostade kr. Kunde hon vara så snäll och hjälpa mig? Hon räddade mig från undergången. Ordnade fram pengarna via sin sambo. Pengarna sattes in på mitt VISA-konto. Mina plågoandar släppte greppet om mig så fort pengarna kommit in på deras konto. Därmed kunde jag avsluta min dyra auditering. Jag upplevde inte att det gav i stort sett någonting. Jo möjligen det faktum att jag hade grävt mig igenom alla deras frågor och kommit ut på andra sidan. Jag var inte helt oduglig ändå. Men ursprungligen åkte jag till Flag för att

11 uppleva fantastiska saker. Nu handlade det om att försöka återupprätta sin heder och känna sig som en människa på nytt. Tala om scenförändring! En annan punkt på mitt etikprogram var att göra etiktillstånden enligt anvisningarna i den etikkurs jag studerat. Eftersom jag varit med i EST var jag ingen fullvärdig medlem i scientologikyrkan som det gick att lita på. Genom att göra olika steg, så kallade conditions förbättrade man steg för steg sitt tillstånd tills man slutligen var att lita på och fick syndernas förlåtelse. Men det var tuffa steg som krävde en hel del. Ett av stegen, ett av de lättare, var Tvivel. Här skulle man göra ett val genom att först analysera de olika alternativ man hade. I mitt fall handlade det om att ställa scientologi mot EST, jämföra och fatta ett beslut. Som om jag inte redan gjort det! Varför hade jag under stora uppoffringar och med akut fara för min ekonomiska framtid tagit mig hela vägen till Florida och utsatt mig för allt det här om det inte vore för att jag satsade 110 procent på scientologi? Klart som korvspad, det inser jag i efterhand. Men nej då, jag hade fallit djupt och behövde rehabiliteras. Sedan kom det verkliga eldprovet. Nästa steg var Belastning. Här skulle man slå ett effektivt slag mot fienden och gottgöra vad man ställt till med genom ett bidrag som låg långt över vad man annars förväntades ge. Ett effektivt slag mot fienden var förstås att göra någonting mot EST, därför att det var de som var fienden. Egentligen kände jag inte alls så, EST var ingen fiende i mina ögon annat än på så sätt att min medverkan där satte käppar i hjulet för min auditering och fick scientologer att betrakta mig som parias. Men jag var helt inställd på att hitta på någonting som kunde kallas ett effektivt slag mot fienden. Men hur gör man det när man befinner sig på en plats där man har ett helt världshav mellan sig och fienden? Skulle jag ta första bästa plan till Sverige, bege mig till EST:s lokaler och bränna ned dem, eller vad? tänkte jag. Effektivt slag? Vad fan är det? Det var minst sagt svårt eller mer eller mindre omöjligt att göra någonting som tog skruv, tänkte jag bekymrat. Samtidigt hände andra, helt galna saker. Alla som kom till Flag blev ansatta av rekryterare till Sjöorganisationen. De som jobbade på Flag och andra organisationer högre upp i hierarkin var kontrakterade av Sjöorganisationen eller Sea Org på engelska. Jag hade hört talas om det tidigare men fick nu på nära håll se och uppleva människor som tillhörde Sea Org. Det riktigt absurda var att deras kontrakt löpte på typ 100 miljoner år. Hur galet som helst. Men eftersom scientologins absolut bergfasta uppfattning var att vi bara byter kropp när vi dör och eftersom det var ett kall att rädda planeten kontrakterades man för flera livstider. Jag fick höra att när man som Sea Org-medlem dog och sedan fick en ny kropp, förväntades man anmäla sig på närmaste kyrka så fort man blivit myndig för att återinträda i tjänst under ännu en livstid. Sedan en livstid till och en till och så vidare i all oändlighet. Människorna i Sea Org var verkligen hängivna. Eller kanske man ska kalla dem fanatiska. Gränsdragningen var i vissa fall flytande. Det fanns de som var vänliga och hur bra som helst, men det fanns en anda inom kåren som ändå satte sin prägel på de flesta. Man skulle vara effektiv och aldrig ge vika. Om en Sea Org-medlem ville något, ja då blev det också så.

12 Nåväl, denne rekryterare uppsökte även mig och ville att jag skulle skriva på ett sådant här kontrakt. Det ville jag inte för mitt liv. För en gångs skull var mina lån rena trumfkortet. Det fanns nämligen vissa förkrav för att få ansluta sig till denna elitkår. Man fick inte ha använt LSD, inte ha någon bakgrund inom psykiatrin (absolut inte som patient och förmodligen inte heller som personal) och inte ha skulder. Jag kunde bocka för alternativ tre, därför att jag hade skulder i överflöd. Där tog det stopp. För en gångs skull fick de inte igenom sin vilja, tänkte jag förnöjt. Men, men, men. En scientolog ger sig aldrig! Jag borde ha skrivit det på en skylt med stora bokstäver och läst varje dag. Lån var väl inga problem, det var bara att resa hem, hantera lånen och sedan komma tillbaka och börja jobba i 100 miljoner år. Jaha, där satt man än en gång med någon som tittade en stint i ögonen och inte skulle släppa taget förrän man gjort som han/hon ville. Jag var trött och uppgiven. Okej då, jag skiter i det, bara jag får vara i fred. Jag skriver på så kan jag sova. Så mycket var min framtid värd i det ögonblicket. Den vägde ingenting i jämförelse med behovet av att få vara ifred och slippa dessa ständiga konfrontationer. Så jag skrev på detta galna kontrakt och tänkte att det här är ingenting som är aktuellt på flera år i alla fall. Vad som händer de närmaste 100 miljonerna därefter får vi ta då! Jag reser hem till Sverige och hoppas att allt faller i glömska med åren. Men jag hade en gnagande misstanke om att det inte var så enkelt. Men galenskaperna upphörde inte med detta. Jag började förstå att jag inte var den ende som utsattes för alla dessa attacker. Det var många som hade skrivit på sådana här Sea Org-kontrakt som innebar att de skulle åka hem, betala skulderna och sedan anmäla sig till tjänst. För skulder hade hela bunten. I alla fall svenskarna. En kväll kom det in en uniformsklädd kvinna som ville tala med mig. Hon eskorterade mig till ett kontor som låg i den låga byggnad som var hopbyggd med hotellet och inramade innergården. Innergården var förresten ganska trevlig. Här fanns en simbassäng, gräsmatta och palmträd. Jag fick höra att här hade Rolling Stones bott på 60-talet under någon turné innan det blev scientologihögkvarter. Då hade det förstås varit fest och röj här i trädgården. Det var inte svårt att föreställa sig hur det hade sett ut och jag kunde tänka att det hade varit mycket festligare att vara här på den tiden. Nu var det ingen som hade tid att njuta av miljön. Det var bara ett och annat barn som plaskade omkring i vattnet. Vi gick in på kontoret med glasväggar direkt ut mot innergården. Byggnaden kallades för Cabana. Därinne satt ett par till personer i uniformer. De skulle briefa mig om ett viktigt projekt. Ordet briefa användes ofta och betydde att de skulle informera mig. Okej, informera lät inte så farligt, jag trodde att de skulle klämma mig på pengar. Skönt! Jag behöver väl inte säga mer! Du som läser det här vet redan vad som kommer att hända. Naturligtvis handlade samtalet om pengar och naturligtvis slutade hela bataljen med att jag fick betala. Ingen scientolog investerade sin dyrbara tid utan att kräva en produkt som de kallade det. De ville alla ha någonting för att

13 de behagade prata med oss mindervärdiga varelser som kom till deras tempel för att få deras nådegåvor. Sarkasmerna flödar ur min penna eller snarare från mitt tangentbord som ni märker. Men jag uttrycker egentligen bara hur det kändes inom mig att sitta där och få en föreläsning om betydelsen i att sponsra deras nya revolutionerande projekt som skulle förändra planeten och ge oss alla en ljus framtid. Vad trött jag var på alla dessa projekt och att alltid vara som ansvarade för alla nya påfund i frihetens namn. Min personliga frihet då? Deras svar var att man blev riktigt fri först när hela planeten befriats. Men alla dessa högre OT-nivåer, de fanns ju där för att befria individen. Jo visst, men så här låg det till fick jag veta: Auditering handlade inte bara om att blir fri från, det handlade också om att, vilket egentligen var ännu viktigare, bli fri till. Att bli tillräckligt klarsynt så att man insåg sitt ansvar för planetens och medmänniskornas framtid. Det var vad scientologi verkligen handlade om fick jag veta. Mitt lilla grodperspektiv där jag så gärna ville bli fri var bara ett första steg. Det verkliga spelet handlade om planetary clearing som de kallade det, att befria hela planeten. Men hur skulle det gå till? undrade jag. Strategin var att se till att så många scientologer som möjligt tog sig upp till OT. De skulle, med sin höga ansvarsnivå och kraft kunna åstadkomma mirakler som lade grunden till en bättre värld. Det andra var att sprida scientologin till gemene man så att det blev en massrörelse där alla till sist hade tagit sig upp till OT. Målsättningen var en värld utan sinnessjukdom, krig och kriminalitet. Man kan inte annat än att hålla med om att detta storvulna mål var eftersträvansvärt. Man påstod att scientologin var den enda kraft i samhället som hade de resurser och metoder som kunde åstadkomma detta. Ja ungefär så gick tongångarna. Pengarna skulle gå till ett stort fartyg där man skulle leverera ännu mer avancerade OT-nivåer. Men varför behövdes ett fartyg, skulle det inte lika gärna kunna levereras här på Flag? var min spontana reaktion. Nej, det var så avancerat att man behövde förlägga denna högst avancerade nivå vid sidan av allfartsvägarna där det inte fanns några störningsmoment. Ett stort fartyg var den ideala miljön för detta. Manglingen pågick till långt in på natten. Jag hade bestämt mig för att aldrig i livet vika mig, men timmarna gick. De visste hur man bryter ned motstånd. När jag nästan somnade därinne i stolen gjorde de en sista framstöt som fick mina försvarsmurar att rämna. Argumentet som blev den springande punkten var att en donation till skeppet skulle vara en perfekt gottgörelse för allt ont jag gjort. De syftade förstås på EST. De hade noga informerat sig om vilka svaga punkter jag hade innan samtalet. Egentligen var det jag berättat under auditeringen och i etiken konfidentiellt material, men de skydde inga som helst medel för att dra in pengar. Jag köpte detta argument. Äntligen såg jag en utväg ur min låsta position i etiken. Det fick kosta litet. Jag donerade 1500 dollar av mitt reservkapital som krympte oroväckande snabbt. Men det problemet överlämnade jag till hemkomsten. Naturligtvis ville de ha mer av mig men nu var det stopp. De tackade mig med vänsterhanden så att jag riktigt kunde känna att de inte var nöjda. Här har vi lagt ner flera timmar av vår dyrbara tid och så kommer du med futtiga 1500 dollar. Litet så

14 uppfattade jag deras attityd, men äntligen fick jag gå och lägga mig! Det var det enda som just då betydde något. Bara sova, sova, sova, försöka komma bort från allt som hände i mitt liv, skulderna, Flag, skuldkänslorna, påtryckningarna allt! Men snart kom det en ny dag med nya prövningar. Här kanske någon skulle kunna säga: Men varför stack du inte bara hem till Sverige? Problemet var att det inte skulle bli mycket lättare där. För hemma väntade ett annat helvete, alla mina lån och skulder låg där som en tickande bomb. Så sätt och vis kändes det lika bra att hålla sig i Florida. Dessutom, vilket var mest avgörande, hade jag föresatt mig att jag jävlar i mig skulle fixa det hela. Ingen jävel skulle få knäcka mig. Jag insåg inte att jag redan var knäckt, det enda jag fokuserade på var det här med OT-bron. Den skulle jag bara göra, förr eller senare. Som läget var nu fick det bli senare, men för att inte sumpa mina chanser helt och hållet fick jag lov att ta mig igenom denna skärseld vad som än dök upp på min väg. Så var det bara. Mina tankar upptogs bara av dessa två parametrar hur jag skulle stå ut med att vara på Flag och att jag skulle komma upp och göra OT-nivåerna vad som än hände. Jag var egentligen det perfekta offerlammet för Flags ambitioner. Enda felet var att jag hade för litet pengar, men de gjorde sitt absolut bästa för att klämma ur mig varenda liten cent. De klämde inte ur kronor utan valde att pressa ur deras egen myntenhet, dollar och cent, men det var nog ingen större skillnad på tekniken vare sig det handlade om kronor, pund, dollar, mark, pesetas, rubel eller någon annan valuta de fått väderkorn på. Bara det var pengar så kvittade det. Jag satt där fortfarande med min etikformel som jag var absolut tvungen att ta mig igenom. Det var det som i stort sett återstod på mitt program. Jag var klar med min auditering, jag hade kommit ganska långt på den sista kursen, PTS/SP-kursen. Nu gällde det bara att göra steget Belastning så att jag kunde röra mig upp till nivån ovan, Icke existens, för att etikmardrömmen skulle vara över. Alla nivåer under Icke existens var förkastliga och måste hanteras. Då var man inte att lita på. Icke existens var ett ingenmansland. Man var inte fiende, men man var inte heller någon som på riktigt hade bekänt färg. Man var kort sagt ett oskrivet kort, men det accepterades tills vidare. Avsikten var förstås att man så småningom skulle höja sig till nya, högre tillstånd. Det högsta tillståndet var Makt. Här talade man om människor som hade lyckats, som befann sig i en mer eller mindre orubblig position. Goda exempel på detta torde vara Beatles i mitten av 60-talet. De var de obestridliga kungarna av popriket. Så fort de gav ut en ny platta slog försäljningen nya rekord. Inom sportvärlden kanske man skulle kunna säga att Björn Borg eller Ingemar Stenmark låg på makt under 70-talet när Borg vann fem Wimbledontitlar i rad och Stenmark radade upp i storleksordningen 85 världscupsegrar och vann dubbla OSguld Men jag nöjde mig gott och väl med Icke-existens. Det skulle betyda att jag ändå var accepterad och förlåten av kyrkan. Jag hittade en utväg ur mitt dilemma. Hela den så kallade formeln för det tillstånd jag satt fast i handlade om att göra bot. Det slog mig att jag ju faktiskt kunde dra nytta av alla mina offer och sätta in dem i det här sammanhanget. Vad hade jag på mitt pluskonto? Jo, jag hade donerat dollar

15 till Vägen till lycka, jag hade donerat dollar till skeppet och jag hade dessutom skrivit på ett Sea Org-kontrakt. Det var inte så illa. Det kunde nog hålla. Visst var det i viss mån en efterhandskonstruktion men jag var inte kräsen. Bara nu ingen synade detta alltför väl i sömmarna och hittade bristerna i mitt lilla konstverk. Jag fullbordade min formel där jag noga beskrev alla bra saker jag gjort. Ett problem var att jag inte riktigt kunde slå ett slag mot EST. Jag gjorde en liten abrovink här, där jag argumenterade för att mitt kontrakt med Sea Org skulle vara ett slag mot EST. Därför att där om någonstans tog jag verkligen ställning för de snälla grabbarna och räckte ett stort finger mot charlatanerna. Dessutom skrev jag att jag tänkte krossa EST så fort jag kom hem. Egentligen hörde det inte hemma i en sådan här formel. Det som räknades var vad man gjorde, men jag tyckte inte att det skadade att sockra anrättningen litet extra. Jag lämnade in min formel till etikchefen som läste igenom det hela och faktiskt tyckte att det höll måttet. Men än var det inte över. Till min förfäran återstod ett till steg som inte var någon promenad i parken precis. Nu skulle jag nämligen visa upp min formel med allt jag gjort för andra scientologer där på Flag. Först skulle jag redogöra för allt dåligt jag gjort och sedan vad jag gjort för att gottgöra detta. Om den som läst det tyckte att jag gjort tillräckligt skrev de under med sitt namn i vänsterspalten för godkänt. Om de däremot tyckte att det jag gjort inte var tillräckligt fyllde de i högerspalten för icke godkänt. Så här skulle man schavottera för alla människor på Flag och visa upp sin smutsiga byk. Men nu hade jag redan gått igenom så mycket att det egentligen inte var mycket att tveka inför. Så jag tog gud i hågen och började gå runt på Flagområdet. Jag hade också fått instruktioner av etikchefen att det inte handlade om att få ett tiotal underskrifter. Nej, Flag var stort och antalet svar måste vara representativt för antalet människor som befann sig där. I alla fall ett hundratal underskrifter behövdes. Om en majoritet fanns på ja-sidan var jag godkänd. Vid motsatt utgång, det vill säga fler nej än ja, var jag tvungen att göra mer botgöring. Måtte det gå igenom, tänkte jag. Jag märkte snabbt att det var lättare att få ett ja från dem som var där på service än de som jobbade i Sea Org. Jag minns en äldre, kraftig kvinna som med bister min som tillhörde personalen och hur hon läste igenom mina papper och med ännu bistrare min utan ett ord lämnade tillbaka mina papper med ett nej. Men jag såg snart att detta skulle gå vägen. Efter ett intensivt fotarbete hade jag till sist fått ihop ungefär hundra påskrifter varav en absolut majoritet hade skrivit ja. Det stod klart för mig att många mer än väl förstod vad jag gick igenom, sannolikt därför att de själva fått smaka på den här medicinen. Även om jag fruktade hemkomsten med alla lånen och allt jobb som låg framför mig med allt praktiskt, skaffa bostad, jobb och återvända till vardagen så började jag drabbas av en allt mer intensiv hemlängtan. Jag visste inte var jag skulle bo, vad jag skulle jobba med, hur jag skulle klara av att betala mina skulder, vad som skulle hända om jag inte klarade av att betala, ingenting.

16 Jag träffade en kille från Stockholm som hette Tommy på Flag. När han fick höra att jag behövde någonstans att bo sa han att jag kunde få hyra ett rum i hans lägenhet inne på Söder. Där hade jag i alla fall en lösning som skulle fungera till att börja med. Jag la ned extra krut för att bli klar med min sista kurs. I mitten av augusti 1986, dryga två månader efter min ankomst till Florida, var jag färdig med programmet och beredd att åka hem. Jag kom till flygplatsen i ganska god tid och hann sitta på ett fik på flygplatsen någon timme innan avgång. Det var alldeles lugnt och tyst därinne. En tystnad och ett lugn som aldrig förekom på Flag. Där var det alltid ett liv och ett kiv. Och det skulle vara The friendliest place in the world. Tillåt mig tvivla, tänkte jag. Ni slår i alla fall inte fiket på Tampa flygplats, tänkte jag i mitt stilla sinne när jag tog plats i planet som skulle föra mig hem till Sverige igen. Bo Simonsson, 27 september 2012 Kommentarer och synpunkter kan mailas till: bossesimon@gmail.com