Rättsfallssamlingen. DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen) den 24 november 2020 *

Transkript

1 Rättsfallssamlingen DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen) den 24 november 2020 * Begäran om förhandsavgörande Polissamarbete och straffrättsligt samarbete Europeisk arresteringsorder Rambeslut 2002/584/RIF Artikel 6.2 Begreppet verkställande rättslig myndighet Artikel 27.2 Specialitetsbestämmelse Artikel 27.3 g och 27.4 Undantag Lagföring för ett annat brott än det som låg till grund för överlämnandet Samtycke från den verkställande rättsliga myndigheten Samtycke från åklagarmyndigheten i den verkställande medlemsstaten I mål C-510/19, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) genom beslut av den 26 juni 2019, som inkom till domstolen den 4 juli 2019, i brottmålet mot AZ, ytterligare deltagare i rättegången: Openbaar Ministerie, YU, ZV, meddelar DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden R. Silva de Lapuerta, avdelningsordförandena J.-C. Bonichot, M. Vilaras, E. Regan och N. Piçarra samt domarna E. Juhász, C. Toader, M. Safjan, D. Šváby, S. Rodin, F. Biltgen, K. Jürimäe (referent), C. Lycourgos och P.G. Xuereb, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar, efter det skriftliga förfarandet, med beaktande av de yttranden som avgetts av: AZ, genom F. Thiebaut och M. Souidi, advocaten, SV * Rättegångsspråk: nederländska. ECLI:EU:C:2020:953 1

2 Openbaar Ministerie, genom J. Van Gaever, i egenskap av ombud, Tysklands regering, genom J. Möller, M. Hellmann, E. Lankenau och A. Berg, samtliga i egenskap av ombud, Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud, Ungerns regering, genom M.Z. Fehér, G. Koós och M.M. Tátrai, samtliga i egenskap av ombud, Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och R. Troosters, båda i egenskap av ombud, och efter att den 25 juni 2020 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande, följande Dom 1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6.2, 14, 19 och 27 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584). 2 Begäran har framställts i ett brottmål i Belgien mot AZ, en belgisk medborgare åtalad för urkundsförfalskning, brukande av falsk urkund och bedrägeri, som överlämnats av nederländska myndigheter med stöd av en europeisk arresteringsorder. Tillämpliga bestämmelser Unionsrätt 3 Skälen 5, 7 och 8 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse: (5) Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. (7) Eftersom målet att ersätta den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför på grund av dess omfattning och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan rådet vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen och i artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. I enlighet med proportionalitetsprincipen i den sistnämnda artikeln går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. 2 ECLI:EU:C:2020:953

3 (8) Beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon skall överlämnas. 4 Artikel 1 i rambeslutet, med rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, har följande lydelse: 1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. 2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut. 3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU]. 5 I artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet anges de fall i vilka verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska eller får vägras. I artikel 5 i rambeslutet föreskrivs de garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten i särskilda fall. 6 I artikel 6 i rambeslut 2002/584, med rubriken Fastställande av de behöriga myndigheterna, föreskrivs följande: 1. Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. 2. Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning. 3. Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten. 7 I artikel 14 i rambeslutet, med rubriken Hörande av den eftersökte, föreskrivs följande: En person som gripits och som inte samtycker till överlämnande enligt artikel [13] skall ha rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. 8 Artikel 15 i rambeslutet har rubriken Beslut om överlämnande. I artikel 15.1 föreskrivs följande: Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas. 9 Av artikel 19 i rambeslutet, med rubriken Hörande av personen i avvaktan på beslut, framgår följande: 1. Hörandet av den eftersökte skall genomföras av en rättslig myndighet, med bistånd av någon annan person som skall utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodande domstolen är belägen. ECLI:EU:C:2020:953 3

4 2. Hörandet av den eftersökte skall verkställas i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten. 3. Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den egna medlemsstaten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel och de villkor som har fastställts tillämpas på ett korrekt sätt. 10 I artikel 27 i rambeslut 2002/584, med rubriken Möjligheter till åtal för andra brott, föreskrivs följande: 1. Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande. 2. Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. 3. Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall: g) Om den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte ger sitt samtycke i enlighet med punkt En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits. Nationell rätt Belgisk rätt 11 I artikel 37 i wet betreffende het Europees aanhoudingsbevel (lag om den europeiska arresteringsordern) av den 19 december 2003 (Belgisch Staatsblad, 22 december 2003, s ) föreskrivs följande: 1. En person som har överlämnats med stöd av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en belgisk rättslig myndighet, får inte lagföras, dömas eller frihetsberövas för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. 4 ECLI:EU:C:2020:953

5 2. Punkt 1 ska inte tillämpas i följande fall: Om undersökningsdomaren, åklagaren eller domstolen, alltefter omständigheterna, i annat fall än de som avses i första stycket, har för avsikt att lagföra, döma eller frihetsberöva den överlämnade personen för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, ska en framställan om samtycke ges in till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 2.4 och, i förekommande fall, en översättning. Nederländsk rätt Overleveringswet 12 Artikel 14 i wet tot implementatie van het kaderbesluit van de Raad van de Europese Unie betreffende het Europees aanhoudingsbevel en de procedures van overlevering tussen de lidstaten van de Europese Unie (lag om genomförande av Europeiska unionens råds rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195) (nedan kallad Overleveringswet), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, har följande lydelse: 1. Överlämnande får bara beviljas under förutsättning att den eftersökta personen inte lagförs, döms eller frihetsberövas på grund av andra brott, som begicks före överlämnandet, än de brott för vilka den eftersökte överlämnades, med undantag av f) när samtycke dessförinnan har begärts och erhållits från officier van justitie (åklagaren), 3. Officier van justitie (åklagaren) ska ge sådant samtycke som avses i punkt 1 f på begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten och på grundval av en europeisk arresteringsorder som har lagts fram tillsammans med en översättning, för brott för vilka överlämnande kan medges med stöd av denna lag Lagen om rättsväsendets organisation 13 Enligt artikel 127 i wet op de rechterlijke organisatie (lagen om rättsväsendets organisation) får justitieoch säkerhetsministern utfärda allmänna och särskilda anvisningar avseende hur åklagarmyndigheten ska utöva sina uppgifter och befogenheter. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna 14 Genom beslut av den 26 september 2017 utfärdade undersökningsdomaren vid Rechtbank van eerste aanleg te Leuven (Förstainstansdomstolen i Leuven, Belgien), på yrkande av åklagaren vid denna domstol, en europeisk arresteringsorder mot AZ, en belgisk medborgare, med en begäran om att AZ skulle överlämnas i syfte att lagföras för urkundsförfalskning, brukande av falsk urkund och bedrägeri begångna i Belgien mellan den 5 och den 13 maj 2017 (nedan kallad den ursprungliga europeiska arresteringsordern). ECLI:EU:C:2020:953 5

6 15 AZ greps för dessa gärningar i Nederländerna. Den ursprungliga europeiska arresteringsordern verkställdes genom att AZ, den 13 december 2017, överlämnades till de belgiska myndigheterna med stöd av ett beslut av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna). 16 Den 26 januari 2018 utfärdade undersökningsdomaren vid Rechtbank van eerste aanleg te Leuven (Förstainstansdomstolen i Leuven) en kompletterande europeisk arresteringsorder mot AZ (nedan kallad den kompletterande europeiska arresteringsordern). Denna kompletterande europeiska arresteringsorder innehöll en begäran om överlämnande av AZ för andra fall av urkundsförfalskning, brukande av falsk urkund och bedrägeri än de som avsågs i den ursprungliga europeiska arresteringsordern, och som hade varit föremål för åklagarens begäran vid denna domstol av den 26 oktober och den 24 november 2017 samt den 19 och den 25 januari Genom skrivelse av den 13 februari 2018 till undersökningsdomaren vid Rechtbank van eerste aanleg te Leuven (Förstainstansdomstolen i Leuven) gav officier van justitie (åklagaren) vid Arrondissementsparket Amsterdam (Åklagarmyndigheten i Amsterdam, Nederländerna), i enlighet med artikel 14 i Overleveringswet, sitt samtycke till lagföring av de brott som avsågs i den kompletterande europeiska arresteringsordern. 18 Det framgår av handlingarna i målet att AZ åtalades för de gärningar som avsågs i den ursprungliga och den kompletterande europeiska arresteringsordern. Correctionele rechtbank te Leuven (Brottmålsdomstolen i Leuven, Belgien) dömde AZ till bland annat tre års fängelse för dessa gärningar. 19 AZ överklagade domen från nämnda domstol till Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien). Vid appellationsdomstolen har AZ ifrågasatt huruvida artikel 14 i Overleveringswet är förenlig med artiklarna 6.2, 14, 19.2 och 27 i rambeslut 2002/584. I detta sammanhang vill appellationsdomstolen särskilt få klarhet i huruvida åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam i förevarande fall är en verkställande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet, vilken kan ge sitt samtycke enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet. 20 Mot denna bakgrund har Hof van beroep te Brussel (Bryssels appellationsdomstol) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen: 1) a) Utgör begreppet rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 ett självständigt unionsrättsligt begrepp? b) Om [den första frågan led a] besvaras jakande: Utifrån vilka kriterier kan det fastställas huruvida en myndighet i den verkställande medlemsstaten utgör en sådan rättslig myndighet och huruvida den europeiska arresteringsorder som myndigheten har verkställt följaktligen utgör ett rättsligt avgörande? c) Om [den första frågan led a] besvaras jakande: Omfattas den nederländska åklagarmyndigheten, närmare bestämt åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam, av begreppet rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 och utgör den europeiska arresteringsorder som myndigheten har verkställt följaktligen ett rättsligt avgörande? d) Om [den första frågan led c] besvaras jakande: Kan det anses tillåtet att det ursprungliga överlämnandet prövas av en rättslig myndighet, närmare bestämt [internationale rechtshulpkamer (avdelningen för internationellt rättsligt samarbete) vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam)], enligt artikel 15 i rambeslut 2002/584, varvid bland annat den berörda personens rätt att höras samt tillgång till domstolsprövning garanteras, medan en annan myndighet, nämligen åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam, är ansvarig för kompletteringarna med avseende på överlämnandet enligt artikel 27 i rambeslutet, varvid den berörda personen inte garanteras någon rätt att höras eller tillgång till domstolsprövning, vilket utan giltiga skäl leder till en uppenbar motsägelse inom rambeslut 2002/584? 6 ECLI:EU:C:2020:953

7 e) Om [den första frågan leden c och d] besvaras jakande: Ska artiklarna 14, 19 och 27 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att en åklagarmyndighet som agerar i egenskap av verkställande rättslig myndighet, har en skyldighet att säkerställa den berörda personens rätt att höras samt tillgång till domstolsprövning, innan myndigheten kan lämna sitt samtycke till att personen lagförs, döms eller frihetsberövas i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd på grund av ett brott som begåtts före överlämnandet med stöd av en europeisk arresteringsorder och som inte omfattas av framställan om överlämnande? 2) Utgör åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam, som agerar enligt artikel 14 i [Overleveringswet], den verkställande rättsliga myndigheten i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, vilken har överlämnat den eftersökta personen och kan ge sitt samtycke i den mening som avses i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet? Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning 21 Den tyska regeringen har ifrågasatt huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, i huvudsak på grund av att de frågor som ställts inte har något samband med de faktiska omständigheterna i det nationella målet och på grund av att den hänskjutande domstolen under alla omständigheter inte har angett varför svaren på dessa frågor är relevanta för lösningen av tvisten. 22 Den tyska regeringen anser att tolkningsfrågorna avser förfarandet för överlämnande och samtycke i Nederländerna och att de nederländska myndigheterna redan har avgjort dessa frågor genom ett slutligt beslut inom ramen för detta förfarande. Den eftersökta personen har redan överlämnats till de belgiska myndigheterna med stöd av detta beslut. De rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten har i detta sammanhang inte möjlighet att kontrollera det beslut som fattats i den verkställande medlemsstaten och beslutet kan endast bestridas vid domstolarna i den verkställande medlemsstaten. 23 Att tillåta en domstol i den utfärdande medlemsstaten att ompröva giltigheten av ett samtycke som lämnats av en myndighet i den verkställande medlemsstaten strider dessutom, enligt den tyska regeringen, mot principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. 24 Den tyska regeringen har slutligen anfört att det även strider mot syftet med rambeslut 2002/584 att granska ett verkställighetsförfarande som redan har avslutats i den utfärdande medlemsstaten. Nämnda regering har i det sammanhanget erinrat om att syftet med detta rambeslut är att ersätta det traditionella systemet för samarbete mellan suveräna stater, vilket förutsätter ingripanden och bedömningar av den politiska makten, med ett förenklat och effektivt system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring, varvid detta sistnämnda system bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Inte ens inom ramen för klassiska utlämningsförfaranden är det nationella förfarande som leder till ett beslut om utlämning av den misstänkte föremål för domstolsprövning i den anmodande staten. 25 EU-domstolen erinrar om att det av EU-domstolens fasta praxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C-378/17, EU:C:2018:979, punkt 26 och där angiven rättspraxis). ECLI:EU:C:2020:953 7

8 26 Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C-378/17, EU:C:2018:979, punkt 27 och där angiven rättspraxis). 27 Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 267 FEUF ska det begärda förhandsavgörandet särskilt vara nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna döma i saken i det mål som är anhängigt vid den. Förfarandet med förhandsavgörande förutsätter således bland annat att ett mål faktiskt är anhängigt vid den nationella domstolen och att den nationella domstolen inom ramen för detta mål ska meddela ett avgörande och därvid kan beakta förhandsavgörandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C-558/18 och C-563/18, EU:C:2020:234, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis). 28 Det kan i detta hänseende erinras om att rambeslut 2002/584, såsom särskilt framgår av artikel 1.1 och 1.2 och skälen 5 och 7 i rambeslutet, syftar till att ersätta den multilaterala utlämningsordningen mellan medlemsstaterna med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller för lagföring, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Kozłowski, C-66/08, EU:C:2008:437, punkt 31, och dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C-367/16, EU:C:2018:27, punkt 46). 29 Det uppställs vissa krav i rambeslutet som måste iakttas för att detta förenklade system för överlämnande av personer som dömts eller misstänks för brott ska vara effektivt och välfungerande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 46). Bland dessa krav återfinns kravet att de utfärdande och verkställande myndigheter som ska samarbeta i ett överlämnandeförfarande enligt nämnda rambeslut ska vara av rättslig karaktär. 30 Den hänskjutande domstolens frågor avser just tolkningen av begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artiklarna 6.2, 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/ Det kan i detta hänseende påpekas att artikel 27.2 i rambeslutet ger uttryck för specialitetsbestämmelsen, enligt vilken en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. Enligt artikel 27.3 g i rambeslutet är denna bestämmelse emellertid inte tillämplig när den verkställande rättsliga myndigheten har lämnat sitt samtycke i enlighet med artikel Det framgår av ordalydelsen i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet att detta samtycke, som villkorar möjligheten att åtala, döma eller frihetsberöva den person som överlämnats till den utfärdande medlemsstaten med stöd av en europeisk arresteringsorder, för andra brott än de som avses i den europeiska arresteringsordern, ska lämnas av en myndighet i den verkställande medlemsstaten som är en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/ I sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att det nationella målet ingår som en del i det brottmålsförfarande som pågår i Belgien mot AZ efter det att AZ överlämnats av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) med stöd av den ursprungliga europeiska arresteringsordern. AZ har i Belgien åtalats och dömts till en frihetsberövande påföljd för urkundsförfalskning, brukande av falsk urkund och bedrägeri, vilka är de gärningar som avses i den europeiska arresteringsordern, såsom den kompletterats genom den kompletterande europeiska 8 ECLI:EU:C:2020:953

9 arresteringsordern. Den hänskjutande domstolen har tillagt att det i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 föreskrivna samtycket till lagföring av de gärningar som avses i den kompletterande europeiska arresteringsordern, lämnats av åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam i enlighet med artikel 14 i Overleveringswet. 34 AZ har emellertid vid den hänskjutande domstolen ifrågasatt huruvida åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam omfattas av begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 och följaktligen huruvida denna åklagare i förevarande fall kunde lämna det samtycke som krävs enligt artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet. 35 Under dessa omständigheter konstaterar EU-domstolen att den tolkning av begreppet verkställande rättslig myndighet, i den mening som avses i de i föregående punkt nämnda bestämmelserna i rambeslut 2002/584, som den hänskjutande domstolen har begärt förefaller nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra huruvida det samtycke som krävs enligt artikel 27.3 g och 27.4 i detta rambeslut har lämnats av en sådan myndighet till att lagföra AZ för de gärningar som avses i den kompletterande europeiska arresteringsordern och, följaktligen, till att pröva den fällande dom mot AZ som följt av denna lagföring i Belgien. 36 Frågan huruvida samtycket i förevarande fall har lämnats i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet och huruvida den hänskjutande domstolen, i enlighet med principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, är skyldig att erkänna verkningarna av samtycket i sin rättsordning, hänför sig till prövningen av målet i sak och kan således inte påverka frågan huruvida förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning. 37 Begäran om förhandsavgörande kan därför tas upp till prövning. Prövning av tolkningsfrågorna Den första frågan leden a och b 38 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan leden a och b för att få klarhet i huruvida begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp och, om så är fallet, vilka kriterier som ska användas för att fastställa begreppets innebörd. 39 Enligt artikel 6.1 och 6.2 i rambeslut 2002/584 ska medlemsstaterna fastställa vilka rättsliga myndigheter som enligt deras nationella lagstiftning är behöriga att utfärda eller verkställa en europeisk arresteringsorder. I dessa bestämmelser föreskrivs i huvudsak att inte bara beslut om utfärdande av en europeisk arresteringsorder ska fattas av en rättslig myndighet, utan även beslut om verkställighet av en sådan order. 40 När det gäller den utfärdande rättsliga myndighet som avses i artikel 6.1 i rambeslutet har EU-domstolen slagit fast att medlemsstaterna visserligen, i enlighet med principen om processuell autonomi, enligt sin nationella lagstiftning får fastställa den rättsliga myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. Innebörden och räckvidden av detta begrepp får emellertid inte tolkas av varje enskild medlemsstat efter eget skön. Detta begrepp ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. En sådan tolkning ska ske med beaktande av såväl lydelsen av artikel 6.1 i rambeslutet som det sammanhang bestämmelsen förekommer i och det ändamål som eftersträvas med rambeslutet (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkterna 48 och 49, och dom av den ECLI:EU:C:2020:953 9

10 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 51). 41 Av samma skäl utgör begreppet verkställande rättslig myndighet i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 ett självständigt unionsrättsligt begrepp. 42 När det gäller vilka kriterier som ska användas för att fastställa begreppets innebörd ska det påpekas, för det första, att EU-domstolen redan tidigare har slagit fast att orden rättslig myndighet i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 inte endast pekar ut domarna eller domstolarna i en medlemsstat, utan att de kan täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i medlemsstaten i en vidare bemärkelse, till skillnad från bland annat ministerier eller polismyndigheten vilka är hänförliga till den verkställande makten (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 50, och dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare), C-509/18, EU:C:2019:457, punkt 29 och där angiven rättspraxis). 43 Åklagarmyndigheterna deltar i den straffrättsliga rättskipningen i den berörda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 63, och dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 53). 44 Domstolen påpekar, för det andra, att den utfärdande rättsliga myndigheten, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, ska kunna fullgöra denna uppgift på ett objektivt sätt med beaktande av samtliga omständigheter som talar till den berörda personens för- och nackdel och utan att riskera att den då den fattar sitt beslut påtvingas yttre påbud eller anvisningar, särskilt från den verkställande makten. Således ska det inte råda något tvivel om att det är den rättsliga myndigheten, och inte den verkställande makten, som i slutändan är den som fattar beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder. Den utfärdande rättsliga myndigheten ska således kunna garantera för den verkställande rättsliga myndigheten att den mot bakgrund av de skyddsregler som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens rättsordning agerar på ett oavhängigt sätt då den utfärdar en europeisk arresteringsorder. Det är med tanke på denna oavhängighet påkallat att det finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, då den beslutar att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkterna 73 och 74, och dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare), C-509/18, EU:C:2019:457, punkterna 51 och 52). 45 När behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i medlemsstaten men som inte är en domstol, så ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder bland annat vad avser frågan om beslutet är proportionerligt eller ej i medlemsstaten kunna överklagas till domstol på ett sätt som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 75, och dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare), C-509/18, EU:C:2019:457, punkt 53). 46 Domstolen har i detta hänseende preciserat att det inte krävs att det kan ske en domstolsprövning av ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som antagits av en annan myndighet än en domstol för att denna myndighet ska kunna anses vara en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. Ett sådant krav avser inte de stadgeenliga och 10 ECLI:EU:C:2020:953

11 organisatoriska regler som gäller för nämnda myndighet, utan förfarandet för att utfärda en sådan order, vilket ska uppfylla kravet på ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkterna 48 och 63, och dom av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige), C-625/19 PPU, EU:C:2019:1078, punkterna 30 och 53). 47 De rättsliga myndigheter som avses i artikel 6.1 respektive 6.2 i rambeslut 2002/584 har samma ställning och är av samma art, även om dessa rättsliga myndigheter utövar olika funktioner som i det ena fallet rör utfärdandet av en europeisk arresteringsorder och i det andra fallet verkställigheten av en sådan order. 48 För det första är syftet med rambeslut 2002/584, såsom anges i punkt 28 i förevarande dom, nämligen att inrätta ett förenklat system för direkt överlämnande mellan rättsliga myndigheter, som ska ersätta det traditionella systemet för samarbete mellan suveräna stater vilket förutsätter ingripanden och bedömningar från den politiska maktens sida för att säkerställa fri rörlighet för rättsliga avgöranden i straffrättsliga frågor, inom området med frihet, säkerhet och rättvisa (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 65, dom av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare), C-509/18, EU:C:2019:457, punkt 43, och dom av den 9 oktober 2019, NJ (Åklagarmyndigheten i Wien), C-489/19 PPU, EU:C:2019:849, punkt 32). 49 Detta rambeslut bygger på principen att beslut rörande en europeisk arresteringsorder omfattas av alla garantier som gäller för sådana beslut, bland annat de som följer av de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principer som anges i artikel 1.3 i rambeslutet. Detta innebär att inte enbart beslutet om utfärdande av en europeisk arresteringsorder, utan även beslutet om verkställighet av en sådan order, ska fattas av en rättslig myndighet som uppfyller de krav som är förenade med kravet på ett effektivt domstolsskydd bland annat oavhängighetsgarantin vilket innebär att samtliga förfaranden för överlämnande mellan medlemsstaterna som föreskrivs i rambeslutet ska kunna bli föremål för domstolsprövning (dom av den 10 november 2016, Kovalkovas, C-477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 37, och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C-216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 56). 50 Det framgår dessutom av skäl 8 i rambeslut 2002/584 att beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att en rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits måste fatta beslutet om huruvida han eller hon ska överlämnas. 51 Det ska för det andra påpekas att verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, lika väl som utfärdandet av en sådan order, kan inskränka den berörda personens frihet, eftersom verkställigheten leder till att den eftersökta personen grips i syfte att han eller hon ska överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten för lagföring. 52 För det tredje ska det påpekas att systemet med en europeisk arresteringsorder, när det gäller förfarandet för att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring, garanterar ett skydd på två nivåer för de processuella rättigheter och de grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta. Detta skydd innebär dels att ett beslut som uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 68, och dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 60), dels att den utfärdande rättsliga myndighet som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, det vill säga den enhet som in fine fattar beslutet att utfärda den europeiska arresteringsordern, ska kunna fullgöra sin ECLI:EU:C:2020:953 11

12 uppgift att utfärda denna europeiska arresteringsorder på ett objektivt och oavhängigt sätt, även när denna europeiska arresteringsorder grundas på ett nationellt avgörande som meddelats av en domare eller domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkterna 71 74, och dom av den 9 oktober 2019, NJ (Åklagarmyndigheten i Wien), C-489/19 PPU, EU:C:2019:849, punkterna 37 och 38). 53 Den verkställande rättsliga myndighetens medverkan utgör däremot den enda skyddsnivå som föreskrivs i rambeslut 2002/584 för att säkerställa att denna person, i samband med verkställigheten av den europeiska arresteringsordern, åtnjutit alla de garantier som gäller då rättsliga avgöranden meddelas, bland annat de garantier som följer av de grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper som avses i artikel 1.3 i rambeslutet. 54 Det följer av övervägandena i punkterna i förevarande dom att begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584, i likhet med begreppet utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, avser antingen en domare eller en domstol eller en rättslig myndighet, såsom åklagarmyndigheten i en medlemsstat, som deltar i rättskipningen i denna medlemsstat och som åtnjuter det oberoende i förhållande till den verkställande makten som krävs enligt den rättspraxis som det erinras om i punkt 44 i förevarande dom. I de fall en sådan myndighet enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten är behörig att verkställa en europeisk arresteringsorder, ska myndigheten likväl utöva sin funktion inom ramen för ett förfarande som uppfyller de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd. Detta innebär att myndighetens beslut ska kunna bli föremål för ett effektivt rättsmedel i nämnda medlemsstat. 55 Det ankommer på medlemsstaterna att se till att deras rättsordningar på ett effektivt sätt säkerställer ett domstolsskydd på den nivå som krävs enligt rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats i domstolens praxis, med hjälp av de processrättsliga regler som de inför och som kan skilja sig från ett system till ett annat (se, analogt, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C-566/19 PPU och C-626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 64). 56 Mot denna bakgrund ska den första frågan leden a och b besvaras enligt följande. Begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslut 2002/584 utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas så, att det omfattar de myndigheter i en medlemsstat som, utan att nödvändigtvis vara domare eller domstolar, deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i den medlemsstaten, agerar oavhängigt när de utför sina uppgifter i samband med verkställighet av en europeisk arresteringsorder och utför sina uppgifter inom ramen för ett förfarande som uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd. Den första frågan led c och den andra frågan 57 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan led c och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.2, 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en åklagare i en medlemsstat utgör en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i dessa bestämmelser. 58 Såsom framgår av svaret på den första frågan leden a och b måste beslut om verkställighet av en europeisk arresteringsorder kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att beslutet om överlämnande måste fattas av en sådan rättslig myndighet i den medlemsstat där den eftersökta personen har gripits som uppfyller de krav som anges i punkt 54 i förevarande dom. 59 Även med avseende på det samtycke som avses i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 krävs en medverkan av en rättslig myndighet som uppfyller samma krav. 12 ECLI:EU:C:2020:953

13 60 Beslutet att lämna samtycke enligt artikel 27.4 i rambeslut 2002/584 är nämligen klart avgränsat från beslutet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder och medför andra verkningar för den berörda personen än det sistnämnda beslutet. 61 Enligt denna bestämmelse ska samtycke ges om det brott för vilket samtycke begärs i sig ska medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke ska eller får vägras av samma skäl som skälen till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska eller får vägras enligt artiklarna 3 och 4 i rambeslutet. 62 Det är, såsom den nederländska regeringen har gjort gällande, riktigt att den berörda personen redan har överlämnats till den utfärdande rättsliga myndigheten med stöd av en europeisk arresteringsorder när den verkställande rättsliga myndigheten ombeds lämna sitt samtycke enligt artikel 27.4 i rambeslut 2002/584. Beslutet om samtycke kan emellertid, liksom beslutet om verkställighet av den europeiska arresteringsordern, inskränka den berörda personens frihet, eftersom det rör ett annat brott än det som låg till grund för överlämnandet och kan leda till ett strängare straff mot denna person. 63 Enligt den specialitetsbestämmelse som föreskrivs i artikel 27.2 i rambeslutet får en överlämnad person nämligen inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. Det är endast i de fall som avses i artikel 27.3, bland annat när samtycke har lämnats i enlighet med artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet, som de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten har rätt att lagföra eller döma denna person för ett annat brott än det för vilket personen överlämnades. 64 Oberoende av frågan huruvida den rättsliga myndighet som lämnar det samtycke som föreskrivs i artikel 27.4 i rambeslut 2002/584 ska vara densamma som den rättsliga myndighet som verkställde den aktuella europeiska arresteringsordern, kan detta samtycke under alla omständigheter inte lämnas av en myndighet som inom ramen för utövandet av sin beslutsbefogenhet kan ta emot anvisningar i enskilda ärenden från den verkställande makten, och som följaktligen inte uppfyller kraven för att kvalificeras som en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet. 65 I förevarande fall framgår det av den nederländska regeringens yttrande att åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam, i samband med ett förfarande för överlämnande av en person med stöd av en europeisk arresteringsorder för lagföring, enligt nederländsk rätt, måste begära att Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) prövar arresteringsordern för att verkställighet ska kunna ske. Den nederländska regeringen har betonat att beslutet om överlämnande i slutändan ankommer på denna domstol, och att åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam endast verkställer detta beslut. 66 Det förefaller således som om att det rättsliga beslutet om överlämnande av en person med stöd av en europeisk arresteringsorder, enligt nederländsk rätt, antas av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam), vars egenskap av rättslig myndighet i den mening som avses i rambeslut 2002/584 inte har bestritts. 67 När det däremot gäller beslutet att lämna samtycke enligt artikel 27.4 i rambeslut 2002/584, har den nederländska regeringen angett att detta beslut uteslutande fattades av åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam, eftersom den berörda personen redan hade överlämnats till den utfärdande rättsliga myndigheten med stöd av ett beslut som fattats av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam). Det framgår emellertid av handlingarna i målet att denna åklagare, enligt artikel 127 i lagen om rättsväsendets organisation, kan påtvingas anvisningar i enskilda ärenden av den nederländska justitieministern. Mot bakgrund av övervägandena i punkt 64 i förevarande dom ECLI:EU:C:2020:953 13

14 kan nämnda åklagare följaktligen inte anses uppfylla de nödvändiga kraven för att kvalificeras som en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artiklarna 6.2, 27.3 g och 27.4 i rambeslutet. 68 Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att den berörda personen, såsom den nederländska regeringen har gjort gällande i sitt yttrande, kan överklaga det samtycke som lämnats av åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam till voorzieningenrechter (domare med behörighet att besluta i brådskande mål, Nederländerna). 69 Mot bakgrund av de uppgifter som den nederländska regeringen har lämnat förefaller det nämligen inte som om detta rättsmedel i sig kan skydda åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam mot risken att dennes beslut om samtycke enligt artikel 27.4 i rambeslut 2002/584 påverkas av att den nederländska justitieministern lämnar anvisningar i enskilda ärenden (se, analogt, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau), C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 86). 70 Mot denna bakgrund ska den första frågan led c och den andra frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6.2, 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en åklagare i en medlemsstat som deltar i rättskipningen, men som från den verkställande makten kan få ta emot anvisningar i enskilda ärenden i samband med att åklagaren fattar beslut, inte utgör en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i dessa bestämmelser. Den första frågan leden d och e 71 Mot bakgrund av svaren på den första frågan leden a c och den andra frågan, saknas anledning att besvara den första frågan leden d och e. Begränsningar i tiden av förevarande doms rättsverkningar 72 Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten, Belgien) har begärt att EU-domstolen ska begränsa förevarande doms rättsverkningar i tiden, för det fall att EU-domstolen fastställer att en sådan myndighet som åklagaren vid Åklagarmyndigheten i Amsterdam inte omfattas av begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584. Openbaar Ministerie har i detta hänseende gjort gällande att det före domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och i Zwickau) (C-508/18 och C-82/19 PPU, EU:C:2019:456), inte fanns någon anledning att betvivla att en sådan åklagares medverkan var förenlig med bestämmelserna i detta rambeslut. 73 Av fast rättspraxis framgår att den tolkning av en unionsbestämmelse som domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas eller skulle ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Av detta följer att den på detta sätt tolkade bestämmelsen kan och ska tillämpas av den nationella domstolen även på rättsförhållanden som har uppstått och grundats före den dom som meddelas avseende begäran om tolkning, om de omständigheter som gör det möjligt att inför de behöriga domstolarna föra en tvist angående tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt har uppfyllts (dom av den 10 november 2016, Kovalkovas, C-477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 51 och där angiven rättspraxis). 74 Det är endast i undantagsfall som domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga 14 ECLI:EU:C:2020:953

15 kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar (dom av den 10 november 2016, Kovalkovas, C-477/16 PPU, EU:C:2016:861, punkt 52 och där angiven rättspraxis). 75 I förevarande fall har Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten) emellertid inte anfört någon omständighet som visar att domstolens tolkning i förevarande dom skulle medföra någon risk för allvarliga störningar med avseende på förfarandena för verkställighet av europeiska arresteringsorder. 76 Det saknas således anledning att begränsa domens rättsverkningar i tiden. Rättegångskostnader 77 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla. Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: 1) Begreppet verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, utgör ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas så, att det omfattar de myndigheter i en medlemsstat som, utan att nödvändigtvis vara domare eller domstolar, deltar i rättskipningen i straffrättsliga förfaranden i den medlemsstaten, agerar oavhängigt när de utför sina uppgifter i samband med verkställighet av en europeisk arresteringsorder och utför sina uppgifter inom ramen för ett förfarande som uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd. 2) Artiklarna 6.2, 27.3 g och 27.4 i rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att en åklagare i en medlemsstat som deltar i rättskipningen, men som från den verkställande makten kan få ta emot anvisningar i enskilda ärenden i samband med att åklagaren fattar beslut, inte utgör en verkställande rättslig myndighet i den mening som avses i dessa bestämmelser. Underskrifter ECLI:EU:C:2020:953 15