Svif fyller 30 år. Kom och fira med oss på höstmötet

Transkript

1 Svif fyller 30 år. Kom och fira med oss på höstmötet När: 16 november 2006 kl , vid viss guidning redan Var: I Aula Magna, vid Stockholms universitet T-bana röda linjen till hållplats Universitetet, gångväg till höger cirka 5 min enligt skyltar. Hur: Genom att skåla i mousserande vin och senare förtära en buffé, även det i Aula Magna. Priset för detta har vi satt till 100 kronor. Däremellan skall vi få andlig spis genom att dela ut SVIF-priset, lyssna på jubileumstal och lyssna på en föreläsning av fil dr Johnny Wijk. Han kommer att tala om sin bok Idrott, krig och nationell gemenskap där han berättar om bl.a. riksmarscher, fältsport och Gunder Hägg-feber. Övrigt: Möjlighet att få se stora aulan kommer troligen att finnas, anmäl om Du är intresserad av det tillsammans med den riktiga anmälan! Är Du intresserad av att komma och fira med oss anmäl Dig då senast den 10 november 2006 till Ulla Jansson staffan.ulla@swipnet.se Tel.nr: 0176/ Välkomna! SVIF:s styrelse genom Ulla Jansson 1

2 Artiklar John Andersson Stor människa och idrottsman Crister Berge John Andersson ( ), född på Kungsholmen i Stockholm, är på flera sätt unik i den svenska proffsboxningshistorien. Efter en amatörkarriär med två SM för Djurgårdens IF och ett brons på EM 1930 i mellanvikt som topp, blev han vår förste Europamästare för proffs då han erövrade den vakanta Europatiteln i lätt tungvikt genom att poängbesegra belgaren Jack Etienne Han är också den svensk som utkämpat flest antal matcher med bar överkropp, hela 93 stycken under en tioårsperiod Men framför allt är han den svensk som mött flest meriterade motståndare: Under sin karriär mätte John sina krafter med inte mindre än fyra världsmästare och åtta europamästare! Han mötte många tungviktare, trots att han bara var 175 cm lång och mycket sällan vägde över 80 kg. John var ingen tekniker och lärde sig aldrig till fullo garderingens svåra konst, utan levde högt på sin järnvilja, goda fysik och determination; han var tapper till vanvett, som Bengt Bedrup beskrev honom Hans främsta vapen var hans vänsterslag, en blandning av swing och krok. John boxade endast sex matcher hemma i Sverige, vilket medförde att han aldrig blev riktigt känd i sitt hemland. En av anledningarna till detta trista faktum var att proffsboxning faktiskt var förbjuden i vår huvudstad under större delen av 30-talet. John lyckades inte få ett proffskontrakt i depressionens Sverige och utvandrade därför till Frankrike. Managern Emile Dortignac tog honom under sina vingars beskydd och han debuterade med bar överkropp den 8 oktober Han etablerade sig snart som en av de främsta lätta tungviktarna i Europa. I maj 1932 återvände han till Sverige och mötte Ring Larson på Allstadion i Stockholm. Det var svensk proffsdebut för bägge kombattanterna. Larson hade åkt till USA 1930 och enligt uppgift i Boxning nr 6/87 där gått elva matcher och vunnit tio av dessa. Galan blev ett fiasko som endast lockade cirka åskådare. Matchen, som John dominerade, bröts av domaren i den åttonde ronden då Larson inte tilläts fortsätta p.g.a. ögonskada. Det skulle bli Johns enda framträdande som proffs i huvudstaden. I december samma år boxade han oavgjort mot kubanen Kid Tunero, som bara några månader senare blev världsrankad i mellanvikt då han slog blivande världsmästaren Marcel Thil blev John europamästare via seger över 32-årige Jack Etienne. Alla domare hade John som segrare med siffrorna , och I denna match användes som ni ser det gamla 20-poängsystemet. En domare kunde sätta 20-19,5 i en rond och på den här tiden var det också mycket vanligt att många ronder i en match bedömdes oavgjorda (20-20). Några dagar efter sin triumf intervjuades John i Idrottsbladet. Han sade då att hans önskelista över motståndare såg ut så här: 2

3 1. Marcel Thil (världsmästare i mellanvikt) 2. Young Stribling (legendarisk amerikansk boxare som precis hade förlorat till dåvarande europamästaren i tungvikt Pierre Charles i Paris) 3. Harry Persson (som drog sig tillbaka efter sitt katastrofala nederlag mot Otto von Porat 1931) Ingen av dessa drömfighter blev verklighet och tyvärr fick John heller aldrig försvara sin titel, utan fråntogs den i oktober, eftersom ingen promotor ville arrangera match mot EBU:s förste utmanare Martinez de Alfara från Spanien (huruvida Johns match mot Poldi Steinbach hösten 1933 verkligen var en titelmatch tål att diskuteras). Året därpå blev John sidsteppad när en match om den vakanta titeln ägde rum där spanjoren drog det längsta strået och blev Johns efterträdare på den lätta tungviktstronen gick John flera matcher i tungvikt med klent resultat. Som jag nämnde ovan var inte John någon tungviktare, så den strategin var inte alltför lyckad. Han förlorade bl.a. mot veteranen George Cook, som Harry Persson hade besegrat tio år tidigare. I januari 1935 klev John ombord på en atlantångare för att pröva lyckan i den nya världen. Managern Johnny Buckley, som bl.a. fixade matcher åt Jack Sharkey (tungviktsmästare ), matchade John hänsynslöst mot stora delar av världseliten. Under två år i USA gick han 33 matcher. Han boxade oavgjort mot en väldigt ung Gus Lesnevich, som slog sig in på världsrankingen redan året därpå. En fin seger över Al Gainer (som var ett toppnamn i lätt tungvikt i flera år) i juni, följdes av ännu en fin skalp månaden därpå då han besegrade legendariske ex-världsmästaren Mickey Walker. Det var ytterst nära att John hamnade på The Rings ranking, men en förlust mot Joe Gorman förstörde det förlorade John på poäng i en icke-titelfight mot regerande världsmästaren i lätt tungvikt John Henry Lewis. Enligt journalisten Henry Eidmark var Johns gage för den matchen 48 dollar. I påföljande match förlorade John på knockout mot Bob Pastor, som snart skulle bli ett respekterat namn i tungvikt och utmana Joe Louis om dennes VM-titel. Mot slutet av året började John förlora fler matcher än han vann och han beslutade sig för att återvända till Paris. I maj 1937 utmanade han utmärkte belgaren Gustave Roth om Europamästerskapet i lätt tungvikt, men fick se sig besegrad efter 15 hårda ronder i en match som ägde rum i Roths hemstad Antwerpen inför en fanatisk hemmapublik. Nu följde några riktigt tuffa år för John med hårda matcher mot tufft motstånd. Dessa år skadade John för livet. Han fick bl.a. problem med balanssinnet. I en intervju i tidningen Se 1953, berättade John: Jag vet mycket väl vicket vrak jag är. Men jag kan inte hjälpa det. Det är dom förbannade spirornas (spiror = ben, författarens anm.) fel. Jag kan ju inte ens gå som en vanlig människa utan är tvungen att bära en trunk i ena näven för att hålla balansen. Enligt John själv var det speciellt en match som gav honom permanenta skador; en brutal knockoutförlust mot tysken Adolf Heuser 1937: Ja, jag vet nog när 3

4 svif-nytt nr 2/2006 Djurgårdens elitboxare 1930 i klubblokalen i Nalenhuset på David Bagares gata 15. John är nummer fyra från vänster. de började. Det var i den där matchen mot tysken Heuser. Jag var sjuk och nere redan före fighten, men man måste ju leva och därför ställde jag upp. Fy farao vicka snytingar jag fick. Å i åttonde ronden fick jag en femetta så att jag såg tusen stjärnor. Jag flög som ett avdankat asplöv tvärs genom ringen. På flera da r hade jag uppriktigt sagt ingen aning om vad jag hette. Är e se n underligt att man ser ut som man gör? 1939 åkte John hem till Sverige på semester och boxade då en del uppvisningar, bl.a. mot Olle Tandberg, som vid detta tillfälle var Europas bäste tungviktare för amatörer (han hade två EM-guld att backa upp det påståendet med) intervjuade jag en äldre gentleman som såg just denna uppvisning och han vittnade om att John var överlägsen sin unge motståndare. John Anderssons sista framträdande i ringen var i Göteborg den 31 januari 1941 då han slog ut tysken Herman Kreimes i den fjärde ronden. På samma gala gick Tandberg sin första match som yrkesboxare och därmed tändes nästa stjärna på den svenska proffsboxningshimlen medverkade John i ett teveprogram lett av Bengt Bedrup, vars tema var boxningens risker. Programmet vållade enorm uppståndelse då tv-tittarna blev chockade av Johns utseende (slagvalkar i ansiktet), hans snubblande gång och sluddrande tal (han fick bukspottkörteln sönderslagen i en match). Vad tittarna inte insåg var att det inte var något fel på Johns intellekt. P.g.a. alla sina besvär 4

5 kunde inte John få arbete och han beviljades invalidpension innan han fyllt 40. Alla pengar han tjänat på boxningen var borta. Vissa rykten gjorde gällande att hans bror Sven snodde vartenda öre han skickat hem genom åren fick han Hederslegionen för att ha hjälpt franska flyktingar under andra världskriget. En stor människa och idrottsman var han. John Anderssons mest namnkunniga motståndare Europamästare: 1. Leone Jacovacci, Italien KO Mellanviktsmästare Ignacio Ara, Spanien L Mellanviktsmästare 1932, utmanade fransmannen Marcel Thil om VM-titeln i mellanvikt 1934 och 1935, men förlorade på poäng båda gångerna. 3. Poldi Steinbach, Österrike KO Mellanviktsmästare Merlo Preciso, Italien D10, L & W8, D Lätt tungviktsmästare i en månad 1935, försökte återta titeln 1937, 1938 och 1939 utan att lyckas. 5. Heinz Lazek, Österrike NC Lätt tungviktsmästare , tungviktsmästare Gustave Roth, Belgien L Mellanviktsmästare , lätt tungviktsmästare , utmanade Marcel Thil om VM i mellan 1934, förlorade på poäng. 7. Adolf Heuser, Tyskland KOby Lätt tungviktsmästare 1932 och , tungviktsmästare 1939 (förlorade till Max Schmeling i sitt första försvar). Utmanade Maxie Rosenbloom om VM-titeln i lätt tungvikt 1934, förlorade på poäng. 8. Karel Sys, Belgien KOby Tungviktsmästare 1943 (tog titeln av Olle Tandberg) och 1952 (slog Ingo-motståndaren Hein ten Hoff). Världsmästare: 1. Gus Lesnevich, USA L8, D Lätt tungviktsmästare Mickey Walker, USA W Welterviktsmästare , mellanviktsmästare Världsrankad i lätt tungvikt så sent som december John Henry Lewis, USA L Lätt tungviktsmästare Solly Krieger, USA L Mellanviktsmästare (NBA) I detta sammanhang bör också tysken Richard Vogt, lysande amatör som var silvermedaljör i lätt tungvikt på OS 1936, nämnas. John förlorade till honom (KOby9) i Berlin

6 SVIF 30 år några inblickar Jan Lindroth SVIF-nytts redaktion i form av Björn Sandahl har bett mig åstadkomma en tillbakablickande artikel med anledning av att vår förening kom till världen den 1 september Önskemålet ska infrias men inte som historik i mer egentlig mening. En sådan ingår i årsskriften för 1996, alltså till åminnelse av fyllda 20 år. I stället tar jag här upp ett antal frågor som följt (i vissa fall förföljt) föreningen under längre tid. Framställningen blir på så sätt mer problemorienterad och resonerande än deskriptivt återberättande. Det är inte heller tal om någon utförlig redovisning och subjektiva inslag tillåts. Det kan vara rimligt att medlemmarna får en uppfattning om vad som avhandlas på styrelsemötena och ligger bakom verksamheten. 1. Den första punkt som inställer sig i mitt tillbakablickande inre är SVIF:s konsekventa vägran att bli högsta organisatoriska instans i den minifolkrörelse som landets idrottshistoriska föreningar och museer utgör. Det är nämligen ingen tvekan om att man kan tala just om en minifolkrörelse med idrottslig historia och kulturminnesvård på programmet (vid sidan av social gemenskap och andra sekundära vinster). Det normala beteendet i folkrörelse-sverige hade varit att de lokala och regionala sammanslutningarna, numera sannolikt minst medlemmar (en gissning), hade haft en topporganisation på riksplanet. Minst lika normalt hade det varit att SVIF med nöje tagit på sig uppgiften inklusive merarbete och ökat inflytande. När dessa sammanslutningar började bildas i högre grad på 1980-talet tog många för givet att SVIF skulle bli den sammanhållande riksorganisationen. Så blev det inte! Varför? En förklaring ligger i olikheten mellan de idrottshistoriska organisationerna. Man kan tala om en brokig skara sammanslutningar alltifrån små lokala till stora regionala, alltifrån idrottsmuseum som huvudintresset till helt andra inslag i verksamheten. En annan ligger i att SVIF saknat större kansliresurser och utpräglat byggt på ideella insatser utan anknytning till någon moderinstitution. Tanken att Riksidrottsförbundet skulle fungera som sådan institution har inte varit realistisk. Men den centrala förklaringen ligger på ett annat plan: viljan att slå vakt om sin egenart, om sin speciella nisch. Det har till och med talats om något så fint som att vi inte ville äventyra vår själ genom att gå in i ett tyngre, ansvarsfyllt och komplicerat organisationsarbete. Svårigheterna för det relativt nybildade idrottshistoriska riksförbundet att få genomslag tyder på att vi här gjort ett rimligt val. Det har inte hindrat och hindrar inte fortsättningsvis att SVIF medverkat i samband med nationella konferenser mm En naturlig följdfråga blir då var förenings själ egentligen befinner sig. Det visar sig att vi ser vår egenart i att slå vakt om den vetenskapliga sidan av idrotts-

7 historien. Uppgiften blir att följa universitet och högskolor i deras studier av idrottens utveckling över tid. Det gäller att ta del av examensarbeten och avhandlingar och de personer som är engagerade i dessa sammanhang. Genom årsskriften bereds tillfälle för forskare att presentera sina resultat i uppsatsform. Samtidigt presenteras och bedöms avhandlingar och andra skrifter i en ganska fyllig recensionsavdelning. Mötesverksamheten kompletterar bilden. Men det är inte fråga om att SVIF själv bedriver forskning eller ordnar fortlöpande seminarier, det sker på universitet och högskolor. Mycket angeläget är att betona att denna vetenskaplighet inte ensidigt vänder sig till en sluten krets proffsforskare. Tvärtom, vi vill vara en bro därifrån och över till den seriöst intresserade idrottsallmänheten. Vi tror oss veta att den inte nöjer sig med massmedias ganska snäva verklighetsbild av idrottslivet. Det behövs fördjupning och komplement. Att skriva idrottshistoria är inte bara något som sker genom insatser av de främsta elitidrottarna. Här kan SVIF främst genom sina skrifter fylla ett behov. Mot denna bakgrund är det heller inte förvånande att historiskt medvetna idrottsledare av alla de slag utgör den största gruppen av medlemmar. Idrottslärare och sportjournalister är andra kategorier som vi gärna vill se som centrala målgrupper. På detta sätt kan föreningen vara kunskapsförmedlare och ge en på seriös forskning byggd bild av idrottslivets i många stycken märkliga marsch genom sekler och decennier. 3. När det gäller tryckta skrifter har kontinuerligt en diskussion ägt rum om vad SVIF kan och bör ägna sig åt. Enighet råder om att årsskriften är flaggskeppet, värt att vårda väl. Det var den som fick medlemstalet att börja sin klättring upp mot nuvarande 700-strecket. Men betyder det att den skall bestå ograverad? Vilka är alternativen? Ja, den som har den obrutna sviten från 1981 (i dagsläget 25 skrifter) kan notera att det yttre skicket faktiskt förändrads efter 20 år, fr.o. m.j Format och layout fick ett delvis nytt utseende. Som redaktör fram till dess höll jag på likhetsprincipen, men något enstaka hack i bokhyllsraden kan kanske pigga upp. Hur som helst, formgivning tycks betyda alltmer även om det onekligen hör till utanverken. Vad som diskuterats gäller på större djup gäller förhållandet mellan årsskrift och det nyhetsbrev du just nu läser. SVIF-nytt har medvetet expanderat och anpassats till årsskriften i det yttre skicket. Tanken är att föreningsmeddelanden, strödda nyheter och lättare gods tas in i SVIF-nytt, det vetenskapliga stoffet i årsskriften. Men det finns ett alternativ: att gå över till tidskriftsformen. Det skulle betyda 3 4 ungefär lika omfattande häften per år, kanske sidor per nummer. En mycket stor reform! en har som sagt endast diskuterats men ligger inte i den s k pipe line ännu. Det återstår att se om den kommer dit. Därutöver har ytterligare skrifter av engångskaraktär diskuterats. Ett exempel är en samling av särskilt intressanta uppsatser hämtade från den egna årsbokssviten, eventuellt med inledande kommentarer. Tanken är att en sådan antologi skulle kunna användas vid undervisningen i olika sammanhang. Ett annat exem- 7

8 pel är en bibliografi med uppgifter på svensk idrottshistorisk litteratur. En sådan, med inriktning på vetenskapligt orienterade alster, kom ut 1998 med GIH i Stockholm som bas. Nu snart behövs en fortsättning med tanke på den alltmer ökande forskningen. Tankar har också förts fram att försöka få till stånd inlägg med ideologisk och debattorienterad snärt, antingen i årsskriften eller i SVIF-nytt. Mycket finns att diskutera från historisk synpunkt men också från allmänt humanistisk. Likheter och skillnader förr-nu? Betänkliga och positiva tendenser i idrottslivets utveckling? Men så mycket står klart att sådana inlägg hittills sällan kommit in till redaktionen spontant. 4. SVIF har anordnat en kurs i idrottshistorisk forskning och diskuterat att fortsätta på den vägen. Den kurs som hållits vände sig till amatörforskare med anknytning till idrottsföreningar och idrottshistoriska sällskap. Ett typfall kunde vara personer som är i färd med att utarbeta jubileumsskrifter. Gensvaret blev måttligt, inte dåligt men heller inte riktigt övertygande. 5. Av yttre kontakter i övrigt har Centrum för idrottsforskning haft en alldeles speciell betydelse genom att bevilja ett ansenligt organisationsbidrag varje år. Det finns anledning att med eftertryck uttala ett tacksamhetens ord för detta! Detta bidrag förklarar att föreningen sluppit ekonomiska problem. Kontakterna med Riksidrottsmuseet har av naturliga skäl legat nere. När museet nu kommer att återinvigas våren 2007, räknar SVIF med ett lika nära som naturligt samarbete. Våra nordiska systerorganisationer har vi alltid upprätthållit viss kontakt med, det vill säga de i Danmark och Finland. Norges förening har sedan länge upphört att verka. Finlands är tyvärr delvis svår att nå av ofrånkomliga språkskäl (i synnerhet den imponerande voluminösa årsskriften). De starkaste förbindelserna har rått mellan SVIF och DAIF (om nu den förkortningen accepteras på andra sidan sundet). Den danska föreningens livaktiga årsbok, utgiven sedan 1985, kan inspirera oss att ta in lättsammare mer varierande och diskuterande bidrag. Vår egen årsskrift kan å sin sida inspirera de danska kollegerna till mer djupgående recensioner. Så har impulser på fruktbart sätt vandrat i båda riktningarna. Kontakter med motsvarande föreningar utanför Norden har vi inte haft det är till och med okänt för oss om, och i så fall var, det finns sådana liksom hur de arbetar. 6. Slutligen är medlemsrekryteringen och det årligen utdelade SVIF-priset stående inslag på vår agenda. Vi hoppas att medlemmarna gärna tipsar släktingar, vänner och kolleger om vår existens (inklusive låg årsavgift, 100 kronor) och därmed bidrar till att matrikeln blir allt längre. Information ges på föreningens hemsida. 8

9 Helsingborgs idrottsmuseum 30 år: Föreningen idrottsarkivet räddar idrottshistoria Sixten Raaf, Hans Sjöström samt Kjell-Arne Welin Bildandet Tanken på ett idrottsmuseum fick ordentlig fart i mitten av 1970-talet och det var journalisterna i föreningen Sportpennorna i Helsingborg som låg bakom initiativet. Det resulterade i ett sammanträde med Helsingborgsidrottens Samorganisation (HISO). Fyra personer från de nämnda organisationerna samlades till ett första möte den 30 oktober 1975: journalisterna GeBe Andersson och Sixten Raaf samt hamnkamrer Eric Eskilsson och laboratoriechef Nils Jacobsson. Nästa sammanträde genomfördes den 21 januari 1976 då en interimsstyrelse kompletterades med Thure Nordström och Einar Nilsson. Den 5 mars 1976 fastställde interimsstyrelsen att den nya föreningen skulle få namnet Föreningen Idrottsarkivet (FIA) och dess bildande skulle ske vid HISO:s kommande årsmöte. Informationen om bildandet av FIA hade nått ut till ett stort antal av Helsingborgs föreningar och enigheten var stor när beslutet togs om bildandet av FIA måndagen den 26 april De av Einar Nilsson utformade stadgarna godkändes. Stadgarna kan sägas innehålla två huvudpunkter, nämligen att verka för inrättande av ett idrottsmuseum samt att utge en årsbok om Helsingborgsidrotten innehållande även historiska återblickar. Det gick alltså ganska snabbt att få igång en idrottshistorisk förening i Helsingborg. Men sedan följde många tunga år när det gällde lokalfrågan och det skulle dröja ända till mars 1985 innan vi tog egna lokaler i bruk. Lokalfrågan De första åren gick självfallet åt till att organisera upp verksamheten. Under FIA:s första år skiftade hemvisten ganska tätt. Det började med sammanträden i Gamlegård, men i slutet av 1976 flyttade FIA till HISO-huset på Södergatan 4, där vi också fick utställningsmöjligheter. Tillsammans med HISO höll FIA ett styrelsesammanträde i Sofiero slott den 29 juni Anledningen var att tanken hade väckts om att inreda delar av utrymmena till ett idrottsmuseum. FIA anmälde sitt intresse till kommunen, men det blev inget av detta försök. Styrelsen arbetade intensivt vidare för att öka kännedom om FIA och dess planer på ett idrottsmuseum. I början av 1979 annonserades det om Kommittén för utredande om användningen av Berga kasern, Pålsjö slott och Raus skolhem. Den 20 mars beslöt styrelsen att anmäla sitt intresse för inrättandet av ett idrottsmuseum i Pålsjö slott. Efter många utredningar och sammanträden kom med tiden ett politiskt beslut att slottet skulle användas för annat ändamål. I slutet av 1982 kunde man finna FIA i ett par rum under takåsarna på Rådhu- 9

10 10 set. Mycket svåråtkomligt, men dock något eget. I början av 1983 flyttade FIA till Eric Eskilssons hus, där en 2-rumslägenhet i bottenplanet blev ledig. Adressen var Norra Vallgatan 39. Tillsammans med Sportpennorna genomförde FIA en estraddebatt i Stadsbiblioteket den 14 juni I panelen satt Leif Andersson (vpk), Rune Svensson (c), Percy Nessling (fp), Stig Wall (s), Arne Jansson (m) samt debattledaren Stig Blixt och Sportpennornas ordförande Lars Walle Holmberg. FIA: s främste företrädare var professor Åke Svahn. Debatten var nyttig och visade på de olika partiernas ståndpunkt i FIA:s lokalfråga, men till något resultat kom man inte varken vid debatten eller vid senare behandling i kommunalfullmäktige. Lokalfrågan var alltså fortfarande olöst och förblev så tills att vi uppmärksammade en liten 2-spaltig annons i Helsingborgs Dagblad om lokal i city. Annonsen besvarades den 19 februari 1985 och nästan på dagen en månad senare beslöt styrelsen att hyra dessa lokaler med adress Springpostgränden 3. Efter alla misslyckade försök att genom kommunen få ordnat lokalfrågan, var det här ett riktigt steg, även om det samtidigt innebar ett ekonomiskt risktagande. Hyran var dock moderat, lokalerna lämpliga och läget centralt. Nu började ett stort renoveringsarbete där vi fick hjälp från många håll, inte minst från framlidna fru Elisabeth Nilsson, mamma till racerföraren Gunnar Nilsson. Första styrelsemötet i de nya lokalerna kunde vi hålla den 4 juni Arbetet med att inreda museet fortskred i stort sett planenligt och fru Elisabeth Nilssons bidrag till museet var bland annat inredandet av ett speciellt Gunnar Nilsson-rum, vilket stod klart i slutet av juni. Invigningen av Idrottsmuseet på Springpostgränden ägde sedan rum den 20 oktober Det blev en mycket trevlig invigning inramad av stor publik och med musikaliskt inslag. Ordföranden Sixten Raaf hälsade deltagarna välkomna, varpå kommunalfullmäktiges ordförande Arne Larsson talade på kommunens vägnar och slutligen förrättade landshövding Bertil Göransson invigningen. Vid ett sammanträde den 14 januari 1993 med Bengt Lindskog, som var exploateringschef vid fastighetskontoret, meddelade han att mark reserverats för FIA på det område som ligger i anslutning till Stattena IF: s klubblokaler på östra Olympia. Tomten omfattade cirka kvadratmeter. Förslaget diskuterades livligt i styrelsen men det skulle visa sig att anskaffandet av någon byggnad till tomten skulle bli för kostsam. Under alla åren har lokalfrågan varit i blickpunkten och även när vi installerat oss på Springpostgränden söktes det vidare. Vi gör här en resumé på de flesta lokaler, utöver dom som redan nämnts, som varit uppe till diskussion utan det blivit något resultat av ansträngningarna: Elverkets lokaler på Södra Stenbocksgatan söder om Olympiaskolan, Banckska sjukhuset, dåvarande Missionskyrkan vid Bergaliden, Berga och nyrenoverad stallbyggnad, Karantänsbyggnaden i norra hamnen, Rådhusets första våning, dåvarande Tullkammaren i norra hamnen, Konsul Perssons villa, Barack i Domsten samt en rad lägenheter och lagerlokaler

11 i olika delar av staden. De olika FIA-styrelserna har lagt ner mycket tid på detta med att söka efter lämplig lokal genom åren spenderades mycket energi för att permanent lösa lokalfrågan. Genom politiska initiativ beslutades att det så kallade IOGT huset skulle renoveras och vi försökte omedelbart, genom kontakter, få löfte om att vi skulle tilldelas lokaler i denna fastighet. Efter någon tid blev det också klart att vi skulle få tillgång till den lokal som varit Scala-biografen. Vi deltog under cirka ett år i byggplaneringsmöten och påverkade utformningen av lokalen ganska mycket. I december 2002 skrev vi under hyreskontraktet, som förhandlats fram med Helsingborgs stad och vi skulle få tillgång till denna nya lokal den 1 januari Flyttningen genomfördes under januari/februari 2004 och vi fick mycket omfattande hjälp av Arbetscentrums flyttningsenhet. Utan deras medverkan skulle vi fått stora problem att klara av det, då vi saknade ekonomiska förutsättningar för att anlita någon traditionell flyttfirma. Under våren packades det upp och vi var många funktionärer som arbetade ideellt men också personal som var mycket duktiga och allt fungerade. Vi fick utställningsmontrar från Systembolag, som lades ner eller moderniserades och överblivet materiel fick vi oss till skänks. Utställningarna gjordes färdiga och det blev tid för invigning av det nya museet, vilket beslutades ske den 12 juni Invigningsdagen började med en buffé som intogs i Godtemplarsalen och därefter flyttade sig gästerna upp till museet, där Sixten Raaf, föreningens hedersordförande, hälsade gästerna, cirka 350 personer, välkomna och höll ett hälsningsanförande. Invigningstalet hölls av Hans Sjöström, hedersledamot i FIA och mångårig, nästan sedan starten, medarbetare i FIA. Frida Johansson från Råå Bordtennisklubb samt Andreas Lilja ishockeyproffs från NHL klippte av bandet och därmed var det nya museet invigt. Från det FIA flyttade in i de nya lokalerna har medlemstillströmningen var mycket kraftig och antalet medlemmar är nu fyra gånger fler än det var tre år tillbaka. Rekrytering av nya medlemmar har varit en medveten ambition från FIA:s styrelse och det har getts stort utrymme vad det gäller tid och arbetsinsats. Resultatet har varit över högt ställda förväntningar. FIA har under sina första år i det nya museet upplevt en publiktillströmning som ingen vågat drömma om, inte minst på grund av den omfattande konferensverksamheten. Men även spontanbesöken har varit många och detta känner vi stor glädje över var det cirka besökare och året därefter blev det omkring besök. Samma positiva trend av publiktillströmning kan utläsas för årsböcker mellan 1979 och 1993, 13 år med FIA-bladet Planeringen av årsböckerna tog ganska snart fart och den första boken kunde presenteras i början av 1980 och omfattade året Bakom tillkomsten låg en redaktionskommitté bestående av GeBe Andersson, Eric Eskilsson (fram t.o.m. 11

12 1985), Sixten Raaf och Hans Sjöström. Boken levde i oavbruten följd i 15 år. Då ansåg kvarvarande trion i redaktionen att dom gjort sitt. Tyvärr kunde man inte engagera några efterträdare eftersom tilltänkta medarbetare ville ha ekonomisk ersättning för sitt arbete. Företrädarna hade arbetat helt ideellt. I början av 1994 klargjorde redaktionskommittén att den ämnade avsluta sitt 15-åriga arbete med boken i och med utgivandet av årgången Det kan med fog sägas att boken ur alla synpunkter utom en varit en stor tillgång för FIA: ekonomiskt, men så är det ju ofta med idrottslitteratur. Att finna efterträdare till trion GeBe Andersson, Sixten Raaf och Hans Sjöström gick inte att få fram. Istället beslöt styrelsen att fortsätta med en kvartalsskrift vars namn blev FIA-bladet. Till redaktionskommitté valdes Nils Ence och Mats Andersson, som senare kompletterades med Lennart Tuvfesson. Kvalitén och antalet exemplar av FIA-bladet har skiftat från tid till annan. Namnet på tidskriften ändrades i början av tvåtusentalet till Helsingborgsidrott och samtidigt bildades en redaktionskommitté, som även tog extern hjälp. Därefter blev det en märkbar innehållsmässig förbättring och antalet exemplars som distribuerades ökade och gör så fortfarande Eldsjälar Professor Åke Svahn, Båstad, hade tidigt intresserat sig för FIA:s verksamhet och vid ett sammanträde i hans hem den 24 april 1978 med FIA:s styrelse donerade han större delen av sina värdefulla samlingar till FIA. Detta utökade också FIA:s möjligheter till intressanta utställningar. Den 26 september 1979 adjungerades professor Åke Svahn till ledamot och vetenskaplig rådgivare i FIA. Vid föreningens 11:e årsmöte den 23 april 1987 överlämnade Sixten Raaf ordförandeklubban till Birger Jönsson. Sixten valdes samtidigt till FIA:s hedersordförande. Ett förnämligt besök i museet fick vi den 23 april 1990, då Idrottsgillet från Lund med Jan Mårtensson, K Arne Blom och Sten Fristedt i spetsen. Den 11 september anordnade HISO en valdebatt i Stadsbibliotekets hörsal med såväl riks- som lokalpolitiker. Frågan var vad våra politiker anser om idrott och det var ingen överdrift att påstå att den frågan inte blev besvarad. FIA: s talan framfördes av Sixten Raaf, som drastiskt fastslog att FIA: s ekonomi inte tillåter fortsatt verksamhet så länge till och risk för att museet måste plockas ner och lagras på annan plats. Som väl var blev det inte så, men det var mycket nära. Vid årsmötet 1993 blev det ett andra ordförandeskifte då Birger Jönsson lämnade klubban vidare till Nils Ence. Under 1997 avled två av våra verkliga trotjänare, GeBe Andersson och Thure Tutta Nordström, vilka båda varit bland initiativtagarna och med i styrelsen från starten. FIA: s andre ordföranden och hedersledamoten Birger Jönsson avled den 30 maj Mary Olsson under några år kanslichef hos FIA avled den 18 februari 12

13 svif-nytt nr 2/2006 Reliefen Helsingborg målvakternas stad av Risto Karvinen. Från vänster Sigge Lindberg, Folke Friis, Kalle Svensson, Henry Christensson och Stig Malmkvist Nils Ence FIA: s tredje ordförande och hedersledamoten dog den 15 augusti Sixten Raaf en av grundarna och den första ordföranden samt hedersordföranden dog den 26 februari Genom rena tillfälligheter har FIA lyckats anställa Risto Karvinen, mycket välkänd träskulptör och en av de allra främst i sitt slag. Han har skapat målvaktslegenden Kalle Svensson i trä som finns på Olympia och inte minst Gångspelet vid Parapeten. Risto har haft utställningar på många ställen i världen och utfört beställningsarbeten vid många tillfällen. Ristos första uppgift var att utföra en kopia av det antika konstverket Discobolos som dessutom ingår i FIA: s logga. Denna blev klar i början av Därefter skapade han reliefen Helsingborg målvakterna stad med Sigge Lindberg, Folke Friis, Kalle Svensson, Henry Christensson samt Stig Nina Malmkvist. För närvarande arbetar Risto med en skulptur av Henrik Henke Larsson i naturlig storlek och som beräknas bli klar vid årsskiftet. Aktiviteter och utställningar Redan snart efter FIA:s tillkomst startade en serie utställningar. Den första stora utställningen öppnades den 20 december 1977 i Stadsbiblioteket. Därmed inleddes ett givande samarbete med Stadsbiblioteket vilket innebar flera populära ut13

14 ställningar framöver. Den 19 februari 1979 invigdes en utställning i Stadsbiblioteket med inriktning på Skolidrott och i maj samma år ordnades en Gunnar Nilsson-utställning i Sofiero slott som rönte stor uppmärksamhet. Mellan den 19 maj och den 20 juni 1980 arrangerades en ny utställning med temat Helsingborgare i Olympiska spel i Stadsbiblioteket. Styrelsen satsade hårt på externa utställningar för att så fort som möjligt göra FIA ännu mer känt i staden. Sålunda genomfördes en fjärde utställning i Stadsbiblioteket den november med rubriken Idrott under bronsåldern. Den 3 23 augusti 1981 genomförde vi ytterligare en utställning i Stadsbiblioteket som handlade om Idrott på 1500-talet. Den 2 december samma år sände HISO och FIA en gemensam skrivelse till Fritidsnämnden med förslag att den 24 augusti 1982 fira Idrottens Hus 25-årsjubileum. Det blev ett jubileum enligt förslaget. I maj 1982 anordnades åter en utställning i Stadsbiblioteket och den här gången presenterades Idrottsstjärnor i världsklass var ur flera synpunkter ett viktigt år för FIA. Helsingborgs kommun fyllde 900 år och FIA tog initiativet till ett arrangemang på Olympia, där huvudattraktionen var en fotbollsmatch mellan det berömda TV-laget och HIF: s veteraner. Publiken uppgick till närmare personer och i pressen efteråt betraktades arrangemanget som ett av de bästa under jubileet. Den 24 maj 1987 stod HD och FIA som arrangörer för ett arrangemang med Vad ligger ribban på? Interiörbild från Helsingborgs idrottsmuseum. 14

15 Fyllda utställningsmontrar väntar besökarna på Helsingborgs idrottsmuseum. rubriken Bollens dag på Olympia, där 13 föreningar på stora plan och angränsande områden visade prov på sin verksamhet med bollen. Under 1996 kunde FIA fira 20-årsjubileum. Vi gjorde det utan större åthävor, men ordnade en exposé i museet över de 20 åren. Vi hedrade även 100-årsjubilerande IFK Helsingborg med en utställning och i Stadsbiblioteket ordnade vi en utställning om Helsingborgare i OS. Det tredje ordförandebytet skedde vid årsmötet detta år då Nils Ence drog sig tillbaka och lämnade över klubban till Kjell- Arne Welin. Året därpå fyllde Idrottens Hus 40 år och vi deltog med en utställning i hallen och Birger Jönsson höll ett anförande i anslutning till jubileumsfirandet. I Helsingborgs arrangemang Midvinterljus deltog vi med Öppet Hus och hade cirka 300 besökare. Samma år var det premiär för FIA med en hemsida på Internet. I ett av årets Öppet Hus var temat Handboll och det blev en mycket lyckad tillställning med många besökare. Även under 1999 medverkade vi i Midvinterljus och vid detta tillfälle hade vi valt att sätta korprörelsen i fokus i vårt Öppet Hus. Ytterligare två Öppet Hus genomfördes detta året med inriktning på gymnastik och golf. Samtliga arrangemang blev stora framgångar. Racerföraren Gunnar Nilsson kom att bli den första separata utställningen i det nya museet och skälet till detta var att cancerstiftelsen som bär hans namn skapades 25 år tidigare på initiativ av Gunnar Nilsson moder. Cancerstiftelsen var med och utformade utställningen och tog ett stort ekonomiskt ansvar för den- 15

16 16 samma. Vid invigningen medverkade ett stort antal forskare, som var och en haft anknytning till stiftelsen. Reine Wisell som tävlade samtidigt med Gunnar Nilsson deltog också vid invigningen. Tecknar-Anders Anderös alster blev nästa attraktion på museet och huvudpersonen närvarade vid invigningen som öppnades av Ann Arleklo, kommunfullmäktiges ordförande. Båda dessa utställningar lockade väldigt många besökare. Därefter har följt ett antal temautställningar som Korpen 60 år, HIF, MCklubben Knarren 50 år, Kjell Fredriksson bangolf, Britt Cederbrink och Bo Holmberg bowling, Springtime 25 år, VM i fotboll genom åren samt Helsingborgs guldbollsvinnare. Dessa är Kalle Svensson, Sven-Ove Svensson, Anders Linderoth, Roland Nilsson, Henrik Larsson (två gånger) samt en del av den sistnämndes utmärkelser som exempelvis årets målskytt i Europa samt alla tiders guldbollsvinnare. En viktig del i FIA:s verksamhet är dokumentationen över många av våra duktiga idrottsledare och aktiva som gjort stora insatser för våra föreningar och idrotten över huvud taget. Därför startade vi tidigt med videoinspelningar och har idag en ganska stor samling. Arbetet fortsätter kontinuerligt och många föres över till DVD för att bibehålla kvaliteten. Dessutom har vi fått oss skänkta ett stort antal VHS och DVD som representerar ett stort antal idrottsgrenar och dokumenterar många stora idrottspersonligheter. FIA har också främst genom Birger Jönsson deltagit och visat ett stort engagemang när det gäller idrottsmuseikonferenser runt om i landet och även haft besök här i Helsingborg. Det kan också nämnas att vi lokalt ingår i Museernas samarbetskommitté. Med några få undantag har alla våra utställningar sedan Idrottsmuseet öppnades inrymts i museet och många medlemmar har hjälpt till, som dock i första hand styrts av Birger Jönsson. FIA är mycket tacksamma för Gunnar Nilssons mor framlidna fru Elisabeth Nilsson som förutom att hon bidrog med en stor del av utrustningen i samband med uppbyggandet av Idrottsmuseet på Springpostgränden även gav FIA två donationer på kronor vardera för att hedra sin bortgångne son. Avkastningen av dessa fick användas till underhåll av Gunnar Nilsson-rummet samt för att utdela ett ungdoms-motorstipendie. Under midvinterljus höll Lars Joelsson ett föredrag under temat HIF ett varumärke och då förekom också uppvisningar i gymnastik, karate och boxning. Filmförevisningar har förekommit, bland annat har HIF i fjärran östern 1949 visats vid fem tillfällen, alla utsålda. Fem spelare som var med på resan har medverkat: John Wikdahl, Henry Christensson, Sven Flua Persson, Sven Butti Espling samt Carl-Johan Franck. En omfattande konferensverksamhet har tillkommit i de nya lokalerna och vid varje tillfälle förekommer guidad visning av museet.

17 I samband med inflyttningen skapade FIA ett Hall of Fame och då utsågs vinnarna av Larsson kanna under åren vara självklara att ingå medan vi för åren därefter fram till och med 2003 tog hjälp av sakkunniga för att tillföra även dessa i detta minnenas rum. Från 2004 utser FIA:s styrelse Helsingborgs bästa idrottsutövare för året och vid första tillfället blev det löparen Johan Wissman. Han mottog sin utmärkelse under våren 2005 och samtidigt avtäcktes Discobolos. Året efter var det Helen Johnsson från Spader dam och en av Europas allra främsta bowlare som fick ta emot utmärkelsen. Hon mottog denna under våren 2006 och vid detta tillfälle avtäcktes också reliefen Helsingborg målvakternas stad. FIA har genom åren fått tillgång till ett mycket omfattande arkivmaterial, som foto, skrivelser, föreningsmaterial, tidskrifter, böcker etc. Detta material har aldrig på ett riktigt sätt förvarats eller registrerats och därigenom mycket svårt att söka i. Numera arbetar tre personer på ett mycket professionellt sätt för att förvaring och registrering skall ske enligt vedertagna regler och mycket är gjort. Men det kommer att ta flera år att få allt ordnat på ett riktigt sätt och arbetet fortsätter tills så skett. Jubileumsåret 2006 FIA 30 år FIA bildades för 30 år sedan och det uppmärksammar vi genom att vi förhoppningsvis får tillgång till Orvar Bergmark-utställningen, vilken i så fall lånas av Örebro läns idrottshistoriska förening. Tidskriften Helsingborgsidrott kommer, med sitt fjärde nummer 2006, att dubbla antalet sidor och till utseende och innehåll återspegla de trettio åren. Men framförallt har genom Hans Sjöströms sakkunniga och entusiastiska ledning en grupp idrottsveteraner och andra sakkunniga under de senaste två åren träffats vid ett stort antal tillfällen och samlat material till en Anekdotbok som har arbetsnamnet Å då sa jag till domar n!. Boken är klar för distribution i början av november Anekdotboken har väckt stort intresse och den rabatterade förhandsförsäljningen har påbörjats med gott resultat. Rabattförsäljningen gäller t.o.m. den 15 september. Möjligheter att beställa boken kan göras på Boken kan mycket väl ses som ett annorlunda sätt att sprida idrottshistoria. 17

18 Aktuell idrottshistorisk forskning Svensk skidsport Leif Yttergren Skidsporten i Sverige går långt tillbaka i vår historia och har karaktär och status av en nationalsport. I slutet av 1800-talet slog skidsporten igenom som organiserad tävlingsidrott. Skidsportens historia har dock inte alltid varit helt problemfri. Varför dröjde det till exempel ända till 1924 innan Vinter-OS infördes? Och varför bojkottade norrmännen svensk längdskidåkning efter andra världskriget? De problematiska konfliktområdena har bland annat varit organiseringen, relationen till Olympiska spelen, Nordiska spelens vara eller inte vara och amatörbestämmelserna. Inte minst har kontakterna med Norge stundtals varit synnerligen problematiska. I I och ur spår analyserar Leif Yttergren svensk skidsports historia under talet i sex skilda artiklar. Det teoretiska ramverket utgörs av ett konfliktperspektiv. Skidsportens historia har emellertid inte bara präglats av konflikter och skilda oroshärdar. Dess historia består också av storartade och hyllade hjältedåd. Framgångsrika skidåkare har haft hög status som få andra idrottsmän i Sverige. Det finns all anledning att tala om verkliga folkhjältar. Även begreppet folkhjälte och dess förändring lyfts fram i denna ingående granskning av svensk skidsports historia ur delvis nya forskningsperspektiv. Svensk idrottshistorisk forskning har i begränsad utsträckning intresserat sig för skidåkning. Författaren fyller sålunda med I och ur spår ett tomrum inom den idrottshistoriska forskningen i landet. Leif Yttergren är lektor vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm och f.d. landslagsspelare i basketboll. I och ur spår kan beställas av författaren (telefon , e-post: sportreserach@tele2.se) för 170 kr, inklusive moms och frakt. Staten och idrotten ur ett lokalt perspektiv Paul Sjöblom I min nyutkomna avhandling, Den institutionaliserade tävlingsidrotten: Kommuner, idrott och politik i Sverige under 1900-talet studeras idrottsrörelsen på gräsrotsnivå och dess förhållande till det omgivande samhället. I centrum står Norrtälje, roslagskommunen i norra Uppland, och sex idrottsföreningar. Resultaten från norrtäljefallet jämförs såväl med andra kommun- och föreningsstudier som med riksgenomsnittet. Vad har styrt den kommunala idrottspolitiken och hur har den utformats? Skiljer den sig från politiken på riksnivå? Vilka andra idrottsintressenter har agerat i lokalsamhället? Föreningsstudien behandlar de valda föreningarnas strukturella och kulturella utveckling, det vill säga den undersöker hur organisationen och verksamheterna förändrats över tid, var resurserna har kommit ifrån och hur de har fördelats internt. 18

19 En stor del av boken kretsar kring Riksidrottsförbundets, RF:s, primat när det gäller att definiera idrott. Den visar att tävlingsidrotten stått i fokus allt sedan förbundets bildande 1903, något som har passat vinstdrivande företag bra men också lokalpolitiker, eftersom deras intresse har handlat mer om att locka pengar och uppmärksamhet till kommunen än om att tillfredsställa de lokala massornas behov. Idrottsrörelsen har använts flitigt i skapandet av den svenska välfärdsstaten, i synnerhet under 1940-, och 1960-talen. Som analytiskt redskap för att beskriva en överordnad korporativistisk styrningsmodell har jag brukat begreppet involvering. Med det avses den process där kommunerna i tilltagande utsträckning engagerade sig i idrottsfrågor. Som en följd av denna process uppstod även ett behov av att institutionalisera de kommunala idrottsfrågorna, att organisera idrottspolitiken. I detta sammanhang skiljer jag en bredd- och motionsinriktad hälsoidrott från en elit- och karriärinriktad prestationsidrott. Staten liksom kommunerna kunde ha satsat på hälsoidrotten, men favoriserade i praktiken prestationsidrotten. Varför? Ja, det vägledande perspektivet var att idrotten skulle vara samhällsnyttig. Samtidigt hävdade den allt starkare RF-ledda idrottsrörelsen sin autonomi, vilket medförde att en pragmatisk och samarbetsinriktad stat både centralt och lokalt prioriterade en stark förhandlingspart framför frågan om idrotten skulle bestämmas av en prestations- eller en hälsologik. I det sista av tre empiriska kapitel fokuseras tiden efter 1970, det vill säga efter oljekriserna och den globala ekonomiska tillbakagången, och efter amatörreglernas avskaffande i svensk idrott. Från omkring 1985 uppmärksammar jag flera intressanta trender. Före 1980-talet påverkades idrottsföreningarnas struktur och verksamheter i stor utsträckning av beroendet av offentligt stöd. Sponsringens ökade betydelse medförde emellertid att de större idrottsföreningarna behövde orientera om sig. Klubbarna blev mer företagslika. Som en följd blev kvinnorna i ännu större utsträckning än tidigare utestängda från maktpositioner. En annan trend var den tilltagande elitsatsningen på ungdomar. Samtidigt började allt fler föreningar under 1990-talet författa och anta policydokument som stadgade att barnverksamheten skulle vara lekinriktad, att man inte skulle toppa laget och så vidare. Andra medlemsgrupper än de gängse fick således mer inflytande. Det stämde väl överens med statens motto om en idrott åt alla, och med den nya, hårdare styrda idrottspolitiken, accentuerad genom Handslaget. Frågan är dock om det också harmonierade med RF:s vilja uttryckt såväl i förbundsledningens policy som lokalföreningarnas konkreta verksamheter? Vad händer förresten med frivilligheten när friheten att fördela idrottsmedlen hotas? Detta och mycket annat tas upp till diskussion. Paul Sjöblom är verksam vid Nobelmuseet. Den institutionaliserade tävlingsidrotten: Kommuner, idrott och politik i Sverige under 1900-talet kan beställas av författaren paul.sjoblom@swipnet.se. 19

20 20 Torsten Tegnér på tapeten igen Rolf Haslum När jag skrev min doktorsavhandling med den här titeln, var det första gången någonsin som en svensk idrottspersonlighet blivit föremål för en sådan. Med mitt långvariga intresse för kombinationen svensk historia och idrott föll det sig naturligt att då ta sikte på Torsten Tegnér, denne unike och framstående idrottsjournalist och idrottsledare. Han skrev om och påverkade idrotten från 1913, då han fick idrottsjournalistiken som sitt levebröd, och ända till 1976, året före hans bortgång, alltså ungefär 2/3 av århundradet, ett sekel då idrotten växte från en begränsad exklusivitet till vår största folkrörelse. Den teoretiska ramen för framställningen var Pierre Bourdieus syn på samhället som bestående av ett antal olika delfält, som vartdera är föremål för internt, kontinuerligt maktspel mellan olika aktörer, ideologier och hegemonier, för styrning genom institutioner och med normer som regelverk, praxis och sanktioner. Maktspelet handlar huvudsakligen om att skaffa sig makt över styrinstrumenten och att genom dem behärska institutioner och formulera ideologier, mål, medel, strategier och normer samt kontrollera hur dessa efterlevs. Antonio Gramsci har här betonat de intellektuellas särskilda möjligheter att utöva makt i det civila samhället bland annat i fostrarroller. Jag har sett idrotten som ett sådant delfält, där ett löpande maktspel pågår och där Torsten Tegnér (TT) var en stark, intellektuell spelare, inte minst då han behärskade det styrinstrument som hans tidning Idrottsbladet utgjorde och som han var chefredaktör för i 52 år ( ). Kombinationen av hans position på delfältet och hans unika personlighet kom att bli nyckeln till hans framgångar och betydelse. I min avhandling har jag valt att inte skriva en biografi om TT utan belyser honom ur fem synvinklar, som var och en får ett temakapitel. Ett omfattande kapitel om hans ovanliga uppväxt och yttre påverkansfaktorer i tiden lägger grunden för framställningen. I ett kapitel om TT:s idrottsideologi finner jag att TT mentalt var så knuten till frihetsbegreppet i alla dess avseenden, att man får anse att den utgjorde den röda tråden i hans ideologi. I övrigt tolkar jag hans idrottsideologi i ett antal punkter, som hänför sig till kategorierna fysik, mentalitet, socialitet, politik och kultur. Jag konstaterar också att TT efter Viktor Balcks bortgång 1928 och RF:s tendens till avideologisering fyllde ut tomrummet som chefsideolog inom den svenska idrotten och något av idrottens PR-man i samhället. Ett centralt kapitel handlar om idrottsjournalistiken och i synnerhet Idrottsbladet. Tidningens mediala hegemoni inom idrottsfältet var aldrig hotad förrän mot slutet av 1950-talet, då radio- och TV-sporten liksom kvällstidningarna började bli svåra konkurrenter. Av särskilt intresse är de iakttagelser som gjorts om TT:s vilja och möjligheter att spela en borgerlig, folkfostrande roll som opinionsbildare främst genom sin tidning. Det bör då observeras, att läsekretsen till övervä-