Susanne, 43, Har barnen Emil, 21, Tove, 19, ett barn till och Sebastian, 6

Transkript

1 Susanne, 43, Har barnen Emil, 21, Tove, 19, ett barn till och Sebastian, 6 Man kan säga att jag är uppvuxen överallt. Mamma flyttade ganska mycket, vi bodde som mest fem, sex år på samma ställe. Hon klarade inte av att vara mamma till mig. Hon arbetade i restaurangbranschen, var ensamstående. Hon drack ganska mycket och åt piller. Hon hade mig, lillasyster hemma. Storebror bodde med mormor och morfar. Det hände en massa saker med alkohol och hennes snubbar hemma. Så jag var arg när jag var liten. Fick ofta ta hand om mamma och min lillasyster på helgerna. Och när en väninna till mamma tog stryptag på min lillasyster, berättade jag det för fritids. Folk uppifrån fick insyn, och mamma reagerade med att jag fick flytta till en fosterfamilj. Lillasyster var kvar hemma, hon var då nio år gammal. Mormor, som var viktig för mig och för hela släkten, dog i samma veva. På det sätt som jag blev hämtad av socialtjänsten, var inte alls bra. Mamma hade gått hemifrån, två socialsekreterare kom och knackade på vår dörr. Ett par äldre kompisar till mig som var hemma hos oss ställde sig i vägen för att hindra dem från att komma in, varpå socialtjänsten ringer polisen som kommer och hämtar mig och kör mig till ett upptagningshem utanför Stockholm. Där fick jag vara tills de hittade en fosterfamilj. Själva hämtningen kändes hemsk. Men jag stängde nog av i ganska tidig ålder eftersom det var som det var hemma. Min pappa är invandrad från ett utomeuropeiskt land, och mamma helsvensk. Det blev en kulturkrock: han hade en annan syn på hur vi skulle vara som döttrar. Jag har försökt hålla kontakt med pappa när mina barn har kommit, utan framgång. Han var heller aldrig riktigt delaktig i vår uppväxt. Han är pappa till min halvsyster också, och vi har två yngre halvsyskon på pappas sida. Han har alltså fyra barn, men har lyckats göra sig osams med alla barnen, idag är det ingen som pratar med honom. Jag har inte mycket kontakt med mina halvsyskon heller, är vän med dem på Facebook. De har gått vidare i sina liv. Den äldsta är gift och har två barn, och den yngre lever som gay. Min lillasyster har inte haft tunga missbruksproblem, men hon har rökt hasch. Enligt pappas sätt att se det lever vi döttrar för svenskt. Senare, när jag var tjugo, hände något som jag vill nämna på en gång. Det ändrade min lillasysters liv, och mitt också. Hon var med om en mycket allvarlig trafikolycka och fick kvarstående men. Vi stod varandra mycket nära. Och fyra år senare dog mamma, jag tror att diagnosen det var en hjärtåkomma - hade med hennes missbruk att göra. Hon blev femtiotvå år. De här händelserna präglade hur det gick för mig senare, att jag inte orkade. Men nu när jag var tolv och hade flyttats till det här fosterhemmet, var lillasyster ännu kvar hemma. På det sättet som det blev just den fosterfamiljen, var egendomligt, tyckte jag. Jag fick sitta uppe hos soc och berätta hur jag ville ha det. Det gavs sken av att jag skulle få välja hur det skulle se ut, till exempel om jag ville att det skulle finnas andra barn i familjen och hur gamla de skulle vara. Jag ville ha äldre barn i familjen för att jag skulle bli yngst. Och så kom jag till en grannstad, till en mamma och en pappa med två barn som var ett eller ett par år yngre än jag. Det var inte bra. Jag fick sitta instängd på mitt rum, fick i princip bara gå ut när jag skulle äta eller gå på toaletten. Jag fick inte ens se på tv. Jag skrev av almanackan för att ha något att göra. I ett år satt jag så, med undantag för skolan. Jag fick förstås gå i skolan.

2 Socialtjänsten kom aldrig och hälsade på, de hade bara lämnat mig där. Det hela bröts av att jag och en skolkompis åkte fast för snatteri, vi hade tagit tre chokladkakor. Mamma i fosterfamiljen hade ett högt chefsjobb på ett livsmedelsföretag. Närpolisen ringde henne och berättade vad jag gjort blev hon galen. Jag fick byta fosterfamilj. Den här gången hamnade jag i Småland i en familj med tre mindre barn. Mamman var lite speciell. Hon var kraftigt överviktig och låg mest. Det egendomliga var att hon fjärrstyrde den stackars pappan med att skrika åt honom. När hon väl var uppe och umgicks var hon snäll. Det var pappan också. På det sättet var det bra hos dem första året. Men sedan hände något när de plötsligt flyttade. De hade hyrt en del av en herrgård, ett riktigt stort hus. Men det var som ett skräckhus, som låg i ett mörkt område, i skogen. Och det började knaka mellan dem nu. Jag började undra varför mamma aldrig ringde. En kväll började pappan göra närmanden mot mig. Det hände bara en gång: Nu rymde jag. Jag åkte till skolan på morgonen och hade packat det mest nödvändiga i en gympapåse. Men jag hade inga pengar,och den kommunikation som fanns var rälsbuss till Växjö. Jag liftade sedan genom Småland, avslängd från rälsbussen för att jag inte hade biljett. Det var fem olika bilar, och alla som stannade var killar. Jag satt och tryckte mig mot bildörren. Alla sa till mig att jag inte kunde vara ute och lifta, men ingen gjorde några försök till något. Men den sista, en långtradarchaufför - där blev det otäckt. Jag märkte när han tagit rast på ett långtradarfik att stämningen var jättekonstig mellan honom och de andra. De satt och pratade finska men jag förstod att det var om mig. När vi närmar oss Stockholm ska han ta av mot Finlandsfärjan. Jag ska kliva av. Då frågar han om jag har pengar. Nej. Han säger: Vill du ha en hundring så kan vi ha lite kul här bak? Nej tack! Jag kliver av och han önskar mig lycka till! Ett as. Under den här tiden jobbar mamma på en restaurang vid centralstationen. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig dit. Vad gör du? frågade hon upprört när hon fick syn på mig. Jag har rymt! Hon blev jättearg när hon hört vad som hänt, och hon ringde sin advokat, som sa att han skulle försöka få bort LVU:t och att hon kunde låta mig vara hemma. Jag vet inte hur ha lyckades, men LVU:t togs bort. Nu bodde mamma och lillasyster i en förort. Där hamnade jag i ett gäng. Jag började dricka på helgerna mamma köpte ut åt mig. När jag var femton, sexton kanske, började jag sniffa lim. Vi var portade i butikerna ända fram till Solna, för att vi inte skulle kunna få tag på lim. Alla visste vad vi gjorde. Mamma drack och drack, och det blev mycket gräl hemma. Så hon ordnade att jag på hösten när jag var femton, fick börja i ett skolhem. Där bodde man i veckorna och så var man hemma på helgerna. Då flyttade mamma till en annan stadsdel, men det blev inte bättre hemma. Min lillasyster och jag var jättetight, jag hade ju tagit hand om henne sedan hon var jätte, jätteliten. Hon var och hälsade på mig på skolhemmet. Personalen där såg hur dåligt vi mådde när vi skulle skiljas efter de besöken. Det var egentligen ett skolhem för högstadieelever, men hon fick flytta dit fast hon nu bara gick i sexan. Vi gick i vanlig skola, men hade egna lärare och eget klassrum. Det var norr om stan. En del lektioner hade vi ihop med de andra eleverna. Här fick min lillasyster gå i skola tillsammans med mig. Jag bodde kvar på skolhemmet i ett och ett halvt år, och det var den absolut bästa tiden under mina tonår. Det var jättebra personal och inga övergrepp mellan dem som bodde där. Jag har fortfarande kontakt med två i personalen. Det var det bästa jag har varit med om. Efter att man gått ut 9:an kunde man inte längre bo där, och jag flyttade hem. Min lillasyster bodde kvar så länge hon kunde, tills hon också gått ut 9:an.

3 Jag träffade en kille som bodde hemma hos mig. Vi förlovade oss, och så flyttade jag hemifrån med honom när jag var 17 år. Vi hyrde en stuga på 18 kvadratmeter i en ganska fin kommun. Det var utan toa inomhus, men faktiskt dusch. Efter det hyrde vi undervåningen i en villa ett tag, tills han skulle göra lumpen. Då flyttade jag till hans föräldrar. Hans mamma och jag blev jättetighta. Jag och min kille hade druckit lite på helgerna, men inget tungt. Det här var en vanlig Svensson-familj. När han kom tillbaka från värnplikten fick vi genom släktingar till dem tag i en lägenhet i söderort. Direkt efter 9:an fick jag jobb, och jag jobbade hela tiden. Mitt första jobb var på en ICA-butik på Östermalm, där jag satt i kassan. Där var jag i tre och ett halvt år. Chefen och hans fru tog mig lite under sina vingar. Vid den här tiden blev jag med barn, och först ville jag behålla barnet. För sent insåg jag att det inte skulle bli bra alls, och jag skulle göra abort i femte månaden. Mamma hade lovat att komma med. Jag står och väntar och väntar. Istället kommer hennes man, aspackad. Mamma kommer inte, hon är hemma och är full. På sjukhuset fick jag föda fram barnet. Hemma bodde lillasyster, mamma och hennes berusade man. Lillasyster började hänga på Plattan, och umgås med fel folk. Hon hamnade på Lilla Maria, och jag fick då höra att hon, femton år gammal, går på heroin. Jag och Martin, min pojkvän, hälsar på henne där. När jag kräver att hon ska visa sina armar, ser jag att hon är helt sönderstucken. Hon får en fosterhemsplacering i Norrland, där min storebror var. Storebror hade fått en fosterhemsplacering i samma familjehem när mormor dog och morfar började dricka. Han hade börjat hänga med gäng runt Paolo Roberto. Nu blev hon inte så långvarig däruppe. Hon hade träffat någon horsepundare på Plattan, och rymde ner till Stockholm igen. Mamma ringer en kväll och är helt förstörd. Lillasyster hade fått missfall på Plattan! Vi fick åka till sjukhus och hämta henne där. Så det var upp till Norrland igen, jag minns inte om min storebror var kvar däruppe då Men hon rymmer i alla fall igen. Några veckor senare ringer mamma - igen. Lillasyster ligger på sjukhus. Det är nu bilolyckan har inträffat. Hon hade åkt med tre, fyra killar i bilen - påtända på heroin - när den krockade. Hon var den enda som blev skadad. De hade lämnat henne där på plats! När det här hände hade jag hunnit bli så arg på mamma. Jag var så trött på att alltid ställa upp på dem. Var och varannan vecka hade jag fått åka ut och leta efter henne och tagit henne misshandlad och berusad till sjukhus. Nu hade jag tagit hand om både henne och syrran. Som nu gick på horse! Jag var ensam i det här. Försökte hålla ihop jobb och relationen med Martin och allt det här andra med mamma och syster. Jag bröt ihop. Och paret som ägde ICA-butiken där jag jobbade tog sig an mig, jag blev ännu mer ompysslad. De såg till mina behov, och jag kände mig trygg med dem. Jag tror de såg min sårbarhet. Jag fick ofta kramar och kunde få vara liten och sårbar där, de visade verkligen att de brydde sig. Och Martins föräldrar var också ett stöd under det här. Jag tog mig upp igen. Min lillasyster ligger nu i koma. Jag åker dit före och efter jobbet. Men nu blev hon ju ren från heroinet, och efter det har hon inte återfallit i heroin. Det är tolv år sedan nu. Hon låg tre månader i koma. Sjukhuspersonalen sa att vi inte skulle hoppas på henne längre Men så vaknade hon. Hon kände inte igen oss. Hon var halvsidesförlamad och kunde inte prata. En hjärnskada. Hon hade kraftig minnesförlust och mindes inte sin barndom heller. Men hon blev långsamt bättre. När hon till sist

4 började komma ihåg oss hade hon inte mycket mer funktioner än ett stort spädbarn. Man fick byta blöjor på henne och mata henne. Jag tog hem henne på permis. Jag och Martin hade slutat dricka helt, vi jobbade jättehårt båda två. Och så om det här. Det var en ganska lång period som hon var hemma hos oss varje helg på permission. Till slut blev hon så pass bra att hon skulle kunna bo själv med hjälp. Hon fick en lägenhet som vi hjälpte henne att möblera. Hon fick LSS-insatser och nu var hon rullstolsburen. Jag erbjöd mig att bli hennes personliga assistent. Men nu kommer en ny sida av hennes personlighet fram. Hon ber mig dra åt helvete, oklart varför, och jag blir så ledsen och besviken. Här har jag varit vid hennes sida, och så är det detta som kommer fram. Nu får det vara bra, tänkte jag. Och jag tog avstånd från henne. Nu skärper sig plötsligt mamma och blir nykter. Det var ju bra, men smärtsamt att se att hon blev det på ett sätt. Hon kunde ju när hon ville! Inte för min skull. Jag fortsatte med mitt liv. Eller så mycket liv var det inte. Jag och Martin hade inte det som vi hade haft innan. Jag stängde av, hade så mycket inom mig Jag var nog helt avstängd. Och Martin köpte idiotiskt nog en hembränningsmaskin. Vi drack, och han blev så himla full att han misshandlade mig kraftigt. Jag bara gick. Tar mina grejer och flyttar direkt till en arbetskompis. Jag hade ingen kontakt alls med Martin eller hans föräldrar efter det. Nu hade jag fortfarande mitt jobb, och jag bodde hos henne. Men vi drack helt vilt. Hon är faktiskt en av besökarna här på Qvinnoqulan idag. Jag hjälpte henne hit för några månader sedan. I alla fall, den sommaren när jag bodde med henna, såg paret på ICA att det började skeva i mitt liv. De erbjöd mig utbildning som han ville betala: Vi vill ha kvar dig här! Då sa jag upp mig. Det hade blivit för tight, de hade blivit för viktiga för mig. Jag var tjugo år, och gick bara rakt ut över en dag. Idag kan jag ju se att det är ett mönster med vänner, jobb eller relationer: om jag blir sviken någonstans eller rädd för att bli det.. Jag bara går. Jag hör inte av mig. Jag orkade inte känna att bli sviken igen av någon vuxen. Jag går aldrig tillbaka någonstans. Och alla relationer med killar Det är jag som lämnar. Jag har klarat mig på min ilska. När jag kom hem från fosterhemmet, där pappan gjorde ett närmande, hände det också vid ett tillfälle att en av mammas gubbar försökte tafsa. Men med så mycket aggressioner i mig som jag hade, utstrålade jag att jag skulle explodera om jag blev trängd. Folk var rädda för mig, jag behövde inte ens öppna munnen. Jag var som vandrande dynamit! En gång höll jag på att slå en tjej sönder och samman. Det var när jag precis blivit tillsammans med Martin och hon visade att hon var intresserad av honom på ett övertydligt sätt. Jag dunkade hennes huvud i golvet. Det blev polisförhör, men inget mer hände, det blev ingen påföljd. Jag var ju inte så gammal. Efter det stängde jag in ilskan. Lade ner den med allt annat i min ryggsäck. Efter att jag lämnat Martin det året då lillasyster var med om olyckan och jag nu alltså också sagt upp mig, blev det en knas-sommar. För mycket alkohol. Och vid den sommarens slut träffade jag Anders. Och nu lärde jag känna en tjej, en granne, Anna. Med henne började jag röka hasch. Hon var tillsammans med en av Anders kompisar och av henne och honom fick jag amfetamin första gången. Hela gänget tog det.

5 Det var mycket rave. LSD. Fast det var inte min grej. Vid den här tiden prövade jag amfetamin en eller två gånger. Ecstasy en gång. Det var allt. 1992, vid tjugotvå års ålder, blev jag gravid med mitt äldsta barn, Emil. Jag drack inte längre då, insåg att jag blev alldeles för svartsjuk när jag drack alkohol. Vi hade blivit haschrökare, Anders och jag. Amfetamin hade jag inte fastnat för, jag hade fått sådan ångest när den drogen skulle ur kroppen de tillfällen jag provat. Emil kom i oktober. Förlossningen tog två dygn. Det var en svår förlossning, jag tuppade av. Men det skadade inte Emils och min anknytning, tvärtom. Redan året efter blev jag gravid igen, med Tove. Barnmorskan sa: Du väntar barn igen! Jag slutade att röka, men min huvudvärk kom tillbaka. Ja hade haft enorm spänningshuvudvärk under åren på ICA, och nu började jag äta TreoComp. Jag missbrukade det under graviditeten. Jag var orolig för förlossningen, visste att hon skulle bli abstinent efter att hon fötts. Men det tog tjugo timmar den gången, bara, och hon mådde bra. Emil och Tove är Anders barn. När barnen kom ströjobbade Anders, och kunde vara hemma mycket. Men det var ändå jag och ungarna. Över huvud taget var det lugnt de två åren, även om Anders rökte hasch. En dag, det var -94, fick jag en konstig reaktion, en känsla i kroppen att jag måste ut ur lägenheten. Och lämnade barnen med Anders. När jag kommer hem sent på eftermiddagen är han helt i upplösningstillstånd. Vi hade sådan där gamla tunga mobiltelefoner, han hade sökt mig. Han berättar då att min mamma har gått bort på dagen Mamma var död. Hon hade ringt mig bara ett par dagar tidigare: Du ska veta att jag älskar dig! Skitsnack, hade jag tänkt, och blivit arg för att hon låtit berusad. Nu i efterhand tror jag inte att hon var det den gången, jag tror att hon lät så för att hon var sjuk. Det visade sig nämligen att hon hade varit sjuk redan då på fredagen. Men den här dagen - när jag var borta - hade de ringt från sjukhuset. Jag ringde min bror, som var på väg till Stockholm redan, och vi hämtade syrran och åkte till sjukhuset. Det var jag och min bror som var inne hos mamma. Syrran orkade inte. Hon klarade sig i princip själv nu efter olyckan, med hemtjänst: hon hade kommit långt i sin rehabilitering, men känslomässigt var det för tungt för henne att gå in till mamma. Mamma låg där, det såg ut som om hon sov. Jag hade varit så arg så länge, så det tog flera år innan jag grät över henne. Ja, på begravningen, men sedan stängde jag av. Jag hade två småbarn, det gick inte. Efter det här blev det fortsatt familjeliv med Anders. Jag fick ett missfall efter Tove, och jag gjorde en abort lite senare. Jag ville ha barnet, men Anders tyckte att det var nog med två blöjbarn. Så rullade det på två år till, tills jag lämnade honom. Det hade inte hänt något egentligen. Jag var bara trött på att bli tagen för givet hela tiden jag skulle fixa, jag skulle sköta. Han jobbade extra och med ströjobb, jag tog hand om hemmet. Och han rökte hasch, han var oföretagsam då. Idag är han egenföretagare och jobbar jämt. Men på den tiden.. Vi gick i samma spår hela tiden. En av min systers färdtjänstchaufförer kom in i bilden, kan jag väl tillägga. Han såg mig som kvinna, inte bara som mamma. Jag behövde bi sedd. Vi blev vänner, men inte mer än så. Det blev mycket lättare att flytta då, när jag insåg att det fanns andra som såg mig, och inte bara som mamma till mina och Roberts barn. Jag fixade en andrahandslägenhet i Sollentuna, och träffade

6 barnen på helgerna. Kände att de var trygga i vår lägenhet och ville att de skulle vara där. De var fyra och tre år gamla då. Jag ser det som ett mönster jag haft. Att jag drar. Jag tänker på jobben jag lämnat. Och killar. Jag tror att jag hade bott själv där i ett halvår, då kom det in en anmälan till socialtjänsten: Att jag var en tvåbarnsmamma som gick på heroin! Jag har aldrig någonsin rört heroin. Jag pratade med soc, och fick veta att det kom från någon som kände Anders pappa. Så jag fick gå och lämna urinprov och det var nätverksmöten. Jag hade kontakt på missbruksenheten när jag lämnade proverna. Nätverksmötena var på en annan enhet. Inför ett sådant möte ringer en av socialsekreterarna från familjeenheten och frågar om jag har föräldrar. Nej, mamma är död och pappa vill nog inte komma. Varför undrar du? För att Anders och hans familj kommer till nästa möte. De kom allihop. Det var på Resurscentrum i kommunen. Jag ber min handläggare från den enheten att följa med, jag har ingen annan. Där var också två tjänstemän som skulle vara opartiska. Så det är jag och handläggaren på ena sidan bordet, och Anders och hans pappa och mamma, hans bror och hans andra brors fru på andra sidan. Det blev en och en halv timmes smutskastning. Jag visste inte vad jag skulle säga. Och kunde inte säga något de pratade i munnen på varandra hela tiden. Efter mötet kom de två tjänstemän som skulle vara opartiska fram till mig, de som var från Resursteamet, och sa: Det här var det värsta vi har varit med om. Du kan ringa oss när du vill. Det blev heller ingenting mer med den här anmälan, de lade ner det hela. Jo, det blev ett möte med den här gruppen som kom på hembesök hos mig för att prata om min påstådda heroinanvändning. Jag var så arg över allt som hänt efter den här anmälan, den var ju helt osann. Jag sa att nu får ni hjälpa mig! De förstod situationen och jag fick en förtur till en hyresrätt i samma kommun. På samma gård som där Anders och barnen bodde. Det var ju bra. Jag kunde börja ha dem samma vecka. Och snart har vi dem varannan vecka, Anders och jag. Jag och barnen och vardagen fungerade bra. Men mina barnlediga veckor kände jag mig ensam och instängd. Rastlös. Jag kunde knappt vara hemma, så jag var ute och festade mycket, sov ofta borta hos kompisar. Jag jobbade i början på en pizzeria, men det gick inte så bra, för där var alla mina festpolare. Jag började känna folket i kommunen, mer än jag gjort när jag var ihop med min man. Jag började röra mig ute, som festmänniska. Jag träffade en kille som bjöd mig på amfetamin. Han var helt paranoid, och dagen efter säger han: Vi måste ut! Så vi åker till centrum och köper några öl. Han tar mig till ett ställe där alla samlas: alkoholister, flummare och amfetaminister. Man kunde köpa vad helst i den parken. Och där fastnade jag. Jag började hänga där, jag trivdes med folket där, kände mig jättehemma. Jag fick också en massa bekräftelse, det var mest killar där. Nu börjar min tunga missbruksperiod. Den här parken blev som ett andra hem för mig, året runt. Redan andra dagen jag är där träffar jag en kille som jag direkt blev tillsammans med. Han var superalkoholist, och jag drack i samma tempo som han. Vi bråkade från första dagen vi var ihop, han förlorade sin lägenhet under det året, och sitt jobb. Vi gifte oss på fyllan, och.. Det var helt sjukt.

7 Han fick en ny lägenhet, efter att ha bott hos mig ett tag. De veckor när jag hade hand om barnen, fick han vara hemma hos sig. Men så en morgon när jag vaknade var jag så sjuk av abstinens att jag låg och skakade. Jag ringde mitt soc, och bad dem komma och hämta mig. Jag måste till sjukhuset nu! Hon hämtade mig efter tio minuter, och jag kom in på avgiftning i tre dagar, och då bestämde jag mig för att det här inte funkade längre. Hon ordnade ett behandlingshem, som jag åkte till några månader. När jag åker hem därifrån går det ett tag att hålla mig drogfri. Men så efter en tid går jag hem till en kompis, och dricker mig jättefull. När jag står utanför hans port, kommer två kvinnliga poliser. Jag får följa med dem och sova ruset av mig på häktet, och de körde mig tillbaka till min kompis för att hämta mina saker. Det hände inget mer efter den incidenten. Någon tid senare ser jag genom fönstret till en annan lägenhet i min killes hus två kompisar, som jag går in till för att snacka lite. Jag får en amfetaminpåse på bordet, och sedan är det kört. Här började min amfetaminbana. Jag jobbade inte längre nu. Jag började ta amfetamin varje dag. Jag mådde jättebra. Jag tyckte att jag hade hittat hem och allting var toppen. Vid samma tidpunkt flyttar en annan kille till min gata, och han går också på amfetamin. Jag har fortfarande barnen varannan vecka. Jag klarade det hyfsat, men vet inte riktigt hur mycket de märkte. Jag hade dem den helgen när min kille blev helt galen och misshandlade mig. Tack och lov sov barnen borta just när det hände. Men han hade slagit sönder fönster och dörr, kylskåp halva inredningen. Och mig. Jag ringde deras pappa. Han kommer och ser hur slagen jag blivit och hur det ser ut hemma. Och i den stunden kommer mina barn inknallandes. De är gudskelov så små ännu att de inte förstår, och vi tar dem snabbt därifrån. Pappan vill inte lämna mig där, så jag följer med dem hem och sover där. Dagen därpå är det första jag gör är att gå till den killen som slagit sönder mig, och fortsatte med amfetamin. Så fortsatte det. Var och varannan dag blev jag slagen, och polisen kom i skytteltrafik hem till oss. Jag fick försörjningsstöd hela tiden, och gick på missbruksgruppen. Men även om jag lämnade positivt urinprov fick jag försörjningsstöd. Det var en jätteskum period. Och så fortsatte det. När fönstren slogs sönder ringde jag glasmästaren bara. Hela gatan visste hur det låg till, och ibland ringde grannarna glasmästaren åt mig. De var rädda för den här killen, och vågade inte ingripa ens när de såg honom slå mig. Efter ett år fick han fängelse för att han slagit mig så illa i huvudet så att jag var tvungen att åka till sjukhus. När jag kommer hem låser jag in mig i min lägenhet - jag är livrädd för honom, En kompis ringer och säger att han är på väg hem till mig. När han kommer står han och skriker och ömsom ber att få komma in och säger att han älskar mig, Till sist, efter en timme, släpper jag in honom. Och får så mycket stryk, han slår mig över hela kroppen med en ölflaska. Plötsligt har polisen omringat hela huset och skriker åt honom att komma ut. Han går ut helt lugnt. De tar honom för att köra iväg med honom. Innan han går säger han att han ska gräva ner mig. Han åker till häktet, polisen kommer in och pratar med mig och jag minns inte om jag säger något och i så fall vad. Jag blir kallad till rättegång, men åker inte dit första datumet som är satt. Polisen ringer på min dörr, för att hämta mig, men jag går inte med dem. Nästa datum när det ska vara rättegång måste jag gå dit. Jag tar tillbaka nästan allt. Han får ändå tio månaders fängelse. Jag får över ett hundra tusen kronor i skadestånd, men jag får inte ut pengarna för att jag inte hörde av mig i tid till brottsofferfonden. Jag inte visste att det fanns en tidsgräns.

8 Jag åker varje helg och hälsar på honom i fängelset. Det var en helt galen tid. Jag tror på honom när han säger att han älskar mig. Han skriver många fina brev, och jag tror på att han förändrats. Jag är dökär i honom! När han satt i fängelse lärde mig att skaffa mitt eget knark, lärde känna hans kompisar som var langare. Väntar på honom, tar hand om det jag kan åt honom under den här tiden. Bland annat tar jag hand om hans hund. Jag ser så mycket fram emot att han ska mucka och komma hem. Men hans brev från fängelset slutar komma någon vecka eller två innan han ska mucka. Och så muckar han och hör inte av sig. Jag sitter och väntar och väntar. Till sist går jag ut, och då möter jag honom på parkeringen. Vad håller du på med? undrar jag. Efter en stund följer han med hem. Och det tar tio minuter innan han börjar slå sönder saker, och då har jag sprungit därifrån. Jag fortsätter att knarka, och vi fortsätter att träffas och det är mycket misshandel. Jag har lärt känna en hel del nytt folk. Nu är det alltid folk hemma hos mig, mitt i allt det här mår jag bra, jag har börjat tycka om mig själv. Är inte osäker på mig själv längre, amfetaminet hade den funktionen för mig. Jag började acceptera mig själv. Det som min mamma inte gett mig började jag hitta i mig själv, kan jag tänka. Jag hade också egna vänner nu, för första gången. Förut var det bara mina killars kompisar, nu hade jag mina kompisar. Det var mest killar, och de gav mig jättemycket bekräftelse. Jag bestämde mig för att inte någonsin igen rätta mig efter vad någon man tycker om mig, eller över huvud taget vad någon annan tycker om mig. Folk som inte accepterade mig som jag var kunde helt enkelt gå. Men misshandeln fortsatte, och det blev värre. Och den här killen, han var som natt och dag och fyrtio andra människor. Han skulle aldrig rätta sig efter mig, det visste jag. Och ändå klarade jag inte av att klippa med honom. Droppen var när han står och slår mig inför tjugo andra personer i den här parken, där vi brukar hänga. Alla är rädda för honom. När han är klar, vill han att vi ska ta en taxi hem. Nej! Jag ska gå upp till de andra och ta en öl. Mina ögon är svullna som tennisbollar, och jag gråter. Han sätter sig bredvid mig och håller armen om mig. Och de här killarna som var mina kompisar och som tidigare varit så stöddiga när de pratat om honom i hans frånvaro, vågar inte göra någonting. Jag ser att de sitter och får tårar i ögonen. Till sist åker vi därifrån, hem till honom. På något sätt lyckas jag ta mig därifrån. Jag går till en polare och låser in mig där. Han bor på nedre botten. Efter att jag gömt mig där några timmar lyckas min kille hitta mig där. Jag låser in mig i min kompis sovrum, och han slår sönder saker där utanför i lägenheten. Till sist ger han sig av. Det kommer ytterligare en kille förbi, en kille som bor hos min kille, och han börjar gråta när han ser hur sönderslagen jag är. Vi röker hasch ihop och sedan går han. Jag stannar kvar hos den här kompisen som jag försökte gömma mig hos i fjorton dagar. Sedan gick jag ut första gången, då med solglasögon. Jag hade blåtiror i en månad. När jag kommer ut får jag veta att min kille slagit sönder den här killen som jag rökte hasch med fullständigt. Min kille visade aldrig ånger efter att han slagit mig. Jag tror att han var psykopat, det handlade inte om svartsjuka. Jag tror inte alls han älskade mig på det viset, jag var bara någon han behövde. Det blir rättegång om det här som hände i parken. Jag har fått nog.

9 Och nu är jag så rädd för honom att jag vägrar sitta i samma rum som honom och vittna, och får istället sitta i ett angränsande rum. Där berättar jag allt. Det enda jag minns av vad han säger är att: Nu när Susanne inte vill sitta i samma rättssal som mig så förstår jag att hon inte älskar mig längre. Nu har ytterligare en kompis till mig flyttat in på min gata, en kille jag känt i tjugo år. Våra barn har vuxit upp tillsammans. Vi börjar umgås och knarka. Han hade varit på behandlingshem och nu flyttat hem till sin tjej. Men vi umgås, och han knarkar som sagt igen. Nu börjar min kille visa svartsjuka, och nu har jag börjat tröttna på riktigt. Jag tar avstånd mer och mer, och ser jag inte oss om ett par längre. Och jag inleder mycket riktigt ett förhållande med den här killkompisen sedan tjugo år. Han bodde ännu kvar med sin tjej. När jag är hemma en dag ringer det på dörren, och ytterligare en kompis står där utanför. Jag öppnar. Mitt ex är med. Han har gömt sig bakom dörren och tränger sig in och slår mig sönder och samman än en gång. Vid ytterligare ett tillfälle har han tagit sig in genom fönstret, och då kommer polisen. Den här gången tar de honom igen. Han får sex månader. Han i fängelse i sex månader, och sedan åker till behandlingshem. Den här gången frivilligt. Nu har jag ringt soc och bett dem om hjälp att byta lägenhet för att slippa bo i markplan. Jag behöver få komma upp i trappen, bort från gatan. Och jag får hjälp - mot att jag lämnar bort mitt förstahandskontrakt, så att de kan göra en soc-lägenhet av den. Jag flyttar in i den nya lägenheten. Innan han skulle in på sin sexmånadersstraffet, så tvingade han mig att sätta jungfrusilen i båda armarna. För att ingen annan skulle göra det. Jag började injicera amfetamin. Jag fortsatte nog för att jag var arg, mest. Jag höll på i tre år och nu hade jag inte hand om barnen under tiden. Det var mycket spring i lägenheten, men jag bodde ändå kvar. Och jag hade börjat sälja lite. I december 05 åkte jag in i fängelse första och enda gången. Jag blev därinne i fem veckor av sammanlagt tre månaders straff. Jag gick ut igen till samma serve. Och nu gick jag in i en relation med den man som skulle bli min yngsta sons pappa. I januari året efter förstod jag att jag var gravid. Jag gick upp till soc, vägde nu 45 kilo. Jag hade förlorat lägenheten, och hade inga pengar. Hon bara skrattade åt mig: Hur tror du att det här ska gå nu då? Ja, ni får hjälpa mig, sa jag. Jag fick ett boende på ett hem för före detta narkomaner, efter avgiftning. Och där var jag hela graviditeten, fram till den åttonde månaden. Då kom vi till ett annat HVB-hem. Och sedan har det bara rullat på. Alexander föddes hel och ren och i någorlunda rätt tid (skratt). Han kom tio dagar över tiden, lite sent, som med alla mina barn. Nu hade jag flyttat till en ort utanför Stockholm, där HVB-hemmet låg. Där stannade jag och min son Sebastian i sex månader. Sedan fick vi en plats på ett familjehem söder om Stockholm. Det var ett jättebra ställe, och det var HVB-hemmet som vi flytta från också. Vi fick en helt underbar start de tre första åren. I familjehemmet stannade vi i åtta månader. Jag har tjatat på soc att jag inte ville tillbaka till min hemkommun när det till sists blir dags för ett lägenhetskontrakt genom soc, men det blev den kommunen ändå. Och här råkar jag ut för ett snedsteg det var ju mitt gamla umgänge. Men jag tar mig tillbaka, och kommer till familjehemmet igen i väntan på att komma till ett tolvstegshem i Skåne, där man har barnen med sig. Sebastian har varit hos mig under hela den här tiden. Och nu stannar vi i Skåne i ett halvår. Sedan fick jag en bra boendeplats på ett kvinnoboende i Stockholm, där vi stannade i åtta, nio månader. Där har

10 man ett helt eget boende, utan personal. Man åker bara till deras kontor för samtal och lämnar urinprov. På en vecka hade de plötsligt plockat fram en lägenhet igen i min hemkommun, fast jag bett på mina bara knän att slippa bo just där. Under tiden på kvinnoboendet hade jag gått på KRAMI-MOA *) och blivit motiverad att börja plugga. Men det blev en panikflytt. Jag fick överklaga deras besked som innebar att skulle bli tvungen att be om flytthjälp från mina gamla kompisar, utan körkort och med stulna bilar Jag fick i alla fall igenom kravet på hjälp från en flyttfirma. Motivationen sjönk att plugga, så jag hoppade av folkhögskolan där jag börjat. I den vevan gör jag också min ADHD-utredning, som slutade med att jag fick min medicin. Den utredningen var bra. Men jag fick fel medicin, Concerta, och jag blev vansinnigt deprimerad av den. Jag bad mina läkare att ta bort medicinerna. Och jag har märkt att jag funkar helt utan medicinen, så länge jag har mina rutiner. Under tiden har jag börjat gå på Qvinnoqulan. Jag gick dit efter att ha läst deras foldrar, helt enkelt. Det var bra att det bara var tjejer där. Jag krävde, när jag skulle in på alla de här olika hemmen, där jag varit, att det bara skulle vara tjejer. Jag kände mig själv jag skulle kliva in i en relation direkt annars. Jag jobbade heltid på X-Cons under den här tiden, ett jobb som jag fått genom en kompis. Där var jag receptionist och stod i cafét. Det var mest män där, vi var bara två tjejer. Och det är folk som kommer från fängelserna direkt dit, så det blir en jargong där. Det är inte helt enkelt att vara tjej där. Men jag var i alla fall där i ett år. Så det var bra med Qvinnoqulan att det bara var tjejer där. Man sitter och pratar, byter erfarenheter, och ger varandra råd och tips. Jag hade ofta Sebastian med mig på Qulan, efter att han varit på dagis. Jag blev kvar i verksamheten, och har varit på Qulan av och till i ett par år. Just att kunna ha med mig Sebastian: han har inte skolplikt ännu och jag har kunnat ta med mig honom om jag känt att han av någon anledning bör slippa dagis - om han är småförkyld eller vad det kan vara. Och han är välkommen som alla andra där. Lokalerna är barnvänliga, trevliga och det är en bra stämning och bra energi i våra lokaler. Jag tror inte att det är någon unge som inte känt sig trygg på Qulan. Och jag tror att barnen som kommer dit får möjlighet att känna igen sig i andra barn som varit med om olika saker. För mig som vuxen innebar Qulan ett forum att byta erfarenheter med andra kvinnor som varit med om liknande saker som jag. Om man går med som mamma på öppna förskolan känns det inte alls så - där måste man hålla färgen och man kan inte räkna med att någon känner igen sig i ens egna erfarenheter. Jag gick KOMET-kurs, som tyvärr blev avbruten på Qulan på grund av att det blev avhopp just på den kursen. Men KOMET-kursen är ett exempel på hur de jobbar med mamma-barnrelationer på Qulan, att man går på djupet med föräldraskapet. Idag har jag, som en del andra som kommer in på Qulan, också gått in i föreningen som verksamheten drivs av RFHL Stockholm. Sebastian mår bra, och jag mår bra nu. Vi har flytta från min hemkommun, och jag har kunnat börja jobba igen. Nu arbetar jag heltid med att stödja andra i samma sits som jag var tidigare. KRAMI-MOA*)

11 Socialtjänsten, Kriminalvården och Arbetsförmedlingen i samverkan för yrkesinriktad rehabilitering för vuxna män och kvinnor som på grund av sin kriminella och sociala bakgrund haft svårt att komma ut i arbete och/eller utbildning.