IDÉN OM ETT JÄMLIKT MÖTE

Transkript

1 IDÉN OM ETT JÄMLIKT MÖTE av Rebecka Ekholm Namn på institutionen: Institutionen för Film och Media Utbildningsnivå: Masterexamen 120hp hp som arbetet motsvarar: 30hp Program: Dokumentära Processer, Kurs: Självständigt arbete (Independent degree project) Termin, årtal: vt Handledare: Ingela Josefson Examinator: Tinna Joné

2 DEL 1: IDÉN OM ETT JÄMLIKT MÖTE Jag står utanför dörren till ett produktionsbolag, och ska för första gången söka pengar för ett eget filmprojekt. Efter porttelefonens olidligt långa signaler släpps jag in, går uppför trapporna, genom kontorsmiljön. Där är kuddarna gröna och lila, tunna grå gardiner ger en känsla av mindre rum i det stora, men inga mjuka färger gör situationen mindre skakig. Jag möts av en man, två meter lång och med de bredaste axlarna jag sett. Det är inte han som jag har bokat mötestid med, men han jobbar där och är en av beslutsfattarna - säkert för mitt projekt med. Han ler självsäkert, tar min hand och spänner ögonen i mig. I den stunden, i min rädsla och i min obefintliga erfarenhet av dessa situationer, bestämmer jag mig för att för första gången inte släppa blicken först. Jag tänker på alla de gånger jag tidigare gjort just det, då jag inte velat göra stämningen obekväm, då jag hellre ger den andre något som kanske kan leda till att jag blir omtyckt eller upplevs behaglig, och som därför tjänar mitt intresse. Jag tänker: vad kan gå förlorat? Hur förändrar det bilden av mig, det jag som jag känner igen, i mötet med den andre? Det är med blicken som jag först märker utmaningen, det känns nästan som en tävling. Hans fysik och utstrålning, allt en stereotyp. Stora muskler, markerade glasögonbågar, ljust ansikte och ljust hår som ger kontrast till hans mörka ögon och sylvassa blick. Så lång, till synes så nöjd med sig själv och sin situation. Det är uppenbart att han är medveten om alla dessa attribut. Han är en sådan som lutar sig långt tillbaka med korsade armar när han sitter på ett möte (tänker jag), han är en sådan som påminner folk om att alla framgångsrika regissörer likt honom själv är starka atleter (tänker jag, ja, det gör han garanterat) han är en sådan som byggt sitt eget gym i garaget och lyfter skrot på instagram varje dag (tänker jag kanske inte just i stunden, men är något vilket senare visade sig vara helt sant). Det blir nästan ironiskt, hur tydligt han är summan av de många personer som jag tidigare träffat, det ironiska i det överdrivna är vad som gör denna situation unik. Unik, bisarr, och nästan underhållande trots att mina handflator är klibbiga av svett. Den samlade erfarenheten, kunskapen, om hur cis-män (i nästan alla fall) utnyttjar, eller helt enkelt bara lever ut, de sociala normer och lektioner de oftast växt upp 1

3 med, är nog varför jag så snabbt märker att han utmanar mig. Han tänker minsann inte ge sig först, det kanske han aldrig gjort heller. Och jag antar utmaningen. Vi skakar hand och jag håller blicken. Jättelänge. I början känns det bara lite stelt. Det blir mer stelt. Det blir jättestelt! Tillslut - äntligen, fäller han ner blicken och jag går vidare mot mitt möte. När jag efter någon timme kan andas igen och är på väg från mötet träffar jag ännu en gång mannen; han stannar mig i korridoren och vi pratar, nu med en helt annorlunda känsla, mer lättsam och avslappnad. Han bjuder in mig till en inspelning som han ska jobba på, bara några dagar senare. Väl där frågar han mig om mina åsikter, presenterar mig för andra som en av hans kollegor, pratar med mig med respekt och vänlighet, en helt annan känsla än den jag upplevt under vårt första, korta möte. Aldrig under vårt andra möte återfann jag den där långa, utmanande blicken. Jag tänker att - wow, att gå ut ur min roll och in i en annan kanske är något som jag tidigare varit för feg för, eller helt enkelt inte förstått är vad en som människa bör göra. Var det så enkelt att förändra så mycket? Snabbt glömmer jag allt som eventuellt hade kunnat stå på spel. Jag glömmer att han kunde ha blivit irriterad, provocerad, ansett att jag inte har koll på sociala regler. Jag kände ju honom inte då. Vad som stått på spel kunde ha varit väldigt mycket. Kanske hade det lett till att jag inte fått min ansökan om produktionsstöd beviljad, vilket jag fick. Alla dessa konsekvens-tankar har liksom dunstat bort. Jag trivs med den nya positionen och direkt känns den som det nya normala, jag behandlas med respekt, och känner inte själv att jag måste gå in i någon roll igen. Min nyfödda erfarenhet har blivit till något som känns beprövat, bevisat, nästan självklart. Fler handskak med hans kollegor, flera timmar passerar. Men, efter en stund tänker jag att vad konstigt, verkligen märkligt, att den respekt jag liksom hittat genvägen till kom till mig genom att jag frångick mina idéer om ett jämlikt möte. 2

4 VAD INNEBÄR DÅ DET JÄMLIKA? Men har mina tidigare möten någonsin varit jämlika? Att beskriva det jämlika som något som nedmonterats till att jag helt enkelt inte är ett problem för den andra, att uppskattning och bekräftelse bara är värt någonting när det står i förhållande till att vara besvärlig eller obekväm, har tidigare fått mig att trycka ner mig själv. Personer jag mött har då kanske blivit överraskade; du är rolig, smart, pålitlig, trots att Trots att jag är ung är jag mogen, trots att jag är kvinna kan jag bära tung utrustning och jobba långa dagar utan att ge upp eller klaga, och så vidare. Det är inga nya ord, och heller inga ord utan djup skadegörelse i en människas huvud och kropp. När en först måste jobba sig upp till en förutsättningslös eller neutral position, först ställas mot utmaningen att krossa en fördom om sig själv för att därefter kunna överträffa de vanliga (och ofta nyttiga) förväntningarna i mötet, blir det dubbelt slitsamt. Jag undrar vad det är för cocktail av maktordningar som skapar just den här situationen. Det har satts i system att jag, i tidigare möten, hellre har varit medgörlig och liksom följsam - sänkt blicken först för att ge den andre makt att känna sig bekväm. Jag har tidigare tänkt att det är ett samspel; att när jag hjälper dig att känna kontroll och komfort kommer du mer sannolikt vilja ha något av mig. Vilja jobba med mig, se min kompetens. Men för de jag mött har det aldrig varit fråga om ett samspel. I den här situationen möts jag av konfrontation. Oprovocerad konfrontation. Blicken är lika mycket en utmaning som ett motstånd. Hans Skjervheim kritiserar det faktum att, i hans mening, vi psykologiserar för hårt. I hans text Deltagare och åskådare beskriver han en mötessituation där vi alltför ofta objektifierar varandra, för att kunna ta kontroll över situationen. 1 Han menar att i ett samtal mellan jag:et (ego) och du:et (alter ego), möts de i saken, sakförhållandet. Den ena för fram ett påstående, och han menar att det finns två sätt som påståendet kan bli mottaget: som påstående, eller som faktum. Om påståendet mottas som just ett påstående, leder det till engagemang och deltagande - du tar mig på allvar, du anser att jag är värd att lyssna på. Men, om påståendet ses som ett faktum, förloras engagemanget hos du:et och det leder till ett konstaterande svar, du:et blir åskådare och den som inte har makten i situationen kallar Skjervheim för knekten. Ett jämlikt samtal, ett där det inte finns deltagare och åskådare som kämpar om att bli 1 Hans Skjervheim, Deltagare och åskådare, Uppsala 1971, s

5 herren, kan alltså bara ske om vi tar varandra på allvar. Den som mest raffinerat objektifierar den andre är herre (s.15). Jag tänker, speciellt efter att ha läst Skjervheims text, att mannen jag mötte på kontoret helt enkelt inte tog mig på allvar. Om han hade det, skulle han inte ha utmanat mig på sättet han sedan gjorde. Men jag inser också att jag var högst delaktig i kampen om att vilja vara herren. Jag ville göra honom till knekten. Detta baserat på mina tidigare erfarenheter, men även för att jag i stundens hetta såg det som mitt enda sätt att inte förbli i underläge. Det är sorgligt att det ofta krävs en dold eller till och med undermedveten agenda för att kunna spela varandra, lura varandra att känna sig i underläge. Det blir dragkamp om kontrollen över samtalet. Vad gör det med det riktiga mötet? Blir inte samtalet då mer om vem som äger det, än vad det faktiskt handlar om? Vad skulle det jämlika mötet kunna vara? Är jämlikt verkligen det bästa ordvalet? Kanske är det bättre att använda ord som förutsättningslöst, kanske respektfullt. Tidigare har jag påstått att jag vill mötas på ett jämlikt sätt, men jag misstänker att jag egentligen velat vara herren. Jag tror inte att det är något som är definitivt programmerat i oss som människor, att det måste vara en maktkamp. Åtminstone vill jag inte tro det, även det skulle ju vara en enormt sorglig insikt. Jag tolkar det därför hellre som ett svar på erfarenheten att ofta bli (eller ibland ha valt att göra mig själv till) knekten. Där kände jag mig trygg. Det var även i vanan att förminska min egen roll som jag i första stund av reflektion ifrågasatte varför jag i den här situationen frångått mina idéer om ett jämlikt möte ; dessa idéer var aldrig jämlika, aldrig förutsättningslösa eller respektfulla. De var en del av spelet om makten. Är detta en fråga om könsmaktsordning, eller är det i huvudsak en fråga om en yrkesrelaterad hierarki? I möten med kvinnor har jag förvisso många gånger varit nervös och slagit ner blicken, visst har jag känt mig liten, osäker - men jag har aldrig känt mig förminskad som hel människa, utan snarare liten i kompetens eller erfarenhet som efterfrågats eller undersöks. Jag kan inte minnas en situation där det handlat om samma slags konfrontation, attack mot mitt innersta, det som blev utmanat i mötet med mannen på kontoret. Men är det inte lite motsägelsefullt att om mannen nu inte tog mig på allvar, varför skulle han då vilja åt mitt innersta? Jag funderar på om det kanske också är mina 4

6 fördomar som förstorat min upplevelse. Å ena sidan var situationen bisarr, att hålla blicken så länge är ingenting som någon person kan göra utan att reflektera över det. Å andra sidan kanske jag projicerade vissa tankar. Challenge accepted. Kanske märkte han av dem och antog min utmaning, snarare än vice versa. Använder kvinnor härskartekniker på andra sätt, kvinnor emellan? Kanske sugarcoatar vi vår konfrontation, vår attack, för att bibehålla idén om kvinnan som den mest rationella, omhändertagande, inkännande. Kanske är detta värre än att vara öppen med sin attack, värre att göra det på ett subtilt och välklätt sätt. Jag har väldigt få gånger mött kvinnor som tävlar med mig om samma sak eller jobb och jag tror att det är därför som jag inte tidigare upplevt detta nedtryckande beteende från dem. Att ha olika mycket makt redan när en går in i ett möte (till exempel; jag söker pengar från dig) och att därför i mötet känna av denna obalans är ju egentligen inte så konstigt. Men när det gäller konkurrens om samma position, då spelar andra härskartekniker in. Åldern är ett av de tydligaste exemplen. Visst kommer ofta erfarenhet med ålder, men när det handlar om specifik yrkeskunskap är det ju just den sökta erfarenheten som är prio ett, och det är inte omöjligt att en yngre person faktiskt har mer av den yrkeskunskapen än den äldre. Det blir alltså en bedömning från fall till fall, inte en generell bild som talar för hela gruppen äldre eller yngre. Men jag räds åt att likställa dessa typer av härskartekniker, för vi får inte glömma att den mellan en cis-man och en cis-kvinna påverkas av hela samhällets uppbyggnad och struktur, inte bara strukturen i filmbranschen som jag skriver om i min berättelse. I Förbannad är jag ganska ofta intervjuar Ami Lönnroth Berit Ås, som bland annat formulerat och forskat mycket på härskarteknikerna och samhällsstrukturerna bakom dem. Ås menar att det är storleksordningen på förtrycken som får avgöra var fokus i debatt och politiskt engagemang bör ligga. Kvinnor som kommer i hög position på mäns premisser har lärt sig både att själva förtrycka andra kvinnor och mäns sätt att förtrycka andra kvinnor 2. I världen idag är det mansdominerade, kvinnoförtryckande mest påtagligt både på och under ytan. Patriarkatets strukturer tjänar på att objektifiera kvinnor, 2 Ami Lönnroth, Förbannad är jag ganska ofta, Ordfront, Stockholm, 2008, s

7 precis som en i mötet enligt Skjervheim tjänar på att objektifiera - en får makten, en blir herren. Kvinnor kan självklart vara diskriminerande, orättvisa, utnyttja sin makt till att göra skada - men att likställa härskartekniker mellan kvinnor och män är farligt, och kan lätt bli en ursäkt att i stället för att ta tag i de egna, beskylla härskarteknikerna på den andra sidan som värre. Men durå! Men, då missar vi lätt en stor diskussion om den som patriarkala strukturer upprätthåller och tyvärr även uppmuntrar. Samtidigt räds jag åt att inte våga prata om härskartekniker mellan och utövade av kvinnor. Om vi inte vågar nämna dessa beteenden kommer de heller aldrig att förändras. Så hur ska vi prata om detta, utan att likställa beteende med beteende, men samtidigt utan att ursäkta det som faktiskt sker i situationen? Måste diskussionen rent av vara separatistisk för att kunna växa och granskas under lupp? Vad händer då med förståelsen, beredskapen, mellan de olika grupperna om många känner sig exkluderade? Jag har skrivit en del om Skjervheims idé om herre och knekt, men diskussionen får mig också att tänka på katt & råtta. En evighetslek där poängen ligger i att makten slussas runt mellan de olika personerna som jagar varandra. Meningslöst. Första gången jag leker katt & råtta blir jag förmodligen andfådd, spenderar mest tid som råtta som ständigt blir jagad. Efter den tionde gången jag lekt leken, blir jag bättre och bättre på att springa snabbt, smidigt - bättre på att vara de olika rollerna, eller: bättre på att vara och förbli katten. Får vassare och vassare klor. I Skjervheims beskrivning av tävlingen om makten uppmuntras en bara till att bli bättre och bättre på att vara herren. Jag tänker att vi måste komma bort från konceptet som helhet för att komma närmare ett förutsättningslöst möte. Ju mer vi skolas in i dessa roller, desto större stolthet känner vi över vår färdighet, och desto mer identifierar vi oss med våra strategier för att få, ta eller bibehålla makten. Det blir svårare och svårare att backa från det inlärda, även om vi i teorin vill att våra möten ska vara just jämlika, förutsättningslösa. På frågan om kvinnor som fått god utbildning och bra jobb sedan sviker sina medsystrar och bara jobbar på sina egna karriärer, svarar Ås: Du kan inte säga det generellt men det är väldigt lätt att bli en sådan kvinna. De är duktiga och receptiva, lär sig mäns attityder mot män och kvinnor. De har lärt sig mäns 6

8 metoder att konkurrera på, mäns härskartekniker. De identifierar sig inte med sämre lottade kvinnor. De ser den enda vägen till makt i patriarkatet. 3 Självklart kan det bli lätt för en kvinna att svika sina medsystrar när det väl kommer till kritan, för vad är alternativet? Den enda vägen till makt i patriarkatet är med patriarkatets redskap och metoder, hur hårda och kalla de än må vara. Varför upplevs det som ett större svek när en kvinna utnyttjar härskartekniker för att exempelvis göra karriär, än när en man gör detsamma? Är det för att jag själv identifierar mig som kvinna och därför ser det som ett svek mot systerskapet, eller är även det sveket ett patriarkalt påhitt för att distrahera från att ifrågasätta de grundläggande förtrycken och ojämlika strukturerna? DET SOM ÄR VÄDERFULLT Follow the money, brukar det heta när man pratar om makt. Det är ofta pengarna, snarare än organisationsscheman, jämställdhetsplaner och styrdokument, som styr i verkligheten och som visar på maktförhållandena. 4 Så inleds Filminstitutets jämställdhetsrapport Han, hon och pengarna från Och mycket riktigt, pengar både styr och styrs av ojämlika maktförhållanden i industrin. Fokus i rapporten läggs på hur pengar fördelas, och på förändringen som skett när det kommer till kvinnlig representation i nyckelpositioner på långa spelfilmer: regissörer, producenter och manusförfattare. Kan vi diskutera ojämlika maktförhållanden inom filmindustrin, utan att prata om förtryckande patriarkala samhällsstrukturer som inte är specifikt knutna till just den branschen? Nej, för de genomsyrande strukturerna står vi alla och balanserar på, oberoende yrkesgrupp eller sammanhang. De ligger till grund för resten. En stor del av problematiken inom industrin är att maktfördelningen bestäms internt, och att inkludering då verkar vara något som män är rädda för. I rapporten beskrivs bland annat Kinomatics studie av svensk lång spelfilm mellan åren som visar på att 46% av de manliga producenterna 3 ibid. s Jenny Wikstrand (red.), Han, hon och pengarna, Stockholm: Svenska Filminstitutet, 2018, s. 3 7

9 aldrig inkluderat en kvinna i någon av de kreativa nyckelpositionerna. 5 Dessutom visar filminstitutets rapport att filmer med män i nyckelpositioner lättare och oftare får en större budget av såväl stora kommersiella aktörer som från privata investerare och distributörer. 6 Idén om att män helt enkelt skulle ha ett större värde i filmbranschen genomsyrar industrin. Så, hur påverkar detta det enskilda mötet? Jag beskrev tidigare att jag, när jag utmanades av mannen på kontoret, tänkte vad kan gå förlorat? - och sanningen är ju att mycket förmodligen skulle kunna gå förlorat. Men, för honom skulle mer - pengar bland annat, kunna ha gått förlorat om jag hade varit en man. Kanske spelar den tryggheten, omedveten eller inte, roll i hur män i denna bransch känner att de kan ta för sig och utmana, hur de känner att de har råd att inte ta vissa personer på allvar. Härskarteknikerna som spelar in i en mötessituation, exempelvis den som jag befann mig i på det där kontoret, är förmodligen oundvikliga idag. Men jag vägrar att tro att det är så det alltid kommer att förbli. Berit Ås säger att Det ger en inre styrka att ha ett begrepp för vad man är utsatt för. Det är så härskarteknikerna fungerar, som ett redskap för att medvetandegöra kvinnor. 7 Att vara medveten om sin situation, men framförallt att kunna sätta ord på den, tror jag gör en farlig! Om jag inte har begrepp för vad jag blir utsatt för, är det mycket lätt för du:et i mötet att motta mitt påstående som ett faktum, svara med ett konstaterande - alltså, att inte ta mig på allvar och därför fortsätta detta spel mellan herren och knekten. Men det blir såklart mycket mer komplicerat ju mer avancerad kvinnokampen blir, eller kampen för ett förutsättningslöst möte. Då kvinnokampen tidigare handlat om mer konkreta saker; lika lön för lika arbete, röst- eller aborträtt, handlar den till stor del idag om en kamp mot förtryck som är strukturella, symboliska och psykologiska. Och visst är det svårare att sätta ord på något rent strukturellt, än det konkreta som fötts ur det strukturella. Att jag i situationen agerade baserat på tidigare erfarenheter, och att jag misstänker att mannen på kontoret gjorde det emot mig med, handlar också om våra fördomar. Jag såg, i 5 ibid. s ibid. s Ami Lönnroth, s. 99 8

10 allra första anblick, på hans yttre - kroppen, hållningen, blicken inramad av hans mörka glasögonbågar, jag såg att han inte skrämdes av konfrontation. Jag gissade att han var van vid att agera på sättet han gjorde, som i attack. Men givetvis spelade mina fördomar om situationen in, kanske om hur personer på produktionsbolag beter sig mot en som mig som är där för att söka pengar från dem. Kanske mina fördomar om hur äldre män i min branch ofta beter sig. Fördomar" har generellt en negativ klang, men så är inte alltid fallet i tyska filosofen Hans-Georg Gadamers teorier kring tolkande av texter, eller läran om förståelse; hermeneutik. För honom är fördomar som begrepp inte laddat på samma sätt, fördomar ses snarare bara som en förutfattad mening om någonting, och att fördomar kan leda till någonting positivt. Det är genom fördomar som vi bildar frågeställningar, menar Gadamer, och genom frågor utvecklar vi vår förståelse. Det är såklart samtidigt väldigt viktigt att vara medveten om att vi inte är medvetna om alla våra fördomar. To be aware of one s own bias, so that the text can present itself in all its otherness and thus assert its own truth against one s own fore-meanings. 8 En måste alltså kunna utmana sina fördomar, vilket innebär att först synliggöra dem, för att sedan genom utmaningen växa i sig själv och låta sin förståelse växa. Min ingång i denna situation var såklart befläckad av mina fördomar, medvetna och omedvetna, och i mötet gjorde mina förutfattade meningar det lättare för mig att identifiera situationen, ifrågasätta dess absurditet och därefter agera direkt. På sätt och vis ekar detta Ås tankar om maktmissbruk och härskartekniker; att om vi kan sätta ord på dem, om vi kan göra oss medvetna om vad som sker både inuti och utanpå, då kan vi bemöta, bekämpa och ta oss vidare. Med kunskap om härskartekniker kan vi lättare sätta ord på och bemöta andras fördomar om oss själva, samtidigt som vi kan förstå och identifiera fördomarna vi bär på gentemot de vi möter. Även om ett maktförhållande kan vara ojämlikt, tungt hasande med exempelvis en patriarkal fotboja tätt intill, så finns det givetvis olika fördomar på båda sidor i mötet. Utan att likställa dem i makt, kan vi erkänna att de existerar, och att de båda påverkar hur mötet sedan kommer att gå. 8 Hans-Georg Gadamer, Truth and Method, (1960. London: Continuum, 2004). s

11 VAD HÄNDER NU? Jag har aldrig igen tittat på en person på samma sätt som jag tittade på mannen där på filmkontoret, men det har blivit en erfarenhet som jag tar med mig i livet. Jag vet nu att även om personer kliver in i möten med den auktoritet som mannen hade, betyder inte det att de automatiskt har rätt till makten i samtalet. Jag vet nu att det ofta är ett spel som spelas mellan alla som möts, även om det är bekymmersamt. Att det just i den stunden blev så extremt och överdrivet, har gett mig mer styrka i mig själv. Något har blottats. Kanske har det gjort det möjligt för mig att tänka att en persons behov av makt inte är riktat direkt mot mig, utan indirekt mot den de möter. Det är kanske därför som jag också kände behovet av att ta makten, bli herren. Men erfarenheten har gett mig en distans som gjort det möjligt att förstå och tackla vissa personers konfrontation & attack med självsäkerhet, snarare än att spela samma fulspel tillbaka. Jag drömmer om ett möte som är helt förutsättningslöst. Att ett sådant skulle möjliggöra så mycket för båda parterna är att konstatera det självklara. Det är verkligen ingen revolutionerande tanke, men ändå är den långt ifrån verkligheten. Att hitta balansen mellan att inte utstråla att en vill utmana den andre, att på så sätt avväpna direkt, och att samtidigt inte glömma bort de patriarkala maktordningar och hierarkier som finns i vårt samhälle är svårt. Jag menar därför att mitt försök, och relativt lyckade sådana dessutom, att bli herren i mötet med mannen på kontoret inte var ett uttryck för samma härskarteknik som mannen utsatte mig för. Det jag gjorde var att spela med samma smutsiga kort, men på hans spelplan. Spelbrädet var aldrig mitt, och aldrig heller tänkt för mig att röra mig på. Jag tänker på det sociala experimentet att som kvinna (eller icke-man) inte väja för män när en promenerar på en trottoar. I nästan alla fall krockar jag in i personen jag möter, båda blir förbluffade och minst en av oss blir irriterad. Det finns knappt något exempel lika tydligt som detta, som visar på hur inlärd kultur lätt gör personer fartblinda. Det tas för givet, och säkert omedvetet i många fall, att personen som mannen möter ska väja för honom. Jag har testat detta på såväl smockfull som näst intill folktom gata, och resultatet är alltid detsamma. Det är nästan samma sak som att inte släppa blicken, att inte 10

12 byta kurs när en promenerar. Betyder det också att den typen av motstånd kan leda till eftertanke, eller rent av medvetenhet hos den som har eller tar sig makt? Kan challenge accepted -inställningen bli en användbar, rent av konstruktiv, metod? Till skillnad från mig som, åtminstone då, var relativt ny i denna industri, har andra med längre erfarenhet analyserat denna maktobalans och i vissa lägen har medvetenheten om den lett till en typ av arbetsmetod. Ett exempel är en kvinnlig regissörs metod för att vinna respekt (eller snarare att inte på en gång förlora den) - att hon aldrig kommer till inspelning med smink. Andra drar ett grovt skämt, eller gör något annat som skakar om fördomarna om vem en som professionell kvinna är, utifrån vem hon är som privatperson. Men behöver det alltid vara en show som bjuds på, för att personer med mer makt i situationen ska skratta, få sina fördomar lite bekvämt motbevisade, och därefter kunna se den andra som en jämlike? Risken om det inte blir avväpnande föreställning av det hela, är som Berit Ås uttrycker det: Försöker du på egen hand påtala vad du blir utsatt för så står hela maktsamhället och säger: Nu får du ge dig. Ska du vara med så får du tåla lite motstånd. Den som sig i leken ger, får leken tåla. Är du ensam om att protestera så får du snart höra vilken gnällig eller PR-kåt kvinna du är. 9 Det är solidaritet och enighet som kan leda till en strukturell förändring, och den är grundläggande för att förändring ska ske i mötet med den andre. I situationen som jag var med om lyckades jag som enskild människa provocera fram en viss förändring, kanske genom att jag gjorde honom medveten om hans fördomar om mig, men kanske var det bara tur. Det kunde ju ha slutat på mycket mindre lyckade sätt. Jag betvivlar att mannen förändrats vidare mycket alls i mötet med människor generellt, bara efter mitt enkla motstånd. Men ett beteende som är inlärt måste ju gå att lära om! Därför blir den tionde, tjugonde, trettionde gången den som tillsist förändrar strukturen. Det krävs att den som har makt tillräckligt starkt identifierar sig och känner med den som har mindre, att denna känsla liksom överväger behovet att behålla makten, och att mersmaken på vad det förutsättningslösa gör för båda parter smakar sötare än makt och kontroll. Efter att jag hittat ord på vad som för mig sker i mötessituationen, har jag i min tankevärld gått från att vara ett offer för hans konfrontation, till en aktiv deltagare i ett 9 Ami Lönnroth, 2008, s

13 spel om makten, om än med odds som talar emot mig redan från start. Men, jag inser också att bara för att jag inte längre är ett passivt offer, innebär det inte att jag varit med och valt spelplanen vi befinner oss på. Jag förstår på vilka grunder han agerade så som han gjorde, varför han inte tog mig på allvar, men jag accepterar det inte. Från dagen jag besökte filminspelningen, efter vårt första möte, och får min bild av såväl mannen som vår interaktion förändrad, har vår relation bara varit respektfull och förutsättningslös. Vi har aldrig pratat om den, men jag undrar om han minns situationen lika väl som jag, den som stannat med mig så länge. Hur ska vi komma till en plats där det blir lika viktigt för honom som för mig att analysera de långa sekunder vi delade där? Och kanske ännu viktigare, hur ska vi använda den förståelse vi söker och hittar, för att skaka om hela brädet? 12

14 Under arbetet med första delen av denna essä utvecklades mitt språk och mina analyser om maktobalans i mötet med den andre, både i en professionell yrkesroll, men även som människa. Situationen som är beskriven i första delen hände för flera år sedan, och i analysen av den kunde jag gå djupare och studera den utifrån fler perspektiv just därför. I den kommande delen av essän diskuterar jag en situation som ligger närmre i tiden, som faktiskt pågår just nu, vilket försvårar att göra samma slags analys - men kanske underlättar samlande av detaljer i processen, som senare går att se tillbaka på med en annan blick. Att skriva denna andra del samtidigt som situationerna utspelar sig blir också ett sätt att aktivt skriva mig fram till svar, eller åtminstone att skriva mig fram till värdefulla frågeställningar. Jag inser att jag kan applicera det språk som utvecklats under den första delen av essän, i situationen jag nu kommer att berätta om. Båda situationer beskriver maktobalans i mötet, men i det ena stod jag i underläge, och i den kommande har jag i stället mest makt i mötet. Kanske kan dessa två situationer ställas mot varandra, för att enklare hitta fler svar eller för att ställa relevanta frågor? I mångt och mycket är detta, att formulera frågor, essäns väsen. Det finns en idé om att ta fram ett mer nyanserat språk i olika situationer, så som den om vilket språk vi använder för att berätta berättelser om Norrland och glesbygden, men även om hur vi bäst kan navigera ett möte som innebär en ojämlik maktfördelning. Det blir en slags redogörelse för vilka frågor som varit värdefulla för mig och min konstnärliga process, och varför de spelat roll, vad de lett till och förändrat i min konstnärliga praktik. En text som visar sökandet efter svar och vägen dit, på frågor som inga svar har. Ludvig Wittgenstein skriver i sin bok Om visshet om det filosofiska tänkandets natur, om vad det innebär att påstå att en vet någonting. 10 Skillnaden mellan att veta och att tro. Betydelsen av tvivel, och Wittgenstein landar delvis i att veta något säkert är att visshet finns där inget tvivel är identifierat. Jag tycker att hans kunskapsteorier ramar in mitt sökande på ett spännande sätt. Vad väntar jag på? Jag kastar mig handlöst in i mina frågor och mina tvivel! 10 Ludwig Wittgenstein, Om visshet, Doxa Press, Lund, 1981, (Basil Blackwell, Oxford 1969) 13

15 Det är så svårt att hitta början. Eller snarare: Det är svårt att börja från början. Och inte försöka gå längre tillbaka. När barnet lär sig språket, lär det sig samtidigt vad som ska undersökas och vad som inte ska undersökas. När det lär sig att det finns ett skåp i rummet, så lär det sig inte att tvivla på om det som det ser senare fortfarande är ett skåp, eller bara en slags kuliss. 11 När någon har förvissat sig, så säger han: Ja, räkningen stämmer, men detta har han inte slutit sig till av sitt tillstånd till visshet. Man sluter sig inte till fakta av sin egen visshet. Vissheten är liksom ett tonfall med vilket man fastslår fakta, men man sluter sig inte från tonfallet till, att det är berättigat ibid. s ibid. s.13 14

16 MAKT I OKÄND TERRÄNG Vilka typer av maktordningar spelar roll när en vill porträttera personer som lever på glesbygden, om en inte själv bor där? Kan vi lära av tidigare erfarenheter av det (inte så) förutsättningslösa mötet, när vi kliver in i nästa? I arbetet som dokumentärmakare är mötet tveklöst en av de viktigaste situationerna att försöka navigera - inte bara i en mötessituation på exempelvis ett produktionsbolag, utan kanske främst i mötet med karaktärer i ens produktion. Det lägger grunden för det förtroende som kvävs för att komma åt det innersta, det ärliga, det autentiska. Jag utvecklar under vårvintern ett filmprojekt om en liten by i Västerbottens inland. Byn, Vormsele, har ungefär 60 invånare, bara hälften bor där året om. Där finns varken bensinstation eller mataffär - ingenting, förutom en frisörsalong på jour i en övergiven campingstuga. Medelåldern är närmare 70, de två barnfamiljer som återvänt till den by de växte upp i sänker siffran något. Filmen handlar om några av kvinnorna i byn. Under ett halvår genomför jag processintervjuer med dem, för att kunna saxa ur dem och plocka ut en eller ett par viktiga scener ur deras liv, som de sedan själva ska få iscensätta. Tanken är att testa vad för berättelse som kan komma ur att en person får regissera sitt eget minne, äga scenen, även om det dessförinnan blivit utvalt av mig. Alla dessa kvinnor har valt att stanna kvar i byn, eller återvänt till den, och byn i sig själv är också en karaktär i filmen. Anledningen till att jag kommit i kontakt med platsen är att min morfar växte upp där, jag har själv spenderat många somrar i byn som barn, men det är ändå inte en plats där jag känner att jag fritt kan navigera. Kanske kommer denna medvetenhet ur att själv ha växt upp i ett Norrland som alltsom oftast porträtteras utifrån. Journalistiska reportage som inte låter människor i norr ha personligheter, de blir i stället ofta en medial symbol för konsekvenser av urbanisering och resultat av storstads-centrerad politik. Eller underhållningsfilm & -TV, som Jägarna, eller Norrlandspolisen. Mitt regionala filmkontor vill att regionen ska växa som möjlig inspelningsplats; visa att Höga Kusten och hela Västernorrland är något exotiskt dit vi vill bjuda in större produktioner och möjliggöra för nya, spännande vyer. För några år sedan producerade de även en reklamfilm för länet som just 15

17 inspelningsplats. 13 Att platsen blir mer synlig för en allmänhet och för en industri är någonting som på många sätt är väldigt bra. Det är givetvis en stor och fin sak att dessa dramatiska och spännande miljöer synliggörs, men det bidrar inte så mycket till att berätta berättelser inifrån, som en del av intentionerna verkar ha varit med denna kampanj. Var står jag i allt det här? Är det ens mitt regionala kontor, fastän jag flyttat därifrån? Kan jag välja och vraka så som det passar mig, nu när jag flyttat därifrån? Använda både ett de och ett vi när jag beskriver vad som pågår där uppe? Ett av målen med denna text blir att försöka positionera mig själv i allt detta. INIFRÅN OCH UTIFRÅN Det är höst 2016 och jag ska regissera en kortfilm jag själv skrivit manus till. Jag bor och studerar film i Berlin, och har skrivit ett manus på engelska, då det är vårt undervisningsspråk. Min tyska manushandledare gillar idén, men ifrågasätter varför familjen som filmen kretsar kring pratar engelska. Enligt min karaktärsbeskrivning har de bott i en lägenhet strax utanför stadskärnan i många år. Han tycker inte att det känns trovärdigt. Jag pratar inte tyska. Jag håller väl med honom, och utan vidare eftertanke påbörjar jag en castingprocess - jag besöker små art-house teatrar runt om i staden, sitter genom timmar av skådespeleri på tyska, jag förstår ingenting. Inbillar mig själv att jag ändå får en känsla av hur skådespelarna är. Två personer blir intresserade av min film, vi möts efteråt och de hjälper mig översätta manuset. Jag tänker att om de själva får sätta orden, kanske det blir mer naturligt för dem att spela sina karaktärer. Väl under inspelningen av filmen kommer jag på mig själv i mitt kök med att inte ha någon som helst kontroll. Jag har en snäll, ung tysktalande kille från Schweiz med ett charmigt leende men helt utan ryggrad som scripta, och jag ber honom även komma med input på hur replikerna fungerar i förhållande till språket jag inte förstår. Då och då känner jag att scenerna blir stela, och då jag frågar killen vad han tänker, svarar han bara det beror på vad du vill ha?. Ja, vad vill jag ha? Filmen klipps. Den blir pinsamt dålig. Jag reflekterade aldrig över hur jag gång på gång sa ifrån mig ansvar över produktionen och 13 Film Västernorrland, Location Västernorrland, 2016, v=4hrz7rsspdc 16

18 det slutgiltiga verket. Jag överlät ansvar i såväl manusöversättningen som under inspelningen. Jag minns knappt vad för regi jag gav dem, för hur kunde jag göra det, utan att riktigt förstå vad som händer i scenen? Jag gav mig dessutom in på att berätta en berättelse om människor på en plats, på vilken jag uppenbarligen inte kunde navigera, och med vilka jag inte hade ett språk att kommunicera på. Det var lättare att förbise då denna film var fiktiv, men det är inte ursäkt. Och här står jag nu, och vill berätta om starka kvinnor som väljer att bo & bo kvar mitt i ingenstans, om deras envishet och om the power of imagination. Hur ska jag göra för att inte vara ännu en person som berättar om, utan som berättar med? Ännu en som berättar med utifrån-perspektiv, snarare än det som är riktigt och kommer inifrån? Det är ju något jag ändå inte kan, och inget jag vill göra anspråk på. Var landar jag, om målbilden är en inifrån-vision, men med kunskapen om att detta är omöjligt, var ligger balansen? Den maktskillnad som finns naturligt mellan dokumentärfilmare och karaktär är oundviklig, och i min mening helt okej så länge filmaren med större makt i situationen porträtterar representativt och också erkänner att den har, och aktivt tar, ansvar. Under ett möte med en filmkonsulent om detta by-projekt får jag frågan: hur ska du se till att kvinnorna inte enbart blir dåliga skådisar, hur garanterar du att denna film inte blir plågsam att titta på? och fastän jag är övertygad om att jag har goda intentioner, vet jag att det inte räcker till med att mena väl i en maktsituation som i grunden är ojämlik. Det kräver att en sätter sig in i situationen och vad den egentligen innebär, vilka regler finns och vilka regler skulle en person som kommer utifrån lätt och felaktigt ta för givet. Tidigare i texten har jag skrivit om Hans-Georg Gadamers resonemang om fördomar som något som vi alla har, och som i bästa fall leder oss till frågeställningar och till att vi genom dem växer som människor, lär oss av varandra och av våra egna förutfattade meningar. 14 Det är bland annat dessa fördomar som jag syftar på, när jag skriver om rädslan att komma utifrån och råka ta vissa saker för givet. Att denna fråga om medvetenhet varit med mig under hela utvecklingen av detta filmprojekt, är något jag lärt mig under lång tid av praktiska erfarenheter. Jag tror att alla typer av ojämlika maktförhållande har vissa gemensamma nämnare, och efter att ha analyserat mitt egna och andras beteenden ligger frågeställningarna förmodligen närmare än de annars skulle 14 Hans-Georg Gadamer, Truth and Method, (1960. London: Continuum, 2004). s

19 ha gjort, utan erfarenhet av situationer där makt tävlats om eller använts som vapen. Med det sagt, är det farligaste nog att anta att då tankarna funnits med mig hela vägen, är allt lugnt, inget kommer gå fel. Nej, det krävs konstant, medveten eftertanke för att kunna navigera på en plats där jag står i maktposition men utan tolkningsföreträde. Och en medvetenhet om att jag faktiskt aldrig kan göra anspråk på att ha ett inifrånperspektiv när jag berättar om denna by. VEM ÄGER BERÄTTELSEN? Huvudtemat för litteraturtidskriften Provins nr 3, 2015, är Iscensättningen av Norrland. Under den rubriken skriver bland andra journalister, författare och filmskapare om på vilka sätt Norrland beskrivs och vilka det är som får beskriva. Linnéa Sjödin menar i en essä i detta nummer att det finns många anledningar att problematisera idylliseringen och romantiseringen av Norrland, men att det även finns en smärtsam paradox i att just idylliseringen av, och lockelsen i, det norrländska är vad som skulle komma att bidra till Norrlands överlevnad i form av turistnäring. 15 Sjödin beskriver i samma stycke en händelse under en av Po Tidholms föreläsningar där en norrländsk man menade på att det var ovärdigt att köra tyska turister i hundspann. Sjödin skriver att hon kan förstå mannen, för vad händer med en person när den tvingas leva på att spela på exotiseringen av sig själv? Att tvingas till en schablonbild? Att berätta berättelser från Norrland, även som norrlänning själv, innebär nyanser av tolkningsföreträde som en måste förhålla sig ödmjukt inför. Är min bild av Norrland mer giltig än den infödda stockholmaren? Tveklöst. Men jag har, precis som så många andra, lämnat de byarna, städerna, skogarna, bakom mig och har inte en alls lika giltig bild som den filmskapare, berättare eller människa som lever där nu. Vilka bilder produceras, vilka reproduceras, och var är jag positionerad i förhållande till dem? Linnea Isberg skriver i artikeln Om en plats - ett teoretiskt flicknarrativ att det är tydligt att de bilder som visas upp som porträtterande landsbygden, det perifera och marginella är betydligt färre och snävare än de som får stå för centrumet och stadsrummet; dessa bilder verkar 15 Linnéa Sjödin, Lite som i Frozen, Provins, (3), 2015, s

20 framförallt i egenskap av att upprätthålla en tydlig tudelning av de två platserna, göra dem till varandras motpoler på så vis att de ständigt reproducerar förståelsen av varandra som motsatta men också beroende av varandra för att kunna hävda sin annorlundahet. ( ) Landsbygden blir till som icke-stad, medan staden blir till som allt det landsbygden inte är. 16 BLICKEN Och så tänker jag på ordet världsvan. Van världen. Vilken värld pratar vi om då? Vi säger inte att en flykting är världsvan. Men typ Elin Kling, där snackar vi tjej på resande fot. Vart tipsar då såna tjejer en medsyster om att dra, vad håller detta världsvana ögonen på? Världen? Nej. Jag är fruktansvärt trött på blicken till det här globala medelklassperspektivet som kanske fattat att intersektionalitet är ett viktigt analysverktyg men konstant håller ute perspektivet stad som en del i en maktordning. 17 Citatet ovan är taget ur en text av regissör och producent Clara Bodén, i vilken hon reagerar starkt på framställningen av Norrland, och på vilket ansvar centraliserad media har i denna debatt idag. I hennes dokumentärfilmer försöker hon visa karaktärer långt bortom de schablonbilder vi är vana att se från Norrland, någonting hon menar till stor del saknas idag. Osynliggörandet de ger uttryck för önskar jag att någon pratat med mig om. Att geografisk plats kan vara del i en identitetskonstruktion och även i en maktordning. 18 Det är omöjligt att konstruktivt diskutera frågor om makt utan en intersektionell analys. Om jag inte hade varit en vit cis-person till exempel, hade förmodligen näst intill alla mötessituationer som jag idag upplever som jobbiga - där jag känner mig förminskad eller osedd, varit betydligt svårare och inneburit många större och fler såväl inre som yttre konflikter. Situationen med mannen på kontoret är inget undantag. Attacken hade slagit Linnea Isberg, Om en plats - ett teoretiskt flicknarrativ, Provins, (3), 2015, s. 58 Clara Bodén, Hur börjar en decentraliserad revolution?, (3), 2015, s. 65 ibid. s

21 till på många fler fronter. Detta gäller alla situationer vi befinner oss i, och det är enormt viktigt att förstå sig på just tolkningsföreträde - inte bara mellan olika kön, utan också andra grupper som på ett eller annat sätt har olika typer av - eller saknar, privilegier. Intersektionalitet innebär att undvika att isolera exempelvis en genusfråga till något som enbart handlar om kön. En ensam maktstruktur går inte att förstå och analysera isolerad från andra maktstrukturer. 19 Att diskutera härskartekniker såväl som maktordningar går inte att göra på isolerade öar. Samma regler gäller givetvis i denna text. Tidigare har jag beskrivit det som en cocktail av maktordningar, och det kanske är slarviga ordval; jag vill inte skoja bort betydelsen av ett intersektionellt analysverktyg. Kvinnor är i ett patriarkat underordnade män, men cis-kvinnor är överordnade kvinnor som är transpersoner exempelvis, vita kvinnor överordnade icke-vita kvinnor som strukturerna ser ut idag. Klass, funktionsvariation, och många andra aspekter spelar också roll - även om det kanske är lätt att glömma när en tänker att t.ex. en mötessituation primärt är yrkesrelaterad, och därför bör handla om positionshierarki inom ett företag eller en institution. Detta gäller både för situationen med mitt möte med mannen på kontoret, och i mina möten med personerna som lever i byn i Västerbottens inland. Vikten av att stad, eller kanske geografisk plats, ska vara en självklar del av detta intersektionella analysverktyg uttrycker Bodén tydligt, och jag håller med henne. Kanske är det inte så svårt att komma ihåg att stad är en del av en maktordning när en själv inte vuxit upp i en storstad, men som dokumentärfilmare är blicken a och o, och blicken blir lätt påverkad och förändras konstant baserat på vad en matas med för intryck, och på var en själv är i livet, i landet, i världen. Det är helt enkelt lättare att göra fel 20 skriver Lisa och Sophia Josephson om att balansera mellan klyscha och verklighet i dokumentärt filmberättande om Norrland. Vi upplever att många i filmbranschen är väl medvetna om strukturerna som råder, om stereotyperna och exotifieringen. Men i stället för att ifrågasätta och utmana så väljer man ofta att spela på detta, eftersom de beprövade och givna rollerna visat sig vara en inkomstsäkrare Swedish Secretariat for Gender Research, Intersectionality, intersectionality/ Lisa och Sophia Josephson, Hur börjar en decentraliserad revolution?, Provins, (3), 2015, s. 65 ibid. s

22 CULTIVATING THE IMAGINATION Kanske kan vi med hjälp av vår inlevelseförmåga träna oss bort från stereotyper och schabloner? Genom fantasin kan vi sätta oss in i andra människors liv och upplevelser. Vi måste kunna föreställa oss hur livet ser ut för dem, oberoende klass, trosuppfattning, kön eller etnicitet exempelvis, för att skapa större förståelse för våra medmänniskor. I väldigt stora drag; om vi ska kunna fatta demokratiska beslut, måste vi påminna oss om att de besluten innefattar och berör även våra meningsmotståndare. 22 Det skriver Martha Nussbaum i en artikel i New York Times, i vilken hon beskriver hur nedskärningar av humaniora i utbildningsvärlden skadar både business och demokratin. Fantasin är ett mäktigt redskap, om den vårdas väl. Men detta gäller inte bara för de stora, politiska besluten på global eller nationell nivå. Det gäller också på ett mer småskaligt, professionellt plan. Som regissör fattar en beslut för andra, även om människor i crew eller karaktärer alltid har en egen vilja och mandat att säga nej. Förhoppningsvis är ens crew aldrig ens meningsmotståndare på det sättet! Men förmågan att sätta sig in gör att de etiska beslut en fattar som dokumentärfilmsregissör - under hela filmprocessen, blir mer motiverade och nyanserade. Jag är medveten om att en del av varför min nyfikenhet på denna by har växt, är för att jag tycker att personerna är spännande, unika - kanske till och med på något vrickat sätt exotiska. Deras beslut speglar inte samhällstrenden av urbanisering och deras livs- och yrkesval har på många sätt styrts av starka, konservativa värderingar och traditioner. De älskar platsen och menar att den är oerhört rik, men det är lätt för en utomstående att tänka att där knappt finns någonting alls. Jag vill tro att jag inte kommer att vidareföra denna exotiserande gestaltning, eller ett gestaltande i vilket jag utnyttjar min makt på ett sätt som skadar. Men, så länge fördomarna leder till frågeställningar, triggar nyfikenhet och öppnar upp för att få dem bekräftade eller omdefinierade, är de kanske inte så farliga. Omdömet ställs på speciellt svåra prov. Hur gör vi för att bedöma vad som egentligen gäller för situationen, när varken situationen eller samhället som omfamnar den är statisk? 22 Martha Nussbaum, Cultivating the Imagination, The New York Times, 2010,

23 Vad är det för verktyg som vi behöver för att kunna navigera nya, föränderliga vatten, gång efter gång? Vi måste fortsätta att slipa på vår urskillningsförmåga, för den kräver förståelse för en omgivning som är i ständig förändring. I Cultivating Humanity menar Martha Nussbaum att genom att vi tränar vår narrative imagination bidrar det till att utveckla oss som demokratiska medborgare. Hon argumenterar för att litteratur och filosofi; Sokrates självrannsakan, är redskap för att vårda och träna vår fantasiförmåga. Becoming an educated citizen means learning a lot of facts and mastering techniques of reasoning. But it means something more. It means how to be a human being capable of love and imagination. 23 Fantasi, empati och kärlek är nödvändiga för att vi ska kunna sätta oss in i andra människors situationer eller positioner. I Love s Knowledge beskriver Nussbaum hur det rationella beslutet måste ackompanjeras av ens egen erfarenhet eller andra personers berättelser om sina erfarenheter, och hon argumenterar för att det är här som bland annat skönlitteratur och historia spelar stor roll. Det blir en övning i överläggande, verktyg för att kunna sätta sig in i andra personers situationer bättre. Det är betydelsefullt att värna om fantasiförmågan, att inte luras att tro att den rationella vägen alltid är den mest rätta vägen att gå - åtminstone inte att bara lyda denna algoritm. Hon jämför finstämt övervägande med musikalisk improvisation, där det som betyder mest är flexibilitet, lyhördhet, och en öppenhet mot det externa - att lyda en algoritm är inte bara otillräckligt i sammanhanget, utan även ett tecken på omognad och svaghet. It is possible to play a jazz solo from a score, making minor alterations for the particular nature of one s instrument. The question is, who would do this, and why? 24 Det finns likheter mellan alla typer av maktstrukturer och -missbruk. Mycket handlar om att inte ha förförståelse om vad situationen en är i faktiskt betyder för en själv och den eller de andra. Det finns mängder av saker vi kan ta med oss och lära oss av våra olika erfarenheter av maktordningar, som verktyg för att hantera och navigera nya situationer av motstånd eller okunskap. 23 Martha Nussbaum, Cultivating humanity, A classical defence of reform in liberal education, Harvard University Press, Cambridge, 1998, s Martha Nussbaum, Love s Knowledge, Oxford University Press, New York, 1990, s

24 Det var intuitivt, beslutet att inte släppa mannens blick där på kontoret. Men i mötessituationer med personerna i byn känner jag inte av någon instinktiv beslutsamhet, ingen magkänsla som övertygar mig om att jag gör rätt. Ingen inre intuitiv kompass. Kanske handlar det om att makten har skiftat? Att jag var i underläge på kontoret, och även om situationerna är väldigt olika varandra, har jag mer av makten som filmare när jag nu pratar med mina karaktärer. Våra erfarenheter som ligger till grund för vår intuition - allt liksom kulminerar och vi agerar på känsla. Men vi tränas oftare att hantera situationer i vilka vi möter motstånd, tävlar om makten i rollen som knekten i Skjervheims exempel. 25 Därför kanske det till och med kan kännas tryggare att vara i underläge ibland. Det är spelplanen vi åtminstone är vana att vistas på, skulle vi råka sparka för hårt sparkar vi i alla fall uppåt. Hur mycket av vår intuition påverkas av våra fördomar? ATT TALA MED FÖRTRYCKARENS SPRÅK Om Berit Ås har rätt i att den enda vägen till makt i patriarkatet är med patriarkatets redskap och metoder - och att språket är vårt vassaste vapen för att stå på oss och förbereda oss för olika situationer som är svåra eller attackerande, tror jag att språket är en game changer även i andra situationer av makt, i vilka mötet inte är förutsättningslöst. Detsamma gäller för språket vi använder om glesbygden. Så ofta beskrivs platser med kolonisatörens språk. Platser skildras som ett främmande land, idén om det folktomma Norrland storstadsbor åker till som på safari. Inte heller jag klarar av tystnaden. Radion står på. Och under dagarna börjar jag uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll. 26 skriver Jack Hildén i den kritiserade artikeln Missanpassad i Missenträsk för några år sedan, vilken skakade liv i debatten om land vs stad, och koloniala bilder, igen. Han beskriver sin resa till en liten by för att skriva på ett manus i Sara Lidmans gamla villa under påsken. Med ett sådant här språk Hans Skjervheim, Deltagare och åskådare, Uppsala 1971, s Jack Hildén, Missanpassad i Missenträsk, Aftonbladet, 2015, a/l1rv9m/missanpassad-i-missentrask 23

25 görs antaganden om människor på landsbygden, antaganden om att de skulle vara alkoholiserade homofober, rasister, dumma, utan mål. Ingen som stannar kvar" kan möjligtvis ha ett mål. Hildén beskriver en skidtur i sitt avslutande stycke i samma artikel; Jag är van vid att vara på väg mot något, att rörelser alltid har ett mål. I denna artikel kanske Hildéns mål är att driva med sig själv i egenskap av stockholmaren, men han fäller sig själv; vi läser den utifrån givna makthierarkier där han värderas högre än personerna som lever där, där han värderas högre än platsen i sig. Författaren och kulturjournalisten Elin Grelsson Almestad diskuterar i ett essäistisk artikel hur en kan skriva om sina platser utan att kapitalisera på dem, och om att hon vill göra dessa platser rättvisa. I texten drar hon paralleller till Silvia Avallones skildring av unga återvändare till de små nord-italienska byarna i romanen Marina Bellezza, och Édouard Louis Göra sig kvitt Eddy Bellegueule - en självbiografisk skildring av Louis egen uppväxt och flytt (flykt) från norra Frankrikes inskränkthet, hans uppväxtmiljö i en liten industristad dominerad av social utsatthet och fattigdom. Louis fick mycket kritik för att sparka på den som redan ligger, när en del kritiker menade att han saknade klassperspektiv i sin berättelse om industristaden. Kärlek kanske inte bäst uttrycks genom hyllningar, svarade Louis, utan genom rättvisa. Väl medveten om dilemmat med att tala på förtryckarens språk försökte han skapa en så sann bild som möjligt. 27 Grelsson Almestad skriver som sagt att hon, i sitt skrivande, vill göra platserna hon beskriver rättvisa. Hon beskriver att gemensamt för Avallone och Louis är att de, även om de kanske beskriver platser med förtryckarens språk, i grunden riktar kritiken någon annanstans. Mot stater som slutat prata om klass, eller mot ett land drabbat av ekonomisk kris och som distraherar den yngre generationen med Idol-drömmar och bekräftelse-jakt i ett Berlusconi-samhälle. Grelsson Almestad avslutar, Deras platser har inte uppstått av sig själva, utan är också en spegel av den politiska verkligheten. De må tala med förtryckarens språk, men de glömmer aldrig vem som är förtryckaren. Skildringar av platser utanför maktens centrum kräver den sortens blick. Att avkolonisera språket är att placera kritiken där den hör hemma. 28 Språket är inom filmiskt berättande något som jag Elin Grelsson Almestad, Att gestalta det perifera, Provins, (3), 2015, s. 55 ibid. s

26 ser mer som gestaltning. Hur vi berättar om en plats speglar det samtida politiska landskapet, och hur historian inom genren där liknande berättelser berättats ser ut. Återigen spelar medvetenheten om med vilket språk vi berättar, med vilka verktyg och formgrepp vi väljer, enormt stor roll. Vad gäller språket - att kunna sätta ord på känslor, beteenden och händelser, finns det en skillnad i vad det har för betydelse för situationerna jag beskrivit i denna text. I mötet med mannen på kontoret var jag ensam. Jag agerade instinktivt, baserat på tidigare erfarenheter, och satte först efteråt ord på varför jag gjorde som jag gjorde. Jag skulle göra om det idag igen, utan tvekan, för med orden kan jag nu beskriva och ge värde åt min handling redan innan den sker. I en mötessituation där jag har makt, innebär den medvetenhet som jag tidigare diskuterat, att språket vidgas till allt som händer innan, under och efter mötessituationen. Det kanske inte handlar om att vara från en plats, eller att ha varit i en annan persons kropp, erfarenheten behöver kanske inte vara så nära en själv, som det handlar om att agera med medvetenhet. Medvetenheten som kommer ur att vi tränar vår urskillningsförmåga, att vi vårdar vår fantasi, att vi lyssnar och är öppna för att få våra fördomar krossade, förändrade. När vi sätter ord på känslor, ger vi dem betydelse. Nussbaum skriver i Love s Knowledge : As for the emotions, Aristotle notoriously restores them to the central place in morality from which Plato had banished them. He holds that the truly good person will not only act well but also feel the appropriate emotions about what he or she chooses. Not only correct motivation and motivational feelings but also correct reactive or responsive feelings are constitutive of this person's virtue or goodness. 29 På samma sätt som det förutsättningslösa i denna essä snabbt avlöste ordet jämlikt, kanske en god människa kan ersättas av en medveten sådan. I ett landskap som geografiskt, kulturellt, globalt och politiskt är i ständig förändring måste vi också vara det. 29 Martha Nussbaum, Love s Knowledge, Oxford University Press, New York, 1990, s

27 INSPELNINGEN Med många frågor kvar att besvara går jag hastigt in i inspelning av Hemmavid, filmen om Vormsele. Tillgänglighet till karaktärer begränsades plötsligt och det är nu eller aldrig. I sista minut har jag, med mycket hjälp från min producent bildat ett litet men otroligt kompetent och snällt crew. Alla är från Norrland, en av dem bor som jag i Stockholm. Jag har spenderat så mycket tid på att tänka på hur jag ska hantera maktpositionen, att jag nu när jag reflekterar över inspelningen och processen, inser att vi i teamet aldrig egentligen hade ett samtal om detta. Jag pratade visserligen många gånger med producenten och fotografen om hur vi ska porträttera dessa personer respektfullt och förhoppningsvis med djup - inte falla in i klassiska stereotyper, varken om kvinnor eller om människor i glesbygden. Kanske var dumt att inte ha det samtalet? Kanske litade jag bara på känslan av gruppen, att de alla har lång erfarenhet av dessa frågor jag under ett sådant samtal i så fall skulle bolla. Kanske var jag bara så stressad inför hur inspelningen skulle gå, att jag hade för många tankar snurrandes i huvudet. Men, saken är ju den att de alla liksom jag har personlig erfarenhet av ett norrländskt perspektiv. Betyder det då att jag inte behövde ha det där samtalet? Vi har just avslutat en inspelningsdag, ätit middag och snackat lite. Det är en vacker kväll, och vi går ner mot älven, tänder en brasa i hembygdsgårdens eldstad. Vi ska grilla korv. Solnedgången glittrar mellan tallarna och över vattnet som rör sig sakta. Små prickar av guld, kanske står de ut mer på grund av de hundratals små grå prickarna i luften, de som är mygg. Fler än någon av oss någonsin upplevt - och då har fotografen jobbat på fjällen under inspelningen av Amanda Kernells Sameblod! Vi bestämmer oss för att hämta kameran och ta lite kvällsbilder, de blir obeskrivligt vackra - och mitt i allt det här brister producenten ut i en besvärad men samtidigt nästan förälskad suck och ett litet leende. Alltsååå, vi har väl sagt nej till sån här.. naturromantik.. Vi alla vet ju det. Vi vet att vi inte vill spela på drabbande naturbilder om det går före själva berättelsen vi berättar. Vi skrattar lite åt att vi ändå vill ta bara några bilder till, vilket vi gör, innan vi går tillbaka till brasan. Vi kan liksom inte hålla oss. Myggen äter upp oss, och snart går vi och lägger oss för att orka med nästa inspelningsdag. 26

28 Fastän filmen handlar om en plats, och att denna geografiska plats är knytpunkten i berättelsen, är det dessa beslut om bildspråk, språk, som beskriver gles- och landsbygd som en inte får glömma bort. Språket är lätt att missbruka, och språket i sig har kraft. Tidigare i denna text har jag citerat Lisa och Sophia Josephson; Det är helt enkelt lättare att göra fel ( ) Vi upplever att många i filmbranschen är väl medvetna om strukturerna som råder, om stereotyperna och exotifieringen. Men i stället för att ifrågasätta och utmana så väljer man ofta att spela på detta, eftersom de beprövade och givna rollerna visat sig vara en inkomstsäkrare. 30 Hur vet en att en gjort fel, om det nu har hänt? Hur mycket kan jag läsa mig till svaret på den frågan, och hur mycket avgörs det av mina egna erfarenheter? Jag tror inte att det är ett svar jag egentligen kan läsa mig till. Och om det då är något som baseras på min erfarenhet, hur kan jag då veta säkert när min erfarenhet är tillräckligt stor? Jag vet förefaller nämligen att beskriva en omständighet som garanterar det man vet som ett faktum. Vad man alltid glömmer är trycket Jag trodde att jag visste det. 31 Det här att veta säkert. Kanske är det önskan om ett rätt och ett fel, något statiskt, lätt att fatta. I en värld där inget av detta är vidare stillastående alls. Jobbigt! Det innebär att varje gång jag fattar ett beslut om filmen, till exempel, är det ett beslut jag måste kunna stå bakom och förklara om någon skulle ifrågasätta det. Jag måste kunna stå till svars varje gång någon ifrågasätter, jag måste ha tänkt igenom det jag gör, måste tro på det jag gör. Och måste vara öppen för att inte heller jag är statisk. Jag flyter mellan bättre och sämre beslut, mellan mer eller mindre modiga projekt. Lättare sagt än gjort att vara bekväm i den situationen; bara att skriva de orden här får mig att känna mig rätt högtravande! Men om insikterna omvandlas till en metod, då kanske mitt högtravande tonas ner en aning. En analysmetod i situationer där maktbalansen är ojämn, ett sätt att träna sin magkänsla, göra Lisa och Sophia Josephson, Hur börjar en decentraliserad revolution?, Provins, (3), 2015, s.65 Ludwig Wittgenstein, Om visshet, Doxa Press, Lund, 1981, (Basil Blackwell, Oxford 1969) s.10 27

29 den mer välgrundad i tidigare erfarenheter. Det handlar om tillit. Inte bara min tillit till teamet i en situation där vi med ljud och bild ska gestalta något som lätt kan bli exotiserande. Inte enbart tillit till min egen magkänsla, den som kommer ur att jag reflekterat över situationen långt innan, felsökt och analyserat. Intuitionen som stammar ur att jag levt en version av detta, att jag delar en förkroppsligad erfarenhet med både karaktärer som kollegor. Analysmetoden blir till som användandet av ett ständigt växande vokabulär, intuitionen är detta vokabulär förkroppsligad. Den här samlingen av erfarenheter som ger en trygghet. Tryggheten och tilliten mellan mig och karaktärerna i filmen är ett förtroende som är stort att förvalta. ISABELLE Stora känslor tog plats under dagarna vi filmade med karaktärerna. De var alla positiva, hjälpsamma, hade enormt med tålamod - men också tillräckligt med tid avsatt till detta. Ett par veckor innan inspelningen ringer en av karaktärerna, Isabelle, mig. Vi har vid denna tidpunkt gjort många långa intervjuer och jag har alltid varit öppen med att vi kommer att välja ut ett eller flera minnen tillsammans, som har att göra med varför hon valt denna plats, som vi därefter kommer att iscensätta med henne i rollen som sig själv. Vi har pratat på djupet om många smärtande delar av hennes liv, och jag får en stark känsla av att hon litar på mig. Men det är inte utan att jag slås av en liten oro när hon ringer, över att något ska ha gått fel, missförståtts, eller att hon helt enkelt ångrat sig och inte längre vill vara med. Men så är inte fallet. Jag vet inte varför jag inte sagt det till dig tidigare, men jag vet vilken scen jag vill filma. Jag tänker såhär, att när jag ska göra nånting så ska jag göra det genuint - och det här är det mest ärliga sanningen till varför jag bor i Vormsele nu. Hon berättar om hur hon, när hon är kring 25 år gammal, blir gravid med sin dåvarande partner. Det ger henne en helt ny känsla av hopp, och en vilja att bygga en framtid tillsammans med partnern och med det kommande barnet. Hennes pappa erbjuder henne att flytta tillbaka till huset där hon växt upp, och att han då kan leta lägenhet i Lycksele 28

30 där Isabelle bott de senaste åren - även om det gör honom väldigt sorgsen. Hela hans identitet finns ju i byn. Isabelle tackar ja, trots att hon förstår att det är en stor uppoffring pappan gör för henne och hennes växande familj. Hon och mannen börjar processen att flytta hem till byn. De köper bebiskläder, letar efter gamla träsängar som Isabelles farföräldrar sovit i när de var små. Men, Isabelle får ett missfall. Några traumatiska veckor av att vänta på att det döda barnet ska komma ut naturligt passerar, och Isabelles liv är otroligt mörkt. Förhållandet tar långsamt slut efter traumat, och Isabelle tänker att platsen Vormsele - hemmet - som symboliserat framtidshopp och familjedrömmar, omöjligt kan vara rätt för henne nu. Det blir en påminnelse om vad som kunde ha varit, allt som nu slagits i spillror. Men så, när hon en dag går ner och sätter sig vid kojan hon för länge sedan byggt med sin pappa vid älven för en stunds avskildhet och för att bara vara med naturen, sköljs hon över en känsla av tillhörighet och trygghet. Platsen betyder mer för henne än det den symboliserat i framtidsplanen; den står för bestående känslor och en värme, trygghet. Det finns ingen annan plats i världen hon kan tänka sig att bo på än här. Det är denna scen som hon vill filma, det är denna händelse som besvarar frågan jag ställt henne så många gånger, om varför Vormsele. Hennes telefonsamtal betydde väldigt mycket på ett personligt plan, och påverkade såklart också själva produktionen. Men viktigast var just att hon ringde mig! Hon hade tänkt till, och ville nu att detta skulle bli en del av hennes berättelse i denna film. Hon var allt annat än passiv, hon tog kontroll. Jag hoppas att detta är en bekräftelse på att min medvetenhet genomgående under förproduktion, research och casting har gett resultat i form av tillit. Att hon känner sig trygg med att vara en aktiv deltagare snarare än ett passivt objekt vilket jag ber göra olika saker för att det ska bli en film över huvud taget. Detta är förstås inget kvitto på att jag framöver alltid kommer att kunna skapa denna känsla stävande mot en maktbalans, långt ifrån, men i denna specifika situation tror jag att det visar på något i den riktningen. Jag kanske har lagt till några ord i mitt vokabulär. Det går ju inte att veta säkert, då ingenting är antingen eller, men jag tror att jag genom att försöka tänka och tänka och tänka, kopplade på min intuition bättre, och lärde mig att lita på den mer. Jag tror att denna säkerhet i mig själv skapar en trygg plats för både mig och Isabelle, och de andra karaktärerna för den delen. Om en regissör, och speciellt i den 29

31 dokumentära genren, velar och vacklar i beslut som den har ansvar över att fatta och sedan stå upp för, skapar det osäkerhet på inspelningsplatsen eller under exempelvis en intervju. Jag tror att min genuina nyfikenhet och vilja att berätta något om Isabelle, gav henne just det intrycket; att jag genuint var intresserad, ville veta, inte bara för filmen. Och då skrämde jag inte heller bort henne, utan skapade en plats på vilken vi kunde samarbeta. Hur blev situationen med Isabelle så trygg? Jag tänker mycket på min maktposition, och gjorde det under lång tid innan jag påbörjade filminspelningen. Även under den ältade jag mitt beteende och min roll. Jag gav inte alltid all information jag hade, även om jag hade som målbild att alltid arbeta transparent - jag tror att detta har med beslutsfattande och trygghetsskapande att göra. Att en regissör verkar trygg i sin roll, även om den kanske sällan är säker, är något som i alla fall jag skulle vilja ha signalerat av regissören om jag skulle dela med mig av en bit av mitt liv på film! Jag har principiellt alltid varit helt öppen och tydlig med mina intentioner för filmen, med metoden iscensättning, att inte alla jag intervjuar kommer att kunna vara med i filmen i slutet, osv. Jag har alltid sagt att om de känner eller tänker någonting, att de då ska dela med sig av det till mig. Jag vill att de ska känna sig hörda och sedda - och jag menade det varje gång jag sa det. Jag längtade efter att de skulle säga något! Och då de gjorde det, så tydligt i telefonsamtalet från Isabelle till exempel, är det självklart att jag blir glad över att jag ju faktiskt lyckats med det jag eftersträvade. Tillit och trygghet. Filmen hade inte blivit densamma om vi inte lyckats skapa denna trygga känsla och plats. Det är att slå in öppna dörrar i dokumentärvärlden att stressa vikten av förtroende från en karaktär för att skapa access. Men går det att ta fram eller samla kunskap om hur vi skapar denna bubbla? Alla människor är olika, alla behöver olika saker för att känna sig trygga, och det går inte att säga att ett sätt är mer rätt än ett annat. Men frågorna är inte isolerade från varandra, alla situationer ur verkligheten är komplexa. 30

32 RUT Tillsammans med producenten och filmfotografen har vi bestämt att vi ska träffa Rut dagen innan inspelningen, för att berätta om hur mycket utrustning vi faktiskt kommer kånka in i hennes hus, vilka vi kommer att vara och hur filmandet kommer att gå till. Vi gör det för att Rut normalt sett är väldigt skeptisk till inspelningar och kameror. Hon har självklart redan gått med på att bli filmad, men vi är rädda att hon kanske blir skrämd av hur stor kameran faktiskt är, alla sladdar som sticker ut och får den att se utomjordisk ut, bland annat. Det är ju svårt för vem som helst att föreställa sig om en inte sett en kamera av det slaget förut. Vid köksbordet småpratar vi, men efter en liten stund blir Rut tyst och spänner ögonen i producenten. Claes Hedlund, gänglig med blond page och runda glasögon, har jag pratat om flera gånger med Rut. Jag har presenterat honom som snäll och väldigt duktig på det han gör, för det är han verkligen. Efter en lång, spänd tystnad: Är du snäll? frågar Rut. Hon kisar med ögonen som om hon kan koda av honom med någon slags röntgensyn. Kanske är det hennes egen intuition hon kopplar på, när hon nu försöker analysera honom. Efter en knapp timmes fika och samtal får vi alla godkänt, och Rut säger att hon ser fram emot den kommande dagen och dess äventyr. Under ett telefonsamtal med min mormor, som har en lång relation till Rut, skrattar hon förvånat till när jag berättar att jag under research-intervjuerna fick spela in hennes röst med bandare och ta bilder som referensmaterial! Jag fick inte ens ta en stillbild på henne när vi var ute på auktionsrunda för några år sedan! säger hon. Rut är drygt 80 år gammal och ganska sjuk. Hon blir sämre och sämre under våren, och veckan innan inspelningen åker hon in och ut på sjukhuset för prover och undersökningar. Jag frågar många gånger om hon fortfarande vill vara med i filmen, om hon orkar. Ja, det vill hon. Jag bedömer att hon inte skulle klara av att spela i mer krävande scener, och stryker idéer om att bland annat filma henne i det gamla kapellet, låta henne interagera med de andra två karaktärerna, och andra idéer som funnits från början. I stället får Rut bli fördjupningen av berättelsen. Hon symboliserar tradition och tid, genom att vara den omhändertagande och övervakande, tar hand om sig själv och andra. En knytpunkt kanske. Hon säger att det är viktigt att fler berättelser kommer från landsbygden, och kanske är det därför hon går 31

33 med på att bli filmad när hennes vän, min mormor, inte ens fick ta en bild bara som ett privat minne. Jag måste göra det tydligt för Rut att jag inte kommer att missbruka hennes förtroende. Anledningen till att hon gick med på att vara med tror jag är att kunna vara en aktiv del av den politiska frågan, vara med och gestalta det hon tycker att politikerna inte ser. Hon är inte med i filmen för att hjälpa mig göra en film", jag menar, vi känner inte varandra. Hon har intentioner med sitt deltagande på samma sätt som jag, och jag tror att det kan ligga något i att försöka sätta sig in i karaktärernas varför som hjälper att skapa den tillit och trygghet som behövs för att komma nära hjärtat, nära livet. Förstå alla intressen. Självklart kan dessa varför vara många olika samtidigt, politiska liksom personliga, kanske en önskan om en nyansering. Att bygga upp ett förtroende med Rut, är just en sådan komplex situation, där en förståelse för den politiska kontexten lägger grunden för den där obestämda och flytande tryggheten som inte har ett recept. Som inte är något som går att sätta i system. Likt Nussbaums tankar som tidigare citerats i denna text, det finns ingen poäng att försöka sätta något i system som får ett värde först när det kommer av erfarenhet som bygger och stärker intuitionen. It is possible to play a jazz solo from a score, making minor alterations for the particular nature of one s instrument. The question is, who would do this, and why? 32 Improvisationen förlorar sin kärna om den är inövad, repeteras i oändlighet. Men, om jag kan ta reda på att solot ska vara i en viss genre eller spelas i en speciell skala, förändrar det kvaliteten på solot. Hur väl det passar in i resten av låten. Om jag ska översätta en instruktionshandbok för en skruvdragare från ett språk till ett annat, måste jag först skaffa mig ett tekniskt terminologi, även om jag i många andra avseenden är helt flytande på språket i fråga. För att Rut ska lita på mig behöver jag förstå världen runt om henne, hennes anledningar till varför hon går med på att medverka i filmen, och sätta mig in i hur det kan påverka henne sen. Bubblan som skapades med Rut tror jag gjordes för att jag tagit mig tid att försöka förstå den komplicerade sammanflätning av brännpunkter, gnistor och sår runt om henne. 32 Martha Nussbaum, Love s Knowledge, Oxford University Press, New York, 1990, s

34 Jag tror också på att göra människorna, karaktärerna i produktionen, medverkande i processen. Inte heller här går det att säga att det endast är på ett sätt en kan göra rätt. Under mitt arbete med denna film informerade jag personerna om mina intentioner och planer med filmen redan från början av reserarcharbetet, jag bad dem senare om att dela med sig av specifika händelser som relaterar till platsen, de skådespelar själva i scenerna de varit med och valt ut, och vi samtalade såklart under inspelningen om hur det känns, om vad som fungerar för dem och vad som inte gör det. KATHARINA Katharina kommer från Berlin, och efter många år i storstan bestämmer hon och hennes brittiska man sig för att spendera en vinter i ett snöigt Norrland. Komma bort lite. Katharina tittar på en karta över norra Norrland och hittar en liten ort; Lycksele. Hon, efter att ha lärt sig några få ord på svenska, tänker Lycksele? Lycka? Dit måste vi!. Därefter ringer hon upp den lokala turistinformationen och frågar om det finns något ställe i området nära Lycksele som kan tänkas hyra ut ett hus, och blir snabbt sammanförd med en kvinna i Vormsele. De får hyra lägenheten som ligger på ovanvåningen i hembygdsgården över vintern. Innan de tre planerade vintermånaderna var över, hade de köpt huset intill hembygdsgården. Där har de nu bott i närmare sju år. Hon beskriver känslan av att anlända på platsen som något ur en saga. Eller ur en idé, kanske. Trähusen med de vita knutarna, myggen, naturen. Det blir en stor skillnad mot Berlin där de tidigare bott, men Katharina berättar hur det påminner lite om hur alla kiez där liksom skapar sin egen kultur och gemenskap. I Vormsele är Katharina engagerad i hembygdsgårdens arbete med den årliga mässan, hon bakar fikabröd när det är hennes tur, och hjälper grannen skotta ibland. Men, säger hon, hon försöker hålla sig ifrån skvaller och byns interna och nedärvda mellanmänskliga draman. Det är första gången jag hör något som talar för att det skulle finnas problem eller hierarkier i byn, ironiskt nog från personen som uttryckt inte vill sprida rykten! Jag luskar, och det framkommer att vissa personer som bor i byn har slutat hälsa på varandra - och främst en person. Hon kommer från Göteborg, och flyttade till byn efter att hon träffat en karl därifrån när hon bara var 33

35 sexton år gammal. Hon har pendlat fram och tillbaka, men flyttade permanent till Vormsele för bara arton år sedan, och den göteborgska dialekten är tydlig när jag senare intervjuar henne. Även hon berättar att vissa helt enkelt har slutat hälsa. Långt ifrån alla, men vissa. Några som tidigare hälsat, men aktivt slutat svara på hennes försök från gårdsgränsen. Är det dialekten? Är det att hon sällan tar sig ur huset, på grund av en livslång sjukskrivning? Är det för att mannen hon blivit kär i var trolovad en annan då de först möttes? Johan Asplund skriver i sin essä Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet att det att sluta hälsa på sin granne är ett absolut maktutövande. Den sociala responsiviteten som han talar om i texten beskriver exakt händelseförloppet som göteborgskan upplevde. Asplund skriver att två eller flera personer bekräftar varandras existens genom att deras reaktioner är äkta gensvar på den andres, i ett växelspel. Vidare skriver Asplund att detta beteende, det socialt responsiva, kännetecknas av rollövertaganden - att den ena gör vad den andra annars skulle ha gjort, som om vi fyller i varandras meningar, eller hälsar med jämlik investering. 33 Asplund skriver att vi generellt sett inte är medvetna om hur vi beter oss i en hälsningsceremoni, då det verkar falla sig så naturligt för oss, och den kan ju vara över på bara någon sekund - men ändå är den fullpackad av sociala normer och beteenden. Om en person inte svarar (Asplund tar upp exemplet att du åker tåg, hälsar på främlingen som sitter intill dig, men den väljer att inte svara) - känner du dig mest troligt dum. Dum, så som etymologiskt betyder stum snarare än ointelligent. 34 Du har blivit förstummad av den andre. Det innebär att personen förnekat dig, men du har därmed också förlorat möjligheten att erkänna och bejaka den personen, det är alltså något som går förlorat för båda parter om en person drar sig ur denna sociala överenskommelse. Det är alltså ett ömsesidigt spel. Det begränsas inte till att avstå att samtala, Asplund beskriver hur det lika väl kan ta sig yttring i asocial pratsamhet. 35 Inte att förväxla med den nervöst pratsamma, men en 33 Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet, Bokförlaget Korpen, Göteborg, 1998, s ibid. s.13 ibid. s.38 34

36 person som kan hålla låda utan någon som helst vilja att få svar eller påstående bemötta, utan pratar för att fylla luften - kanske för att ta kontroll över mötet, äga makten. En viss ordföljd uttrycker en viss bestämd kommunikatorisk avsikt. Om det inte spelar någon roll vad vi säger - eller att vi över huvud taget säger någonting - så spelar det heller ingen roll hur vi säger det vi säger. Varför skulle jag ordna mina ord så att de bildar en frågesats om inte för att få min fråga besvarad? Varför skulle jag påstå någonting om inte för att få mitt påstående på ett eller annat sätt bemött? Konfronteras jag med asocial responslöshet blockeras mina frågor och påståenden redan i formuleringsögonblicket. Grammatiken blir verkningslös. 36 METODEN Att kunna sätta sig in i en annan persons liv eller situation, att träna och slipa sin fantasiförmåga, är relevant när jag tänker på metoden för filmen. Att använda sig av iscensättning är ett grepp många experimenterar med av olika anledningar, inte minst i dokumentärfilmsvärlden. I vår film blir det delvis en estetik, något som audiovisuellt påminner om fiktion och som kanske får den som tittar att fundera över dokumentären och det svåra med sanningsanspråk. Delvis leder metoden till en annan typ av inspelning, ett närmande och en nyfikenhet som tog plats redan i förproduktionen i stället för under inspelning. Dessutom upplever jag inte att jag hade kunnat berätta om lika subjektiva upplevelser i Vormsele med ett mer traditionellt grepp, exempelvis med filmade intervjuer. Traditionen och kulturen säger att här ska en inte uttala sig om något utanför sig själv. Jag frågade under intervjufasen flera personer om vad de tycker om byn, varpå de svarade något om hur de kände - men därefter snabbt la till att men det måste du fråga de andra om, jag kan inte säga hur de känner, det är ju bara jag..! fastän jag ju bara frågat om deras subjektiva åsikt. Jag ville därför testa att använda en annan metod att berätta, se om det kunde ge mer access till personer och deras känslor. När de var med och valde ut scener ur våra många intervjuer, när vi diskuterade inspelningen som på många sätt påminde om en fiktionsinspelning, blev det en konstgjord distans till karaktärernas egna 36 ibid. s.47 35

37 situationer - och genom distansen kom vi även ifrån viljan att ständigt spela säkert och då aldrig egentligen ta på sig en tydlig åsikt om platsen de delar. DET ÖMSESIDIGA OCH DET FÖRUTSÄTTNINGSLÖSA Jag kommer aldrig att förstå alla små spel och tidigare dispyter i Vormsele, men jag tror att jag kan lära mig av göteborgskans sorgliga exempel. Katharina ville inte vara en del av detta, så att hon alltid kan vara socialt responsiv och därmed aldrig försätta någon i situationen förminskad och hotad, och ville även inte ta ifrån någon möjligheten att bekräfta hennes existens. Inte heller skulle Isabelle eller Rut göra detta. Kan detta vara en egenskap som gör att de går med på att bli intervjuade, och så småningom går med på att delta i filmen? Och i en intervjusituation, i grammatiken och i sättet vi använder språket för att så att säga få ut någonting av intervjun? Dessa personer som värnar om gemenskapen i grannskapet, väljer sällan att prata om platsen i negativa ordalag. Men, genom att vi kastar om metoden och byter ut språket från en mer klassisk talking headintervju till en mindre klassisk iscensättning, tror jag att förutsättningarna öppnar upp mer. Inte heller upplever jag att personerna är rädda att säga fel då de vet att gestaltningen inte är lik den berättelse som dagstidningar delar. Filmandet var ett experiment för mig, men även för dem, och i detta förutsättningslösa möttes vi och kunde gå ifrån det vi var rädda för, allihopa. Mina rädslor att porträttera fel, gå in med för stort självförtroende och övertygelse att jag kunde navigera fritt, kunde jag också stundtals bortse från i ett experiment med en för mig ny form och metod. ÅTER TILL PLATSEN Under februari 2020 får jag frågan om att skriva en text om Vormsele och filminspelningen till tidskriften Provins, en norrländsk litterär tidskrift. Det är ett mycket hedrande uppdrag, och tacksamt för mig att i skrivandet om filmen & platsen återgå till den mer människonära berättelsen. Det blir ett sätt för mig att närma mig karaktärerna igen, och hjälper mig att sortera tankarna något i den pågående klipprocessen. 36

38 37

39 38

40 39

41 40