En krönika om Berlin i en tidning om den samma. Då är väl tanken att

Transkript

1

2 2 chefredaktörens ord: En krönika om Berlin i en tidning om den samma. Då är väl tanken att jag ska skriva en hyllning, berätta hur jag förälskade mig i staden och hur fantastiska alla kontrasterna är. Jag förväntas beskriva det underbara med att äta kebab varje dag under en hel vecka. Och förundras över hur kulturen gör det rimligt att dricka öl oavsett vilken dag eller tid det är. Men jag nöjer mig med att konstatera: en vecka med 18 andra unga människor, i en stor stad, blir bra oavsett. Det går ganska snabbt det där. Hur man går från ett gäng ingredienser till en deg. Vi har legat där, i skafferiet, hela vintern och tittat på varandra. Några andra har försökt hålla värmen i kylen. Men där, på ett gemensamt äventyr, vandrade vi plötsligt tillsammans på gatorna med pigga ögon. Våra armar följde en dirigents rörelsemönster när vi pekade ut alla spännande saker som vi såg. Någon sa åh, en annan shit, den tredje bara log. Vi upplevde något och vi gjorde det tillsammans. Den känslan är precis vad vi vill fånga i det här numret av Ziel: Berlin. Vi tar dig med till fotbollslaget där supportrarna är bredda att offra sitt blod, bokstavligt talat, för att bevara den gemenskap som läktaren skänker dem. I andra änden av den kulturella sammanhållningen lever rockentusiaster med sin musik dygnet runt på Berlins enda rockhostel. Precis som de svenskar som bor och jobbar i staden har en viss relation till varandra. Som liten väntade jag 364 dagar om året på att det skulle bli Kiviks marknad. Så länge behöver du inte vänta i Prenzlauer Berg. Varje söndag samlas flera tusen för att gå på marknad och umgås. Och vill man söka gemenskap i en annan kultur, långt från den tyska, finns den på en konstgjord strand mitt i smeten. Jag vet inte när och hur, men någon gång under veckan skars vi ut ur degen och knådades ihop till mindre bullar. Och mellan all gemenskap i denna tidning finns en kakbuffé av andra mer eller mindre unika saker som staden har att erbjuda. Vi gick från individer till en massa och blev mindre klumpar. Men det spelar inte roll, i en gemenskapens kontext är det inte antalet som räknas utan tillhörigheten. GUSTAV PERSSON Redaktionens bästa berlin-tips Ett disneyland för punkare 4-6 berlins matparadis 7 gemenskapens sandlåda 8-10 högt över taken på djävulens berg 11 sex GRATIS SEVÄRDHETER de Blöder för sitt lag Berlins största korvmage 19 den fria marknaden stadens röriga sida / mer än bara historia 23 GUSTAV PERSSON Leta upp närmaste bar. Beställ något du inte vet vad det är. Hoppas på en korv. Det är livet! JOHANNA TUWEZÉN Ät frukost på Café Morena i Kreuzberg. Den italienska tallriken är en ren och skär njutning. MARTIN HÖGQVIST Ta dig till baren och biografen Z. En liten undangömd oas ett stenkast från Friedrichstrasse. MALIN RINDVIK Besök det mysiga caféet Five Elephant Coffe & Cake. Gott kaffe med en härlig uteserveringsmiljö. JON MAUNO PETTERSSON Känn ingen stress. Berlin ligger nära, så om du inte hinner se allt du vill se - åk tillbaka. igen! de lever sina drömmar om att arbeta utomlands berlins fem bästa skivaffärer ANSVARIG UTGIVARE: STEFAN JOHANSSON TEL: ADRESS: LJUNGSKILE FOLKHÖGSKOLA, LJUNGSKILE 27 Foto: Viktor Papini

3 4 Ett Disneyland för anarkister och punkare 5 Välbesökt. Band som Sputnik, Yeah, Yeah, Yeahs, Looptroop och Royal Republic har alla bott på Rock N Roll Herberge. Under 80- och 90-talet var Kreuzberg en skyddad oas för alternativa människor. Men med senaste årens bostadsbrist och höjda hyror har stadsdelens identitet rubbats. Lyxbostäder och välbeställda personer håller långsamt på att ta över. I ett försök att gå tillbaka till rötterna finns vandrarhemmet Rock N Roll Herberge. Under några få sekunder sprids en söt lukt av marijuana. En fulltatuerad arm greppar tag i ett skummande ölstop och genom högtalaren sjunger Stiff Little F ingers om Barbed Wire Love. Klockan börjar närma sig elvasnåret och på Rock N Roll Herberge höjs temperaturen i takt med allt livligare diskussioner. Längs med de blodröda väggarna rör sig bargästerna hemtamt tillsammans med nyanlända nattgäster som för första gången är på besök i Kreuzberg och Berlin. Längre fram i den trånga baren står en 30- årig kvinna i svart armlös klänning och rödstripigt hår och beställer ytterligare en färgglad drink. Med fjäderprydd hatt och turkortet hjärter dam fäst i hattbandet söker hon med flackande blick av rummet efter bekanta ansikten. Sedan 2006 har Rock N Roll Herberge fungerat som en knutpunkt för artister på genomresa och alternativa människor i Kreuzberg. Ett ställe, som enligt ägarna Ela Hofmann och Linda Keitel, ska vara öppet för alla. Kreuzberg, och egentligen hela Berlin, har en väldigt anti-attityd gentemot turister. Därför vill vi skapa en plats där alla kan känna sig välkomna. Band, fans, vänner och turister ska ha möjlighet att hänga här. Det ska inte bara vara en pub för folket i Berlin, säger Ela med stort allvar i rösten. I en gammal läkarmottagning på Muskauer Strasse ligger baren och i närheten huserar också flera av stadens mest kända musikklubbar. I synnerhet SO36 som under 80-talet blev det stora centrumet för stadens punkscen och där det legendariska bandet Einstürzende Neubauten gjorde ett flertal berömda spelningar. Kontakten mellan klubbarna och Rock N Roll Herberge är väldigt god och det är inte sällan de byter tjänster med varandra. Ibland när klubbarna har band som spelar så ser de till att de bokar rum hos oss. Det händer även att de hör av sig när artister bara behöver låna en dusch efter spelningen, och det är aldrig några problem för oss. I utbyte får vi komma in när de anordnar sina spelningar. Det går dessutom alltid att ringa dem om vi skulle ha stökiga gäster som beter sig hotfullt, säger Ela, samtidigt som hon rättar till sin ettåriga son Anton i barnstolen bredvid. De båda har precis gjort plats vid ett av de röda små borden utanför baren tillsammans med kompanjonen Linda. Med hjärtlig ton pratar vännerna nästan i munnen på varandra samtidigt som solen tränger in över hustaken och gassar mot den spraymålade väggen prydd av rock sångarna Joe Strummer och Bon Scott. Längre ner på gatan cyklar en lätt överviktig medelålders man, med cylinder hatt och punkemblem på ryggen. När han får syn på Ela och Linda skiner han plötsligt upp i ett brett leende. På bara några sekunder har han parkerat sin cykel i höjd med bordet för att därefter formligen spotta ur sig komplimanger och vänliga undringar. När han efter en snabb pratstund sedan guppar vidare på cykeln tar det inte lång tid innan de börjar prata varmt om sina trogna stamgäster. Den coola grejen är att vi har många gäster som stöttar och säger ifrån mot folk som beter sig otrevligt mot oss. Och det gör att vi kan ha tjejer som jobbar själva här på kvällarna, säger Linda. Kreuzberg har under lång tid gjort sig känd för sitt rika kulturliv och ruffiga miljö. Människor med låg inkomst och varierad etnicitet har tillsammans skapat en stark enhet och gemenskap inom statsdelen. Men under de senaste åren har saker och ting börjat att se annorlunda ut. Allt fler höginkomsttagare väljer nu att flytta hit och sämre lottade får lämna sina hem till förmån för nya lyxbostäder. Kreuzberg är i dag den mest tätbefolkade statsdelen i Berlin och den på gående gentrifieringen fortsätter i allt snabbare takt. Ungefär människor bosätter sig i Berlin varje år. Det är verkligen skit att alla flyttar hit. Jag och min familj har länge sökt efter en trerumslägenhet men det är helt omöjligt att få tag på. Det är alltid tio personer före som anses bättre l ämpade, och när jag dyker upp med mina tatueringar är det kört direkt, säger Ela och visar upp sina utsmyckade armar. Hon fortsätter: Situationen har blivit mer och mer extrem de senaste fem åren och det är demonstrationer varje vecka mot de höga hyrorna. Det är allt från barnfamiljer, gamla damer och turkiska familjer till punkare och hipsters. Alla som har levt här en längre tid delar samma känsla. Det var en väldigt bra blandning av folk här innan men tyvärr ser Kreuzberg inte ut så längre. Det går allt mer mot den segrationen som finns i övriga samhället. Faktum är att hyrorna sedan 2000, på vissa håll, har höjts med 40 procent i Västra Berlin och Kreuzberg. Och musiklivet som alltid har kännetecknat området har påverkats av förändringarna. Enligt Ela är det många ny inflyttade som inte alls uppskattar det breda Undangömt. Vem som helst går inte förbi Muskauer Strasse och råkar upptäcka Rock N Roll Herberge. Ofta måste man veta om det sedan innan för att lyckas hitta. musikutbudet och platsen det tar. De som nyss har flyttat hit vill inte ha oljud och missbrukare som ränner omkring. Men vad de inte vet är att det alltid har funnits missbrukare och mycket musik i Kreuzberg. För tre eller fyra år sedan var det en granne till SO36 som började klaga över deras höga ljudvolym. Det har inte hänt en enda någon gång under de senaste 35 åren, men

4 6 nu har folk helt plötsligt börjat irritera sig. Samtidigt alldeles runt hörnet i parken vid Lausitzer Platz delar småbarns mammor och alkoholister utrymmet på parkbänkarna. Framför leker barnen glatt i sandlådan medan en man i sliten jeansjacka och cigg i mungipan skjuter en tom kundvagn över parkområdet. Runt om börjar lunch serveringarna sakta komma igång för dagen och fler över nattningsgäster anländer till Rock N Roll Herberge på Muskauer Strasse. På dörren välkomnas de av en stor skylt med texten: Nazis raus! Nazister stick! En inredningsdetalj som passar väl ihop med den anti-rasistgrupp som varje onsdag väljer att samlas här. Ända sedan Rock N Roll Herberges start 2006 har konceptet varit att skapa utrymme för den personliga kontakten där musiken inte ska överrösta en bra konversation. En idé som går ut på att återerövra den familjära och intima känslan som fanns i Kreuzberg under 80- och 90- talet. Även fast både Ela och Linda är för unga för att ha upplevt den tidsepoken har de ända en klar bild av hur det har förändrats. Under 90-talet var Kreuzberg ett Disneyland för anarkister och punkare. Alla kände varandra. På kvällarna kunde du komma hit och spela och hänga i övergivna byggnader. Ingen brydde sig om det. Och jag tror faktiskt att Berlin fortfarande har kvar lite av den attityden, att du kan göra vad du vill, säger Ela. Linda nickar instämmande och fyller i: Kanske speciellt när det gäller droger. Jag har nog aldrig hört talas om att någon har blivit gripen för att röka marijuana här. Dåligt rykte. Många tror att det är punkare som svinar och förstör, men det är helt fel. De är tvärtom alltid snälla och skötsamma, säger Ela. En hel matvärld på en gata Gillar du mat och promenader? Då är Oranienstrasse något för dig. Där möts en hel matvärld på en och samma gata. Allt ifrån klassikerna kebab och pizza till mexikansk och vietnamesisk mat. I hjärtat av Kreuzberg ligger Oranienstrasse, som inte ska förväxlas med Oranienburgerstrasse. På denna gatan finns det mat från världens alla hörn. Längs hela gatan står uteserveringarna på rad och matlukten osar. För en matfantast är detta som att komma till himmelriket. Det finns något som passar alla. För den som vill testa något nytt finns det vietnamesisk mat, grekisk mat och mexikansk mat. För den som hellre vill köra på ett säkert kort finns det kebab, pizza och hamburgare. Gatan är även ett ställe som bör besökas på kvällarna och nätterna, då nattlivet är väldigt rikt. Utöver den goda doften av mat som möter en, möts man lika mycket av avgaslukten. En av de större vägarna, Skalitzer Strasse, ligger nämligen precis bredvid. Där passerar bilar och bussar dagligen. För att enklast komma till Oranienstrasse tar man U-bahn till Görlitzer bahnhof. För den som hellre vill ta buss dit, passerar buss M29 längs Oranienstrasse. Malin Rindvik 7 Inifrån baren dunkar det till från ett fussball-spel medan några få stamgäster avslutar sina lunchmåltider till Johnny Cashs mörka stämma. En påtaglig lugn stämning ligger över den lite undangömda gatan som bara inom några timmar kommer att vakna till liv. Men att Rock N Roll Herberge i framtiden ska göra sig allt mer känt för allmänheten är något som de helst vill undvika, enligt Ela. Vi vill inte ha personer här som inte förstår konceptet. Speciellt inte turister från England som bara är här för att supa sig fulla. Därför gör vi ingen reklam. Istället sprids det från mun till mun. Vi får såklart slita hårt för varje euro. Men så länge vi tjänar tillräckligt för att ha råd med hyra och mat är det lugnt. Hade vi tjänat mer pengar hade det här blivit ett helt annat ställe. Det hade det tappat sin charm. Martin Högqvist En frizon för kända personer. Att springa på antingen Quentin Tarantino eller Frank Black (sångare i Pixies) är, enligt Linda (t.v) och Ela (t.h) ingen ovanlighet. Vem behöver Michelin när det finns Mustafas? Det krävs inte mycket för att upptäcka ett av Berlins bästa, kulinariska smultronställen. Du behöver inte boka bord flera veckor innan eller känna rätt människor. Det behöver inte kosta dig en dagslön eller halva ditt studiebidrag. Men om tid är pengar kan det bli ett dyrt besök. Om någon hade frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att köa i över en timme för att få köpa en kebab hade jag förmodligen skrattat till. En timme? För en kebab? Tack, men nej tack. Ingen kebab kan vara värd en timmes stående väntetid. Trodde jag. Det finns en kebabkiosk i stadsdelen Kreuzberg i Berlin där kötiden på förhand är helt orimlig, men i efterhand känns blygsam. För egentligen är en timmes stående kötid ganska magstarkt för en kebab. Snabbmat? frågar du. Kvalitet! svarar jag. Den här kebaben är väl värd sin väntan. En blandning av grillade grönsaker och potatisklyftor, fräsch sallad, tre olika såser och köttig kebab gör att det blir mer än bara en vanlig kebabrulle från en vanlig kebabkiosk. När du tar den första tuggan, och direkt blir positivt överraskad och nyfiken över en smakantydan av mynta, inser du att den här kebaben är speciell. Men visst tar det tid. Efter att ha ätit upp den prisvärda och tillika mättande kebaben kände jag att detta var ett lyckat besök men att det var första och sista gången. För ingen gillar en lång kö. Trots det stod jag där igen. Och igen. Plötsligt känns den svenska kebaben inte så attraktiv längre. Var? Mehringdamm 32, Berlin Jon Mauno Pettersson

5 8 Gemenskapens sandlåda Dov bas och släpig reggae. Tunnelbanegnissel och stress. En tio centimeter bred cementmur skiljer Europa från Afrika och Karibien. Ett steg förflyttar dig tusentals kilometer bort. En kultur så nära, men så långt borta. Solen pressar sig igenom molnen och lyser för en stund upp den lilla konstgjorda stranden mitt inne i Berlin. DJ:n i den lilla strandhyddan av bambu grabbar tag i en öl och låter musiken sköta sig själv. Av blicken att döma har han spelat hela natten. Ljudet från högtalarna svävar ut: förbi baren, över den fria strandytan, fångas upp av den graffitifyllda muren, och fortsätter förbi barnområdet, bort mot fotbollsplanen innan den försvinner ut i Berlin. En söt doft hänger i luften. Man behöver inte ha blivit undervisad av Albert Einstein vid Humboldt-universitetet några kilometer bort för att räkna ut från vilken växt den kommer. Det här är Tyskland. Det här är Afrika och Karibien. Det här är en lekplats utan åldersgräns. Det här är Young african arts market (Yaam) öppnade Yaam. Tanken var att skapa en kulturell fritidsgård för alla åldrar och nationaliteter. Yaam tog sin utgångspunkt från den afrikanska och jamaicanska kulturen. Därför byggdes allt upp likt en karibisk strand mitt i Berlin. Och den huvudsakliga musikstilen blev, inte helt oväntat, reggae. Målet var att skapa en plats för alla. En plats att ta det lugnt på, festa eller gå på konsert. Men också en plats för människor att vara kreativa, genom konst, musik eller idrott. Tanken var även att skapa en mötesplats åt unga som saknade alternativ. Lena Hess 19 år senare är platsen i och för sig ny, men allt är sig likt. Stranden finns där, trähyddorna andas fortfarande värme och reggaemusik ringar in stämningen. Grunden finns kvar, men Yaam har blivit så mycket mer. I dag är den lilla sandfyllda ytan mellan Spree och gränsen där muren tidigare skiljde öst från väst en välkänd och betydande plats. Lena Hess ler när hon blickar ut över Yaam s övre yta. Hon jobbar sedan åtta år som ansvarig för musikbiten och artistbokningar. När hon som 20-åring för första gången kom till Berlin för att besöka sin syster blev deras första stopp den då ganska okända konststranden. Storleksmässigt har det hänt väldigt mycket. På kontoret där jag jobbar, några kvarter bort, sitter 17 personer. Delar av Yaam har öppet året runt, men det är framför allt på sommaren som det händer grejer. Då anställer vi upp emot personer. Främst människor som är här privat i vanliga fall. Det är väldigt viktigt för oss att alla som jobbar här har en personlig relation till Yaam. Efter lite möda lyckas Lena till slut rota fram en påse tobak ur sin bruna tygväska och tappar fokus för en stund. Hon slickar noggrant längst upp på en bit papper, för med van hand ner pekfingret och Yaam är en alternativ multikulturell scen, som är en kontrast till de nya kommersiella nöjes centren och kontors byggnaderna. Och det är vad Berlin handlar om kontraster. tummen i påsen och greppar tag i en knippe tobak som hon varsamt strör ut över pappret. Hårt rullar hon ihop paketet, så att cigaretten blir smal som en pinne på en godisklubba. Ett djupt bloss senare lutar hon sig tillbaka på bänken och blåser ut. Minen avslöjar att det var det alldeles för länge sedan sist. Titta där borta, vid baren, där hänger du i en hängmatta eller sitter i en solstol och bara pratar. Behöver du action går du och gör musik, målar graffiti, skejtar, spelar fotboll eller något annat. Där borta, kidzcorner, där hänger barnen. Vi vill att alla ska kunna komma hit och ha det bra. Vi har en ansvarig som tar hand om barnen och ser till att de har kul. På sommaren kan det hänga 60 ungar där inne samtidigt. Paula Riester politiker Friedrichshain-Kreuzberg Yaam förknippas ofta med en bar, ett ställe där man festar och lyssnar på musik. En bild som de inte riktigt själv identifierar sig 9 : Gustav Persson Trendsättare. För Yaam var det självklart att anlägga en konstgjord strand när man öppnade Då var den unik i sitt slag. Nu, 19 år senare, är konstgjorda stränder inget ovanligt i Berlin.

6 10 Högt över taken på djävulens berg 11 Berlin är den ruinintresserades Mecka. Muren och kommunistdiktaturens fall har bidragit till att mängder av byggnader i dag står tomma. Som små historiska guldkorn. Ziel: Berlin gav sig ut för att besöka en gammal amerikansk spionstation. Engagerar folket. Sätten att rädda Yaam har varit många. Runt om i Berlin finns mängder mer klistermärken och graffiti som uttrycker sin önskan om att rädda verksamheten. Andra nöjer sig med att njuta av området och dess tillgångar in i det sista. Foto: Viktor Papini med, även om det inte går att förneka att en stor bar finns och att det ofta spelas konserter här. Nej, bilden man gärna vill visa är en annan. En bild där alla människor är lika mycket värda och där man tar ansvar för varandra. Yaam ligger i stadsdelen Friedrichshain-Kreuzberg där många unga inte har så mycket pengar. Därför finns risken att de hamnar utanför i samhället. För att undvika det finns samarbeten mellan skolor och andra organisationer där man försöker få de unga till Yaam. Vi finns i ett område där många har det tufft. Det är viktigt att se dem och försöka hjälpa till så att våra unga inte hamnar utanför i samhället. Ofta tvingar skolor och andra organisationer hit killar och tjejer som har det lite jobbigt. Många gånger kommer de hit med en inställning att det är skit att vara här. Men vi har en stor fördel i att vi inte jobbar så strikt med saker. Om det kommer hit ett gäng som vill lära sig dansa streetdance så letar vi upp någon som kan lära ut det och drar igång en kurs. På så sätt kan vi ofta anpassa vår verksamhet efter vad besökarna vill ha. Men Yaams alternativa och i mångas ögon flummiga stil har genom åren ställt till problem. Under de 19 år som man funnits har aldrig ett hyreskontrakt skrivits. Det har fört med sig att Yaam har tvingats flytta sex gånger. Senast man flyttade var för åtta år sedan, och känslan sedan dess har varit att man äntligen hittat hem. Då kom chocken. I oktober skickade det spanska företaget som äger marken ett brev. Där stod: ni har 60 dagar på er att försvinna från platsen. Det är alltid osäkert när man inte har ett hyreskontrakt, men det var en chock att få beskedet. Det spanska företaget som äger marken tänker sälja det till ett annat företag som vill bygga här. Priset ligger på 26 miljoner euro, det är pengar som vi inte ens är i närheten av att ha. En man med stor pösig mössa i Jamaicas färger och långa dreadlocks, som legat orörlig i en hängmatta, vaknar plötsligt till liv. Det är en skam. Pengar styr denna värld, men pengar ska inte få styra oss, säger han släpigt men engagerat på tyskbruten jamaicansk engelska. Och Lena Hess fyller i: Vi tar inte emot andras pengar. Inte företags och inte kommunens. Coca cola vill betala en massa pengar för att sätta upp reklam här. Men vi ska leva på våra egna, även när det är tungt som nu. Vi vill hålla oss borta från det kommersiella. Men den framtvingande flytten har fått Yaam att rucka på stoltheten. För första gången sökte man politisk hjälp. Och lyckades genom den få vara kvar på platsen 2013 ut. För Paula Riester, ordförande för det gröna partiet i stadsdelen Friedrichshain-Kreuzberg, var det självklart att inleda ett samarbete: Yaam är unikt i vårt distrikt och i hela Berlin. Det finns många barn och unga i Friedrichshain- Kreuzberg som inte har särskilt mycket pengar, och därför behöver ett ställe där de kan ha kul oberoende av deras ekonomiska situation. Yaam är en alternativ multikulturell scen, som är en kontrast till de nya kommersiella nöjescentren och kontorsbyggnaderna. Och det är vad Berlin handlar om kontraster. När chocken och osäkerheten var som störst, just efter att Yaam fått beskedet om att de skulle sparkas ut, gjorde politikerna sitt för att stoppa flytten. Politiska möten och diskussioner hölls hos Yaam, där en del i planen vara att få stor uppmärksamhet i media. Planen höll så till vida att intresset från pressen var stor, men det var inget som påverkade det Vi tar inte emot andras pengar. Inte företags och inte kommunens. Lena Hess artistansvarig, Yaam spanska företaget. De hade bestämt sig för att sälja. Det fick helt enkelt bli en plan B. När vi förstod att det inte skulle gå att behålla ytan började vi arbetet med att hitta en ny plats. Ganska snart hittade vi en fri yta bara några kvarter bort, som staden Berlin äger. Problemet var bara att de tänkte sälja den till en privat ägare. Men vi lyckades övertyga staden att ge tillbaka platsen till vårt distrikt så att vi kan hyra ut den till Yaam, säger Paula Riester. Vid årsskiftet kommer Yaam att flytta om allt går som det ska. Bara några kvarter bort, men likväl kommer det att bli ett stort projekt. Osäkerheten har påverkat bokningarna av artister, som oftast ligger några år framåt i sina planeringar. Även hur man ska handskas med kostnaderna för flytten är oklar. Förhoppningen just nu är att man för f örsta gången ska få skriva ett hyreskontrakt och på så sätt kunna tänka långsiktigt. Mycket är oklart, men Lena Hess är säker på en sak: Alla som jobbar här kan identifiera sig med Yaam, och kommer att göra allt de kan när vi ska flytta. Det kommer att vara jobbigt, men nu verkar det som vi har en ny plats klar och att vi ska kunna skriva ett 10-årskontrakt. Yaam kommer att överleva! En del målningar har tillkommit genom konstnärer som hyrt in sig. Tjugo minuter med S-bahn från Alexanderplatz tar en till djävulens berg eller der Teufelsberg som det heter på tyska. Under den växtlighet som i dag klär berget vilar spillrorna av det en gång sönderbombade Berlin. Vilket i sig inte är särskilt unikt, vad som dock är mer kittlande är varför man valde att samla bråtet just här. Här låg nämligen den aldrig avslutade nazistiska militärtekniska högskola Wehrtechnische Fakultät, designad av Albert Speer. Myndigheterna försökte spränga bort byggnaden men det var så kraftig att täcka den med bråte visade sig vara lättare. Men det är inte bara tanken på att det någonstans här under gömmer sig en nazistisk högskola som gör en upprymd. Om man höjer blicken kan man skymta vita kupoler. Det ser nästan ut som att de svävar och det är inte förrän man kommer närmare som de höga tornen de vilar på uppenbarar sig byggde USA:s säkerhetstjänst en storslagen spionstation här för att kunna spionera på Sovjetunionen. Stationen var i bruk fram tills Berlinmurens fall år I dag står de tre radiotornen kvar och är en populär destination för ruinintresserade, så kallade urban explorers. Radiotornens höga höjd och avsaknaden av väggar har gjort den till en farlig plats att vistas på. Efter ett flertal dödsfall är området i dag inhägnat med patrullerade vakter. Men det går fortfarande att gå upp i tornen och njuta av utsikten. Foto: Kristian Erskog Guidade turer erbjuds och kostar sju euro. Varje deltagare måste skriva under ett kontrakt där man själv ansvarar för sin eventuella död. Vi är en grupp på fem personer som går med nyfikna steg uppför trapporna. Första våningen bjuder på häpnadsväckande målningar. Graffiti från golv till tak så långt ögat når. Jag förstår inte hur det går till. Vi har patrullerande vakter hela natten. Men varje dag är det nya målningar, säger vår guide Alicia. Och sedan blir det bara bättre och bättre. Varje ny våning bjuder på graffiti och en makalös utsikt över hela Berlin. Hur mycket vi än fascineras försäkrar Alicia hela tiden oss om att det kommer bli bättre. Vänta ni bara, i den översta kupolen är det magiskt, säger hon. Och magiskt blir det. Jag går först och när det täta mörkret i trappuppgången börjar skingra sig uppenbarar sig en tät kupol. Jag utbrister Oh my god och tillbaka kommer en stark efterklang. Det låter mer som musik än eko. Någon börjar sjunga och andra stampar i takt, klappar händer, och Alicia börjar skratta. Det brukar bli såhär. Efter att folk varit här en gång kommer de tillbaka med sina instrument. I går hade en kille med sig en förstärkare till sin gitarr. Jag älskar detta jobbet, säger hon. Johanna Tuwezen Text

7 12 Sex gratis sevärdheter Freiheit. East Side Gallery är även ett internationellt minnesmärke för frihet. Topographie des terrors Sedan 2010 finns ett museum i Kreuzberg som dokumenterar nazismens brott före och under andra världskriget. Platsen är belägen där Gestapo och SS hade sina högkvarter. På muséets tomt finns även en bit av Berlinmuren bevarad. Med över besökare under 2012 är Topographie des terrors en av de mest besökta platserna i Berlin. För att ta sig till dit tar man tunnelbanan eller pendeltåget till Potsdamer Platz. East Side Gallery För att se en bit av Berlinmuren är den mest kända platsen sträckan mellan Warschauer Strasse och Ostbahnhof. Där finns East Side Gallery som är 1316 meter lång och utsmyckad med målningar av olika konstnärer. Muren innehåller 106 målningar av olika konstnärer från hela världen. Dessa målningar föreställer konstnärernas syn på de politiska förändringarna i Tyskland under 1990-talet. Resten av muren består av graffiti och vandalism. Något som orsakar en hel del problem då det måste saneras. För att ta sig till East Side Gallery tar man pendeltåget till Warschauer Straße. Unter den linden Den stora paradgatan i centrala Berlin heter Unter den linden. På den södra sidan kan man få se olika ambassader, bland annat den amerikanska och den ryska. På den norra sidan hittar man den f ranska ambassaden. I mitten ligger den berömda Brandenburger Tor som var den enda byggnaden som stod kvar efter andra världskriget. Den blev även en symbol för fred när Berlinmuren föll Unter den linden är värt besök för den som vill se historiska saker utan att betala för det. För att ta sig dit kan man man ta pendeltåg eller tunnelbana till stationen Brandenburger Tor. Förintelsemonumentet För åtta år sen invigdes förintelsemonumentet som ligger strax söder om Brandenburger Tor. Monumentet är ett kvadratmeter stort område till minne av alla Europas judar som dödades under andra världskriget. Under monumentet ligger ett underjordiskt museum för den som vill komma ännu närmare vad som egentligen hände med judarna under andra världskriget. Bland annat kan man få läsa dagboksanteckningar, brev och privata anteckningar som judarna bar med sig under förföljelsen. För att ta sig till förintelsemonumentet tar man pendeltåg eller tunnelbana till stationen Brandenburg Tor. Likartad. Unter den linden har ofta liknats vid Avenue des Champs-Élysées i Paris. 13 Historiskt. Till höger syns utställningshallen i dokumentationscentrumet som byggdes 2010 och till vänster syns den biten av muren som fortfarande finns kvar efter dess fall Olika storlekar. Minnesmärket består av 2711 betongpelare med olika höjder. Koncentrationsläger Sachenhausen Checkpoint Charlie Arbete ger frihet Den kända parollen som pryder de flesta koncentrations läger. Foto: Lindsey Kjell Cirka 30 km norr om Berlin ligger staden Oranienburg. Där finns lägerområdet som användes som ett nazityskt koncentrationsläger under åren Sedan 1961 används lägret som en minnesplats med ett museum. Lägret går i dag att besökas och upplevas som ett av de bättre bevarade koncentrations läger. Bland annat har två baracker återuppbyggts med det material man hittade från platsen. Man kan också lyssna på inspelningar från människor som överlevt lägret. Det kostar ingenting att gå in på lägerplatsen. Däremot kostar det att ta sig till Oranienburg. För att ta sig dit tar man pendeltåg mot Oranienburg. Känd övergång. Checkpoint Charlie är en turistattraktion för många besökare. En av de allra mest kända gränsövergångarna mellan Östoch Västberlin, under Kalla kriget, ligger på Friedrichstrasse. Numera finns det inga grindar, avspärrningar eller taggtrådar kvar vid Checkpoint Charlie men däremot finns vakttornet kvar. Framför vakttornet står två vakter som man kan bli fotograferad med för ett par euro. För att ta sig till Checkpoint Charlie tar man tunnelbanan till Kochstrasse. Malin Rindvik

8 14 15 De blöder för sitt lag Varje jul samlas de för att sjunga julsånger tillsammans, på en arena som de själva har byggt. De donerar blod för att få in pengar till sin klubb. Och de finns i hela världen. Supportrarna till FC Union Berlin.

9 16 Union är en unik klubb - Mark wilson 17 Det är inte många turis ter som får se den här delen av Berlin, säger Mark Wilson samtidigt som han gör en svepande rörelse med öldrickararmen. Han har rätt. En turist hade knappast stannat till vid den lilla, anspråksösa baren Zur Traube i de östra delarna av staden, trots att puben skyltar med erbjudande om gratis snaps varje gång laget FC Union Berlin gör mål. Och skulle man stanna till och kliva in i den rökiga lokalen så är det långt ifrån säkert att det finns någon ledig plats. Stamgästerna kan liknas vid inventarier där de sitter runt borden och den rundlagde ägaren verkar känna var och varannan person i lokalen. De röd-vita tröjorna som hänger på väggarna vittnar om vad som är viktigt för personerna här inne. Mark tar en djup klunk ur sin öl. Han har just avslutat ännu en arbetsdag i sin nya hemstad Berlin. Staden som han kom till för tre år sedan, utan någon som helst tanke på att bosätta sig. Men han förälskade sig. Och inte bara i staden. Union är en unik klubb. Det finns en oerhört stark gemenskap och sammanhållning bland oss som följer laget. Vi är som en familj, berättar han. Och klubben är unik. Union bildades som Östberlins civila klubb, till skillnad från rivalen Dynamo Berlin som var säkerhetspolisen Stasis lag. Och det är något som har kunnat höras på läktarna genom åren. Redan på 70-talet blev läktaren en plats för regimkritiker och Unionfansen skanderade ofta den kontroversiella ramsan Die Mauer muss weg varje gång laget tilldelades en frispark och motståndarna formade sin försvarsmur. Budskapet var tydligt: Berlinmuren måste bort. Trots att klubben inte tar någon politisk ställning i dag sitter historien kvar i väggarna. Så sent som 2009 bröt klubben ett av sina viktigaste sponsoravtal efter att det framkommit att en styrelsemedlem hos en av sponsorerna var en föredetta Stasi-agent. Avtalet bröts snabbt och sponsorens namn på matchtröjan byttes direkt ut mot ordet Frei. Fri. Men det var inte på politiska grunder som Mark förälskade sig. Visst kan det ha varit så att han blev en Union-supporter av den enkla anledningen att laget har samma färger som laget i hans hemstad, Sunderland. Men det var knappast det som fick honom att fortsätta gå på matcherna och köpa årskort. Eller börja blogga om laget och bli igenkänd av ägarna på Zur Traube. Går man på en match med Union så är det lätt att bli fångad. Det är inte som hemma i England. Här sjunger alla, oavsett hur det går i matchen. Så länge du försöker sjunga med i sångerna så spelar det ingen roll var du kommer ifrån Mark Wilson Oavsett om vi vinner eller förlorar. Han berättar att det är få turister som hittar ut till Köpenick där Union spelar sina hemmamatcher. Däremot lockar laget till sig människor från hela världen som uppskattar en levande läktarkultur. Jag brukar gå med en kille från England och en annan som kommer från USA. Så länge du försöker sjunga med i sångerna så spelar det ingen roll var du kommer ifrån. Mark tar ännu en klunk av sin öl samtidigt som en berusad man vinglar fram till honom för att dra igång en ramsa riktad till ärkerivalen Dynamo: Dy-dy-dy-na-na-na- mo-mo-moo - Scheiss- Dynamo! Den berusade mannen, som visar sig heta Clemens, pekar på sin tröja. Alte Försterei Self made in Köpenick står tryckt med vita bokstäver. Alte Försterei, även kallat Vardagsrummet bland supportrarna, är klubbens arena. Den har blivit lite av en symbol för supportrarnas engagemang i klubben. Anledningen? Det är supportrarna själva som har byggt den. Över 2000 personer arbetade tillsammans under ideella arbetstimmar för att rusta upp sin gamla arena. Viss byggnadshjälp hyrdes in, men det fysiska arbetet stod supportrarna för. Bara för att hjälpa sin klubb. Det är klart att den typen av engagemang gör att den här klubben blir väldigt speciell. Det hade knappast hänt någon annanstans, säger Mark samtidigt som han vinkar till den rödrosige Clemens som är på väg att dra igång ännu en ramsa. Stamgäst. Mark Wilson besöker Zur Traube med jämna mellanrum. Om man vill hitta i honom är det bara att fråga ägarna var Mark sitter någonstans. Fokuserad. När Dieter går på match har han alltid sin matchtröja på sig. Även halsduken följer med, oavsett temperatur. Dieter tar ett djupt andetag inför nästa vers i ramsan som ekar på den lilla arenan. Hans stämma drunknar direkt i ljudet från andra röster som sjunger i kör. FC Union, unsere Liebe, unsere Mannschaft, unsere Stolz, unsere Verein. FC Union, vår kärlek, vårt lag, vår stolthet, vår förening. Dieter var en av de som var med och byggde arenan. Han pekar stolt ner på den grå läktarbetongen som han står på medan han förklarar att det här är deras Det växte gräs på ståplatsen hem. Att de byggt sitt hem med sina egna händer. Vi har vår historia här. Så när vi hade möjlighet att rusta upp vårt hem och slippa flytta någon annanstans var det ingen tvekan om att vi skulle bygga upp arenan! Trots att arenan varken är stor och prålig eller bekväm och lätttillgänglig så är den unik på många sätt. Närmare 80 procent av läktarna utgörs nämligen av ståplatser. Klubben uppmuntrar alltså supportrarna till att stå upp och sjunga, till skillnad från de flesta andra arenor där sittplats är praxis. Och uppmaningen efterföljs. En blandning av män och kvinnor, unga och gamla, står upp under 90 minuter och sjunger för sitt lag. Vissa verkar knappt följa det mediokra spelet på planen. Erik Jullander På många sätt förkroppsligar Dieter den typiske Union-supportern. Han kommer dels till Alte Försterei med sina vänner för att titta på fotboll, men även för att sjunga. Ett ord som ständigt återkommer när man pratar om Union och vad som gör att klubben skiljer sig från andra är just det. Gemenskapen. Vi är som en stor familj. Det är verkligen ingen liten klubb där alla känner alla, men vi har alla samma inställning till fotbollen och vårt lag. Vi stöttar alltid vårt lag och varandra. Dieter börjar stolt berätta om en jultradition de har inom klubben. Varje år, dagen innan julafton, samlas supportrar till laget för att sjunga julsånger i 90 minuter på arenan. Från början hade de bara varit 89 stycken som s amlats för att dricka glühwein och deppa över ännu en förlust i ligan. Men med åren har traditionen växt sig starkare och i fjol, vid fenomenets tioårsjubileum, var personer på plats för att sjunga julsånger varvat med hyllningsramsor för Union. En av hans vänner avbryter honom och ber honom visa en av presenterna han fick på sin 60-årsdag. Det går enkelt. Dieter vänder sig om. På ryggen av sin röd-vita Union-matchtröja har nummer 60 tryckts med stora, svarta bokstäver. Det är den present han använt mest, försäkrar han. Erik Jullander är en av de som var på plats vid tioårsjubileumet av j ulsångstraditionen. Men samtidigt som Dieter står på läktaren och skriker och gestikulerar, sitter Erik själv hemma framför sin TV i Borås. Tack vare internet och välutvecklade webb-tv-sändningar kan han numera sitta i soffan och följa laget i sitt hjärta, trots att han bor i Sverige. Att Erik blev en Unioner var långt ifrån en självklarhet. I samband med att han flyttade till Berlin för fem år sedan så ville han hitta ett lag att följa på plats. Stadens storklubb Hertha BSC stod nära till hands, men när Erik besökte den mäktiga Olympiastadion blev upplevelsen inte så mäktig som han hade hoppats på. En tid senare, när hans vän besökte honom och ville uppleva tysk fotboll hamnade de istället på en match i tredje divisionen. Klubben var röd-vit och upplevelsen kom att förändra hans liv. Matchen, som slutade 4-4, minns han fortfarande. Men det är inte resultatet han minns starkast. Det var en väldigt speciell upplevelse. Vi var 6000 på läktaren och det var riktigt bra tryck, utan att det fanns någon renodlad klack som i Sverige.

10 18 Arenan var väldigt sliten och det växte gräs på ståplatsen. Det väckte vårt intresse, och med t iden blev intresset en passion. Erik målar upp en bild av en klubb som ständigt har varit lillebrodern i staden, trots att de spelat i samma division som storlaget Hertha BSC den gångna säsongen. Han förklarar lite elakt att Hertha BCS är en större klubb, men att de som besöker deras matcher snarare är åskådare än engagerade supportrar. Vad detta beror på, att klubbens supportrar, styrelse och identitet, blivit så sammansvetsad har han inget direkt svar på. Men med klubbens rebelliska historia och med en ständigt hotad ekonomi så har det krävts att supportrarna dragit sitt strå till stacken. Det har byggts upp en kultur där supportrarna ger allt för klubben. Och det finns ett exempel som är mer målande än något annat. När klubben var i ekonomisk kris 2004 valde supportrarna att bokstavligt talat blöda för sitt lag. I en kampanj som kom att heta Bluten für Union samlades 15 miljoner kronor in och en stor del av denna summa samlades in via bloddonationer. Supportrar donerade blod och skänkte därefter ersättningen till den krisstämplade klubben. Bloddonationerna hade både ett symboliskt och ekonomiskt värde. Men sen samlade vi även in pengar via försäljning av t-shirts och liknande stödinsamlingar. Mark, Dieter och Erik har alla sin egen historia. Egentligen borde de kanske vara mer olika än vad de faktiskt är, med tanke på att de inte ens talar samma språk. Men trots det är de alla likadana när de står på läktaren i deras vardagsrum. Idag är klubben i en ekonomiskt stabil situation. Men skulle det bli kris igen så råder det ingen tvekan om saken. Åtminstone inte enligt Dieter. Jag tror att alla Unioners är redo att blöda för den här klubben. Jon Mauno Pettersson Om klubben Grundades: 1906 under namnet FC Olympia Oberschöneweide, men bytte namn till Union Oberschöneweide Klubben fick därefter sitt nuvarande namn i samband med idrottsreformer i DDR Klubbens smeknamn är Eisern Union, vilket fritt översatt betyder Järnunionen. Namnet har sin historia i att klubben länge varit en arbetarklubb. I dag spelar laget i 2. Bundesliga, vilket är den näst högsta divisionen. Gå på match Klubben spelar sina matcher i stadsdelen Köpenick på arenan Alte Försterei. Biljetter kostar från 10 euro. Biljetter går att köpa på plats eller via klubbens hemsida. Enklaste sättet att ta sig dit är via kollektivtrafik. Från Ostkreuz går S3-linjen mot Erkner. Hoppa av vid stationen Köpenick Bästa platsen. Marvin Stolarski står och säljer korv precis vid uppgången av tunnelbanestationen vid Alexanderplatz. Enligt honom är det här, eller precis bredvid tv-tornet, man ska stå för att sälja mest korv. Berlins största korvmage På väg till arenan. För att ta sig till arenan måste man gå genom en skog. Men trots det är det lätt att hitta. Det är bara att följa folkströmmarna skrev Owe Thörnqvist låten om en korvgubbe i Uppsala. Sedan dess har mannen med låda på magen levt i skymundan. Marvin Stolarski ger sin bild av ett jobb som är fantastiskt ibland. Solen skiner och det vimlar av människor på torget. Precis vid uppgången av Alexanderplatz tunnelbanestation står Marvin Stolarski med sin 25 kilo tunga utrustning. På magen har han en bananlåde-stor grill, på r yggen gasolförvar och över huvudet ett parasoll. En ansiktsmask på det och han skulle smälta in i vilken Batman-film som helst. Berätta om ditt jobb som korvgubbe. Det är ett tufft jobb. Man kan inte hålla på med detta jobbet för länge, det sliter för mycket på ryggen. Vanligtvis är vi två stycken som byter av varandra under en dag. Men i dag är jag ensam och står här mellan halv elva och åtta. Jag har jobbat som korvgubbe till och från i tre år. Nu har jag ett annat jobb och är bara här när jag behöver pengar. Det låter inget vidare. Men du har ändå stannat kvar i tre år, något bra måste det väl finnas? Det var inte meningen att låta så bitter. Att stå här är fantastiskt, i alla fall när det är sol. Här på Alxanderplatz är roligast, det rör sig så mycket turister. Jag får prata med så många människor och mitt jobb blir lika mycket att guida vilsna människor. Är grillen en brudmagnet? Ja, du skulle bara veta hur många nummer jag får. Den är perfekt att ragga med. Hur lätt som helst att dra igång ett samtal om man har en grill på magen och lite fakta om Berlin i huvudet. Du är väldigt aktiv i ditt raggande skriker och viftar med armarna som om du vore i sjönöd. Skrämmer det inte folk? Titta runt på torget. Det står korvförsäljare överallt, han här bredvid mig jobbar dessutom för ett annat företag. Det finns korv överallt, du kan inte stå och sova. Om man vill få kunder gäller det att sticka ut. Jag gör allt vad jag kan för att sticka ut och väcka uppmärksamhet. Hur är din relationen till det andra företaget? Den är bra och jag är vän med flera av dem. Han som står här precis bredvid mig är ett bra exempel. Han är helt galen, men jag gillar honom. Det är bara kul när vi är många som står ute och säljer för då känner man en viss gemenskap. Men visst gör det så att jag får jobba hårdare för att få kunderna att handla av mig. Fast jag tror inte att jag hade sålt fler korvar om bara ett företag funnits. På tal om kunder. Hur många korvar säljer du på en dag? Det är väldigt svårt att svara på. Först och främst beror det på vilken årstid det är och var man står. Men på sommaren sälja jag i snitt runt korvar om dagen. Men allra flest säljer man faktiskt under julmarknaden. Då är folk helt galna efter korv. Längtar du till jul? Nej, verkligen inte. Det är för kallt då. Jag jobbar bara när det är fint väder, annars ser jag till att hålla mig inne på hotellet där jag annars jobbar. Gustav Persson

11 20 21 Den fria marknaden Nyfriterade chips. Potatisen skärs i en liten maskin och trärs på spett innan de åker ner i oljan. Söndagar i Berlin är den stora dagen för loppmarknader. Marknaden i Mauerpark är den i särklass största med över tre miljoner besökare per år. Här kan man hitta allt ifrån handgjorda smycken till rester ifrån kriget. : Johanna Tuwezén På tåget mot Prenzlauer Berg är det glest med passagerare. Men med en känsla av att många är på väg till samma ställe. Bra skor, tunn vårjacka och en liten ryggsäck går som en röd tråd genom vagnen. Merparten stiger av på samma station. På Bernauer Strasse flockas folk. Klockan börjar närma sig nio och alla går med bestämda steg mot Mauerpark. I den långsmala parken trängs joggare. En man sparkar boll med ett barn som just tycks ha lärt sig gå. En spark på bollen resulterar hela tiden med ett duns ner i marken. Pladask på rumpan. I utkanten av parken står de färglada tälten tätt. Mauerparkflaggan vecklar inte ut sig i vinden utan smeker stilla flaggstången. Fåglarnas kvitter blandas med ljudet från föremål som tas upp och ner i lådor. Krukor som slår mot varandra. Till ljudet av kyrkklockor som ringer öppnas portarna till söndagens loppmarknad. Loppmarknaden har funnits i drygt tio år. Men platsen har betydligt längre historia än så. I slutet av 1800-talet rullade tåg till Stralsund här. Bangården hette Alter Nordbahnhof och det är på stationens gamla stenläggning som marknaden nu breder ut sig. Under många år fanns här inga människor på väg till och från jobbet, inga tågkonduktörer och inga försäljare. Istället blev bangården, under Berlinmurens tid, en del av dödsremsan mellan Öst- och Västberlin. Vid återföreningen 1990 blev området ledigt. På gränsen mellan två av Berlins mest tätbefolkade stadsdelar, Prenzlauer Berg i öster och Wedding That s alright mama strömmar ur högtalarna och ett gäng ungdomar har samlats runt lådorna med LP-skivor. i väster, anlades grönområdet Mauerpark, murparken. Det är inte bara genom den gamla bangården som historien gör sig påmind. I utkanten av parken är 30 meter av Berlinmuren bevarad. Då en barriär mellan öst och väst och nu en plats för graffitikonstnärer att visa sina verk. Innanför grindarna möts man av en kavalkad av intryck. Som att ögat inte riktigt kan bestämma sig vart blicken skall fästas. Färskpressad juice för en euro. Platsflaskorna utan etikett står uppradade på bordet. Bakom står två män som febrilt skär och pressar apelsiner. Skära, pressa och juicen rinner rakt ner i flaskan. That s alright mama strömmar ur högtalarna och ett gäng ungdomar har samlats runt lådorna med LP-skivor. En tjej tar upp B eatles Sgt. Pepper s Lonely Hearts Club Band. Det färgglada omslaget tycks locka mer än låtarna på skivan. Kanske hamnar omslaget på väggen i flickrummet och hacket på spår fyra upptäcks aldrig. Fastän marknaden bara haft öppet i knappt en timme börjar det redan bli trångt i gångarna. Sorlet går på tyska, med inslag av engelska, spanska, svenska och andra språk. Variationen på det som är till salu är oändligt. Kläder tas upp, studeras och slängs tillbaka. Det välorganiserade bordet förvandlas snabbt till en enda röra. Vid ståndet bredvid trär en upprymd pojke den nyinköpta hatten över huvudet. En gammal tysk militärhatt. Här kan man köpa militärkläder, en del nyproducerat men också en del som inte hann komma till användning innan Berlin blev sönderbombat Även spår av DDR-tiden dyker upp titt som tätt. Genom plåtskyltar, pins, möbler och gamla tidningar. Utmärkande för marknaden i Mauerpark är att den blivit en plattform för kreativa själar att sälja sina saker. T-shirts, väskor, tygpåsar och smycken som knappast går att hitta i de stora butikskedjorna. Söndagsmarknaderna i Mauerpark lockar varje år cirka tre miljoner besökare och genom att sälja sina saker här når man ut till en stor publik vilket banar väg för expandering. Ett exempel på det är märket Yack fou som genom försäljning på marknaden vuxit och i dag har såväl butiker som webbshop. Ståndet är fyllt med tygpåsar, tröjor och tavlor. Allting med säregna tryck. Gabriel Loeb står på andra sidan och har fullt upp med att packa upp, ta emot pengar, säga tack och fråga om kunderna vill ha en påse. Att Yack fou är snarlikt fuck you är ingen tillfällighet. Märket Yack fou är fött ur Berlin. Här finns en känsla av att sätta stopp och gå sin egen väg. Detta är vårt sätt att säga tack men nej tack, säger Gabriel. Han har stått här varje söndag i snart tre månader och tycker om det. Även om det strider mot hans ideologi. Jag önskar att människor inte kände ett behov av att köpa nyproducerade saker. Samtidigt som jag förstår att människor kommer handla nytt oavsett om jag står här och säljer eller inte. Det som glädjer mig är att mycket annat som säljs här är second hand eller handgjort, säger han.

12 22 Stadens röriga sida Här och där. Var man än befinner sig kryper rosa och blå rör ur marken. De slingrar sig igenom staden som förstelnade avgaser efter ett flygplan. Men vad har de egentligen för syfte? 23 Försäljning. Gabriel Loeb står på marknaden och säljer varje söndag. Ståndet fungerar som en outlet för märket Yack fou. Vårsolen värmer och utanför marknadsområdet råder det festivalkänsla. Ett band har riggat upp och lockar till sig stor publik. Någon som däremot säljer på marknaden för att leva ut sin ideologi är Pierre. Han och ståndet han står vid ger en jordnära känsla. På kundernas beställning fylls bruna papperspåsar med stora och osymmetriska rotfrukter som fortfarande är bruna av jord. Hemmagjord äppelsaft i glasflaskor står staplade på träpallar och olika sorters sallad ligger i små korgar. Surkål säljs i platspåsar för en euro styck. Pierre påminner om huvudkaraktären Christopher McCandless i filmen Into the wild. Håret och skägget spretar fritt och jackan är sliten. Bakom den lite ovårdade fasaden gömmer sig en livsglädje och Pierre har nära till skratt. Han tycks leva det liv som Christopher i filmen söker efter. Pierre har sedan drygt ett år tillbaka bott i en självförsörjande by tre mil utanför Berlin. Vi äger vår egen mark och vi odlar vår egen mat. Vi är fria från samhället och vi bestämmer själva över vår vardag och våra liv. Det är väldigt nära det sättet som jag vill leva, säger han. Klockan börjar närma sig lunchdags. Men i Berlin är det för lika många frukost, middag eller nattamat. I vimlet vid matstånden träffas ett gäng kompisar. Ena hälften är fräscha med rena kläder och bra skor medan de andra är märkbart slitna. Som att ett lager av danssvett vilar över dem. Vad har ni köpt? Köpt? Vi har precis lämnat nattklubben. Jag är så himla hungrig, säger en av killarna och går med bestämda steg mot currywursten. Utbudet på mat är stort. Allt ifrån våfflor till veganska hamburgare. Ett matstånd som lockar till sig mycket folk är Mammas food manufaktor. I de många grytorna puttrar olika turkiska maträtter. Tre kvinnor har fullt upp med att servera köfte, pide och gözleme. Dofterna av spiskummin, chili, persilja och grillat avlöser varandra. För en knapp femtiolapp får man mat som för en kort stund förflyttar en till ett annat land. Trängseln i gångarna börjar bli påtaglig. Människor går med långsamma steg framåt och tvingas köa för att få en skymt av utbudet i varje stånd. Många väljer att fly undan trängseln och på vägen ut passera kvinnan som säljer kalla Becks. Vårsolen värmer och utanför marknadsområdet råder det festivalkänsla. Ett band har riggat upp och lockar till sig stor publik. Deras svängiga jazz får det att spritta i fötterna och en bit in i andra låten börja delar av publiken att dansa. Turisterna letar febrilt efter sina kameror. Lite längre bort kopplar en kille in mikrofonen till sin förstärkare och börjar beatboxa. Amfiteatern är full med folk och jonglören på scen belönas gång på gång med applåder. En guidad cykeltur stannar till. Deltagarna hoppar av sina cyklar och guiden i gul reflexväst berättar om Mauerpark, dess historiska bakgrund och om marknaden. De tittar med avundsjuka ögon och verkar inte längre så intresserad av att cykla vidare mot nästa sevärdhet. u Rörigt. Här slingrar de sig över och längs vägarna i centrala Berlin. Foto: Viktor Papini Berlin mer än bara historia Krönikör: Jon Mauno Pettersson Jag hade aldrig varit i Berlin. Jag hade aldrig sett eller tagit på Berlinmuren eller upplevt Stasi-museumets overkliga historia. Jag hade aldrig varit vid den klassiska gränsövergången Checkpoint Charlie eller upplevt staden som är ett unikum av modern, europeisk historia. Hann även med att titta på en del fotboll, uppleva Europas största antiklimax i form av Hitlers bunker och shoppa utan resultat. Och det har jag fortfarande inte. Nåja. Besöka Berlin kan jag bocka av, det har jag faktiskt gjort. Men under mitt besök i den tyska huvudstaden verkar jag ha missat de flesta av de klassiska besöksmålen, trots att jag hade en hel vecka på mig att se, uppleva och upptäcka alla dessa turistdammar. Jag tror att Berlinmuren skymtades en gång från ett dammigt pendeltågsfönster, men det kan även ha varit valfri graffiti-målad mur i Berlin. För det finns ett antal sådana. Vilket misslyckande, kanske du tycker. Må så vara. Men jag ångrar inte en sekund att jag missade flera av de klassiska besöksmålen. Tvärtom. För den tid du lägger på att besöka ett klassiskt besöksmål är tid du annars hade kunnat lägga på ett mindre klassiskt sådant. För Berlin är mer än historia. Det är mer än museum. För i Berlin behöver du inte besöka ett museum för att uppleva kultur eller historia. Det räcker med att vandra längs gatorna och se kulhål i väggarna, minnesmärken bland gatustenarna och graffitimålningar som täcker hela väggar för att få en dos som heter duga. Så här i efterhand kan man naturligtvis fråga sig vad jag egentligen gjorde i Berlin. Svaret är egentligen ganska enkelt. Jag gjorde ingenting. Grundvattennivån i Berlin är på många ställen hög. Det ställer ofta till problem, speciellt då man vill bygga nya byggnader. Vattnet måste alltså dräneras bort, och det har man löst genom dessa rör. Rörens uppgift är alltså att pumpa bort vattnet under marken och leda det bort mot närmaste flod eller kanal. Rören som inte följer något direkt mönster utan slingrar sig upp och ner, till höger och vänster ger ett oorganiserat intryck. Men sanningen är att det faktiskt finns en tanke bakom de oregelbundna svängarna. Under vinterhalvåret när kylan kryper under noll grader, är risken givetvis stor att vattnet fryser. Den expansion och tyngd som isen för med sig hade inneburit ett för stort tryck, om de raka passagen varit för långa. Rören hade då lättare brutits eller gått sönder på annat sätt. Gustav Persson Text Jag åt mat. Låg och solade i parker. Strosade runt och njöt av svensk sommar i maj månad, kollade på prylar i konstiga butiker och besökte charmiga marknader. Drack, det gjorde jag också. God, billig öl. Hann även med att titta på en del fotboll, uppleva Europas största antiklimax i form av Hitlers bunker och shoppa utan resultat. Jag kände mig helt enkelt väldigt hemma. Det kändes hemtrevligt. Nu är det kanske så att man egentligen ska känna på Berlinmuren och ta ett klassiskt turistfotografi därifrån. Jag är delvis benägen att hålla med. Men det är faktiskt inget större problem. För som det ser ut just nu så kommer Berlin inte att försvinna på ett bra tag. Vi ses snart.

13 24 25 De lever sina drömmar om att arbeta utomlands Drygt en halv miljon svenskar bor utomlands. Frisören Linnea Palmestål är en av dem som lämnat landet för att arbeta. Det har även barnvakten Pia Olofsson och butikschefen Maja Svensson gjort. De fick sina jobb genom en Facebook-sida för ett år sedan. Läs deras berättelse om hur det är att vara ung svensk och jobba i Berlin. En havsblå himmel möter en grönklädd gräsmatta. Många personer bär shorts och t-shirt. Här i Kreuzberg, Berlins mest tätbefolkade statsdel, arbetar den 21-åriga göteborgaren Linnea Palmestål. Hon flyttade från Göteborg till Berlin för tre år sedan tillsammans med sina två närmaste vänner. Nu frilansar hon som frisör och hyr en frisörstol i salongen Basement. Precis som namnet på studion antyder, ligger salongen i en källare. Det första som möter en är mörker och läder. Några enstaka lampor lyser med svagt ljus och läderfåtöljer och soffor står uppradade bredvid varandra. Från rummet bredvid hörs röster på engelska och tyska. Där inne är det som att komma till en annan värld. Istället för mörker och läder är det ljust och musiken dunkar i stenväggarna. Vid en av de fem frisörstolarna står Linnea Palmestål. I frisörstolen sitter bloggaren Friederike Franze. Hon ska få en helt ny frisyr av Linnea. Hennes kolsvarta hår ska bli ljusblont. Hon tycker att det behövs en förändring och därför fick det bli blont hår. Linnea tar fram sina saxar och börjar klippa Friedrike samtidigt som hon berättar varför det blev frisöryrket hon fastnade för. När det var dags att välja gymnasium, hade jag ingen aning om vad jag ville göra. Men jag har alltid gillat stil, därför blev det frisör utbildningen. Det var ett rebelliskt och impulsivt val men jag är glad att jag valde det. Egentligen ville mina föräldrar något annat, men jag tyckte frisöryrket passade in på mina framtidsplaner om att flytta och arbeta utomlands, säger Linnea Palmestål. När Linnea tagit studenten packade hon och hennes två kompisar väskorna och flyttade till Berlin. Från början var det meningen att de skulle stanna ett halvår eftersom de ville fortsätta resa och upptäcka nya saker. I två månader levde de livet i Berlin men när kompisarna sedan skulle flytta hem igen, började Linnea söka jobb som frisör. Allting handlar om hur duktig man är, därför provklipper man folk och hoppas sen att man får jobb därefter. Jag fick heltidsanställning efter två provklippningar, säger hon stolt. Det bor ungefär svenskar utomlands enligt Föreningen svenskar i världen. Men siffrorna visar svenskar som flyttat utomlands för gott. Vart resten befinner sig, är det ingen som vet eftersom det inte finns siffror på det. Enligt Föreningen svenskar i världen skapar det ett problem. Ett exempel var under tsunami-katastrofen Då visste man att svenskar befann sig på där, men inte hur många eftersom ingen hade statistik på det. Det är i USA som de flesta svenskar befinner sig. Men enligt Föreningen svenskar i världen är Europa överlag väldigt populärt. Bland annat England och Tyskland. Två andra svenskar som bor i Berlin är 19-åriga Pia Olofsson och 20-åriga Maja Svensson. För ett år sen tog de studenten och var redo för sommarjobb i Sverige. När Pias syster Åsa frågade om de ville följa med till Berlin efter sommaren kunde de inte tacka nej. I början av oktober flög de till Berlin. Då hade de varken boende eller jobb. Från början skulle vi bara stannat till jul och sen åka hem igen. Men då hittade vi en Facebooksida Ung i Berlin. Där sökte en svensk mamma, som bodde i Berlin, efter någon som kunde arbeta som barnvakt hos henne, säger Pia Olofsson med skånsk dialekt. Det roliga var att vi sökte jobbet båda två. Det fick vi reda på först när vi bägge var på väg till arbetsintervjun. Då fick man sig ett gott skratt, säger Maja Svensson och ler. Den svenska mamman gillade oss lika mycket. Därför fick jag jobbet som barnvakt och Maja fick jobba i hennes butik. Det var de bästa som kunde hända faktiskt, säger Pia. Det bästa med att arbeta utomlands är enligt Maja att det inte är så strikt som i Sverige. Folk här har mer att säga till om och är öppna för allt. Vill du ha en öl i Sverige pratar du och dina kompisar om det och bestämmer att ni går ut på helgen. Här går vi bara ut och tar en öl, även om vi jobbar dagen efter, säger hon. En annan bra sak med Berlin är att det är billigt här, bortsett från när man går ut och äter. Men att handla i mataffärer är billigt. Vi brukar ofta laga mat hemma, säger Pia. Det finns även negativa saker med att arbeta utomlands. Till exempel att vara borta från familjen så länge. Hon lägger även till med ett skratt att hon saknar hissar här i Berlin. Enligt Maja är det språket som är hennes svaga punkt. Jag vill bli accepterad för att jag är svensk. Det är inte många som gör det här i Tyskland. De

14 26 Vill du ha en öl i sverige pratar du och dina kompisar om det och bestämmer att ni går ut på helgen. Här går vi bara ut och tar en öl Maja Svensson Butikschef tror att alla svenskar är turister och det stämmer verkligen inte. I Sverige är det inte ovanligt att man pratar engelska med varandra. I Tyskland finns det många som inte ens kan engelska. De pratar bara sitt eget språk. Då är det svårt när man själv inte kan tyska, säger Maja. Hur länge Maja och Pia har tänkt att stanna i Berlin är frågan utan svar. Maja menar att de egentligen kan stanna hur länge de vill eftersom de har jobb här. Hon har precis blivit chef för butiken hon arbetar i. Därför vill hon stanna minst ett år till. Medan Pia är mer osäker. Jag kan tänka mig åka hem till Sverige i augusti men ingenting är bestämt. Det finns mycket som jag vill göra, bland annat bo i Stockholm, Norge och Spanien, säger Pia. I salongen gör sig Linnea Palmestål redo att färga Friederike Franzes hår. I vanliga fall hade hon färgat håret innan hon klippte det. Men nu fick hon färgen levererad först på eftermiddagen. Tidigare var Linnea heltidsanställd på en salong i Teknikarbete. Linnea arbetar mycket med vinklar och grader när hon klipper folk. västra Berlin. Men i januari valde hon att sluta och börja hyra en frisörstol istället. Det är väldigt annorlunda nu jämfört med den förra salongen jag arbetade på. Det är en helt annan kundkrets här, säger hon. Samtidigt börjar Friedrike Franze säga något på tyska till Linnea, som glatt svarar tillbaka på tyska. Språk har aldrig varit några problem för mig. Jag är duktig på engelska och kan flytande tyska. Det är otroligt viktigt att kunna kommunicera i det jobbet jag har, säger hon. Hon förklarar också att det är extremt många svenskar som kommer till henne. Hon marknadsför sig via sociala medier och för att boka en klipptid hos henne postar man på Facebook. Det är så hon skaffat den kundkrets hon nu har. När Linnea berättar om skillnaden mellan att arbeta i Sverige och i Tyskland pekar hon främst på att det är olika från vilken salong man kommer till. Men Berlin är mer utformad för folk som har lite pengar, jämfört med Sverige. Vilket Linnea tycker är bra eftersom man inte tjänar så bra med pengar här. Det är det nästan ingen som gör. Hon överlever själv på extremt lite pengar. En annan skillnad mellan Berlin och Sverige är att det är mer fokus i Sverige. Där handlar allt om att spara pengar till framtiden. Här tar man dagen som den kommer. Dessutom är det en otroligt bra stämning här i Berlin. Det finns så mycket att se och upptäcka, säger hon. Har du ingen hemlängtan? Nej, det finns inget riktigt sug på att åka hem. Jag trivs så bra i Berlin och med salongen. Dessutom är jag så pass ung att jag har tid att stanna här. I framtiden planerar jag att resa runt i världen. Ska jag komma tillbaka till Sverige är det för att spara pengar eller när jag i framtiden vill skaffa barn och familj. Då är det bäst att bosätta sig i Sverige, säger hon. Malin Rindvik Berlins fem bästa skivaffärer COAST TO COAST RECORDS Det kan vara lätt att gå förbi och helt missa skivbutiken Coast to Coast Records. Men låt dig inte luras av det lilla, smala krypinnet på Danziger Strasse. Med inriktning på enbart vinylskivor är det ett litet paradis för den som är svag för 60- och 70-tals musik. Bli därför inte förvånad om du råkar springa på The Bands debut-lp i finaste skick eller Electric Ladyland med Jimi Hendrix. Även jazzfanatikern kan nog lätt få en hjärt attack när det kommer till den fantastiska CORE TEX Mitt i hjärtat av statsdelen Kreuzberg hittar du Home of hardcore and punk. På en liten och trång yta finns en imponerande samling av vinyl och CD. Chansen att fynda ordentligt och springa på tidigare okända band inom hardcore, metal, ska och punk är väldigt stor. Och även ett mindre utbud av svåra vinylsinglar kan orsaka en mindre upphetsning för den post-punkintresserade. Butiken flyter väl ihop med den alternativa andan som råder i Kreuzberg och kan vara värt en tripp bara för den goda atmosfären. samlingen av Miles Davis-rariteter. I ett välorganiserat sortiment och med djupt kunnig personal är det väl värt ett besök för vinylromantikern. Oranienstrasse 3 q Danziger Strasse 21 u OYE RECORDS Bland vitmålade väggar och ung personal är det alternativ musik som är inriktningen på Oye Records. Allt du kan tänka dig inom, bland annat, techno, dub-step, deep-house och synthpop finns att hitta. Det är mestadels vinyl även fast det förekommer en mindre hylla med CD-skivor direkt vid ingången. I l okalens fräscha och öppna miljö är det inga svårigheter att bläddra sig sönder och samman bland mängder av ovanliga artister och band. Kvalité är ledordet på Oye Records och risken att gå härifrån med tom plånbok är farligt överhängande. DUSSMANN DAS KULTUR-KAUFHAUS 27 VOPO RECORDS Det stinker punk-feeling på Vopo Records. Bland travar av vinyl- och CD-skivor är genre-utbudet brett. Smutsiga, svarta väggar övertäckta av planscher och musiktröjor ger ett personligt och välkomnande intryck. Det är nästan enbart begagnade produkter och är du ett stort fan av bandet Einstürzende Neubauten eller Joe Strummer ska du genast bege dig hit. Även musik-dvd:er får ett litet utrymme längst in i lokalen, med främst inriktning på punk. Och om du inte skulle hitta något som faller i smaken går det alltid att ta med sig en kaffe-to-go. Oderberger Strasse 4 t Stadens största skivutbud hittar du på det pulserande Friedrichstrasse. I ett affärscentrum och med flera våningsplan går det att finna det mesta du kan tänka dig i musikväg. Alla genrer är representerade och det är helt och hållet nyproducerat som gäller. Priserna är ungefär samma som i Sverige men när det kommer till mängden CD-skivor ligger de flesta butikerna i lä. Varning utfärdas för att det kan uppstå en viss beslutsångest. Friedrichstrasse 90 q Förändring. Friedrike Franze får en ny frisyr av frisören Linnea Palmestål. Arbetslösa. När Pia och Maja kom till Berlin hade de varken jobb eller boende. Spontant. Att utbilda sig till frisör var ett rebelliskt och impulsivt val av Linnea. Danziger Strasse 31 u Martin Högqvist

15