Revolution i Mellanöstern!

Transkript

1 NR 42 FEB/MARS KR Revolution i Mellanöstern! Folket reser sig mot diktatur och nyliberalism Facklig kamp i Danmark nr42.indd 1 Studentrörelsens återkomst En välfärdspolitik med visioner

2 VAR VI STÅR Vi anser att den globala kapitalismen till sin natur är brutal och omänsklig. Ett system baserat på konkurrens, exploatering och profitjakt leder till krig, fattigdom, svält och förtryck. Den grundläggande orsaken till detta är att välståndet kontrolleras av en liten minoritet trots att den produceras av det stora flertalet. Samtidigt som möjligheterna och resurserna är större än någonsin så ökar klasskillnaderna världen över. Kapitalismen bör avskaffas och ersättas av ett demokratiskt system baserat på människors behov och en bärkraftig utveckling för planeten. Eliten vill inte ge ifrån sig makten. De visar ständigt att de är villiga att använda vapen och krig för att behålla den. En i grunden annorlunda utveckling förutsätter därför revolutioner som vänder upp och ner på världsordningen. Genom en revolution där majoriteten aktivt deltar i att störta kapitalet kan ett demokratiskt samhälle upprättas, baserat på människors behov. Det är nyckeln till en rättvis och fredlig värld. Många grupper har ett intresse av att organisera sig och kämpa för förändringar. Arbetare har en särställning bland dessa eftersom de kan organisera sig för att ta kontroll över produktionen och ekonomin. Därför kan de lägga grunden för en verklig demokrati. Vi är emot alla former av diskriminering. För att upprätthålla sin makt försöker eliten att splittra arbetarklassen. Därför präglas kapitalistiska samhällen av rasism, sexism och homofobi. Effektiv kamp kräver enhet och respekt för den andre. Vi är emot alla former av förtryck. Kapitalismen är ett globalt system och socialismen måste vara internationell. Vi förkastar kapitalismens uppsplittring av folk på grund av deras nationalitet. Därför är vi för öppna gränser och mot all invandringskontroll, som alltid fungerar rasistiskt. Vi accepterar inte att kapitalistiska stater skall bestämma var människor befinner sig. Vid början av detta århundradet blomstrade det upp nya stora rörelser mot kapitalism och krig. Vi ser oss som en del av dessa rörelser. Massrörelser består av många olika åsikter och nya idéer och framsteg förutsätter att vi kan ena våra krafter i aktioner och debattera med varandra. Endast i en aktiv uttåtriktad kamp i samarbete med andra kan vi praktisera och vinna framsteg för våra idéer. För att vinna en värld utan kapitalism behöver vi en organisation som kan samla upp idéer och erfarenheter, och handla utifrån dem. Vi uppmanar alla som är eniga med det som står här att gå med i Internationella Socialister. Vi är baserade på Göteborgs universitet. ANTIKAPITALIST - Tidsskrift för internationell socialism. Utgiven av studentföreningen Internationella Socialister Ansvarig utgivare: Patrik Vulkan Redaktör: Åsa Hjalmers Redaktion: Jasmine Geraghty, Martin Kehlmeier, Mattias Nylund, Patrik Vulkan, Carl Wilén Tryck: Myran Grafiska, Varberg Kontakt: info@socialister.se Hemsida: socialister.se Kontonummer: ANTIKAPITALIST ges ut sex gånger per år Varje tisdag Internationella Socialisters veckomöte Kl.18 på Kafe Blue Mountain, Skanstorget 4 Varannan vecka diskussionsmöte och varannan vecka planering av aktiviteter. För mer info: socialister.se Helgen 4 6 mars Radikalt Forum 2011 Idéer för att förändra världen! Teman: Välfärden, visioner och vänstern - Kampen mot nyliberalism, Egypten, Tunisien - Revolution i Mellanöstern, Vad är en socialistisk människosyn, Marxism och religion med mera Talare: Kajsa Ekis Ekman, Daniel Ankarloo, Per Björklund, Jan Hoby, John Molyneux m.fl På Sprängkullsgatan 19, Statsvetenskapliga Institutionen För fullt program: arr: Studentföreningen Internationella Socialister Tisdag 8 mars Internationella kvinnodagen Demonstration kl.18 från Gustav Adolfs Torg Arr: Åttondemarskommittén i Göteborg Onsdag 9 mars Hur skall arbetarrörelsen tackla välfärdsstatens nedmontering? Med Daniel Suhonen - chefredaktör Tvärdrag och författare, Bengt Göransson - tidigare socialdemokratisk minister kl på Restaurang Trappan, Folkets Hus Järntorget Måndag 21 mars Marx, Grundrisse och Brecht Vad har Marx att säga oss idag, i en tid av klimatkris, terrorism, främlingsfientlighet och finanskris? Sven-Eric Liedman föreläser och samtalar med America Vera-Zavala om hur detta i sin tur kan belysa Brecht och den politiska teatern. kl på Röda scenen, Folkteatern, Olof Palmes plats 30 juni 4 juli Marxism 2011 i centrala London Tusentals socialister från hela världen samlas på möten, filmvisningar och konserter för att diskutera motstånd och alternativ under en fem dagar lång politisk festival. Missa inte! 2 Antikapitalist februari - mars 2011 nr42.indd

3 Jag kysser dammet under era fötter ledare vad bör göras? Det var budskapet på Youtube från Wassem Wagdi, egyptisk aktivist i London, till massorna i Kairo från en protest utanför den egyptiska ambassaden. Det är lätt att instämma. Vi är många som vill visa solidaritet och som beundrar deras mod. Och vi har anledning att vara tacksamma, för egyptierna visar vägen även för oss. Den egyptiska revolutionen är en revolt mot en diktatur som under lång tid misshandlat sin befolkning, men också mot en regim som drivit igenom extrema nyliberala reformer, på uppmaning av Världsbanken, som lett till stora klassklyftor och arbetslöshet. Vad som sker i Egypten är av världshistorisk betydelse som kan skifta balansen mellan rika och fattiga över hela världen och sätta skräck i närliggande diktaturer som Jemen, Qatar och Saudiarabien. Revolten har varit veritabel chockterapi för imperialismen, och något USA aldrig förväntat sig. Egypten har varit USA:s och Israels ständigt lojale bulldog med 1,5 miljarder dollar i amerikanskt årligt bistånd. Landet är också regionens ekonomiskt mest betydelsefulla stat, som kontrollerar den för oljan så viktiga Suezkanalen och patrullerar gränsen mot Gaza på Israels villkor. Därför är det som sker en mardröm för USA och Israel. Men för alla som kämpar för en fredligare och rättvisare värld representerar Tahrirtorget hoppet. Demonstranterna på torget begravde i ett enda svep de myter systemet matar oss med dagligen. För det första: Myten om att demokrati inte är möjligt i arabvärlden, som formuleras som att demokrati är oförenligt med islam eller att de arabiska massorna behöver starka ledare. Argumentet att demokrati är något som införs med hjälp av bomber och militära interventioner har en gång för alla smulats sönder. För det andra: Myten om att det inte finns några politiska alternativ. Allt är nu politiskt möjligt. Revolution är inte ett dött fenomen av igår utan en modern företeelse av imorgon. Den egyptiska revolutionens slagord om bröd, frihet och social rättvisa är 2011 års version av den ryska revolutionens fred, bröd och land. För det tredje: Myten om att demokrati är att byta ut någon på toppen. Det är inte längre möjligt att skicka in en ny ledare, av El Baradei-typen och snickra till en regering och tro att allt kommer återgå till det vanliga. Miljontals egyptier har upptäckt att de kan styra sina kvarter och arbetsplatser själva, och är inte längre rädda för någon överhöghet och har stora krav och förväntningar på livet efter Mubarak. Stabilitet vs. förändring Carl Bildt har, liksom Obama, vacklat och med oro i blick och sammanbiten min pratat om demokratirevolutionen som en kris, och om behovet av stabilitet och en fredlig övergång. Fredlig övergång är kod för att minimera skadan för USA genom att få bort folk från gatorna och byta ut lite ledare på toppen, men på det hela behålla Mubarak-regimens institutioner intakta. Ett uttryck för denna hållning är att både EU, Bildt och Obama lyfter fram vice presidenten Omar Suleiman som övergångsledare. Omar Suleiman var tidigare chef för den egyptiska säkerhetstjänsten och ansvarig för CIA:s hemliga tortyrprogram. En anledning till att han är populär i väst är att han var ytterst ansvarig för Egyptens säkerhetspolitiska samarbete med Israel och USA. Bildts hållning är raka motsatsen till den glädje och optimism som utstrålas av alla de som för första gången fått smaka på friheten. Revolutionens krav är inte stabilitet utan omfattande förändring, och att ingen ensam ledare kan äga och kontrollera revolutionen. När Mubarak skickat in sina huliganer mot demonstranterna oroade sig Bildt på sin blogg över problemen för turismen och att nedstängningen av internet kunde påverka ekonomin negativt. Men vi borde inte vara förvånade. Sverige har under lång tid exporterat militär Vad som sker i Egypten är av världshistorisk betydelse som kan skifta balansen mellan rika och fattiga över hela världen och sätta skräck i närliggande diktaturer utrustning och gett bistånd till Egypten och Tunisien via EU:s grannskapspolicy. Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Ben Ali till ett värde av 350 miljoner kronor. Just den typ av krigsmateriel som använts mot demonstranterna. En annan storkund och diktatur är Saudiarabien där värdet av exporten 2009 översteg 1,5 miljarder kronor. Ett spöke går igenom Mellanöstern Vad som sker härnäst är ett oskrivet blad, men egyptierna kommer inte vika ner sig utan kräva omfattande förändringar. Både granndiktaturerna och ledare i väst försöker måla upp islamister som hot och som skäl att vägra förändring. Men skrämselpropagandan biter inte då revolutionens krav inte är religiösa, utan handlar om politisk frihet och ekonomisk rättvisa. Kampen om revolutionens hjärta och själ är inte över. Det kommer finnas krafter som inte stödjer Mubarak, men som vill ha kvar den gamla ordningen och som är beredda att använda repression för att bromsa rörelsen. Och för de som tror på en enkel övergångslösning utfärdar den franske revolutionären St. Just ett varningens ord; den som gör en halv revolution gräver sin egen grav. Dagens rörelse uppstod dock inte ur tomma intet. Sedan 2007 har en strejkvåg svept över hela Egypten (med över 600 strejker per år) som lett till att flera oberoende fack bildats, och som skapat den mest välorganiserade och militanta arbetarklassen i regionen. En viktig faktor de kommande månaderna kommer vara hur väl arbetarklassen lyckas organisera sig och bygga upp egna demokratiska strukturer i bostadsområden och på arbetsplatser, baserade på människors behov. Folkmassorna i Kairo, Mahalla, Suez och Alexandria visar att vi kan förändra världen om vi organiserar oss och gör motstånd. En seger för den egyptiska arbetarrörelsen är en seger för oss alla. Antikapitalist februari - mars nr42.indd

4 I Egypten säger vi att Tunisien mer eller mindre var katalysatorn men inte den grundläggande orsaken, för de objektiva omständigheterna för en revolt existerade redan i Egypten, och en revolt har hängt i luften de senaste åren. Vi har faktiskt redan lyckats ha två miniintifadas eller mini-tunisien Den första var Mahalla-revolten i april 2008, därefter en i Borollos, i norra Egypten. Revolutioner uppstår inte ur det blå. Det är inte på grund av Tunisien igår som vi per automatik får en revolt i Egypten dagen därpå. Man kan inte isolera dessa protester från de senaste fyra åren av arbetarstrejker i Egypten, eller från internationella händelser som al-aqsa intifadan (även kallad den andra intifadan, det palestinska upproret sominleddes i september 2000) eller USA:s invasion av Irak. Utbrottet av al- Aqsa intifadan var speciellt betydelsefullt vapen till massprotester, är det väldigt svårt att konfrontera sådant motstånd. Du kan planera att oskadliggöra en grupp terrorister som slåss i ett sockerrörsfält, men vad kan du göra med tusentals demonstranter på gatorna? Du kan inte döda dem alla. Du kan inte ens garantera att trupperna kommer vara villiga att göra det, att faktiskt skjuta ner de fattiga. Rörelsens framväxt I Egypten är det regionala också det lokala startade protesterna, inte som regimkritiska protester utan mot Israel och i solidaritet med palestinierna. Detsamma hände med den amerikanska invasionen av Irak tre år senare. Men när du en gång tagit till gatan och konfronterats av regimens våld så börjar du ställa frågor: Varför skickar Mubarak trupper för att konfrontera demonstranterna istället för att konfrontera Israel? Varför exporterar Facken har alltid visat sig vara en akilleshäl för en diktatur. Se på Polen, Sydkorea, Latinamerika och Tunisien ammunition mot fredliga strejkande arbetare 1989 då det pågick en strejk i stålverken och 1994 i textilindustrin. Men sedan december 2006 har vi sett den största och mest ihärdiga strejkvågen sedan 1946 stadigt växa fram, utlöst av textilstrejkerna i Niledeltastaden Mahalla, vars fabriker är den största arbetsplatsen i Mellanöstern med över arbetare. Den inleddes på grund av arbetsplatsrelaterade frågor men spreds till alla samhällssektorer utom polisen och militären. Som ett resultat av dessa strejker har vi En egyptisk socialist berättar Den i Egypten välkände bloggaren och aktivisten Hossam-al Hamalawy ger sin syn på den egyptiska revolutionen. för på 80- och 90-talet hade regeringen i princip lyckats stänga ner all gatuaktivism, som en del av dess kamp mot islamistiska upprorsmän. Den fortsatte bara existera inne på universitetscampusen eller på partihögkvarteren. Men när intifadan bröt ut 2000 och al-jazeera började visa bilder på den, inspirerades ungdomen att ta till gatorna på samma sätt som vi inspirerats av Tunisien idag. Det är för tidigt att säga hur protesterna kommer att sluta. Det är ett mirakel att de kunde fortsätta in på nätterna efter utegångsförbuden trots rädslan och repressionen. Men situationen har nått en nivå där alla är utleda, verkligen trötta på hela situationen. Och även om säkerhetsstyrkorna lyckas slå ner protesterna idag kommer de misslyckas slå ner de som sker nästa vecka, nästa månad eller senare i år. Det har definitivt skett en förändring i hur modiga folk vågar vara. På 1990-talet använde sig staten av svepskälet att man bekämpade terrorism för att slå ner på all form av opposition och missnöje i landet, vilket är ett trick alla regeringar använder sig av, inklusive USA. Men när en organiserad regimopposition väl en gång vänt sig från 4 Antikapitalist februari - mars 2011 han cement som Israel använder för att bygga bosättningar istället för att hjälpa palestinierna? Varför är polisen så brutal när vi med fredliga medel bara försöker visa vår solidaritet med palestinierna? Och så skiftar regionala frågor, som Israel och Irak, till att bli en lokal fråga. Och på kort tid börjar samma demonstranter som skrek propalestinska slagord skrika slagord mot Mubarak. Den specifika interna vändpunkten för protesterna kom 2004 när missnöjet vändes mot den egna staten. Under 1980 och 1990-talet var den egyptiska arbetarrörelsen under attack från polisen, som använde skarp Hossam-al Hamalawy Foto: Hossam-al Hamalawy lyckats få två oberoende fackföreningar, de första i sitt slag sedan Först fastighetsskattsindrivarna, som inkluderar fler än statsanställda, och sedan sjukvårdsteknikerna, fler än av dessa lanserade ett fackförbund bara förra månaden utanför de statligt kontrollerade fackförbunden. Men en av de viktigaste skillnaderna mellan Tunisien och oss är att även om det var en diktatur så hade Tunisien en halvt oberoende facklig federation. Även om ledarskapet samarbetade med regimen så var gräsrötterna militanta fackaktivister. Så när det var dags för generalstrejk kunde facket agera. Men här i Egypten har vi ett vakuum som vi hoppas fylla snart. Oberoende fackliga aktivister har redan varit utsatta för häxjakter efter att de försökt etablera sig; det finns stämningar inlämnade mot dem av staten och de statliga fackföreningarna, men trots dessa ständiga försök att tysta ner dem växer de sig starkare. De senaste dagarna har repressionerna såklart riktat sig mot gatudemonstranterna, vilka inte nödvändigtvis är fackmedlemmar. Dessa protester har samlat ett brett spektra nr42.indd

5 Det egyptiska folket samlas på Tahrir-torget i Kairo Foto: Anonymt av egyptier, inklusive elitens söner och döttrar. Så vi har en kombination av de urbana fattiga tillsammans med medelklassen och elitens söner och döttrar. Jag tror Mubarak lyckats alienera alla delar av samhället utom hans närmsta krets av kumpaner. Facken har alltid visat sig vara diktaturers akilleshäl. Se på Polen, Sydkorea, Latinamerika och Tunisien. Facken var alltid instrumentala i massmobiliseringarna. Du vill ha en generalstrejk för att störta en diktatur, och det finns inget bättre än en oberoende fackförening för att göra jobbet. Vad sker härnäst? Alla har sina egna anledningar till att ta till gatan, men jag antar att om vårt uppror lyckas och Mubarak störtas kommer du att börja se splittringar. De fattiga kommer vilja trycka på för att revolutionen intar en mer radikal position, som bekämpar korruption och driver på för en radikal omfördelning av resurser. Samtidigt kommer de så kallade reformivrarna trycka på bromsen och lobba för en förändring på toppen som tyglar statsmakten litegrann men behåller statens natur. Det muslimska brödraskapet har lidit av inre splittringar ända sen utbrottet av al-aqsa intifadan. Deras engagemang i den palestinska solidaritetsrörelsen när det gällde att konfrontera regimen var uselt. I grund och botten så demoraliseras deras gräsrotsaktivister varje gång ledarskapet kompromissar med regimen. Jag känner personligen många bröder som lämnat gruppen, en del har gått med i andra grupper eller förblivit oberoende. När rörelsen på gatan växer och det lägre nivåerna av ledarskap blir involverade, kommer det bli fler splittringar eftersom den högsta ledningen inte kan motivera varför man inte deltar i det nya upproret. Mubarak är den näst största mottagaren av amerikanskt bistånd efter Israel. Han är känd för att vara USA:s gangster i regionen ett av den amerikanska utrikespolitikens verktyg som realiserar dess agenda om säkerhet för Israel och att oljan flyter på, medan palestinierna hålls under kontroll. Så det är ingen hemlighet att hans diktatur fått stöd av amerikanska administrationer sedan dag ett, även under Bushs falska prodemokratiska retorik. Men ingen borde vara förvånad över Clintons skrattretande uttalanden som mer eller mindre försvarade Mubaraks regim, eftersom en av grundpelarna i amerikansk utrikespolitik är att hålla regimer stabila på bekostnad av frihet och medborgerliga rättigheter. Sanningen är att varje verkligt demokratisk regering som kommer till makten kommer att hamna i öppen konflikt med USA Vi förväntar oss ingenting från Obama, som vi ser som en stor hycklare. Men vi hoppas och förväntar oss att det amerikanska folket fackförbund, professionella sammanslutningar, studentkårer och aktivistgrupper visar oss sitt stöd. Vad vi vill är att den amerikanska regeringen ska försvinna ut ur bilden. Vi vill inte ha något sorts stöd; bara ta bort biståndet till Mubarak omedelbart och dra tillbaka ert politiska stöd till honom, dra er tillbaka från alla baser i Mellanöstern och sluta stödja staten Israel. Mubarak kommer till sist att göra vad han kan för att skydda sig själv. Om han trodde att det skulle rädda hans skinn skulle han plötsligt kunna anamma en kraftig antiamerikansk retorik. Till syvende och sist är han bara hängiven sina egna intressen, och om han tror att USA inte stödjer honom kommer han vända sig till någon annan. Sanningen är att varje verkligt demokratisk regering som kommer till makten i regionen kommer att hamna i öppen konflikt med USA eftersom den måste kräva en radikal omfördelning av resurser och ett slut på stödet till Israel och andra diktaturer. Så vi förväntar oss ingen hjälp från Amerika, bara att de lämnar oss ifred. Översättning: Åsa Hjalmers Du kan läsa Hossams blogg på: Antikapitalist februari - mars nr42.indd

6 Tunisiens Revolution Frilansjournalisten Per Björklund om revolutionen i Tunisien som nu spridit sig vidare till Egypten. Per har tidigare rapporterat från Kairo om den egyptiska student- och arbetarrörelsen. Efter den unge och välutbildade grönsakshandlaren Mohamed Bouazizis dramatiska självmord, rann bägaren över för tunisierna. Flera faktorer ligger bakom revolten. De ekonomiska klyftorna har exploderat i de flesta arabländer de senaste årtiondena, så också i Tunisien som för tjugofem år sedan inledde ett nyliberalt strukturanpassningsprogram dikterat av Internationella valutafonden. Arbetslösheten är skyhög, i synnerhet för ungdomar, och det är mycket svårt att hitta jobb även för den som har högre utbildning samtidigt som antalet utbildningsplatser på universiteten expanderat snabbt för att dölja den höga arbetslösheten. Lönerna har stagnerat medan priserna stigit kraftigt. I Egypten, där utvecklingen gått i samma riktning, kan till exempel en nyutbildad läkare tjäna under 1000 kronor i månaden, vilket inte är mycket mer än en fabriksarbetare. Många tvingas därför ta ett andra jobb för att försörja sin familj. I Tunisien deltog nästan alla samhällsgrupper i protesterna: arbetare och studenter, högutbildade och arbetslösa, män och kvinnor, stadsbor och landsbygdsbor alla som inte tjänat på den ekonomiska politiken och de senaste årens rekordtillväxt. Revolutionens framgångar Den viktigaste framgången för proteströrelsen hittills nåddes den 14 januari när diktatorn Ben Ali, som suttit vid makten sedan 1987, tvingades fly landet till Saudiarabien det enda land som ville ge honom asyl. Den nya samlingsregeringen har utlovat demokratiska val och fullständiga politiska friheter, men många av Ben Alis ministrar inklusive den djupt avskydde premiärministern Ghanouchi sitter kvar i den samlingsregering som bildades efter Ben Alis fall. Den styrande eliten har helt enkelt inte råd med verklig demokrati för dem skulle det innebära slutet. De flesta oppositionspartier är små och spelade en mycket liten roll i revolten, även om underjordiska vänstergrupperingar utan tvekan spelat en avgörande roll för att mobilisera arbetare och studenter. Viktigast har fackföreningsrörelsen varit, i synnerhet i revolutionens senare skede. Ledarskapet i den tunisiska fackliga federationen UGTT har visserligen betraktas som närstående till den gamla regimen, men på den lokala nivån finns många uppriktiga aktivister med bakgrund i de senaste årens strejker och sociala protester, och nu verkar det vara gräsrötterna och de mest radikala elementen inom UGTT som tagit initiativet. Ringar på vattnet? Chansen är stor att revolutionen sprider sig till den västvänliga och ekonomiskt betydelsefulla diktaturen Egypten. I skrivande stund (25 januari) pågår de största regimkritiska protesterna i Egypten på årtionden. Tusentals demonstranter har intagit gatorna i alla större städer efter uppmaningar från framförallt vänsteroppositionen och sekulära demokratiaktivister. Liknande försök att organisera massprotester har ofta misslyckats förut bara några hundra har hörsammat den politiska oppositionens maningar. Därför råder inget tvivel om att protesternas omfattning denna gång är en direkt följd av den inspirationseffekt som revolutionen i Tunisien haft. Det krävs dagar och veckor av protester för att regimen i Egypten ska falla men om det sker skulle det vara början till slutet för åtskilliga väststödda diktaturer i regionen. Den tunisiska regimen har haft mycket nära band till västvärlden, inte minst Frankrike och USA. Man har fått ekonomiskt och militärt bistånd och tecknat handelsavtal och avtal om gränsövervakning med EU. Omsvängningen kom först när man insåg att regimen var nära att falla i Frankrikes fall först efter att Ben Ali flytt landet. Nu hoppas man på att övergångsregeringen snabbt ska återställa ordningen och att revolutionen ska leda till minimala politiska förändringar. Per Björklund Hot och möjligheter I väst gillas revolutioner så länge de kan utmålas som ledda av en vagt definierad medelklass med västerländska demokratiideal, som helst ska organisera sig via twitter och facebook och slåss för mänskliga rättigheter med fredliga medel. Därav namnet Jasminrevolution. Att namnge en revolution där många människor offrade livet efter en blomma associerar snarare till en fredlig proteströrelse. Revolutioner som framstår som våldsamma och leds av organiserade massrörelser med krav på substantiella politiska och sociala förändringar är inte lika populära. Flertalet tunisier hoppas naturligtvis på genuin demokrati och steg mot ökad social rättvisa ingen riskerar livet bara för att byta ut några personer i toppen. Det finns en stor risk att Ben Alis anhang lyckas sitta kvar med stöd av militären, som inte vill bli av med det militära biståndet från väst. Då kommer man att försöka hålla val så snart som möjligt för att ge ett sken av demokrati, men utan att ge oppositionen en rimlig chans att organisera sig efter årtionden av förtryck. Ett annat scenario är att någon militär ledare genomför en statskupp i revolutionens namn för att göra ett slut på oroligheterna i landet, vilket på sikt lär leda till ungefär samma sak: fortsatt diktatur under slagord om frihet. Hoppet står till de oppositionella, studenter och fackliga aktivister som kämpar för att revolutionen ska leva vidare och leda till genuin förändring. Även om revolutionen bara leder till ett något öppnare politiskt klimat skapar det stora möjligheter för oppositionen och fackföreningsrörelsen att fortsätta organisera sig och kanalisera det folkliga missnöjet. Per Björklund, aktuell med boken Arvet efter Mubarak kommer att tala på Radikalt Forum den 4-6 mars. För mer info - se s.16 Foto: Per Björklund 6 Antikapitalist februari - mars 2011 nr42.indd

7 Kort innan tryckning nåddes Antikapitalist av följande uttalande släppt av Egyptens revolutionära socialister, som spelat en viktig roll i de framväxande proteströrelserna under de senaste åren. I solidaritet med de som kämpar för ett fritt, demokratiskt och socialistiskt Egypten publicerar vi deras meddelande. För mer information: se Statement of the Revolutionary Socialists Egypt: Glory to the martyrs! Victory to the revolution! What is happening today is the largest popular revolution in the history of our country and of the entire Arab world. The sacrifice of our martyrs has built our revolution and we have broken through all the barriers of fear. We will not back down until the criminal leaders and their criminal system is destroyed. Mubarak s departure is the first step, not the last step of the revolution The handover of power to a dictatorship under Omar Suleiman, Ahmed Shafiq and other cronies of Mubarak is the continuation of the same system. Omar Suleiman is a friend of Israel and America, spends most of his time between Washington and Tel Aviv and is a servant who is faithful to their interests. Ahmed Shafik is a close friend of Mubarak and his colleague in the tyranny, oppression and plunder imposed on the Egyptian people. The country s wealth belongs to the people and must return to it Over the past three decades this tyrannical regime corrupted the country s largest estates to a small handful of business leaders and foreign companies. 100 families own more than 90% of the country s wealth. They monopolize the wealth of the Egyptian people through policies of privatization, looting of power and the alliance with Capital. They have turned the majority of the Egyptian people to the poor, landless and unemployed. Factories wrecked and sold dirt cheap must go back to the people We want the nationalization of companies, land and property looted by this bunch. As long as our resources remain in their hands we will not be able to completely get rid of this system. Economic slavery is the other face of political tyranny. We will not be able to cope with unemployment and achieve a fair minimum wage for a decent living without restoring the wealth of the people from this gang. We will not accept to be guard dogs of America and Israel This system does not stand alone. Mubarak, as a dictator was a servant and client directly acting for the sake of the interests of America and Israel. Egypt acted as a colony of America, participated directly in the siege of the Palestinian people, made the Suez Canal and Egyptian airspace freezones for warships and fighter jets that destroyed and killed the Iraqi people and sold gas to Israel, dirt cheap, while stifling the Egyptian people by soaring prices. Revolution must restore Egypt s independence, dignity and leadership in the region. The revolution is a popular revolution This is not a revolution of the elite, political parties or religious groups. Egypt s youth, students, workers and the poor are the owners of this revolution. In recent days a lot of elites, parties and so-called symbols have begun trying to ride the wave of revolution and hijack it from their rightful owners. The only symbols are the martyrs of our revolution and our young people who have been steadfast in the field. We will not allow them to take control of our revolution and claim that they represent us. We will choose to represent ourselves and represent the martyrs who were killed and their blood paid the price for the salvation of the system. A people s army is the army that protects the revolution Everyone asks: Is the army with the people or against them?. The army is not a single block. The interests of soldiers and junior officers are the same as the interests of the masses. But the senior officers are Mubarak s men, chosen carefully to protect his regime of corruption, wealth and tyranny. It is an integral part of the system. This army is no longer the people s army. This army is not the one which defeated the Zionist enemy in October 73. This army is closely associated with America and Israel. Its role is to protect Israel, not the people. Yes we want to win the soldiers for the revolution. But we must not be fooled by slogans that the army is on our side. The army will either suppress the demonstrations directly, or restructure the police to play this role. Form revolutionary councils urgently This revolution has surpassed our greatest expectations. Nobody expected to see these numbers. Nobody expected that Egyptians would be this brave in the face of the police. Nobody can say that we did not force the dictator to retreat. Nobody can say that a transformation did not happen in Middan el Tahrir. What we need right now is to push for the socio-economic demands as part of our demands, so that the person sitting in his home knows that we are fighting for their rights. We need to organize ourselves into popular committees which elects its higher councils democratically, and from below. These councils must form a higher council which includes delegates of all the tendencies. We must elect a higher council of people who represent us, and in whom we trust. We call for the formation of popular councils in Middan Tahrir, and in all the cities of Egypt. Call to Egyptian workers to join the ranks of the revolution The demonstrations and protests have played a key role in igniting and continuing our revolution. Now we need the workers. They can seal the fate of the regime. Not only by participating in the demonstrations, but by organising a general strike in all the vital industries and large corporations. The regime can afford to wait out the sit-ins and demonstrations for days and weeks, but it cannot last beyond a few hours if workers use strikes as a weapon. Strike on the railways, on public transport, the airports and large industrial companies! Egyptian Workers! On behalf of the rebellious youth, and on behalf of the blood of our martyrs, join the ranks of the revolution, use your power and victory will be ours! Glory to the martyrs! Down with the system! All power to the people! Victory to the revolution! Antikapitalist februari - mars nr42.indd

8 antikapitalist granskar Alliansen och den svenska arbetsmarknaden Efter fyra år med Alliansen är det nödvändigt att analysera den högerpolitik som drivits och förstå vad följderna blivit. I detta och kommande nummer kommer Antikapitalist att granska samhällskonsekvenserna av den borgerliga politiken och synliggöra Alliansens ideologiska projekt. Patrik Vulkan inleder med en genomgång av arbetsmarknadspolitiken. Alliansens projekt Den nödvändiga utgångspunkten för att förstå dagens utveckling på arbetsmarknaden kräver ofrånkomligen en klassanalys. För den borgerliga regeringen har drivit en konsekvent och stenhård klasspolitik. Kärnan i denna politik är att kapitalister och överklass skall få en allt större del av samhällets vinster och resurser. Men för att kunna få stöd för denna politik, tillräckligt för att vinna de nödvändiga valen, behöver högern vinna över en stor del av löntagarna till sitt projekt. Detta görs genom att fokusera politiken på plånboksfrågor. I sig kan det förefalla väl simpelt men det sker i kombination med samhällsförändringar som gör att den privata ekonomin spelar en allt centralare roll för den enskildes trygghet och välmående. Den förda politiken är alltså inte så enkel att den bara appellerar till individens girighet och egoism. Målet är ett samhälle där det inte finns några hållbara alternativ till individuella lösningar som konsument. Denna politiska strategi är direkt riktad mot den ekonomiskt välmående delen av löntagarna de som har jobb och som genom sitt välstånd har mest att vinna på förändringarna i form av krass vinst och som samtidigt faktiskt har råd att köpa sig egen trygghet. För alliansens förändringar kan bara bekostas genom att situationen för en stor andel av de övriga löntagarna, arbetarklassen, kraftigt försämras. Stora skattesänkningar har bekostats genom nedmontering av välfärdssystemet, som i sig motiverar privata lösningar för de som har råd. Kvar blir arbetarklassen, de sjuka och utsatta i ett samhälle där klassklyftorna ökar markant. Arbetsmarknaden är central i detta politiska projekt. Låt oss nu börja den empiriska genomgången. 8 Antikapitalist februari - mars 2011 Den svenska arbetsmarknaden får en allt mer utpräglad låglönesektor Inkomst För att uppnå den uppdelning av löntagarna som borgarna eftersträvar är det nödvändigt att inkomstskillnaderna ökar så att en grupp tjänar avsevärt bättre, vilket även får till följd att klassklyftorna växer. LO:s rapport Inkomster och inkomstfördelning 2008 visar på en tydlig tendens. Ju högre inkomst man har, desto större har även den procentuella inkomstökningen varit. En allt större andel av samhällets inkomster hamnar alltså hos höginkomsttagare och skillnaderna mellan fattig och rik i Sverige är större idag än vad de var innan välfärdssamhället började byggas upp efter andra världskriget. De rikaste 10 procenten har ökat sin disponibla inkomst med 88 procent mellan 1991 och Denna klasspolitik har bekostats av de övriga arbetarna, samt de svaga grupperna i samhället. Andelen arbetslösa, sjuka och pensionärer med låg inkomst har ökat från 11 till 18 procent mellan 2004 och Unga kvinnor i arbetarklassen har också fått det markant sämre, där andelen med låg inkomst i princip fördubblades mellan 2007 och 2008, från knappt 6 procent till över 11. Sverige får därmed en allt mer utpräglad låglönesektor. Arbete och arbetslöshet En tydlig politisk linje i alliansens politik har även varit individualisering av samhällsproblem, bland annat arbetslöshet. Det är nu allt vanligare att man talar om ej anställningsbara och anställningsbara i stället för arbetslös. Arbetslöshet kan därmed förklaras genom individens brist på anställningsbarhet istället för den politik som förs på arbetsmarknaden. Ansvaret faller därmed på den enskilde, och likaså skulden när denna inte kan göra sig anställningsbar. Istället för att förstå arbetslöshet som ett samhällsproblem som skall hanteras politiskt och kollektivt reduceras det till individuell riskhantering. Samtidigt finns det tydliga politiska skäl för högern att med politiska medel bibehålla en hög arbetslöshet. I oktober 2010 låg den relativa arbetslösheten på 7,5 procent, samtidigt som arbetslösheten för åringar låg på hela 22.9 procent. Med så många i arbetslöshet, en reservarmé av arbetare med Karl Marx uttryck, finns det en stor tillgång på utsatta människor som är villiga att arbeta för små summor. Genom en hög arbetslöshet kan man alltså hålla nere lönekraven, i synnerhet inom låglönesektorerna där risken för att man förlorar sitt arbete även är störst, och därigenom se till att även inkomstskillnaderna bibehålls på arbetsmarknaden. I synnerhet som den försämrade a-kassan gör att många tvingas ta lågavlönade jobb. A-kassa A-kassan har försämrats avsevärt. Från ett huvudsakligen statligt finansierat skyddsnät har ersättningsnivåerna allt mer sänkts. Den svenska ersättningsnivån har mellan 2002 och 2008 fallit från att ha haft den femte högsta ersättningsnivån inom OECD-området (i huvudsak Europa och Nordamerika) till att nu befinna sig på plats 21 av 34, det största fallet inom hela OECD-området. Även här innebär det att riskerna privatiseras och individualiseras, samtidigt som privata aktörer får ett allt större utrymme. Ersättningsnivåerna har medvetet sänkts avsevärt för just medelinkomsttagare för nr42.indd

9 Människor bryr sig alltså om mer än plånboksfrågor, och en politik baserad på visioner, jämlikhet och solidaritet är fortfarande möjlig. Det är denna politiska diskussion som Alliansen fruktar mest. att dessa skall känna behov av att köpa kompletterande inkomstförsäkring. De vinster många har gjort genom skatteavdrag är därmed delvis illusoriska, då många känner sig tvingade att direkt använda denna vinst, som skapats genom nedskärningar i trygghetssystemen, till att garantera sin inkomstförsäkring. Nedskärningarna blir därmed ett sätt att låta en allt större del av pengarna gå till privata sektorn såsom försäkringsbolag samtidigt som medelklassen skall fås till att säkra sin trygghet som konsumenter inte som medborgare med en rättighet till en skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring. På detta sätt skall denna grupp allt hårdare knytas till Alliansens politiska alternativ genom plånboksfrågor. För den stora majoriteten av arbetarklassen är kompletterande försäkring inget man har råd med. För dessa blir situationen som arbetslös allt mer desperat. Med låga ersättningsnivåer finns det för många inget alternativ till att ta dåligt betalda arbeten, om ens dessa finns. Det har även införts en extra finansieringsavgift för medlemskap samt differentierade avgifter till a-kassan. Kassor med höga utbetalningar tvingas därmed ha högre avgifter, vilket direkt slår mot arbetarklassen och de LO-anslutna kassorna och bidrar till en osolidarisk lönepolitik med växande klyftor som följd. De lågavlönade i utsatta sektorer på arbetsmarknaden får alltså betala långt mycket mer än de välavlönade inom trygga sektorer. Många har helt enkelt inte råd och facken har sedan 2006 upplevt det största medlemstappet på hundra år. Arbetsmarknadspolitik Under Alliansen har de aktiva åtgärderna främst kommit att handla om platsförmedling och aktivering av individen till att söka fler arbeten, och väldigt lite om kompetenshöjande verksamhet. Dessa begränsade åtgärder klassas nu även som arbetsmarknadspolitiska program till skillnad från tidigare, vilket får den öppna arbetslösheten att framstå som mindre än vad den faktiskt är. Många befinner sig i Jobb- och utvecklingsgarantin, det största programmet för långtidsarbetslösa. För tre år sedan befann sig personer inom detta program, nu är de Idag befinner sig av dessa i Fas 3, avsedd för de som varit arbetslösa allra längst tid och till hösten beräknas de uppgå till I Fas 3 är den arbetssökande tvungen att ta praktik hos den arbetsgivare som erbjuder arbetsuppgifter som kan ses som kvalitetshöjande, en synbart vag beskrivning. För att utföra ett heltidsarbete utanför alla kollektiva avtal får praktikanten mellan kr i lön samtidigt som arbetsgivaren får kr i månaden för varje praktikant man tar emot. Under de nio första månaderna av 2010 visar det sig att så lite som 1.5 procent av de som gick på praktik i Fas 3 lämnade programmet för arbete eller studie. Extremt få lämnar programmet och kvarstår alltså som billig arbetskraft. Alliansens arbetsmarknadsåtgärd verkar därmed till att ge arbetsgivarna ännu större vinster samtidigt som ett ytterligare verktyg införs för att hålla nere lönerna för de mest utsatta. Den politiska kampen om samhället Alliansens politik har tydligt påverkat arbetsmarknaden. Med ambitionen att öka klassklyftorna vill man med alla mål öka inkomstskillnaderna, etablera en låglönesektor, försvaga fack och trygghetssystem och köpa sig till medelklassens gunst, allt på bekostnad av den stora grupp arbetare och utsatta som inte har råd att vara konsumenter i Alliansens Sverige. Samtidigt vill få människor reduceras till rationella egoister. Två av tre anser att dagens samhällsklyftor är ett stort problem, och 75 procent av alla vill se att politiker minskar dem. Enigheten om detta är stor över hela det spektra av väljare som finns; hela 59 procent av moderatväljarna stödjer denna tanke. Människor bryr sig alltså om mer än plånboksfrågor, och en politik baserad på visioner, jämlikhet och solidaritet är fortfarande möjlig. Det är denna politiska diskussion som Alliansen fruktar mest. Antikapitalist februari - mars nr42.indd

10 En välfärdspolitik för socialistisk rörelse Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete på Malmö Högskola, förespråkar i sin senaste bok Välfärdsmyter att arbetarrörelsen måste slå hål på myten om att vi inte har råd med välfärden och att skiljelinjen i dagens arbetarrörelse går mellan de som förespråkar klassamarbete och de som tror på klasskamp. Frågan om relationen mellan en välfärd i statlig, eller mer precist i offentlig, regi och det socialistiska målet har under lång tid varit en bitvis svår nöt att knäcka för oss marxister. Den rör sig å ena sidan i den klassiska stötestenen om relationen mellan reform och revolution som sedan talets början delat vår rörelse. Å andra sidan har under lång tid socialdemokratin, framför allt här i Sverige, kunnat utnyttja den offentliga välfärdspolitiken som en hävstång mot den revolutionära vänstern. Detta har tyvärr ofta lett till antingen ett avfärdande av välfärdsfrågan som oviktig eller rent av en sövande muta från den marxistiska vänstern, eller alternativt vilket numera är vanligare, framför allt i de ex-stalinistiska kommunistpartierna i Europa till ett enkelt efterapande av socialdemokratin i ett okritiskt försvar för den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Men jag menar att utmaningen för marxister är att förena en arbetarklassbaserad folklig, kamp för offentlig välfärd med kampen för det alternativa produktionssätt som vi numera kallar socialism. Jag menar att dualismen mellan reformist och revolutionär i det ljuset är missvisande idag. Istället är den verkliga vattendelaren den mellan de som tror på klassamarbete (idén att socialismen kan införas i samarbete med kapitalet: allmänintresset ) och de av oss som tror på klasskamp. Klasskamp, inte i betydelsen av en allmänt militant eller revolutionär attityd utan som insikten att socialism endast kan införas som ett enat arbetarklassintresse mot kapitalet. Och här i Sverige är just frågan om välfärden av extra strategisk vikt för 10 Antikapitalist februari - mars 2011 en pånyttfödelse av den socialistiska arbetarrörelsen och visionen om detta alternativa samhälle. Jag utreder den historiska och ideologiska roll välfärden har spelat inom socialdemokratins och arbetarrörelsens olika grenar i kapitel 2 i min nya bok Välfärdsmyter (ETC Förlag 2010). Välfärdsfrågans centralitet står vidare klar inte minst genom de resultat som Umeåprofessorn Stefan Svallfors i sina återkommande undersökningar om svenskarnas attityd till välfärden har kommit fram till. Han visar att stödet för en offentligt finansierad välfärd fortsatt är massivt. I hans senaste undersökning som publicerades för någon månad sedan visas att ca 75 procent av oss föredrar en offentlig välfärd och är villiga att betala mer skatt för vården, skolan och omsorgen, om så behövs. Vi är tveksamma till privatiseringar och ökad egenfinansiering i det offentliga. Ändå går den politiska utvecklingen i helt annan riktning. Varför? I Välfärdsmyter ägnar jag betydande utrymme till att analysera hur välfärdsfrågan både inom och utanför arbetarrörelsen helt har underkastats det jag kallar finansieringsproblemet idén att vi inte kommer ha råd att finansiera den offentliga välfärden över skattsedeln. Därför är privatiseringar och ökat eget ansvar i framtiden ofrånkomliga. Befolkningen kan tycka vad de vill om Den verkliga vattendelaren är mellan de som tror på klassamarbete och de som tror på klasskamp välfärden. Vi har ändå inte råd. Finansieringsproblemet har under de senaste 10 åren hamrats in i utredningsväsendet. Återkommande rapporter har prytts med rubriker som pengarna räcker inte och nuvarande trender måste brytas. Man talar om finansieringsgapet. Kravet på ökad standard och ökat antal äldre driver upp de offentliga utgifterna och dessa kan inte på samma sätt som tidigare mötas med höjda skatter, hävdar Borgkommissionen under ledning av Per Borg (s). Finansieringsproblemet har medfört en avpolitisering av välfärdsfrågan. De senaste 20 årens nedskärningar i välfärden framstår inte längre som nyliberal politik utan som nödvändiga anpassningar till en ofrånkomlig verklighet. Kamerala perspektiv om att vi måste hålla budget dominerar så till den grad att de numera är en inskriven del i kommunallagen. En sorglig påminnelse om denna avpolitisering syntes också i årets valrörelse då Thomas Östros (s) på DN debatt försvarade sig mot Anders Borgs attacker med: Låt mig vara glasklar: Förslagen i vår valplattfrom Foto: Daniel Ankarloo nr42.indd

11 Det är således hög tid att välfärden befrias från det inbillade finansieringsproblemet. Endast då kan vi tillsammans återta visionen om framtiden, återta det politiska initiativet. - Daniel Ankarloo ryms inom samma reformutrymme som regeringen[s]. Två block inom samma reformutrymme. Årets val. Politik är inte längre att vilja, som Palme framhöll. Istället är huvudbudskapet att det är ändå ingen idé att vilja något. Det ryms inte inom budgetutrymmet. Samtidigt går drevet om en ålderschock som tvingar oss att arbeta längre upp i åldrarna. Far och son ekonomerna Lundgren fastslog på Aftonbladet Debatt i somras att vi måste höja pensionsåldern till 70 år inom en snar framtid. Annars går det inte. Peter Norman fyllde i på DN debatt med att svenskarnas förväntningar på livet efter 63 år kommer också att behöva ändras. Även Mona Sahlin fastslog redan efter partikongressen att det blir ingen arbetstidsförkortning. Och i sitt avskedstal tog hon bladet från munnen då hon sa: Arbete är en skyldighet! Det är inte arbetarrörelsens kollektiva röst om rätten till arbete. Det är den bortskämde husbondens röst. Antalet över 85 år kommer att öka med 67 procent mellan år 2020 och 2040, varnar Sveriges Kommuner och Landsting och Borgkommissionen. Detta påstås driva på de offentliga kostnaderna och framtvinga chockhöjningar av skatten till 42 kronor per 100-lapp. Men under perioden ökade antalet över 85 år också med just 67 procent. Då minskade antalet arbetade timmar i ekonomin. Ändå sjönk skattekvoten med motsvarande 8 procentenheter av BNP, eller 256 miljarder kr idag. Statens bruttoskuld minskades med 20 procentenheter av BNP, cirka 640 miljarder, under perioden. Den offentliga sektorns utgifter minskade med 10 procentenheter relativt BNP. Och det är långt ifrån larmrapporterna om ålderschocken. Finansieringsproblemets inflytande beror inte på dess verklighetsförankring utan på dess dramaturgi. Den börjar med alarmism för att skapa panik. Sedan anspelas på skuldkänslor: statsskuld, ökad försörjningsbörda, höjt skattetryck och vi ska inte lämpa över skulden på våra barn, för att framkalla bilden av oundviklig privatisering. Borgkommissionen erkänner att alarmism är en förutsättning för den politik man vill genomdriva: [Den] förutsätter medvetenhet om att det finns ett framtidsproblem som allvarligt hotar välfärdspolitikens trovärdighet och grundvärderingar... Krismedvetande krävs också för att få igång en framgångsrik beslutsprocess för att klara välfärdstjänsternas framtida finansiering. Istället för ett rationellt politiskt samtal om framtidens vägval i välfärdspolitiken översköljs vi således med sentimentalism och uppfordrande moralism. Finaniseringsproblemet har fått förödande konsekvenser för arbetarrörelsen. Det har blivit en anledning till icke-rörelse. Och till en nedmontering, inte ett försvar av den offentliga välfärden. Men rörelse är kondition. Och man kan inte stå sig still eller avstå till bättre kondition. Och det är just som kondition för vidare rörelse framåt, som välfärden är av så viktig strategisk roll för hela arbetarrörelsen idag. Oavsett andra skiljelinjer inom dess olika grenar. Den offentliga välfärden har Politik är inte längre att vilja, som Palme framhöll. Istället är huvudbudskapet att det är ingen idé att vilja något. Det ryms inte inom budgetutrymmet under efterkrigstiden varit central för arbetarrörelsens idéutveckling och framtidstro. Oavsett hur kritiska vi marxister må vara till de ideologiska illusioner efterkrigstidens socialdemokrati har odlat om den offentliga välfärden, med vår insikt om dess begränsningar inom privatkapitalistiska ramar, måste vi erkänna detta faktum. Tage Erlander talade till exempel om den ökande välfärden som de stigande förväntningarnas missnöje. Han insåg att det är ständiga välfärdsförbättringar som kommer driva på folkflertalets krav på än mer välfärd, än mer jämlikhet och ännu bättre arbets- och lönevillkor. Idag, efter ett kvartssekel av nedskärningar, anfäktas vi istället av de minskande ambitionernas förnöjsamhet. Att den svenska befolkningen nyligen återvalt en regering som administrerar nedskärningar, ökad ojämlikhet och 9 procents arbetslöshet visar på det. Det är faktiskt inte en allt bättre utan en allt sämre välfärd som förborgerligar folkflertalet. När framtiden inte längre framstår som ett kollektivt löfte om ökad jämlikhet, baserad på vår egen rörelse, då kommer de som kan att försöka undvika framtidens hot på egen hand. Detta är en synnerligen allvarlig utveckling och hotbild för oss alla i arbetarrörelsen: marxister som icke-marxister. Det är således hög tid att välfärden befrias från det inbillade finansieringsproblemet. Endast då kan vi tillsammans återta visionen om framtiden, återta det politiska initiativet. Ty, det börjar röra sig i huvudet först då det rör sig i fötterna. Välfärdsmyter (2010) av Daniel Ankarloo, ETC Förlag Daniel Ankarloo kommer att tala om välfärd, vänstern och visioner på Radikalt Forum 4-6 mars. För mer info. se s.16. Antikapitalist februari - mars nr42.indd

12 john molyneux marxismens grunder Vad är kapitalism? Att känna sin fiende är en gammal användbar grundregel. Arbetarrörelsen och miljontals andra runt om i världen bönder, studenter, intellektuella har en gemensam fiende: kapitalismen. Trots detta har de flesta människor, även inom rörelsen, endast en vag förståelse av vad kapitalism är. De som styr över oss vill att det ska vara på detta sätt och kan därigenom se till att det från den lägsta journalismen till toppuniversiteten råder förvirring i ämnet. Framför allt vill de att det framstår som att kapitalismen i princip är evig en fråga om mänsklig natur och därmed skingra alla tankar om att göra sig av med den. Konsekvensen blir att de identifierar kapitalism med ett mänskligt karaktärsdrag, nämligen girighet, som till viss del funnits lika länge som människor. Eller med pengar som funnits i ungefär 5000 år, eller med privategendom som existerat i cirka år. Oundvikligen Utvecklingen av en generaliserad varuproduktion leder till en värld där allt är till salu de skulle sälja luft om de kunde influerar denna beskrivning vanliga människor. Det hindrar dem inte från att ogilla kapitalismen, och i synnerhet kapitalismens konsekvenser som de upplever dagligen. Det hindrar dem inte heller från att göra motstånd mot kapitalismen, ibland väldigt kraftfullt. Men det försvårar betydligt alla försök att omkullkasta den. Kapitalismens historia En av de viktigaste av Karl Marx många intellektuella insatser var att han gjorde en tydlig och precis analys av vad som definierar kapitalism, hur den uppkom historiskt och dess fundamentala drivkrafter. Det första man behöver förstå är att kapitalism varken är en attityd eller en idé, utan ett bestämt ekonomiskt system, ett sätt att organisera produktion, som från början uppstod spontant och relativt nyligen i människans historia. Det började utvecklas på allvar i Europa under senmedeltiden inom det föregående produktionssystemet, feodalism. Det var, och är fortfarande, ett system för att producera varor (producerade för att säljas på en marknad) där arbetskraft blir en vara och lönearbete den huvudsakliga formen av arbetskraft. Systemet domineras av kapital (därav namnet), vilket är ackumulerad rikedom som används för att anställa lönearbetare med målet att öka kapitalets värde i konkurrens med andra kapital. Lönearbetar/kapitalrelationen är den fundamentala sociala relationen som definierar kapitalism. För att ta över fullt ut behövde kapitalismen inte bara utvecklas ekonomiskt, utan ägarna av kapital, 12 Antikapitalist februari - mars 2011 nr42.indd

13 Omvandlingen av arbetskraft till en vara förvandlar arbete till själlöst rutinarbete och arbetare till maskindelar och kontorstillbehör - John Molyneux kapitalisterna eller borgarna, behövde också erövra politisk makt. Detta gjorde de först i den nederländska revolutionen under 1500-talet och senare i den engelska revolutionen på 1600-talet. Genom den efterföljande amerikanska och franska revolutionen liksom den industriella revolutionen kom kapitalismen att dominera världen. Idag styr den i stort sett överallt. Kapitalismens egenskaper Kapitalismens grundläggande egenskaper förklarar varför det var ett mer progressivt system än feodalism. För det första var lönearbete ett framsteg, vad gäller mänsklig frihet, produktivitet och revolutionär potential, framför slavarbetet, livegenskapen och bondesamhället som föregick det. För det andra så tvingade konkurrensen mellan kapitalister dem att utveckla produktionen till en skala som var otänkbar under feodalherrars styre eller under något tidigare styrelseskick. Men, just dessa egenskaper innehåller även fröna till all omänsklighet, ojämlikhet, kriser, krig och destruktivitet som karaktäriserat kapitalismens historia och som gör dess störtande så viktigt idag. Utvecklingen av en generaliserad varuproduktion leder till en värld där allt är till salu de skulle sälja luft om de kunde. Omvandlingen av arbetskraft till en vara alienerar arbetare från sitt arbete och från produkten av detta arbete. Det förvandlar arbete till själlöst rutinarbete och arbetare till maskindelar och kontorstillbehör. Kapitalets användning av lönearbete är en exploateringsprocess som förtrycker arbetare och resulterar i en ständigt ökande ojämlikhet. Den obarmhärtiga och okontrollerade konkurrensen mellan kapital producerar periodiska kriser där företag blir bankrutta, produktionen faller och massarbetslöshet och fattigdom råder. Samma konkurrens innebär att mindre, svagare företag blir övertagna av större och starkare företag. Kapital och produktion koncentreras därmed till ett fåtal gigantiska bolag. Konkurrens mellan dessa bolag om resurser (olja!), marknader, arbete, investeringsmöjligheter leder till allt grymmare krig och en ökande miljöförstörelse ända till en punkt där samhällets själva överlevnad är hotad. Den felaktiga analysen Historiskt har de två viktigaste felen i försöken att förstå kapitalism varit identifikationen med 1) privat ägande och 2) den fria marknaden. I båda fallen är misstaget att likställa en viktig och ibland dominerande egenskap hos systemet med själva essensen hos systemet. Socialdemokrater trodde förr att det genom att utöka statligt ägande och statlig planering av den kapitalistiska staten vore möjligt att stegvis avskaffa kapitalismen, eller i alla fall tämja den. De hade fel. Det skapade inte en mix av kapitalism och socialism, utan bara en mix av kapitalism och statskapitalism. Stalinisterna trodde att länder där statsägande och statsplaneringen var Nyliberalismen är en fiende, men den är bara ett huvud på kapitalismens hydra nästan total (Sovjet, Kina) därför var socialistiska, trots att arbetarna varken kontrollerade produktionen eller staten, lönearbetet bestod, och staten konkurrerade med den övriga kapitalistiska världen. De hade fel. Ett samhälle kontrollerat av en privilegierad statlig byråkrati var inte socialism utan byråkratisk statskapitalistisk tyranni. I dagens sociala rörelser finns det många som identifierar fienden som endast nyliberalismen, inte kapitalismen som sådan. Nyliberalism är förvisso en fiende, men det är bara ett huvud på kapitalismens hydra. Att hugga av huvudet, som är både bra och nödvändigt, kommer dock inte att göra de andra huvudena mindre dödliga. I slutändan finns det bara ett sätt att avskaffa kapitalism och uppnå socialism. Det är att arbetare själva tar över ägandet och kontrollen av produktionsprocessen. Och för att göra det, så som borgarna gjorde före dem, måste de ta politisk makt. Rosa Luxemburg summerade upp det hela när hon skrev där kapitalismens kedjor är smidda, där måste de krossas. John Molyneux Publicerad på hans blog: johnmolyneux.blogspot. com/2006/07/what-is-capitalism. html Översättning: Helena Dübeck John Molyneux talar på Radikalt Forum 4-6 mars om vad en revolution är och vad en marxistisk analys av konst innebär. För mer mer info se s. 16 Antikapitalist februari - mars nr42.indd

14 Reflektioner över missnöjets vinter i Storbritannien Höst och vinter på de brittiska öarna är inte en årstid som för tankarna till det optimistiska och hoppingivande. Mörka dagar, med regnmoln som följer tätt inpå varandra för att bilda ett nästintill ogenomträngligt lapptäcke av gråa färger på himlen, förvandlar denna ö till en dyster plats. Men den våg av radikala studentdemonstrationer som svept över Storbritannien under de senaste månaderna har bidragit till att göra hösten och vintern 2010 till en av de färggladaste på länge. Officiellt dateras den nya brittiska studentrörelsens ursprung till den 10 november 2010 då studenternas- (NUS) och universitets- och högskoleföreläsarnas fackförbund (UCU) kallade till demonstrationer i London mot den konservativliberala koalitionens (även kallad Con-Dem) planer på införandet av högre studieavgifter för universitetsutbildningar och avskaffandet av underhållsstödet för gymnasieelever ifrån fattigare bakgrunder (EMA). Förväntningarna var låga: på inrådan av fackförbunden förväntade sig polisen mellan deltagande. Men såväl fackförbunden som polisen underskattade situationen. Demonstrationen växte till ett folkhav av mer än människor, redo att möta de politiker som nu sökte driva landets redan skadeskjutna utbildningssystem över ruinens brant. Demonstranter beskrev atmosfären som elektrisk, och något som kändes som så mycket mer än en marsch från punkt A till punkt B. Och så blev det också. När demonstrationståget passerade Millbank Tower, som hyser det konservativa partiets huvudkontor, avvek tusentals demonstranter ifrån den officiella rutten för demonstrationen och ockuperade byggnaden under flera timmar. Adam Fabry, socialist som varit aktiv i de senaste månadernas studentrörelse i London, skriver om vilka faktorer som ligger bakom revolten och vad som står på dagordningen framöver. Den brittiska studentrörelsens ursprung Händelserna den 10 november, som i folkmun kallas för Millbank-kravallerna, var början på en våg av radikalisering inom brittiska universitet, högskolor och gymnasium. Men vad är orsakerna bakom denna plötsliga återkomst av radikal aktivism bland förment apatiska studenter? Den omedelbara anledningen kan knytas till publiceringen av Con-Dem regeringens utkast till budgetbesparingar (Comprehensive Spending Review, CSR) den 20 oktober. I sitt tal presenterade finansminister George Osborne regeringens planer på att skära ned statens utgifter med 81 miljarder pund (närmare 6 procent av Storbritanniens BNP) över en femårsperiod de största nedskärningarna sedan andra världskriget. En närmare titt på CSR visade att utbildningssektorn var bland koalitionsregeringens favoritoffer för nedskärningar med en 40 procentig (!) minskning av statligt stöd (exklusive forskningsanslag), ner från 7.1 miljarder pund till 4.2 miljarder, över den kommande femårsperioden. CSR föreskrev även en 25 procentig minskning av anslagen till vidareutbildning (dvs. högskolor, etc.), en nedskärning med 1.1 miljarder pund ifrån det nuvarande stödet på 4.3 miljarder, under samma tidsperiod. 14 Antikapitalist februari - mars 2011 nr42.indd

15 Vi kan se fröna till ett framväxande klassmedvetande hos Millbankrörelsen Trots att många ekonomer, policyexperter och oberoende forskningsinstitut ifrågasatt behovet av en snabb konsolidering av statskassan i en tid när den globala ekonomins återhämtning fortfarande hänger på en skör tråd, har koalitionsregeringen inte visat några tecken på samvetskval när det gäller sina planer. Osborne hävdade att nedskärningarna representerade ett nödvändigt ont eftersom Labourpartiets misskötsel drivit den brittiska ekonomin till randen av konkurs (ett argument som t.o.m. Financial Times chefsanalytiker, Martin Wolf, ifrågasatte). Den brittiska ekonomins miserabla situation gjorde, enligt Osborne, en minskning av budgetunderskottet oundvikligt (dock försummade samtidigt finansministern att nämna hur räddningspaketet för bankerna och kriget i Afghanistan och Irak bidragit till den brittiska ekonomins kräftgång). Men nedskärningar styrs inte bara av ekonomiska behov, utan även av politiska uppfattningar. En noggrannare titt på det brittiska utbildningssystemet visar att den nuvarande koalitionens nedskärningar bara är det senaste ledet i en mer djupgående process som syftar till att underställa utbildningens roll i samhället till marknadsintressen och behovet av kapitalackumulation. I Storbritannien sträcker sig detta tillbaka till nyliberalismens glansdagar under Margaret Thatchers styre. Den sk. Jarrattreporten (1985) utstakade en framtida modell där universitet kom att ses som företag (enligt fabriksmodellen) och akademiker som arbetare som producerade tjänster (undervisning och betygsättning) och produkter (böcker och akademiska artiklar), båda föremål för granskning (och eventuell tillrättavisning) och under påverkan av en marknad där olika universitet konkurrerar mellan varandra (istället för att se utbildning som ett medel för att uppfylla bredare samhälleliga mål, som t.ex. att försöka fostra bättre utbildade och kritiskt tänkande medborgare). Aktivisten och doktoranden Bue Rübner Hansen beskriver i en tankeväckande artikel vad denna process innebar i ekonomiska termer, begynnelsen av den studerande som en konsument, vilket kan beskrivas genom en gradvis överföring av utbildningskostnaderna ifrån staten till studenter, eller på diskursiv nivå som en förskjutning från en förståelse av utbildning som en kollektiv nyttighet och/ eller individuell rättighet till en snäv tolkning om utbildning som en produkt att ta tillvara på av individen. Sedan dess har såväl Tory- som New Labourregeringar underkastat utbildningssektorn för marknadskrafternas logik i allt högre grad vilket lett till att universitet och högskolor alltmer förändrats i linje med affärsföretag. Den nuvarande regeringens visioner för utbildningssektorn utstakas tydligt i den så kallade Browne Review, en statligt finansierad, men politiskt oberoende studie om den långsiktiga finansieringen av högre utbildning ledd av Lord Browne av Madingley, fd. chef för den brittiska oljejätten BP. 1 Studien förespråkar omfattande förändringar i det brittiska universitets-finansieringssystemet, inklusive en höjning av det tak för kursavgifter som universitet var tvungna att hålla sig till hittills (vilket i praktiken innebär en tredubbling av kursavgifter ifrån den redan knappast modesta årliga summan på kr till uppemot kr per år!). Sammanfattningsvis kan vi alltså se att Con-Dem regeringens försök att omvandla det brittiska utbildningssystemet inte representerar en radikal brytning inom utbildningspolitiken, utan snarare innebär en plötslig acceleration av en process som pågått ända sedan 1980-talet. 1 Det faktum att studiens utvärderingsgrupp utgjordes av personer ifrån affärs- eller policyvärlden, helt saknade studentrepresentanter och att dess förslag drivits igenom utan någon längre debatt i parlamentet gör att rapportens alliansfrihet bäst bör tas med en nypa salt. Studentrörelsen och politikens återkomst Storbritannien har inte varit sig likt sedan den 10 november. Dagen efter skrev The Independent om hur protesterna vid Millbank Tower innebar slutet för de höga förhoppningar om en ny era av samförståndspolitik som utlovades av [premiärminister] David Cameron när han intog sitt ämbete för exakt sex månader sedan. Sedan dess har militanta studentaktioner spridit sig som en löpeld över Storbritannien. Under mindre än en månad hölls tre nationella endagarsprotester (utan stöd av NUS). Aktionerna såg tusentals högskole- och universitetsstudenter samt gymnasieelever förenas i militanta protester emot höjda studieavgifter och nedskärningar inom utbildning. 2 Protesterna nådde sin kulmen den 9 2 Enligt The Guardian var uppemot studenter involverade i någon form av protester under den första dagsaktionen ( Day X ) den 24 november. Antikapitalist februari - mars nr42.indd

16 Det som den brittiska överklassen verkligen räds är att studentrörelsen utgör ett hot likt den finansiella kris som drev ut dem på gatorna som kan spridas - Gary Younge december ( Day X3 ), då tiotusentals studenter trotsade kylan och en mur av tusentals kravallpoliser och ockuperade torget utanför det brittiska parlamentet medan deras förrädiska parlamentsledamöter röstade igenom beslutet att tredubbla studieavgifterna för universitetskurser. Men höstens demonstrationer har också visat att den ilska som drivit många ungdomar till att bli politiskt aktiva sträcker sig bortom deras missnöje mot Con-Dem regeringens höjning av kursavgifter eller slopningen av EMA, till en djupare oro för deras möjligheter att ha råd att studera eller att hitta ett jobb i framtiden. I denna oro kan vi se frön till ett framväxande klassmedvetande hos Millbankrörelsen, en generation av unga människor vars liv karaktäriserats av skuld, otrygghet och arbetslöshet. Denna ilska och oro, baserat på klass, har förenats med djup misstro mot polisen. Många ungdomar, ifrån fattigare bakgrunder, lever i en verklighet där polisövergrepp (såväl verbala som fysiska) snarare utgör en del av vardagen än ett undantag. Denna bittra verklighet av övervåld ifrån polisens sida har varit uppenbar under hösten som bl.a. sett användningen av ridande polis mot demonstranter och flera fall av misshandel (t.ex. slogs filosofistudenten Alfie Meadows medvetslös av kravallpolis). delar av såväl den formella som informella arbetarrörelsen. Men, som Gary Younge skriver i The Guardian, är det som den brittiska överklassen verkligen räds att studentrörelsen utgör ett hot likt den finansiella kris som drev dem ut på gatorna som kan spridas. Risken är att deras energi, entusiasm, kampvilja, vrede och rus börjar brinna inom oss alla. I en tid där den globala kapitalismen präglas av fortsatt ekonomisk kräftgång och ökande sociala motsättningar är det lätt att förstå politikernas rädsla i Westminster. De folkliga upproren i Tunisien och Egypten har visat att inte ens de mest autokratiska regeringarna sitter säkra när folkets vrede slår mot dem. För miljontals britter som hittills tittat bortom sina gränser för att söka inspiration i kampen mot kapitalet och dess lakejer inom staten har Millbankrörelsen visat att vägen till en bättre framtid ibland ligger närmare till hands än man tror. n RADIKALT FORUM 2011 Idéer för att förändra världen! Vad händer härnäst? Omfattningen och den militanta aktivismen som präglat höstens demonstrationer kom som en överraskning för många politiker och analytiker (vilket inte är så märkligt med tanke på att detta är första gången på decennier som Storbritannien sett framväxten av en social rörelse den senaste gången var i början av 1990-talet då Poll Tax-rörelsen ledde till Thatchers avgång). Det plötsliga utbrottet av en upprorisk studentrörelse har förändrat den gråa, monotona vardagen som kommit att bli ett kännetecken för all politisk debatt i Storbritannien under mer än tre decennier av nyliberal ideologisk hegemoni en prestation som i sig är värd att hylla. För att besvara det direkta hotet mot status quo har medlemmar av Con-Dem alliansen och dess lakejer inom högerpressen försökt använda klassiska metoder för att så splittring. I enlighet med reaktionära traditioner har man försökt att skapa en politisk atmosfär karaktäriserad av rädsla, där studentrörelsen utmålas som en skara irrationella, våldsbenägna ungdomar som potentiellt utgör en fara för samhällsfreden. Taktiken har dock mestadels slagit tillbaka på dem själva, mycket tack vare den popularitet som studentrörelsen åtnjuter ifrån stora 4-6 mars Sprängkullsgatan 19 Statsvetenskapliga Institutionen Välfärden, visioner och vänstern Kampen mot nyliberalism Egypten, Tunisien Revolution i Mellanöstern Vad är en socialistisk människosyn? Pedagoger och facklig kamp Kajsa Ekis Ekman, Daniel Ankarloo, John Molyneux, Per Björklund, Jan Hoby Med bland andra För fullt program: arr: Studentföreningen Internationella Socialister En video på The Guardian ger en utmärkt insikt till många studenters ilska: nov/24/london-student-protests. 16 Antikapitalist februari - mars 2011 nr42.indd

17 klasskamp i Danmark Antikapitalist har samtalat med Jan Hoby, ledare i det danska pedagogfacket LFS, om de senaste årens kamp mot nyliberalism och om den stundande pensionsstriden. Kan du berätta om facket du arbetar för? Vilka organiserar ni? Mitt fack kallas LSF (Landsföreningen för socialpedagoger), och även om det bildades för över 60 år sedan är det ganska unikt i att LSF är det enda enade facket som organiserar både utbildade och outbildade arbetare. Dessa grupper ses ofta som stående i konflikt med varandra men inte i vår fackförening. Vi organiserar alla som arbetar med barn på ett pedagogiskt sätt, förutom de med lärarexamen. Det kan vara socialpedagoger, specialpedagoger, fritidspedagoger och barnskötare. Vi har medlemmar, alla inom Köpenhamns kommun (7000) eller i kranskommunerna. Vi är en del av FOA (Fag & Arbejde), ett större nationellt fack. Jag är vice ordförande för LSF och jag blev vald till fackets ledning för sju år sedan. Jag ställde upp i valet med ett socialistiskt program och fick näst flest röster någonsin i fackets ledningsval. Du arbetar själv som förtroendevald. Hur tycker du att aktivister och socialister bör agera för att hantera byråkratin i facken? Det enda sättet att existera som byråkrat om man vill uppnå förändring är att ha en stark gräsrotsorganisering som sätter press på dig. Mitt fack är ett av de mest radikala och politiska facken i Danmark. Alla våra valda representanter är utbildade i anti-nyliberalism och vi ser civil olydnad som en del av vårt facks kampstrategi. I den skandinaviska modellen tvingas man ofta till förhandlingsbordet och till kompromisser. Men med en stark bas är det möjligt att få inflytande men det finns flera allvarliga begränsningar. Om medlemmarna inte är på kamphumör tvingas du till eftergifter till cheferna. På FOA:s kongress 2010 vann vänstern stöd för att FOA måste vara ett kämpande fack. Hur mitt fack agerar och vilken politik vi driver influerar och sätter press på andra fack att bli mer radikala. Idag är FOA, som nationellt fackförbund, mot nyliberala idéer som New Public Management, som innebär privatisering och att marknadsidéer tvingas in i offentlig sektor. FOA har idag ett program som är till vänster om både socialdemokraterna och SF (motsvarigheten till vänsterpartiet). För två år sedan förlorade vänstern nästan alla motioner vid FOA:s kongress, men finanskrisen och attackerna mot offentlig sektor har radikaliserat medlemmarna och satt press på den lokala fackbyråkratin inom FOA. I Danmark 2006 försökte den konservativa regeringen att driva genom nedskärningar men detta mötte motstånd. Kan du berätta lite om vad som hände i den efterföljande kampen och vilka de politiska effekterna varit? 2006 sågs den första stora mobiliseringen, som blev känd som välfärdsrörelsen. Människor protesterade över hela Danmark och vid höjdpunkten marscherade över till det danska parlamentet. Följande år, i maj 2007, bröt en vild strejk ut över hela Danmark som varade i nästan en månad. Den engagerade sjukhusanställda och vårdpersonal i äldreboenden. Gruppen bestod mestadels av kvinnliga outbildade arbetare, utan någon militant facklig tradition, som bara hade fått nog, och krävde en löneökning på 5000 dkr per månad. Strejkerna vann inte omedelbart, men de fick ett enormt stöd och resultatet blev synligt i nästa års nationella runda av löneförhandlingar. En våg av strejker bröt Det kommer vara ett val i Danmark i år, senast i november, och en nyhetskommentator från den liberala danska tidningen Politiken sa nyligen att klasskamp kommer att bli en valfråga. då ut, där bland annat mina medlemmar deltog tillsammans med exempelvis medlemmar i sjuksköterskefacket. Det var den första vågen av lagliga förhandlingsstrejker på 23 år. Så detta satte riktig press på fackbyråkraterna och mitt fack fick löneökningar på 13,2 procent och de högsta löneökningarna var nära 5000 dkr. Vad har hänt i kampen mot nyliberalism sedan dess? Sedan utbrottet av den ekonomiska krisen hösten 2008 har regeringen lanserat hårda attacker; budgetnedskärningar av offentlig sektor på statlig och kommunnivå, nedskärningar i vården och försämrad arbetslöshetsersättning. Men både fackföreningar och välfärdsrörelsen har varit handlingsförlamade. Det har i princip inte varit något motstånd alls, trots att budgetnedskärningarna 2009 och 2010 var de mest brutala under den nyliberala regeringens nio år. Regeringen försöker idag att intensifiera och snabba på attackerna, speciellt i pensionsfrågan, där de vill stoppa förtidspensionering. Samtidigt har de sänkt skatterna för de rika och de stora företagen med över 300 miljarder danska kronor. Men atmosfären håller på att förändras och facken laddar för att slå tillbaka. Idag deltog jag på ett nationellt möte anordnat av paraplyorganisationen LO med 5500 förtroendevalda från 17 olika fack. Det var första gången LO hållit ett sådant möte. Målet var att starta en kamp om förtidspensionering och stämningen var väldigt militant. Det kommer vara ett val i Danmark i år, senast i november, och en nyhetskommentator från den liberala danska tidningen Politiken sa nyligen att klasskamp kommer att bli en valfråga. Vill du vet mer om den fackliga kampen? Jan Hoby kommer att tala på Radikalt Forum 4-6 mars. För mer info - se motsatta sidan. Antikapitalist februari - mars nr42.indd

18 kulturen Recensioner Kajsa Ekis Ekman: Varat och varan Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan handlar om prostitution och surrogatmödraskap, två fenomen som omgärdas av en liknande logik och offentlig diskussion; bägge genererar massiva profiter, har sin grund i djupt ojämlika maktrelationer, omgärdas av lögner och myter och ingår idag i en diskussion där huvudfåran propagerar för att göra dessa fenomen legitima och lagliga. Boken är en uppgörelse med denna förljugna bild, med de idéer som dominerar inom såväl media som vetenskap. Gällande prostitutionen, som jag nedan kommer fokusera på, beskriver Ekman hur en nyliberal höger ingått äktenskap med en postmodern vänster. Högern beskriver den prostituerade som en fri driftig individ, en entreprenör, som verkar i ett samhälle helt befriat från makt. Den postmoderna vänstern, djupt förankrad i idealismen, dekonstruerar istället offret och gör den prostituerade till ett normbrytande aktivt subjekt. För bägge parter blir prostitutionen närmast något romantiskt och progressivt som kan vara till gagn för hela samhället, inte minst för kvinnorna. Tillsammans skapar de en bild av prostitution som är helt verklighetsfrånvänd, där de prostituerades största fiende blir feminister och socialister, som beskriver prostitutionen som ett fruktansvärt problem förankrat i en kapitalistisk och patriarkal samhällsstruktur. Ekman går igenom en mängd avhandlingar, utredningar, debattartiklar och annat material kring prostitution och finner att de flesta argument, teorier och organisationer som används och arbetar för att legitimera och göra prostitutionen laglig, faller till föga vid empirisk granskning. 1 Till skillnad från 1. Ett målande exempel är de sk. fackföreningar som finns för prostituerade som i princip uteslutande vid närmre granskning visar sig vara propagandaapparater för hallickarna, dvs. istället för att företräda arbetare, de prostituerade, företräder de de som producerar romantiserande bilder vänder sig Ekman till empirisk forskning och marxistiskt influerad teori för att förstå prostitutionen som fenomen. Istället för den driftige entreprenören, eller det normbrytande subjektet, ser Ekman kvinnor med en mycket utsatt social position: kvinnor i prostitution har t.ex. 40 gånger högre dödlighet än genomsnittet och 18 gånger högre risk att bli mördade. Data Ekman lämnar ett viktigt bidrag till vår förståelse av den pågående varufieringen av tillvaron, och ett bidrag i kampen om hur människan och samhället kan förstås. från den hittills största undersökningen som gjorts om människor i prostitution visar att 71 procent har blivit utsatta för fysiskt våld, 63 procent blivit våldtagna, 89 procent uppger att de skulle lämna prostitutionen om de kunde och 68 procent uppvisade symptom på posttraumatisk stress. Bakom snacket om den diskursiva dekonstruerade frigörelsen och entreprenörskapet döljer sig således en mycket mörk verklighet, en verklighet man bara kan ignorera om man struntar i empirisk forskning och existensen av ett ojämlikt samhälle som drivs av att göra allt mer av tillvaron till något som kan köpas och säljas. Efter att ha rensat upp bland många av de myter och lögner som figurerar kring prostitution och surrogatmödraskap ses dessa fenomen istället som en del av den tilltagande, ständigt pågående, varufieringen av människan och hennes tillvaro. Med prostitutionen och surrogatmödraskapet blir kroppen en vara som vilken som helst. Men, när det gäller kroppen kan inte försäljningen ske på det okomplicerade neutrala, arbetsgivarsidan. Inte helt olikt moderaternas självutnämnelse till det nya arbetarpartiet. närmast romantiska sätt som nyliberaler och postmodernister föreslår. Istället visar det sig att kvinnor i dessa utsatta positioner måste dela sig själva för att överleva; separera kroppen (varan) från jaget (varat). De måste göra sig till främlingar inför sina egna kroppar; en fysiskt och psykiskt mycket våldsam och smärtsam process. Precis som så många andra frågor de senaste decennierna domineras även diskussionen om prostitution och surrogatmödraskap av idéer som utgår från rika människors begär; att kunna köpa en kvinnas kropp, antingen för att bära barn eller som anpassligt sexobjekt. Ekman lämnar ett viktigt bidrag till vår förståelse av den pågående varufieringen av tillvaron, och ett bidrag i kampen om hur människan och samhället kan förstås; vad dessa storheter är, kan och bör vara. Prostitution och surrogatmödraskap har sin grund i ojämlika sociala relationer, i ett samhällssystem vars grund är ojämlikheten. I detta system är det få som vinner på och många som far fruktansvärt illa av att människohandel blivit en miljardindustri. Mattias Nylund Foto: Sara Appelgren 18 Antikapitalist februari - mars 2011 nr42.indd

19 Foto: Eva Wernlid Mattias Gardell: Islamofobi Behovet att förstå religion och kanske i synnerhet islam blir allt större i en tid av radikala politiska förändringar i den muslimska världen. Samtidigt har den politiska högern i Europa producerat en hel uppsjö påståenden om muslimer och islam som vi måste skärskåda då de används till att försöka legitimera en reaktionär och rasistisk agenda. Mattias Gardell, professor i religionshistoria i Uppsala, har skrivit en bok som i mångt och mycket är en kortare och mer lättillgänglig version av Andreas Malms monumentala Hatet mot muslimer. Rappt och välskrivet, inte sällan med udd, tar Gardell upp de stridsfrågor som avhandlats i den Gardell visar hur en intolerant stat skapat den svenskhet som Sverigedemokraterna gjort till sin fetisch svenska debatten de senaste åren. Slöjan, sharia, demokratin och våldet tas upp till diskussion på ett sätt som förser antirasister med goda argument. Och här ligger den verkliga styrkan i Gardells bok. I de konkreta frågorna kan vi hämta goda argument för att visa på att islam är en mångfacetterad religion samt bemöta de som försöker dölja sin rasism bakom en slöja av religionskritik. Boken inleds även med en värdefull genomgång av hur invånarnas religiösa tillhörighet varit ett stort huvudbry för Sveriges makthavare. Faktum är att fullständig religionsfrihet liksom frihet från religion inte uppnåddes förrän Hårda var de straff som tidigare genom åren kunde delas ut till den som inte kände sig hemma i den evangeliska läran av svenskt snitt. Och parallellt med upprättandet av en homogen befolkning förföljdes de som kom utifrån med andra idéer om vad vi kan tro på, eller de som bara såg annorlunda ut. Vad Gardell visar är hur en intolerant stat skapat den svenskhet som Sverigedemokraterna gjort till sin fetisch. När det konservativa lipandet över att vi inte längre firar skolavslutningar i kyrkan längre kan vi alltså ana en nostalgi över den tid då religionen dikterades ovanifrån. Snarare än att sörja borde vi fira att vi idag kan göra allvar av att religionen inte längre ska genomsyra skolans verksamhet. Vidare visar Gardell på hur rädslan för och svartmålning av muslimer är långt ifrån någon nyhet för européer. Produktionen av bilder av den skräckinjagande muslimen och den ännu mera fruktansvärda profeten är en gammal tradition med rötter i korstågen, återerövrandet av Iberiska halvön, Osmanska rikets makt samt den europeiska kolonialiseringen av stora delar av den muslimska världen. Att Gardells bok är ett mycket värdefullt bidrag går inte att ta miste på. Men ändå finns det problem. Även om Gardell pekar på urholkningen och nedmonteringen av välfärdstaten och den allmänna osäkerhet som präglar den nyliberala eran så saknar jag en analys som utgår från ett klassperspektiv. Idéer faller inte fritt ur himlen utan tar plats i en materiell verklighet som kan förstärka eller försvaga deras genomslagskraft. En tes kring varför den fullständigt orimliga och rasistiska islamofobin ändå attraherar en inte helt betydelselös andel av Europas befolkning hade varit ett steg på vägen. Gardells bok hjälper oss inte här och är därför, trots alla sina förtjänster, inte fullständig i sin analys av islamofobin. Martin Kehlmeier Antikapitalist februari - mars nr42.indd

20 V för varufetischism ETT AV DE CENTRALA BEGREPPEN som Marx använde för att förklara hur människan och samhället fungerar var praxis. Han kritiserade sina radikala föregångare för att de aldrig riktigt greppade att varje människa blir till genom aktivitet. Det är genom att göra saker, att arbeta som människan skapar inte bara olika typer av saker vi behöver utan även sig själv. Och eftersom bara den mest förstockade borgare kan tänka sig att en människa arbetar som en isolerad enhet, skiljd från övriga samhället fattade Marx denna praxis som en högst social angelägenhet. Genom att tillsammans med andra utföra medvetet arbete upprätthålls samhället och vi blir till som aktiva individer. Vad vi är kan alltså inte särskiljas från vad vi gör och de sociala relationer vi ingår i. Detta konstaterar Marx i sina tidiga skrifter och i sina senare, främst Kapitalet, försöker han analysera hur denna praxis, det medvetna arbetet, ser ut i ett samhälle som producerar varor för profit. MARX ARGUMENTERAR för att under kapitalismen styrs de sociala relationerna mellan människor av den till synes autonoma interaktionen mellan varorna de producerar. Det är inte de mänskliga behoven och mänsklig planering som ligger bakom beslut inom ekonomin utan den tycks snarare styras av abstrakta lagar. Inflation framstår som något som automatiskt, liksom den snedvridna fördelningen, präglar kapitalistiska samhällen. MÄNNISKAN FÖRSVINNER och relationer mellan oss framstår som enbart de mellan tillverkare och köpare på marknaden. Det som efterfrågas på arbetsmarknaden är inte människor utan arbetskraft. Eftersom en fri kapitalism nr42.indd 20 saknar övergripande samordning blir en varas bytesvärde det som reglerar mänskliga relationer. Ditt värde avgörs av din produktivitet. Varje människas komplexa vara med sina relationer framstår som relationen mellan ting. Produkten av mänskligt arbete blir därför en främmande kraft som verkar på henne. DETTA FÅR GIVETVIS enorma konsekvenser. För det första döljs hur samhället egentligen fungerar. En ekonomi är inte resultatet av abstrakta lagar för varors omsättning utan av konkreta mänskliga beslut. Inflation Istället för att se till vilka möjligheter som vår samlade produktion erbjuder så tycks det snarare som om ekonomin ställer krav. Därför kan borgliga QDQVPLQLVWUDU Jn Sn om hur vi måste arbeta mer och hårdare, trots att produktiviteten ökar. uppkommer genom att företagen höjer priserna. Någon fattar beslutet att lägga på någon procent på vad en bok eller en kopp kaffe ska kosta. Den sociala karaktären av människans arbete känns inte längre igen utan framstår just som en effekt av en abstrakt marknad. En andra poäng som utvecklades av senare marxister är att samhället framstår som fragmenterat. Det blir svårare att förstå helheten och att analysera de möjligheter som det totala arbetet i ett samhälle kan åstadkomma. Istället för att se till vilka möjligheter som vår samlade produktion erbjuder så tycks det snarare som om ekonomin ställer krav. Därför kan borgliga finansministrar gå på om hur vi måste arbeta mer och hårdare, trots att produktiviteten ökar. En tredje poäng är att kapitalismen framstår som naturlig och oundviklig eftersom den är en konsekvens, inte av mänskliga beslut, utan av de abstrakta lagar som styr hur varor byts mot varandra. Därför kan f.d. statsministrar tala om att lugna marknaden som om detta vore en förutsättning för samhällets fortlevnad och om den enda vägens politik som om politik bara är förvaltning. BORGERLIGA TÄNKARE OCH IDEOLOGER omfamnar denna varufetischism. De kan gladeligen utöka marknadens logik till att omfatta allt från tandborstar till barnafödande och värdet av en badstrand. Detta eftersom de ser till ytan av kapitalismen och förälskar sig. Men vi har inte råd att bortse från vad som döljer sig därunder. För yta och vad som faktiskt pågår är inte samma sak. Ett övertydligt exempel är det faktum att ekonomiska kriser innebär en kollaps för efterfrågan. Men efterfrågan kollapsar aldrig. Vad som kollapsar är vår förmåga att betala för varorna vi själva producerar. Världen skriker efter de mest basala varor, men utan pengar så blir det inga varor ETT MOTSTÅND MOT kapitalismen går alltid genom att inse och utgå från människans konkreta relationer och det medvetna arbete som hon är kapabel till. När vi inser att vi inte styrs av abstrakta lagar utan att vårt öde avgörs av våra egna handlingar blir ett annat samhälle en möjlighet. Martin Kehlmeier