Palestina, Egypten och Mellersta Östern

Transkript

1 Palestina, Egypten och Mellersta Östern Kanske kan Mellanöstern, Främre Orienten, Mindre Asien eller vad man föredrar att kalla länderna runt Medelhavets östra del vara en acceptabel geopolitisk ansats om man låter den västeuropeiska kolonialismen vara vägledande, en i det här sammanhanget inte helt missriktad ansats eftersom den bildar förutsättningen för den turism och de turistguider som det handlar om. Eduard Saids bok Orientalismen, det hitintills bästa korrelatet till de grövsta västeuropeiska missförstånden och fördomarna, får då visserligen mest betydelse som dåligt samvete utan stöd av någon djupare förståelse i den här texten. Alla försök att hjälpligt försöka förstå något av flertusenåriga strävanden och stridigheter mellan arabiska och persiska stammar, obarmhärtiga emirat och riken eller det en gång väldiga ottomanska rikets bakgrundshistoria lämnas helt enkelt därhän, för att istället enbart ge plats åt påminnelsen om de centra ur vilka den väster- och österländska kristendomen, judendomen och delvis islam vuxit fram, överlappandes, påverkande och i strid med varandra: triangeln Babylon, Alexandria och Konstantinopel med Jerusalem i mitten, vilken bildar ett slags allsmäktigt kryss eller kors i den historik om resande och transportvägar som den europeiska mellanösternturismen vilar på. Den relativa samtidigheten vad gäller dessa städers höjdpunkter och glansperioder (ekonomiskt, religiöst, kulturellt) rör sig visserligen med marginaler på tusentals år, en förenkling som också betyder att influenserna från Persien och beduinfolken i öst liksom från Aten och Venedig tonas ner, den sistnämnda länge med närmast monopol på Europas handel med öst och Aten den plats där de östliga influenserna under några århundranden samlades upp för att utkristalliseras till de former och uttryck som utgör den tydligaste samlade källan till den västerländska kulturen. Men därifrån skulle de helt enkelt hämtas och forma grunden för Occidenten, med födelseplatsen kvar på perifera Balkan och geografiskt och politiskt under lång tid mer förbundet med de landområden som skulle komma att hänföras till Asien snarare än Europa. Med genombrottet för den europeiska turismen i kolonialismens efterföljd framträdde därför mellanöstern och Levanten som en egen ganska lättläst geografisk konfiguration. På flankerna de två främmande kulturerna, trösklarna och portarna mot andra kontinenter och världar, Konstantinopel-Istanbul mot Persien och Indien samt Kairo och Egypten med vägar mot både Östafrika och efter Suezkanalens öppnande 1869 också mot Indien, Indonesien och Australien. Mellan dem den alltid aktualiserade, omtalade och beskrivna återvändsgränden med öknen och arabiska halvön dit inga européer sökte sig i ryggen: Palestina. Men fanns en sådan bild av denna del av världen överhuvudtaget hos några turister under 1800-talet? Ja, troligen hos ganska många,

2 eftersom många reseskildringar och inte minst förlagens turistguider och guideserier i hög grad ordnade sitt material efter densamma. Att Palestina och Jerusalem tidigt blev ett eget resmål behandlat i vägvisare och guider är givetvis oavsett sådana konstruktioner, som få före 1800-talet hade minsta chans att föreställa sig, inte överraskande av andra skäl heller. Landet utgjorde pilgrimsmål för tre religioner, i judarnas och de kristnas fall sedan vår tideräknings början med korstågen som en första peak. En rad vägvisare och beskrivningar med Jerusalem som slutmål har därefter sedan århundradena betjänat fluktuerande pilgrimsströmmar, judisk migrationer och en målmedveten turism, idag alltmer politiskt präglad och säkerhetsomgärdad. Den första utomeuropeiska turistvågen Ett annat spår till en förståelse för turismen till Palestina var ideologiskt och geografiskt sett avsevärt bredare och aktualiserade egentligen hela främre orienten som resmål, inte sällan sammanfattad i mellersta östern och den äldre termen Levanten. Uppfattad som en främmande exotisk arabisk och muslimsk värld under begynnande västerländsk kolonial ockupation, men med avgörande händelser och platser i kristendomens och den västerländska kulturens utveckling - t.ex. Egyptens faraoner, Aten och hellenismen, Palestina på Kristus tid, den östgotiska kristenheten i Konstantinopel, m.m. var turismen uttryck för ett breddat och mångsidigt intresse för hela regionen, i vilken Palestina bara var en del. Troligen kan de kristet orienterade intressena i Egypten, vilka banade väg för Napoleon och därefter engelsmännen som försiktiga utmanare av det ottomanska rikets lokalt och tidvis även milda kontroll över medelhavsländerna, ses som inledningen till den koloniala framstöt som med norra Egypten som exotisk huvudattraktion till slut behövdes för att göra hela denna östra del av medelhavet till den egentligen första stora utomeuropeiska turistregionen. Naturligtvis skedde det med viss hjälp av de allt fler rese- och länderbeskrivningarna, t.ex. Syria and Asia Minor i Conder`s Modern Traveller Series 1824 (J. Duncun, London) eller mer regelrätta guider, t.ex. till Konstantinopel av Reichard i 1700-talets slut eller av L. Maison på 1840-talet liksom de två samtida engelska guiderna To the East och To Levanten på Cruchleys förlag och Murrays guider till Grekland 1840 och Egypten 1847, alla med kommentarer om eller med utflykter till det mesta där emellan. Låt vara att Algeriet-Tunisien blev fransk koloni i 1840-talets slut och senare Marocco, eller att Nordamerika, där invandringen dominerade resandeströmmarna, lika tidigt hade betydelse som resmål. Den samtida turistiska magneten var ändå Egypten, med Cooks reseagentur på plats där från 1860-talet. Kryssningar med

3 ångslupar längs Nilen hade då redan inletts och turerna skulle senare förlängas så att även Sudan och en smak av det riktiga Afrika låg inom räckhåll. Särskilt efter Suezkanalens öppnande 1869 kom Egypten att utforskas och kartläggas av de flesta stora förlagen: Baedeker 1877, Hachette 1878 (tidigare del av en volym till hela Orienten), Meyer 1881, Cook, MacMillan, m.fl. Det var också framför allt de som lyckades bäst eftersom de kunde mobilisera den expertkunskap som krävdes. Cook valde t.o.m. länge att just finansiera en guide under expertnamn innan förlaget gav ut en egen, visserligen med samma expert som författare, E. A. Wallis Budge. Dessutom kom särskilt dessa förlag förr eller senare att förvandla sina beskrivna utflykter till separata guider för regionens delområden, inte minst för Palestina. Att Orient Lines, P & O:s och andra rederiers fartyg till Indien, Kina eller Australien, som med kanalens öppnande genast började släppa av växande skaror passagerare i Port Said för att ta emot dem igen nästa tur ett par veckor senare så att de hann se Alexandria, Kairo och pyramiderna, inte levde upp till samma kvalitet på sina guider var knappast överraskande. Deborah Manley har samlat kommentarer från olika resenärers besök i Egypten i The Nile, A Traveller s Anthology 1991, där inte bara mängden bidrag från uppåt 250 skribenter imponerar, utan det faktum att också många av dem tillhörde sin samtids mest berömda europeiska författare, makthavare, forskningsresande och kulturpersonligheter överhuvudtaget. Dvs den som från 1800-talets mitt hade gjort resor till en viktig del av sitt liv torde med största sannolikhet ha haft Egypten främst på sin önskelista, med Palestina mest om det hanns med och vädret passade. Så långt hade vid det här laget sekulariseringen kommit och turistens förväntan trissats upp, särskilt som Jerusalem i jämförelse med kairohotellens och fartygens bekvämligheter framstod som en skräphög. Ett annat anslag hos flera guider var ändå att försöka omfamna hela regionen. Det mest ambitiösa och första noggranna arbetet för att möjliggöra sådana erfarenheter stod franska Hachette för 1861 genom sin guide L`Itinéraire descriptif, historique et archélogique de l`orient Den var på över tusen sidor i det större 8:o formatet liksom Murrays guider och inkluderande hela regionen från Grekland-Turkiet till Egypten. Den var skriven av Émile Isambert och Adolph Joanne och med just den noggrannhet och detaljrikedom som skulle bli adelsmärket för många av Hachettes guider långt in på 1900-talet. Många som anmälde och recenserade den i olika tidningar och tidskrifter kom t.o.m. att rekommendera den före annan facklitteratur. Låt vara att det givetvis främst var européernas intresse och nyfikenhet som tillgodosågs, också i den bearbetade nyutgåvan med samma titel och Isambert som angiven

4 författare i tre band 1873, 1878 och 1883, och med ett band om huvudsakligen Palestina och Syrien, som blev det vanliga nationsparet framöver. Även Meyers ovan nämnda guide till Egypten ingick som band 1 av två med titeln Der Orient och med andra bandets fokus på Syrien, Palestina, Grekland och Turkiet Vid sidan om den separata volymen till Egypten och senare också för Palestina-Syrien skulle förlaget från 1880-talets slut till 1914/15 publicera ytterligare 10 nyutgåvor med fokus enbart på Balkan och Turkiet, med oftast Konstantinopel som själva höjdpunkten. Troligen var detta också ett försök att rycka åt sig en större domän som konkurrenten Baedeker ännu inte inmutat. Engelska Black`s (Constantinople 1881) och franska Hachette/Joanne behövde ju knappast störa tyskspråkiga Meyer, även om särskilt Hachette ägnade stor uppmärksamhet åt södra Balkan med också en egen guide till Aten och Grekland och guiden De Paris à Constantinople (1908). Baedeker med korta guider till Aten 1871 och Grekland från 1893 (på tyska och senare engelska och franska) svarade så småningom ändå på utmaningen mer entydigt med Konstantinopel und das westlische Kleinasien, men först I bakgrunden fanns ju både förlagets Österike-Ungern-guide, som sträckte sig ner till Rumänien och Serbien, och en Palestina-Syrien-guide med en omfattande del om Konstantinopel från Utöver dessa guider, till stor del riktade mot Palestinas flanker, dvs främre orientens norra och södra delar utbildades det dessutom med rederiernas hjälp efter 1800-talets mitt en båtburen medelhavsturism som inte gjorde annan skillnad än att borda alla sevärdheter där inga stridigheter förekom, och där ett stopp i Palestina med kort utflykt till Jerusalem närmast var legio. I den breda europeiska turismen till orienten hade därför Jerusalem och Palestina redan från början en säker plats, också i reseguiderna, men var som ett av flera resmål långtifrån tillräckligt omsorgsfullt behandlat i de palestinaorienterade resenärernas och -turisternas ögon. De stora förlagen såg emellertid snart potentialen i guider till Palestina, men dessa kom då att omfatta och oftast att heta Palestina och Syrien (inklusive Libanon) och handla nästan lika mycket om arabiska sevärdheter och inte sällan utmynna i innehållsrika och påkostade beskrivningar av Konstantinopel. Till det heliga landet

5 Pilgrims- och religiöst orienterade specialguider till Palestina utanför några guideserier rådde det emellertid som redan nämnts ingen brist på. Handskrivna s.k. itineraires för pilgrimer till Jerusalem och det heliga landet fanns redan från 300-talet och sedan under korstågens sekler fram till 1200-talet när arabiskt styre beslutsamt satte stopp för korstågen och snarare medförde en fortsatt judisk emigration ut över hela Europa, Nordafrika och även i nord-östlig riktning. När den ordningen under senare århundraden ersattes av det ofta inte lika hårdföra och mer löst sammanhållna ottomanska och turkiska rikets långvariga formella kontroll över hela regionen, inklusive Egypten och delar av Nordafrika, tilltog de periodvis skiftande pilgrimsströmmarna, pådrivna av också en judisk emigrationsvåg till Palestina på grund av jesuiternas repression i Spanien-Portugal. Från och särskilt 1600-talet ökade nu antalet reseskildringar och beskrivningar på europeiska språk, och vi måste givetvis också räkna med olika former av vägvisare och reseskildringar på arabiska till de muslimska pilgrimsmålen, troligen också till Jerusalem. I Europa kompletterades de förra av enstaka vägvisare och även embryonala guider eller Chateaubriands märkliga Itineraire de Paris à Jerusalem 1760, redovisningen av en ovanlig, idéburen och snarare andlig resa till det heliga landet, vilken tidigt blev en klassiker bland berättelserna om resan dit. Litteraturlistorna i olika historiska verk låter oss också förstå att det egentligen är först mot 1800-talets mitt som det börjar dyka upp mer konventionella guider till Palestina och det Det heliga landet, La Terre Sainte och Terra santa, alltså till den heliga marken/jorden för kristna och judar. Londonförlaget Cruchleys 1840-talsguider omfattar som nämnts snarare Orienten i stort, medan franska Guide Richard, Joanne och förlaget L Maison är tidiga med såväl en resebeskrivning från 1840-talet som guiden Terre Sainte från c 1850, liksom den ovan nämnda övergripande guiden från 1861, som förnyades från 1870-talet med Palestina och Syrien som den sista av tre volymer Baedekers första Palästina und Syrien kommer 1875 (på engelska året därefter och senare även på franska), Meyers 1881 (också med Egypten) och enbart Palästina und Syrien från Den första mer sammanfattande moderna palestinaguiden som det med stor respekt oftast refereras till, t.ex. i P. B. Meistermans respektabla guide från 1920-talet (se nedan), är Guide-Indicateur des sanctuaires et lieux historiques de la Terre Sainte av Le Frère Liévin de Hamme från 1870-talet. Utgiven i tre inte särskilt tjocka band (2:a 1876) är den ovanligt omsorgsfull i både vägbeskrivningar (avstånd, tid, vägarnas skick, mm) och i beskrivningarna av byggnader, monument, gravar och religionshistoriskt viktiga platser. De senares antal som sevärdheter ökade dessutom snabbt i takt med alla nya utgrävningar från 1800-talets början och gav fortlöpande naturligtvis goda motiv för nya uppdaterade guider och beskrivningar. Pilgrims- och turistströmmarna hade nu börjat ta fart på allvar med hjälp av sjöfartens och

6 järnvägarnas utveckling och med allt fler turisters mättnad vad gäller Europa ersatt av en smak för det mer exotiska, men med besöken till Jerusalem för många ändå ofta bara som korta avstickare från de efter seklets mitt påbörjade medelhavskryssningarna och Egyptenresorna, ofta administrerade av Cooks resebyrå. Från pilgrimsmål till nationalstat Den framväxande turismens Palestina kan möjligen karaktäriseras med hjälp av fyra ganska olika utvecklingsfaser och Karen Armstrongs bok Historien om Jerusalem. En stad tre religioner, på svenska 1996/1997. Den första fasen utgör förlängningen av en långvarig situation med en dominerande arabisk och semitisk befolkning och Jerusalem som den nästan enda uppsamlingsplatsen i landet för alla olika kristna och judiska grupper: katolska, protestantiska, armenska, grekisk-ortodoxa, fransiskaner, sefarder, ashkenasher (främst från Polen), ofta i hård kamp om tillgången till de heliga platserna och med sin bosättning beroende av indelningen i skilda stadsdelar för judar, kristna, muslimer uppskattades befolkningen i Palestina till 200 tusen, varav 20 tusen judar, medan fördelningen i Jerusalem var muslimer, kristna och judar (Armstrong s. 369). Trots att den osmanska befälhavaren redan 1831 hade inlett en modernisering av landet som inneburit större religionsfrihet, rättssäkerhet, bättre skolväsende, avloppssystem, m.m. var staden under långa perioder i så eländigt skick vad gällde bostäder och hälsa att det fortfarande runt 1900 förfärade och plågade de flesta besökarna. Många guider inleds annars med beskrivningar av de olika religiösa grupperna och tillhörigheterna i en vid första anblicken ovanligt kosmopolitisk miljö. Allt positivt med det sistnämnda visade sig dock mest bara vara en illusion och många menade t.o.m. att de arkeologiska utgrävningarna som inletts under talets första hälft bara ökade motsättningarna. Visserligen gjorde alla gruppernas olika högtider att gatorna fylldes med processioner av olika slag på 70 av årets dagar. Men det enda som egentligen förenade alla dessa ofta sektliknande grupperingar och församlingar var det arabiska språk som användes allmänt i staden (Les professeurs de N.-D. De France La Palestine. Guide historique et pratique 1904, sid 23-42). Många av de kristna och judiska grupperna erfor dessutom sakta men säkert en påfyllning av immigranter, och med fler förbättringar började många även bosätta sig utanför stadsmurarna, t.ex. en tysk koloni var fördelningen i staden muslimer, kristna och judar (Armstrong s. 369).

7 Den begynnande externa lokaliseringen av kristna och judar i landet kännetecknade en ny fas av accelererande invandring, framdriven av huvudsakligen två samverkande faktorer. Dels ledde den ökande nationalismen i Europa till en kraftig och mer utspridd antisemitism riktad mot judarna framför allt som etnisk grupp, med allt från köpmän, bankirer och pantlånare till bönder och arbetare i skottlinjen. En våg av pogromer i Ryssland 1881 resulterade i en emigration som mynnade ut i t.ex. upprättandet av nya små kolonier av judar i Palestina, och då på landsbygden. Följden blev därmed också hos många en förstärkning av tankarna på ett judiskt hemland (Sion), med framväxten av sionismen som en till slut stark rörelse och Theodor Herzls Der Judenstaat (1896) som dess mest kända manifest. Med den fortsatta immigrationen började också den judiska befolkningen i Palestina tro på möjligheten att verkligen skulle kunna skapa ett eget, icke-arabiskt land. Och de stöddes av uppmärksamheten i Europa och turisterna därifrån, av en allt ivrigare korstågsarkeologi (Armstrong) och av att England, som säkrat mandatstyre över Egypten 1881, ökat sin närvaro i Palestina och bland regeringsrepresentanter annonserat en positiv inställning till en separat judisk stat, bl.a. med motivet att bli kvitt spänningarna kring judefrågan i det egna hemlandet. En ny våg av östeuropeiska immigranter följde efter 1902, men då främst sekulär till naturen, med en koncentration antingen kring större jordbruk, ofta organiserade enligt kooperativa socialistiska program, eller kring utbyggnaden av äldre eller nya städer som Tel Aviv intill Jerusalems hamnstad Jaffa. Under ett svagare turkiskt styre med explicit religionsfrihet skedde dessutom en tilltagande modernisering av Jerusalem. Samtidigt som de under oklara former ständigt närvarande engelsmännen tillät araberna bibehålla numerisk majoritet i stadsstyret ökade intresset hos den judiska majoritetsbefolkningen för det judiskt-kristna arvet genom hela tiden ännu fler utgrävningar och t.ex. hebreiskans införande som ett tredje språk i den offentliga förvaltningen. Befolkningen fördelade sig ungefär enligt följande år 1900: muslimer, kristna och judar (Armstrong s. 369). N.-D de Frances ovan nämnda guide från 1904 talar om judar i Jerusalem och i Palestina som helhet. Att siffrorna skiftar mellan olika källor, särskilt från olika tider, är inte förvånande då de just i fallet Palestina i hög grad kom att bära upp de politiska argumenten. Staffan Beckmans antisionistiska bok Palestina och Israel 1969 är t.o.m. i sig själv motsägelsefull 65 tusen judar i landet 1914, 56 tusen 1918 utan angivelser av orsakerna (s. 25 resp. 30). Men siffrorna bekräftas i huvudsak av alla sentida verk och visar att den växande judiska befolkningen aldrig blev mer än en tredjedel av landets innan staten Israel bildades.

8 Nästa fas, den tredje, inleds med engelsmännens faktiska övertagande av ansvaret för Palestina som ett s.k. mandat efter den ottomanska regimens sammanbrott och tillbakadragande med 1:a världskriget. Under fortsatt judisk inflyttning från Europa, tillsammans med en armenisk flyktingström efter det utdragna folkmordet i Turkiet ( ), öppnandet av nya jordbruk, snabbare urbanisering och stadsutveckling (14 nya förstäder till Jerusalem efter 1870), mm, sker dock en radikalisering inom de dominerande folkgrupperna, där araberna blivit allt mer medvetna om vad som var på väg att ske. Engelsmännen upprätthåller samtidigt ett dubbelspel gentemot araberna, bland vilka oppositionella väpnande fraktioner upprättas (det är inte minst detta som är ett huvudtema i boken och filmen Lawrence of Arabia). Men också på den judiska sidan finns en radikal opposition mot engelsmännens jämkande med araberna, vilka inte är i majoritet i Jerusalem, och även här sker en motsvarande militarisering i smågrupper. Våldsamma sammanstötningar, pogromer och terroraktioner, från båda hållen och också mot britterna, destabiliserar läget, medan tillströmningen av immigranter ändå tilltar, särskilt efter nazisternas maktövertagande i Tyskland, och framtvingar ett tillfälligt stopp för invandringen. Krigsåren har en viss dämpade effekt, men spänningen tar sig starkare uttryck efter att förintelselägren i Tyskland upprättats. Palestinafrågan börjar inta en framskjuten plats på västvärldens gemensamma agenda. Den fjärde fasen inleds av FN:s formella godkännande av en judisk stat 1947 med Jerusalem som föreslagen neutral zon tillsammans med flera landområden, t.ex. Västbanken i öster (väster om Jordanfloden), och följs av fortsatta strider mellan arabiska och sionistiska styrkor om bl.a. gränslinjernas dragningar. En utlösande faktor blir Ben Gurions formella utropande av den israeliska staten 1948 och ett massivt inflöde av judiska flyktingar. Gamla staden, östra Jerusalem och den s.k. neutrala zonen hamnar dock efter stilleståndsavtalet 1949 formellt under Transjordaniens kontroll och majoriteten av den arabiska befolkningen tar under press från stämningarna i den nya staten sin tillflykt dit och lämnar efter sig stora mängder av hus, gårdar, odlingar, butiker, mm, bl.a ganska nya och välbyggda bostäder i västra Jerusalem, som utan ersättningar övertas av judarna och israelerna. Det för Israel framgångsrika kriget 1967 gör slutligen Jerusalem, med omfördelade gränsdragningar och Gamla staden i Israels händer, till landets huvudstad. En vänsteranalys av hela förloppet som Beckmans Palestina och Israel 1969 visar hur kampen om de heliga markavsnitten, med israelisk kontroll över den faktiska användningen utvidgad långt utöver vad som föreslogs 1947, gick hand i hand med västvärldens stöd till främst Israel, med motstånd från Sovjet

9 och stormakternas manövrerande i relation till de ofta dåligt samstämda arabiska staterna, alla vilande på en närmast feodal samhälls- och maktordning, där de egna mer långsiktiga nationella egenintressena tycks ha spelat den största rollen. Två slags reseguider Under 1800-talet och ända fram till upprättandet av staten Israel var utbudet av vägvisare, resehandböcker och turistguider med Palestina som resmål väldigt tydligt av två olika slag, låt vara att det i ena fallet bestod av alltfler ganska udda religionshistoriska specialguider av ganska perifert intresse för många turister. Det sistnämnda gällde i själva verket de flesta enskilda guiderna utanför de europeiska förlagens guideserier. Ofta var dessa initiativ av enskilda historiker och religiösa organisationer nästan enbart intresserade av att föra läsaren till de ursprungliga bibliska platserna, vilka inte sällan var ruiner, en del inbäddade, täckta och dolda av bebyggelser, i Jerusalem inte minst också av avfall och skräp från århundraden tillbaka och i även landet i övrigt av arabiska namn som försvårade identifikationen av den historiska bakgrunden. Guiderna försökte dock borra sig ner genom dessa skikt med sina berättelser och iakttagelser och bortsåg i stort sett från den arabiska verkligheten, där den inte var nödvändig för orientering och rena praktikaliteter. La Palestine. Guide historique et pratique 1904 (av Les professeurs de N.-D. De France) innehåller t.ex. många byggnads- och kyrkoplaner men inga av moskéer och i 1922 års utvidgade upplaga av samma guide (3:e) är bara en av dess 75 planritningar och kartor förbunden med en moské. Även sentida kristna kyrkor och synagogor lämnas ofta utan kommentarer. Det fanns t.o.m. guider som i sina praktiska rekommendationer gjorde allt för att undvika angivelsen av arabiska inrättningar. Kombinationen tematiskt destillat (av det heliga landets historiska platser) och reseinformation för utvalda läsargrupper gjorde dem helt enkelt till specialguider. Kanske The Holy Land in the Light of Recent... från 1895 av H. B. Waterman (ed), a handbook for Sunday schools and bible students eller Walks in and around Jerusalem. Church Missions to Jews (2:a, London 1926) tillhör den här kategorin. Men att bara se till förlagets namn, t.ex. Palestina und Südsyrien av Jesia`s Press 1921 eller Guide to the Holy Land av Franciscan Press 1946, leder troligen fel. Till skillnad från dessa guideböcker fanns givetvis också guider med ett intresse för resmålet som helhet, med intresse för Jerusalem som också en av arabvärldens tre pilgrimsplatser (vid sidan om Medina och Mekka), för den arabiska kulturen och alla dess olika uttryck i seder och arkitektur och med t.ex. inte minst basarerna i och utanför Jerusalems stadsmur, och i

10 Beirut och inte minst i Damaskus angivna som stora upplevelser. Detta gällde Baedekers, Meyers och de andra turistorienterade förlagens guider, t.ex. Cooks Palestine and Syria 1911 (första uppl. från c 1890). Trots att Cooks och Baedekers guider har lika många sidor är det hos Baedeker de mest noggranna stads- och platsbeskrivningarna finns. Cook ger snarare med sin vanliga förkärlek för detaljerade reseinstruktioner och tidsindelade resor (första dagen hit, nästa dit, osv) förslag på rutter kantade av både världsliga och religiösa sevärdheter, och detta även för färder med camping i tält, där det sägs att man t.ex. helst skall vara flexibel vad gäller vägval med tanke på omkastningarna i vädret. Med försiktighetsåtgärderna tycks det dock ändå vara si och så, till skillnad från t.ex. hos Baedeker (1912 års utgåva), som också anger hästryggen och tält som ett möjligt färdsätt och faktiskt också nämner Cook som en av tre resebyråer med erbjudande om rundturer. Men i motsats till Cooks guide rekommenderas vapen i utrustningen och ett övervägande om eskort om man avviker från huvudlederna (s. xxv-xxvi). Rövare bland främst beduinerna hade nämligen långt in på 1800-talet varit ett akut problem för resande, även längs vägen mellan Jerusalem och Jaffa, där de utgjorde en fara som ännu inte helt kunde nonchaleras. Överhuvudtaget är det i beskrivningen av de främmande kulturerna och inhemska befolkningarna som de europeiska författarnas generaliseringar och fördomar tydligast gör sig gällande, även om tendensen hos de större förlagen är att de allt oftare försöker gör de samtida inhemska befolkningarna och kulturerna någorlunda rättvisa. Hachette (Guides-Joanne) var det förlag som bäst motstod kolonisatörernas självbelåtna och nedlåtande kommentarer, trots att huvudansvaret för dess guider i hög grad nästan alltid låg på de enskilda författarna fram till 1800-talets slut (varefter det mer uttalat handlade om många bidragsgivare och en namngiven redaktör). Flera av de engelska förlagen släppte igenom de grövsta nedsättande utspelen, men också Baedeker och Meyer kom genom sin grundlighet ofta att tvingas ge råd om umgänget med lokalbefolkningarna och olika yrkesgrupper som alltför ofta och entydigt placerade dem i läsarnas och turisternas läger med trygghet och minsta möjliga besvär som riktmärke, inte överraskande förstås, men inte heller egentligen helt nödvändigt. I Baedekers Palestina-guide förekom t.ex. ett resonemang om tiggeriet, med den förnärmade guidens förklaring i orientalernas totala brist på förståelse för meningen med att resa. I de välkända guideserierna försvinner dock Palestina ganska tidigt som resmål och efter 1:a världskriget är det mest enskilda förlags guider som tillmötesgår turistströmmarnas behov fram till att staten Israel bildas, vilket säkerligen kan bero på det tidvis konfliktfyllda läget. Men att det då inte enbart handlade om snävt orienterade specialguider finns det ändå

11 exempel på, som P. B. Meistermanns fullmatade Guide de terre sainte (3:e 1935, 738 s. med massor av planer och fina kartor) och på italienska 1922 och engelska 1923 och med egna föregångare t.ex (Führer für Pilger und der Reisende). En annan flitig vägvisare i Palestina var H. C. Luke, som skrev Cooks palestinaguide med samtidigt, 1924 (2:a), ett utdrag publicerat som A Guide to Jerusalem and Judea och senare tillsammans med K. Roach publicerade Palestine and Trans-Jordan för MacMillan (3:e 1934). En annan innehållsrik guidebok som kommit i många nyutgåvor är The Palestine Guide av G. Olof Matson, vilken 1946 (5:e), trots krigets katastrofala fysiska och mentala konsekvenser överhuvudtaget, behöll ett balanserat humanistiskt anslag utan någon underliggande politisk agenda, vilket egentligen var en turistguides roll, men särskilt här antagligen svår att iklädda sig. Som många nationellt orienterade guideböcker gav också Matsons underlag nog till en guide om Jerusalem (2:a 1925). Guider till Palestina förekom på alla språk, även om de på franska var vanligast fram till 1800-talets sista decennier och utbudet av tyska guider först fick en någorlunda likvärdig tyngd som det franska och engelska på 1900-talet, t.ex. genom också D. Trietsch Palestina Handbuch 1910 (313 s.). Efter staten Israels bildande blir regionen återigen föremål för de olika europeiska guideseriernas intresse, t.ex. Les Guides Bleus i Hachettes regi eller det nybildade förlaget Nagels översättningar av desamma och senare återigen även Baedekers guider, där dock förlaget bar på en oförlåtlig skuld till hela den globala judiska menigheten som den minst av allt ville påminnas om: guiden Das Generalgouvernement till Polen 1943, i vilken flera städer och områden beskrevs som fria från judar utan ett ord om hur det gått till. Regionen närmast norröver Vad gäller guider på arabiska, turkiska eller persiska torde det givetvis också ha funnits något slags vägvisare och guider från både äldre och nyare tider, samtidigt som det från inhemska förlag och intressenter också producerades guider på europeiska språk. Så t.ex. förstod snart jordanska intressenter att efter 1948 utnyttja fördelen med att ha Gamla staden i Jerusalem och stadens tätaste ansamling heliga platser och byggnadsverk inom sina gränser, vilket, som förordet i Guide to the West Bank of Jordan 1958 uttryckte det, gjorde Jordanien till världens främsta turistland. Guiden själv svarade inte precis upp till detta, för även om den någorlunda ambitiöst inventerade det annonserade ämnet hörde den mer till den typ av lite färglösa halvtunna skrifter nog många slängde efter ett besök i landet. När det handlade om andra länder runt Palestina är det viktigt att uppmärksamma syrianen Rouhi Jamils initiativ

12 till en ny serie kallad The Green Guide series med ambitionen att för västerländska turister ge en mer rättvisande bild av regionens länder. Det första numret i serien 1941 om de syrianska städerna Palmyra, Baalbeck och Damaskus (med en kort utflykt till Beirut) följdes av en guide om Libanon 1948 och en tredje i närmast broschyrform om enbart Damaskus, vilken i stort sett bestod av material från den förstnämnda guiden och snarast blev ett bevis på svårigheterna att genomföra den utgivning som Jamil planerat från början. Nog så välfyllda av fakta präglades ändå Jamils ganska enkla beskrivningar av ett språk med alltför många adjektiv, gudsreferenser och turistiska anslag, och inte minst av en i stort sett fullständig frånvaro av referenser till grannlandet i söder och dess problematiska inverkan på sin omgivning. Regionen har också en viktig sida mot medelhavet, vars villkor utformats av den grekiska arkipelagen med såväl Aten som Konstantinopel som huvudcentra. Ur ett europeiskt turistperspektiv är det märkligt att se hur olika de två städernas roller utvecklades. Medan den förra fick tjäna som den västerländska civilisationens vagga och platsen för den verkliga arkitektur- och konsthistoriska djupdykningen (de stora guideserierna var dock inte snabbare på plats här än i Egypten och Palestina), var det den senare som erbjöd det vibrerande kosmopolitiska resmålet och startpunkten för det förväntansfulla språnget österut, både mot mindre och större Asien (om man inte som de flesta turisterna valde oceanrutter för det sistnämnda). Vi ser det tydligt i alla titlar hos guiderna, som slutar med Konstantinopel, ungefär som St Petersburg en gång under 1800-talets första hälft bildade slutpunkten i många europeiska guider för att lansera staden som den suggestiva nordliga porten österut på mångas framväxande mentala världskarta. Konstantinopel tillhörde f.öv. också en av de få städerna som guiderna tillägnade ett utvikbart panorama, t.ex. i Baedeker, Meyer och Guides-Joanne, och som snart närmast blev obligatoriskt inslag i guiderna till staden. Dess tillkomst stimulerades säkerligen av den tacksamma effekt som all moskéer och minareter i den kuperade staden erbjöd, för vissa betraktare kanske också en suggestiv erinran om hur de europeiska städerna med sina kyrktorn en gång framställdes i bild. Här, i skarven mellan Medelhavet och Svarta havet, Europa och Asien låg helt enkelt runt 1900 en av världens tio kulturella och turistiska brännpunkter, vilket naturligtvis satte sina spår i utgivningen av guider. Även här såg vi också tillkomsten av dessa eklektiskt och dåligt organiserade ihopplock av allt vad förläggare menade att turister förväntade sig att få av information vid sidan om

13 beskrivningar av resmålen själva. Om vi kan konstatera att många turistguider till en början var ett slags misch-masch, hämtande material från alla möjliga slags böcker, statistiska rapporter och turistfoldrar, men ändå så småningom fick en mer standardiserad och enhetlig form som gjorde dem till en igenkännbar genre på bokmarknaden, gavs det likväl ut mängder av guider som avvek från mönstret. Bland dessa fanns en sort som verkligen kunde kallas hybrider och som utan bearbetning av eventuella dispositionsprinciper bara packade samman allt som befanns lämpligt eller gick att få tag på vad gällde platsbeskrivningar, tidtabeller, kartor, planer över teatersalonger, diagram, fotografier, illustrationer och givetvis annonser. Ofta var det något rederi eller resebolag som låg bakom, som t.ex. ett järnvägsbolag i fallet Guide horaire general international et illustré pour le voyageur en Orient, men med större delen av materialet ändå om Konstantinopel (av Cervati & Co, 4:e utgåvan 1912 och tänkt att uppdateras varje månad!). Mer nyfikna borde då turisterna naturligtvis vara på guider av inhemska författare, även om de, som antytts ovan, oftast tvingades kämpa med knappa resurser. Ingen kan dock påstå annat än att Ernest Mamboury med guiden Istanbul Touristique 1951 (tidigare version 1925 och på engelska 1953) lyckades följa upp sin innehållsrika guide till Ankara från 1933 på bästa sätt, och då med särskilt intresse för tillväxten av städernas bebyggelser, något som nu dessutom illustrerades med hjälp av betydligt bättre kartor än de förfärliga i Ankara-guiden. Därmed fick oväntat stadsstrukturens roll för olika städers karaktär, sammanhang och atmosfär berättigad uppmärksamhet, något som annars ofta försummades i de europeiska guiderna. Cook och Baedeker tar i slutet av sina guider också läsarna helt kort till Babylon och Bagdad, den sistnämnda med lika stora inslag av kristna och judar som regionens övriga större städer (några tusen) och liksom de flesta av dem starkt påverkade av en begynnande modernisering. Men medan den senare i Palestina hade fått en mer radikal och avancerad form genom den invandrade judiska kultureliten i t.ex. Tel Aviv, och det trots en starkt religiös och etniskt präglad omgivning i stegrad konfrontation med de diskriminerade och bortdrivna araberna, kom moderniseringen under en period att leda både Beirut och Bagdad i en mer europeisk och kosmopolitisk riktning under franskt respektive engelskt inflytande. Detta är tydligt i Jamils guider, och i en inhemsk Bagdadguide från 1953 och Irak-guide från Den förra är visserligen ett typografiskt och litterärt fattigdomsbevis och mest lik en kommenterad adresskalender med listor på klubbar, trafikslag, hotell, bokhandlar, institutioner och t.ex. korta reflektioner kring klädkoder och etikett, men ändå med sin text och sina många illustrationer och annonser ett bevis nog på den pågående modernisering och

14 internationalisering som fortfarande är tydlig i den nämnda Irak-guiden från 1960-talet. Att den förenklade stadskartan i Bagdad-guiden med de viktiga gatukorsen markerade som cirkulära knutpunkter hade blivit lik en tunnelbanekarta för London var kanske ingen tillfällighet. Egypten igen Som turistland var det emellertid ändå Egypten som förblev tungviktaren i regionen. Bland många makthavare, ekonomer och historiker i Europa såväl som i den arabiska världen betraktades landet efter Suezkanalens tillkomst dessutom som det mångsidiga ekonomiska och socio-kulturella kraftcentrum som den afrikanska kontinenten behövde för att trots det koloniala beroendet frigöra delregionernas utvecklingspotential. Det engelska mandatstyret (från 1881) var dock mest intresserat av Suezkanalen för sina egna och Europas logistiska behov, med landets egna näringar fortsättningsvis helst knutna till jordbruket och turistnäringen som näringspolitiskt relativt oskyldiga branscher. Genom landets uteblivna industriella och kulturella expansion och standardhöjning, trots befolkningens snabba tillväxt och de två strategiskt belägna storstäderna Kairo och Alexandria, grusades därför förhoppningarna om landet som ett kraftverk för kontinenten, vilka i 1900-talets början istället riktades mot Sydafrika. En överraskande intressant och välskriven reflektion om denna förskjutning finns i Travel in South Africa 1921, 3:e uppl och utgiven av South African Railways and Harbours. Inom den sfär, verksamhet och bransch som präglades av turismen kunde emellertid inget land utanför Europa med undantag för USA nu tävla med Egypten. Detta var och förblev länge det utomeuropeiska resmålet par excellence. I en guide från 1910 kunde det t.ex. fortfarande heta: All who are best in society (min kursiv) recognise the unique charm of the Nile Valley. There is hardly a crowned head in Europe who has not been there (Egypt and Sudan, Egypt Promotion Ass. c 1910, sid 4). Landet hade också det mesta man kunde begära och de mest spektakulära forntida monumenten, som fick alla att häpna och fråga hur var det möjligt? Något mer exotiskt och helt annorlunda än storstädernas myller och basarer var knappast möjligt att tänka sig: språk, färger, umgängesritualer, religion allt var främmande och annorlunda. Den stora livgörande pulsådern erbjöd dessutom en resa med fina landskapsscenerier ända fram till mötet med det riktigt svarta Afrika om man tog sig förbi vattenfall och nivåskillnader. Och hela vistelsen kunde ske utan att bekvämligheten äventyrades av möjligen annat än löss och loppor, men med horder av tjänstvilliga och hotellen och fartygen fullt moderniserade under engelsk vägledning. Till och med

15 reseguiderna levde upp till favoritskapet, fyllda av introduktioner till den egyptiska mytologin, tempel- och byggnadsplaner, rekonstruktioner och vackra kartor. Är inte för övrigt de vackraste Baedekerguiderna, om vi ser till helhetsintrycket, just de till Egypten i talets början med kartor som lätt får förlagets många övriga alltför brunburriga topografiska kartor att framstå som nästan oläsliga? Det var ju dessutom nästan alltid de stora förlagens serier som innehöll de mest genomarbetade egyptenguiderna, Murray, Baedeker, Meyer, Cook, MacMillan (med sina varianter Egypt and the Sudan och Palestine and Egypt) och Hachettes Guides-Joanne (en volym av en serie på tre 1900). Runt sekelskiftet hade marknaden annars börjat översvämmas av guider till Egypten, de flesta på 100 eller högst 200 sidor mot de ovanståendes ofta sidor och med varierade och mindre sparsmakade titlar: Egypt and How to see it! (London/N.Y. för ), Egyptian Days (Boston 1912) och Fascinating Egypt (London 1910). Specialiseringen vad gällde områden och ämnen tilltog också med alltfler guider om t.ex. Kairo (bla. av Lehnert & Landrock 1925, Kemeid, H , Morrison S. A. 1939) eller om enbart arkitekturen och konsten, som Luxor, Thebes, Memphis, Sakara up to Nubia (5:e 1945), en guide nästan helt inriktad på att redovisa tempel och statyer och skriven av engelsmannen N. F. Mansfield-Meade, som slagit sig ner i Luxor. Antagligen var det många ur de generationer europeiska arkeologer och historiker som hade invaderat landet sedan 1800-talets början som också skrev guider när turismen tog fart. Samtidigt är det lätt att upptäcka det koloniala övertaget också i denna bransch och på detta område. För precis som antytts ovan ser man alla tillkortakommanden när det gäller de inhemskt producerade guiderna, också de med uppbackning från nationella organisationer och förvaltningar: dåligt papper, dåliga fotografier, ofta bara avritade förenklade kartor, och när referat från utländska guider eller enkla beskrivningar mest bara räknade upp sevärdheter och praktiska inrättningar fanns inga noggranna professionella skribenter som kunde utvidga och disponera materialet. Dessutom var språket ganska dåligt när det som så ofta nästan enbart var franska eller engelska som gällde. Resultatet var rudimentära, nästan katalogartade guider eller turistiska broschyrer, inte sällan också fulla med annonser (se referenslistan). Trots det förekom det avvikande och överraskande fantasifulla exempel bortom den magi som templen och pyramiderna bara genom att nämnas förutsattes förmedla. Ett sådant var egyptiska Royal Automobile Clubs La Péninsule du Sinai, på franska av J. Daumas (1951). Beträffande papper, kartor, illustrationer och det första intrycket framstod den visserligen som lika knastrig och sandbrun som den torra och bergiga halvön själv, men visade sig i själva verket vara en ambitiös, tålmodigt vägsökande guide in i en närmast helt försummad del av

16 turistlandet, helst besökt med bil. 700 beduintält för ett antal stammar, ett stort kloster uppe i bergen (tillägnat St Catherine och föreslagen bas för alla expeditioner och exkursioner), ett vägkors med ett par butiker samt några gruv- och oljearbetarläger med hopp om lönsamma fyndigheter tycks ha varit de enda tecknen på mänskligt liv som det med bil drygt dagsrese stora området hade att erbjuda (hastigheter över 35 km/tim varnades det för). De guider på inhemska språk som naturligtvis vid det här laget ändå fanns och som också tog den arabiske resenären och turisten på allvar var få, t.ex. Ahmed Ben el Hawaree`s Dalil Hag Wa Seyahah (Guide of Pilgrim and Tourism) 1935, men i ännu högre grad Bandirmali Zades Afrika Delili 1894 om Egypten, Sudan och Ekvatorialafrika, utgiven i Kairo och skriven på ottomanska (huvudsakligen turkiska, men med betydande inslag av arabiska och persiska). Bosse Bergman