Afghanistan Obamas Vietnam? # kr. Läs mer på sid 3-5. Afghanistan.nu 1 BILD: KARIN SUNVISSON

Transkript

1 # kr Afghanistan Obamas Vietnam? President Obama överväger att förstärka trupperna i Afghanistan med så mycket som man, rapporterar amerikanska media. Men det är tveksamt om USA får med sig sina allierade på att medverka i en surge en våg, som i teorin skulle slå ut talibanerna för gott. Talibanerna är närvarande som aldrig förr och utför sprängattentat mot regeringsbyggnader inne i Kabul. Samtidigt är relationerna mellan Washington och Kabul iskalla Karzai lär rentav ha hotat med att be ryssarna om hjälp (Asia Times 10 februari) om inte USA lär sig att gå varligare fram. Det afghanska parlamentet kräver förbud mot flygattacker, olagliga fängslanden och husrannsakningar. Förstärkningar på flera tusen man har redan anlänt till Afghanistan där krigföringen ändrar ansikte. Samtidigt som flygattackerna minskar något satsar USA mer på markoperationer. Den nya taktiken har lett till ökade civila dödsoffer och starka protester, rapporterar USA-professorn Marc W. Herold. 18 till 50 procent fler civila fick sätta livet till på tio dagar under Obama än på tjugo dagar under Bush. En dyster förutsägelse av den kanadensiska journalisten Gwynne Dyer är att Afghanistan kommer att bli Obamas Vietnam. Obama har övertagit ett krig som Bush startade och kan inte ta sig ur det. Kriget hotar att förstöra Obamas inrikespolitiska program och krossa honom på samma sätt som Vietnamkriget krossade Lyndon B. Johnson och hans ambitiösa krig mot fattigdomen. Läs mer på sid 3-5 Folkrätten skändad Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i föreningen FiB-juristerna, granskar argumenten till försvar för USA:s ockupation av Afghanistan. Se sid Afghanistan.nu 1 BILD: KARIN SUNVISSON

2 Buddha föll av skam Den 20-åriga iranska kvinnliga filmaren Hana Makhmalbaf har gjort en hisnande sorglig och vacker film om en liten afghansk flicka och hennes dröm om att få gå i skola. Pappa i regissörsfamiljen Makhmalbaf, Mohsen, har tidigare gjort två långfilmer med afghansk tematik, "Cyklisten" och "Kandahar". När han 2001 upplevde hur västvärlden å ena sidan upprördes av talibanernas sprängning av buddhastatyer i Bamian 2001 men å andra sidan inte brydde sig om den massvält som pågick i landet fick han idén till filmen. "Jag drog slutsatsen att Buddhastatyn inte förstördes av någon: den föll av skam. Av skam över omvärldens likgiltighet mot Afghanistan. Den rasade när den insåg att dess storhet inte skulle leda till något gott". Skamliga sanktioner Omvärlden och FN behandlade verkligen Afghanistan skamligt. Landet var satt under sanktioner för brott mot mänskliga rättigheter och för att man inte samarbetade med USA om utlämnandet av Osama bin Ladin. Fattiga afghaner fick betala när i princip allt bistånd ströps, allt flyg till och från landet förbjöds av FN:s säkerhetsråd och landet till och med berövades sin representation i FN. Afghanistans internationella isolering tilltog. Ingen "Buddha föll av skam", en långfilm av Hana Makhmalbaf går just nu på Folkets bio. ens reagerade när president Clinton skickade in kryssningsmissiler över landet, som sades vara riktade mot bin Ladins träningsläger. I samma berg i Bamian som de berömda Buddhastatyerna stod lever också tusentals människor i bostäder som grävts ut i den porösa stenen. Där möter vi den lilla flickan Bachtai vars läslust väcks av grannpojken som redan går i skola. Men när målet tycks vara inom räckhåll tas hon till fånga av ett gäng småkillar som leker talibaner och amerikaner och ömsom vill stena Bachtai för sedeslöshet, ömsom skjuta henne som misstänkt taliban. Kriget i Afghanistan handlar inte alls om Bachtais och miljoner andra flickors rätt till att gå i skola och leva ett värdigt liv som USA påstår i sin krigspropaganda. Visserligen har chansen att få gå i skola ökat idag går enligt UNHCR var tredje afghansk flicka i grundskola. Kampen för flickors och kvinnors lika rätt har böljat fram och tillbaka åtminstone sedan 1920-talet när kung Amanullah försökte få igång viss utbildning för kvinnor, höjde äktenskapsåldern till 18 år för kvinnor och bekämpade polygamin. Men när hans hustru Soraya under en Eruoparesa lät sig fotograferas obeslöjad väcktes den religiösa vreden och han tvingades abdikera Massarresteringar Först på 40- och 50-talen fick kvinnorna en andra chans när president Daoud förklarade slöjan vara frivillig och allt fler kvinnor kunde utbildas till sköterskor, läkare och lärare. Daoud kunde dock bara hålla sig kvar vid makten genom att beordra massarresteringar bland prästerskapet. Nästa reformförsök uppifrån, var folkdemokraternas, som 1978 införde obligatorisk skola för flickor och begränsade hemgiften (brudpenningen). Eftersom reformerna ytterst stödde sig på sovjetisk vapenmakt, frambesvor de en stark fundamentalistisk reaktion (delvis USAfinansierad). Först mujehedin, sedan talibanerna sopade undan dessa reformer, TV:n förbjöds, burqan påbjöds och flickskolor stängdes i stor utsträckning. Efter USA:s invasion ersattes talibanernas moralväktare av Norra alliansens. Stegvis har de dock trängts undan så att idag t ex afghanska kvinnliga vokalister kan framträda i TV. Att förändringarna införts under utländsk ockupation gör dem tvetydiga. De kan lätt diskrediteras och vändas i sin motsats. I de delar av landet där kriget rasar hårdast, i syd och sydöst, har skolnärvaron sjunkit drastiskt och undra på det. Ingen vill köpa Bachtais ägg så att hon i sin tur ska kunna köpa sig en skolbok. Hantverkarna i basaren som hon försöker sälja dem till är lika fattiga som hon. Fattigdomen är kvinnoförtryckets grund. Och den kommer att förfölja afghanerna så länge som kriget rasar och omvärlden på det hela taget väljer att på varje dollar i bistånd satsa tio på krig. Stefan Lindgren Läs mer och se filmavsnitt på 2 Afghanistan.nu

3 Ett nytt Guantánamo växer fram i Afghanistan Rubriken ovan stod att läsa i den amerikanska tidskriften Time 5 januari. Det finns risk för att rättslösa behandlingen av fångar i USA:s läger i Guantánamo på Kuba nu ersätts av lika rättslösa fängelser i Afghanistan. Den 22 februari, två dagar efter att Barack Obama tillträtt som USA:s president, beslutade han att det beryktade Guantánamofängelset ska stängas: Fängelset på Guantánamo (...) ska stängas så fort det är praktiskt möjligt och senast ett år efter denna orders datum, löd det glädjande beskedet. President Obama säger nu att han vill värna om fångarna grundläggande rättigheter: Individerna som för närvarande hålls i häkte i Guantánamo har den konstitutionella rätten att få sitt frihetsberövande prövat i domstol, dvs.den gamla principen habeas corpus ska gälla. 670 fångar i Bagram Men samtidigt som USA:s illegala behandling av fångar på Kuba äntligen håller på att nå sitt slut, finns det all anledning att oro sig över de amerikanska planerna i Afghanistan. På den amerikanska Bagrambasen, en bit norr om huvudstaden Kabul, hålls uppskattningsvis 670 människor fångna under liknande förhållanden som på Guantánamo. Bagramfängelset har tidigare uppmärksammats, bland annat för att fångar vid upprepade tillfällen har torterats till döds. Svenska Amnesty påpekade i ett pressmeddelande 14 januari att Bagram, som har kommit att kallas det andra Gitmo, förväntas expandera för att kunna klara uppåt fångar. - Bagram framstår som lika illa eller värre än Guantánamo, säger Hina Shamsi vid medborgarrättsorganisationen American Civil Liberties Union, ACLU till Amnesty.. Hon menar att den amerikanska kongressen måste se till att undersöka förhållandena i fånglägret. I en artikel i Time den 5 januari 2009 bekräftas att amerikanerna nu är i full gång med att bygga ytterligare ett fängelse vid "Saltgruvan" kallas ett av CIA:s hemliga fängelser i Afghanistan, inte långt från flygbasen Bagram nära ett nedlagt tegelbruk. Men CIA har också ett fängelse inne i Kabul. Bagrambasen. Tanken är det ska hysa illegala fiendekombattanter (unlawful enemy combatants). Fängelset väntas kosta bortåt 60 miljoner dollar. Artikeln nämner dock inte siffran fångar utan uppger att fängelset under normala omständigheter ska rymma 600 fångar. Om nöden så kräver räknar USA emellertid med att kunna pressa in nästan dubbelt så många fångar i det nya fängelset. I Time-artikeln nämns fallet med Redha al-najar, en 43-årig tunisisk medborgare som bodde med sin familj i Pakistan, där han i maj 2002 arresterades av amerikanerna. Under de första två åren slussades han mellan olika amerikanska fånganstalter men har sedan dess hållits fängslad i Bagram. Under byggnad Liksom i fallet med Guantánamofångarna har Redha al-najar vägrats rätten att få sin sak prövad i domstol. Människorättsadvokater i USA har tagit sig an hans fall och hoppas ivrigt att Obama ska slå in på en ny linje. Huruvida så blir fallet återstår dock att se. Att ytterligare ett Bagramfängelse är under byggnad kan i värsta fall innebära att Obama vill förbättra USA:s rykte genom att helt enkelt låta det nya Bagramfängelset ersätta Guantánamofängelset. Vad som försiggår i amerikanska tortyrläger i den delen av världen väcker vanligtvis betydligt mindre uppmärksamhet. Då de svenska soldaterna i Afghanistan aktivt samarbetar med de amerikanska, kan man inte låta bli att undra om den svenska truppen inte har något ansvar för att ta itu med de amerikanska krigsförbrytelserna. Kristoffer Larsson En afghansk fånge lyssnar under bevakning av en säkerhetsvakt till ett tal i Kabul i juni Afghanistan.nu 3

4 Andra skvadronen ur USA:s 17:e kavalleriregementet ingår i Obamas förstärkningar som nyss anlänt till Afghanistan. De hoppas vara hemma till mars. Obama sänder mera trupper USA trappar nu upp kriget i Afghanistan och sänder många tusen man i nya trupper. En enkel sammanställning visar att elva dagar under president Obama i januari var mellan 18 och 50 procent dödligare för den afghanska civilbefolkningen än tjugo dagar under Bush-regimen, skriver USA-professorn Marc W. Herold. Nyårets första afghanska civila dödade av USA och Nato var en pojke som heter Marjan som dog 2 januari. Pojken påstods ha vandrat i ett förbjudet område i Deh-ye Sabz-distriktet i Kabul. Marjan var på hemväg med några vänner när internationella styrkor sköt ner honom. Ockupationssoldaterna kom ut från ett vitt fordon, sköt Marjan och skyndade vidare. Åtta kvinnor och barn Marjan var bara en av civila afghaner som dödades av USA/Nato: s ockupationsstyrkor under januari Tre dagar senare dödades åtta afghanska kvinnor, två barn och två civila män, av australiska styrkorna i Choradistriktet, Uruzganprovinsen. 4 Afghanistan.nu I Washington DC och i USA-pressen har det gjorts stort väsen om den nye presidentens respekt för afghanska civila. Men de data för januari 2009 som reovisas nedan visar att det afghanska kriget varit betydligt dödligare för civilbefolkningen under Obama än under Bushs regim. Under januari 2009 resulterade tolv USA/Nato-operationer (inklusive en trafikolycka där ett militärfordon krossade en afghansk civil bil) i döda afghanska civila. Den siffran inkluderar de pashtuner som dödades i norra Waziristan på pakistanskt territorium av ett obemannat amerikanskt flygplan). Antal döda i incidenter 2 januari till 1 februari januari Kabul 1 5 januari Uruzgan 11 6 januari Laghman januari Kapisa januari Helmand 3 23 januari Norra Waziristan januari Laghman januari Kandahar 4 29 januari Herat 1 31 januari Paktika 1 31 januari-1 februari Ghazni 2 1 februari Helmand 2 (Källa: Afghan Victim Memorial Project). En närmare analys av siffrorna visar att 7-8 civila dör i varje markanfall medan flyganfallen dödar 6-9 civila. Av tolv incidenter i januari var det bara fyra som resulterade i mer än tio döda. Färre flyganfall Antalet flyganfall har minskat sedan den sista tredjedelen av Å andra sidan har de senaste dödliga nattliga räderna av amerikanska specialstyrkor (som president Obama har sagt att han kommer att förlita mer på) förargat afghanerna. Även Associated Press har medgett att tre senaste operationerna med USA:s specialstyrkor dödade 50 människor - de flesta civila. (AP 31/1) En rapport från Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rätttigheter fördömer de utländska trupper som i december utförde en attack i Kandahar som dödade sex afghanska poliser och sårade ytterligare tretton. Kombinationen av bedrägligt beteende och våldsamma inbrott och inträngande i civila hem mitt i natten väckte nästan lika mycket ilska och förbittring mot de regeringsvänliga

5 styrkorna som mycket dödligare flyganfall. Afghanernas vrede över flyganfallen återspeglas i en ovanlig videorapport som Al Jazeera lagt ut ( US air raid fuels Afghan anger från 27 januari 2009). Som Lyndon Johnson Allt fler oberoende analytiker frågar sig om Afghanistan kommer att bli Obamas Irak. Ett ännu mer långtgående parallell har dragits av Gwynne Dyer (författare till boken War. The Lethal Custom /Krig. Den dödliga vanan./): "Det finns inte mycket gemensamt mellan president John F. Kennedy och president George W. Bush, men de var båda ideologiska korsfarare som lät USA köra fast i utländska krig de inte kunde vinna och inte behövde vinna. Sedan överlämnade de sina krig till presidenter med ambitiösa mål i inrikespolitiken och föga intresse eller erfarenhet av utrikesfrågor. Det arvet krossade Lyndon Johnson, som lyssnade till de ruttna råd han fick av militära och civila rådgivare han ärvt från Kennedy, eftersom inte mycket annat stod till buds i Washington vid den tiden. Obama håller på att driva ut i samma farliga vatten och de ruttna råd han får från strateger som tror på kriget mot terrorismen' kan komma att knäcka honom med." Marc W. Herold USA-författare vädjar till Obama En grupp amerikanska författare har i ett upprop till Obama uppmanat honom att dra tillbaka USA:s trupper från Afghanistan. "Vi gratulerar er och önskar er lycka till i ert stora företag. Som författare beundrar vi er vältalighet och era engagerade idéer. Men vi är oroliga, eftersom en nystart inte kommer att vara möjligt så länge som vi fortsätter att spilla mäns, kvinnors och barns blod i Afghanistan. Talibanerna är inte ett direkt militärt hot mot USA och inte heller mot folket i Afghanistan. Det finns ingen seger för dem som försöker ockupera Afghanistan, vilket Sovjet och britterna erfarit. Det blir inga framsteg hemma så länge ett så oerhört kostsamt krig utkämpas. Om vi stannar, kommer situationen att bli värre, inte bättre, och priset i amerikanska liv och amerikansk prestige, liksom skadorna på vårt anseende i Mellanöstern och den amerikanska budgeten att vara häpnadsväckande och tragiska. Presidenter som för krig åstadkommer mycket lite i övrigt. Vi uppmanar er att förhandla med talibanerna, dra tillbaka alla trupper från Afghanistan, och börja den moraliska och fysiska återuppbyggnaden av Afghanistan, liksom av USA." Bland undertecknarna märks Daniel Ellsberg, författare till Pentagonrapporten 1971 som fick stor betydelse för Vietnamopinionen; Norman Finkelstein, Howard Zinn, Adam Hochshild, Mark Kurlansky, (Finkelstein, Hochshild och Kurlansky finns alla representerade i Ordfronts utgivning). De amerikanska soldaterna kan komma hem förr än de anar. I masstillverkade likkistor som flygs hem i största hemlighet. Från USA:s invasion i oktober 2001 till och med januari 2009 har utländska inkräktare stupat i Afghanistan, därav 648 amerikaner blev det dödligaste året hittills. Januari 2009 blev också det dödligaste januari hittills. Två svenskar har stupat, en finne, tre norrmän och tjugoen danskar. red Självmordsvåg i USA-armén Självmordsfrekvensen i USA-armén har slagit rekord för andra året i rad. Armén sade att det inträffat 128 bekräftade självmord under 2008 och ytterligare 15 dödsfall är fortfarande under utredning. I januari har rekordmånga misstänkta självmord inrapporterats, hela 24 stycken, vilket är fler än de som dött i strid. Militära tjänstemän sade att de inte visste varför antalet har ökat men att konflikterna i Irak och Afghanistan hade en betydande inverkan. Cirka 35 procent av självmorden inträffade bland soldater som inte varit i strid, medan 30 procent var soldater i aktiv tjänst - tre fjärdedelar på sitt första uppdrag. Det är dock första gången som självmordsfrekvensen i USA-armén överstiger den i samhället i stort. BBC Afghanistan.nu 5

6 Legenden bin Ladin lever Osama bin Ladin är fortfarande USA:s fiende nummer ett, sa Barack Obama 15 januari kort innan han tillträdde presidentämbetet. Ännu har den gamla lockfågeln inte tjänat ut. I snart åtta år har världens största krigsmakt jagat Osama bin Ladin och är uppenbarligen beredda att jaga honom till sista afghanen. Frågetecknen har inte blivit färre under dessa år. Klart är att legenden bin Ladin har tjänat bestämda imperiella och diktatoriska mål. Enligt legenden byggde Osama bin Ladin upp sitt terroristiska nätverk genom insatser i afghanernas befrielsekamp mot Sovjetunionen. Men det är något som inte stämmer i beskrivningen. Osama, ett av 50 barn till en av Saudiarabiens mäktigaste män, hade då fullt upp att göra med sitt affärsimperium. Även enligt officiell historieskrivning bildades al-qaida först 14 augusti 1988, när sovjettrupperna redan börjat lämna landet. Enligt legenden ska dock bin Ladin ha deltagit i en (1) skärmytsling med fienden. Sedan flyttar han snart vidare. Hans bror - en av familjen Bushs affärspartners - dog i Saudi, Osama åkte hem flyttade han till Sudan och 1992 berövades han saudiskt medborgerskap. Efter flera terrordåd som kopplades till bin Ladin fick president Clinton erbjudande från Sudan om att Bin Ladin kunde utlämnas till Saudi för rannsakning, men saudierna, USA:s främste allierade i området, vägrade ta emot honom! Missade målet Bin Ladin flyttade senare till Afghanistan. I augusti 1998 lät Clinton skicka in kryssningsmissiler över Afghanistan för att slå ut bin Ladins läger. Samtliga missade målet! Då hade man ändå spårat hans satellittelefon. Det här var vid ungefär samma tid som ryssarna dödade Tjetjeniens president Dudajev när han stod mitt ute på en åker och talade i en just det satellittelefon. Kort därpå sa talibanerna att de var beredda att utlämna Osama bin Ladin - om det fanns bevis. Inga sådana presenterades. Pentagon utarbetade detaljerade invasionsplaner som låg på president Bushs bord, långt före terrordåden 11 september När de kom inriktade sig Vita huset omedelbart på Afghanistan, trots att ingen av terroristerna kom därifrån. Man inledde aldrig något formellt utlämningsförfarande mot bin Ladin. Enligt Times of India 20/ förklarade Afghanistans Pakistanambassadör Abdul Salam Zaeef att Kabul var redo att överlämna bin Ladin om USA har bevis; vi är redo för en rättegång mot Osama bin Ladin i ljuset av sådana bevis. Men USA ville uppenbarligen inte nå en fredlig lösning. Enligt en Gallup var det 33 procent av amerikanerna som ansåg att USA skulle gå in för en utlämning. En besvärande siffra för Bush som ville ha krig. Alltså gällde det att förneka varje öppning i Kabul. Det besked som mötte talibanernass förhandlingstrevare via pakistanska ombud var att the train had moved (CBS news 25/9 2001) Tåget har gått Tåget har gått, sa USA. USA wouldn t take yes for an answer - kriget var viktigare än bin Ladin. Hur skulle man annars kunna förklara att mannen fortfarande efter åtta års krig - går fri, om det inte var i USA:s intresse att han går fri? I FN:s säkerhetsråd lovade Colin Powell september 2001 en vitbok med full bevisning mot bin Ladin. Någon sådan vitbok kom aldrig. Ett märkligt faktum är att Osama bin Ladin formellt sett inte är efterlyst för 11 september av de amerikanska myndigheterna. Tydligen finns inte juridiskt hållbara bevis mot bin Ladin. Men som förevändning att hålla ett helt land ockuperat i åtta år duger han - i det s k internationella samfundets ögon. Ett tag såg han rentav ut att duga som förevändning för Irakinvasionen innan Bush tillgrep de famösa massförstörelsevapnen som inte fanns. Skuggfiguren bin Ladin har spelat en enorm roll. Oavsett vem han är och vilken del CIA har i hans karriär är legenden bin Ladin och hur den utnyttjats en av världshistoriens mest framgångsrika psyops. Osama bin Ladin (2:e från höger) tillsammans med 15 av sina 22 syskon besökte Falun på 60-talet. Här utanför Bürens herrekipering som just hade rea. Stefan Lindgren 6 Afghanistan.nu

7 Presidentpalatset idag, ödelagt av 30 års utländsk invasion och inbördeskrig. Så länge den rika världen - först Sovjet, sedan USA och Europa - förvägrar landet dess suveränitet kan ingen verklig utveckling komma igång. Brott mot FN-stadgan FiB-juristernas ordförande Lars- Gunnar Liljestrand granskar här argumenten för att USA:s invasion och den utländska ockupationen av Afghanistan skulle vara laglig. Kriget i Afghanistan har pågått i mer än sju år. Landet är ockuperat av USA och dess allierade och en internationell styrka med FN-uppdrag finns i landet. USA hänvisade till självförsvarsrätten vid angreppet 2001 men den folkrättsliga grunden ifrågasattes omedelbart av många folkrättsexperter. Det fortsatta kriget har inte på samma intensiva sätt behandlats ur folkrättssynpunkt. Men det är viktigt att ta upp nu då svenska soldater alltmer engageras i kriget, skriver Lars- Gunnar Liljestrand, ordförande i föreningen FiB-juristerna. Den 7 oktober 2001 angrep USA Afghanistan. Det motiverades av Bushregeringen med hänvisning till självförsvarsrätten som ett svar på attentaten den 11 september och till FNs säkerhetsråds resolution Resolutionen som togs den 12 september dagen efter attentaten ger de folkrättsliga ramarna för hur staterna får bemöta terrorism men nämner inte Afghanistan (hänvisning görs till resolution 1269 från 1999 men inte heller där omnämns Afghanistan). I resolution 1368 finns hänvisningar till självförsvarsrätten men inte som ett klartecken för USA att angripa ett annat land. Resolutionen innehåller endast ett allmänt konstaterande att den restriktiva självförsvarsrätten gäller "Erkänner den naturliga rätten till individuellt och kollektivt självförsvar i enlighet med FN-stadgan". Det konkreta som resolutionen säger är att staterna skall samarbeta för att ställa terroristerna inför rätta: "Uppmanar alla stater att skyndsamt verka tillsammans för att ställa förövarna, organisatörerna och uppdragsgivarna inför rätta för dessa terroristattacker och understryker att de som är ansvariga för att hjälpa, stödja eller skydda förövarna, organisatörerna och uppdragsgivarna kommer att hållas ansvariga." I november 2001 gjorde folkrättsexperten Norman Paech i tyska förbundsdagen en genomgång av resolutionen med tonvikt på frågan om självförsvarsrätten (Afghanistan.nu 1 /2005). Han konstaterar att resolutionen inte åberopar kapitel VII i FN-stadgan som möjliggör bindande sanktioner och åtgärder utan uppmanar endast medlemstaterna att samarbeta för att gripa förövarna liksom de som hjälpt förövarna och ställa dem inför rätta. Paech kommenterar skrivningen i resolutionen att rådet är berett "att vidta alla nödvändiga steg, för att reagera på terroranslagen och i överensstämmelse med ansvaret enligt FN-stadgan bekämpa alla former av terrorism" och vidare att rådet "beslöt att också befatta sig ytterligare med Afghanistan.nu 7

8 ärendet". Detta kan säger han inte tolkas som en fullmakt in blanco till staterna att använda våld. Tvärtom visar skrivningen att rådet förbehåller sig självt rätten att välja åtgärder. Han går också igenom resolution 1373 som kom något senare den 28 september och som tillsammans med 1368 brukar hänvisas till i den folkrättsliga diskussionen. Åter var det USA som tog initiativet. Men inte heller här ges någon rätt till staterna att bruka våld. (Afghanistan nämns inte heller i resolution 1373). I resolution 1373 hänvisas visserligen till kapitel VII som möjliggör bindande sanktioner och åtgärder. Men vad som avkrävs staterna är att förhindra och bestraffa allt som har att göra med finansiering och annat stöd till terroraktiviteter. Rådet kräver straffrättsliga åtgärder: rättsliga undersökningar, dömande av terrorister, samarbete vid skaffande av bevis, effektiva gränskontroller, vaksamhet vid utdelande av pass. Av ordalydelsen framgår otvivelaktigt säger Paech att säkerhetsrådet vill bekämpa terrorismen med andra medel än militära och att det inte ger någon enskild stat fullmakt till någon militär fullmakt. FNs säkerhetsråd hade alltså inte givit något tillstånd för USA att använda våld. Ove Brings argument Finns det då bortsett från vad som står i resolutionerna stöd genom den naturliga självförsvarsrätten för USAs angrepp? Det menar folkrättsprofessorn vid Försvarshögskolan Ove Bring som har anfört ett annat argument för USAs självförsvarsrätt (DN 20 oktober 2001). Det är att en rad stater stödde USAs tolkning av självförsvarsrätten som därmed de facto blir folkrättsligt legitim. Det är dock en begränsad grupp stater som uttryckligen står bakom USA och det rör sig främst om västvärlden (EU och Natostaterna). Bring räknar också in medlemmarna i säkerhetsrådet. Men de står bakom de exakta skrivningarna i resolutionen inget annat. Vidare hänvisar han till 58 muslimska stater som vid sin utrikesministerkonferens i Qatar den 10 oktober skulle uttalat sig för USAs rätt. Även andra folkrättsexperter har hänvisat till konferensen som ett stöd för USAs tolkning av självförsvarsrätten. Det är därför viktigt att se vad 8 Afghanistan.nu Qatarkonferensen egentligen kom fram till. Den resolutionen säger inget om USAs självförsvarsrätt i fallet Afghanistan. Där står att terrorister skall spåras upp och ställas inför rätta vilket är i sak samma skrivningar som står i säkerhetsrådets resolution Dock kan man notera att Qatarkonferensen helt utelämnar den allmänna skrivningen om självförsvarsrätt som finns i Det kan inte vara ett förbiseende utan ett medvetet ställningstagande att inte koppla händelserna den 11 september till någon rätt för USA att angripa ett annat land. Med tydlig adress till USA säger de muslimska staterna istället: "Konferensen uttryckte sin oro över de möjliga konsekvenserna av kampen mot terrorismen inkluderande dödandet av oskyldiga civila i Afghanistan och underströk nödvändigheten att säkra Afghanistans territoriella integritet och dess islamska identitet. Konferensen avvisade att något islamskt eller arabiskt land skulle få attackeras under förevändning att bekämpa terrorism". USAs regering benämner attentatet den 11 september som ett "väpnat angrepp". Men attentatet var resultat av en grupp terrorister Gäller ej terrorism USA pekar på bin Laden och inte Afghanistan eller någon annan stat. Begreppet väpnat angrepp används stater emellan och är grunden för självförsvarsrätten och USA kan inte använda den rätten då man pekar ut bin Laden och al-qaeda. Gregor Noll, professor i folkrätt vid Lunds universitet, har konstaterat att om USA vill komma åt bin Ladens organisation så måste man kräva ett utlämnande av det land som är värdstat för terroristerna. Om Aghanistan är värdstat är man folkrättsligt förpliktigad att lämna ut terroristerna. Skulle man vägra är det ändå inte tilllåtet för USA att ingripa med väpnade styrkor."den enda legala utvägen är att försöka ena FNs säkerhetsråd kring en resolution som tvingar värdstaten till utlämning eller att säkerhetsrådet legitimerar ett militärt ingripande i FNs regi" (SvD 19 september 2001). Här kan nämnas att talibanregeringen förklarade sig beredd att utelämna medlemmar av al- Qaeda men till en muslimsk stat inte till USA. Den amerikanska regeringen förkastade dock detta enligt CBS News, 9/25/2001. Said Mahmoudi, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, menar att USA avsiktligen kan ha undvikit att driva frågan om ett uttalat stöd i säkerhetsrådet för angreppet. USA skulle ha valt den vägen för att inte skapa ett prejudikat med krav på tillstånd från rådet för framtiden. Stormakter vill använda folkrätt när det passar deras syften men vill inte vara bundna av folkrätten i alla lägen. (En minnesskrift: Juridiska Fakulteten i Stockholm 100 år, 2007). Även om det skulle vara på det viset så ändrar det inget i frågan om legaliteten. Som beskrivits ger FN-resolutionerna ingen fullmakt för USA att angripa. Om USA ändå hänvisar till den naturliga självförsvarsrätten så gäller den mot stater och inte mot enskilda personer eller organisationer. Självförsvaret skall stå i proportion till angreppet och vara tidsbegränsat som ett omedelbart svar på angreppet. För USA s krig mot Afghanistan gällde inte någon av dessa förutsättningar. USA angrep landet med ett fullskaligt krig och massiva bombningar och det var inte en kort motattack.

9 Regeringen i Kabul har krävt ett avtal med USA som skulle förbjuda godtyckliga husrannsakningar, men USA har vägrat gå med på detta. Slutligen, då frågan väl lagts på rådets bord och rådet förklarar att man fortfarande befattar sig med den och åtgärder beslutas (som görs i resolution 1373) så har USAs naturliga självförsvarsrätt upphört. Det är rådets beslut som gäller. När Bring skrev sin artikel i DN den 20 oktober 2001 och stödde USAs tolkning av självförsvarsrätten avslutade han med reservationen om "marktrupper skulle sättas in i sådan omfattning och under så lång tid att ett afghanskt territorium blir de facto ockuperat står detta inte i proportion till det säkerhetspolitiska hot som USA står inför." Kabulregeringen Även om man som Ove Bring accepterade USAs syn på självförsvarsrätten så var det uppenbart att det inte i längden gick att stödja sig på det argumentet då angreppen fortsatte i flera månader efter den 11 september. Det låg därför i ockupationsmakternas intresse att en regering upprättades som man kunde hänvisa till för fortsatt närvaro i landet. På initiativ av USA och Storbritannien samlades i Bonn den 5 december afghanska ledare (flera av dem krigsherrar vilka under 80-talet stött Sovjetunionens ockupation) som tidigare bekämpat Talibanregeringen. Mötets status är oklar. Det hölls inte direkt i FNs regi utan under den vaga beteckningen under FNs beskydd ("egid"). Mötet uttalade att en interimmyndighet (Afghan Interim Authority, AIA) behövde inrättas på grund av "den instabila situationen i Afghanistan". Interrimmyndigheten skulle träda i kraft den 22 december och ha mandat under 6 månader och efterföljas av en övergångsmyndighet (Transitional Authority) under två år varefter val skulle ske till en ny regering. Mötet uttalade också en begäran till säkerhetsrådet att godkänna en tidig insats i Afghanistan av en styrka med FN-uppdrag det som sedan blev Isaf, International Security Assistance Force. I annex 1 till Bonnöverenskommelsen beskrivs uppdraget som mycket begränsat till att "hjälpa den afghanska myndigheten att upprätta och träna nya säkerhetsstyrkor och väpnade styrkor" samt mer specifikt att "upprätthålla säkerheten för Kabul med omgivningar". Storbritannien tog själv på sig att upprätta Isaf. Till ledare för interrimmyndigheten valdes Hamid Karzai som var USAs kandidat. Interimsmyndigheten kan inte sägas ha folkrättslig legitimitet. Den har tillkommit under ockupation på direkt initiativ av USA. Dessutom hade den långt ifrån kontroll över territoriet vilket är ett folkrättsligt krav för erkännande. Godkände Isaf Säkerhetsrådet godkände Bonnöverenskommelsen den 6 december 2001 i resolution Här nämns inte längre terroristattackerna 11 september. Istället uttalas att rådet vill "bringa ett slut på de tragiska konflikterna i Afghanistan och verka för nationell försoning, bestående fred, stabilitet och respekt för mänskliga rättigheter såväl som att samarbeta med det internationella samfundet för att få ett slut på användandet av Afghanistan som en bas för terrorism." Resolution 1386 från den 20 december godkände insättandet av Isafstyrkorna under hänvisning till hot mot internationell fred och säkerhet. Detta blir med olika variationer huvudtemat i de kommande FN-resolutionerna. Resolutionerna 1383 och 1386 ger dock inget fritt mandat för Isaf utan begränsar uppgifterna till att svara för säkerheten för interimsregimen och FN-personal. Resolutionerna ger inte heller i efterhand något godkännande av USAs angrepp på Afghanistan. Den märkliga situationen hade nu uppstått att USA och dess allierade med sina styrkor Operation Enduring Freedom (Oef) fortsatte kriget mot talibaner och andra motståndsgrupper medan parallellt Isafstyrkan skulle upprätthålla säkerheten i Kabul. Från och med oktober 2003 fick Isaf uppdraget att upprätthålla säkerheten i alla delar av landet med syftet att auktoriteten hos Kabulmyndigheten skulle vidgas till hela Afghanistan Afghanistan.nu 9

10 Ingen har ställts till svars för tusentals utomrättsliga avrättningar av påstådda talibaner (Resolution 1510). I resolution 1386 tidsbegränsades Isafs uppdrag till 6 månader och i Bonnöverenskommelsen stod att främmande styrkor skulle utrymma områden där Isaf gick in. Inget av detta uppfylldes och idag mer än 7 år senare är Isaf kvar liksom de "främmande styrkorna", alltså Oef. Bonnöverenskommelsen och bildandet av interimmyndigheten skedde inte utan stridigheter mellan de afghanska deltagarna. Uppfattningarna skilde sig vad gällde vem som skulle få ledningen. För USA var det helt avgörande att en myndighet skapades. Tiden höll på att rinna ut och för var dag som gick efter invasionen så blev det allt svårare att hävda självförsvarsrätt. I en intervju i Frontline 7 juni 2002 förklarade dåvarande utrikesministern Colin Powell att han gett sina sändebud i Bonn order att inte låta afghanerna 10 Afghanistan.nu bryta upp mötet "Håll dom kvar där. Lås in dom om det är nödvändigt. Vi vill inte att det här går överstyr". Interimsmyndigheten samtycker Ove Bring har i skriften Afghanistan a developing democracy (Svenska Afghanistankommittén 2005) gett en intressant inblick i hur den amerikanska regeringen kunde använda Bonnfördraget för att växla över argumentationen för den militära närvaron från självförsvar till inbjudan av en regering. Självförsvarsargumentet upphörde att gälla någon gång i början av december menar Bring. Bonnprocessen startade den 5 december och interimsmyndigheten i Kabul kom att installeras den 22 december. Först då kunde den ge sitt samtycke till att USAs styrkor. Här fanns alltså ett glapp i tiden då inget bra argument fanns tillhands. Bring tycker dock att USA kunde luta sig mot resolution 1378 från den 14 november. Där utrycks rådets "starka stöd för afghanska folkets ansträngningar att bilda en ny övergångsadministration som leder till bildandet av en regering". I tidluckan fram till 22 december fanns sedan resolution 1386 från den 20 december som två dagar i förväg välkomnade interimsmyndigheten. Efter resolution 1386 skriver Bring "regeringen var nu i den positionen att den kunde ge sitt samtycke till Oef" och vidare: "Så vill jag säga mycket klart att på just den dagen 22 december var självförsvar ute som legal grund och samtycke av interimsmyndigheten var det nya legala rättfärdigandet för Oef att vara där". Bring försöker få pusslet med krig enligt självförsvarsrätt att gå ihop med nästa fas som är inbjudan av en regering. För det måste ett lämpligt avslut på självförsvaret definieras i ti-

11 den. Det blir då passande att sätta datumet för starten av Bonnprocessen den 5 december som slutdatum för självförvar. Det är besvärande att Interimsmyndigheten inte är formellt godkänd förrän den 22 december så resonemanget får hängas upp på resolutionerna i tiden däremellan. Detta är inte folkrätt utan en efterhandskonstruktion för att legitimera kriget. Inbjudan till intervention USA har således hävdat legitimitet för Oef med att de befinner sig i landet på inbjudan först av en interimsmyndighet och sedan efter valet 2004 av den valda regeringen. Om det är förenligt med folkrätten kan på goda grunder ifrågasättas. Den valda regeringen är inte mer legitim än interimsregeringen. Valet har skett under ockupation och som exempel genomfördes presidentvalet på en månad då Karzai transporterades runt i landet av den amerikanska armén. Regeringen har heller inte kontroll över territoriet. Karzais regering kan inte ens lämna Kabul utan militär eskort av Oef eller Isaf. Vidare har en främmande stat inte rätt att acceptera en inbjudan till intervention om det pågår en intern konflikt i landet och där ingendera sidan behärskar territoriet. I det fallet är interventionen ett brott mot principen i FN-stadgans artikel 1(2) att folken skall få avgöra sina egna öden. Bring hävdar i SCA-skriften från 2005 (se ovan) att Afghanistan inte är ockuperat. Resonemanget åteges här tämligen utförligt då frågan om ockupation ofta kommer upp i den offentliga debatten om Afghanistan. Han konstaterar först att det inte räcker med samtycke från Kabulregeringen att Oefs styrkor finns i landet. Regeringen måste respekteras som en självständig aktör, dvs. Afghanistans suveränitet måste respekteras. Han tvingas då konstatera att det varit en följd av "suveränitetsförluster" pga. Oefs helt självständiga krigföring i landet. Vidare att det inte finns något FN-mandat för Oef. "Det har sitt eget mandat definierat av Washington och London med samtycke av Kabulregeringen". Karzai har klagat på Oefs krigföring och övergrepp mot befolkningen och har bett USA att ta större hänsyn till civila. "Det pekar på ett problem ett sorts gap mellan koalitionens handlingar och Kabulregeringens önskningar". Det fortsatta kriget gör att USA inkräktar kontinuerligt på Afghanistans suveränitet som en oberoende stat "men det är något som många utvecklingsländer i världen får leva med. Det hör till det dagliga internationella livet". Men Kabulregimen legitimerar sig steg för steg och det finns ingen regering som konkurrerar med regimen om makten och avslutningsvis: "Tillräckligt mycket oberoende finns hos regimen för att man skall säga att landet ej är ockuperat." Argumenten är svaga. Vad gäller Kabulregimens legitimitet visar om inte annat Bonnprocessen att avsikten inte var att få en regering som var självständig i en oberoende stat. Det var USA som styrde hela processen med syfte att få en regim som kunde "samtycka" till interventionen. Har inte kontroll Kabulregeringen har inte kontroll över landet och kan inte påverka USAs krigföring i landet. Om utvecklingen har gått åt något håll efter 2005 då Bring skrev så är det nu ännu mer av övergrepp från Oef och att allt större del av landet är idag under motståndsrörelsens kontroll. Att det inte finns någon organiserad kraft som konkurrerar med Kabulregimen om makten stämmer inte. Motståndet är uppenbarligen väl organiserat och har ledare som ibland framträder offentligt. I väst spekuleras titt som tätt om framtida förhandlingar med talibanrörelsen. Argumentet att det är lika illa för andra regeringar i utvecklingsländer att främmande makter kränker suveräniteten är märkligt. Det finns utvecklingsländer där stormakter dominerar ekonomin och kan utöva politiskt påtryckningar och kränka deras suveränitet i olika grad. Men att jämföra det beroendet med Afghanistans där USA först invaderar landet och sedan för ett fullskaligt krig som nu pågått i mer än sju år är orimligt. Något godkännande av USAs krigföring tycks inte finnas från Kabulregeringens sida. I en rapport till USAs kongress (CRS Report for Congress 16 juni 2008) beskrivs avtalet: "Överenskommelsen med Afghanistan ger inte uttryckligen USA rätt att genomföra militära operationer men konstaterar att sådana pågår". Kabulregeringen behövs för att bjuda in till intervention men kriget kan den inte påverka. Den kan bara konstatera att det pågår. Oef och Isaf Isaf har från första stund varit nära kopplat till den USA-ledda koalitionens styrkor Oef. Storbritannien, med näst efter USA största styrkan i Oef, hade strax innan Bonnmötet tagit på sig att leda den kommande Isaf. Styrkan kom från början att huvudsakligen bestå av Natoländer och Storbritannien fick även uppdraget att samordna ledningen av Isaf med de amerikanska styrkorna. På flygplatsen Bagram upprättades en amerikansk operativ stab med den uppgiften. Fram till 2004 nämns inte ockupationsstyrkorna i FN-resolutioner om Afghanistan. Men inför valet i oktober antogs resolution 1563 från den 17 september 2004 som talar om gemensamma uppgifter för Isaf och Oef, "Välkomnar i det här sammanhanget åtagandet av de Natoledda nationerna att upprätta Provincial Reconstruction Teams (PRT) liksom beredskapen hos Isaf och Oef att hjälpa att säkra genomförandet av de nationella valen". Liknande skrivningar återkommer i senare resolutioner. Den fulla innebörden av skrivningen är oklar men uppenbarligen bidrar den till att lösa upp skillnaden mellan Isaf och Oef. Under 2006 skedde ytterligare sammanväxt mellan Isaf och Oef då amerikanska soldater gick med i Isaf. Därmed blev USA-kontingenten den klart största i styrkan. Vidare är de deltagande staterna i Oef nästan desamma som i Isaf vilket innebär att flera stater på en gång är både krigförande i Oef och skall vara fredsbevarande i Isaf. Från början roterade kommandot för Isafstyrkan mellan länderna men alltid med befälhavare från ett Natoland. Från och med 11 augusti 2003 institutionaliserades Natos roll som ledning och Isaf blev också officiellt en Natoledd styrka. I februari 2007 fick Isaf sin förste amerikanske chef, generalen Dan McNeil, och han efterträddes i juni 2008 av den amerikanske generalen David Mc Kiernan som tillika är befälhavare för de amerikanska styrkorna i Afghanistan. Av Isafstyrkan utgör Natotrupper över 90 % och endast någon procent är från länder som inte är militärt allierade med Afghanistan.nu 11

12 USA (Nya Zeeland, Finland, Irland, Österrike, Schweiz och Sverige). Under perioden har Isaf grupperat sig på allt större områden och styrkan blivit mer och mer inblandad i strider med motståndsrörelsen, speciellt i södra Afghanistan. Till skillnad från Isaf är en FN-styrka tillsatt och ledd av säkerhetsrådet under stadgan. Generalsekreteraren får rådets uppdrag att föreslå ledning, ta fram planen för fredsframtvingandet, rapportera tillbaka regelbundet till rådet om hur operationerna genomförs. Isaf uppfyller inte dessa krav och är inte en FN-styrka. Den var från början en Natoledd styrka som verkar på order och instruktioner av Nato. FNs säkerhetsråd har gett en mycket allmänt formulerad uppgift för Isaf. I resolutionen 1833 från den 22 september 2008 är uppgiften att hjälpa den afghanska regeringen att förbättra säkerhetssituationen, ge stöd till insatser för att avväpna och demobilisera beväpnade grupper, stödja uppbyggnaden av den afghanska polisen och armén samt stöd till de insatser som görs för att bekämpa den olagliga narkotikahanteringen. Både Isaf och Oef ges rollen att stödja den afghanska regeringen på de här områden. Även om skrivningarna är något oklara då resolutionen nämner både ockupationsstyrkan Oef och Isaf så innebär det inte något tillstånd att föra ett allmänt krig mot motståndsrörelsen och jaga talibaner. Resolutionen anger bara att det är två styrkor med uppdrag att upprätthålla säkerheten. Men vad som sedan sker på marken under Isafs operationer är en annan sak. Här har FN inget att säga till om. Det är ledningen för Isaf, just nu den amerikanske generalen, som bestämmer vilka konkreta insatsregler som gäller. Dessa "rules of engagements" är hemliga men med tanke på den nära sammanblandningen mellan Oef och Isaf finns det anledning att tro att reglerna utformas så att kriget mot talibanerna och andra motståndsgrupper blir så effektivt som möjligt. Vid toppmötet mellan Natos statsoch regeringschefer i Bukarest i april 2008 antogs den politiska och militära planen för Isafs insatser. I det officiella dokument från mötet slås fast att man inte kommer att tillåta "extremister och terrorister sådana som talibanerna eller al-qaeda att återta kontrollen över Afghanistan " och vidare "visionen för framgång är klar: extremism och terrorism skall inte längre hota stabiliteten." Hur och med vilka medel det skall uppnås framgår inte. De finns i de hemliga insatsreglerna och vad den operativa ledningen av styrkan på plats beslutar. Isaf är inte en helt ny konstruktion. Går man tillbaka till krigen i det forna Jugoslavien kan man se hur den här typen av Natostyrka växte fram. Från Balkan till Afghanistan Nato bildades 1949 som en försvarsallians mot östblocket. Kärnan var Nato stadgans artikel V där det fastlås att ett angrepp mot ett Natoland är ett angrepp mot hela alliansen. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 hade huvudsyftet med Nato försvunnit. Det var säkerligen ett skäl till att alliansens uppgifter kommit att omdefinierats. Krigsoperationer skulle nu också kunna genomföras utan att medlemsländerna varit utsatta för direkt angrepp, något som kommit att kallas "icke artikel V operationer". Med den nya inriktningen kom Nato under Balkankrigen på 90-talet att steg för steg ta över rollen som ledare av operationer på FN-uppdrag. I början av Balkankrigen intervenerade FN genom en egen styrka, Unprofor (United Nations Protective Force). Det var en fredsbevarande styrka från 1992 till 1995 på totalt man. Nato kom in i kriget för första gången genom att Unprofor erbjöds hjälp av alliansen för flygunderstöd. Nästa steg blev att Unprofor avslutades och FN avhändes den militära kontrollen genom att Nato själv tog över som ledare för en styrka med uppdrag av FN. Det var Ifor (Implementation Force). Genom säkerhetsrådsresolution 1031 (1995) fick Nato uppdraget att genomdriva Daytonavtalet i Bosnien-Herzegovina. De militära uppgifterna var "fredsframtvingande", d.v.s att genomdriva att striderna mellan serber, kroater och muslimer upphörde och att separera de stridande. Nato hade full politisk och militär ledning av operationerna om totalt ca man. Skiftet från FN-kommando till en helt Natoledd styrka kunde göras först efter en politisk strid mellan å ena sidan USAs regering som ville stänga ute FN och å andra sidan de krafter som ville bevara FN-kontroll. FNs generalsekreterare Boutros Boutros- Ghali blev den som fick ta kampen med USA. Han tvingades dock ge upp när USA förvägrade honom ett andra mandat som generalsekreterare och istället förde fram sin man, den mer anpasslige Kofi Annan. Bittert konstaterar Boutros-Ghali i sina memoarer att USAs framförhandlade Daytonavtal hade som syfte att sätta upp en styrka i Bosnien som uttryckligen uteslöt Förenta Nationerna. Ifor ersattes 1996 med en ny Natoledd styrka, Sfor (Stabilization Force), där förutom Natoländer även andra stater som Sverige ingick. (Totalt var styrkan man). Ledningen kvarstod hos Nato och uppdraget kom från säkerhetsrådsresolution 1088 (1996). Den 24 mars 1999 startade Nato det elva veckor långa bombkriget mot Jugoslavien. Kriget som saknade FN- Vem som helst kan bli visiterad av vilken soldat som helst, var som helst. 12 Afghanistan.nu

13 beslut och stred mot gällande folkrätt inleddes utan en officiell krigsförklaring. Ändringen av Natos stadga kom således i praktiken att avse angreppskrig under det pågående Kosovokriget. Kriget avslutades den 11 juni och FN-resolutionen 1244 angav uppdraget för den tredje Natostyrkan Kfor (Kosovo Force) som mest man. Kfor var på samma sätt som de tidigare styrkorna helt under Natos kommando. I resolution 1244 annex 2 anges uppdraget för Kfor: "Den internationella säkerhetsstyrkan med dominerande deltagande av Nato måste sättas in under enhetligt kommando och enhetlig kontroll och ges mandat att skapa en säker miljö för alla människor i Kososvo " Därmed var modellen också för den kommande Isafstyrkan klar. Bombkriget mot Jugoslavien har likheter med kriget mot Afghanistan. Båda krigen startade utan fullmakt från FNs säkerhetsråd (liksom USAs krig mot Irak) och den efterföljande interventionen överläts av FN till en Natoledd styrka. I de fall USA erkänner sitt ansvar utbetalas dollar till de efterlevande för varje civilt offer för dess flygbombningar. Svenskt deltagande i Isaf Sverige deltar i Isaf sedan Truppen var från början 45 man men har sedan växt till 390 personer och med riksdagens beslut i november 2008 (prop 2008/09:69) kan den ökas till 855 personer. Uppdraget gäller till december De svenska styrkorna hade redan från start nära samarbete med den amerikanska krigsmakten. Två svenska officerare placerades i mars 2002 vid staben US Centcom i Florida varifrån operationerna i Afghanistan leds. I propositionen för den utökade styrkan konstateras att Isaf samarbetar med den amerikanskledda koalitionens styrkor Oef och att behovet av samverkan med Oef ökat i och med att Isaf övertagit ansvaret för säkerheten i hela landet. Svenska regeringen har anslutit sig till den politiska och militära planen för Isaf som Natotoppmötet i Bukarest antog. Vad gäller styrkans våldsanvändning hänvisar propositionen till insatsreglerna. Då dessa är hemliga säger regeringen bara att styrkan "under vissa omständigheter kan tillgripa våld som går utöver traditionellt självförsvar för att genomföra säkerhetsrådets mandat." På UD vill man inte närmare förklara vad det är för omständigheter som avses men man gör ett visst förtydligande: "Insatsregler utformas alltid så att de överensstämmer med den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna och Sverige har genom vårt bidrag till Isaf haft möjlighet att påverka såväl gällande operationsplan som insatsregler." (Lisa Ljungström, departementssekreterare UD) Den svenska regeringen är således medansvarig för insatser svenska soldater gör i Afghanistan. Plussar på Regeringen hänvisar till resolution 1833 men verkar inse att det är en ganska skakig folkrättslig grund. I propositionen plussar man därför på med ytterligare en motivering: "I tillägg till mandatet från säkerhetsrådet föreligger även en inbjudan av den afghanska regeringen vilket utgör ytterligare en folkrättslig grund för denna". Kabulregeringen som är tillsatt under ockupation och på USAs direkta initiativ saknar legitimitet på samma sätt som Babrak Kamals regering under Sovjetunionens ockupation på 80-talet. Sovjetunionen påstod sig vara inbjuden till intervention av sin marionettregim. Då var det inte tal om att Sveriges regering skulle anse Sovjetunionens intervention som folkrättslig. Men idag lyfter man fram Karzairegeringen som inbjudare. Trots propositionens försäkring om att inbjudan ger legitimitet är det uppenbarligen för magstarkt för folkrättsspecialister. Katinka Svanberg, lärare och forskare i folkrätt vid Stockholms universitet, har problematiserat frågan i en intervju i Afghanistan.nu: "USA samarbetar också med Karzais regering och kan närvara på dennas inbjudan. Detsamma kan andra stater, såväl i kollektivt självförsvar mot internationell terrorism som på inbjudan. Ett problem med inbjudan är om Karzai endast kan upprätthålla makten med hjälp av de inbjudna d.v.s. saknar faktisk kontroll över territoriet. Då är det enligt gängse folkrätt inte legalt att bjuda in." (Afghanistan.nu nr 4/2008) Som Svanberg säger, en stat får inte intervenera på inbjudan av en regering om det pågår en intern konflikt och interventionen då stödjer ena sidan. Det var just den situationen som rådde i Afghanistan. Sveriges intervention i Aghanistan strider därför mot traditionell folkrätt. Besluten i säkerhetsrådet är mest ett exempel på de senaste 20 årens kohandel mellan stormakterna där uppgörelserna bara kunnat komma till stånd genom att man trampar på FN-stadgans principer. Lars-Gunnar Liljestrand ordförande i föreningen FiB-juristerna Afghanistan.nu 13

14 Så har Nato/Isaf trappat upp Så här har Nato/Isaf trappat upp sina styrkor i Afghanistan, enligt officiella siffror. Siffran för 2009 gäller för 10 januari. Här finns inte så mycket att glädja sig åt. Dock: Norge och Tyskland trappar ner, liksom Tjeckien beslutat att göra. Kanada lämnar Afghanistan USA och de stora Natoländernas dominans ökar. De nytillkomna är inte mycket att skryta med jämfört med det hundratal länder som tackat nej till att vara med i USA:s krig. Lustigt att Sverige ser ut att ha minskat. Tänk om det inte vore ett räknefel! En tysk Isafsoldat leker med ett skelett, en kvarleva från något av de krig som avlöst varandra i Afghanistan i 30 år. En makaber bild som leder tankarna till SS dödskult. Den gjorde stor skandal när den publicerades i Der Spiegel. 14 Afghanistan.nu Antal soldater Belgien Bulgarien Kanada Tjeckien Danmark Estland Frankrike Tyskland Grekland 171? 140 Ungern Island Italien Lettland Litauen Luxemburg Nederländerna Norge Polen Portugal l Rumänien Slovakien Slovenien Spanien Turkiet Storbritannien USA Partnerländer Albanien Österrike Azerbajdzjan Kroatien Finland Makedonien Irland Sverige Schweiz Icke-partnerskapsländer NyaZeeland Australien Nytillkomna 2009: Georgien 1 Singapore 20 Ukraina 10 Summa Frågan är om Obama nu kan få Europa att ställa upp med så mycket mer trupper. "Den stenen kan vi inte krama mera ur", sa härförleden en hög amerikansk regeringstjänstman. red Massakern på Leilislätten I norra Afghanistan, på en ökenslätt som heter Dasht-i Leili, genomfördes under slutskedet av USA:s invasion 2001 en av krigets bäst dokumenterade krigsförbrytelser. Filmaren Jamie Doran visade världen i dokumentären Afghansk massaker: Dödens konvoj hur Abdul Rashid Dostums milis i närvaro av soldater från USA dödade tusentals obeväpnade talibaner. Nyligen avslöjades att massgravarna i ett försök att undanröja lämningarna av krigsförbrytelsen skövlats med bulldozers. Ännu en vecka efter det att nyheten nått omvärlden var området med över 2000 kroppar fortfarande oskyddat. Ingen av nyckelaktörerna USA:s militär, Nato-styrkorna, FN eller regeringen i Kabul har axlat ansvaret att skydda lämningarna i Dasht-i Leili. USA:s styrkor säger att de inte har något mandat att vakta området, de avvaktar den afghanska regeringens begäran, som dock tiger. Möjligen av hänsyn till Rashid Dostum, vars män utpekats som skyldiga till massakern på tusentals fångar för sju år sedan. General Dostum har varit en viktig allierad till USA och kunde nyligen lämna landet för en exiltillvaro i Turkiet. ses som en viktig faktor för att bevara stabiliteten i norr och har varit en viktig allierad till USA. Offren för massakern var misstänkta talibaner och anhängare av al-qaida som överlämnat sig till Dostums styrkor i slutet av Sju gånger Sveriges BNP RAWA I fjol kom USA-kongressens eget budgetkontor med en beräkning som talade för att krigen i Irak och Afghanistan skulle komma att kosta miljarder dollar , då enligt kongressens antaganden soldater ska finnas kvar i dessa länder. Det är dollar per invånare.

15 Sen kom nobelpristagaren Joseph Stiglitz med boken The Three Trillion Dollar War: The True Cost of the Iraq Conflict som han skrivit tillsammans med Harvardprofessorn Linda Bilmes där de säger att kostnaden för de båda krigen blir hela 3 biljoner (12 nollor) dollar. Som en jämförelse kan man säga att det är sju gånger Sveriges hela BNP, bruttonationalprodukt. Enligt Center for Defence Information kommer den totala krigskostnaden för Afghanistan upp i 439,8 miljarder dollar, vilket är en hårsmån från Sveriges BNP på 447 miljarder dollar ( se estimated warrelated costs). Enligt Stiglitz är krigen en viktig orsak till USA:s ekonomiska kris. Detta är det första krig som vi gått in i med ett underskott och ändå genomfört skattesänkningar. Vi kommer att få betala tillbaka det med ränta på ränta. Och vi måste betala tillbaka alla pengar vi lånat, mestadels från Kina. Svinaktigt! red Sveriges försvar har beslutat att skicka ner 12 Galten pansarterrängbilar till Afghanistan förutom de Stridsfordon 90 och obemannade flyg plan som tidigare beslutats om. Galten är förstås ett passande namn på ett fordon i ett svinaktigt krig. Galten är sydafrikansk, RG 32, utprovad i bl.a. det vita Sydafrikas krig mot Angola. Vid behov ska tackluckan kunna fällas upp och en kulspruteskytt kunna skjuta sig ut om fordonet omringats. Fem möten för Afghanistan Thage G Peterson talar i Solna stadsbibliotek torsdag 19 mars kl 18. Bör Sverige föra krig i Afghanistan? Kom och säg din mening, fråga, diskutera! Solna Centrum, T-Solna Centrum, Biblioteket Kylbergsrummet, plan 2. Arr: Folket i Bild/Kulturfront. FAS årsmöte lördag 21 mars kl äger rum i hyresgästföreningens lokal på Pilvingegatan i Skarpnäck. Åk till ändstation Skarpnäck med T-banans gröna linje (c:a 20 min från centralen). Valberedningen nås på claesengelbrand@hotamil.com eller 08/ Irak - Palestina - Afghanistan. Nätverket mot krig håller protestmöte på Sergels torg med början kl 13, lördag 21 mars. FAS medverkar. Jan Myrdal talar torsdag 2 april kl i Stadsbiblioteket Halmstad om sina resor i Afghanistan och andra länder i Centralasien. Inträde 100 kr, studerande 50 kr. Arr: Halmstads kommun. Seminarium i Karlskrona. Lördag 18/4 hålls ett heldagsseminarium på temat "USA - ut ur Irak och Afghanistan. Solidaritet med Palestina" i Karlskrona. Mera info på Boka plats redan nu på adress ulf@bjeren.se. red Dödade hemligstämplas Enligt brittiska Sun har den brittiske officeren Owen McNally råkat illa ut för att han lämnat uppgifter om civila afghaner som dödats av Nato. Han har inte talat med några talibaner utan med en medararbetare i en mäniskorättsorganisation. Det var skäl nog att sätta honom på ett plan hem till Storbritannien för att förhöras av Scotland Yard. Han kan riskera 14 års fängelse. junge welt 5/2 71 desertörer i Europa 2008 Enligt nyhetsbyrån AP har under det gångna året 71 amerikanska soldater stationerade i Europa deserterat eftersom de anser det fel att kriga i Irak eller Afghanistan. 30-årige André Shepherd har begärt asyl i Tyskland. Som skäl åberopar han att han inte igen vill delta i ett folkrättsligt felaktigt krig och behöva utföra folrättsvidriga handlingar. Shephard har tilldelats ett fredspris av Munich American Peace Committe. Motivering: han har modigt och av övertygelse vägrat delta i krigen i Irak och Afghanistan trots hotande straffpåföljder. junge welt 5/2 Afghanistan.nu ISSN , utges av Föreningen Afghanistansolidaritet,Fraktflygarg Skarpnäck Ansv. utgivare: Stefan Lindgren I redaktionen även: Kristoffer Larsson, Anders Davidson Hemsida: Epost: afghanistansolidaritet@gmx. net Tel: Presstopp: 30 mars Prenumeration: ingår i medlemsavgiften 150 kr som inbetalas på plusgiro Icke-medlemmar: betalar 100 kr. för minst fyra nummer/år. För betalning från utlandet använd IBAN: SE och BIC: NDEASESS. Lägg till 80 kr för utlandsporto. Bankgironumret är Tryck: Nytorgstryckeriet, Kontaktpersoner: Karlskrona: Ulf Bjerén ulf@bjeren.se Lund: Magnus Göransson magnus.goransson@bredband.net Malmö: Love Flygren love_flygren@hotmail.com Visby: Klas Hallberg kojhallberg@hotmail.com Göteborg: Gunnar Olofsson gunnar_ fam@hotmail.com Norrköping: Ulf Karlström ulf. karlstrom@wnet.se Gnesta: Sixten Thuresson sixtenthuresson@telia.com Mariefred: Peter Hjukström peter.hjukstrom@bredband.net Södertälje: Jörgen Wide cederbladwide@telia.com Stockholm: Hans Söderling hans.soderling@chello.se Haninge: Dan Kotka dan.kotka@spray.se Uppsala: Kristoffer Larsson krislarsson@gmail.com Arvika: Veino Wallin Falun: P-O Tellander perolof.tellander@telia.com Umeå: Camilla Ingman-Fulton camingfult01@fastmail.fm Piteå: Bo Persson boklar@spray.se Afghanistan.nu 15

16 En rättvisa för afghanen Vad händer om en svensk Isafofficer eller soldat begår ett mord, en våldtäkt, ett rån eller en i Sverige och Europa straffbelagd kränkning av mänskliga rättigheter under sin kommendering i Afghanistan? 16 Afghanistan.nu Enligt försvarsjurist Magnus D. Sandbu på försvarshögkvarteret är en sak solklar. Han eller hon kan inte ställas inför rätta i Afghanistan för brott mot landets lagar. Sandbu hänvisar till bihang A i det avtal som slöts mellan Isaf och Karzairegimen 4 januari 2002 där det sägs att Isaf med anslutande personal "kommer att vara immuna från personlig arrestering eller fängslande". Om de av misstag gripits av afghanska myndigheter ska de genast överlämnas till Isaf. De "kan inte överlämnas till eller på annat sätt överföras till förvar vid en internationell domstol eller någon annan enhet eller stat utan samtycke från bidragande nation." Det innebär det då att svenska officerare och soldater är ställda över lagen i Afghanistan och inte kan gripas om de begått brott eller ens överlämnas till internationell domstol om de begått krigsförbrytelser. Ett konkret exempel är mordet på byledaren Matou i byn Boka i december 2005, ett mord som skedde på order av den svenske översten Bengt Sandström, men som rent rutinmässigt avskrivits av Internationella åklagarkammaren i Stockholm utan att höra den mördades anhöriga eller andra vittnen. (Den mördade hade just frigivits ur ett amerikanskt fängelse där tortyr används.) Ett mer vardagligt exempel gäller den 14-åriga afghanska flicka som kördes ihjäl av ett svenskt militärfordon i Mazar när det körde in i en afghansk taxibil bakifrån. Det hette då att olyckan utreddes av "den afghanska polisen och militärpolis från Isaf", men någon rättslig prövning av svenskarnas ansvar i afghansk domstol kunde aldrig komma ifråga. Det är onekligen pikant att alla dessa västerländska trupper, vars främsta uppgift enligt FN:s säkerhetsråd är att bistå den afghanska regeringen i "uppbygget av rättssystemet", under inga villkor själva vill utsättas för det "rättssystem" kängurudomstolar som tillskapats i det ockuperade landet. Kolonial tradition För den som är det minsta bevandrad i kolonialismens historia är det välkänt att ett av kolonialmakternas instrument att härska var just kraven på extraterritorialitet för dess personal i främmande länder. För de europeiska kolonialmakterna var det ända fram till andra världskriget legio att tillförsäkra sig sådana rättigheter i kolonialvärlden. Märkligt nog anslöts sig USA, själv en f d koloni, till traditionen. I mitten av talet hade USA etablerat extraterritorialitet för sina medborgare i Algeriet,...en helt annan för ockupanten Borneo, Kina, Egypten, Persien, Japan, Korea, Libyen, Madagaskar, Marocko, Samoa, Tanzania, Thailand, Tunisien och Turkiet. Den allmänna uppfattningen var att detta var "ociviliserade" länder som inte tillämpade "kristna" principer och därför inte kunde betraktas som suveräna. I takt med kolonialvärldens frigörelse accepterades (på pappret) suveräniteten och extraterritorialiteten blev ett mer ovanligt fenomen. Men på några områden har fenomenet levt kvar och i en lång rad länder åtnjuter USA:s militär exterritorialitet. Så även i Afghanistan och Sverige följer USA:s modell och avtalar bort den afghanska rättvisan. Sverige har åtnjutit en osedvanlig goodwill av att i princip inte ha tillhört de gamla kolonialmakterna (mer goodwill än vi förtjänat). Nu ingår vi som en del i en utländsk invasionsarmé som ställt sig själv ovanför den afghanska lagen och som begått många brott mot mänskliga rättigheter för vilka den inte kan ställas till svars. Invasionsarmén leds av ett land som uttryckligen förklarat att Genèvekonventionernas skyddsregler inte gäller tillfångatagna talibaner vi kan då inte heller räkna med att svenskar med Nato:s emblem på sina uniformer ska behandlas bättre om de skulle råka i händerna på upprorsrörelsen. När Sverige nu för krig i Afghanistan och så obekymrat stiger ned i den grumliga floden av koloniala juridiska traditioner ska vi vara klara över konsekvenserna. Det innebär att den särställning som Sverige hittills haft i stora delar av världen upphör. Stefan Lindgren asp?id=196