ÖVER GRÄNSER! Ekumeniska ansvarsveckan

Transkript

1 ÖVER GRÄNSER! Ekumeniska ansvarsveckan

2 Vad är Ansvarsveckan? Ansvarsveckan är en riksomfattande människorättskampanj som stöds av alla kyrkor och samfund och många kristna organisationer i Finland. Ansvarsveckan är en del av kyrkornas samhällspåverkan och ett sätt för kyrkorna att arbeta för en rättvisare värld. Ansvarsveckan arrangeras och koordineras av Ekumeniska Rådet i Finland. Ekumenik är att motarbeta kyrklig splittring och sträva efter inbördes enhet mellan kristna. I kampanjen deltar ERF:s medlemsamfund Medlemskyrkor Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Finlands ortodoxa kyrka Suomen Vapaakirkko Katolska kyrkan i Finland Finlands svenska baptistsamfund Finlands svenska metodistkyrka Suomen Metodistikirkko Frälsningsarmén i Finland Missionskyrkan i Finland The Anglican Church in Finland International Evangelical Church in Finland Observatörssamfund Finlands Svenska Adventkyrka Finlands Svenska Pingstmission Pingstkyrkan i Finland Suomen Baptistiyhdyskunta Ystävien Uskonnollinen Seura Kveekarit Partnerorganisationer Finska Missionssällskapet Finlands Kristliga Fredsförbund Finlands Kristliga Studentförbund Herättäjä-Yhdistys Hiljaisuuden ystävät Kansan Raamattuseura Kultur- och religionsforum FOKUS Kyrkans Utlandshjälp Medialähetys Sanansaattajat NNKY:n liitto Opiskelijoiden Lähetysliitto Pyhän Henrikin pyhiinvaellusyhdistys Sinapinsiemen Suomen Ev.lut. Seurakuntien Lapsityön Keskus Suomen Liikemiesten Lähetysliitto Suomen NMKY:n liitto Suomen Pipliaseura Suomen Poikien ja Tyttöjen Keskus Suomen World Vision Tuomasyhteisö Ansvarsveckans samarbetsparter Filantropia Caritas Finland Changemaker Innehållsförteckning: Över gränser! 1 Flyktingskapets många ansikten 3 Laureanos berättelse 5 Om att gå över gränser 7 Minska avståndet mellan ord och handling! 10 Theresas berättelse 13 Kyrkorna och flyktingars säkerhet 15 Sahirs berättelse 17 Publikationsinformation Utgivare: Ekumeniska Rådet i Finland Layout: Anna Hyvärinen Foto: Heidi Wikström (om inte annat anges) Publikationen har fått Utrikesministeriets stöd för informationsprojekt och globalfostran Miljoner människor är idag på flykt mot tryggheten. De flyr det blinda våldet. De har förlorat allt. De är ständigt rädda för att dö. De upplever hopplöshet. De flyr undan förföljelser, tortyr och våldtäkter. De har gått över både geografiska gränser och närmat sig gränsen för vad en människa kan uthärda. Är vi beredda att överskrida våra egna gränser och hjälpa vår nästa som ofta bokstavligen har gått både genom eld och vatten för att sätta sig i säkerhet. Idag finns det 51 miljoner flyktingar eller asylsökande i världen. Av dessa är 33,3 miljoner på flykt i sitt eget land. Enligt FN:s människorättsförklaring artikel 14:1 har var och en rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Hur förverkligas rätten att söka och åtnjuta asyl? Vi känner till att många drunknar på sin flykt över Medelhavet och att miljontals flyr krigen i Mellanöstern. Hur många är ännu tvungna att dö på väg mot tryggheten? De flesta flyktingar sätter sitt liv och sin hälsa på spel under flykten. Många betalar stora summor till hänsynslösa människosmugglare utan garantier för att de kommer fram till det utlovade landet. Vi kan inte blunda för medmänniskor i nöd. Europas allt striktare gränskontroller utmanar oss att se flyktingarnas verklighet och på nytt reflektera över våra attityder till flyktingar. Vårt lands förra regering beslöt att höja flyktingkvoten från 750 till 1050 på grund av krisen i Syrien. Procentuellt sett var det en stor höjning. Ändå vet vi att lika många Över gränser! Besinningslöst våld, rädslan att förlora allt, att alltid frukta för sitt liv, hopplöshet, förföljelse och tortyr, allt detta tvingar människor att söka skydd. Är vi beredda att överskrida våra egna gränser och hjälpa våra medmänniskor som ofta bokstavligt gått genom eld och vatten för att nå tryggheten? människor flyr från Syrien varje dag. Därför förväntar vi oss att vår regering höjer flyktingkvoten ytterligare. För dem som får asyl i Finland är det mer än en lottovinst. Det innebär överlevnad, ett nytt liv, en framtid och ett hopp. Hur blir det med dem som inte beviljas asyl? En del av dessa söker skydd hos någon församling. Syster Theresa Jezl beskriver situationen så här: De som söker fristad i en kyrka har mist allt hopp. De har varken trygghet eller möjligheter att få hjälp från staten som har beslutat utvisa dem. Inte heller kan de leva tryggt i sitt hemland. De har ingenting. Vi kan inte förstå hur oerhört detta ingenting är om vi inte själva har upplevt det. Det budskap som alltför ofta förmedlas till flyktingar under asylprocessen är att deras välbefinnande inte egentligen betyder någonting, att de också som människor är ingenting. Hälften av alla flyktingar som kommer till Finland är kristna. Många får naturliga relationer till de lokala församlingarna, vilket hjälper dem att integreras i samhället. Hur förhåller vi oss själva till dem som har det svårt? Är vi villiga att överskrida våra egna gränser för att hjälpa vår nästa? Tar vi emot dem, ser vi dem, hör vi dem? När Helsingfors evakuerades undan bombningarna under andra världskriget sågs en liten flicka bära på sin lillebror. Är det inte tungt, frågade någon. Han är ingen börda, han är min bror, svarade flickan. Hur svarar du och jag? Är vår nästa en börda, eller en syster, en bror? Anna Hyvärinen och Jan Edström Ekumeniska ansvarsveckans koordinatorer 1

3 Flyktingskapets många ansikten I världen finns just nu 51 miljoner flyktingar. Endast en av femtio flyktingar söker asyl i något västland. FN:s människorättsförklaring garanterar var och en som behöver att söka skydd och få asyl. Denna rättighet garanteras inte inom EU idag. Idag finns det lika många flyktingar i världen som efter andra världskriget. Vilken är flyktingarnas slutliga destination? Samtidigt som många västländer inför strängare gränskontroller tar utvecklingsländerna emot allt fler flyktingar. Av världens 51 miljoner flyktingar bor 86 procent i fattiga länder, de allra flesta som flyktingar i sitt hemland. Endast en tredjedel av alla flyktingar flyr utomlands och en av femtio söker asyl i väst. I den allmänna debatten får man lätt uppfattningen att allt fler flyktingar söker sig till Europa. I verkligheten bor 0,03 procent av alla flyktingar i Finland, i hela Europa mindre än 4 procent. Hur många flyktingar har Finland tagit emot? Under de 40 år som Finland tagit emot flyktingar har ungefär personer beviljats internationellt skydd eller uppehållstillstånd i vårt land. Till Sverige förväntas ett lika stort antal flyktingar bara detta år. Är det lätt att få skydd i Europa? Det finns i praktiken inga trygga sätt att ta sig till Europa för dem som söker skydd. EU:s stränga gränskontroll och visumpolitik tvingar människor att ta allt större risker. De flesta är tvungna att använda sig av människosmugglare både för att ta sig över Medelhavet och för att komma över gränsen till Europa. Riskerna är stora och många människor mister livet under resan. Vilka mänskliga rättigheter har flyktingar? FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna garanterar var och en möjlighet att söka skydd i ett annat land och få asyl om man så behöver. Denna rättighet garanteras för närvarande inte inom EU. Hur många flyktingar tar Finland emot i år? Vid sidan av kvotflyktingsystemet borde man skapa trygga ankomstrutter för flyktingar. I år tas kvotflyktingar emot till vårt land, vilket är en liten ökning från det normala på grund av situationen i Syrien. Det är bra att Finland har reagerat på nöden. Kvoten är dock fortfarande liten. Varje dag flyr lika många människor över gränsen från Syrien. Mer än hälften av dem som flyr till EU över Medelhavet är flyktingar från Syrien eller Eritrea. I praktiken har var och en av dem rätt till skydd om de bara kommer så långt att de kan ansöka om asyl. Hur kan vi hjälpa? Istället för att flyktingar ska tvingas korsa Medelhavet borde vi ta i bruk ett humanitärt visum. Med hjälp av ett sådant visum skulle i Finland bosatta anhöriga till Syriska flyktingar kunna resa tryggt för att anhålla om asyl. I Finland har en handfull dylika visa redan utfärdats, men det är ännu långt kvar till att beviljandet av ett sådant visum skulle bli praxis. Hur många flyktingar ska vi ännu låta drunkna på sin resa mot tryggheten? Kaisa Väkiparta Mediachef på Finlands Flyktinghjälp Finlands flyktinghjälp stöder flyktingar och invandrare att fungera i vardagen som delar av samhället 2 3

4 Laureanos berättelse Jag heter Laureano Domínguez. Jag föddes på Kuba den 4 juli Jag kommer från en anspråkslös men flitigt arbetande familj. Mina föräldrar hade inte möjlighet att utbilda sig. Istället såg de till att jag kunde göra det, trots att det knappast fanns ekonomiska möjligheter till det. En vän till familjen lade ett gott ord för mig och så fick jag börja i en katolsk ordenskola för munkar som tog emot barn från fattiga familjer. Eftersom det var en privatskola höll undervisningen en högre standard än i allmänna skolor. Efter grundutbildningen utbildade jag mig till revisor. Revolutionen i Kuba förändrade allt. De privata skolorna försvann, nya allmänna skolor och yrkesskolor grundades. Min yrkesexamen avlade jag vid institutet för handel och administration. Samtidigt pågick en maktkamp mellan katolska kyrkan på Kuba och den kubanska revolutionen. Folket tvingades välja mellan katolska kyrkan som utlovade ett paradis efter döden eller revolutionen som lovade paradiset redan här på jorden. Min familj valde revolutionen. Varför valde en stor del av folket revolutionen? Jag tror det berodde på två saker. Folket hade redan lidit tillräckligt och många upplevde att kyrkan hade övergett de fattiga. År 1967 fick jag inleda studier vid fakulteten för ekonomi på universitetet i Havana. Efter min examen jobbade jag som lärare vid Camagüeyuniversitet fram till Därefter tog jag en doktorsexamen i Sovjetunionen, varpå jag återvände till Kuba. Vad har hänt under de 40 år som man försökt bygga ett paradis på Kuba? Numera finns varken fattiga eller rika. Idag finns bara fattiga, med undantag av kommunistpartiets tjänstemän. Den privata egendomen konfiskerades utan ersättning från dem som fört, och fortfarande för, landet mot en ekonomisk avgrund. Först kvävdes den politiska friheten, därefter den personliga friheten och andra mänskliga rättigheter. För mig blev det ohållbart att leva under ett totalitärt styre, i ett intolerant samhälle utan ekonomiska framtidsutsikter, så jag beslöt att ta min familj och lämna Kuba. Trots vissa ekonomiska framsteg har inget väsentligt förändrats på Kuba. Avsaknaden av verklig demokrati i politik och ekonomi försvårar utvecklingen och förhindrar reformer. Jag anlände ensam till Finland i januari Det var inte svårt att klara sig då jag fick statligt bidrag. Jag fick bo i ett mottagningscenter som hade allt jag behövde för att leva ett värdigt liv. Jag fick också en månatlig matpeng. Hälsovård fick jag också vid behov och så fick jag lära mig finska. Efter att jag fått uppehållstillstånd ansökte jag om familjeåterförening, vilket beviljades. När min hustru och barn kom till Finland kunde vi hyra en bostad i Esbo där vi bor än idag. I Finland lever vi ett värdigt liv, med fred, arbete och studier. Allt detta har gjort av vi har kunnat utveckla vår färdigheter och därmed också ge vårt bidrag till samhället där vi bor. Också min hustru har vidareutbildat sig för ett nytt yrke. I Finland har jag återupptäckt den kristna tron. Tron har hjälpt mig att finna balansen mellan andlighet och materiell välfärd. Jag är tacksam till Gud över vad vi har fått ta emot redan här. Jag är också tacksam till Honom för nåden och försöker vara en medmänniska enligt Herrens eget föredöme. 4 5

5 Om att gå över gränser Vad vet jag om hur det är att fly för sitt liv? Vad vet jag vad det innebär att uppleva omänskliga fysiska strapatser? Om hur det är att överskrida gränser som plötsligt gör en till en främling, till en laglös inkräktare, en lycksökare, en brottsling, en person som försöker ta omvägar runt asylprocessen? Vilka bilder ser jag framför mig när jag hör ord som asylsökare eller flykting? En bild kan berätta något om min världsuppfattning, mitt sätt att ta in information, min kunskapsbredd, mina tolkningar, min människosyn eller självuppfattning. Efter de båda världskrigen stannade världen upp och begrundade krigets fasor, det mänskliga lidandet, förföljelser och flyktingskap. Människor ropade gemensamt: Aldrig mer! I Genévekonventionen om flyktingar förpliktades staterna att garantera alla människors rätt till internationellt skydd. Avtalet gäller fortfarande och det används också, men styr det våra tankar och handlingar i dagens Europa? Migration i olika former har numera blivit starkt politiserad. Migrationsfrågor som behandling av uppehållstillstånd, visum och reglering av inflyttning är en betydande del av staternas och EU:s gemensamma politik. Gränser är ett effektivt sätt att kontrollera migrationen. Det kan man i och för sig acceptera, istället för en okontrollerad migration. Varför ger migration upphov till så mycket rädsla och hotbilder? Migration är ingenting nytt. Människor flyttar av samma orsaker idag som tidigare under historien. Stater började övervaka sina gränser först på 1900-talet. I takt med att välfärden tilltagit har länderna tagit sig rätten att begränsa rättigheterna till sina egna medborgare. Den nationella identiteten har förstärkts när stater dragit upp gränser mellan oss och dem. Idag talas det om att prioritera medborgarnas rättigheter. Det avspeglas i flykting- och invandrarpolitiken och i huruvida människor från andra länder ska få rätt till vår hälsovård eller vårt socialskydd. Politiker har en viktig roll när det gäller att skapa bilder och föreställningar, men de har också ansvar för sitt språkbruk. Att tala om hotbilder förstärker invandringsfientligheten. Förenklade och svartvita tolkningar av internationell migration ger felaktig information om allt mer komplicerade frågor. Tänk om jag vågade lyssna och tro på en flyktings berättelse utan att skapa mina egna föreställningar och tolkningar. Tänk om jag skulle förstå någonting om krigets verklighet, om vad som egentligen händer då människor förföljs och torteras. Vad vet jag om hur det är att fly med livet som insats, hur det är att korsa Sahara, bergmassiv eller Medelhavet. Vad vet jag om hur det är att trotsa polispatruller, hunger, törst, död och sjukdom för att nå fram till vårt land? Vad vet jag om hur det är att utstå övermänskliga fysiska påfrestningar, hur det är att korsa gränser som gör en till främling, en olaglig inbrytare, en lyckosökare, en brottsling, en som försöker kringgå asylbestämmelserna. Vad vet jag om hur det känns att förhöras av myndigheterna och inte bli trodd för sin berättelse? Hur klarar man sig genom allt detta? Hur skulle jag klara mig? De europeiska kyrkorna tror att en medmänsklig politik för mera gott med sig än en politik som förödmjukar redan lidande människor. En blick fylld av medkänsla kan befria oss från andra människors behov att kategorisera. En blick av medkänsla, Kristi blick, lägger band på behovet att skapa egna, falska, föreställningar och avslöjar vår självcentrering. En sådan blick hindrar oss att krympa moraliskt. Marja-Liisa Laihia, expert inom Evangelisk-lutherska kyrkan 6 7

6 Zeryas berättelse Jag heter Zerya och är en 30-årig kurdisk kvinna från Turkiet. Jag kom till Finland för sex är sedan. Resan till Finland var både farlig och skrämmande trots att jag aldrig svävade i direkt livsfara. Nu bor jag i Finland tillsammans med min mamma, pappa och bror. I Turkiet har det pågått ett långt krig mellan turkar och kurder. Min farfar, min farbror och min far har betraktats som politiska oliktänkare av den turkiska staten. Min farbror dog som 34-åring efter att ha blivit torterad och efter det har min familj och mina släktingar fått lida. Därför tvingades vi också fly från vårt hemland. Idag har situationen lugnat sig något. Det råder inte krig, men konflikten pågår fortfarande. Jag fick vänta många år på mitt uppehållstillstånd. Det var tungt och svårt att tvingas vänta då jag fick flera negativa asylbeslut efter varandra. Man ville sända mig tillbaka till Turkiet, trots att jag inte kunde återvända dit. Myndigheter och socialarbetare sade sig förstå min situation, ändå fick jag alltid negativt beslut. Under väntetiden bodde jag på tre hemliga adresser. Jag var hela tiden ensam och vågade inte röra mig utomhus annat än på natten. Jag var rädd att polisen skulle be att få se mina identitetspapper. Jag kunde ingen finska och hade inga vänner. Det kändes som om jag var i ett fängelse. Jag var helt ensam och fick ingen ro. Jag var väldigt rädd och grät hela tiden. Jag kunde inte sova och var tvungen att äta lugnande mediciner. Inte heller vågade jag prata om min situation, inte ens med min familj. Den lokala församlingens anställda besökte mig till all lycka. De lyssnade på mig och tog tag i min sak. Nu är de som en del av min familj, jag är otroligt tacksam för deras hjälp. Till slut fick jag uppehållstillstånd. Det var otroligt fint! Mina mentala problem håller på att försvinna, jag får studera finska och kan nu leva ett normalt liv. Jag har jobb och har i vår blivit klar som merkonom. I Finland är livet tryggt och fredligt. Jag har många finska vänner och tillbringar mycket tid med dem. Jag är nöjd med livet här. Min familj och mina vänner har hjälpt och stött mig. Numera är det också lättare att bli bekant med finländare än tidigare, då jag förstår att de är blyga och tysta. För mig är det lätt att få vänner eftersom jag är en utåtriktad person. Trots att jag har en annan tro än de flesta finländare har jag fått mycket hjälp från kyrkan. Det har varit viktigt för mig. 8 9

7 Nanna Rosengård: Minska avståndet mellan ord och handling! Nanna Rosengård från Kristinestad var under utsänd av Finlands svenska metodistkyrka för att jobba bland flyktingar i Greklands huvudstad Aten. Vilka var dina viktigaste uppgifter på centret där du arbetade? Jag ansvarade för kurs- och caféverksamheten. Dessutom bjöd vi på mat, erbjöd språklektioner, kurser i handarbete. Vi hade en skönhetssalong, spelade fotboll, undervisade om Bibeln och kristen tro och ordnade olika former av gemenskapstillfällen. Hur märks den ekonomiska krisen i Aten? Man ser tomma affärslokaler, ofärdiga hus, människor som bara är skinn och ben, folk som bor på gatan, vanliga människor som letar efter mat i soptunnor. Det är svårt för vanligt folk att se en framtid, för sig själva, sina barn eller landet. De som har pengar åker utomlands. Många deltar i demonstrationer som avbryter vardagen. Folk arbetar otroligt hårt för litet betalt. Vilka människor söker sig till Grekland? De flesta som söker asyl är afghaner, pakistanier och albaner. Numera finns också syrier med på listan. Många väljer dock att inte söka asyl i Grekland, utan vistas där utan papper för att kunna ta sig vidare i Europa. Men kontrollen vid gränserna är rigorös. Dessutom är man ofta i händerna på smugglare och risken är stor för angiveri. Hur tar sig flyktingarna in i landet? Oftast med smugglingsbåt från Turkiet. Tidigare kunde man vandra genom skogen, ta sig över gränsen och sen gömma sig ombord på ett tåg för att ta sig vidare. Hurdant mottagande får flyktingarna av de grekiska myndigheterna? Var placeras de? Deras första möte är med gränsbevakningen som säger att det är bättre att de dör än kommer in i Europa. Om man kommer i land sätts man i fängelseliknande mottagningscentraler. Grekland har öppnat nya asylcentraler med högutbildad personal men de är alltför fåtaliga. I vilket skick är flyktingarna när de anländer? De är otroligt motiverade, med en enorm kämpaglöd. De har offrat allt, vill lära sig språk, vill veta om Europa och religionen här. De är vänliga, glada, hjälpsamma och tacksamma. Men en gång på en engelskalektion när jag försökte lära ut komparativ och superlativ med ordet ocean sa en 16-årig flicka att hon helst inte vill prata om havet. Hur mycket vet flyktingarna om Europa när de kommer hit? Jag har märkt att nyanlända flyktingar vet otroligt lite om vart de kommit. De flesta som jag mött har i bästa fall gått högst fem år i skola eller inte alls. De har lärt sig att i Norden är det mörkt sex månader om året och ljust sex månader, eller att det är bra i Sverige eller i Tyskland. Hur mycket kan flyktingarna själva påverka till vilket land de åker vidare? Ofta är det nog slumpen som avgör var de hamnar. Man kan sällan styra vart en smugglare tar en eller vid vilket tillfälle det kommer att lyckas att ta sig ut ur Grekland. Hur ser du på kyrkans roll och uppgift i mötet med flyktingar? Kyrkan kan omsätta evangeliet i praktiken. I praktiken är det ganska enkelt. Var en medmänniska, älska din nästa. Bjud in folk på te, visa värme och intresse, visa foton på familjemedlemmar. Gör något praktiskt tillsammans, baka, laga mat, gå till parken, ta med någon på din hobby. Jag tycker det är viktigt att människor aldrig blir projekt, utan att vi försöker mötas människa mot människa. Vad är det som driver dig att jobba med utsatta människor? Jag har inga förebilder, utan inspireras av de människor jag jobbar med och deras livsöden. Ibland säger det stopp och jag måste ta ett steg tillbaka, sova, äta och göra lyxiga saker, men jag har svårt att inte beröras av orättvisor. Jag blir otroligt frustrerad då avståndet mellan ord och handling är för stort, och då är det bara att göra! Intervjuare: Jan Edström 10 11

8 Theresas berättelse Jag heter Theresa Ngouth, jag är gift och mor till tre barn. Jag leder en eftermiddagsklubb för barn och blev vald till Finlands flyktingkvinna Livet har fört mig från Sudan via Libanon till Otanmäki i Finland och därifrån till Vanda där jag bor idag. Jag växte upp i en stor familj i Sudan. Vi var nio syskon som bodde med våra föräldrar i ett egnahemshus i staden Nasir. Vi hade en stor trädgård där vi kunde plocka mogen frukt till frukost. Jag fick gå i skola med mina systrar och hade en lycklig barndom. Allt förändrades när inbördeskriget bröt ut i Sudan Efter många dramatiska händelser tvingades familjen skiljas åt och jag fick slutligen komma som kvotflykting till Finland. Att flytta hit var både lätt och svårt. När jag och min man kom till Finland åkte vi direkt till Otanmäki i Kainuu. Otanmäki är en liten by, men den påminde mig om där jag växte upp i Sudan eftersom det redan fanns många sudanesiska familjer där. Redan första veckan träffades alla hemma hos mig och min man Samuel och vi ordnade bönestunder i vårt vardagsrum. Vi hade knappt några möbler men det fanns plats för alla på golvet. Den lokala lutherska kyrkoherden hörde om oss och gav oss nycklarna till kyrkan redan följande vecka. Så kunde vi byta ut golvet i vårt vardagsrum mot att mötas i kyrkan. På så sätt fick vi också möjlighet att stöda varandra i den nya situationen. språket. Samtidigt som jag flitigt studerade finska skötte jag vår tio månader gamla son. Vardagen var inte alltid lätt. Anpassningen till Finland underlättades av att ett äldre par som vi lärde känna i grannskapet blev för oss reservmormor och reservmorfar. Vår reservmorfar hjälpte oss med pappersarbete och visade hur man sätter igång bastuugnen. Vi håller kontakt med dem fortfarande. Vi hade också stor hjälp av att vara med i församlingen och fick många vänner där. Jag vill betona att om man själv är aktiv och tar initiativ så hjälper det att anpassa sig i ett nytt land. Ingen kommer och hämtar mig, jag måste själv våga gå ut. Efter att min man Samuel fick chans att komplettera sina studier vid Helsingfors universitet flyttade vi från Otanmäki. Själv fick jag ett läroavtal i den lutherska församlingen i Korso. Det betydde att jag kunde både jobba och studera till barnledare samtidigt. Flytten till Vanda gick bra och jag träffat nya människor genom mitt arbete och studier. Idag är jag lycklig. Min högsta önskan är ändå att det skulle bli fred i Sydsudan. Jag försöker uppmana folk till försoning genom att säga: Om förlåtelse är det pris vi måste betala för freden så är det värt det. Foto: Finlands Flyktinghjälp, Mirva Helenius Det var ingen i Otanmäki som talade engelska så vi var tvungna att lära oss finska. Jag ville inte vara tvungen att hålla mig med tolk hela tiden, utan ville själv kunna tala 12 13

9 Kyrkorna och flyktingars säkerhet Kyrkornas intresse för människors trygghet slutar inte vid landets gränser. Här skiljer sig kyrkorna från staten. Kyrkoasyl och andra former av aktivism stärker demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundlagstryggade medborgerliga rättigheterna. Att ha templet som tillflyktsort är en urgammal sed i den europeiska kulturen. I det antika Grekland ansågs altaren, heliga lunder och gudsstatyer erbjuda skydd. Till dessa heliga platser nådde inte den världsliga makten. Myndigheterna hade ingen rätt att bryta sig in dit för att söka slavar, skuldsatta eller misstänkta brottslingar som gömt sig och sökt skydd där. Caesar Justinianus beslöt att också de kristna kyrkorna skulle få samma status som fristäder som de hedniska templen. Sama princip har tillämpats på olika sätt under århundradena ända fram till judeförföljelserna i Nazityskland. Templet som tillflyktsort är betydelsefullt också i den västerländska demokratins tid i Europa och Finland. Efter Sovjetunionens fall fick vårt land ta emot arbetssökande invandrare och flyktingar som sökte skydd. Redan i början på 1990-talet fick utvisningshotade asylsökare hjälp av olika kyrkors församlingar. Bland de första som hjälpte var några finlandssvenska frikyrkoförsamlingar, men snart knackade hjälpsökande på också i andra församlingar. Idag finns både lutherska, ortodoxa och katolska kyrkan och de olika frikyrkorna med i verksamheten. När kyrkan erbjuder fristad är det nästan alltid fråga om ekumeniska eller interreligiösa åtaganden, eftersom de hjälpbehövande ofta har en annan tro än församlingen. Å andra sidan har alla kyrkor i vårt land nyttiga erfarenheter av dylika händelser och i praktiken fungerar församlingarna tillsammans ekumeniskt. Enligt uppgift är det tillsvidare bara de kristna församlingarna som hittills erbjudit fristad till förföljda. Då församlingarna började erbjuda skydd åt asylsökande väckte det frågor om församlingarna gjorde sig skyldiga till myndighetstrots. Hotas lag och ordning av en församling som erbjuder fristad? Både den europeiska kyrkoasylrörelsen och Ekumeniska Rådet i Finland anser att det förhåller sig tvärtom. Verksamheten är inte olaglig. Istället försöker kyrkorna garantera att människor bemöts rättvist enligt gällande lagar. ERF:s anvisningar uppmanar ingen att gömma flyktingar. Verksamheten, som kallas Kyrkan som fristad, är öppen och hindrar varken myndigheterna att handla eller att deras beslut verkställs. Syftet är samarbete med myndigheterna. Det viktigaste är offentlighet, tid och sådan hjälp som förhoppningsvis leder till att den asylsökande får en ny möjlighet till rättvis behandling och ett nytt juridiskt beslut i sin sak. Enligt vårt lands lagar är människor likvärdiga inför lagen och varje tjänstemannabeslut kan överklagas. Kyrkorna är, till skillnad från myndigheterna, också intresserade av det som händer utanför vårt lands gränser. Kyrkan som fristad ger anvisningar om hur en församling kan stöda en asylsökare som fått avslag på sin ansökan och som hotas av utvisning, antingen till sitt hemland eller till det land varifrån personen anlände till Finland. Kyrkan som fristad och andra former av medborgaraktivism stärker demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundlagsstadgade medborgerliga rättigheterna. Verksamheten stöder rättsstaten och lagstiftandets bästa principer. Den lyfter fram det nordiska samhällets och lagstiftningens humana värdegrund, vars rötter finns i den kristna tron. Kyrkan som fristad har blivit en viktig del av det ekumeniska samarbete som kyrkorna i vårt land utför. Det är en del av det arbete och de tjänster som Ekumeniska Rådet erbjuder sina medlemskyrkor. Flyktingskap och asylrätt berör människor både nära och fjärran och därför lyfts dessa frågor också upp genom Ekumeniska ansvarsveckans. Heikki Huttunen, generalsekreterare för Ekumeniska Rådet i Finland 14 15

10 Sahirs berättelse Jag heter Sahir Maryam och jag är syrisk kristen. Våren 2009 flydde jag från den irakiska staden Mosul på Nineveslätten. Vår familj hade en livsmedelsbutik. Vi sålde också alkohol, vilket var tillåtet bara för kristna och yazider. Tidigt en morgon gick jag och min bror för att öppna butiken. När vi kom fram hade butiken sprängts och jämnats med marken. Terroristerna som utfört dådet väntade på oss i butiksruinerna, men till all lycka hann vi fly. Annars hade vi blivit dödade. Min bror och syster bodde i Bagdad. Deras grannar var extrema muslimer som visste att min familj var välbärgade kristna. Flera av våra familjemedlemmar hotades med utpressning. Om den begärda penningsumman inte utbetalades hotade utpressarna att mörda dem. Det var krig i Irak hela tiden. Kristna kidnappades, slaktades, stympades och avrättades. Deras anhöriga krävdes på hundratusentals dollar i lösen för deras liv, summor ingen hade råd att betala. Min systers man kidnappades 2004 och vi har inte hört av honom sedan dess. Först flydde vi till Syrien och därifrån kunde min syster ta sig till USA som kvotflykting genom FN:s flyktingkommissariat UNHCR. En av mina bröder stannade i Irak. Det var meningen att jag skulle ta mig till Kanada men genom många olika inofficiella resvägar hamnade jag av misstag i Finland. Resan hit var skräckfylld och psykiskt påfrestande. Jag var rätt att dö och fruktade att bli utvisad till Irak där en säker död hade väntat mig. I Finland blev jag sakligt bemött av myndigheterna. Jag väntade nästan två år på asylbeslutet. Tiden i mottagningscentret förlängdes från några månader till ett och ett halvt år. Jag fick ångest av att vara i samma rum som muslimer, eftersom jag förknippade dem med mina förföljare. De anställda berättade att en präst besökte centret, men jag såg aldrig skymten av någon präst. Jag fick tala i telefon med andra assyrier, men jag fick aldrig pengar till pengar till bussbiljett så att skulle ha kunnat besöka kyrkan i Uleåborg där assyrierna samlades. Vårt folk har varit kristet i tvåtusen år. Vi har bevarat vår tro med livet som insats under de förföljelser som inleddes efter Irakkriget Nu när jag har fått uppehållstillstånd är allt bra. Hemma var jag kock och jag studerar för att kunna arbeta som kock också i Finland. Min tro har hjälpt mig att integreras eftersom jag kom till ett kristet land. Jag vill också själv hjälpa fattiga och andra som behöver hjälp. Därför lagar jag ofta mat som frivillig hos Röda korset och olika samfunds församlingar. För mig har kyrkosamfundet ingen betydelse. På självständighetsdagen fick jag laga mat i storkyrkan i Helsingfors. Genom de olika församlingarna har jag funnit nya vänner. Tron är viktig för mig, utan den hade jag nog aldrig kommit ända fram. Situationen i Irak är mycket allvarlig. Turkiet, Saudiarabien och Kuwait finansierar IS för att komma över Iraks oljetillgångar. För IS kämpar mestadels värvade krigare från andra länder. Oskattbara arkeologiska statyer har sålts till utlandet. Dessa statyer är en del av mänsklighetens gemensamma historia. Människor torteras och avrättas på öppen gata. De kristna ges tre alternativ: betala omöjliga lösensummor, bli muslim eller dö. Kristna gravar, kyrkor och kloster har förstörts och från kyrktornen vajar IS:s flaggor. Av Iraks fyra miljoner kristna finns endast tre till fyrahundratusen personer kvar. Nineve är en biblisk stad, assyriernas hem. Vårt modersmål är arameiska, samma språk som Jesus talade. Vi är oerhört oroliga för vårt hemland. Be för oss att vi en dag skulle kunna återvända hem

11