Trädgården och växterna

Transkript

1 Trädgården och växterna En lummig miljö Torpmiljöerna är ofta lummiga platser där många växter trivs. Det kan vara svårt att avgöra om perenner och buskar är nyplanterade eller om de är ättlingar till växter som funnits på platsen i flera generationer. En del växter, så kallade kulturväxter, är vanliga vid äldre torp. liksom vårdträd. Gränsen mellan prydnads- och nyttoväxter är ibland diffus, då man ibland använt prydnadsväxter till fler saker än att bara njuta av utseende och doft. Andra växter är ursprungligen vilda i Sverige och har först använts inom exempelvis medicinen för att sedan bli uppskattade som prydnadsväxter. Vårdträdet Vårdträdet var det dominerande trädet vid gården. Enligt svensk folktro ansågs det bära släktens lycka och välgång. Att skada trädet eller bryta löv från det innebar säker olycka och sjukdom. Under vårdträdet bodde hustomten eller gårdens vättar, som man offrade till för att hålla sjukdom och olycka borta från människor och boskap. Vårdträdet hade också en praktisk funktion. Som gårdens högsta punkt och skyddade den från blixtnedslag. Vanliga vårdträdsarter är ek, kastanj, lind, lönn, ask och alm. Norr om den biologiska odlingsgränsen i Svealand var björk och rönn vanligast. Nytto- och prydnadsträdgårdar Vid torpen fanns förr både kålgårdar och humlegårdar. I kålgårdarna odlade man köksväxter som kål och rovor men även morötter, lök, ärter, bönor och kryddor. När potatis blev vanligt odlade man till en början även den i kålgården. Humlegårdarna skördades på hösten och humlekottarna torkades för att användes vid ölbryggning. I mån av plats planterade man även fruktträd och bärbuskar. På 1800-talet började torparna anlägga blomsterrabatter och plantera prydnadsbuskar. Inspirationen hämtade de från slott och herrgårdar; de gods de arbetade vid. Den typiska blomsterbänken längs husets framsida är en kvarleva från torpträdgårdarna. Där planterades ofta pion, riddarsporre, lupiner och liljor. Bevara trädgården! Gör inte om ditt torps trädgård till en modern villaträdgård. Förändra den så lite som möjligt och låt träd och buskar vara kvar, även om de är gamla. Välklippta gräsmattor hör inte hemma vid torpen. Ängsmark har en mycket större biologisk mångfald än en gräsmatta. Vårda därför tomten som en äng, slå med lie och undvik att gödsla. Om det känns opraktiskt med högvuxet gräs kan du klippa gångar genom ängen. Plantera inga nya exotiska växter och perenner som inte hör hemma i torpmiljön. Om du vill plantera träd välj då sådana som redan finns i trakten, kanske lind, lönn, björk och rönn. Var rädd om enbuskar men undvik att plantera in barrväxter. Välj traditionella blomsorter om du anlägger nya rabatter och även klassiska fruktoch bärsorter. På följande sidor kan du läsa om några vanliga kulturväxter som du bör värna lite extra om du stöter på dem på tomten. De är historiska spår från tidigare generationer som brukat platsen före dig.

2 Ask är ett vanligt vårdträd som dyker upp i många sägner och i folktron. I den fornnordiska mytologin var Ask den förste mannen på jorden. Oden skapade honom ur det evigt gröna världsträdet Yggdrasil. På 1700-talet ansågs askblad kunna fördriva ormar och vara bra mot ormgift. Inom folkmedicinen används blad och bark som urindrivande medel mot bland annat gikt. Berberis kallades förr för surtorn eftersom busken har tornar och sura bär. Hela växten, utom bären, är giftig. Berberis fördes till Sverige förmodligen 1600-talet och har använts till att färga läder, papper och trä i olika gula nyanser. Berberis är värdväxt för svartrost varför den ej bör odlas i anslutning till åkermark med spannmål. Brandlilja kallas ibland även fär exempelvis gul lilja, eldlilja och getarsel det senare kanske på grund av lukten! Brandliljan har odlats som prydnadsväxt sedan 1500-talet och var spridd även bland fattigt folk. Ek kallas även för skogsträdens konung. Inget annat träd är förknippat med så många myter, sagor och sägner som eken. Under flera hundra år tillhörde alla ekar kronan, eftersom virket användes till skeppsbyggnad. Ekollonen har använts som svinfoder och som kaffesurrogat, men de är inte lämpliga som människoföda. Ekbark användes i äldre tid vid läderberedning i garverier och för att färga svart. Inom folkmedicinen används barken av unga träd till blodstillare, frostknölar, hemorrojder, mot halskatarr och diarréer. Fingerborgsblomma kallades i 1700-talets Sverige även för klockegräs, purpurklockeblomma och fingerhatt. Dess latinska namn Digitalis är också vanligt. Det är en gammal medicinalväxt från klosterträdgårdarna, men hela växten är giftig så det gällde att dosera rätt. Som hjärtmedicin började den användas 1775, då en klok gumma gav en örtblandning med bland annat digitalis till sina hjärtsjuka patienter. Senare undersökningar har visat att det hjäper. I Sverige numera förekommer den naturligt endast i Bohuslän. Fröna kan vila i marken i årtionden i väntan på en ledig plats. Fågelbär kallas även söt-, skogs- och vildkörsbär. Förr var det vanligt att man hämtade vilda plantor och planterade vid torpet. Bären är söta vilket var en fördel, då socker var en lyxvara. Bären användes torkade utan socker i soppor och välling. Fågelbärsträdet kom till Skandinavien med klostren på medeltiden, kanske redan på 800-talet med vikingarna. Körsbärssaft ordinerades länge till patienter med febersjukdomar. Gullviva växer vilt i Sverige. Ordet viva är ett gammalt namn som växten fått efter sin likhet med en kvinnohuvudbonad. Den har även kallats Maria nycklar, nyckelblomster, gökblomma, yxlägg, käringtänder, sempertupp och hanekam. Bladen sägs ha en behaglig anissmak, som gör att man använt den till att smaksätta dricka. Bland andra Kajsa Warg gjorde vin på blommorna. Hagtorn planterades förr som häckväxt och den hårda veden användes bland annat till hammarskaft och trissor. Den användes både som svinfoder och till nödbröd. Av blommor och blad kan man göra te som sägs vara bra vid åderförkalkning och andfåddhet. Numera odlas flera arter, sorter och hybrider av hagtorn som prydnadsträd. Hassel är en buske som nyttjats för sina nötter. Att plocka hasselnötter kräver markägarens tillstånd, det ingår inte i allemansrätten. Hasseln blommar tidigast av de svenska vilda växterna, i februari mars. De långa raka skotten används till käppar, tunnband, korgar och sägs ge bra träkol. Hasseln lär ha gett skydd mot pesten och mot ormgift. Hästkastanj beskrevs av antikens lärde ha vara bra mot bland annat blodspottning. Fruktskalen har ordinerats som sammandragande medel. Kaprifol, Caprifolium är latin för getblad eftersom växten klättrar som en get och är uppskattad som getföda. I Halland har den bland annat kallats för just getablad. Den kommer ursprungligen från Balkan och Kaukasus och har sedan 1800-talet odlats som trädgårdsväxt. Den skiljer sig lite från den vilda som även den har odlats. Kaukasiskt fetblad, sedum har odlats i Sverige sedan 1800-talet, men blev inte vanlig i trädgårdarna förrän på 1900-talet. Krikon är en underart till plommon, båda är kända från svenska klosterträdgårdar sedan 1400-talet. Frukten är blå eller gul och saknar fåra. Den äts färsk eller kokas till kompott, sylt och marmelad, men kan även torkas. Krikon växer ofta som snår och har ofta tornar och håriga bladskaft. Krusbär kallas även stickelsebär och har odlats i Sverige åtminstone sedan 1600-talet. De växer vid äldre torplämningar, yngre torp har istället vinbär. 1. Pärlhyacint. 2. Brandlilja. 3. Prunkande höstflox i rabatten framför Ekstedts torp vid Strömsholms kungsgård. 4. Gullviva. 5. Pion. 6. Berberis. 7. Fingerborgsblomma.

3 5 6 FOTON BERBERIS, PION, PÄRLHYACINT: WIKIMEDIA COMMONS 3 FOTO: ANDERS JOHANSSON

4

5 Kungsljus, hela den torkade växten, indränkt med brännbara ämnen, användes som fackla. Torkade blad blev fnöske och den filtaktiga beklädnaden ljusvekar. De giftiga fröna anses bedöva fisk. Kärleksört lever länge utan att vissna även om den tas upp ur jorden. Namnet är således en symbol för kärleken och örten sägs även vara ett kärleksorakel. Häng två kärleksörter i taket och se om de växer ifrån eller mot varandra! Som medicinalväxt användes den mot bland annat brännsår. Lönn är väldigt vanlig som vårdträd i Bergslagen och har odlats åtminstone sedan 1700-talet. Löven användes till kreatursfoder, barken som färgmedel. Yx- och räfsskaft av lönn lär ha gett mindre blåsor än andra träslag. Liksom den nordamerikanska sockerlönnen kan saven användas för inkokning till socker. Utspädd har saven använts som dryck. Murgröna är sällsynt och växer vild i trakter med milt vinterklimat ungefär upp till Mälaren. Blad kokta i vin eller vatten, ansågs vara sårrenande. Nässla påträffas idag runt torpen där marken är kväverik, där till exempel gödselstackar och utedass stått. Förr odlades de i nässelgårdar för användning som mat, medicin och spånadsväxt. Stjälken är rik på sega fibrer, som spanns till garn för tillverkning av mjuk nättelduk. Kor och höns fick torkade nässlor för att producera mer och ge äggula och smör finare färg. Nässlan är rik på C-vitamin, mineraler och relativt proteinrik. Den har använts mot skörbjugg och reumatiska leder piskades med nässlor mot smärta och stelhet. Parksmultron var under och 1800-talen vanlig i odling, men ersattes i slutet av 1800-talet av dagens jordgubbe. Parksmultron finns främst på tomter vid större gårdar och herrgårdar. Pingstlilja kommer ursprungligen från södra Europa och är en av de allra äldsta trädgårdsblommorna. I Norden nämns den första gången på 1600-talet. Det svenska namnet syftar på att den ofta blommar runt pingst. Pion växte ursprungligen vild i Asien och finns idag i över sorter. Man skiljer på buskpioner, vars blad vissnar och fälls på hösten, och örtartade pioner, där hela växten vissnar. Dessa delas grovt in i luktpion, dillpion och bondpion. Den senare är den äldsta pionen i odling och en av de äldsta trädgårdsväxterna över huvudtaget. Bondpionen kom till Skandinavien någon gång mellan och 1400-talen. Förr trodde man att pionen var en helig växt, som stammade från månen och sades lysa i mörkret. Prästkrage växter vilt i Sverige. I trädgårdslitteratur från början av 1900-talet beskrevs arten som lämplig att odla i stora tuvor i de lite mer oordnade delarna av trädgården som vid stubbar, större stenar, framför buskage eller vid en gammal mur. Pärlhyacint kallas ibland blå pojkar, blå gubbar eller brudpärlor och har odlats i Sverige åtminstone sedan 1600-talet. Päron har påträffats som frö i gravar från yngre stenåldern och odling är känd sedan medeltiden. På 1600-talet fanns fler päronsorter än äpplesorter i Sverige. Virket var förr populärt och utnyttjades till finare snickerier. En gammal sort är Bergamott. Rabarber är en odlad art som ibland kan påträffas kvarstående eller förvildad. Bladskaften är ätliga och används till desserter, sylt och saft. Rabarber odlades som medicinalväxt redan under 1600-talet, medan odling för föda anses ha börjat i slutet av 1800-talet, då sockret blev överkomligt i pris. Rosor kan lite grovt delas in i vilda och förädlade sorter. Ursprungligen fanns endast en östlig och en västlig rossort. Dessa korsades sedan med varandra och ett antal sorter uppkom. Rosor odlades i Sverige redan under medeltiden. Under och 1900-talen saluförde plantskolor tusentals sorter och deras sortiment har kraftigt ökat över tiden. Rosornas frukter, nypon, innehåller tjugo gånger mer C-vitamin än apelsiner. Nypon kan användas till nyponsoppa och marmelad. Syrener har odlats i Sverige sedan 1600-talet. Den hårda veden har använts till att göra räfspinnar på höräfsor. När syrenen var ny i Europa var det svårt att skilja på syren och schersmin. Därför kallades de för blå och vit pipbuske, då turkarna använde buskarnas grenar till att göra spelpipor. Träjon är en ormbunke som ibland odlas, men som förekommer vild i Sverige. Förr ansågs den, på samma sätt som vårdträden, ge skydd mot häxor och onda makter. I folkmedicinen ansågs träjon även vara ett utmärkt medel mot reumatism, ryggskott och åderbråck. Idag vet man att träjon är mycket giftig och cancerframkallande. Äpple tros ha kommit till Sverige med klosterväsendet på 1100-talet. Munkarna kunde nämligen konsten att ympa, vilket var en förutsättning för odling. Trädets bark har använts vid växtfärgning och ger gul färg. Äpplena kan användas till cider och gelé. År 1902 fanns 109 äppelsorter till försäljning, 50 år senare fanns bara 29 sorter kvar. Idag är det få plantskolor som ens har ett så stort sortiment till försäljning. Bilden till vänster visar båtsmanstorpet Friden vid Tullgarns kungsgård.

6

7 Inhägnader Hägnade ut djuren Många fritidshusägare vill i dag stängsla in sin trädgård. Orsaken kan vara att man vill markera tomtgränsen eller hålla barn och hundar borta från vägar. I dag hägnar vi också in våra hästar, får och kor. Historiskt sett var det tvärtom djuren gick lösa och man hägnade in gårdsplaner, trädgårdar, åkrar och ängar för att hålla dem borta därifrån. Via fägator med grindar leddes kreaturen från gården ut till betesmarkerna. Inhägnaderna berättar om hur marken användes i gamla dagar, men de är även viktiga livsmiljöer för vissa djuroch växtarter. Gärdesgårdar av trä Vilken typ av inhägnad man valde berodde på tillgången på material. Gärdesgårdar av trä har byggts i hela Sverige, men speciellt i den norra delen eftersom här fanns gott om skog. Vanligtvis användes gran eller tall, men även en. Konstruktionen består oftast av parvis placerade störar med mellanliggande gärdsel eller slanor. Allt binds samman av granvidjor. En trägärdesgård håller år och därför finns av förklarliga skäl inga riktigt gamla bevarade. De flesta har i dag ersatts av moderna stängsel med tråd och de kvarvarande hotas av förfall. Och av sten Inhägnader av sten kan i vissa områden vara så gamla som från järnåldern. De byggdes av sten som tagits bort från odlingsmarken. En del byggdes med enkel mur, andra med dubbel. Enkelmurar består av en enkel rad stenar med större stenar i botten och mindre längst upp. I samband med 1800-talets laga skifte och nya jordbruksmetoder blev dubbelmurar vanliga. Då byggdes dubbla murar av stora stenar och mellan dem fyllde man på med mindre stenar. Så underhåller du gärdesgårdarna Se årligen över inhägnaderna och laga dem vid behov, exempelvis om stenar har rasat ner. Tänk på att stenmurar kan vara lagskyddade fornlämningar. Ta därför kontakt med din förvaltare innan du ger dig på att restaurera murar och hägnader. Om du ska göra en ny gärdesgård eller nytt staket, så välj ett som både fyller sin funktion och smälter in i den kulturhistoriska miljön. På trägärdesgårdar bör du byta dåliga störar eller spetsa om dem om de ruttnat längst ned. Nya störar ska vara avbarkade, torkade och kolade över eld, alternativt tjärade i nederdelen. Låt gärna de gamla störarna stå kvar som stag. Byt även uttjänta slanor och gärdsel. Istället för vidjor kan du använda ståltråd. Kom ihåg att det sedan 2010 är förbjudet att använda taggtråd i hägnader. Växtligheten runtom Slå gräset runt gärdesgårdar och stenmurar helst med lie. Men avvakta tills efter midsommar då gräs och blommor fröat av sig. Låt inte gräset ligga kvar, det blir gödsel. Röj även bort buskar och sly. Träd som kan skada inhägnaden ska tas bort, men spara hamlade träd och enstaka äldre träd. De är viktiga livsmiljöer för speciella djur och växter. Bilden överst visar Viby by, en samling torp under Venngarns kungsgård i Sigtuna. I Viby genomfördes inte laga skiftet, husen ligger kvar sina ursprungliga lägen. Stenmuren på den karga och vindpinade ön Nidingen i Halland byggdes till skydd för fyrpersonalens köksträdgårdar.

8