Svenska Dirigentföreningen (SDF)

Transkript

1 Svenska Dirigentföreningen (SDF) Bidrag till Statens Orkesterutredning KU 2004:06 Svenska Dirigentföreningen består idag av 71 dirigenter. Alla är $eller har varit% yrkesverksamma i svenskt musikliv sedan många år & en del har en yrkesbana om närmare femtio år. Man kan säga att denna förening är en resurs i fråga om kunskaper, erfarenheter och inblick i det svenska musiklivet. När det nu görs en genomgripande orkesterutredning här i landet ser vi det som naturligt att Dirigentföreningen får bidra med sina synpunkter. Vi gör det i form av tre essäer, som behandlar olika infallsvinklar. Ambitionen är att ge vår syn på konstmusikens och det svenska orkesterväsendets situation och att lägga fram några förlag till förbättringar: 1 Sound for the rich, noice for the poor $Staffan Larson% sid. 2 2 Det svenska musikarvet $B. Tommy Andersson% sid. 4 3 Dirigentföreningens representation i programråden $Sonny Jansson% sid. 7 Svenska Dirigentföreningens styrelse, den 23 augusti

2 1 Sound for the rich, noise for the poor Förväntningar försörjs av de betingelser som bjuds Staten är på längre sikt den enda möjliga huvudmannen för en verksamhet, som har på sitt ansvar att förvalta och förnya den konstmusikaliska traditionen. Konstmusik är en angelägenhet för de institutioner som, utifrån övergripande perspektiv, avser att bygga ett samhälle. Konstmusiken angår miljontals människor i såväl tätort som glesbygd. Denna omfattning motiverar ett uppdrag av nationell art. Den kommersiella musiken är i sin gen konservativ. Dess viktigaste avsikt är att vara igenkännbar. Konstmusikens väsen är att söka sig förbi gränser, att se varje vidareutveckling som möjlig. För att konstmusiken på allvar ska ges möjlighet att utmana en kommersiellt präglad underhållningsform, krävs uppsåt att faktiskt erbjuda ett alternativ som står i opposition till kommersiell musik. Denna vilja får inte begränsas till ett upprätthållande av status quo, utan måste ha karaktär av offensiv strategi. Institutioner och fria grupper inom genren måste få förutsättningar att de facto kunna presentera konstmusikaliska alternativ till den musik som skapas i syfte att snabbt konsumeras. I den politiska kampen har litteraturen och bildkonsten intagit en särställning. Arbetarrörelsen knöt tidigt an till båda dessa konstarter. Förvisso favoriserade man vissa stilar och former framför andra men beroendet var tydligt, och båda sidor, den politiska och den konstnärliga, kunde dra fördel av intressegemenskapen. Relationen till konstmusiken saknade analys. Konstmusiken var svårare att associera till i det politiska arbetet. Språket var varje medborgares egendom. Bilden talade till flertalet. Konstmusiken däremot, förbands med borgerlig överklass och i bildningsarbetet ingick den inte alls. Den lämnades att verka på egen hand utan vare sig villkor eller omsorg. Konstmusiken kom att utanförställas dynamiken samhälle & konstliv. Så kom också orkester- och musikteaterinstitutionerna, vars verksamhets innehåll definierats i slutet av 1800-talet, att i än högre grad isoleras från övrigt konstliv. De radikala strömningar som agerat inom dessa institutioner har haft marginellt inflytande över programpolitiken. Fokuseringen på den romantiska repertoaren är alltjämt förhärskande, och den samtida musikens plats i generalprogrammen är betydligt mindre än vad institutionerna själva vill framhålla. 2

3 Välkända artister och attraktiv inramning kan på kort sikt locka lyssnare och publik, men konst har alltid varit ett samtal från människa till människa; i det ögonblick konst- och musikälskaren upplever sig reducerad till konsument är den dialogen bruten. Den insikten genomsyrade 1974 års kulturproposition och ledde till en materiell plattform, för skapande konstnärer över hela landet. Denna möjliggjorde för konstnärer att verka för att stärka regional självkänsla också inom konstnärliga områden. För första gången formulerades ett uppdrag för konstmusiken. Trettio år senare har institutioners och fria idkares inom konstmusik-- genren, utrymme och initiativkraft väsentligt begränsats. Samtliga svenska orkestrar, musikteatrar, kammarmusik- och nutidamusikföreningar existerar idag under stora påfrestningar. Det nationella konstmusiklivet har därtill beskurits under ympningsstället, då kommunala musik- och kulturskolor, amatörorkestrar och till och med musikhögskolor, snörda av nedskärningar, inte längre kan garantera föryngringen av musikerkadern. Vi vet alla att den kommersiella musikens spridning och slagkraft är en direkt följd av de svindlande summor som samma genre lägger ned på marknadsföring och trendsättning. En tröstlös kamp att utkämpa för konstmusikgenren som, för varje år som går, får mindre och mindre medel över för skapande verksamhet. Att villkora en utredning om svenskt orkesterliv med att inga nya medel kan komma ifråga, baklåser diskussionen och försämrar möjligheterna att få en fullständig bild av konstmusiklivets kris. Konst görs av konst, skrev den franske målaren Ingres. Konstens betydelse kan inte mätas i lönsamhet. Inte heller kan förväntad samhällsnytta relateras till konstnärligt värde. Konst verkar mer långsiktigt och är till slut det enda som blir kvar av ett samhälle. Det konstnärliga uppdraget ryms i konstens egenart. Konstmusiken precis som litteraturen och bildkonsten hjälper oss att förstå vilka vi är, hjälper oss att komma i kontakt med oss själva. Forsby 21/ Staffan Larson 3

4 2 DET SVENSKA MUSIKARVET Det blåser en kraftfull vind av internationalisering över musiklivet i världen. Vår tid genomsyras av globalt tänkande, även vad gäller den så kallade västerländska konstmusiken. För endast ett par decennier sedan odlades olika spelstilar och klangideal i alla länder och likaså kunde man se en tydlig tendens att respektive land värnade om sin egen musik, sina egna tonsättare, sitt eget arv. Att man i högre grad arbetade med inhemska dirigenter och solister hjälpte naturligtvis till att odla den egna musiken eftersom det då fanns helt självklara band mellan stilen och utövarna. Människor reser allt mer, har tillgång till Internet och ser TV-program från hela världen. Också musik färdas snabbt via olika media. Efter ett tag är det lätt att få för sig, att endast det som händer på de stora arenorna har något egentligt värde. Det föds en längtan efter att vara delaktig i det som händer på konsertpodierna i London, Berlin, Milano och New York. Man vill återskapa detta musikliv även på det regionala planet. Detta är i många avseenden av godo, eftersom det hjälper till att skärpa kraven, att höja ambitionerna och också förbättra resultatet, vilket håller orkestrarnas verksamhet på säkert avstånd från provinsialismens träsk. Men en negativ effekt av detta är en tilltagande likriktning och begränsning av såväl spelstilar som repertoar. Mycket tyder på att de stora internationella musikagenturerna spelar en roll i sammanhanget. De har även i Sverige på ett offensivt sätt lanserat artister som åtminstone på kort sikt stillat hungern efter det internationella. Flera institutionerna har villigt ställt sig till förfogande och i skuggan av detta har vi börjat tappa känslan för vår egen musik. De utländska artister och solister som kommer hit har endast undantagsvis ett intresse för att bevara det svenska musikarvet. För att personligen kunna hålla en tillräckligt hög konstnärlig nivå, och därmed lyckas klättra vidare i den internationella karriären, måste de begränsa omfattningen av sin repertoar. Kraven är nämligen så höga på den högsta nivån, att de flesta väljer att specialisera sig på en relativt liten repertoar som de passar speciellt väl för. Då kan de vara mer säkra på att bli efterfrågade och att lyckas. Den repertoar det handlar om är i allmänhet vad man kallar den internationella standardrepertoaren samt musik från deras egna hemländer. Eller så specialiserar de sig på musik från en specifik epok. Det finns sällan tid att dessutom sätta sig in i andra länders musikhistoria och repertoar. 4

5 Ska vi då som kulturland ställa oss utanför detta och bedriva en protektionistisk kulturpolitik? Bara spela vår egen musik? Naturligtvis inte, men vi i Svenska Dirigentföreningen ser från vårt perspektiv att den nuvarande, oreflekterade hållningen leder till att vi i rask takt håller på att tappa kunskapen om vårt eget konstmusikaliska arv. Det är viktigt att få nya impulser och den dag vi stänger fönstret mot det internationella musiklivet kommer vi att kvävas, men vad händer med vår egen historia om vi känner till det utländska bättre än det svenska? Vem kommer någonsin att spela den svenska musiken om inte vi själva gör det? Svaret är självklart och nedslående: ingen! Vi har ett stort ansvar! Några påstår att det inte har någon betydelse att vi inte spelar den svenska musiken, eftersom den viktigaste och mest epokgörande musiken har skapats på andra håll i världen. De menar att den musik som skrivits i Sverige kan anses vara anständiga, men knappast internationellt betydande, efterhärmningar av det som hänt i de stora metropolerna. När man för resonemanget vidare, visar det sig tyvärr alltför ofta, att de som hävdar denna åsikt inte ens har hört & än mindre spelat & den musik de talar om. Men i så fall kan vi i samma anda avskaffa Riksantikvarieämbetet och alla nationella och lokala museer som visar vårt arv. Vi kan också sluta läsa den svenska historien och litteraturen. Vad är den jämfört med till exempel den franska eller tyska? Svenska Dirigentföreningen föreslår följande: " De svenska orkestrarna ska kunna visa en strategi för hur de tar sig an den svenska musiken, såväl den äldre som den nya. " För att ge förutsättningar för en spirande inhemsk tradition bör de svenska orkestrarna i högre grad ta tillvara den kunskap om, erfarenhet av och passion för vår svenska musik, som finns hos svenska dirigenter, solister och musikforskare. Dessutom måste vi ständigt spela musik av våra nu levande tonsättare. Även här vill vi att orkestrarna ska kunna redovisa en strategi. " Det måste komma till stånd en översyn av notmaterialen till äldre svensk orkestermusik och opera. En hel del av denna finns idag inte tillgänglig i noter som motsvarar den standard som förväntas på en internationell nivå och mycket musik är fortfarande opublicerad och finns endast som manuskript. Det gör det svårt att odla musikarvet inhemskt, men begränsar också möjligheten att lansera svensk musik utomlands. Vi dirigenter konfronteras med problemet när vi tar oss an denna musik. Arbetet försvåras genom de usla notmaterialen, som bortsett från alla fel de innehåller ofta gör musikerna misstänksamma mot musikens kvalitet och därmed sänker ambitionsnivån. 5

6 En internationell utblick är livsviktig för konstmusiken. Risken för att vi ska förlora det stora, globala perspektivet är dock obefintlig. Den så kallade standardrepertoaren, det vill säga de mest spelade styckena, kommer vi aldrig att tappa. Genom sina odiskutabla kvalitéer och den uppmärksamhet den ständigt får överallt, kommer den att leva vidare av sig självt. Likaså kommer alltid de internationellt gångbara artisterna att synas. Men det är vår skyldighet att förvalta det svenska musikarvet; vår musik och våra artister. B. Tommy Andersson, augusti 2005 ordförande i Svenska Dirigentföreningen 6

7 3 Dirigentföreningens representation i programråden Enligt en nyligen framlagd utredning från Kungliga Musikaliska Akademien och Svensk Scenkonst $Tobias Nielsén, 2005% finansieras de svenska orkestrarna till 81 % av skattemedel. Svenska Dirigentföreningen menar att det är orimligt att det inte finns någon insyn i hur pengarna används, vilka beslut som tas vad gäller programsättning och vilka artister som engageras på institutionerna. Förutom frågan om repertoarvalet, till exempel hur man tillvaratar det svenska musikarvet, handlar det också om hur man väljer att fördela pengarna mellan svenska och utländska artister, hur man hushållar med medlen. Vi skulle vilja se en sundare fördelning mellan inhemsk och utländsk musik samt mellan svenska artister och dem som kommer utifrån. Vi tror också att de utländska dirigenterna och deras agenturer i allt för många fall styr repertoarvalet och att programråden har svårt att i alla lägen göra sin uppfattning gällande. SDF föreslår därför ett samarbete med institutionerna genom att vi skulle kunna bidra med representanter från Svenska Dirigentföreningen i programråden, som skulle kunna vara behjälpliga i programfrågor, då kanske speciellt vad gäller den svenska och den nutida repertoaren. Vi tycker oss se, att detta perspektiv har kommit i skymundan i flera av orkestrarnas generalprogram, mycket på grund av programrådens bristande intresse för och kunskap om dessa frågor. Det ligger i dirigentyrkets natur och de flesta dirigenters självbevarelsedrift att ständigt se till att hålla sig uppdaterad i dessa frågor. Vi reser mycket både utomlands och runt om i Sverige och har på så sätt både ett nationellt och ett internationellt perspektiv på vårt arbete och musiklivet i allmänhet. Många av oss lever och verkar också ständigt mycket nära vår egen generation av svenska tonsättare och har en bra uppfattning om vad som komponeras & vad som spelas, vad som glömts bort och vad som i värsta fall negligerats. Det har under en lång tid förekommit ett utvecklat samarbete mellan vissa orkestrars programråd och Föreningen Svenska Tonsättare. På samma sätt skulle också vi vilja bistå med hjälp i de frågor som utgör vår specialkompetens. Vi tror att vår närvaro skulle kunna skapa en sund och öppen dialog och möjligen minska graden av godtycklighet i dessa diskussioner. Sonny Jansson för Svenska Dirigentföreningen 7