SIMONA AHRNSTEDT. O verenskommelser.indd

Transkript

1 SIMONA AHRNSTEDT O verenskommelser.indd

2 O verenskommelser.indd

3 SIMONA AHRNSTEDT O verenskommelser.indd

4 Copyright 2010 Simona Ahrnstedt Svensk utgåva 2010 Damm Förlag, Forma Books AB Omslagsdesign PdeR Omslagsfoto Jupiterimages och Tony Anderson/Getty Images Sättning Forma Books AB Typsnitt A Caslon Tryck ScandBook AB, Falun 2010 isbn: O verenskommelser.indd

5 Till mina väninnor. Gud vet vad jag har gjort för att förtjäna er. Tack för att ni finns. O verenskommelser.indd

6 O verenskommelser.indd

7 It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. jane austen, 1813 O verenskommelser.indd

8 O verenskommelser.indd

9 prolog Gamla Stan Stockholm November 1880 Planen var så enkel, så vacker. Allt som nu behövdes var ett par väl valda ord till de rätta personerna och hans sociala isolering skulle äntligen vara över. Han log för sig själv och klev ut på kullerstenarna där kyla och strilregn mötte honom. Han drog upp kragen som skydd mot vindarna från Saltsjön och stoppade sedan händerna i fickorna. Hon skulle få lida förstås, men hon skulle foga sig hon hade inget val. Han drog in luft, fyllde lungorna och andades ut. Ingen skulle överhuvudtaget bry sig om vad hon ville, kände eller tyckte. Med långa steg lämnade han den smutsiga, trånga gränden bakom sig och gick ned mot Skeppsbron. Bortsett från någon enstaka butiksmamsell och en äldre man i hatt och päls bestod folket nere på Skeppsbrokajen av luggslitna människospillror, fattiglappar som hukade mot blåsten. Borta på Blasieholmen lockade Grand Hôtel med sin nybyggda lyx och han skyndade sig den sista biten, sneddade över räls, väjde för en hästspårvagn och närmade sig hotell entrén. Bockande höll portvakten upp dörren och han gled in, lämnade ifrån sig ytterkläder och handskar. Lät sig omslutas av värmen och lyxen och de diskreta ljuden. Det var ett viktigt möte han hade framför sig, ett avgörande möte. Han hade en oskuld att sälja. 9 O verenskommelser.indd

10 O verenskommelser.indd

11 1 Operan Stockholm December 1880 Beatrice Löwenström klev ur droskan. Det låg frost i luften och kylan från gatstenarna trängde igenom sulorna på de nya aftonskorna. Medan hon väntade på att kusken skulle assistera kusinerna och farbrodern såg hon sig om. Runt dem rullade vagnar, droskor och någon enstaka fyrhjulig landå med uppfällda suffletter in på torget och ljudet av hovar och hästskor mot gatubeläggningen var öronbedövande. En grupp barn stod nedanför statyn av Gustav ii Adolf och gapade av förundran åt de anländande besökarna och det stack till i hjärtat när hon såg deras tunna kläder. Under sin egen kappa, genom lagren av bomull, linne och siden, genom meter efter meter av taft, volanger, spets och broderier, kunde Beatrice ändå känna de isiga vindarna leta sig in mot huden. Barnen måste vara genomfrusna. De övriga i hennes sällskap hade börjat gå mot entrén men Beatrice stannade till. Hon böjde huvudet bakåt och tittade på den upp lysta fasaden. En del menade att Operan som snart skulle fira hundra årsjubileum var omodern och sliten men hon hade alltid tyckt att den var vacker med sina vita pelare och välvda portaler. Just som hon skulle skynda efter de andra dånade ännu en landå in över gatstenarna och skar av hennes väg. Med sin lackade utsida, sina röda ekrar och förgyllda detaljer var den lyxigare än något av de andra ekipagen på torget och hon undrade vem den tillhörde. Kusken drog 11 O verenskommelser.indd

12 i tyglarna och de plymförsedda hästarna frustade till. Bea! Kom du blir kall, ropade Sofia och Beatrice nickade motvilligt till svar. Temperaturen sjönk, det duggade och hon kände efter med handen att kapuschongen skyddade mot vätan. Fukten fick hennes hår att bilda oregerliga lockar och det var bara att hoppas att den vackra uppsättningen inte skulle bli förstörd. Hon skyndade efter det lilla sällskapet som redan var på väg in, samtidigt som hon önskade att hon hunnit få en skymt av dem som kommit till Operan i det pråliga ekipaget. Inne i landån reste sig Charlotta Wallin ur sätet. Diamanterna hon bar kring halsen glänste till. Är du inte nöjd att du köpte den? frågade hon och slätade till sin klänning. Att jag köpte den? svarade Seth Hammerstaal retoriskt. Vagnen som hade anlänt från Stockholms dyraste sadelmakare i veckan var inredd med en absurd mängd gyllene tofsar och tjock sammet och nu betraktade han roat sin älskarinna. Som jag minns det var det du som ville ha den, sa han och sträckte handen mot dörrhandtaget. För mig räcker det om du är nöjd. Ingen av mina vänner har en sådan här vagn, sa Charlotta och drog upp minkpälsen kring axlarna. Bara jag. Vi kunde åka hem istället, sa han när ett minne av hur de tillbringat eftermiddagen gjorde sig påmint. Så kan du visa mig exakt hur nöjd du är. Men Charlotta skakade på huvudet. Krångla inte raring, vi har ju så trevligt när vi går ut, sa hon. Inte så trevligt som när vi är hemma hos dig. Han öppnade vagnsdörren, klev ned och sträckte upp handen mot henne. Försök inte, jag vet att du är glad att du följde med, skrattade hon och lade sin hand i hans. Överlycklig, svarade han och Charlotta skrattade igen. Ljus strömmade mot dem från entréerna och ju närmare de kom desto högre blev sorlet. Seth höll tillbaka ett stön när han mindes att det var Aida de skulle se. Aida var lång. Outhärdligt lång. 12 O verenskommelser.indd

13 Inne i operafoajén myllrade det av besökare. Finklädda kvinnor med sina familjer, äldre herrar med gråsprängda polisonger och grupper med unga män blandade sig med societetsfröknar och män i frack eller mörk kostym. Beatrice fällde ut solfjädern medan hon väntade på sitt sällskap. Doften av parfym och puder blandades med lukten av cigarrök. Hon hade oroat sig för att den nya klänningen som var så snäv över midjan att hon hade svårt att andas skulle vara alldeles för urringad men hon såg flera kvinnor med betydligt djupare dekolletage än hennes eget. Ett dämpat ljud fick henne att vända sig om. Hon log mot sin kusin Sofia som såg sig om i foajén med stora ögon. De andra kommer alldeles strax, sa Sofia. Pappa träffade någon han kände. Hon lade en hand på Beatrices arm. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så mycket folk, viskade hon och fällde ut solfjädern. Bröstet hävdes i klänningen. En man stannade till framför dem och tittade och tittade ogenerat på Sofia. Hon ställde sig närmare Beatrice. Jag är glad att du fick följa med den här gången, mumlade hon bakom solfjädern. Mannen fortsatte vidare bort över stengolvet men lättnaden blev kortvarig då även en annan man stannade och spärrade upp ögonen vid åsynen av henne. Att vara ute tillsammans med den ett år yngre kusinen är sällan särskilt smickrande för självkänslan, tänkte Beatrice, men det här spektaklet gränsar ändå till det absurda. Sofias nya puderrosa klänning gjorde förstås sitt till. Med sina rosor och smala sammetsband specialbeställd hos Augusta Lundin, Stockholms mest eftersökta sömmerska och med en ofattbart smal midja, underströk den kusinens skira skönhet. Imorgon skulle säkerligen deras portvakt få schasa iväg män i drivor, män som strök förbi i hopp om att få en skymt av den blonda, brunögda sjuttonåringen. Jag antar att det inte finns någon möjlighet att du kan se lite mindre bedårande ut, käraste? sa Beatrice. Sofia gjorde en avvärjande gest med handen. Där kommer Edvard, sa hon istället och pekade diskret mot brodern som kom gående över golvet mot dem. Nonchalant släntrade Edvard Löwenström genom folkhavet. Han bar mörk frack, eleganta grå byxor och en färgglad kravatt. Det var 13 O verenskommelser.indd

14 bara att konstatera att Gud hade varit på gott humör då han skapade de två syskonen, tänkte Beatrice när hon såg uppståndelsen Edvard väckte hos den kvinnliga delen av besökarna. De båda syskonens skönhet var snudd på överväldigande. Osäkert strök Beatrice med handen över sin egen klännings ljusgröna siden. Framtill var den slät och snäv men baktill stod den ut i komplicerade draperingar och volanger, dekorerade med band och små rosor innan den föll ut i ett kort släp. Det var en vacker klänning men i sällskap med Sofia och Edvard kunde hon lika gärna ha varit osynlig. Hon sträckte ändå på ryggen när Edvard var framme hos dem. Vad? frågade hon när Edvard först bockade och sedan gav henne en ingående granskning. Inget, svarade han. Det är bara det att det är första gången jag ser dig i aftonklänning. Den klär dig. Han blinkade. Pappa bad mig gå före, fortsatte han innan Beatrice hunnit reagera på komplimangen. Han sträckte ut en arm åt dem vardera. Systern tog den ena, Beatrice den andra, och tillsammans började de bana sig väg över det svartvita marmorgolvet. Eftersom Aida var en stor succé, var Operan välbesökt och det blev trångt att gå tre i bredd. Beatrice halkade efter och plötsligt snubblade hon rakt in i en annan besökare. Krocken var hård och hon gjorde en grimas samtidigt som hon mumlade fram en ursäkt. Ingen orsak, svarade mannen hon stött ihop med. Hon tittade upp och ett par intelligenta grå ögon mötte hennes. Mannen böjde artigt på huvudet och vände sig sedan tillbaka mot sitt sällskap, en skrattande kvinna som bar en klänning som var så urringad att Beatrice inte kunde låta bli att stirra. De bara axlarna var pudrade och hon bar tätt sittande hudfärgade handskar vilket ökade illusionen av nakenhet. Den guldfärgade aftontoaletten var verkligen magnifik. Och dekolletaget Beatrice hade aldrig sett en sådan väl tilltagen byst, ett sådant överflöd av ja, allt. Kvinnan skrattade och gestikulerade och Beatrice såg fascinerat på det generösa hullet. Det skulle inte förvåna henne om Av någon anledning tittade mannen på Beatrice igen och hon kom av sig. Hade han bara varit något långsammare i sin rörelse skulle Beatrice ha hunnit vända sig bort. Nu blev hon istället avslöjad med att öppet stå och gapa. Mannen drog 14 O verenskommelser.indd

15 på munnen, höjde på ögonbrynen och generat insåg Beatrice att han visste precis vad hon stirrat på. Besvärat stängde hon munnen men det var för sent, mannen hade redan vänt bort huvudet. Han sa något till kvinnan i den urringade klänningen och hon skrattade högt till svar. Beatrice insåg att hon hållit andan och släppte ut den samtidigt som hon intalade sig att det eleganta paret säkert inte skrattat åt henne. Förläget skyndade hon sig efter kusinerna. Familjen Löwenström hade sina platser på första raden till höger om logen som var reserverad för de kungliga. Runt omkring dem pratades och skrattades det högt, många besökte Operan mest för att ses och synas, men Beatrice väntade otåligt på att föreställningen skulle börja. Ridån gick upp och hon bet sig i läppen av förväntan. När sången började försvann hon in i annan värld, en värld befolkad av slavinnor, faraoner och egyptisk hetta. Då och då sneglade hon på Sofia som var lika blankögd och koncentrerad som hon själv. De sista tonerna före pausen dog ut, applåderna dundrade och ridån drogs för. Det hade varit magiskt. Nere på parkett såg Beatrice hur en lång, bredaxlad man reste sig upp. Det var mannen hon stött ihop med i foajén. Hans sällskap kvinnan i den avslöjande klänningen samlade ihop aftonväska, sol fjäder och släp samtidigt som hon konverserade med sina grannar. Mannen tittade upp över raderna under tiden. Han var klädd i svart och håret var kortklippt men han var slätrakad och det gav hans allvarliga ansikte ett nästan sårbart drag. Hans sällskap gjorde en kokett gest och Beatrice såg hur han genast vände sig om, tog hennes hand i sin och log ett långsamt djärvt leende mot henne som fick det att kittla i Beatrice. Men kvinnan gav honom bara ett lekfullt slag med solfjädern och fortsatte sedan med sitt konverserande. Mannen återtog spejandet över salongen. Han kastade en blick upp mot logerna och Beatrice drog sig hastigt in i skuggorna. Det sista hon ville var att än en gång bli avslöjad med att stirra som en osofistikerad lantlolla. I pausen försvann de flesta män iväg till något av de kaféer som låg i anslutning till Operahuset men Edvard och farbror Wilhelm begav 15 O verenskommelser.indd

16 sig istället till foajén som var förbehållen de övre samhällsklasserna. Hellre än att sitta kvar i salongen under pausen följde Beatrice och Sofia med dem dit. Fötterna sjönk ned i en mjuk matta, en öppen spis spred värme och glas klirrade. Beatrice fick syn på sig själv i en av de många förgyllda speglarna. Edvard hade rätt, den gröna färgen klär henne faktiskt, tänkte hon. Den glamorösa klänningen var så långt ifrån de enkla plagg hon brukade bära att hon log åt sin spegelbild. Eleganta kvinnor samtalade med frackklädda män under kristallkronorna och visst, det var roligt att betrakta det fina folket, men en liten del av Beatrice önskade istället att hon fått gå på upptäcktsfärd i Operahuset. Edvard och farbror Wilhelm hade dragit sig undan och påbörjat en lågmäld konversation. Någon hade öppnat ett fönster ut mot Strömmen och det låg vinter i den bräckta kvällsluften. Beatrice betraktade farbrodern, som inte hade sagt ett ord till henne på hela kvällen. Längtansfullt spanade hon sedan mot dörren som stod öppen. Hon försökte låta bli att rastlöst trumma med foten. Sofia hade hälsat på en äldre kvinna som var en bekant till hennes mor och Beatrice försökte uppbåda intresse för deras samtal. Men tankarna drev iväg. Hon ville inte stå och prata om var man kunde handla sidenband eller hur svårt det var att få stockholmsflickorna att bli bra pigor, inte när hon var på Operan. Hur kunde man inte vilja se sig om? Hon sneglade på farbror Wilhelm. Hon hade läst att ett unikt porträtt av Jenny Lind i rollen som Norma skulle finnas någonstans i huset. Dessutom skulle det finnas mängder av målningar och skulpturer hon också hade hoppats att få se. Foten trummade. Hon fällde ut solfjädern. Hon fällde ihop den igen. Det krävdes ingen större intelligens för att inse att hennes bistre förmyndare inte skulle uppskatta om hon vandrade iväg på egen hand. Hon suckade. Sofia lutade sig in mot henne. Vem är det där? viskade hon och såg på en man som hade anslutit sig till Edvard och farbror Wilhelm. Ingen aning, svarade Beatrice. Mannen såg ut att vara i sextioårsåldern, lång och konservativt klädd i frack och vit halsduk. Edvard nickade bort mot dem och mannen hajade till när han såg Sofia, men det gjorde ju alla, så Beatrice klandrade honom inte. Sedan såg mannen på Beatrice. Hans 16 O verenskommelser.indd

17 ögon var ljusa och kalla som vintersol och när de tre männen började gå mot dem log han inte det minsta. Greve Rosenschiöld, sa Edvard. Får jag presentera min syster Sofia? Och det här är vår kusin Beatrice. Beatrice neg och greven bockade mot henne. Något skymtade förbi i de bleka vinterögonen men Beatrice kunde inte tyda vad det var. Angenämt, sa han, och om det hade funnits någon värme i ögonen skulle hon kanske ha kunnat tro att han menade det. En bit bort i foajén stod Seth Hammerstaal och beskådade sällskapet. Någon du känner? frågade Charlotta och följde hans blick. Hon tog en bit konfekt från fatet som Seth höll åt henne och stoppade den i munnen. Seth lade huvudet på sned. Greven kände han förstås igen men inte de andra. Varför undrar du det? frågade han. Han såg så arg ut när han tittade mot dig tidigare, sa Charlotta och valde ännu en sötsak. Vad har du gjort honom? Vad får dig att tro att jag har gjort honom något? frågade han oberört. Men Charlotta lät sig inte luras av hans lätta ton. Dagspressens vana att framställa Seth som en hänsynslös affärsman var inte taget ur luften. Hon höjde skeptiskt ögonbrynen mot honom. Jag kan eventuellt ha tilldelat honom ett ekonomiskt slag eller två för några år sedan, svarade han. Charlotta skrattade till. Vad heter han? Jag har inte sett honom förut. Nej, greve Rosenschiöld besöker sällan Operan, antar jag, svarade Seth. Om jag inte misstar mig har han en förkärlek för mindre respektabla etablissemang. Det blänkte till i Charlottas ögon. Greve, sa du? Seth såg på sin vackra älskarinna. Charlotta hade en förkärlek för aristokratiska män och deras kapital. Hon hade oftast en greve eller prins som sin beskyddare. Han själv var ett av få obetitlade undantag. Men så var han också oanständigt rik. 17 O verenskommelser.indd

18 Greve, sa han instämmande. Hm. Du är en stor flicka, Charlotta, sa Seth. Om du vill jaga en greve tänker inte jag hindra dig. Men Rosenschiöld är ett riktigt hår av hin. Det är bäst att du vet vad du ger dig in i om du försöker snärja honom. Är du inte det minsta svartsjuk? sa Charlotta och trutade med munnen. Seth skakade på huvudet åt hennes försök. Hans uppmärksamhet drogs istället mot den långa rödhåriga kvinnan som stod bredvid greven och skiftade från den ena foten till den andra medan hon såg sig om i rummet. Det var henne han stött ihop med i foajén, insåg han och drog på munnen åt hennes otåliga kroppsspråk. Charlotta pratade på men konversationen började tråka ut honom och den rödhåriga kvinnan såg ut att vara på väg bort. De borde inte låta henne gå ensam, tänkte han och räckte Charlotta konfektfatet. Jag måste ha lite luft, ursäktade han sig. Du har säkert ett dussin vänner här. Han tittade på Rosenschiöld. Och den gode greven, förstås. Jag lämnar dig en stund. Gör vad du vill, men jag förväntar mig att vi tillbringar natten ihop. Charlotta ryckte på axeln och Seth gick mot utgången. Den rödhåriga kvinnan hade redan lyckats smita ut. Han såg henne gå mot trappan och följde efter. 18 O verenskommelser.indd

19 2 Beatrice gick snabbt genom en trång korridor. Hon höll blicken framför sig, svängde runt ett hörn, ännu ett och när hon såg en dörr stå på glänt gled hon in i rummet och såg sig om. Rummet var tomt och tavlorna få. Hon undrade om hon skulle Ni borde inte vandra iväg ensam, sa en röst bakom henne och Beatrice hoppade till och vände sig om. Osäkert lät hon blicken svepa åt sidorna. Trots att det hördes röster från korridoren utanför var det här rummet tomt. Så när som på henne själv och mannen som hon krockat med förut och som nu stod lutad mot dörrposten. Beatrice började säga något men ändrade sig. Det fanns inget att säga, han hade rätt, hon borde inte vara ensam. Hon var en ung kvinna, hennes rykte hängde på hur hon uppförde sig. Det hade alltid slagit henne som djupt orättvist att Edvard kunde vara borta i timmar, ibland hela nätter, utan att någon oroade sig för hans rykte, medan hon och Sofia inte kunde gå någonstans utan sällskap, utan ett förkläde eller en anhörig. Det finns ett rum med ännu fler tavlor, sa han. Ögonen glittrade mot henne. Vill ni se? Varenda instinkt i Beatrice larmade. Hon visste att hon måste säga nej till ett sådant förslag, att hon borde återvända till familjen och tryggheten och inte stå och samtala med en främmande man. Men ändå kunde hon inte låta bli att fråga: Var? Han reste sig från dörrposten. Kom. Hon följde efter honom under tystnad och med nedböjt huvud. Hjärtat skenade i bröstet. Det här var inte som att läsa en förbjuden 19 O verenskommelser.indd

20 bok i lönndom eller att smita ut i solen istället för att sitta hemma och brodera. Det här var sådant hennes guvernanter brukade varna för. Det här var dumt. De kom ut i en av korridorerna som vette mot artistlogerna. Hon vågade inte titta på honom. Han tryckte ned handtaget och öppnade en dörr. Sorl och dämpade skratt mötte dem. Var är vi? viskade hon. Blodet dånade i öronen så att hon knappt hörde sin egen röst. Artistfoajén. Var tyst, annars kör de ut oss. Det var ett förhållandevis enkelt rum, stort, med fönster mot Strömmen, trägolv och ljusgrå väggar, och det var inte tomt. Huvudrolls innehavaren stod och pratade med dirigenten och drack öl. En skåde spelare en av de etiopiska slavarna halvlåg i en röd soffa och rökte. Under kristallkronan munhöggs två musiker ur orkestern med varandra. Ingen brydde sig om de två inkräktarna. Är ni rädd? viskade mannen. Beatrice skakade på huvudet. Hon var inte rädd, hon var skräckslagen. Följ mig, sa han och gick in. Beatrice tvekade, men så såg hon det. Där i en enorm guldram på ena kortväggen hängde Jenny Lind, den världsberömda sopranen. Och där borta, ett kopparstick av Gustav den tredje. Och ytterligare en bit bort ännu fler porträtt och skulpturer. Hela tiden som Beatrice lät blicken fara över de olika målningarna var hon extremt medveten om mannens närvaro. Hon studerade ett porträtt, kisade mot en takmålning innan blicken fastnade på ännu en stor tavla i guldram. Hon kände hans blick bränna i ryggen och insåg att han stod och såg på henne. Hon vände sig om. Vad? frågade hon. Men han skakade bara på huvudet och drog på munnen. Inget. Han pekade på en färgglad tavla. Tycker ni om den? Beatrice rynkade på nästippen. Tycker ni inte att den är aningen ostentativ? sa hon. Det ryckte i hans ena mungipa. Hur ska jag kunna tycka det? sa han. Jag vet inte ens vad det betyder. Hon skrattade till. Förlåt mig, det Klockan som markerade att pausen led mot sitt slut ringde och Beatrice slog handen för munnen. Hon hade varit borta alldeles för länge. 20 O verenskommelser.indd

21 Vi måste gå, sa han. Kom, jag följer er tillbaka. De gick tillbaka genom korridoren under tystnad. De stannade utanför dörren till den stora foajén där farbrodern och kusinerna just hade börjat bryta upp. Hon såg frågande på mannen, osäker på vad hon borde säga. Hon hade tagit en enorm risk när hon följde med honom. Nu kände hon sig sårbar, som om han visste något om henne som hon helst inte hade avslöjat för en främling. Men mannen bara log sitt svårtolkade leende. Adjö, sa han. Ett tag såg det ut som om han ville säga något mer, men till slut bockade han bara och lämnade rummet. Seth övertalade Charlotta att lämna Operan innan sista akten började. Hur Aida slutade visste han redan och han hade inte lust med tragedier, inte idag, så de lämnade sina platser och åkte hem till henne. Iklädd bara sin tunga parfym tog Charlotta emot honom i sängen. Efteråt somnade hon lika snabbt som vanligt men Seth låg vaken. Inte ens älskogen hade jagat iväg hans rastlöshet. Förstrött strök han över hennes blanka blonda hår, kom på sig själv med att undra hur det skulle se ut om det var illrött istället. Charlotta mumlade i sömnen. Han reste sig ur sängen, gick genom våningen. Charlotta hyrde den möblerad och det fanns ett litet försummat bibliotek i ena änden av huset. Med en fotogenlampa i handen sökte han igenom hyllorna tills han hittade en ordbok och ordet han sökte. Han slog igen boken, gick tillbaka till sovrummet och klädde sig. Visslande promenerade han den korta vägen till Blasieholmstorg och hem till sitt eget hus. 21 O verenskommelser.indd

22 3 Familjen Löwenströms hem Stockholm F ör att vara två unga kvinnor vilkas umgängesliv i de mest generösa av fall kunde beskrivas som stillsamt, höll december på att bli en riktigt hektisk månad, tänkte Beatrice. Hon höll på att göra sig klar för bjudningen hos landshövdingen som hela familjen Löwenström skulle åka till, bortsett från faster Harriet, som i vanlig ordning var krasslig. Beatrice fäste ett par örhängen och gladde sig åt ett avbrott i vardagen. Faster Harriet var sjuklig och farbror Wilhelm arbetade från tidig morgon till sen kväll och lade i stort sett ingen tid på umgänge. Under vintersäsongen, som de flesta i deras ålder ägnade åt mängder av sociala aktiviteter, umgicks därför Sofia och Beatrice mest med varandra och med sin engelska sällskapsdam. De läste, gjorde ärenden och gick på enstaka visiter. På helgerna gick hela familjen i kyrkan och någon kväll i månaden bjöd farbrodern hem affärsbekanta och de var då värdinnor i Harriets ställe. Det hade tagit Beatrice flera år att vänja sig vid den enformiga tillvaron som endast bröts varje sommar av några månader ute på landet. När de var yngre hade de haft guvernanter och även undervisats av Edvards informator, men sedan de konfirmerades i våras ansågs de ha fått all undervisning de behövde. Jag hinner i alla fall brodera mycket, tänkte hon, och drog på sig de långa aftonhandskarna som hörde till den nya elfenbensvita klänningen. Framtill var den slät, nästan kysk, men bakom henne 22 O verenskommelser.indd

23 föll den ut i ett elegant guldbroderat släp. Hon tog sjalen som hörde till och gick mot trappan. Är du klar? frågade Sofia som redan väntade i hallen. Beatrice nickade, glad åt att få lämna huset på Drottninggatan 28 en stund. De sa adjö till portvakten och gick ut i kylan. Vädret hade slagit om och det hade varit kallt den senaste veckan. En tunn isskorpa hade börjat lägga sig över Mälaren och Saltsjön och i luften låg det löfte om snö. I finsalongen i det stora landshövdingsresidenset stod kvällens värdinna, Karin Hielm, och hälsade på gästerna som troppade in i hennes hem. Hon tog i hand, neg för aristokraterna och omfamnade de kvinnor hon kände väl. Bål serverades i en stor kristallskål, tunga draperier var fördragna mot kylan och flera kaminer värmde gott. Beatrice smuttade på den röda bålen. Karin och hennes make, Stockholms landshövding Hjalmar Hielm, bjöd på en stor men informell middag varje höst. Gästerna brukade vara ett trettiotal och Sofia och hon hade sett fram emot kvällen i flera veckor. Beatrice presenterades för en man som hette Johan Stjerneskanz, en ung jurist som enligt Karin var enastående skicklig och begåvad. Sofia neg för ett tyskt grevepar och berömde deras dotters klänning. Landshövdingen skakade hand med Wilhelm Löwenström, sa något skämtsamt och fick en ansträngd min tillbaka. Den allvarlige Wilhelm hade en tendens att missförstå skämtsamheter. Det är underbart att se er, sa Karin. Hon kramade flickornas händer och log kärleksfullt mot dem båda. Jag måste cirkulera, fortsatte hon, men jag har någon här som jag fick höra att ni redan känner. Hon tog ett steg åt sidan och Beatrice fick syn på en man hon omgående kände igen. Greve Rosenschiöld kom emot dem över den tjocka mattan och besvärat undrade hon vad han gjorde här? Det var ingen överdrift att säga att Karin och Hjalmar kände alla av betydelse i Stockholm men Rosenschiöld var inte den förste hon skulle ha räknat med att träffa i den ombonade och trivsamma våningen. Fröken Beatrice. Fröken Sofia. Beatrice neg och granskade hans ansikte. Egentligen ser han inte 23 O verenskommelser.indd

24 oäven ut, trots sin ålder, och vore han inte så arrogant skulle jag kanske tycka om honom, tänkte hon och gav honom ett vänligt leende. Men när greven helt ogenerat dröjde med blicken vid Sofias urringning kom Beatrice fram till att hon nog inte kunde respektera honom, trots allt. Efter några minuters kallprat bockade äntligen greven och gick vidare. Beatrice och Sofia hann utväxla ett lättat ögonkast med varandra innan en vän till familjen kom fram till dem och gjorde anspråk på Sofias uppmärksamhet. Hon hade alltid tyckt om den här våningen, konstaterade Beatrice. Väggarna var så fulla med tavlor och fotografier att den röda brokadtapeten knappt syntes och det fanns inte en sittgrupp, soffa eller stol som inte var dekorerad med en virkad duk eller en sidensjal. De många ljuskällorna skapade en mjuk och hemtrevlig belysning. Tvärs över den belamrade salongen såg Beatrice hur Karin vant hälsade på sina vänner, fick dem att skratta och känna sig välkomna. Hon tyckte mycket om Karin och Hjalmar. Karin var klok och hade alltid ett vänligt ord över och landshövdingen hade inget emot att diskutera med en ung kvinna eller att lyssna på hennes åsikter utan att bli arg. Paret var känt för sitt välkomnande hem och sina generösa middagar och Beatrice såg hur Karin hälsade på ännu en gäst och hjärtat stannade i bröstet. Det var han den mörkhårige mannen från Operan. Karin trädde sin arm under mannens och satte kurs rakt mot henne. Det är som om han har ett eget kraftfält kring sig, tänkte hon, en behärskad energi som får hans omgivning att verka instängd och begränsad. Karins stora salong ljöd fortfarande av gästernas skratt och klirrande glas, men när den här mannen rörde sig genom rummet fick han dem alla att försvinna. Och så var de framme hos henne. Det här är Seth Hammerstaal, sa Karin och log stort. Han kom nyligen hem från New York. Det känns som om det är år sedan vi sist sågs. Karin kramade hans arm. Jag har saknat honom alldeles förfärligt. Beatrice såg på mannen som hette Seth. Hon undrade om han tänkte nämna att de redan träffats men inget i hans ansikte avslöjade om han överhuvudtaget kände igen henne. Seth, får jag presentera 24 O verenskommelser.indd

25 Beatrice Löwenström för dig, fortsatte Karin. Hon är niece till Wilhelm Löwenström som ni redan har hälsat på. Karin tittade fram och tillbaka mellan dem. Märkligt att ni två inte har setts förut, sa hon. Beatrice. Namnet klär henne, tänkte Seth och studerade det uttrycksfulla ansiktet. I Karins salong sken hon som en solstråle i sin ljusa klänning. Ursäkta mig, sa Karin som hade fått syn på ännu en anländande gäst. Seth, är ni en ängel och underhåller Beatrice? log hon och försvann. Beatrice såg ut som om hon helst ville be Karin stanna men värdinnan hade redan gått sin väg. Så, fröken Beatrice. Hur vill ni bli underhållen? frågade han. Beatrice rynkade pannan och det slog honom att hon antagligen inte förstod dubbeltydigheten i hans ord. Hann ni förresten se fler tavlor? sa han istället. Hon gav honom ett osäkert ögonkast och Seth insåg att hon var orolig. En kvinnas rykte var ömtåligt och det hon gjort på Operan med honom kunde lätt förstöra hennes an se en de om det kom ut. Jag har inte berättat för någon om vad vi gjorde, försäkrade han lågt. Lättnad fladdrade till i hennes ansikte och sedan log hon. Tack, sa hon. Jag var inte säker på om ni ens mindes mig. Seth strök med blicken över den smala halsen där röda hårslingor smekte hy vit som pudersnö. Hon var inte en kvinna han skulle ha svårt att komma ihåg. Säg mig, vad tyckte ni om Aida egentligen? frågade han och und rade om hon noterat att han lämnade Operan innan föreställningen var slut. Jag tyckte att den var underbar, svarade hon. Jag älskar sådana historier. Ni menar verklighetsflykt och tragisk kärlek? sa han skeptiskt. Hon nickade. För varje sekund lossnade det röda håret mer och mer ur sin strikta uppsättning. En slinga här, en lock där. Så ni tyckte inte att den var ostentativ? frågade han. Förlåt? sa hon. 25 O verenskommelser.indd