SANDEN UNDER SKORNA. Paula Rehn-Sirén

Transkript

1 SANDEN UNDER SKORNA Paula Rehn-Sirén

2 SANDEN UNDER SKORNA Paula Rehn-Sirén Personer: Ejmin Vivi - Vivis syster (ca.25år) - Ejmins syster (ca.35år) Labbet - en besökare (ca.30år) Harald - en farbror (ca.50år) Coyrah - farbrorns vän (ca.45år) 2

3 DEL ETT (Vi befinner oss i ett rum i systrarna Vivis och Ejmins hem. Nånstans står en ärvd fåtölj, som Vivi ibland kan tycka om att sitta i. Där finns också åtminstone en askkopp.) Scen 1 (Labbet röker på en cigarett. Eventuellt kollar Ejmin askkoppen ibland. Man hör knackningar av olika slag.) Igen är det något som knackar. Jag kan inte begripa varifrån knackningarna kommer. Hör man nånting nytt vill man väl gärna veta vad det är. För ett par dagar sedan knackade det nästan hela natten. Jag lade inte märke till det. Inte alls? Märkligt. Det knackade faktiskt nästan hela natten. Jag låg vaken i mörkret och skrämde upp mej riktigt ordentligt. Vivi brukar säga att man inte behöver vara rädd för mörker. Inte för själva mörkret. Men man vet aldrig vad som gömmer sej däri, i mörkret. Näe. Vet du, ibland brukar jag somna med ljuset tänt. 3

4 Det kan vara farligt att låta ljuset brinna hela natten. Så säger Harald. Vivi brukar bara säga att det blir dyrt. Ibland släcker hon det, sen när jag har somnat. Ibland lyser det hela natten, och vakar över mej ända tills jag vaknar. Vet du, jag tror du borde pröva. Kanske. Så slipper jag ligga vaken och tro att någon blivit inmurad i väggen och nu knackar för att komma ut. Eller om det är en död mormor som vill mej något. Det kan ju vara så ibland, sägs det. Vet du, jag är övertygad om att här inte spökar. Du är det? Mhm. (Vivi kommer in, sätter sig och tänder en cigarett.) Jag tror jag borde ta en promenad. Låter som en bra idé. Labbet är rädd för knackningarna. Kanske det är inne i huvudet det knackar. Ejmin, askkoppen. 4

5 (Labbet röker klart sin cigarett, ifall han ej har gjort det än.) Jag måste hämta fler cigaretter från kiosken. Du kan väl låna av Vivi. Tack Ejmin, men jag röker helst mina egna. Och så får jag en liten promenad på samma gång. (Labbet går iväg för att hämta mer cigaretter.) Scen 2 Varför sa du sådär? Vadå? Det där med kanske det är inne i huvudet det knackar? Jag vet inte vad som flög i mej. Dumma, dumma mej. Försöker du bli av med honom? Inte alls. Bra, för jag tycker han är spännande. 5

6 Säger du det? Det säger jag. Han är ju spännande. Om han bara vore en aning äldre. Vadå äldre? Varför det? Vivi, tycker inte du att han är spännande? På sitt sätt. Sättet han röker sina cigaretter på. Tänk om han blev ledsen. För vadå? För detdär i-huvudet-det-knackar. Inte blev han ledsen. Tänk att du bjöd in honom. Jag sa att han kan stanna några dagar bara. Jag hade aldrig vågat släppa in honom. En vilt främmande människa. Jag hade inte ens vågat öppna dörren. 6

7 Vad hade du gjort då? Låtit honom sova där ute på trappan? Jag hade väl lekt att ingen var hemma. Och vad hade du gjort nästa gång du var påväg ut på promenad? Hade du bara klivit över dendär vilt främmande mänskan som satt på vår trappa och låtsats som om han inte var där? Kanske han hade hunnit sätta sej på nån annan trappa under tiden. Det har redan gått en vecka. Jag har inget emot att han stannar ett tag till. Han ska bort härifrån. Har du nåt emot honom? Är du inte nöjd med att vara bara du och jag? Han har ju ingenstans att ta vägen. Han hittar säkert en annan dörr att somna utanför. Bara ett litet tag? 7

8 Vi har redan pratat om dethär. Ett litet, litet tag? Inte tänker jag slänga ut honom på gatan. Men varför måste han vandra omkring just här, hos oss? Han gör ju ingenting, sitter bara och röker dagarna i ända. Vad gör du själv då, dagarna i ända? Samlar mina funderingar. Du röker också dagarna i ända. Det hjälper att få funderingarna samlade när man blandar dem med tjära, nikotin och kolmonoxid. Vi vet ju ingenting om honom, egentligen. Det är just det. Vad gör han här? Varför är han här? Just det. Skulle du inte vilja veta mera om honom? Du vill veta mera om honom. Men det är dags för honom att sitta och samla sina funderingar på nåt helt annat ställe. Så är det bara. Slutdiskuterat. 8

9 Vet du, när du bjöd in honom tänkte jag att nu skulle här äntligen hända nånting spännande. Jag föreställde mej att han hade rymt från något, ja, något ställe, och att någon skulle följa efter honom hit, eventuellt dendär Harald han pratar om, och injicera sprutor och odla baciller i Labbet, testa nya vaccin eller odla viktiga organ i honom eller vad som helst. Laborera i honom så han blev riktigt, riktigt sjuk. Och då skulle vi vara tvungna att ta hand om honom så att han skulle bli frisk igen. (Vivi börjar knacka små knackningar.) Vi skulle ta hand om honom båda två, tillsammans, du och jag. Men du skulle förstås tröttna efter ett tag och då kunde du fråga mej: Ejmin, kan du ta hand om Labbet idag? Och jag skulle svara javisst, och han skulle må dåligt, och det skulle vara riktigt, riktigt spännande. Han skulle må sämre och sämre, ända tills du inte längre skulle fråga om jag kan ta hand om Labbet utan bara säga: Ejmin, ta hand om Labbet. Då skulle jag också tröttna. Och sen skulle jag hoppas att han inte skulle må så dåligt längre, åtminstone inte så länge till, utan att han skulle bli frisk igen, sådär huxflux. Eller så kanske dendär Harald kunde hämta bort Labbet härifrån, om vi skulle ha tröttnat, och de kunde laborera vidare nånannanstans. Jag skulle så önska att vi inte skulle tröttna. Kanske du också trodde att det skulle vara mera spännande. Kanske det är därför du har tröttnat nu. Jag tycker fortfarande att det är spännande i sej, att han finns här. Han är spännande. (Vivi knackar lite igen.) 9

10 Det tog mig några dagar men nu börjar jag förstå att det inte är något speciellt med Labbet bara för att han heter Labbet. Det måste vara något annat. Namn kan vara så missvisande ibland. Scen 3 (Labbet kommer in igen. Han har med sej sina cigaretter. Om han har lust kanske han småningom tänder en.) Vad kan vara missvisande? Va? Nej, inget. Vi pratade om namn. Jag känner en flicka som heter Coyrah. Man stavar det alltså C-o-y-r-a-h, Coyrah. Hennes föräldrar är hemma från utlandet. Där var det väl helt okej, men här är det kanske inte så roligt att heta Hund. Men Ejmin är ju ett mycket vackert namn. Ja, tycker du. Sa jag nånting fel? Vivi är inte ett så tokigt namn det heller. Det var vår far som bestämde vad vi skulle heta. Mm. 10

11 Jag minns hur sandkornen knarrade under hans skor då vi promenerade in till stan. Då var jag så liten, så liten, så det är ungefär det enda jag minns. Sandkornsknarrandet. Jag har tränat rätt mycket, men ännu har jag inte lärt mig knarra sandkorn. Du kanske bara har fel sorts skor. Kanske det. Jag kan inte minnas hurdana skor han hade. Jag tror de var svarta. Men jag kan ha fel. Mörka var de i alla fall. Kanske sandkornsknarrande är något man lär sig först då man har egna barn som blir glada av att lyssna på sånt. Barn. Vi har haft det bra här på tumanhand, Ejmin och jag. När hon föddes lär han ha sagt: Denna är ej min. Och så fick hon heta. Ej min. Och småningom försvann vår far härifrån. (Det blir tyst en liten stund.) Jag är ledsen, jag kunde ju inte veta detdär. Men du kunde väl ha tagit ett annat namn? Det man har fått i gåva kan man inte byta bort sådär bara. Hade hon varit en pojke hade hon kanske fått heta Ejvind istället. Då hade mycket varit annorlunda. Har min far bestämt att jag skall heta Ejmin, heter jag Ejmin. Det är det enda jag fått av honom, förstår du. Men vackert är det inte. 11

12 (Ejmin plockar upp en fimp ur askkoppen och går ut.) Scen 4 Varför inte tömma hela askkoppen med en gång? Jag såg denhär Coyrah nyss. Vem är hon? En god gammal vän. Bara vän? Haralds granne. Jag såg henne nu när jag hämtade cigaretter. Hon tycktes ha bråttom och rusade över gatan och såg mej inte alls. Det var synd, jag hade gärna växlat några ord med en gammal vän. Du kunde ha ropat. Ja, nå, det är ju detdär med hennes namn. Det hade kännats lite dumt att stå där ensam på gatan och ropa Coyrah. I synnerhet om hon inte hade hört mej. Och knappast hade någon hund kommit springande heller. Och där skulle jag ha stått, ensam, med folk stirrande på mej, mannen som ropar Coyrah, Coyrah och inte ens har ett koppel i handen. 12

13 Jag förstår. Men det blir ju sådär, man går förbi varann och säger ingenting. Och sen har stunden redan gått förbi. Kanske ni inte hade haft något att prata om ändå. Det finns alltid saker att prata om. Vet inte. Jag brukar sällan tala med folk jag inte sett på länge. Om de inte börjar tala med mig först, förstås. För mej räcker det liksom med att bara se att de fortfarande finns, och att de ser ut att ha det bra. Sen kan jag komma hit hem igen till alla askkoppar. Har du hittat nåt ställe att bo redan? Letar hela tiden. Just, just. Tycker du jag suttit här för länge? Nejdå, nejdå. Jag ger mej nog iväg så fort ni tycker att jag suttit här för länge. Du förstår väl att det inte är så lätt att hitta sej ett eget bo? I synnerhet inte ett som man trivs i. 13

14 Jo, jo. Det var verkligen snällt att ni lät mej komma in. Det hade varit dumt att sova därute, på trappan, sådär vind för våg. Men jag tänkte, att dethär är nog en bra trappa att sitta på. Det har ju gått ett tag sen jag öppnade dörren. Det har ju gått några dagar bara. Är det något speciellt som håller dej kvar? Du sa ju att några dagar kan jag gärna stanna. Så fort ni vill att jag ska gå, så går jag. Säg bara, vill ni det, vill ni att jag ska gå? Jag har nog ett ställe jag borde gå till. Vadå för ställe? Det är bara det att jag tänkte fundera lite först, det var så länge sen. Och så var det så skönt att bara sitta där på trappan, att inte behöva gå riktigt än. Men ni behöver inte vara oroliga. Det är dethär knackande Tror inte jag stannar så länge till. Tänkte väl det. Du hör lite knackningar och så skräms du iväg. 14

15 Ni verkar ju inte ta dedär knackningarna på allvar. Vadå för knackningar? Just det. (Ejmin kommer tillbaka.) Man kan ju fråga sig varför Vivi heter Vivi. Kanske det är för att hon alltid ha verkat ha fler personer inom sig än bara en och alltid tänker vi, vi, vi, vi. Jaja. ( och med de orden avlägsnar Vivi sej från rummet.) Scen 5 Du är sur. Jag är inte sur. Säkert? Säkert. Vad är det då? 15

16 Ingenting. Det var mej ett konstigt ingenting. Jag tycker bara inte om att bli påmind. Det var inte min mening att Ser du, plötsligt var det inte bara en man och en kvinna, plötsligt var de tre. Det var en mamma och en pappa och ett litet barn, det blev vi vi vi. Det var dom, det. Och så kom det plötsligt en till, jag, en som inte fick höra dit. Jag är ledsen, det var inte min mening att Dessutom hade han fel, min far, när han sa ej min. Vi har träffat honom långt senare, en gång, när mamma inte mera fanns. Han låg i en stor vit säng och en massa sköterskor smög omkring och han medgav att han antagligen hade haft fel. Jag växte också upp utan far. (De sitter tysta i samförstånd en stund.) Hur hamnade du här egentligen? Ni hade en så fin funderartrappa. 16

17 Jag brukar också sitta där ibland. Jag vet en annan fin funderartrappa också. Hos Harald. Kanske du sitter där igen nån dag. Jag borde nog det. Det blev bara så konstigt sist. Det var detdär med att jag ville bege mej ut i världen. För att komma underfund med den, se vem här finns och sådär. Se hur världen ser ut på riktigt och inte bara hur den ser ut i böckerna. Och Harald, han hade ju redan sett så mycket. Han visste ju allt. Jag ville också veta, inte bara höra om det. Vivi brukar säga att man ska tro på det man hör. Det kanske är sant. Men jag ville vara med om äventyr, på riktigt. Ibland kan det räcka med att man drömmer om äventyren, men det räckte inte då. Att bara sova. Nu tycker jag igen att det är fint att bara sova. När man sover kan ju vadsomhelst hända. Men ibland vill man mer än bara drömma. Det vill man. Vad är detdär? Vilket? 17

18 Detdär i ditt öga. Vardå? Vänta får jag se. Ser ut som en liten fläck. Djupt inne i ditt öga. Jag har inte hittat någon fläck där. Du har väl inte tittat tillräckligt noga. (Man hör knackningar igen och Ejmin drar sig undan.) Där var de igen. Har ni aldrig försökt ta reda på vad dedär knackningarna är egentligen? Det kan ju vara vad som helst. Jo, det kan ju vara vad som helst. Men nu är det såhär att Dedär knackningarna Ja, hur ska jag säga? (Vivi avbryter deras samtal genom att stiga in i rummet.) Ja, hur ska jag säga? Ja, hur ska du säga? Jag har glömt en grej. Kommer strax. (Ejmin tittar i askkoppen och går ut.) 18

19 Scen 6 Ni verkar ha kommit varandra riktigt nära. Kan hända. Har du märkt vad hon gör? Vem? Ejmin. Vad menar du? Hon samlar på dina fimpar. Ha. Hon samlar på dina fimpar. Doftar på dem. Ha. Det gör hon. Ibland då du har somnat brukar hon sitta och göra mönster av dem. Små konstverk som hon sedan förstör innan någon annan har hunnit njuta av dem mer än i smyg. De finaste fimparna förvarar hon i små askar. Dina allihopa. Mina fimpar struntar hon i. 19

20 Samlar cigarettfimpar? Nej. Nej, nu hittar du på. Häromkvällen fyllde hon badkaret till hälften med vatten, till hälften med fimpar. Så kröp hon i och njöt av sitt väldoftande bad. Du hittar väl på nu? Jo, jo, det är just sådant här man bara hittar på. Om sin egen syster. Jag är ledsen, jag vill ju inte skrämma bort dig, inte alls. Men nej, jag hittar inte på, det är sant. Är det faktiskt sant? Jag hade ingen aning. Om hennes badsalt? Nej, hur skulle du ha anat det. Men det är inget att vara rädd för. Hon menar nog inget illa. Jag tror hon bara vill undersöka nånting, på något sätt. Fimparna eller mig? Det vet jag inte. Bådadera? Om du stannar här länge har vi kanske snart hela källaren full. Säckvis med luktande, stinkande fimpar. Kanske hon helt enkelt bara tycker om att samla. Vissa samlar snäckor, andra annat. Hon har väl inte berättat för dig om knackningarna? Nej, jag vet ingenting om knackningarna. Men att samla 20

21 Så du vet ingenting om knackningarna. Hur jag än försöker fråga får jag inga svar. (Ejmin kommer in med ny askkopp, ämnar föra ut den gamla.) Ska du ta ett bad? Va? Nej, jag tror jag borde ta en promenad. Nejmen, Ejmin, sätt dig här en stund istället. Jag för bort denhär. Det är bara mina fimpar. (Vivi går ut, Labbet och Ejmin sitter tysta en stund.) Scen 7 Vad grunnar du över? Är det knackningarna som stör dig fortfarande? Nej, det är Nånting annat jag grunnar över. (Labbet tänker kanske röka en cigarett, men kommer att tänka på vad han nyss fått höra, och hindrar sig åtminstone innan han hunnit tända den.) Vivi sa att Ja, vad sa hon? 21

22 Hon sa att Nej, det var inget. Sa hon om knackningarna? Nej, vi pratade om andra saker. Labbet, om de där knackningarna oroar dig Ha. Du tycker ju inte heller det är konstigt att här knackar. Vad var det som blev så konstigt? Vad menar du? Då hos Harald, du sa att det blev så konstigt sist. Jasså, det. Ja, vad annat? Det andra var väl inget konstigt. Eller? Nej, jag bara jag Så vad var det? Innan du gav dej ut på äventyr? 22

23 Jo, det var så, att jag tänkte att man behöver en hel del pengar om man ska bege sej ut i världen. Så jag sålde allt jag hade. Rubb och stubb. Eller nästan, en låda med minnen förde jag upp på Haralds vind. Men jag tyckte inte att det räckte, pengarna Så jag sålde en del av Haralds saker också. En hel del, alltså. Ajdå. Det var dumt gjort. Jo, det var det. Och det var väl därför jag satt på er trappa sen, för att det blev så konstigt. Dumt gjort, för att få bege sej ut i världen. Men det var värt det. Det var en härlig känsla. Att inte vara bunden till nånting, inget hem fyllt av släktklenoder. Att ge upp allt och bara vara fri. Träffa nya mänskor och bara låta sig föras runt. Du tänker väl inte göra om det? Nej, nu har jag sett tillräckligt för att veta lite mera. Och man börjar ju sakna detdär gamla sen, när man är ensam därute och bara träffar nya ansikten hela tiden. Det var inte det jag menade. Detdär med frihet lät fint. Vad menade du då? 23

24 Jag menade att du tänker väl inte göra om detdär med att sälja andras saker och sen ge sej iväg. Jasså, det, nej. Nejnej, tänkte du? Oj, nej. Så det är inte därför du är här. Nej, förlåt, det är inte därför. Det hade jag inte tänkt. Tänk inte nu heller. Nej, jag menade inte på det sättet, jag tänker inte sälja era saker. Hade inte tänkt, och kommer inte att tänka. Tänker inte. Säkert? Säkert. Helt säkert? Helt säkert. Fast denhär fåtöljen kanske 24

25 Scen 8 (Vivi kommer tillbaka in i rummet.) Vad är det med fåtöljen? Ingenting, skojade bara. Säkert? Helt säkert. Jag lovar. Dendär fåtöljen har vi ärvt av farfar. Han brukade sitta i den och bläddra i sina tidningar. Han var ganska tystlåten av sej, farfar. Han fick väl inte säga så mycket när farmor pladdrade hela tiden. Det enda man hörde av honom var detdär tidningsprasslet, när han vände på bladen. Farmor sa att han inte läste så mycket egentligen. Att han mest satt där och lyssnade på vad andra pratade. Att han gömde sej bakom tidningen, så att han inte skulle behöva prata själv. Men jag tror inte han gömde sej. Det kan ju vara fint att bara lyssna på tidningsprassel också. Det har jag aldrig tänkt på. 25

26 Och så hade han sin pipa han rökte. Rörde om i sin tobak, fyllde sin pipa, tände den och rökte lite. Och lite till. Och så tömde han pipan och knackade den i bordet. Det lät fint. Väldigt fint knackande. Nu ska vi röka. Har du eld? Jo, vänta. Åhå, tändstickorna tycks vara slut. Jag tror jag har fler stickor i min jackficka. Kommer strax. (Labbet går iväg för att hämta mera tändstickor.) Scen 9 Har han sagt hur länge han stannar? Kanske det ändå inte är så bra att han är här. Han skulle ju vara påväg så småningom. Har det hänt något? Nä, men, jag tänkte bara. Jag börjar redan vänja mej. Jo, men, som du sa tidigare. Vi vet ju ingenting om honom egentligen. Jag tyckte det verkade som om du vet mera om honom nu. 26

27 Jo, det gör jag väl. Vad är det du vet? Det är väl det jag inte vet som Var det inte just det som var spännande? Att han är lite mystisk. Eller är du rädd för vad han vet om dej? Vad vet han om mej? Ingenting... annat än vad du har berättat, väl. Vadå väl? Nej, ingenting. Vi vet ju inte var vi har honom. Tänk om han plötsligt får för sej att sälja alla våra saker till exempel. Varför skulle han göra nåt sånt? Och när skulle han hinna göra det? Vi har ju aldrig lämnat honom ensam här. Jag tror inte vi ska göra det heller. 27

28 Varför inte? Har nånting försvunnit? Nä, men tänk om det gör det. Han röker ju t.o.m bara sina egna cigaretter. Man kunde tänka sej att folk som sätter sej ner utanför andras trappor mer än gärna tar emot precis allt vad de får av främlingar, men han är ju inte alls sån. Just nu stör han mej faktiskt inte alls. Kanske du ändå borde be honom gå. Det kan väl du göra isåfall, du känner honom bättre. Men det var du som bjöd in honom. För min del får han stanna så länge han vågar. Slutdiskuterat. Ja, det var ju jag som ville att han skulle stanna. Men nu vet jag inte längre. Dessutom känns det så svårt när vi är tre. Det var liksom lättare att bara vara två, på nåt sätt. Det är märkligt med nya mänskor. Man vill liksom lära känna dem, men ändå vet man inte om man riktigt vågar. Sådär helt och hållet. Kanske han inte vågar stanna så länge. Och kanske det känns bättre sen när jag får veta ännu lite mera. (Labbet kommer tillbaka.) 28

29 Jag hittade inga. Jag ville inte gräva i era lådor, så vi får väl vara utan att röka ett tag då. Det är ju mer hälsosamt också. Nejnej, nog ska vi röka. Jag hämtar stickor. (Vivi försvinner ut för att leta fram tändstickor.) Scen 10 Du har tänkt stanna här ett tag än? Vart skulle jag ta vägen? Till Haralds trappa. Nej, inte än. Så då stannar du. Vill ni att jag ska ge mej av? Jag hade på nåt sätt för mej att du inte hade nåt emot att jag är här. Nu när vi börjar bli närmare bekanta också, så Och detdär med fåtöljen, det behöver du inte oroa dej över. Jag skojade ju bara. Jag har inte tänkt att jag skulle Och jag har ju ren varit ute i världen nu, så. 29

30 Du får nog stanna så länge du vill. (Åter hör man knackningar av olika slag.) Vet inte hur länge jag kan stanna i ett hus som knackar. Äh, det är inget att bry sej om. Berätta mer om Harald istället. Vet inte om jag känner honom så bra egentligen. Bara en del av honom, tror jag. Och nu är han väl förbannad på mej. Kanske han har kommit över det och förlåtit. Det vet jag inte. Tror inte. Men om du inte ens tar reda på, hur kan du då säga att ni är mycket goda vänner? För det kommer vi alltid att vara. Vår relation är liksom litet av ett annat slag, tror jag. Som du och Vivi. Ni har lekt tillsammans hela livet. Är det därför vi är vänner? För att vi alltid har lekt tillsammans? 30

31 Mer eller mindre, antar jag. De flesta syskonen har ju kännt varandra hela livet. Man känner väl varandra rätt bra då. Men med Harald och mej är allt litet annorlunda. Om du faktiskt vill veta? Vi har egentligen aldrig träffats så ofta. Inte på riktigt. Vi umgås mest på natten. När jag sover. Men hur kan ni träffas om du sover? Han sover också. Sover ni tillsammans? Nej, inte tillsammans. Vi sover var för sej på olika håll. På helt olika ställen. Men vi drömmer. Vi drömmer, och vi brukar hälsa på i varandras drömmar. Där träffas vi och umgås. Reder ut dagens problem tillsammans. Paddlar i kanot eller hoppar fallskärm eller bara dricker kaffe. I drömmen har han förlåtit mej flera gånger. Och så har vi har en liten hund vi sköter om tillsammans. I drömmen, alltså. En drömhund. Japp. Och den är lättskött, antar jag. Mycket. 31

32 Det låter ganska otroligt, detdär. Är det faktiskt Harald du träffar? Att du inte fantiserar alltsammans? Om det är fantasier är det åtminstone mina egna. Och Haralds. Jag vill tro att det är riktiga Harald jag träffar. Men om det inte är det så gör det ingenting, för jag tror att Harald drömmer liknande drömmar. Liknande. Kanske ändå inte exakt likadana, tyvärr. Äh, jag borde ha hållit tyst. Man vet ju inte med drömmar. Som du själv sa, där kan hända vadsomhelst. Jag antar att vi alla har våra egenheter. (Knackeliknack.) Ert hus är också ganska egendomligt. Kanske det. Det var farmor och farfar som byggde det. Så det är ganska fullt av minnen, liksom. Jag kände aldrig min farmor och farfar. Så synd. Dog de innan du föddes? 32

33 Nej, de levde nog, och riktigt livat tillochmed. Men jag kände dem inte. Mamma sa var de bodde, så en gång letade jag upp deras hus. Jag var inte gammal då, jag var alldeles liten. Jag borde ha förstått då jag såg trappan Den var hög och skranglig. Med en svart snirklande grind. Alldeles för fin. På dörren stod mitt efternamn. Kanske dethär kunde vara mitt hem, tänkte jag. Jag hade tagit med mej en present. Det finaste jag visste. Det var en rostig nyckel, som jag hade hittat i skogen. Jag tänkte att jag kanske kunde få byta den mot en annan nyckel. Mitt namn stod ju redan där, på dörren. Och så det pirrade i min lilla mage när mitt finger tryckte på dörrklockan! Nu blir de nog överraskade, tänkte jag, nu blir de nog glada. Det var farfar som öppnade. Han var lång och ståtlig, men såg bister ut. Vad vill du? vreste han. Och där stod jag som förstenad. Hej, sa jag. Hej. Jag är Labbet. Jaha, sa han, vad vill du? Jag ville bara säga hej, sa jag. Nå, nu har du sagt det, var det någo mer? sa han då. Och jag var så liten, men jag minns det så stort. Han ropade in mot hallen att det står nån jäkla oförskämd unge på trappan. Vadå för jäkla unge? hörde jag farmor säga medan hon trippade till dörröppningen. Han liknar dej lite, sa farmor till farfar. Han ser ut som du, på dendär bilden när du är barn och håller en kattunge i famnen. Han liknar ganska mycket faktiskt, sa hon. Alla ungar ser väl likadana ut, sa min farfar då, var det någo mer? Då räckte jag fram presenten, och sa denhär är till er. Min farfar såg oförstående ut. En rostig nyckel? Vad fasiken ska vi med en rostig nyckel? Nånå, sa min farmor, ungen vill väl bara vara lite vänlig. Vi har nog användning för den. Jo, den passar bra i ö-mappen, sa han, seså, kila iväg nu. Och så stängde de dörren. De bara stängde den, och där stod jag. Jag vågade aldrig gå dit igen. Efter det har jag valt mina trappor mycket försiktigt. 33

34 (Just som Ejmin tänker säga nånting tröstande hörs det igen ett knackeliknack.) Och igen. Jag borde kanske berätta en sak. Scen 11 (Vivi återvänder med en ask tändstickor.) Men det får bli senare. Här. Hitta. Så bra. Vart har jag satt cigaretterna? Ah, jag lämna dem säkert i jackfickan nyss när jag leta. Tänkte att jag sku röka ute, ja, här blir ju lite rökigt. Vi är vana, du får nog gärna röka härinne. Jo, i dethär huset behöver man inte gå ut för att röka. Hmm, ja, jag kan väl göra det då. Du får nog ta av mina. Oj, bara en kvar i asken. Tack, men jag röker fortfarande helst mina egna. Kommer strax. 34

35 (Labbet går för att hämta sina cigaretter.) Vad berättade han nu då? Om Harald. Men jag vet inte om det hör till dej. Och vad berättade du? Ingenting. Vad tycker du att jag borde berätta? Ingenting. Vad var det med Harald? De sover tillsammans. Sover de tillsammans? Harald och Labbet? Inte på det sättet. Aj, inte på det sättet. På vilket sätt då? De sover liksom helt skilt för sej, på skilda ställen, men sen på natten så så drömmer de. Vad är det som är så märkvärdigt med det? Inte det att de drömmer, men de liksom träffas i drömmen, på nåt sätt. 35

36 Harald börjar låta riktigt spännande. Tycker du han låter spännande? Vad var det jag nyss sa? Hur gammal är Harald månne? Han är väl lite äldre. Lite äldre, säger du. Jasså, jasså. (Labbet kommer tillbaka med sina cigaretter.) Nå, nu kan vi röka. Jo, vi kan väl det. Äsch, denhär har brutits. Du kan ta av mina. Om du röker dina egna, röker jag också mina egna. Annars vet man ju inte vilka fimpar som är vems. Vad menar du? Jag har flera i mitt skåp. 36

37 Va ni nu ska springa av och an. Du behöver inte vänta på mej, rök du bara. Jag väntar nog. (Vivi går för att hämta en cigarrettask ur sitt skåp.) Scen 12 Vad var det du skulle berätta? Vad var det jag skulle berätta? Du skulle berätta nånting just innan Vivi kom in. Ja, just det. Jag skulle berätta. Om dehär knackningarna (Det följande vill väl Ejmin att endast Labbet ska höra.) Ja, dehär knackningarna. Tänk, nu är det tyst. Bli inte arg. Jag vet vad det är. Det är inte huset som knackar. Vad är det då? Säg inte att det är er farfar som spökar omkring och knackar tobak ur sin pipa. 37

38 Nä, det är inget spöke. Huh. Fast en tystlåten farfar skulle väl ha varit ett trevligare spöke än nån okänd som blivit inmurad i en vägg. Det har du rätt i, men det är inget spöke. Huh. Så vad är det? Lovar du att inget säga? Till vem ska jag inget säga? Lovar du att inget säga till nån? Jag lovar. Det är Vivi. Vad är Vivi? Är det till Vivi jag inget ska säga? Knackningarna. Det är Vivi. Hon gömmer sig i sitt skåp. Där sitter hon och knackar. Så det är ändå hon som har velat skrämma mig. 38

39 Det var nog knappast hennes mening att skrämmas. Vad kan hon annars ha haft för mening med att sitta där och knacka? Varför sitter hon i ett skåp och knackar? Hon knackar mest för att lyssna på ihåligheterna. När har hon börjat med det då? Var det när jag kom? Nej, hon har hållit på ända sen hon var liten. Spelar melodier för sej själv. Vår far menade att hon inte har något rytmsinne alls, det låter ju så konstigt, dedär knackningarna, man kan bli irriterad på dem ibland. Det kan man. Men hon knackar inte för rytmens skull. Hon tycker väl helt enkelt om ljudet. Skåpets väggar är på något sätt viktiga för henne. Andra ytor också, hur de låter. Tror det förnöjde henne litet att lyckas med att skrämma dej samtidigt, men som sagt, det var nog knappast hennes mening. Inte från början, i varje fall. Det är som om hon undersökte något med de där knackningarna, jag vet inte så noga vad. Jag förstår. Men ändå. 39

40 Det är bara ibland hon leker knack-ande. När vi är ensamma knackar hon ännu mera. Då hon inte orkar prata. Eller rättare sagt då hon inte vill ödsla ord på mig. Hon har skapat egna små knack-koder. Jag har lärt mig förstå en del. (Igen hör vi ett litet knack. Och nu vet vi alla att det är Vivi som knackar.) Kanske det har nåt att göra med er farfar. Kanske det. Kanske hon vill lära sej knacka som honom, för att få höra detdär ljudet igen. Hon brukar pröva främmande hus också. Det är sällan någon som märker. Är du säker på det? Njae. Hm. kanske det är därför vi inte är bortbjudna så ofta. Jag tror hon kommer. Scen 13 (Och mycket riktigt: Vivi stiger in i rummet.) Har ni hemligheter här? Nå inte precis det. Inga egna. 40

41 Hur menar du? Vill du att jag ska dra min väg igen? Har jag sagt det? Nej, inte direkt. Jag tänkte bara, att när du Vet ni, jag tror jag borde ta en promenad åtminstone. Och röka därute istället. Och fundera litet. Jag tror faktiskt att vi alla skulle må gott av en promenad. Kanske vi kunde gå tillsammans, allihopa. Alla tre. Och om vi går förbi en butik kunde vi leta lämpliga Sandknarrarskor till Vivi. Och badsalt till Ejmin. Vad menar du? Tänkte bara att du kanske skulle behöva. Lite badsalt. Hör ni. Jag vet inte, men... Jag tänkte att Eller. Nu tänker jag, att om ni vill följa med så Så kunde vi kanske hälsa på hos Harald också. Sådär på riktigt. Om ni följer med. Så jag inte behöver gå ensam. Varför inte. Om vi ändå ska gå alla tre. 41

42 Skulle vara skoj att träffa honom. Det tror jag också. Det börjar väl bli dags. Jag tror ni kommer att gilla honom. Om han är hemma. (De traskar iväg.) 42

43 DEL TVÅ (Ett annat rum i ett annat hem. I detta hem är möblerna spiltternya, så nya så de kanske har prislapparna kvar. Harald håller på med att plocka fram och bygga upp en enkel tågbana i trä, med tillhörande tågvagnar. Om författaren vore scenograf vore det en tågbana av mycket stora mått.) Scen 14 Rött är fint. Och blått. Jag skulle nog ta och måla en tavla. I rött och blått. Och så lite andra färger här och var. Men mest rött och blått. Om jag kunde måla alltså. Det kan väl inte vara så svårt. Den passar där. Och dendär blir bra där. Om jag kunde måla Jajaja. Alla kan väl måla, skulle hon nog säga. Och det skulle hon väl ha rätt i. En pensel och lite färg och lite fantasi. Vad mer kan man behöva? Få se, var ska vi placera denhär vagnen idag? Förstås. Om jag vore duktig på att måla skulle jag försöka få till stånd en tavla. Den passar där. Och dendär blir bra där. Tuffelituff. Men vänta ett tag, nu är det nåt som fattas. Loket. Jag kan inte förstå. Var kan jag ha lagt det? Saker kan ju inte bara försvinna. Inte såhär viktiga saker. (Det knackar på dörren. Harald börjar så ljudlöst som möjligt plocka isär och undan sin tågbana. Kanske han har en stor låda där han förvarar den.) Inte något vidare arbetsklimat dethär. Nejnej. Hur skulle jag någonsin kunna få till stånd en tavla om jag blir avbruten. Den passade där. Och dendär var bra där. Dethär ska jag komma ihåg. Denhär vagnen ska Nej, hur var det. Jag ska börja jobba på den där målningen. (Det knackar igen, livet ivrigare denna gång.) 43

44 Ett litet ögonblick bara, kommer strax, vänta ett litet tag bara. Så ska jag bara få undan allt. Sådärja. Men detdär loket... Vart kan det ha tagit vägen? Scen 15 (Det knackar en tredje gång, dörren öppnas och en eventuellt mörkhårig kvinna i sina bästa år gör entré.) Åh jasså, det var du. KVINNAN Ja, såklart är det jag. Vad sysslar du med? Du är tidig. KVINNAN Varför öppnade du inte? Nej, jag plockade undan lite först, lite penslar bara. Kastrullen står redan på plattan. KVINNAN Du har väl inte knäppt på redan? Nejnej, inte än, för då måste man ju vakta. KVINNAN Grädden då? Den kan man kanske plocka fram. 44

45 (Coyrah går ut för att plocka fram grädden.) Få se nu, fick jag undan allt? Ja, just det. Loket. Det förbannade loket. Var är du, lilla söta snälla lok? Kom fram! Vem kan ha? Ja förstås. Coyrah! Coyrah Coyrah! (Så nu vet vi att kvinnan heter Coyrah. Hon kommer in igen.) Ja, vad är det? Har du flyttat på nånting här? Inte rört nånting på länge. Vad är det du har tappat? Inte direkt tappat. Förlagt. Jag har förlagt lo En grej bara. Kanske jag lämnat den nånannanstans. Vänta ett ögonblick (Harald går ut. I något skede hittar Coyrah troligtvis en tågvagn som hon börjar leka med. Det hon säger medan Harald är ute ur rummet tror författaren hon säger så högt så även Harald kan höra det. Och om han hör vad hon berättar kanske han på nåt sätt svarar henne ibland.) 45

46 Scen 16 Jag var i kiosken tidigare idag. Det var en tant före mej i kön. Hon hade köpt en lott. En gul en. Och vet du, det visade sej att hon hade vunnit flera tusen! Flera tusen med en liten futtig gul lott. Jag undrar vad hon ska göra med alla pengarna. Det undrade kioskflickan också. Kioskflickan undrade så mycket så hon frågade. Men tanten var så till sig, så hon visste inte än. Kära hjärtanes, sa hon bara. Kära hjärtanes. En så glad tant har jag inte sett på länge. En glad tant med en gul lott. Jag köpte ingen lott. Så jag vann ingenting. Vad skulle du göra om du vann flera tusen? Man borde väl handla nånting riktigt gott, kanske tillochmed lite vin, och bjuda alla sina riktiga vänner på fest. Du skulle vara välkommen. Det skulle nog bli en ganska liten fest, om man bara bjöd sina riktiga vänner. Men en desto roligare, får man hoppas. Hittar du? Du skulle bli bjuden på fest om jag skulle vinna flera tusen med en liten gul lott... Allra först skulle jag nog köpa en ny liten näsa, nya små öron. Inga cigaretter. Nya händer, ny hud. Ingen eld. Det skulle jag köpa, och försöka göra allting bra igen. Kanske jag kunde be dendär tanten köpa en liten fot? Undrar hurdan storlek det ska vara nu? Imorgon ska jag försöka köpa en lott. (Coyrah sätter undan tågvagnen igen, ifall hon lekt med den.) Ja, Harald, förresten, jag tror jag såg Labbet på stan. 46

47 Scen 17 (Harald återvänder från sitt letande.) Jasså. Vardå? På gatan. Så han är tillbaka. Så verkar det. Hur stod det till med honom? Ja se, det hann jag inte fråga. Jag skulle just springa över gatan och han såg mej inte, tror jag. Han fimpade och tände genast en ny cigarrett. Labbet skulle ju inte röka mera. Du måste ha sett fel. Kanske det inte var han. Jaja, kanske det. Vem det nu än var såg han ut att må bra. Är du säker på att det var han? Jag är nog ganska. Har han månne varit länge här i trakten? 47

48 Det undrar jag också. Han måste väl få lära sej själv det också, att det är farligt att röka. Han lär sig nog. Ja, ja, han lär sej, han lär sej. Jaha, jaha. Så han är tillbaka. Vet du Coyrah, det var en märklig hund i mina drömmar igen i natt. Den hade ätit så mycket bär så dens tunga hade blivit alldeles blå. Och röd. Det låter som om det var samma hund som förr. Jag begriper inte hur det är möjligt. Man vet ju aldrig med drömmar. Allt är väl möjligt. Man är ute på nya äventyr varje natt och man vet aldrig vad som väntar. Labbet har ju hund, va? Han hade. Två, när han var liten. Den ena hette Mark och den andra Penni. Men de är döda nu, har jag hört. Tror han saknar dem rätt mycket. Kanske jag borde måla dem? Hur går det med tavlan du började på? Jo, det går bra. Finfint, faktiskt. 48

49 Får jag se? Njaa, jag tror jag hellre visar den sen när den är klar. Men jag har kommit långt. Riktigt långt. Jag hade gärna sett vad det är du målar. Jag målar blått. Och lite rött. Du vill inte visa? Näe, jag visar den sen när den är klar. Det ska bli ett ansikte. Ett ansikte utan minsta lilla buckla. Ansikten ska ha bucklor. Små öron, liten haka, liten näsa. Inte vara röda. Det finns väl inga ansikten utan minsta lilla buckla. På min tavla skall det finnas. Jag tycker det är just bucklorna som gör ansiktena vackra. Inte på min tavla. (Det knackar på dörren.) Blir vi flera? Inte vad jag vet. 49

50 DEL TRE Scen 18 (Harald öppnar dörren och kan ni tänka er: Där står Labbet, Ejmin och Vivi, som har nya skor på sina fötter.) Goddag. Nämen goddag, det var ett tag sen. Jo, det var ett tag sen. Jag tänkte Vi tänkte bara se om du var hemma. Stig in, stig in. Tack, tack. Välkomna, ni kom faktiskt lagom till chokladen. Jag hoppas den räcker till alla. Det gör den säkert. Ja, jag tänkte Det var ett tag sen. 50

51 Vi tänkte bara säga hej. Förlåt om vi kom olämpligt. Vi ville inte störa. Inte stör vi väl? Nej, inte stör ni. Nej, ni stör inte, stig in och känn er som hemma, men som sagt, jag hoppas chokladen räcker till. Vi behöver ingen varm choklad. Den räcker nog till alla. Jag ska gå och knäppa på plattan. Kan jag hjälpa till i köket? Om du vill, med grädden kanske. Coyrah heter jag. Ejmin. (Coyrah och Ejmin trippar iväg för att fixa chokladen.) 51

52 Scen 19 Jag hade tänkt handla mera choklad imorgon, jag hade inte räknat med besök idag. Vi hade inte heller. Tänkt besöka, alltså. Så du är tillbaka. Jag är tillbaka. Hur var där? Var då? Ute i världen. Där var fint. Jo, där är ju fint. Du kunde ha hört av dej. Jag hade nog tänkt. Men det blev ju så Jo, det blev ju lite det Har du varit här i trakten länge? Ett tag. Jag har nog varit påväg hit hela tiden. Och så idag tog vi en promenad för att handla skor och så plötsligt stod vi utanför din dörr. 52

53 Vadåförslags skor? Sandknarrarskor. Till henne. Sådana önskade jag mej också men fann aldrig några som passade. Var fanns dedär då? I stora skobutiken. Kanske där finns lämpliga för dej också, du borde ta dej en titt. Det beror ju på fötterna också. Vad man hittar att ha dem i. Så är det. Så är det, så är det. Du har ingen askkopp? Nej. Du sålde ju dem också. Aj jo. Ja Sålde du hans askkoppar? Varför det? Så du röker då igen. 53

54 Jo, ja Jag skaffade nog en ny. Men hon har säkert städat undan den. Så Coyrah är här ofta. Det kan man väl säga, ja. Oftare än förut? Lika ofta. Ja, jaha. Jag tror jag letar nåt askoppslikt i köket. (En stund blir Harald och Vivi där på tumanhand. Men de känner inte varandra och ingendera av dem vet riktigt vad de ska säga. Så de bara står där en god stund.) Sandknarrarskor. Jo, tänk att vi hitta. Jag kan visa dig huset. Om du vill. (De går på rundvandring. Vi dethär laget känner vi Vivi litet grann så vi vet att det är fullt möjligt att vi nu och då kan höra mystiska knackningar även i detta hem. Coyrah och Labbet kommer in i rummet.) 54

55 Scen 20 Snart är chokladen klar. Jaha, ingen här? Hon är ju riktigt söt, flickan. Vad är historien med henne då? Nja, det är väl ingen historia egentligen. Ett egendomligt namn. Ska du säga. Det var lite känsligt, detdär med hennes namn. Folk har så konstiga namn nuförtiden. Men om Ejmin nångång (Plötsligt hörs ett litet, försynt knackande.) Vad var det? Detdär? Det var nog säkert ingenting. Vad tänkte du säga om Ejmin? Om Ejmin nångång får en dotter tillsammans med nån, har hon väl åtminstone vett nog att inte döpa dottern till Ejvor. Om hon inte adopterar förstås, då kunde ju barnet heta Ejvor, men hur roligt skulle det vara? Ejvor. Inte ska ni väl få barn? Då måste du nog sluta röka. 55

56 Vi nej? Nej, vi är inte på det sättet. Hon verkar trevlig. Och så tog hon hand om chokladstöket sådär bara. (Och igen hörs ett litet knackande.) Men vad är detdär? Det är nog ingenting att bry sej om. Men Vivi sa att Ejmin samlar på mina fimpar. Hmm. Gör hon? Så sa hon. Och hon badar i dem. Vem, Vivi eller Ejmin? Ejmin. Vivi bara knackar i skåp. Jaha? Ja, hon, äh, hon bara knackar lite för skojs skull. Men Ejmin samlar på mina fimpar. Är du säker på att det är sant? Vadå? 56

57 Att det är sant som Vivi säger. Du har en poäng där. Men jag kan inte tänka mig varför Vivi skulle ha ljugit om en sådan sak. Och så som hon smyger runt askkoppar verkar det helt rimligt att det vore sant. Är det så märkligt då? Lite obehagligt är det. Det gör liksom att jag inte vill röka fastän jag är mycket mycket röksugen. Du kan ju röka utomhus. Så ingen ser dig. Det är ändå bättre att röka utomhus, mindre brandfarligt. Jo, det kan jag ju. Eller gömma dina fimpar. Det kan jag också. Och så kan du vara glad över att det tydligen tycks vara nåt alldeles speciellt med just dina fimpar. Vad kan det vara för speciellt med gamla fimpar? 57

58 Det vet man aldrig så noga. Jag sparade en i tändsticksasken. Försökte titta sådär noga noga på den men kom inte på nånting. Fick bara lust att röka en till. Får jag se den? (Labbet plockar fram tändsticksasken med fimpen i. Medan han gör det, hör man igen hur någon knackar lite.) Men vad är detdär för knackande? Det är väl bara Är detdär vår nya vän skåpknackaren? Det är väl det. Jasså. Så hon ska knacka här också. Nå, nu vet jag vad det är, så då behöver jag inte undra över den saken. Just det. Det ser ut som om denhär lilla fimpen har ett riktigt trevligt bo i denhär lilla asken. Jag kan ta hand om den, så behöver du inte bekymra dig. 58

59 Är han mycket arg på mej? Inte nu mera. Mera besviken över att du aldrig hörde av dej sen. Ja, nå, det blev ju lite konstigt att höra av sej sen. Jag tror jag skall gå ut på trappan en sväng. En kort kort bara, så jag får röka i lugn ro. (Labbet går ut.) Hur går det med chokladen? (Coyrah försvinner in i köket och strax därpå återvänder Harald och Vivi från rundvandringen.) Scen 21 Så ser här ut. (De behöver inte säga nånting mer, eftersom Coyrah, Ejmin och chokladkoppar dyker in i rummet. Om författaren vore rekvisitör, vore det chokladkoppar av rätt så stora mått.) CHOKLADDAGS! Ojdå, ni var här igen. Var blev Labbet? Han gick ut på trappan bara, det är säkrare att röka där. 59

60 Då väntar vi väl. Vivi brukar inte dricka choklad egentligen. Dricker du inte choklad? Visst gör jag det. Ibland. På bjudningar. Jag brukar faktiskt dricka min choklad här varje dag. Jaha. Så ni dricker choklad tillsammans varje dag. Nej, nu blir jag så chokladsugen så nu tycker jag vi börjar. Ta för er. Nå, hur smakar det? Dethär smakar ju intressant. Mmm, så god den är. En gång när jag var på resa i riket blev jag bjuden på nån märklig mjölkdricka som de kallade chokladdryck med jordgubbssmak. (Under följande repliker pratar Harald troligtvis mest med Vivi, Ejmin och Coyrah med varann.) 60

61 Det här är nog den godaste chokladen jag druckit på länge. Jag värmer sällan choklad till mig själv. Sådär riktigt, som ni gör, att man värmer mjölk och sedan smälter chokladbitar däri. Ja, pulverchoklad är ju inte alls samma sak. Och den smakade faktiskt bara jordgubbe, dendär chokladdrycken med jordgubbssmak. Jag förstår inte varför de inte bara kallade den jordgubbsdryck. Rätt och slätt. Det kan ju vara svårt ibland, detdär med namn. Jo, det kan ju det. En annan gång då jag reste runt i riket hittade jag ett café där man fick mera vispgrädde i koppen än vad man fick choklad. Rysligt roligt. Vispgrädde tycker jag om. Tur för mej att jag bor så nära Harald som alltid har av den bästa chokladen. Hurdan är då den bästa chokladen för varm choklad? Det får inte vara för mörk choklad och inte för ljus heller, den ska vara just där mittemellan. Medelmörk, liksom. Så du reser mycket? 61

62 Inte så förfärligt mycket numera. Men det blev nog en hel del kringresande i tiderna. Jag har ju detdär vikingablodet i mej. Är det någon som vill ha mer? Nejtack, jag är nöjd. Gärna om en stund. (En tystnad uppstår och i den tystnaden kommer Labbet in igen.) Scen 22 Chokladdags, var det. Oj, förlåt, jag visste inte att den var klar. Det var inte meningen att missa chokladen. Det är ingen fara. Men vi började utan dej, jag ville inte vänta. Man blir på så gott humör av choklad. Man blir ju det. (Labbet är så förtjust i denna choklad han inte druckit på länge, så antagligen slörpar han den i sej i ett huj.) 62

63 Visste ni, att redan på 1500-talet rekommenderades choklad mot nedstämdhet och magont och annat. Har det funnits choklad så länge? Längre, men på den tiden började man dricka choklad i Europa. Ser man på, du har lärt dig. Jo, jag har ju också varit därute i världen nu. Tillochmed i Stora Staten. Det var visst något folk i Centralamerika som uppfann chokladen. Kanske vi kan hämta mera i köket? Jo, klart. Choklad är ju mycket bättre än cigaretter. (Coyrah, Ejmin och Labbet tycker mera choklad är en ypperlig idé så de studsar iväg till köket för att proppa i sig mera varm choklad.) Scen 23 Aztekerna. Va? Det var aztekerna som uppfann chokladen. 63

64 A. Och nu menar några forskare att de nyligen kommit på att choklad på riktigt är ett bra botemedel för depressioner och andra sjukor. Men det visste man ju ren på 1500-talet! Hur många gånger ska hjulet uppfinnas? Du vet mycket, du. Njaa, tja. Nå, jo Man lär sej ju endel på vägen. Jag har inte rört mej så mycket därute. Det är aldrig försent att börja. Näe, det är väl inte det. Hur lärde ni känna Labbet? Han bara dök upp en dag och satte sej på vår trappa. Han tycker om trappor. Typiskt. Hur lärde du känna honom då? Han är min brorsson. 64

65 Så du är hans farbror, riktigt på riktigt. Det har han inte berättat. Inte för mig i varje fall. Jag är väl nästan mera nån slags bror. Men vi har inte vuxit upp tillsammans. Han var liksom lite min brors hemlighet. Hur kan en mänska vara en hemlighet? Kanske inte direkt hemlighet. Men våra föräldrar fick aldrig veta att de blev farmor och farfar. Så hemskt. Min bror ville väl inte att de sku känna sej gamla. Och så var det liksom fel mamma till barnet också, så han tänkte att det är bättre att inget säga. Det var väl lite dumt tänkt. Det var väl lite det. Men jag fick ju veta om honom. Labbet. Det var min bror som kom på att kalla honom så. Han var jätteintresserad av genteknologi, och tyckte att en mänska är det enda rätta laboratoriet för att studera hur gener ärvs. Och hur de sen beter sej, i dendär nya kroppen. 65

66 Hm. Så då är vi alla små labb, egentligen. Vi är väl det, ja. Här går vi omkring och bär på gener. Och sen när min bror gick och dog letade jag tag på Labbet och följde honom på avstånd en tid. Jag visste inte om han alls visste att jag fanns. Jag drömde märkliga drömmar om honom. Mycket märkliga. Och så en dag dök han plötsligt upp på min trappa och frågade om han kan stanna här ett tag. Vi hade fina dagar. Men jag kunde ju inte vänta mej att han skulle hållas här, man måste ju få komma och gå som man vill. Han har det väl i generna, han också. Det var bra att hans gener förde honom hit tillbaka idag, med oss med. Vad är detdär? Vilket? Det där på din kind. Vänta får ja se. Ser ut som en liten fläck. Oj, vad är det för fläck? Ser ut som en liten chokladfläck. (Mitt i dessa spännande vibrationer klampar Labbet in.) Finns det mera choklad i förrådet? 66

67 Tror inte det. Men vi kan gå och se efter. (De går för att kolla. Rummet lämnas ändå inte tomt eftersom Coyrah och Ejmin kommer in med magarna fulla av choklad.) Scen 24 Hej igen. Jaha, ingen här. De kommer och går som vanligt. Så han bara dök upp på er trappa? Mhm. Ja, han är väl en sån sort. Vips är han på ett ställe och vips på ett annat. Och lämnar efter sej små saker man kan plocka upp. Som vadå till exempel? Småsaker. Som nån annan kanske kan samla på. Samlar du på nånting? Inget speciellt. Hur så? Tja. Det kan ju vara roligt att samla. På olika små ting. Som folk man tycker om har lämnat efter sej, till exempel. Själv tycker jag inte det är så väldigt stor skillnad på om man samlar alla brev från den man älskar eller om man samlar på nånting annat. Jag begriper inte varför man måste försöka vara likadan som alla andra för att accepteras. Det är så dumt att vi alla går omkring här och gömmer undan våra hemligheter för varann. 67

68 (Coyrah plockar fram Labbets gamla fimp och räcker den till Ejmin.) Vet du vad dethär är? En fimp ser det ut som. Det är visst så att du samlar? Vem har sagt nånting sånt? Vivi. Vad har Vivi har berättat? Jag hörde nånting om vissa fimpar. Du gjorde det? Jag tror inte hon menade nånting illa. Jag tror. Jag menade inte heller nånting illa. Ser du, jag samlar också. Mhm. På vadå? 68

69 Jag samlar också på fimpar. Eller gjorde, cigarettfimpar som min gubbe hade rökt. Men han sluta röka sen, jag vet inte varför. Och då var jag ju tvungen att sluta samla på hans fimpar. Synd att han slutade. Det var nog bra att han slutade. Och det var nog inte på grund av mitt fimpsamlande, jag tror det var på grund av vad jag berättade. Så då tycker du inte att det är så konstigt. Att man samlar. Jag tror nog att Labbet också kan förstå. Alla har ju sina små egenheter. Jo, men man vill kanske inte att andra ska veta. Vad var det du berättade, som fick honom att sluta? Scen 25 (I dethär skedet har Vivi tröttnat på att leta i chokladförrådet. Så hon råkar komma in just i denna stund.) Hälsningar från förrådet. Vi hittade nog ingen choklad, men de hittade några trevliga minnen istället. Så jag tänkte att de skulle få vara för sej själva en stund. Men jag förstod inte riktigt, vad allt är det Labbet har sålt och varför har han gjort det? 69

70 Du du du. Du din. Vad har du sagt till Labbet? Vadå? Inget var ont menat. Du har ingen rätt att stjäla mina hemligheter och sen dela dem med andra än med mej. (Ejmin smäller sig igenom dörren och försvinner ut.) Ojdå. Hm. Mm. Kanske du borde springa efter? Kanske jag borde det. (Men Vivi springer ingenstans.) Så de blev i förrådet. Jo, de blev det. Är du och Harald alltså på nåt sätt på nåt sätt På nåt sätt? Nej, vi dricker bara choklad tillsammans. Så inte på nåt sånt sätt. Trodde du? Nej, jag har en egen gubbe därhemma. 70

71 På så sätt. Jag trodde Nejnej, vi dricker bara choklad. Men han är nog en prima karl. Mm. Jag tror nog att du borde springa efter. Hur menar du? Att du borde springa efter Ejmin. Ni har visst nånting att reda upp. Oj, Ejmin ja, jo, det är väl så, det måste jag väl. Hej på en stund. (Vivi släpar iväg och Coyrah bestämmer sej för att gå ut till de ensamma chokladkopparna. Småningom återvänder Harald och Labbet från en misslyckad chokladjakt.) Scen 26 jag menar bara att sen när jag har möjligt så ska jag nog försöka ersätta allt. Du behöver inte bekymra dej om det. Harald, jag har haft märkliga drömmar om dej. 71

72 Jag med. Om dej alltså. Hur märkliga. Mycket märkliga. Det är som om de inte vore drömmar. Som om det vore på riktigt. Så är det med mina drömmar också. Finns det en hund i dina? Jo, det finns det. Förra natten åt den så mycket bär så dens tunga hade blivit alldeles blå. Och röd Precis. Märkligt. Mycket märkligt. 72

73 Scen 27 (Just som de ska fundera närmare på mysteriet bakom dessa drömmöten överger Coyrah chokladkopparna och tittar in i detta rum igen.) Oj, nu var ni här. Kanske ni vill vara för er själva en stund. Det är lugnt. Jag ska ändå strax gå hem till min gubbe. Om sådär tio minuter. Hur är det med honom? Jo, bra. Han har också slutat röka nu. Jag har börjat fundera på att sluta, jag också. Det kan vara farligt med cigaretter. Jag såg en bild på en fyraårig flicka som varit med om en brand när hon var baby. Hennes kropp var till 90% täckt av brännskador. Låter inte bra. Det låter helt fruktansvärt. Var såg du den bilden? Det är inte viktigt, låt mej berätta nu. Jag berättar dethär, och så går jag snart. Denhär flickan, hon såg inte ut som en mänska ens. Hon hade inga öron, ingen näsa, inga fingrar. Men hon hade en fot. Själv var hon hur glad som helst. Skrattade mycket. Lekte och skojade med sina vänner. Branden hade fått sin början av mammans cigarett. Mammans cigarett. 73