Mycket vilar på mig. När en anhörig har hemtjänst. Mymmel Blomberg

Transkript

1 Mycket vilar på mig När en anhörig har hemtjänst Mymmel Blomberg

2 Mycket vilar på mig När en anhörig har hemtjänst mel Blomberg Mymmel Blomberg

3 FoU SocialCentrum Region Halland FoU-verksamheten på Region Halland syftar till att medverka i forsknings-och utvecklingsarbeten i Hallands län. Huvudmän är länets sex kommuner och Landsting Halland. Verksamheten har fått del av regeringens stimulansmedel inom äldreområdet och det statliga stödet har utgått under åren

4 Innehåll: Annika... 6 Stig-Arne Cecilia Lisa Aili Lasse Marie Stina Petter Förändrade roller... 42

5

6 Förord I serien om hemtjänsten har nu turen kommit till de anhöriga. Hur blir det när ens mamma eller pappa blir beroende av hemtjänst? Hur mycket kan man själv hjälpa sina föräldrar och hur mycket förväntas man ställa upp? Drabbas man av dåligt samvete? Tycker man att föräldrarna får den hemtjänst de behöver? Och hur blir det när ens make eller maka måste ha hemtjänst för att man själv inte längre orkar ta hand om sin partner? Hur ser den hemtjänsten ut? Detta är den femte delen i serien om hemtjänsten. I tidigare delar har vi mött vårdtagare, personal, arbetsledare och biståndshandläggare. Varje skrift innehåller nio intervjuer. När vi i denna skrift talar om anhöriga, menar vi de som ingår i familjen eller bland de närmaste släktingarna, de som inte är föremål för någon av de olika stödformer som för närvarande finns för anhöriga och de som har en relativt kontinuerlig kontakt med den person som har hemtjänst. Alla länets kommuner finns representerade och de anhöriga som intervjuats bor företrädelsevis i samma kommun som personen med hemtjänst. Av naturliga skäl blir det de som har lust att berätta som tackar ja till erbjudandet om intervjuer. Det här är nio personers berättelser. Nio andra skulle ge nio andra berättelser. Intervjuerna har skett i form av samtal. Jag har bett alla berätta och stuckit in en följdfråga här och där. På så sätt har jag fått veta hur de anhöriga och den intervjuade ser på hemtjänsten. Jag har mött nio engagerade anhöriga som låtit mig ta del av sina tankar och åsikter. Många goda kakor har det också blivit! Mymmel Blomberg

7 Annika Annikas mamma Elna är 91 år gammal. Hon har alltid varit pigg och aktiv och klarar fortfarande av det mesta i hemmet. Varannan vecka kommer hemtjänsten och städar. De hjälper också till med lite tvätt. Elna lägger in tvätten och när hemtjänsten kommer, hänger de upp tvätten. Vi barn hjälper mamma, så hon klarar sig utan mer hjälp från hemtjänsten än så här. Men eftersom hon ser dåligt så spiller hon och tappar saker. Därför skulle det behöva städas oftare. Om något skulle hända när Elna är ensam kan hon larma. Annika och hennes syster ringer varje dag till Elna. Ändå finns tanken där: tänk om något händer och mamma inte kan larma. Det är inte alltid vårdtagarna och de anhöriga är överens om hur stora insatser som behövs. Mamma vill inte ha daglig tillsyn, även om vi systrar skulle tycka det var skönt. När Elna för sisådär tretton år sedan blev änka, bodde hon kvar i huset ett par år men flyttade sedan till en lägenhet. Mamma har alltid fixat och donat med allt, men räkningar och sånt skötte pappa. Men jag är imponerad av hur hon tog tag i saker när pappa dog. Även om mamma var orolig över hur hon skulle klara det praktiska, gav hon inte efter, gav inte upp. Elna började gå kurser, bland annat i keramik. Kyrkan fångade upp henne och i deras regi gick hon en levavidare-kurs. Genom dessa aktiviteter lärde Elna känna nya människor. Hon klarade sig själv, med hjälp av Annika och hennes syster och bror. Men systrarna arbetar båda heltid och tyckte till slut att Elna behövde hjälp med städningen, vilket hon också fick för fem år sedan. Innan dess hade ett barnbarn hjälpt Elna att städa. Från början var hon inte så förtjust i att någon utomstående kom in i hennes hem. Hon tyckte inte att hon riktigt kunde styra sin tid. Saker blir så stora när man är gammal och bor ensam. I den kommun där Elna bor, gjorde man för ett tag sedan en uppdelning mellan service och omsorg. Elna tycker att det för hennes del blev dyrare, vilket storligen bekymrar henne. Mamma kan egentligen få hjälp med vad hon vill, men hon tycker det kostar för mycket. Hon har varit hemmafru hela livet och har en liten pension. När delningen mellan service och omsorg startade, diskuterade Elna mycket med sina väninnor. De resonerade kring vilken hemtjänst de hade och vad de nya kostnaderna blev. Ja, det var mycket snack i början. Mamma tycker att det är orättvist med olika kostnader för service och omsorg. Hon förstår inte varför hon som måste ha hjälp på grund av sin dåliga syn, ska betala mer än de som behöver andra former av insatser. Informationen de skickar ut om det nya systemet är heller inte helt

8 cyklar gärna till havet

9 Hon menar att det inte är någon idé att ens söka plats, eftersom det är så lång kö. Jag skulle också vilja att mamma fick plats i någon form av servicelägenhet med tillgång till mötesplatser, inte för passningen utan för att få kontakt med andra. Men hon skulle inte funka på särskilt boende bland dementa eftersom hon är helt pigg mentalt. lätt att förstå. Gamla människor kan snöa in på något i informationen och haka upp sig på det. Även om Elna har ett kontaktnät; umgås med ett gäng tanter, som Annika säger, känner hon sig väldigt ensam. Väder och vind, ork och energi, räcker inte alltid till att ge sig ut. Eftersom Elna ser så dåligt kan hon inte röra sig fritt ute. Hon kan ta sig till vissa platser där hon känner igen sig men hittar inte till okända platser. Allt detta gör att det ibland kan gå ett par-tre dagar utan att Elna träffar en enda människa. Det som mamma tycker är jobbigast är ensamheten. Hon tycker det är tråkigt att äta ensam och detta gör att hon tappar matlusten och får tvinga sig att äta. Jag åker ut till mamma varje helg. Även om besöket är något jag vill göra, så blir det delvis ett måste. Drömmen för Elna är att få en egen servicelägenhet i närheten av samlingslokal och aktiviteter. Men hon har alltid hört att det är så svårt att få plats i ett boende, säger Annika. Annikas och hennes syskons besök är mycket uppskattade. Men det tar ett tag innan Elna kan visa sin glädje över samvaron. Mamma kan gnälla och klaga när vi kommer. Alla måste vi ha någon som lyssnar, någon som tar emot. Men efter ett tag när mamma fått ösa ur sig är hon gladare. Hon tycker det är jobbigt att ringa och be oss om hjälp. Samtidigt - om vi inte kommer tillräckligt ofta får vi höra det. Tänk om mamma varit sängliggande och skulle bo hemma. Vilken mardröm! Så ensamt för henne. Jag tror det finns en stor ensamhet bland äldre. Ett tag arbetade Annikas dotter Elin som vikarie inom hemtjänsten. Hon tyckte det var så roligt att prata med de gamla och lyssna till deras berättelser. Men skillnaden är att Elin var vikarie och kunde ta sig den tiden. Man känner sig inte lika låst som vikarie. Det funkar inte på samma sätt när man är fast anställd. Tidsaspekten och det strikta schemat är något som Annika funderar över.

10 Jag tror man skulle tjäna in på mediciner och man skulle över huvud taget må bättre om man hade någon form av gemensamt boende. Det är hemskt egentligen. Personalen har en kod som de läser av för att få exakt tid på hur länge besöket varar. Annika tror inte att mamma Elna störs av denna teknik. Huvudsaken för henne är att personalen finns där. Mamma är väldigt nöjd med dem som kommer till henne. Hon tycker att de har lite tid att prata med henne medan de arbetar. Det är jobbigt för mamma att ha något inbokat men hon tycker ändå det är kul när personalen väl är där. Något som däremot upprör Elna är vad hon uppfattar som ett ifrågasättande av hennes behov av färdtjänst. Ansökan gäller för en viss tid och därefter får hon söka på nytt. Hon undrar förargat om de tror att hon blivit bättre på gamla dar. Jag förstår att hon känner sig lite kränkt och ifrågasatt. Många som har gamla föräldrar börjar fundera på hur de själva vill ha det när de blir gamla och i behov av hjälp. Annika vill då ha en egen lägenhet inte bara eget rum. Där ska finnas tillgång till matsal men man ska även själv kunna laga sin mat. Samlingslokaler med kafé och en liten gemensam täppa ingår också i Annikas dröm. Det är säkert mest ekonomiskt med kvarboendeprincipen. Det är därför vi har den. Jag vet inte hur de tänker när de sätter ekonomin i fokus. Nu kommer så stora grupper att behöva hjälp och omsorg. Kommer vi att finna oss i att tvingas bo hemma? Annika berättar att hennes mormor bodde på vad som då kallades ålderdomshem. Kanske en del var dementa, tror Annika, men inte alls alla. Jag tror man skulle tjäna in på mediciner och man skulle över huvud taget må bättre om man hade någon form av gemensamt boende. Jag tror att umgänge med andra och deltagande i olika former av aktiviteter gör att man blir piggare och gladare. Det skulle finnas något mellan att bo hemma och ett demensboende, anser Annika. Det boende hon drömmer om, både för egen del och sin mammas, är något annat än dagens särskilda boenden. Det har tidigare funnits en skräck för att hamna på sjukhus eller på hemmet. Det känns som om det är den skräcken man tagit fasta på när man använt den bilden för att skrämma in folk i sina lägenheter. Rätten att bo hemma och rätten att få ett annat boende, ser jag inte som nån motsättning. Har man lägenhet i ett boende så är det ju hemma! 9

11 Stig-Arne Stig-Arnes pappa Erik blir ett sekel gammal detta år. För ett halvår sedan gick mamma Anna bort och efter det har Erik bott ensam i sin stuga i skogen. En månad innan Erik fyllde nittiosex år, ramlade han och bröt lårbenshalsen. Ända fram tills dess körde Erik både bil och traktor. Han blev aldrig riktigt bra efter den händelsen och hans frihet minskades radikalt. Nu har han hemtjänst och hjälp med tvätt, städning, personlig hygien och mat. Tillsammans med sin bror, hjälper Stig-Arne sin pappa så mycket han kan. Det kan handla om snöskottning, hjälp att handla eller att köra Erik till läkarbesök och liknande. Men bröderna har sina egna liv och hinner inte med så mycket umgänge med Erik som de skulle vilja. Vi gör vad vi kan. Vi är hos pappa ibland och vi tar hem honom då och då. Men jag känner mig aldrig nöjd. Jag känner alltid att jag kunde ha gjort mer. Man får vänja sig vid den tanken. Det är ingen uppoffring för Stig-Arne att hjälpa sin pappa. Det gäller bara att hitta balansen när man blir förälder till sina föräldrar, säger han. Visst blir man låst ibland, men de har ju gjort så mycket för en. Nu är ju jag avtalspensionär så jag undrar hur det skulle ha gått om jag jobbat. I stugan sitter Erik och väntar. Om två timmar kommer hemtjänsten, säger han och fortsätter vänta. Det är bara ut och in, säger han. De hinner ju inte prata. Stig-Arne berättar om Eriks väntande på någon att prata med. Det är väldigt skönt att hemtjänsten finns; att hjälp finns att få. Det är en trygghet att någon tittar till pappa varje dag och att han får mat. Det praktiska fungerar. Det är den andra delen - ensamheten. Där räcker inte hemtjänsten till. Eftersom besöken från hemtjänsten är så viktiga, tycker Stig-Arne att hemtjänsten måste vara noga med att ringa till Erik när de blir sena. Han väntar och tänker att nu kommer de snart. För oss andra är tio minuter inte så mycket men för honom som bara sitter och väntar är det lång tid. När Stig-Arne ändå är inne på kommunikationen mellan Erik och hemtjänsten, berättar han att det är väldigt svårt att få tag i personalen, att kunna tala med dem. Jag kommer till en telefonsvarare, men med den spelar man hasard. Ingen ringer tillbaka. Det har jag upplevt hela tiden. Personalen har inga mobiler jag kan ringa till. Ibland vill jag göra något spontant med pappa och då vill jag kunna ringa och säga att de inte behöver åka till honom. 10

12 åker motorcykel 11

13 Jag känner mig aldrig nöjd. Jag känner alltid att jag kunde ha gjort mer. Man får vänja sig vid den tanken. Vad Erik skulle behöva, säger Stig-Arne, är att få prata och berätta om gamla tider. Att någon skulle lyssna till honom och även ge honom sina egna berättelser. Alla är vi olika och har olika behov. Det gäller att hitta vad som passar just den personen. Man måste vara flexibel och kunna läsa av varje människa. Som hemtjänsten ser ut, finns ingen tid för aktiviteter; det dagliga, det spontana, menar Stig-Arne. Men tolv timmar i månaden kan Erik få för att kunna åka iväg någonstans eller bara sitta och prata. De timmarna måste man boka in i tid, så det går inte att göra något spontant. Och det måste ju också vara någon som är lämpad för pappa; som kan prata med honom om det som intresserar honom. Stig-Arne har försökt locka sin far till besök på det särskilda boendet i trakten. För att han ska få sällskap och för en stund få något att göra. Till detta säger Erik: Ska jag ta mig dit och betala kaffet bara för att kasta boll? Nej, det måste vara något som känns bra för honom. Vad jag tror, är att pappa är rädd att meningen är att han ska vänjas in på hemmet. Det bästa är att ta bilen och köra runt i trakterna, på ställen där han känner igen sig, så han får berätta. Det försöker jag och min bror göra när vi kan. En stunds sällskap får Erik på morgonen då personalen tar en kopp kaffe tillsammans med honom. Även en eftermiddagsfika hör till. Och där finns det tid för lite samtal. Men hemtjänsten kommer för tidigt efter middagen för kaffe, säger Stig-Arne. Jag ska inte sätta mig till doms över personalen. Jag vet ju inget om sammanhanget och alla parametrar. Men eftersom de kommer så snabbt efter middagen igen, så blir det så långt till nästa besök. Det borde kunna vara jämnare fördelat över dygnet. Förmågan hos personalen att föra en konversation är olika, anser Stig-Arne. Ambitionsnivån skiljer sig från person till person och det är även en fråga om kompetens och vilja, fortsätter han. Pappa tycker bättre om de gamla tanterna än de unga tjejerna. Tanterna är tuffare och talar mer i klartext än vad småtöserna gör. De sista åren Stig-Arnes mamma levde fick hon och Erik mat levererad till sitt hem. Från början var det varm mat som tillagats i närheten. Därefter kom den kylda maten som skulle värmas i micron. Då brukade mor och far dela på en låda. Som det är nu så äter pappa hela portionen själv. Han börjar nästan bli fyllig! Stig-Arne tycker att den kylda maten är helt okej. Den är inte så dålig som man säger, menar han. Jag skulle kunna äta den själv. Men den är ju inte som hemlagad mat precis. Det är in i micron, och pang så är det färdigt. Matlagning i köket är givetvis att föredra men hur göra med den kostnaden? 12

14 Natten är lång för Erik. Tidigt på kvällen kommer personalen för ett sista besök. Därefter är han ensam till morgonen därpå. Vad händer där, den tiden emellan? Pappa har larm men om han får hjärtfel eller så, kan han inte trycka på larmet. Men det är hans liv, hans önskemål. Det snurrar till i huvudet på Erik ibland, säger Stig- Arne. Han berättar om när Erik ramlade vid vägen och hasade en halvtimme för att komma till andra sidan. Han hade rollatorn med sig och han tog sig upp och lyckades komma hem. Oron för vad som kan hända gör att Stig-Arne skulle önska att Erik hade dygnetrunttillsyn. Men om man ska placera någon som Erik i ett boende, så ska han inte vara där alla är senila. Han ska vara bland dem som vill kommunicera. Pappa vill prata och umgås. Stig-Arne funderar en stund över sina egna ord. Han funderar över om man kan säga så att mentalt friska kan bo för sig och dementa för sig. Man klassar ju folk då, men vi är ju ändå olika. Pappa vill prata och umgås och då måste han bo bland dem som är mentalt lika honom. Det ska finnas en skräddarsydd individanpassning av äldrevården, anser Stig-Arne. Själv skulle han, när den dagen kommer, vilja bo i en lägenhet där han kan kombinera frihet med service från ett serviceboende. Där han själv kan gå emellan boendet och hemmet, eller bli hämtad om det skulle behövas. Jag vill bo själv men ha närhet till andra. Då har jag valfrihet att laga min mat själv eller äta på hemmet. Jag bor hellre vid en motorvägskorsning än ute i skogen! Större och större krav kommer att ställas på äldreomsorgen, tror Stig-Arne. Den tidigare generationen ställer inte så stora krav och vill inte ligga samhället till last. Vi fyrtiotalister har en annan syn på detta. Det finns inga marginaler inom hemtjänsten, tycker Stig-Arne. Allt handlar om att vara kostnadseffektiv. Pengajakten är boven, men frågan är vad vi vill betala i skatt. Allt är prioriteringar. Men om jag fick veta att den extra slanten skulle gå till sjukvård och äldreomsorg, ja då är jag beredd. Stig-Arne för ett resonemang om möjligheten av att öronmärka pengar. Ja, tänk om alla skulle betala en extra krona i skatt. Och du får välja var den extra kronan ska läggas. Där kom vi på nåt! 13

15 Cecilia Cecilia beskriver sin mamma Kristina med orden seg, envis och plikttrogen. Kristina har varit mån om att klara sig själv, och sedan mannen dog för knappt femton år sedan har hon tagit hand om gården med tillhörande stor trädgård. Men åldern har tagit ut sin rätt. 84 år gammal har Kristina nu sjukdomen Parkinson och hjärtproblem. Mamma brukar säga att hon slitit ut sig på trädgården. Länge hjälpte Cecilia sin mamma och hon klarade sig därför, trots sina fysiska besvär, utan hemtjänst. Men efter fyrtiotvå år på gården flyttade Kristina till en lägenhet. Hon kände att hon var tvungen. Hon bad grannen skjuta katten. Cecilia tystnar. Och så, för två år sedan, ramlade Kristina och bröt lårbenshalsen. Mamma ramlade på förmiddagen och hittades på eftermiddagen. Hon höll på att laga mat till en bjudning när detta hände och hon har knappt rört spisen sedan dess. Nu blev det nödvändigt med hemtjänst. Om Kristina själv skulle vilja ha plats i ett särskilt boende kan hon få det, tror Cecilia. Mamma har jobbat som hemsamarit och har sett hur det såg ut på långvård och ålderdomshem förr. Den bilden är inte positiv för henne och därför vill hon inte till ett boende. Cecilia blev väldigt besviken första gången hon hade kontakt med hemtjänsten. Efter två veckor på sjukhus, kom Kristina hem en kväll. Både min bror och jag ville att mamma först skulle komma till ett korttidsboende. Hon var så skör och förtvivlad. Sjuksköterskan var kort i tonen och sa att mamma var färdigbehandlad. Handläggaren var stenhård och sa att mamma absolut inte kunde få korttidsboende. Syskonen visste inte hur hemtjänsten fungerar och det tog tid att få den i nivå med vad Kristina behövde. Vi visste ingenting. Det var ett väldigt glapp där, mellan sjukhusvistelse och hemtjänst. Det fanns inget skyddsnät. Det var tusen saker som skulle ordnas på en gång men det fanns ingen att prata med. Vi fick själva förtvivlat leta efter hjälp. Allt kändes som ett enda stort kaos. Efter vad jag har läst i artiklar är vi inte ensamma om att uppleva det så här. Kristina var fortfarande i chock när hon kom hem, berättar Cecilia. Tillsammans fick de ändå klara av situationen så gott det gick. Men en dag fick Kristina tas med ambulans till sjukhuset. Mamma var hysterisk. Hon skrek att hon ville dö. Hon 14

16 odlar för nytta och nöje 15

17 ligger väldigt väldigt högt i medicin för sin Parkinson så hon kan få hallucinationer av den dosen. Jag tror medicinen ger trötthet och yrsel. Hon säger själv att hon kan få för sig saker. Var fjärde timme ska Kristina ta sin medicin. Sex gånger om dagen kommer hemtjänsten och hjälper henne med detta och två gånger tar hon själv sin medicin. Mamma har en jättetuff situation. Hon pendlar i humör och säger ibland att hon vill sluta, att hon vill dö. Vid halvsju-sju går hon och lägger sig och säger att: nu får jag somna ifrån det här. Mötet med personalen är viktigt för Kristina. Hon tycker om dem som kommer och håller noga reda på när de ska komma. Hon ser dem inte bara som hjälpare utan pratar med dem om deras släkt och bakgrund. Jag tror att det är ett gammalt sätt att relatera till människor. Mamma bodde tidigare på landet och kände alla. Hemtjänstpersonalen och mamma har lärt känna varandra så det fungerar bra nu. Cecilia är själv ganska desillusionerad när det gäller vårt sätt att ta hand om de gamla. Hon tycker att hemtjänsten är fyrkantig och låst i strukturer; vilka tjänster personalen ska göra och hur länge man får hålla på är planerat in i minsta detalj. När personalen säger: det ingår inte i min arbetsbeskrivning, tycker jag det blir omänskligt. Cecilia tycker ändå att hemtjänstpersonalen gör ett fantastiskt bra jobb. Att de bara orkar! En del är ibland: hurt, hurt, hurt, men de flesta är inkännande och letar verkligen efter något personligt i mötet med mamma. Och med nattpersonalen fungerar det jättebra. De kommer två gånger per natt och ger mamma medicin. Varje dag pratar Cecilia med sin mamma. Hon följer också med henne till läkare och tandläkare. Det hade känts tryggare för Cecilia om hennes mamma kom till ett särskilt boende. Men de som kommer dit är så dåliga. Jag skäms lite att jag har velat detta. Nu har ändå Kristina möjlighet att på det närliggande boendet, äta tillsammans med andra en gång om dagen. 16

18 Man måste lära sig att hantera mycket sorg och ledsenhet. Det är tungt. Det skulle lätta på bördan om inte jag var så fruktansvärt viktig. Det är suveränt fint! Då får hon prata av sig, och jag ser i matsalen att de stöttar varandra. De kan säga till varandra om de glömt att ta sin tablett och de kan ta med sig en påskmust eller nåt till varandra. Kristina tycker dock inte att maten som lagats i storkök och transporterats till boendet håller någon kvalitet. Hon har själv alltid varit en matmamma och satt en ära i att bjuda gott. Maten på det särskilda boendet är för mamma en ständig källa till besvikele och ilska. Cecilia skulle själv i framtiden vilja ha en plats i ett boende som ger gemenskap. Hon vill ha ett eget rum med egen toalett och litet pentry. Där ska finnas matsal och mysiga samlingslokaler. Jag vill att man ska få bo så, innan man blir så dålig att man inte har något utbyte av varandra. Den möjligheten finns inte idag. Åldringsvården har inte som utgångspunkt att det ska bli så bra som möjligt för de äldre, tycker Cecilia. Snarare att det ska kosta så lite som möjligt. Man blundar för väldigt mycket. Man hycklar och gör fel rent etiskt. Det är nästan som om de gamla var djur på en djurfarm. Vi skulle behöva någon slags Astrid Lindgren som rörde runt i äldreomsorgen. Det är skamligt tycker jag, att vår kommundirektör säger att vi inte har något att skämmas för när det gäller åldringsvården. Du har visst att skämmas för, tänker jag. Så många människor med sina olika ansvarsbitar, är inblandade i vården av de gamla, säger Cecilia. Och mitt i allt sitter den lilla människan; inga broar finns däremellan, fortsätter hon. Alla dessa högskoleutbildade människor som satt runt mamma i samtalet innan de skickade hem henne från sjukhuset. Där satt min lilla mamma med sina basbehov och det blev ingenting! Vilket slöseri med resurser. Som tur är, har vi distriktssköterskan som följer upp och ger sig tid. Hon och mammas huvudansvariga i hemtjänsten är vår stora trygghet. Det är påfrestande för anhöriga när ens nära har det svårt, känner sig otrygga och uttrycker mycket ångest, berättar Cecilia. Det tar tid och känslomässig kraft. Det innebär att det påverkar hela ens livssituation. Man måste lära sig att hantera mycket sorg och ledsenhet. Det är tungt. Det skulle lätta på bördan om inte jag var så fruktansvärt viktig. Om jag inte behövde vara en livboj. Jag känner inte riktigt att det bär. Cecilia säger att hon inte vill gnälla. Hon vet att många har det på samma sätt som hon. Samtidigt; hur ska det kunna bli en förändring om man inte är lite kritisk. Åldringsvården är ju en verksamhet som fungerar på knivseggen. 17

19 Lisa Länge har Lisas tankar rört sig kring hur det är att bli gammal. Under lång tid har hon funderat på varför äldreomsorgen ser ut som den gör. Hur ser skyddsnätet ut? Får de äldre ett bra omhändertagande? Skulle det kunna vara på ett annat sätt? Hur skulle hon själv vilja ha det när hon blir så pass gammal att hon behöver hjälp? Dessa tankar satte rejäl fart när Lisas mamma Karin fick en hjärtinfarkt. Efter tre dagar på sjukhuset skickades hon hem igen. Karin ville hem till sitt hus och hemtjänst var det inte tal om utan hon ville klara sig själv. Det var en fullständigt omöjlig situation, tyckte Lisa och ansåg att hennes mamma inte skulle bo ensam hemma. Hon började agera. Alla har inte sina anhöriga nästgårds. Vad gör de som inte har barn som kämpar för dem? Jag hade inte en blekaste aning om vart jag skulle vända mig. Det var hemskt. Jag visste ingenting. Det skulle finnas en broschyr med information om vart man ska vända sig för att få hjälp. Jag skulle ha överösts med information när de skickade hem mamma från sjukhuset. Min farmor fick efter en sjukhusvistelse rehabiliteras på ett mellanboende innan hon skickades hem. Så ser det inte ut nu. Lisa började att forska på egen hand. Det första hon gjorde var att ringa till ett äldreboende i närheten. Därifrån fick hon information om hur hon skulle gå vidare. De var väldigt hjälpsamma. I detta krisläge visste inte Lisa vad hon skulle ta sig till. Hon kände att hon var tvungen att själv ta itu med sin mammas situation. På sina promenader runt om i staden hade Lisa upptäckt att det fanns tomma servicelägenheter. Nu gällde det att arbeta för att mamma Karin skulle få en sådan lägenhet. Varje dag i tre veckors tid sökte Lisa upp kommunens äldreomsorgskontor. Jag körde med utmattningsmetoden. Då var de inte goa på mig. Jag använde tre veckor av min semester för jag kände att jag inte kunde släppa det här. Det måste bara gå. Nu fick Karin till slut en servicelägenhet och larm. Efterom mamma tidigare genomgått en höftledsoperation och nu dessutom hade hjärtbesvär, var hennes möjlighet att förflytta sig begränsad. Nästa kamp för Lisa tog vid. Nu gällde det att få Karin att acceptera hjälp från hemtjänsten. Och ja, jo, lite hjälp med städningen kunde väl gå an. Och larm. Men inte mer. På ett fruktansvärt sätt förändrades allt. Karin blev rånad och nerslagen av några som trängde in i hennes lägenhet. De förstörde telefonledningen och Karins larm fungerade därför inte. Turligt nog, befann sig hemtjänstpersonal i en intilliggande lägenhet och 18

20 plockar bär och svamp 19

21 Vi behöver alla stimulans. Social samvaro motverkar absolut demens. kunde därför uppfatta Karins rop och undsätta henne. Då kände jag - det här går inte längre. Biståndshandläggaren hjälpte mig då att få ett tillfälligt boende för mamma. Efter händelsen med rånet har jag fått jättemycket hjälp. Jag hade ingen aning om att mamma kunde få tillfälligt boende. Väl hemma i lägenheten igen fick mamma Karin inse att hon behövde mer hjälp än hon trodde. Det första som hände var att hon fick en kontaktman som hon träffar varannan vecka. Tidigare hade hon tagit sin medicin själv men nu klarade hon inte av det längre. När personalen skulle fylla på förrådet stämde ingenting. Medicinen tog slut innan det var dags att komma med påfyllning. Nu kommer hemtjänsten tre gånger om dagen och ger Karin den medicin hon ska ha. Medicinen förvaras inlåst vilket Karin har haft mycket svårt att acceptera. Mamma blev jättesur när de kom helt apropå och kollade hennes medicin men hon måste inse att hon inte klarar av det själv. Karins medicinförbrukning är enorm, tycker Lisa. Mamma har insomningstabletter, ångestdämpande och antidepressiv medicin och tabletter för hjärtat varje dag. Hon kan ju inte vara helt klar efter allt detta. Hur ska hon orka aktivera sig när hon är påverkad av så mycket medicin? Det är lätt att bli beroende - att bli tablettmissbrukare. Hur är det med genomgången av medicin egentligen? Det är inte lätt när man ser olika på behovet av hemtjänst. Lisas mamma Karin har velat klara sig själv. Hennes hem är hennes borg. Ingen ska springa ut och in hur som helst. Så har det alltid varit, säger Lisa. Här är som ett draperi, säger Karin nu, med tanke på att hemtjänsten kommer flera gånger om dagen. Förutom medicineringen har hon hjälp med städning och inköp. Det är viktigt att det är någon annan än den anhöriga som påtalar behovet av hemtjänst. Jag kunde ha stångat mig blå och mamma skulle ändå inte ha accepterat hjälp. Nu såg personalen att hon inte klarade av medicineringen och tog hand om det. Men det är inte så lätt för dem heller att säga till att mamma behöver mer hjälp. De vet ju att det blir en kostnad för oss. Det är lite märkligt ändå att hemtjänsten inte får tvinga sig på, säger Lisa. Jag menar när de ser att det är absolut nödvändigt. De ser ju när det börjar bli tokigt. Nu ska Karin gå igenom en demensutredning. Lisa visste inte att man kunde be om en sådan. Det kan finnas olika slags hjälp som de anhöriga inte känner till. Nu litar man på att anhöriga ska veta allt och ha tid. Om det visar sig att Karin är dement kan hon få plats i särskilt boende. Men varför ska man behöva vänta till dess, undrar Lisa. 20

22 Hur ska man kunna få plats i ett boende om man inte är dement? Det kan ju vara andra saker som gör att man inte bör vara själv. När Karin var på korttidsboendet, kunde Lisa koppla av. Hon såg hur hennes mamma blommade upp under den tiden. Jag skulle vilja att mamma får ett boende där hon har människor runt sig, där saker händer, där någon ser till att hon äter. Hon orkar inte göra något på egen hand och blir fruktansvärt isolerad. Man behöver prata med någon annan än sig själv. Det enda som händer på dagen, förutom de korta besöken från hemtjänsten, är när jag ringer. Bor man tillsammans med andra är det inte lika lätt att dra sig undan. Då kan man inte helt säga nej till social samvaro. Nu tittar hon jättemycket på TV och det tycker jag inte är bra. I ett boende med olika aktiviteter tror jag mamma skulle bli mycket piggare. Ett tag fick Karin, under starka protester, kyld mat i lådor. Hon vägrade snart och ville laga sin egen mat. Det blir lite si och så med det, säger Lisa. Ibland hoppar hon över maten. I ett boende finns alltid någon som ser till att man äter. Lisa vill själv inte i framtiden ha det som hennes mamma har det. Hon vill bo tillsammans med andra där hon har sin egen lilla vrå med sina personliga saker. Och hon önskar att Karin inte hade behövt vänta tills hon är dement för att få plats i ett boende. Jag vill inte bo helt själv. Jag vill att möjligheten att träffa andra ska finnas och jag själv ska kunna välja. Vi behöver alla stimulans. Social samvaro motverkar absolut demens. Lisa funderar mycket över hur det påverkar oss att bo ensamma. Och över hur man resonerar när man menar att det är billigare med hemtjänst än att erbjuda boenden till dem som vill ha det. Jag förstår inte hur man tänker. Alla bilar, alla resor. Ofta är man två personer för att klara av lyften. En del har ständig tillsyn. Hur kan allt detta bli billigare? Och vad är det för livskvalitet man erbjuder? Om man är ledsen är det förödande att vara ensam, menar Lisa. Bor man tillsammans med andra kan man bara sitta och prata och det kan räcka långt. Man kan göra något spontant vilket inte går när man har hemtjänst, fortsätter hon. Jag förstår att hemtjänsten måste planera men jag önskar att de kunde vara lite mer flexibla, både vad gäller tid och insatser. Jag ska inte gnälla på vården. De gör vad de är tillsagda att göra. Men man måste ju kunna förändra om man ser att vårdtagaren inte mår bra. Jag tror man dör i förtid om man inte har något att se fram mot, om man inte upplever något, om ingen lyssnar och tar tillvara ens berättelser. 21