Anna, barn 18 till 24 år gamla

Transkript

1 Anna, 48 6 barn 18 till 24 år gamla Mina barns pappa var alkoholist. Jag träffade honom när jag var ung, hade precis blivit myndig, och han var tretton år äldre än jag. För sjutton år sedan var jag tvungen att slänga ut honom. Själv har jag inte haft några egentliga missbruksproblem, vi drack mycket i början i och för sig, båda två. Men det var innan barnen kom. Att det blev han och jag var en speciell historia. Men i grunden handlar det om att jag inte riktigt fått lära mig att ta hand om mig själv, att sätta gränser. Man skulle vara glad att man blev vald, det var så jag blev uppfostrad. Jag går i terapi och har fått möjligheten att gå till grunden med min uppväxt, och jag har insett att mycket i mitt vuxenliv har styrts av det jag var med om som barn. Min man var Jehovas vittne. Han var gift med ett annat vittne och de hade tre barn. Jag jobbade i huset där de bodde, och det var så han fick upp ögonen för mig. Jag visste inte att han var Jehovas vittne från början. Han sökte upp mig i en affär där jag också jobbade, och han var i ett ganska risigt skick och lyckades nästla sig in hos mig. Vi började träffas och det var då jag fick höra om Jehovas vittnen och separationen från hans fru. Han bjöd alltid på vin, både på krogen och hemma. Och jag var väl korkad och trodde att det var så här det var när man var vuxen. Jag borde ju ha förstått direkt, kan jag tycka nu, att det var något allvarligt fel. Inte bara att han drack och bedrog sin fru, han hade försökt sig på att kladda på någon kompis till mig också och betett sig allmänt dräggigt. Ganska snart trodde jag att jag blivit gravid. Och han fick panik: Det går ju inte jag är gift! Nu var jag inte med barn den gången, men jag bad honom dra åt helvete. Vi sågs inte på några år efter det. Men det var inte bara på grund av att jag sagt ifrån, han skulle försöka göra en nystart med sin fru, som det hette. Jag åkte till Grekland på tågluff och träffade en grekisk kille, som visade sig mest leva för att ragga brudar. Att jag gick på det hade ju att göra med min självbild: man ska bli glad om man blir vald Han följde med mig hem till Sverige, men jag var bara hemma och vände. I Grekland bodde jag med honom och hans familj på den landsbygden. De drev en restaurang där. De var oerhört märkliga, som att backa långt tillbaka i tiden: När ska ni gifta er? Har du någon hemgift? Det var den stående frågan. Kvinnorna var elaka man var inte värd ett uns för att man var svensk, helt enkelt. Hon har ingen hemgift, men hon ha ett hål, var en ramsa som de drog. De trodde att jag bar med mig olycka: När pappan blev sjuk var det mitt fel. Prästen kom dit med rökelse för att driva ut de onda andarna som jag haft med mig. Det var skitjobbigt och jättehemskt. Så småningom flyttade vi till stan och han åkte till byn på kvällarna och jobbade. Men det enda han egentligen gjorde bra, var att ragga brudar. På slutet var jag bara kvar i relationen med honom för att den gav mig möjlighet att stanna i Grekland. I grekiska myndigheters ögon var vi ett par som snart skulle gifta oss. När han till sist också visade våldsamma sidor lämnade jag honom för gott. Det kom samtidigt som jag ett brev i lägenheten från en tjej som han gjort gravid. Han hade tvingat henne att göra abort, och sagt att han var gift med en svensk tjej. Då kände jag att det definitivt var nog.

2 Jag jobbade på en pub i stan och där träffade jag en annan man. Han var gift, och det visade sig att han var knarklangare. Men han var i jämförelse en ganska cool person, tyckte jag. Ungefär nu kom polisen och tog mitt pass, men det hade ingenting med honom att göra det var för att jag jobbade svart. Jag var inneboende hos några av hans kompisar ett tag. Det var gott om narkotika i den lägenheten, men jag höll mig utanför det. Det var vinter. Det var jag och några norskor som var i den stan och försörjde oss på svartjobb, som barnflickor och i barer och så.. Även om staden inte var liten så stack vi ut, det fanns ju normalt inte så många turister under vintersäsongen. Polisen hade koll på oss. Jag klarade mig ett tag på att spela dum när de ville få mig att förstå att jag inte kunde stanna och jobba utan visum, och till sist hade de alltså tagit mitt pass i beslag. De hade det på polisstationen, och jag kunde inte komma åt det av det skälet att hela stationen skulle flyttas så det låg nedpackat i någon flyttlåda. Därför dröjde avvisningen helt enkelt ett tag till, och när det väl blev aktuellt var de stenhårda: Du ska härifrån ikväll! Jag fick snabbt som tusan ta båten till Italien. Killen jag var ihop med hade lämnat sin fru nu och kom efter mig en vecka senare: Han ville börja om från början och hade en plan att söka in i Främlingslegionen i Frankrike. Vi skulle åka dit tillsammans, och det gjorde vi. Jag var med honom där när de skrev in honom. Sedan tog jag tåget hem till Sverige. Jobbade i restaurang och städade, och gick och väntade på att han skulle höra av sig. Vi hade planerat en framtid ihop. Men det var tyst. Månaderna gick. Jag förstod ingenting och mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade sålt saker och skickat pengar, skrivit brev. Och inte ett ord från honom nu. Jag rasade i vikt och var förstörd helt enkelt. Jag visste inte att han inte fick ha kontakt med någon under den här första tiden i legionen, det fick jag reda på senare när han efter ett par månader hörde av sig. Men då var det för sent.. För mitt i det här så ringer mannen som senare skulle bli mina barns pappa. Varför sa jag ja!?! Jag förbannar att jag tog det samtalet. Men han är manipulativ och jag mådde uruselt. Och som Jehovas vittne hade han ju fått en grundlig kurs i hur man manipulerar och styr. Nu när jag går i terapi inser jag att det här började redan när jag var liten: att jag inte fick lära mig vad man skulle säga ja eller nej till. Mina föräldrar har gjort så bra de har kunnat och efter sin förmåga, säkert. Men de skyddade inte mig. Bland annat var det en äldre släkting som var intresserad av småtjejer, och när de blundade för det lämnade de mig utan försvar. Han hade kunnat göra vad han ville med mig, och ingen i omgivningen vågade tydligen sätta emot. Det pågick upp till att jag var tio år. Jag var tvungen att bo i närheten av honom på somrarna, när vi var på semestrarna i en stugby. Han såg till att han blev ensam med mig, OFTA! Antingen fick jag åka med honom i bilen och köpa glass, eller så smög han på mig när jag lekte i skogen. Jag kunde aldrig slappna av. Han kunde dyka upp när som helst, och prata "snusk" och "ta" och "pillra". Många gånger tvingades jag att göra detsamma med honom. Fick ofta följa med honom och ta ett kvällsdopp, då ville han gärna att vi skulle bada nakna. Visst är det fantastiskt att jag fick vistas ute på en ö hela somrarna när jag var liten, med båt, bad och skogar... Men så här efteråt känns det som att jag fått betala jäkligt dyrt för de där somrarna. Skammen över att vara något "fult" höll på att förgöra mig, jag minns att jag ibland tyckte att det var så svårt att jag faktiskt ville dö. Det känns jobbigt att tänka på vad som hade kunnat hända om vi fortsatt att åka dit, eftersom allt blev värre mot slutet.

3 Det är också egendomligt att hans intresse för mig pågick helt öppet, jag tror inte att omgivningen förstod riktigt. Men de borde ha förstått. Mina föräldrar var inte rustade att hantera det som hände. Jag sitter och plockar upp det här terapin nu. Jag och de har inte den relationen att vi pratar om sådant som varit jobbigt. Vi var en vanlig Svensson-familj. Det yttre var viktigt: att barnen uppför sig väl, vad grannarna tyckte och att man ska vara till lags och vara trevlig. Utåt sett fungerade det bra, och det var ordning i vår familj. Men om inte föräldrarna lär sina barn att sätta gränser, så kan ju i princip vad som helst hända dem. Jag hade ett eget, inre och hemligt liv. Jag låtsades att jag hade ett litet barnhem på toaletten där jag låste in mig, fantiserade om att jag tog hand om föräldralösa barn. Men den fantasivärlden var så viktig för mig att jag tog risken och trotsade dem och låste in mig, för att kunna ha den här saken i fred Fantasin om att ta hand om föräldralösa barn var ett sätt för mig att hantera mitt eget behov av att bli sedd av vuxna. Men idag har jag satt en gräns för vad jag ställer upp på och vem jag är. Jag ställer inte upp på bilden att vara duktig och ordentlig hela tiden. Vill mamma eller pappa prata med mig så får de prata med mig som jag är. Som barn var man helt enkelt till för föräldrarna. Att vara söt var viktigt. Som en docka, så kan man sammanfatta det. När min ungdomsrevolt kom stod de helt maktlösa de hade ingen koll alls. De ville inte heller se. Jag har gjort tvärtom med mina barn. Vi har pratat om hur det varit, och det har behövts. Att vilja se är viktigt i förhållande till barn. I samband med en begravning för sexton år sedan, konfronterade jag dem med vad som hänt när jag var liten. Det var första gången, och jag hade bestämt mig för att inte gå på begravningen eftersom den här släktingen som jag hade varit utsatt för skulle vara där. Jag sa till mina föräldrar vad som hänt och att jag ville börja i terapi på grund av det. De stod inte upp för mig. Allt tystades ner. Lite respons från mamma under det första samtalet, men sedan inte ett ord mer. Aldrig. Jag fick klart för mig att det är så det fungerar hos oss: Lockat på! När den här släktingen senare dog, så berättade hon det helt neutralt, som om det inte alls var något särskilt med det. Det här var min grund i livet. Att bli glad om man blev vald. Att inte sätta gränser, det hade jag aldrig fått lära mig tvärtom: var till lags! De borde åtminstone ha skyddat mig när de såg att jag inte ville sitta i hans knä, utan försökte vrida mig loss. Det är en naturlig föräldrainstinkt att se till att ens barn inte behöver vara med om något som barnet tycker är obehagligt. Bara en sådan enkel grej. Det är skrämmande att förstå att det är så här det börjar för en del barn, och jag har förstått att det är vanligt. Det är många som är med om at inte få det skydd man behöver. En del börjar droga eller blir utagerande på andra sätt, och då syns det ju. Först då märks det, skulle jag vilja säga. Och det är hemskt att det ska behöva gå så långt. Soc har inte sett hur jag har mått, de har alltid tryckt på att jag är så duktig. Det har ju inte gått utför för mig på det sättet att jag börjat missköta mig själv eller barnen. Men att hålla ihop och vara duktig har nästan stjälpt mig, skulle jag vilja säga. Jag borde nog ha brutit ihop. När jag sökte hjälp kom det aldrig att handla om att jag mådde dåligt utan om hur mina barns pappa betedde sig och hans alkoholmissbruk.

4 Jag är mycket arg idag över att de inte såg till vilken extrem grad han hade kontrollen över mig. Det borde ju ha lyst om oss: han var inte bara avancerad alkoholist, av den typen som försvarar sig in i det sista, han hade varit uppfostrad inom Jehovas vittnen. Mannen är familjens överhuvud, och man lär sig i den kretsen att manipulera. Socialtjänsten borde haft mer kunskap om det här. Det tog tid innan jag begrep vad det var som hände i vår relation. Jag tyckte ju att han drack mycket, men han skyllde det på att han tyckte att det var så jobbigt att han inte fick träffa sina barn efter den tidigare umgängestvisten. Det var alltid synd om honom. När jag kom tillbaka från Grekland hade han precis hunnit skilja sig från ytterligare en fru. Och han hade blivit av med sin lägenhet. Att nappa på hans invit och flytta ihop med honom var väl också en del av min revolt mina föräldrar tyckte ju inte om honom. När det började bli svårt på ett tydligt sätt hade han redan lagt sitt nät över mig. Jag minns att han slog min katt och att den försvann, och att jag tyckte att det var så hemskt. Men jag blev kvar i det som vi hade ordnat som ett gemensamt hem, och jag hade heller ingenstans att ta vägen. Just det här med katten är ett exempel på hur nerbruten jag hunnit bli snabbt, jag gick inte ifrån honom trots en sådan sak. Ganska snart hade han skurit av alla kontakter för mig, och sedan blev barnen ett sätt att kontrollera mig. De kom ju ganska tätt. Jag hade ju också alltid velat ha många barn, och han såg det som en självklarhet att det skulle vara så. Min yngsta son var ett och ett halvt när jag till sist slängde ut pappan. Vi den här tiden hade det gått över till fullskalig misshandel. Han slogs och levde rövare, och jag hade inget val. Men det började med att mina äldsta kille, som då gick på dagis, hade sagt att de var rädda för pappa. När dagis kontaktade mig förnekade jag ingenting, utan sa som de var. Soc stöttade mig, men såg inte vidden av vad jag var med om. Jag var jätteisolerad. Nu känner jag att de borde ha sett att det var mycket värre än det jag gav ifrån mig i samtalen, jag hade redan då en stark förväntan på att de skulle ha kunskap om att det kunde vara så här att nu skulle vi få hjälp. Jag hade ingen värld, det var promenaderna till ICA och dagis som var min kontakt med omvärlden i stort sett. Men jag har haft en bra relation med mina barn. I början efter att jag bokstavligt talat tvingats slänga ut pappan, så hade jag svårt att dölja min ilska över honom inför barnen. Men sedan har jag undvikit det, för att de ska kunna känna att de får ha en egen relation med honom och skapa sig en egen uppfattning. Jag kan reta mig på filmer där det alltid finns någon räddande ängel som kliver in och hjälper till när världen rasar. Så är det ju inte för alla, och jag känner att myndigheterna inte haft tillräcklig kunskap om hur de ska göra. De sa till exempel att om jag inte hade rullat ut honom så hade de tagit mina barn. Vilken hemsk sanning det var att få höra, när jag hade tvingats förvandla mig till Hulken och slänga ut en man som var dubbelt så stor som jag och som hotade att döda mig. Varför lämnade du inte honom, brukar folk fråga. Du ska gå vid första slaget! Det var också förhållningssättet hos en del anställda i socialtjänsten. Det är så kränkande. Hur lämnar man någon som hotar att döda en och ta ens barn? Folk har inte koll! Det är inte så enkelt som folk tror. Jag upplevde inte att kan kunde lämna, hans kontroll var så omfattande och jag var som sagt nedbruten. I det ingick tyvärr också att försöka rädda relationen för länge med honom. Men det finns också en

5 vanlig instinkt med i det: Man försöker ju skydda sin familj in i det sista. Jag har alltid försökt göra det bästa efter min förmåga. För mycket. För min del innebar detta att försöka tro på den här idioten också. Nu gör det mig så förbannad. Han fick vård och jag fick någon öppenvårdskontakt för stödsamtal på samma enhet. Men det var tandlöst, han struntade i sin antabus. Soc gav honom en lägenhet och han skulle ta hand om barnen, men aldrig alla barnen på en gång han ville inte att jag skulle vara barnledig. Inte ens då begrep soc att det var en fortsatt kontroll av mig. Barnen var där så gott det gick, och de fortsätter att ha en relation, bland annat bor ett av min vuxna barn där idag. De tycker att pappa är sjuk och jobbig, men det är deras far. Soc utgick från att han skulle börja funka som familjefar om han bara var nykter, precis som om det skulle ske automatiskt. Han är ju nykter nu, kunde de säga och jag skulle vara tacksam, inte rädd och orolig. Det var så många turer innan jag slängde ut honom. Det skulle vara samarbetssamtal och allt vad det var. Han var nykter vid de tillfällena, men i grunden hade han ingen avsikt att bli nykter! Jag LVManmälde honom till sist och bad läkaren på mina bara knän att inte berätta att det var jag som hade gjort den anmälan jag var på allvar rädd för mitt liv. Läkaren gjorde anmälan utan att blanda in mig, och det blev vård igen för mina barns pappa. Men det var en kortvarig hjälp, han snackade sig ur situationen och var fortfarande ute, men i öppenvård. Ingen såg mig i det här på riktigt. Jag sökte hjälp av människor som visade sig inte kunde hjälpa mig, de hade inte tillräcklig kunskap. Ett exempel är en psykiatrianställd som varit inblandad i vården runt mina barns pappa, och som jag träffade senare i ett privat sammanhang. Hon berättade då att hon haft honom som patient, och hennes budskap till mig när vi nu sågs var att han var ju både snygg och trevlig. Och sådana personer ska man alltså söka hjälp från? Jag hör ofta liknande berättelser på Qvinnoqulan, när det gäller fall där socialtjänsten ska in och besluta i familjer, att det går snett. Jag hade hoppats att de lärt sig mer, men i vissa socialdistrikt verkar det inte ha hänt någonting. Jag är smått fascinerad av att myndigheterna inte tycks ha mer insikt om kontrollmekanismerna i sådana här relationer. Det har varit viktigt för barnen att jag har pratat med dem. Vi har en bra relation och de mår ganska bra, men vi är mitt i processen att landa i vad det blev med livet efter deras stökiga uppväxt. Jag behöver stötta dem i det, men det går att prata med dem som vuxna nu. Och de tycker att jag har gjort rätt, eller ser att jag gjort vad jag kunnat. Men det har tagit mycket ork. Jag är i grunden stark men har blivit försvagad av det som har hänt, förstås. Och det har Socialtjänsten till sist förstått de krävde ganska snart att jag skulle ut och jobba när han flyttat, men insåg senare att jag behövde tid att ta hand om barnen och reparera mig själv. Jag har även haft en lång fight med skolan för att min yngste som, som sent fick en diagnos för sitt neuropsykiatriska funktionshinder att han ska få den skola och den hjälp han behöver. Han har fått det nu, men han behöver mig fortfarande som back up hemma för att det ska funka med skolgång och vardag. Vi väntar på en LSS-utredning.

6 Innan barnen kom hann jag jobba på dagis ett tag, jag är utbildad barnskötare. Men sedan barnen blev stora nog att inte behöva ha mig hemma hela tiden har jag jobbat mest på restaurang. Jag har haft svårt att orka, med allt som varit och med min yngsta son och hans bekymmer nu. Barnens pappa har medvetet eller omedvetet fortsatt att försöka styra mitt liv och försvåra vardagen. Och jag är bräcklig i den här bearbetningen av övergreppen i min barndom också. Det är genom Qvinnoqulan fått hjälp till terapi. Det var min handläggare på Socialtjänsten som tipsade mig om Qvinnoqulan. Hon sa att hon inte visste om det var något jag skulle vilja prova, eftersom hon trodde att Qulan mest var till för personer som hade haft narkotikaproblem. Men vaddå? tänkte jag. Det är ju värt att testa i alla fall. När jag kom ner hit och träffade dem som jobbar här kände jag att det här var vad jag hade behövt hela tiden. Och jag var välkommen, som jag var. I början kände jag att jag inte kunde prata riktigt öppet om att jag inte själv hade haft narkotikaproblem. Men många av oss här har samma problem i grund och botten, vi har råkat ut för en del. Jag är också glad att förbundet bytt namn från Riksförbundet för hjälp år narkotika- och läkemedelsberoende till ett namn som är mer aktuellt Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling. Det är en mer rättvisande innebörd, det är ju inte bara personer med tidigare beroendeproblem här. Just namnbytet gav mig en känsla av att bli inkluderad - Qulan är för alla, även om det finns en specialisering av kunskap om drogproblem som är viktig. Qvinnoqulan blev över huvud taget en bra lösning för mig. Jag får rehabilitera mig i det tempo jag kan, jag får andrum. Bara att Qvinnoqulan finns gör att jag kan använda den lilla energi jag har åt att klara det jag måste. Jag var sjukskriven ett tag, men det ville jag inte fortsätta vara. Nu är jag inskriven på arbetsförmedlingen, och de har god förståelse för min situation. Men det är klart att de kommer att vilja att jag står till arbetsmarknadens förfogande fullt ut så småningom. Och det vill jag också. Qvinnoqulans verksamheten är precis vad man behöver i ett mellanläge, innan man ska ut i ett vanligt liv. Jag kom in under en period när det fanns ett EU-projekt här, Livsval, som tyvärr har upphört nu. Där gick jag kurser i personlighetsutveckling och trädgårdsskötsel. Nu finns det istället ett annat projekt där man inriktar sig på att de som deltar ska ut i arbete, där jag gärna hade velat ingå. Men mitt socialdistrikt har sagt att de inte vill delta i det, eftersom de redan har sitt Jobbtorg. Det var jättesynd, och jag är fortfarande besviken på det. Jag hade knutit kontakter i Livsval och vi hade idéer om att utveckla en verksamhet för trädgårdsskötsel, och vi såg mycket fram emot det. Jag visste att det var något jag kunde och ville utveckla, hade precis innan jag kom till Qvinnoqulan avslutat en praktik i en slottsträdgård som pågått i ett år. Sådana beslut som mitt socialdistrikt nu gjort med att ställa sig utanför UMA, som det här fortsättningsprojektet heter, gör mig jättefundersam. Det hade hjälpt mig mycket, och jag vet att andra behöver samma möjlighet. Det måste ju vara vettigare att man får utveckla sig i sin egen takt än att man blir sjukskriven för att man prompt ska ut och jobba när man inte klarar av det. Men min arbetsförmedlare har istället löst det så att jag arbetstränar på Qulan nu. Det fungerar bra som arbetsträning, just: här kan man göra det man orkar, ingen ställer högre krav än så. Det är viktigt

7 för att slippa känna att man misslyckas och viktigt att få bidra med det man kan. I mitt fall startade jag en grupp där vi syr och pusslar. Jag har ju sytt mycket genom åren, men här på Qulan återupptäckte jag mitt uttryck. Det har blivit en del av min egenterapi med mitt bidrag till verksamheten här, att få hjälpa de andra tjejerna att uttrycka sig själva. Att hjälpa andra att se att de har resurser och att skapande också kan ge harmoni och vila i en svår livssituation. Jag fick faktiskt en riktig skjuts av det och deltog bland annat i Liljevalchs handarbetsutställning med en vävnad, jätteroligt! Här har jag också för egen del fått nödvändig hjälp att börja sortera i min praktiska sits. Nu måste jag till exempel byta till en mindre lägenhet, eftersom alla mina barn inte bor hemma längre och är stora. Socialtjänsten vill inte betala en så hög hyra. jag står mitt i ett byte nu, och den processen har varit komplicerad, och jag har fått hjälp av personalen här på Qulan. Jag tänker att det kanske är meningen att det är precis som det är nu att jag ska utvecklas i mitt skapande, jag har märkt att det är viktigt för min överlevnad, mentalt. Jag tänker ordna en ateljé i den nya lägenheten. Och så skulle vilja vidareutveckla den här sidan att pusha andra. Gärna jobba med ungdomar som behöver få ta det lite lugnare. Att stötta dem att hitta sitt uttryck och att de får stärka sin självkänsla, hjälpa dem att se att de duger och är duktiga. Det vore intressant att jobba med det inom någon verksamhet som har resurser för unga, till exempel Fryshuset. Om det inte varit för Qvinnoqulan hade jag antagligen varit sjukskriven idag. Blandningen av personer i gruppen ger fler erfarenheter. Det i kombination med mentalt och praktiskt stöd från personalen, liksom vetskapen om att man inte är ensam, betyder jättemycket! Det är som ett minisamhälle där alla kan mötas och prata om det som är svårt, utifrån den situation man befinner sig i. Vi lär av varandra. Ingen är konstigare än någon annan. Det är ju en bärande del för oss här, att alla är lika värda, och att inte göra skillnad på folk och folk. Det är hela filosofin med Qvinnoqulan. Vi känner oss trygga i den gemenskapen, och allt stannar innanför de här väggarna. Många av oss har svåra saker att prata om och förlorade år. Men de blir mindre förlorade när vi lär oss att se hur vi kan använda oss av de erfarenheterna och får bygga på våra kvaliteteter. Och var och en försöker på sitt sätt vara ett stöd för dem som kommer nya. Dessutom är det så skönt att det bara är kvinnor. Kvinnogemenskapen här innebär också att man lär sig säga ifrån mer, man kaxar till sig lite. Jag har förstått att jag har svåra problem att söka hjälp från män, generellt. Det är inte så konstigt i mitt fall, men en viktig insikt och jag har börjat kunna hantera det bättre. Utöver det har jag fått tid att reflektera över mitt föräldraskap, bland annat genom att gå KOMETutbildningen här. Det var väl i och för sig inga nyheter för mig i den kursen, men det är alltid bra att hålla saker levande: ett förhållningssätt som gör att man inte slappar till i sitt förhållningssätt till barnen. Jag och mina barn står ju som sagt i vår läkeprocess fortfarande, även om de är stora nu. Jag har varit regelbundet på Qulan i tre år nu, och har äntligen fått hjälp med saker som jag inte kunnat få hjälp med innan.

8 Jag har varit på Qulan regelbundet i tre år nu, och har äntligen fått hjälp med saker som jag inte har kunnat få hjälp med någon annanstans. Qulan har verkligen gjort skillnad för mig. Samhället ser ju ut som det gör, det är hårdare nu. Men Qulan har fått mig att se på mig själv som jag är: en person som kan bidra med det jag kan. Att jag är kompetent - och inte trots, utan på grund av det jag varit med om. Och jag hoppas att jag därigenom kan ge de andra i gruppen något, inte minst de yngre som kommer nya till oss.