Nummer FYRA vision och tradition

Transkript

1 Nummer FYRA 2007 vision och tradition

2 IKONER i n n e h å l l Ledare Monolog med Malmquist Gun Aronsohn Nordin Ingmar Bergman, filmkritiker Henrik Sjögren Hvad med videnskritikken? Jack Andersen inte bara Linné jubilerar Karin Monié Don t mention the L -word Maria Andersson och Diana Strandberg Opera som dokument essay om hvad dokumentationsvidenskab kan bruges til Niels Windfeld Lund års rationaliseringsutredning (RU) Barbro Thomas Ostronakademien Mat s Ulmestrand och Jerker Norlander Vad för sorts offentligt rum vill biblioteket vara? Nick Jones Ett litteraturkritikens uppdrag Anna Sjöstrand All that and books too! Biblioteket i oplevelsessamfundet Henrik Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmussen En Pamuk tack Eva Selin Framtidsfilen Kulturpolitiken tur och retur Sven Nilsson Nästa nummer skickas den 31 oktober. Manusstopp den 15 oktober. Redaktionskommitté Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form Magnus Teander Omslagsfoto: Mathias Thinsz Tyvärr har ett misstag kommit att skapa viss förvirring omkring Ikoners fortlevnad. Tidskriften upphör att utkomma med det här årets sista nummer (nr 6) i enlighet med vad som meddelades i nr 2 och i det brev som då samtidigt distribuerades. Detta är Ikoners tionde årgång och därmed alltså också den sista. Nu är det två nummer muck! Samtliga nummer med undantag av de tre närmast före gående finns som pdf-filer att tillgå på 2 4/2007 Årgång 10 IKONER vision och tradition Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Oberoende publikation utgiven av BTJ Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Ansvarig utgivare: Sophie Persson PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice Lund 046/ , fax 046/ , e-post: service.pren@btj.se ISSN Grahns Tryckeri AB, Lund

3 B ernhard Lundstedt var verksam i Kungl. biblioteket under hela sitt 40-åriga yrkesliv, från 1873 till Han var född 1846 i Uppsala och avled i Italien Uppgifterna i KB var mångskiftande. Bl.a. vakade han över pliktleveranserna och såg till så att riksexemplaret verkligen hamnade där det ska höra hemma. Han var chef över såväl den svenska som den utländska avdelningen. Eftermälena kom att bli splittrade. Från: Lundstedts älskvärda, vänfasta och på samma gång anspråkslösa personlighet tillvann honom varma sympatier i vida kretsar. Till mer bekanta: Lundstedt var en i alla afseenden liten man, beskäftig och rörlig, i synnerhet i sin ständigt snattrande tunga. Att förmå honom att tiga under något av lifvets förhållanden torde väl hafva varit komplett omöjligt. Större kunskaper och intelligens egde han icke, och oaktadt allt beställsamt fjäsk var resultatet av hans arbete icke jämförligt med andras. På tid och stunder uträttade han dock ett och annat, medan han surrade omkring som en broms och sällan lät sig träffa där han skulle vara. De senare utsagorna härrör från Elof Tegnér, 1883 återbördad som nyutsedd överbibliotekarie till Lund efter 13 års förvisning till Stockholm. Å andra sidan porträtterade han alla de andra KBgubbarna vid denna tid på ungefär motsvarande ampra sätt, vilket kan förklara varför de Minnen och silhouetter han sammanställde på 1890-talet publicerades först Han hade mycken ärelystnad och ville med all Gewalt göra sig bemärkt och gällande. Tidigt insåg han fördelen af att disponera la bonne presse, och med omsorg slog han mynt af erkännanden han på den vägen kunde skörda. Såsom svenska pressens historieskrifvare eller rättare tidningsförtecknare fick han i murflarnas rike rätt snart ett slags namn som den kände bibliografen, skrev Tegnér också i sin diatrib. Där har (press)historien gett honom fel. Bernhard Lundstedt ÄR den kände bibliografen. Och det var alltså inte bibliotekssamfundet och inte heller forskarsamhället utan just de här kontakterna som gav honom möjligheten att med ett bibliografiskt mästerverk göra en kraftfull insats till ett bestående minne uppdrog Publicistklubben åt Lundstedt att som mångårig vårdare av det nationella periodikabeståndet redovisa och beskriva alla svenska tidningar och tidskrifter från vad som kan anses ha varit begynnelsen. Kollen hade han och bestört hade han blivit över röran, luckorna och bristen på systematik. Livsinsatsen blev Sveriges periodiska litteratur Bibliografin publicerades i tre delar1895,1896 och 1902 om totalt 1162 sidor. En faksimileupplaga i två band kom ut Uppställningen är tredelad: kronologisk, systematisk och topografisk. Till detta kommer ett alfabetiskt register över tidningar och tidskrifter, personregister samt pseudonym- och signaturregister. En Förteckning på i denna del [1] ej omnämnda tidningar och tidskrifter namnger strax över 100 och är sådana som haft utgivningsbevis men inte utkommit eller hvaraf exemplar saknas i kongl. biblioteket. Avslutningsvis en systematisk tidskriftsöversikt byggd på en internationell metodprincip som placerat de flesta titlarna under Samhällslära, stats- och rättsvetenskaper och de näst flesta under Allmänna tidskrifter af blandat innehåll. Del 1 omfattar periodisk litteratur , del 2 litteratur tryckt i Stockholm och supplerad i del 3 som till merparten innehåller periodisk litteratur tryckt i landsorten Alldeles lättöverskådligt är väl inte arrangemanget, men man lär sig. Varje bibliograferad titel har ett löpnummer och varje del av de tre börjar på nummer 1. Allra mest nummer 1 är nummer 1 i del 1, Ordinari Post Tijdender, numera Post- och Inrikes Tidningar nättidningen, ni vet efter sina många titelvarianter på vägen dit. Dock föregås den reguljära numreringen av fyra exempel med romerska siffror vilka Lundstedt betraktar som tidskrifts- och tidningsförsök där Hermes Gothicus från 1624 är den första. Antalet välbeskrivna objekt uppgår till totalt ojämnt fördelade på 95 utgivningsorter, knappt tusentalet kan anses vara dagspressliknande individer. Säkert finns mistor i det finmaskiga nätet där ett och annat slunkit igenom, men mycket kan det inte vara. Lundstedts beskrivningskonst var lika mångfasetterad som personlig och lynnig. Det finns ett formaliserat fundament som ligger fast men därutöver är fältet fritt för kommenterande analyser som i stor utsträckning säkert återspeglar både privat kollegalitet och animositet även om kanske en viss innehållslig ryckighet mest beror på tillgången på information. Understundom är det nästan hela konstfärdiga essäer man får sig till livs, ibland blir redovisningen intill snipigt lapidarisk. Intet land äger en så fullständig bibliografi öfver sin periodiska litteratur, en oerhörd rikedom af uppgifter af alla slag är här samlade (Erik Haverman). En datorisering av Gamle Lundstedt är ett pågående KBprojekt. Ikoner 4/2007 3

4 Med största sannolikhet hade Bernhard Lundstedt tänkt sig en fortsatt bibliografering in i det nya seklet. Något sådant uppdrag gavs honom emellertid aldrig inte från något enda håll. Pressens intresse var tydligt upplöst eller också var initiativet ursprungligen knutet till en enda publicistisk personlighet, S. A. Hedin. Andra intressenter hade säkert intresset men inte det behövliga tålamodet, argumenterande artilleriet eller kanske framförallt de finansiella musklerna talet kom därför alltför länge att förbli ett stort svart hål. Visserligen försökte man fortlöpande fylla igen det med någorlunda kompletta men innehållsligt rudimentära förteckningar på en kvalitativ nivå föga värdig en Lundstedt. Efter Lundstedt ingen Lundstedt. I förra Ikoner åberopade Tidskriftiana står det: I denna utrednings ansvar ligger att motivera och initiera tillskyndandet av en ny Lundstedt. Det var säkert en tjänstefelsnära stöddighet men ledde hur som helst till att Kulturrådet 1991 bekostade förstudien Förstudien. I denna luftades behov och argument samt dimensionerades omfattning, tidsåtgång och ekonomi i avseende på en lundstedtisering av 1900-talets periodiska litteratur under medverkan av biblioteks- och pressföreträdare, forskare och KB-expertis. Till detta kom en specialgrupp med forskare i avsikt att öka opinionstrycket från det hållet. Det uppskattade antalet dagstidningarna slutade i storleksordningen medan tidskrifterna bedömdes bli Av pratisk-taktiska skäl koncentrerades den första ansökan om bidrag till tidningssidan med KB som självklar utförare. Ridderstads Stiftelse anslog en summa medan den större på ansökan från KB utfärdades av Riksbankens Jubileumsfond. Därmed kunde insatsen med en Nya Lundstedt inledas 1995 och gjorde det med god styrfart i form av Nya Lundstedt dagstidningar ( som efter ett kompletterande tilläggsanslag avslutade sitt projektarbete Därefter vidtog motsvarande arbete med tidskrifterna. Jubileumsfonden bidrog också nu med äskade bidrag och precis som förra gången tillgodosåg man mot förnyad ansökan ytterligare behov av pekuniärt tillskott. Nu därför att de ursprungligen prognostiserade titlarna snarast kommer att bli ca Också Nya Lundstedt tidskrifter ( kb.se/nbp/nl_tidskrifter/default.htm) håller hög och framgångsrik takt, vilket innebär att hela det omfattande projektet Nya Lundstedt kommer att kunna vara färdigställt i god tid före I och med att KB på eget initiativ i den löpande periodikabibliograferingen höjt beskrivningsnivån till i paritet med Nya Lundstedt kommer inte några förnyade lakuner att uppstå. Även om uppgifterna numera av rätt självklara orsaker är mer formaliserade än tidigare är uppsjön på sådana stor och användbarheten därmed betydande. Och är det för alla biblioteket, skolan och forskningen liksom för en allmänhet i stor och vid bemärkelse. Så här avslutade Staffan Björck (en av de legendariska litteraturprofessorerna i Lund) en presentation i BBL 1967 av ett då tämligen nypåfunnet Svenskt pressregister: Att satsa på hjälpmedel av det här slaget måste vara en klok investering för alla bibliotek. Människor med intresse för kultursamhällets historia är kunder att ta vara på. Detsamma gäller givetvis ArtikelSök liksom i allra högsta grad också de båda Lundstedtarna, den Gamle såväl som den Nya. Äntligen, om än så dags stämpeln! Foto: Eva Ingvarsson Jan-Eric Malmquist 4 Ikoner 4/2007

5 Ikoner-Akademien inbjuder till konferensen ÄR LÅNTAGAREN EN KUND? Om service och bemötande i biblioteksrummet De svenska bibliotekens service och bemötande är väl omhändertaget i den moderna bibliotekskulturen. Samtidigt är det något som hela tiden förändras och kontinuerligt måste utvecklas. Den här konferensen vill belysa frågeställningen på ett litet annorlunda sätt än vad som kanske hittills varit brukligt. Och göra det bl.a. genom några exempel från annat håll med tydlig serviceinriktning för att se om här kan finnas något nytt till någon nytta. Tid: Tisdagen den 23 oktober kl. 09:00-16:00 Plats: van der Nootska Palatset, S:t Paulsgatan 21 i Stockholm Pris: 1 300:- inklusive lunch samt morgon- och eftermiddagskaffe Anmälan: Jan-Eric Malmquist BTJ Lund; tel: 046/ , fax: 046/ E-post: ikoner@btj.se ; med anmälningsformulär Svetla Tomova Henriksson, SSB: Ett trevligt bemötande som i vilket annat serviceyrke som helst Om sin magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap. Carl Jan Granqvist är en välkänd profil inom en annan serviceprofession med starka krav på goda kundrelationer. Hur ser han på bemötandet och hur vill ha se en utbildning som lever upp till att det blir ett gott sådant? Petra Trobäck-Sjövall är expert på hur en butik ska se ut för att locka till sig fler kunder som hittar lättare och trivs bättre. Det var hon som enligt en intervju i SvB lär lära bokhandeln att den inte är ett bibliotek. Vad lär hon biblioteket att det inte är eller vad det bör vara? Pernille Drost är ordförande i den danska Bibliotekarforbundet. Hon är känd för välgrundade och lätt provokativa synpunkter vad gäller dagens biblioteksordning. Samtidigt ger hon här också initierade inblickar i hur man i Danmark diskuterar och driver sådant som är temat för konferensen. Malin Essén svarar för den omvittnat framgångsrikt fungerande kundtjänsten på Karolinska Institutets Universitetsbibliotek. Varför är benämningen just kund och inget annat bland så mycket mer traditionellt att välja på? Hur organiserar man för att denna kund ska känna sig organiserad? Sven Nilsson är docent, författare och tidigare stadsbibliotekarie i Malmö. Han har mångårig erfarenhet i såväl teori som praktik av biblioteksrummet som en viktig del i ett biblioteks kundbemötande. Det här blir en av de allra sista Ikoner-Akademien konferenserna, så passa på och njut. Hjärtligt välkommen! Jan-Eric Malmquist Ikoner 4/2007 5

6 monolog med malmquist Gun Aronsohn Nordin I nästan tolv år drev du en biblioteksfilial i Linköping som s.k. alternativ utförare. När vi flyttade till Linköping 1988 hade jag arbetat som tf filialföreståndare på biblioteket i Holmsund utanför Umeå. Där pågick ett av de första försöken med kommundelsnämnd, och jag var väldigt glad för den nära relationen man fick till föreståndare för andra verksamhetsområden och till nämndens politiker. Innan dess hade jag arbetat på olika bibliotek i Skåne och i bokhandel. I Linköping pågick också ett försök med kdn (kommundelsnämnd) och när tjänsten som filialföreståndare i Linghem utlystes, var det självklart för mig att söka den. Tack vare min positiva erfarenhet från Holmsund fick jag tjänsten hösten I Linghem, en stadsdel med ca 4000 boende, låg biblioteket långt från huvudortens centrum, samlokaliserat med fritidsgård och förskoleverksamhet. Lokalerna dömdes ut av yrkesinspektionen och tack vare ett gott samarbete med lågoch mellanstadieskolan nära centrum, fick jag löfte om en barack som de inte längre behövde. Innan vi hann flytta, upphörde försöket med kdn och högstadieskolan i ortens utkant önskade få biblioteket till sina lokaler. Från huvudbibliotekets sida var man positiv till det och ansåg att på en så liten ort spelar det ingen roll var biblioteket ligger allt är ju nära! Jag protesterade skriftligen och hänvisade till Kulturrådets uppgift om samlokalisering av skola och bibliotek, som säger att i sådana fall blir det till 80 % ett skolbibliotek. Dessutom, påpekade jag, har även en liten ort ett centrum; 6 Ikoner 4/2007

7 det är där affären, posten, kyrkan och vårdcentralen finns och där barn och vuxna passerar dagligen. Där bör ett bibliotek ligga för att bäst locka besökare. Jag blev rätt upprörd över att inte få respekt och gehör för min ståndpunkt, och kände mig överkörd i det läget påbörjade man en omfattande kommunal omorganisation som skulle leda fram till modellen med beställare och utförare. I det kaos som alltid uppstår vid förändringar är det bäst att rusta sig med kunskap, så jag startade en studiecirkel kallad I egen regi med hjälp av Folkuniversitetet. Syftet var att bibliotekspersonal skulle vara rustad att ta över filialer om kommunen beslöt sig för att lägga ut verksamheten på entreprenad. De flesta filialer deltog i cirkeln där vi bland annat diskuterade företagsformer, finansiering, avtal och redovisning. Vi gjorde också en genomgående mätning av våra arbetsuppgifter, diskuterade bemanning och kostnader. Allt detta låg så småningom till grund för den budget jag presenterade i min offert annonserade Bildningsnämnden (som biblioteket då sorterade under) att man inom ramen för konkurrensutsatthet ville ha in anbud på verksamheter inom sitt område. Det stod visserligen inte uttryckligen att det också gällde bibliotek, men vid det laget var jag så frustrerad att jag ringde upp och hörde mig för om det. Svar: ja, men ingen politiker hade trott att det skulle finnas intresse för det. När jag lade anbud blev nog politikerna chockade, de hade inte trott att någon skulle vilja bedriva biblioteksverksamhet i den här formen. Villrådigheten var till en början så stor att frågan riktades till riksdagsgrupperna. Tveksammast var Folkpartiet som särskilt värnade bibliotek och inte ville se biblioteksverksamheten förfuskas. Men efter att läst en detaljredogörelse som jag skickat över, förstod man att jag var seriös. Efter vissa turer antogs så Handelsbolaget Parapraxis (mitt och min mans företag; = bortom det veder tagna ) anbud och i augusti 1993 öppnades Linghems bibliotek efter sommarstängningen i nya lokaler, den blå baracken nära skola, barnomsorg och ortens centrum. Jag hade då kontrakt i 1½ år, något som min jurist ansåg var helt oacceptabelt med tanke på att jag tog all risk och kommunen ingen. Men då, 1993, inledde du en ny karriär, den som VD Jag är bibliotekarie. Det viktiga för mig är verksamheten, inte driftsformen. Jag hade en vision som jag ville förverkliga som handlade om personlig service, närhet och samarbete med andra verksamheter på orten. Framför allt ville jag stimulera läslusten hos våra gemensamma barn i Linghem. För mig är det självklart att ett närbibliotek skall vara öppet kvällstid så att föräldrarna som ju är barnens förebilder skall ha möjlighet att utnyttja biblioteket. Tillgången till ett bibliotek är för mig en grundläggande demokratisk rättighet. Det var frustrationen och ilskan som fick mig att lägga anbud, inte ängslan över att bli arbetslös; jag hade lämnat fasta tjänster ett flertal gånger redan utan att det bekymrat mig. Just att få genomföra något jag arbetat fram, få fatta egna beslut och ta ansvar passar mig utmärkt. Jag hade ett samarbetsavtal med skolan som innebar att jag upplät lokalen till skolverksamhet 16 timmar i veckan, 3 timmar av dessa tog jag personligen emot skolklasser och serverade dem boktips på uppdukade bord. Varje klass fick tre tillfällen per termin, från årskurs 2 tom årskurs 6. De kom ofta i halvklass utan lärare eller helklass med lärare om det passade läraren bättre. I årskurs 2 gick jag ut på föräldramöten och pratade om barns läsning, högläsning, En bok för alla mm. För årskurs 3 hade vi projektet Sommarboken för att se till så att barnen inte tappade läsfärdighet vid övergången mellan två stadier. I årskurs 6 genomförde vi ett projekt som vi kallade Klassikern med målsättningen att barnen skulle känna till innehållet i minst sex klassiker innan de började på högstadiet. De ungdomar som gick ut årskurs 8 fick ett personligt presentkort på lyrikantologin Kärlek och uppror som lärarna sedan använde i undervisningen. Det var en höjdpunkt att se en hel klass sitta ute på gräsplanen och läsa dikter för varandra! Genom Barnavårdscentralen delade vi ut presentkort till nyblivna föräldrar på Barnens första bok. På så sätt såg jag till att även den gruppen visste var Ikoner 4/2007 7

8 biblioteket fanns och vilken service vi kunde ge dem. Vuxna låntagare kunde jag genom goda kontakter med bokhandeln erbjuda nya böcker när de var riktigt nya. På ett bord visade vi ett urval pinfärska titlar och om någon ville låna, biblioteksutrustade vi boken själva och betalade bokhandeln för den. Så småningom lärde vi oss vad låntagarna ville ha och behövde inte längre göra på det här sättet utan köpte dessa böcker i bokhandeln när de var rykande aktuella. Detta för att alla skulle känna att det är lönt att gå till biblioteket! För det slags populära och ofta efterfrågade böcker som inte rymdes i avtalets krav på litteratur av god kvalitet gjorde jag en bestsellercirkel; mot en blygsam avgift fick man läsa tio romaner och därefter behålla en. På så sätt kostade det nästan inget alls att vara med. Detta gav biblioteket ryktet att här fick man läsa vad man ville. De allra flesta upptäckte sen godbitar i vårt ordinarie bokbestånd. För att skapa dialog och kunna ge ytterligare boktips, ställde jag alltid två frågor: Hittade du vad du sökte? och: Är du nöjd med det du hittat? Just närheten till låntagarna kunde ta sig praktiska uttryck: ofta räckte det att gå till affären för att folk skulle drabbas av dåligt samvete och påminnas om försenade böcker! Genom entusiasm, goda kontakter och många utåtriktade aktiviteter blev låntagarna fler och utlåningen ökade med 30 %. Det var nödvändigt att hålla kostnaderna nere, därför skötte vi mina två medarbetare och jag väldigt mycket själva, även om vi hade avtal med skolan om viss vaktmästarhjälp. Som liten filial hade biblioteket förhållandevis generösa öppettider, 4 timmar per dag 5 dagar i veckan. Vi hade öppet tre kvällar till kl. 19 så att de som pendlade skulle hinna in på biblioteket. Klämdagar existerade inte i min värld, t.o.m. dagen före julafton hade vi öppet sent om det var en sådan veckodag. Bibliotek är faktiskt en serviceinrättning för allmänheten, inte en bekvämlighetsinrättning för personalen i första hand. För att mina medarbetare skulle bli inspirerade gjorde vi en årlig vårutflykt till närbelägna små bibliotek, ja vi var t.o.m. så långt bort som i Hällefors och besökte även sagomuseet i Ljungby. Sommar- och jullunch hörde också till omsorgen om medarbetarna, liksom besök på Biblioteksmässan i Göteborg. När biblioteket var sommarstängt i juli kunde våra låntagare låna pocketböcker på det lokala friluftsbadet. Man skrev bara sitt namn och telefonnummer på bokkortet och lämnade in i kassan. Sen kunde man lämna tillbaka på badet eller när biblioteket öppnade igen. Vi placerade också ut tidningar och tidskrifter där; vi var tacksamma om de kom tillbaka men räknade med visst svinn. Vad tyckte dina kolleger? Det var olika. En del uppskattade initiativet, uppmuntrade mig, såg det spännande och fortfarande lite ovanliga i det, något som kunde vara värt att följa nu när någon annan tagit risken. Många var emellertid kritiska, somliga direkt negativa, ibland okollegiala och avvisande. En del bidrog till att göra mitt arbete svårare än det redan i sig självt var. Jag såg detta som uttryck för rädsla, en skräck inför den rubbade tryggheten. Tveksamheten till förändringar är på något sätt inbyggd i yrkesrollen. Folkbibliotek är en kommunal angelägenhet och ska drivas av kommunen. Så har det alltid varit och så ska det förbli. Det låg ju ingenting dramatiskt i det jag gjorde. Jag reagerade mot nedrustningen av ett redan illa klämt litet bibliotek som i en snar förlängning kanske skulle ha dragits in. Det var min upprördhet som tog sig uttryck i anbudet. Så skulle jag kunna driva biblioteket på i princip samma villkor som tidigare, när det låg under kommundelsnämnd. Det var kommunen som beställde och ägde. Mitt ansvar var utförarens, att förvalta och förnya billigare än vad någon annan kunnat erbjuda tack vare mina kontakter över verksamhetsgränserna från tiden med kommundelsnämnd. Biblioteket skulle drivas som vilket annat sådant inom kommunen som helst. Ändå inträffade en del demonstrationer. Att jag själv fick bekosta kurser, seminarier och konferenser var helt i sin ordning, det hade jag i min budget. Men jag blev till en början inte längre kallad till filialchefsmöten. Formellt var det kanhända korrekt, jag var inte längre anställd på samma sätt som tidigare, men jag skulle fortfarande sköta en filial med huvudbiblioteket som stöd och konsult enligt avtalet; det handlade också om ett slags yrkesträffar till nytta för oss alla. Finansieringen bestod av skattepengar och vi var kontrakterade av kommunen. Vid något tillfälle förvägrades jag låna böcker från några av de andra biblioteken. Ett tag skulle jag betala kronor för att få göra det, en summa som jag inte hade i min budget. Du får inte låna våra böcker! Våra? När jag förhörde mig hos kommunen blev svaret givetvis att böckerna 8 Ikoner 4/2007

9 inte var någons våra utan kommuninnevånarnas egendom och därmed en för alla medborgare gemensam ägodel. Det skrevs vid den här tiden en del i pressen om min verksamhet liksom om entreprenörskap överhuvudtaget. Tonen var oftast nedlåtande och destruktiv, inte minst från organisationer och deras företrädare (t.ex. så var Författarförbundet ordentligt på krigsstigen) sannolikt till följd av tidigare mindre framgångsrika försök. Okontroversiellt var det hursomhelst inte och kanske inte jag heller. Under en konferens i Linköping 1991 ska dåvarande kulturministern Marita Ulvskog ha yttrat: Bibliotek på entreprenad är ett hot mot folkbiblioteken! Och även om hon såg det som principiellt fel med bibliotek på entreprenad så lär länsbibliotekschefen Anna- Lena Höglund sagt: Biblioteket i Linghem fungerar utmärkt. Själv var jag inte där, jag hade ett bibliotek att sköta. Såg du dig som entreprenör, intraprenör, outsourcare, privat företagare...? Entreprenör i så fall. Jag är en s.k. starter, det fick jag klart för mig vid en övning på Bibliotekshögskolan. Mitt uppdrag i Linghem var att förvalta och förnya, kommunen ägde och beställde verksamheten. En privatisering, som somliga förväxlade entreprenaden med, skulle innebära att jag ägt bokbeståndet och tagit betalt för lånen, såsom läsesalonger gjorde en gång i tiden. Så länge bibliotek finansieras med skattmedel finns det ingen möjlighet att driva privata folkbibliotek och ingen anledning heller?! En entreprenad innebär större frihet, mer självständigt ansvar, kortare beslutsvägar och direktkontakt med politiker. Det är viktigt är att den som lägger bud på ett bibliotek har kunskap om och kärlek till bibliotek, en äkta omtanke om biblioteksverksamheten. Annars blir det ju bara byte av huvudman utan att något positivt kommer ut av ett sådant initiativ. Jag vann ett antal upphandlingar under de år jag hade hand om Linghems bibliotek, men så blev det åter dags för nedskärningar och omorganisation, och hösten 2004 förlorade jag. I underlaget till den upphandlingen stod att biblioteket kunde vara stängt två veckodagar och bara ha öppet en kväll. Så kunde inte jag tänka mig att utarma biblioteket, då skulle man tappa många låntagare, vilket sen också skedde. Hur den ekonomiska kalkylen såg ut från stadsbibliotekets sida vet jag inte eftersom de endast behövde presentera en klumpsumma. Jag är inte bitter eller långsint, det är inte min läggning, men något undrar jag väl ändå över tänkesättet i Kultur-och Fritidsnämnden. Numera är jag frilans och går ut på förskolor, skolor och föräldramöten. Det är inte helt lätt, som en vän och barnboksförfattare också fått uppleva; i Linköping ser man inte alltid vad man har framför fötterna. Men jag njuter av tillvaron, tar en dag i taget och väntar på att den riktiga lusten att satsa på något nytt ska återvända. Träffa Ikoner under Bok & Bibliotek i BTJ:s monter E01:28 Torsdag kl , fredag kl Välkommen! Ikoner 4/2007 9

10 Ingmar Bergman, filmkritiker Henrik Sjögren I motsats till alla spekulationer i mediefarsen IB är det ju ett dokumenterat och faktiskt stoff, som jag försöker förmedla utan utförliga kommentarer. Det talar väl bäst för sig själv, så jag låter huvudsakligen IB föra ordet. (HS ) Sandbergs bokhandel, belägen i hörnet av Sturegatan och Humlegårdsgatan var i decennier Stockholms ledande i branschen. En kund på 3o-talet var studenten Ingmar Bergman, som har berättat: Där stod den väldige Gunnar Josephson, Erlands pappa. Han var i sin bokhandel hela dagarna. Där var fullt av duktiga bokhandelsbiträden, även Erlands äldsta bror Carl Olof. Jag hade inte råd att köpa så mycket men att gå där och bläddra i böckerna och den där lukten av bokhandel... En bokhandelsmedhjälpare som Bergman ofta pratade med var Sven Hansson, som berättade om Mäster Olofsgården, Storkyrkans ungdomsgård i Gamla stan. Av mitt val av böcker förstod han att jag var intresserad av teater och frågade: Kan du inte vara med i vår teatersektion? Ledaren hade slutat och han sa: Kan du inte ta hand om det här? Så kom Ingmar Bergmans teaterbana att börja. Med amatörerna på Mäster Olofsgården gjorde han sina nio första teateruppsättningar. 1948, då han var regissör vid Göteborgs stadsteater, skrev han till Sven Hansson: Teatersektionen var för mig den första inkörsporten till den riktiga teatern, och jag tror inte att jag någonsin sedan haft roligare än under vara söndagsrepetitioner, då vi höll på att riva ner väggarna uppe på Kristliga Studentförbundet. [ ] Kommer du ihåg när vi gjorde predikstolen i Stadsmissionens lokal till en bar i Till främmande hamn eller när vi byggde om hela lokalen i Lyckopers resa, så att våra värdar slet sina hårtestar och vred sina händer. Det var en omtumlande, kaotisk tid för 20-åringen. Han slutade sina studier för Martin Lamm vid Stockholms högskola, bröt med sin familj och flyttade 1939 till Sven Hansson i Gamla stan kom dock kyrkoherdeparet Bergman till hans första premiär just Sutton Vanes Till främmande hamn, en pjäs som Ingmar som 13-åring hade sett tillsammans med sin far på Ernst Eklunds Komediteater: Jag blev så fruktansvärt rädd, jag blev skräckslaget fascinerad. Dramat utspelas på ett fartyg, liksom Karons båt på väg till andra sidan himmel eller helvete? Vid framkomsten sorteras resenärerna av pastor Thomson, Domarens medhjälpare, en andlig tullnär som granskar deras livsföring på jorden. Thomson beskrivs som en äldre, bastant präst, rund, tjock och fryntlig och spelades av regissören själv, som tyckte att pjäsen passade i den kristliga miljön. Storkyrkans ungdomsgård startades 1931 och drevs i den då starkt förslummade Gamla stan av idrottsprästen Gabriel Grefberg med frivilliga ledarkrafter. En var Sven Hansson, en annan strindbergsforskaren Gunnar Ollén, som 10 Ikoner 4/2007

11 IB i kretsen av Storkyrkans flickor och pojkar (mest flickor!). Foto: Mäster Olofsgårdens arkiv på 30-talet flytt från rök, groggar och snobbsnack i Stockholms högskolas kårhus till Mäster Olofsgården, där han ledde bordtennissektionen och redigerade den stencilerade tidskriften SFP, uttytt: Storkyrkans Flickor och Pojkar, artiklar och notiser om sammankomster, tävlingar, utflykter, teater etc på MOgården. I SFP presenterade Bergman utförligt pjäser som han satte upp, bl a Till främmande hamn och Macbeth. Han var också filmkritiker och gav råd till Storkyrkans Flickor och Pojkar om aktuell repertoar. I nr 5/39 lyfte I. B-n. bland synnerligen vårlätta produkter eller undermåliga saker fram två filmer som var konstverk av det mera ovanliga slaget : Det perfekta brottet och Brott och straff: Det perfekta brottet bär helt och hållet sin skapares, Marcel Carnés, egenart. Har någonsin livets meningslöshet på ett så ohyggligt och gripande sätt skildrats på film som i Dimmornas kaj och Hotel du Nord. Carné låter en liten hund i blind skräck rusa utefter en mörk våtglänsande asfaltväg och försvinna i mörkret. Därmed slutar Dimmornas kaj. Denna lilla scen är symbolisk för Carnés skapande. I Hotel du Nord går det älskande och återförenade paret i soluppgången uppför en slussbro. En sömnig blåskvartett gnäller fram en vals på den övergivna dansplatsen. Det hela andas tristess, schabbighet och alltings gå i ring. Likaså Det perfekta brottet. Den skall vara rolig men den är hemsk, cynisk en dans macabre. Människorna i filmen äro hjärtlösa, dumma och liderliga. En skränande folkhop understryker slutscenernas fullständigt barocka elakhet. Carné visar oss här i ett förbluffande hokus pokus hur en levande människa av kött och blod behändigt trollas bort avlivas och hur en fiktion, en pseudonym lever vidare i denna mänskas kläder. Det ges oss rappt och under ett starkt förkortat perspektiv. Därför tänker vi inte på att vi själva löper samma risk: förvandlas från människor till blodlösa robotar, infösta i ett visst fack. Trots att Det perfekta brottet inte är någon behaglig film vill jag rekommendera den. Konst bör man nu en gång upp söka även om den inte alltid ger en odelade lustförnimmelser. Recensentens hyllning till mästaren Carné var reservationslös. Om den franska Brott och straff fattade han sig kort. Ikoner 4/

12 Den är byggd på Dostojevskijs roman. Filmen har koncentrerats kring den andliga tvekampen mellan Raskolnikov och förhörsdomaren samt på upplösningsprocessen i Raskolnikovs samvete före mordet och på hur. han efter mordet steg för steg drivs mot sin egen undergång. Konflikten understrykes genom gräll fotografering, suggererande musik och Blanehars nervösa handrörelser och ångestridna ansikte. Marcel Carné har gått in i filmhistorien, dit Bergman nu hör. Carné och den första franska vågens film noir var betydelsefulla för filmkonstens och Bergmans utveckling. Detta år fick I. B-n. anledning att komma tillbaka till Carné redan i SFP 7/39: Höstens första sensation väntad med spänning blev Dagen gryr, Carnés stora film. Genast är åskådaren bunden. Ett högt, smalt hus med en brandgavel fullmålad med annonser, exteriör från en stor fabriksstads utkant, fullkomlig och absolut upplevd. En trappuppgång i det höga huset. En blind tiggare trevar sig Marcel Carné. uppåt. Ordväxling hörs genom en dörr. Ett skott knallar. Dörren öppnas. En man vacklar ut med händerna för magen, tar några steg, stelnar till och faller utför trappavsatsen. Den blinde petar på honom med sin käpp, stirrar med sina sjuka ögon hjälplöst omkring sig och säger gång på gång: Någon har fallit någon har fallit. Filmen driver vidare. Mördaren vandrar i sitt rum och i nattens ruvande tystnad lever han i tankarna genom de händelser, som ligga före det dödande skottet. Så rullas berättelsen om denna människas lycka, olycka och fall upp. Allt berättas stilla, osentimentalt, en aning bittert. Carné ger sig god tid till ljuvligt stämningsmåleri. Små hus utefter en uppblött, gropig väg i en annan utkant av staden. En bit bort ligger en godsstation. Man hör tågen växla. Då och då insvepas de små husen av rök från pustande godståg, som dånar förbi, skramlande. [ ] Det är söndagsmorgon. Solen skiner och bländar. Portvakterskan stökar lite i farstun till det smala, höga huset. Klockorna ringa i kyrkorna. Människorna se glada och utsövda ut ha rena kläder. En liten busvarieté. I dörren sitter en sömning biljettförsäljare. Salens folk är gråa, sorgsna individer, som grina i skrattgrimas. Lamporna i taken äro gamla, före detta glaskupor, i vilka man satt in omatterade glödlampor, som obarmhärtigt skiner eländet i synen. En kvinna med svampigt anlete sjunger. [ ] Jules Berry spelar en kufisk hunddressör. En ful gubbe med skumma tankar; en giftig parasitblomma på själens utmarker. Jaqueline Laurent är ungflicksmjuk och vacker som en dag. Men med någonting obestämt glidande i sitt väsende. Just detta blir dramats drivfjäder. Arletty ställes som kontrast till den unga flickan. Detta bittra, vackra ansikte glömmer man inte. Även i förnedringens stund är hon drottninglikt skön. Skall man fälla ett omdöme om denna franska film räcka fyra ord. Detta är ett konstverk. I. B-n. betonade att man bör aldrig uppställa jämförelser mellan t. ex. två filmer av olika nationalitet. Utan att försynda sig mot denna regel vill jag dock säga att den svenska filmen Gläd dig i din ungdom också vill vara ett konstverk, men kanske inte blir det lika fullt som Dagen gryr. Det var Per Lindbergs filmatisering av Vilhelm Mobergs roman Sänkt sedebetyg (1935). Lindberg förde fram folkteateridén, som enligt hans idé byggdes in i Malmö nya stadsteater förklarade Bergman: Lindberg har aldrig betytt någonting för mig, därför att det var en teater som var väldigt främmande för mig, underligt nog. Då hade IB på 50-talet bättre än någon annan på den monstruösa scenen i Malmö, Stora Bu, realiserat Per Lindbergs ideal! 12 Ikoner 4/2007

13 När det gällde Lindbergs film var IB 1939 beredd att döma var sak för sig, även om den inte lika fullt som Dagen gryr kvalificerade sig som konstverk. 1. Filmen skildrar indirekt med tillbakaklickar. Så ock Dagen gryr, men där hålles kontakten med nuet hela tiden levande. Man tappar bort den äldre Thoring för den yngre och tycker, att slutet inte hänger ihop med filmen i övrigt. Man har en irriterande känsla av att just slutet har vållat regissör och författare svårt huvudbry. 2. Även här i Lindbergs andra film spelas det för mycket teater. Varför en - visas Per Lindberg att permanent omge sig med teaterfolk, när han gör film? 3. Enligt Moberg-Lindbergs uttalanden kan man förstå att censuren bitvis har beskurit på ett helt enkelt skövlande sätt. Det som gjorde denna film vacker och minnesvärd var dock övervägande förtjänster: a. Fotograferingen. Underbart vackra bilder från landskap, stugor och vatten växla med praktfullt skildrande närbilder av bönder, pojkar, flickor i skördearbete, helg och lördagsglädje. b. Samspelet mellan Carl Ström och Hilda Borgström. Dessa två spelade sitt tunga, bittra bondfolk med kraft och inlevelse. Där fanns allt. Stoltheten åt jorden, som dock var deras slaveri. Deras gammaltestamentliga rättshaveri. Till filmens mest dramatiska scener hör den där bondens vilda, tunga rusglädje bryter lös och han ensam tråder en rasande polka så att hela stugan skakar. c. Birgit Tengroths unga flicka. Rund, rödkindad, okomplicerad utan att verka dum, genomförande sina svåra och ömtåliga scener med en klar naturlighet som var välgörande. En intressant, stundtals verkligt gripande och stor film. Men ett experiment. Lika överseende var IB inte när han hösten 1939 lockades till Svindlande höjder, filmen efter Emily Brontés roman, en svart-vit skildring av kärlek, hat, ondska och djävulskap på en avlägsen yorkshirehed. William Wyler hade regisserat med Laurence Olivier som den monstruöse skurken Heathcliff, Merle Oberon som hans åtrådda Cathy, David Niven som hennes velige man, Geraldine Fitzgerald som deras dotter Isabella och Flora Robson som hushållerskan Ellen som får berätta om det demoniska hittebarnet Heathcliffs med ondskefull konsekvens genomförda revansch för sin svikna kärlek och hämnd på borgarsamhället. Filmen, som då och då visas i TV, hänförs väl numera till klassikerna hade den fått en hel del recensionsblomster, varför Bergman tänkte: Här har vi filmen att skriva om. Det blev kanske inte alldeles som jag tänkt mig, men skriva om filmen ska jag. Henrik Sjögren ledde Kvällspostens kulturavdelning under den berömda sejour om vilken han i höst ger ut boken En kultursidas uppgång och fall. Därefter har han varit informationschef vid Rikskonserter, kulturattaché i Bonn och teaterforskare inte minst bergmansk sådan. Svindlande höjder är en kärlekshistoria, satt i bilder av en konstnär med verkliga artister i rollerna. Man beskådar uppränningen med ett visst nöje, ungefär under samma reaktioner som då herr Frankensteins monster brukar visa sig. Men så börjar kärlekshistorien och då är det inte lika roligt längre. Det rör sig om två drulliga karlar och ett nipprigt fruntimmer. Den ena av de manliga företeelserna älskar det nippriga fruntimret och skuttar med henne omkring på ett berg och plockar ljung. Håren flyga och de se mycket fria och lyckliga ut. Ibland stirrar likväl den unge mannen under lugg och turar. En gång slår han den nippriga i ansiktet och bevisar därmed, hur mycket han älskar henne. Den andra drulliga karlen har vi med flit spart lite på. Han råkar vara nipprans bror och har till uppgift att förslösa familjeförmögenheten och sin ungdom med supande. Uppträder gärna svettig i Ikoner 4/

14 ansiktet och rullande med ögonen, som en den där lider grääsliga kval. Det hela artar sig mycket sorgligt, ty nippran går och gifter sig med en individ, som närmast kan karakteriseras som ett ädelt får med mycket pengar. Detta antagligen för att kunna hålla frun med stora och urringade toaletter samt en vacker säng att dö i. När nippran så skall avlida kommer den dystre älskaren till hennes dödsbädd och nippran blir ögonblickligen sin make otrogen om icke i gärning så dock i ord och tankar. Därefter dör hon och man drar en suck av lättnad. Men si, nu börjar nippran gå igen och oroar därmed den dystre till den grad, att han slutligen ger sig av ut i en stormnatt ropande hennes namn. Det är överhuvudtagen en regel i denna film, att de älskande springa och skrika på varandra i regn och rusk mitt i natten. Det ser mycket rörande ut. Det är lika rörande som en sann berättelse ur levande livet!!! Nu säger jag: Var och en som undsluppit nippran och hennes karl må prisa sig lycklig. Var och en som har genomlidit deras kärlekssaga må därav lära: tro aldrig på en annons i en biosida, ty det finns inga med ett sådant april-aprilhumör som biografägarna. Efter urladdningen om Svindlande höjder, föreslog Bergman Storkyrkans flickor och pojkar ett par aktuella filmer att föredra. För personer med barnasinnet i behåll vill jag rekommendera en angenäm film. Den står i lämplig motsats till Svindlande höjders jolmiga atmosfär. Man känner sig glad och belåten när man varit på Mannen med järnmasken. Det är en frisk fläkt från ens barndoms lektyr, som här slår emot en. Tappra musketörer, sköna kvinnor, bovaktiga bovar, ädla statsöverhuvuden, slagsmål, mörka fängelsehålor, oskuldens belöning och ondskans ömkliga ändalykt, slutkyss och allmän glädje bland åskådarna. Jag säger som Selma Lagerlöf: Se det var en riktig film. Ännu riktigare var Adjö Mr. Chips. Jag minns den för den fina skildringen av en engelsk internatskola, kanske allra mest för den vackra Greer Garson. Många avfärdade då Adjö Mr. Chips som sentimental, men 1971 försäkrade Jolo i förordet till en nyutgåva av romanen: Man behöver inte längre vara generad för att man blir gripen när man läser James Hilton, det vore lika dumt som att låta bli att skratta när man läser Alexandre Dumas. Ingmar Bergman var inte det minsta generad 1939: För min del vill jag donera en liten blomma åt denna hart när övermänskligt förnäma film. Den handlar om en liten lärare. Denne lärare får vi följa från hans ungdoms svårigheter och elände med de bångstyriga internatpojkarna över hans seger, hans hemlycka, fram till hans stilla död. Det finns ingenting högljutt eller sentimentalt i denna skildring. Man grips ofelbart av berättelsens sans och finess. [ ] En dylik upplevelse kan få en att känna sig som en bättre människa. Det brukar ju vara så att man blir mer kritisk, när man kommit på avstånd från en film. Filmen har en egendomlig vana att krympa i ens medvetande och slutligen helt försvinna. Något dylikt kan även hända så kallade storfilmer. I fallet Adjö Mr. Chips är det alldeles tvärtom. Det finns ett par stycken filmer som jag för egen del aldrig kommer att glömma: den svenska Körkarlen, Carné-filmerna, Exstas, Golem, Drömmarnas vals, Trånande läppar och några stycken till. Dessa filmer äro sådana som automatiskt utkristallisera sig ur den stora floden av bilder, som årligen flyter förbi ens öga. Man tar dem med sig och gömmer dem som stora och betydelsefulla minnen. Upplevelser. Till denna sortens filmer har Adjö Mr. Chips sällat sig. Mera tveksam ställde sig IB till Ringaren i Notre Dame; våren 1940 var William Dieterles film med Charles Laughton i titelrollen aktuell. Man tumlar ut från biografen lätt omskakad och med vissa synintryck fastbrända på näthinnan. Man säger: Det var en av de bästa filmer jag sett. Så går man hem och sover. Nästa dag sätter man sig ned och skall skriva en liten anmälan om denna märkliga film. Då inträffar det märkliga att man börjar fundera över, vad som egentligen var så märkvärdigt. Man har först ett suddigt minne av något förfärligt stort och bullrande. Det var folkmassorna pöbeln 14 Ikoner 4/2007

15 som spelade med i detta drama som en organisk enhet. Därefter framträder andra bilder och hörselintryck, ett vederstyggligt men ändå mänskligt ansikte, några kusliga och markanta tiggarfysionomier, en del tjusiga belysningar, en underbart vacker och välskapad flicka, några korta bildföljder (bl. a. gudsdomen), klockringningarna, komediantuppträdandet. På detta sätt kan man sitta och räkna upp en del verkligt mästerliga, etsande enskildheter. Och visserligen är det detaljerna, enskildheterna, som gör en film eller ett konstverk, men dessa enskildheter måste sammansmältas till något helgjutet och absolut odelbart. Det är det verkliga konstverkets adelsmärke. Vad Ringaren angår fick man snart, mycket snart tyvärr en känsla av att producenter, regissör och andra, som varit med i spelet haft en enda och intensiv avsikt med hela spektaklet nämligen att till varje pris göra publiken groggy. Det har också blivit så. Efter föreställningen är man fullständigt tröttkörd, man saknar denna känsla av att ha upplevt något, som man kanske väntat sig. Nu kanske någon tror att Ringaren är en dålig film men så är visst inte fallet. Tvärtom. Det är en film långt över medelmåttan. Den är obeskrivligt habilt och, hantverksmässigt sett, skickligt gjord. Men man sitter likgiltig, lite sömnig och betraktar det hela, trots alla regitrick och pressande aktualiteter. Men man bör absolut se filmen. Jag är nämligen övertygad om att många torde känna en entusiasm inför detta verk, som undertecknad tyvärr inte kan mobilisera. Andra filmer att rekommendera äro De tre valserna, en verkligt förtjusande liten operettfilm i tre olika strängt vackert genomförda tidsstilar, Den gäckande katten, den intensivaste farskarusell som skådats sedan Gröna hissens dagar, samt den egenartade franska Arsenik, som med intensiv och uppriktig realism skildrar ett rättsfall och därvid håller sig fjärran från kriminalfilmens råa och brutala effektsökeri. Film som man bör akta sig för: Juninatten, ett lömskt attentat mot svensk films stigande kvalitetskurva. Det allra värsta är att denna film utges för att vara god film. Per Lindbergs iscensättning verkar minst sagt slätkammad och Ingrid Bergman ser nästan tråkig ut. Bergman skrev för Mäster Olofsgårdens ungdomar, som film- och folkbildare. I SFP nr 6/40 lärde han ut Konsten att gå på bio. Folk har vanligen en mycket egendomlig uppfattning av detta att gå på bio. Man glömmer så synnerligen lätt att film, när den är bra, är en konstart utan vidare kapabel att jämföras med teater, måleri, skulptur eller vilken annan konstgren som helst. [ ] Slå upp din tidnings biosida. Där finner du ett vimmel av annonser, som alla var och en på sitt sätt försöka locka av dig dina pengar. Du bör redan från början ha klart för dig, vilken sorts film du vill se, annars har du ingen chans att klara dig genom annonsdjungeln. [ ] Fäst dig inte så mycket vid skådespelarnamnen, de säga vanligen ingenting (undantag: Paul Muni och några få andra) utan se i stället på regissörs- och producentnamnen. [ ] Ett gott regissörsnamn borgar för en god film. Det kan man ta som huvudregel. Exempel: namnen Duvivier, Carné, Capra, Lubitsch, Lang, Hitchcock, Cocteau, Renoir, Feyder, Borzage, Korda, Pudovkin, Chaplin, Mamoulian borga alltid för att man kan ge sig iväg på bion utan farhågor att råka på smörja. Tvivelaktiga och ojämna är däremot samtliga våra svenska regissörer, Guitry, Sherman, Bacon, Arzner, Liebeneiner, Hathaway, van Dyke, Boleslawsky, Werker etc. Då går man så att säga på egen risk och kan lika gärna få se en charmant bra film som den ruskigaste soppa. Garanterad idioti göres även av många, vilka icke här skola omnämnas utom en: Weyler Hildebrand. [ ] Läs tidningarnas recensioner. Jämför dem om du har möjlighet. Bara det är ett litet specialnöje. Aftontidningarna berömmer vanligen det som morgontidningarna slå ihjäl. Veckopressen vänder sig mot de dagliga tidningarna och kåsörer i dessa mot veckotidningarna. Det allra bästa är att ty sig till en recensent, som man tycker om och som och som förefaller att ha en med en själv överensstämmande smak. [ ] Det finns de som tycka annorlunda än du. Om du nödvändigtvis ska uttrycka ditt missnöje över en film så gör som min gamla mormor, knarra med pampuscherna. Kyss inte din flamma om du Ikoner 4/

16 inte sitter på bakersta bänken och berätta inte heller allt som rör dig, din familj, din plats, din framtid och din trosbekännelse för din följeslagare. [ ] Slå inte den bredvidsittande på knäna då du skrattar, nyp honom inte heller, när det är spännande, om han är en hon kan det få oöverskådliga följder. Skratta belevat och på rätt ställe. Själv har jag blivit hotad med utvisning ur en biograflokal just på grund av att jag icke följde detta goda råd. Om du har tråkigt försök att somna. Om du har ont i magen, gå hem. Om bion brinner, tag reservutgången. Ingmar Bergman var en flitig biobesökare men gick förstås också på teater. Främst på Dramaten. Hösten 1939 mötte han Storfolk på Nybroplan : Det är sannerligen inte alla dagar som tre av de svenska heroerna mötas under samma tak: Strindberg, Gustav Wasa och Mäster Olof. Men ibland blir det ju också så att det knakar i marmortemplet. Detta särskilt när Mäster Olof läser lusen av landsfadern så det slår lock för öronen på oss vanliga dödliga. Inom sig tänker man förtjust: säg mig den dramatiker var som helst i världslitteraturen som gjort bättre scen eller kan göra denna efter. Som motvikt mot Strindberg storfolk mötte han vanliga, oheroiska människor i Thornton Wilders Vår lilla stad. Det finns något oändligt retfullt i detta drama. Det är avvaron av dekorationer och all rekvisita. Man resonerar som så: Teater ska vara teater det här man av ordet (teao se, beskåda). Ögat skall ha något annat att betrakta än gamla stolar, stegar och paraplyer. [ ] Annars kan man ju lika gärna sitta hemma och höra radioteater! Så sant, så sant, du som invänder. Teater är betraktande av något. Men det kanske inte alltid är betraktande av dekorationer och dräkter, kanske inte ens av skådespelare utan helt enkelt av mej själv. Och här har vi det underbara och tjusande i Wilders drama. All vår uppmärksamhet koncentreras mot det talade ordet, det mänskliga ansiktsuttrycket, ögonen, själens spegel, handrörelser, röstskiftningar. Allt annat, som ju är så innerligen oväsentligt, distraherar oss inte. Det är inga djupa och sammansatta naturer, som föras fram inför oss. Som redaktör Webb säger om sina grannar och vänner i Grover s Corner: Vi är inte bättre än de flesta men heller inte sämre på det hela taget är det en rysligt tråkig stad! Du och jag och där vi bor. Med förfinad realism och skimrande poesi flyter dramat fram. Man brådskar inte, inga blängar åt publiken, huruvida den har roligt eller inte, inga tricks [ ]. Vi får bevittna 12 år av Grover s Corners utveckling. Handlingen koncentreras framför allt kring två ungdomar de går i samma skola, förälskar sig i varandra, gifter sig, får barn och så dör den ena av dem, flickan den unga hustrun. Ingenting märkligt. Många millioner människor har haft samma öden och millioner ska få det. Men trots detta så är sensmoralen trots att vi plottrar bort våra liv, trots att vi lever som om vi hade tusentals år på oss finns långt inom oss någonting evigt. Något oförstörbart. Dramatens framförande av pjäsen var i mitt tycke förtjusande. [ ] Skådespelarna höllo stilen på ett enastående sätt. Inte ett falskt tonfall, inte en påhängd gest. Summa: Gå och se Vår lilla stad, och tag dig efteråt en liten funderare på, om du inte har fått dig något speciellt till livs för egen del. Thornton Wilders vardagsdrama är långt från Strindbergs storfolk. Bergmans förtjusning kan tyckas överraskande i början av 1940, då han skrev detta om Vår lilla stad arbetade han med sin första Macbeth på Mäster Olofsgården. Kanske är det inte så överraskande. Det mänskliga ansiktsuttrycket, ögonen, själens spegel.... Betraktaren Bergman hämtar tidigt mycket som blir bärande i hans egen konst på teatern och i filmerna. 16 Ikoner 4/2007

17 Hvad med videnskritikken? Jack Andersen Nutidens samfund bliver mere og mere betegnet som et videnssamfund. Hermed menes, at viden er en ressource, noget man kan gøre eller opnå noget med. Denne viden bliver distribueret og formidlet ad mange veje, f.eks. tv, radio, museer, arkiver, aviser, tidsskrifter, bøger, film, biblioteker, forlag, organisationer, virksomheder og, selvfølgelig, igennem Internettets søgemaskiner, weblogs, wikipedias m.m. Selvfølgelig har vi i vores hverdagsliv altid brugt og været afhængig af viden. Forskellen er imidlertid, at de systemer, organisationer og medier, der formidler og strukturerer viden, har ændret form, og at nye systemer og medier meget hurtigt har erobret en central placering i vores samfundsliv. I et traditionelt samfund spillede den mundtlige kommunikation en vigtig rolle. Vi vidste, hvad vi vidste om samfundet, gennem sladder, rygter og mundtlige fortællinger, ligesom autoriteter som kirken og øvrigheden spillede en stor rolle. Derfor måtte man også forholde sig kritisk til disse medier og institutioner. Senere blev det medier som tv, radio, aviser, tidsskrifter og bøger og institutioner som skoler og biblioteker, der overtog denne rolle. Derfor blev vi som borgere uddannet og vant til at skulle forholde os kritisk til disse medier. Men i dag er det Internettet, der har overtaget en dominerende position som vidensmedie, dvs. som sted for både lagring og adgang til viden, oplysning og kultur. Derfor skal vi kunne forholde os kritisk til både nettet som medie og til de steder, hvor viden bliver lagret på Internettet. Vi skal forholde os til, hvorledes viden bliver struktureret, således at den kan (og undertiden ikke kan) genfindes. Den russiskfødte medieteoretiker Lev Manovich hævder i sin bog The Language of New Media, at databasen er den nye kulturelle form. Alt hvad vi rører ved og søger efter på Internettet er bestemt af en underliggende databasefunktion på de enkelte sider. Accepterer vi denne udlægning, betyder det, at informationssøgning er tidens kulturelle habitus. Hvor mange gange hører vi f.eks. ikke venner, familie og kollegaer sige jeg gik lige på nettet og søgte efter eller på nettet fandt jeg lige denne side? Sådan sagde man ikke for bare ti år siden. Det vidner, om noget, om Internettet og dets sociale og kulturelle indvirkning. Internettet er blevet et centralt vidensmedie for det moderne menneske. Det er grunden til, at videns- og mediekritikken må genoptages. For søgning efter viden og oplysninger på nettet er ikke bare er en neutral virksomhed, men forudsætter ligesom den traditionelle mediebrug en kritisk bevidsthed. Men hvad ved vi egentlig om de systemer og medier på Internettet, der strukturerer, lagrer og giver adgang til viden, oplysning og kultur? Set i lyset af at vi som borgere lever i et demokrati, der baserer sig på fri og lige adgang til viden, ved vi faktisk temmelig lidt om disse systemer og medier og deres indflydelse på, hvilke former for viden vi kan søge efter og i realiteten har adgang til. Og fraværet af en sådan kritisk digital mediekompetence er i den grad en mangel ved en samfundsform, der påstår at basere sig på produktion, formidling og ikke mindst brug af viden i alle samfundets sfærer. I det omfang vi mener, at disse systemer og medier rent faktisk spiller en rolle i vores samfund, kan vi vel godt forvente, at de personer og miljøer, som har et forskningsmæssigt indblik i disse systemers måde at virke på, påtager sig at Ikoner 4/

18 Jack Andersen er lektor, phd., Danmarks Biblioteksskole diskutere disse systemers og mediers samfundsmæssige, politiske og kulturelle virkning i et offentligt regi. Desværre ser det ud til, at disse personer og miljøer er ret usynlige. Konsekvensen er, at vi mangler at få udviklet en måde at tale og skrive om de nye vidensmediers roller og funktioner i kultur og samfund. Vi har en ikke videnskritik, som vi f.eks. har en kultur- eller samfundskritik, der sætter fokus på disse systemer og medier og hvad de gør og ikke gør for os som brugere og skabere af viden, oplysning og kultur. Men er der, når det kommer til stykket, brug for en videnskritik? Ja, det er der, når en stor del af folks hverdagsaktiviteter kan karakteriseres som vidensaktiviteter, og når en stor del af borgernes hverdagsbaserede og professionelle vidensaktiviteter bliver praktiseret ved hjælp af Internettet og dets søgemaskiner. Men kan folk ikke selv finde ud af dette? Kan de ikke selv forholde sig kritisk til nettet og dets tilbud og muligheder? Jo, det kan de med garanti for en stor dels vedkommende. Pointen er imidlertid, ligesom med kultur- og samfundskritik, at det er vigtigt at kvalificere de kritiske kompetencer. Det er vigtigt at få videnskritikken ud i offentligheden. Det er vigtigt at sætte nettets skjulte politik og kultur og søgemaskinernes og databasernes kulturelle form i offentlighedens søgelys. Kun ved at skabe en offentlighed omkring et fænomen, får man mulighed for at skabe en bevidsthed om fænomenet og dets virkemåde og konsekvenser. Det vil være til gavn for folk både i deres hverdag og som professionelle brugere af nettet. Argumentet er enkelt: Søgemaskiner, wikipedias og tilsvarende vidensmedier spiller en større og vigtigere rolle i vores liv. Derfor er de for vigtige som sociale og kulturelle fænomener til at unddrage sig offentlig analyse og debat. Tag Wikipedia som eksempel. Der kan ikke være tvivl om, at den spiller en stigende rolle i hverdagen. Wikipedias succes vidner om at flere og flere mennesker ikke alene bruger den, men også selv bidrager til den. Den er blevet et vigtigt, moderne vidensmedie. Men samtidig er den netop præget af at have en anden kulturel form end traditionelle vidensmedier. Det skal vi hverken afvise eller falde på halen for. Men ligesom vi kan stille spørgsmålstegn ved f.eks. trykte leksika og encyklopædier (tænk blot på den heftige debat for et par år siden af Den Store Danske Encyklopædi), kan vi naturligvis også underkaste wikipedia-fænomenet en kritisk analyse. Man kan diskutere, hvad der står. Man kan diskutere strukturen. Man kan diskutere princippet om at brugerne også er producenter. Og man kan diskutere hvorfor et fænomen som Wikipedia dukker op i disse år. Som en del af en videnskritik, må vi forholde os til Wikipedia som et socialt og kulturelt fænomen med betydning for mange mennesker: Hvorfor opstår endnu et encyklopædiprojekt? Var det ikke en sag for oplysningstiden og dens store fortælling? Er Wikipedia måske udtryk for en ny, stor fortælling, f.eks. om viden der ikke længere kommer oppefra, men nedefra, og som ikke eksisterer i stabile strukturer, men hele tiden forandrer sig selv? Og hvad er det så for en viden, der bliver formidlet og givet adgang til med Wikipedia? Indkredsning af svarene på disse spørgsmål skulle gerne tjene til en større kritisk bevidsthed hos dem, der bruger disse nye vidensmedier: Kan man stole på den viden, man får adgang til? Hvordan virker de? Hvad er deres struktur? Og hvilken ny kulturel form er de udtryk for? På denne led får vi en offentlig diskurs om disse vidensmedier, som kan være med til at fremme en reflekteret brug af dem. Vi får en videnskritik som matcher den traditionelle medie-, samfunds- og kulturkritik. Men hvem skal så praktisere denne videnskritik? Det skal vi i princippet alle sammen. Som borgere i et samfund og demokrati, der lever af viden, bør vi forholde os kritisk til, hvordan viden bliver produceret og distribueret. Men naturligvis har de, der beskæftiger sig forskningsmæssigt med de nye, digitale medier og videnssystemer en særlig forpligtelse til at praktisere og udvikle en videnskritik. Vi har masser af fagfelter, 18 Ikoner 4/2007

19 der beskæftiger sig med nye medier, ligesom vi har masser af fagfelter, der beskæftiger sig med viden og vidensformidling. Alt lige fra retorik til datalogi burde bidrage til en videnskritik med relevans for borgerne. Mit eget fag, biblioteks- og informationsvidenskab, har i mange år beskæftiget sig med leksika, klassifikationssystemer, bibliografier og bibliotekskataloger, databaser og lign. og deres funktioner i videnskommunikation. I mange henseender er disse vidensmedier en del af fagets centrale genstandsfænomener og således også bibliotekarernes grundarbejdsværktøjer. De, der arbejder med biblioteks- og informationsvidenskab, har dog måske ikke altid været for gode til at fortælle om, hvilke kritiske potentialer der ligger i dette fag. Men videnskritikken er en oplagt chance for at faget, studiet og dets udøvere (forskere, studerende såvel som praktikere ) kan demonstrere deres samfundsrelevans, netop fordi Internettets praksis på mange måder er identisk med centrale forskningsområder som f.eks. informationssøgning og strukturering af viden. Den del af samfundet, der har betydning for bibliotekarer, er lige præcis den, hvor viden, oplysning og kultur, materialiseret i forskelligartede genrer, cirkulerer og bidrager til at strukturere de enkelte individers og samfundets viden. Men hvis bibliotekarer og informations- og biblioteksforskere skal bidrage til at skabe en offentlig bevidsthed om disse nye vidensmedier, kræver det, at de deltager i den offentlige diskurs med den viden, de har om disse vidensmedier. Bibliotekarer og biblioteksforskere ved en masse om dette. Derfor har de en pligt til at vise og argumentere for, hvordan disse vidensmedier virker og ikke virker. Derfor skal de tage videnskritikken til sig og skrive om disse vidensmedier i forskellige offentlige fora. Ved at indtage rollen som videnskritikker skal bibliotekarer og biblioteksforskere bidrage til at afmystificere nye vidensmedier. De skal ikke behandles og forstås som blot neutrale tekniske værktøjer, som man uden videre kan tage i brug. Videnskritikken skal tage udgangspunkt i, hvad de nye vidensmedier gør ved folks liv. Ligesom bøger og trykte og elektroniske medier er blevet forstået som en del af kulturen og samfundet, skal også de digitale netværk, databaser og søgemaskiner forstås. De er hverken mere eller mindre tekniske end en avis- eller tv-redaktion er. Ved at gøre dette kan en videnskritik udgøre et vigtigt bidrag til en forståelse af disse vidensmediers potentialer og konsekvenser. Dermed kan den også hjælpe os til at forstå, hvordan de kan både kan tjene, men også undertrykke samfundsmæssige og demokratiske formål. Får man afdækket vidensmediernes roller og funktioner i forhold til samfundsmæssige og kulturelle problemstillinger, skaber man også en (potentielt set) bredere offentlig forståelse for disse vidensmedier og deres ideologiske forankringer. Er vi ikke bevidste om dette aspekt, kan vores brug og afhængighed af vidensmedierne blive ikkerefleksivt. Så sætter vi vores aktive og kritiske deltagelse ud af spil. Dette udgør derfor enhver videnskritikkers helt basale samfundsmæssige og kulturelle ansvar. Det korte af det lange er, at vi har brug for en videnskritik i en tidsalder, hvor brugen af digitalt formidlet og organiseret viden spiller en stigende rolle i såvel hverdagslivet som i det professionelle liv. Det er ikke nyt, at viden spiller en stor rolle for mennesker og samfund. Det nye er imidlertid, at vi nu har direkte adgang til omfangsmæssigt og geografisk næsten ubegrænsede mængder af viden, og at det med største selvfølgelighed, forventes at vi som borgere selv kan skaffe og forholde os til viden. Distribueringen og formidlingen af denne viden sker i høj gennem de Internetbårne vidensmedier. Dette må vi forholde os til som borgere og brugere af viden. Ligesom vi sætter kulturen, samfundet og historien i kritisk belysning og stiller spørgsmålstegn ved dem, sådan skal vi lære at se vidensmedierne på Internettet som samfundsmæssige og kulturelle størrelser. De er for vigtige til at blive betragtet som blot leverandører af viden, oplysning og kultur. De er skabt af og for mennesker. Derfor er de kulturelt, historisk og ideologisk formet. Netop derfor har vi behov for en videnskritik: for at sætte viden under debat! E-post: jan@db.dk Ikoner 4/

20 MINA B I B L I O T E K Per Rydén Tre trappsteg handlade det om inte om tre trappsteg till Rockefeller som i en bekant dikt av Nils Ferlin utan om tre trappsteg upp till entrén till mitt första och där med mest av görande bibliotek. Dessa tre trappsteg i grå granit förde mig från skolgårdens för läng ning vid Skol gatan i Tranås upp till en brun dubbeldörr med fros tade glas rutor. Porten gav in te minsta antydan om att man genom den in träd de i bild ningens tempel, tvär tom var den vanligheten själv. Bib lio teket var natur ligtvis aldrig byggt som bibliotek det är så det ser ut när det går uppför i kulturens trappa. Mitt första bibliotek var en måttligt om gjord lägenhet om tre rum och kök på nedre botten i ett hus som naturligtvis också det är rivet. Bristen på märkvärdighet bi drog till att det kändes som hemma. Man kom in via en tambur där man hängde av sig sina kläder och sin pratsamhet. Till och med låset minns man lite i onödan. Det var svart patentlås och ställdes upp på slaget två om efter mid dagen. Därefter fick man strömma in i de två sam man slagna rum som rym de det mesta av bokbeståndet. På vägen in mönstrades man strängt av bibliotekarien som hade sin in nehållsrika disk ome del bart till väns ter. Hon var upphöjd för att kunna hål la uppsikt över oss. Illustration: Karin Rydén Bildningens urhem I bildningens urhem var det naturligtvis högt i tak. De översta hyl lorna nåddes inte utan pall. Den mest lockande läsningen fanns alltid högst upp. Ännu inte helt fullvuxen fick man ett bestående intryck av att böckerna växte en över huvudet. Inte heller i övrigt hade man helt sin fria vilja. Böckerna stod tätt. Om det fanns några luckor i bok raderna så har minnet suddat bort dem. Man fick därför passa sig för att inte bli tvungen att låna en annan bok än man tänkt av den triviala anledningen att en annan låntagare hade fyllt igen den lucka som man själv skapat när man skulle besiktiga sin bok. Ja, det var böcker överallt. Här fanns inget annat än böcker. Någon miljö var inte att tänka på och i varje fall sas det aldrig så. Det var alltså en unde r bar start på en bok läsarbana. Trerummarens tredje rum räckte till för tidningar och tidskrifter och referenslitteratur. Dessutom var man där i kontakt med lägenhetens före detta kök, numera apterat som personalrum och uppehållsrum och för va ringsrum och materialrum. Därifrån doftade det också kaffe å det mest förföriska någon del av köket var alltså ännu kök. Någon gång hördes ett skratt genom tystnaden. Det följdes regelbundet av ett hyss jande. Och ibland kom en rodnande 20 Ikoner 4/2007