GISTUR. Hjärtligt välkomna! Välkommen till ett nytt år med Fardum Hembygdsförening! NR 13. Utgiven av Fardum Hembygdsförening

Transkript

1 GISTUR NR 13 Utgiven av Fardum Hembygdsförening Mars 2014 Välkommen till ett nytt år med Fardum Hembygdsförening! Fardum Hembygdsförening håller årsmöte i Fardhem bygdegård söndagen den 23 mars kl Wera Svensson och Gunnar Geisle kommer och visar bilder och berättar om Anna-Kajsa Hallgard och hennes författarskap. Hjärtligt välkomna!

2 Verksamheten under 2013 Fardum Hembygdsförenings styrelsen för 2013 har varit Christer Olsson ordförande, Johan Gardelin vice ordförande, Lena Widén sekreterare, Yngve Nilsson kassör och övrig styrelseledamot Karl-Evert Petersson. Styrelsesuppleanter har varit Bo Kristiansson och Sture Nygren. Den 15 september gjorde vi en utflykt till Östergarnsholmen. En härlig dag med en fantastisk upplevelse och här njuter vi av en underbar utsikt från den gamla fyren. Föreningen har haft 72 medlemmar under året. Vi har haft 4 protokollförda styrelsesammanträden. Totalt har vi haft verksamhet vid ett 40-tal olika tillfällen därav 2 studiecirklar. Den 24 mars hade vi årsmöte och Anna Ulmstedt var inbjuden att berätta för oss om gotländska mattraditioner vilket hon gjorde på ett intressant och humoristiskt sätt. Den 1 maj fagade vi vid sojdesplatsen, städade boden och grillade korv. Fr o m den 7 maj träffades vi på tisdagskvällarna under sommaren och hösten för olika sysslor vid sojdesplatsen. Den 9 maj gick vi en vandring vid Lojsta slott. Vi startade med ottesång i kyrkan med efterföljande frukost i skolan. Under hösten fortsatte vi vår studiecirkel om Fardhem IF med syfte att dokumentera Fardhem IF under 75 år. Vi har bjudit in och intervjuat en del idrottsprofiler som varit verksamma i föreningen. Midsommarafton firades traditionsenligt i prästänget med dans runt midsommarstång, dans och kaffekorg. Nisse Kotz spelade dragspel och Per Thalin ledde dansen. Den 29 juni tände vi vårt sojde för tredje gången. Efter två dygn när sojdet släcktes hade vi fått 170 liter tjära ca 50 liter tjärvatten och ca 1000 liter kol. Mycket folk besökte sojdesplatsen under de här dagarna och vi hade en trevlig samvaro under lördagskvällen med korvgrillning och dragspelsunderhållning. Styrelsen tackar alla som visat intresse för hembygdsföreningens verksamhet under året och ser fram emot ett händelserikt Vi tackar även kultur och fritidsförvaltningen för det verksamhetsstöd vi fått. Vi tackar även Studieförbundet Vuxenskolan för gott samarbete och stöd. Du som ännu inte är medlem i Fardum Hembygdsförening är hjärtligt välkommen. Vår medlemsavgift är 50 kr. Det går bra att betala medlemsavgiften på konto i Sparbanken Gotland. Du kan även läsa om hembygdsföreningens verksamhet på Fardhem sockens hemsida

3 Skördearbetet TRÖSKNING OCH TRÖSKBOLAG I FARDHEM Innan den moderna mekaniseringen inom jordbruket var det mycket tungt och tidskrävande arbete med spannmålsskörden. Under många århundranden har säden skärts för hand med skära eller lie på åkern. Männen, oftast flera stycken efter varandra, skar av säden med liar, efter dem kom lika många kvinnor som samlade ihop säden och band samman den till kärvar. På 1920-talet började självavläggaren bli mera vanlig. Det var som en vanlig hästdragen slåttermaskin med en påmonterad apparat som samlade den skurna säden för att sedan automatiskt lägga av lagom stora fång till varje kärve. Då klarade en man av att skära säden och självavläggaren hade kapacitet för flera gårdar. Kvinnoarbetet förändrades dock inte, kärvarna skulle fortfarande bindas för hand. Till själva bindningen användes inte snören utan man tog ett litet knippe sädesstrån och använde som band. Efter några årtionden kom självbindaren. Det var en fantastisk maskin som med två eller tre hästar som dragare och en man som förare både skar och band säden till kärvar. Oavsett skördemetod så sattes kärvarna upp i rakar eller stackar för eftertorkning innan de kördes in i ladan för senare tröskning. Tröskningen Den äldsta metoden för tröskning var med slaga. Man bredde ut säden på ladgolvet och slog ur fröna för hand med ett slags ledade slagor. När man väl skilt fröna från halmen var det mycket arbete med att rensa bort stagg och agnar. Under 1800-talet blev det vanligt att tröskningen gjordes med ett enkelt tröskverk som drevs av en vandring. Vandringen var ett stort hjul som drevs runt av oxar eller hästar som dragare. Det var oftast unga pojkar eller kvinnor som fick till uppgift att sitta och köra dessa dragare runt runt hela dagarna. Det stora hjulet drev mindre kugghjul som i sin tur var kopplade till själva tröskcylindern. Denna var placerad på loftet ovanför ladan. Där arbetade bonden och drängarna med att mata in de handbundna kärvarna i tröskcylindern. Den tröskade säden rann ner i ladan där den sedan rensades från ogräsfrö och agnar. Sedan bars den upp på magasinet eller i många fall upp på mangårdsbyggnadens loft. De första flyttbara tröskverken, eller bolagströskarna som de också kallades, kom under de sista årtionderna av talet. Verket drevs till en början av en lokomobil som eldades med ved. Senare blev kraftkällan en traktor och på talet när elektriciteten blev utbyggd var det en del lantbrukare som använde en stor elmotor som drivkälla till tröskverket. Det var något av fest och högtid när trösken rullade in på gården, men det innebar också tungt och framförallt smutsigt arbete. De första lokomobilerna var inte självgående utan då fick tröskverk och lokomobil flyttas mellan gårdarna med hjälp av oxar eller hästar. Flyttningen och uppställningen av verket gjordes i regel på kvällen så att allt var klart att köra i gång på själva tröskdagen. Förutom tröskskötaren, som ansvarade för skötsel och underhåll av verket behövdes det kanske ett 20-tal personer som hjälpte till. Några skulle langa fram kärvarna till imataren som stod ovanpå trösken och matade i säden i en jämn takt. Halmgubbarna skulle ta hand om halmen och se till att den kom upp på ladugårdsloftet eller blev lagd i en stor stack om loftet var fullt. Till de första tröskarna fanns ingen halmpress utan då fick man ta hand om halmen i lös form. De starkaste karlarna svarade för att bära sädsäckarna till magasinet, många gånger uppför två branta trappor. Det smutsigaste arbetet hade sörpgubben, eller ibland kvinnorna. De skulle, innan det fanns sörpfläkt på tröskarna, se till att sörpan (agnarna) kom in i sörpsteiu. När tröskarna blev utrustade med halmpress och fläkt som blåste agnarna dit de skulle blev det betydligt enklare och det behövdes då också färre personer som hjälpte till. Tröskdag vid Runanders på 1930-talet Lars Runander sittande med hatt och frun Hilda med mönstrad kofta.

4 Tröskbolag nr. 1 i Fardhem Vilket år bolaget bildades är oklart men det var omkring Tröskverket som bestod av en 4-fots Munktells tröska och en Munktells lokomobil på 6 eller 9 hästkrafter fanns i varje fall Karl Lindahl skadade foten i tröskcylindern och dog därav samma år. Delägare i bolaget var: Norrby och Fardstedt, Stenstugu, Johansson och Jacobsson (Arturs part,) Gardarve, Laurin, Sandarve och Lindvall Kälder i Linde. En obekräftad källa gör gällande att även Smith vid Skote i Lojsta skall ha varit delägare till en början. Även Karl Lindvall, Salands i Linde torde ha varit en av delägarna vid starten, han löstes i alla fall ut ur bolaget den 6 december 1902 med 250 kronor. Tröskverket kördes vida omkring och bl.a har Linde, Lojsta, Levide och till och med Eksta nämnts av äldre personer. Det var självklart att en sådan här tröskning var en stor händelse i bygden, Kristian Kristiansson, född 1887 vid Nederburge, har berättat att han tillsammans med lärarinnan och alla skolbarnen fick gå till Gardarve för att titta på den nyinköpta lokomobilen och tröskverket. Den äldsta kassaboken är förd av Arvid Laurin, med början den 5 december 1901 och med en transportsumma på kronor från en äldre kassabok. I mars 1902 tycks bolaget ha en skuld i Sparbanken på kronor och den årliga amorteringen varierar under flera år mellan 200 och 280 kronor. Niklas Rohnström tycks ha varit tröskskötare en tid men även Johan Lindvall, Kälder och Arvid Laurin har innehaft den sysslan. Herman Pettersson blir så småningom skötare och den 30 november 1906 erhåller Edvard Wahlberg betalning som tröskskötare i tolv dagar á 2 kronor. Kassaboksanteckningarna upphör 1914 och börjar inte igen förrän Under denna tid, troligen 1914 inköptes en Welger halmpress till okänt pris och som sällan fungerade till full belåtenhet. Från 1922 sköter J R Lindvall, Kälder kassan och har den 10 januari 1922 betalat en Munktells traktor med kronor. Den gamla lokomobilen överläts till obekant pris till Stenstusåg. Kassör från 1932 är Martin Laurin. Den gamla tröskan är utsliten och ersattes 1933 med en Munktells 3 ½ fots tröska till ett pris av kronor. Ture Wahlberg blir tröskskötare 1936 och Janne Persson imatare samma år byttes den gamla halmpressen ut för en kostnad av kronor. Samma år inköptes också en 30 hästkrafters elmotor av Karl Fardstedt, Stenstugu för kronor. År 1948 såldes Munktellstraktorn för 250 kronor till Tomas Lagergren i Havdhem för skrotning och samma år installerades returfläkt på tröskan för kronor. Vid oljeväxtodlingens start under krigsåren inköpte bolaget en 4-fots Allis Chalmers bogserad skördetröska som efter några år utbyttes mot en självgående Massey Harris 8 ½ fots tröska. Skördetröskrörelsen övergick dock ganska snart i ett särskilt skördetröskbolag. Den stationära tröskningen avtog allt mer och 1964 är sista året enligt kassaboken som tröskbolaget varit i verksamhet. Något år senare såldes elmotorn till Bertil Fardstedt för 200 kronor, vilket täckte bolagets skulder och slutligen körde Nils Kotz både press och trösk till Arne Wahlberg i Gerum för skrotning. Trösklag nr 1 vid Kelder på 1920-talet Överst fr v Birger Andersson, Evald Wahlberg, Ture Wahlberg, Sigvard Kollberg, Nedre raden: Janne Persson, Enar Hallin, Janne Johansson, Herman Pettersson, Knut Pettersson

5 Tröskbolag nr. 2 i Fardhem Tröskbolag nr. 2 i Fardhem bildades 1904 och bestod av elva delägare och fick därför namnet Elvingen. Delägarna var: Johansson Gerete, Nyman Myre, Pettersson Överburge, Pettersson Myre, Medbom Kvie, Kristiansson Nederburge, Karlsson Nixarve, Larsson Gardarve, Kollberg Hallsarve, Pettersson Rodarve och Larsson Rodarve. Lokomobil och tröskverk köptes från Pettersson i Havdhem och Cedergren i Klinte och var av märket Marshall. De visades på lantbruksutställningen i Visby Utvecklingen var i stort sett den samma som i förutnämnda bolag kostade det 30 öre per 100 kg att få höstsäden tröskad och för vårsäden kostade det 25 öre per 100 kg ändrade man prissättningen till att i stället ta ett pris per timme. Det kostade då 8 kr/tim för trösk och lokomobil. Varje flyttning av verket kostade 5 kr och om någon hyrde lokomobilen för att driva stenkrossen kostade det 1,50 kr/tim. Under slutet av 1910-talet tröskade man också för många som inte var delägare i bolaget, och då inte bara i Fardhem utan även i Hemse och Levide. År 1913 inköptes en självgående lokomobil. Det bestämdes då också att ett förvaringshus av trä för trösk och lokomobil skulle uppföras på lämplig plats men det blev troligen aldrig gjort inköptes en halmpress, den kostade kr inköptes den så kallade Titan, det var en tvåcylindrig traktor av märket International ersattes så denna av en Fordson traktor med gummihjul användes Elvingens tröskverk för sista gången. Nu hade de flesta delägarna sedan några år tillbaka små egna skördetröskor. Bolaget upplöstes 1969 då den 80-årige bonden Viktor Jakobsson vid Överburge köpte tröskverket för 100 kronor. Tröskbolag nr. 3 i Fardhem Bolaget bildades 1914 och kallades också Brogårds tröskbolag. Delägare var: August Bolander Hägsarve, Lars Ronander Gerete, Viktor Jakobsson Överburge, Seth Hallin Gardarve, August Jakobsson Stenstugu, August Söderström Hallsarve, Ester Jakobsson Nixarve, Herman Jakobsson Rodarve, Gottfrid Höglund Hägsarve, Einar Hallin Hägsarve, Hugo Frögren Rodarve, Edvin Havdelin Nederburge, Karl Österberg Gardarve och Oskar Pettersson Gerete. Österberg och Söderström lämnade bolaget Senare sålde även Einar Hallin sin lott till Erik Jakobsson vid Myre. Här följer några uppgifter som hämtats från bolagets kassabok som omfattar åren lånade bolaget kronor i Rone sockens sparbank, man lånade även 636 kronor av Edvin Havdelin. Dessa pengar plus ytterligare ungefär kronor gick till att lösa en växel på kronor. Lånet i sparbanken amorterades med kronor per år medan lånet från Havdelin var amorteringsfritt i 10 år. Det framgår också av kassaboken att lantbrukare med små gårdar ofta låg efter med betalningen till bolaget både ett och ibland flera år inköptes en fläkt (möjligen en sörpfläkt ) från Bröderna Pettersson i Havdhem, den kostade kronor plus 30 kronor för montering. Samma år tröskades hampa för Martin Laurin, Sandarve för totalt 9 kronor gjorde bolaget stora investeringar. Man skulle nu även ägna sig åt annat jordbruksarbete än tröskning. Man lånade kronor i Fardhems sockens sparbank samt sålde den gamla Fordson traktorn för 640 kronor. En annan traktor (okänt fabrikat) inköptes för kronor, till den inköptes en plog för kronor samt en harv för kronor. Redan efter två år såldes denna traktor för kronor. För dessa pengar plus ytterligare lån inhandlades en traktor för kronor. Investeringarna var tydligen positiva för bolagets omsättning steg mångdubbelt under ett antal år, men från mitten av 50 -talet sjönk den successivt igen. Den 1 januari 1952 infördes obligatorisk trafikförsäkring för traktorer. Det kostade bolaget 7 kronor att få traktorn inregistrerad och 30 kronor i försäkringspremie var det så dags att byta traktor igen, den här gången betalade man emellan kronor. Samma år byggdes troligen garaget mitt emot Bolanders, det står nämligen i kassaboken Aug. Jakobsson för garage kronor. Bolaget upplöstes 1961 och då köpte Johannes Bolander garaget och traktorn, en Massey Harris. - Christer Olsson -

6 Gammaldags gästabud i Fardhems prästgård ur Bertha Wimans bok Präster och patroner skriven 1933 När den gamle prästen Göran Ekholz för alltid lade sina ögon ihop den 4 februari 1793 blev det liksom några ögonblicks vindstilla i den idoga Fardhem prästgård. Spinnrockarnas hjul stannade, kardorna lades samman, talet gick i viskningar. Men det varade inte länge. De otaliga bestyr, som en hädanfärd som salig prostens förde i släptåg, väntade bara på att man tog fatt dem. Var inte prästgården sen mer än hundra år tillbaka känd för sin gästfrihet, hade den inte ett över hela Gotland stadgat anseende för sitt utsökta matbord! Nu om någonsin gällde det att hålla det traditionella anseendet uppe, ty skulle det på något sätt klicka, kunde ju ingen veta hur det skulle gå, när prostens äldste son, magister Albrekt Ekholtz, f.n. kollega i Visby, sökte pastoratet efter fadern. Nej, här fick minsann ingenting fallera; här måste god sed vidmakthållas; här måste slaktas, bakas och bryggas inte bara för släkt och vänner utan för varenda själ, som tillhörde någon av pastoratets tre socknar, vars herde den döde varit. Jo, jo men, för mindre gick det inte av, och hederligt på alla sätt måste allting vara, d v s rikligt med mat och dryck och övrig välfägnad. Prostinnan var mycket klen till hälsan vid detta laget; prostens sjukdom och död hade tagit hårt på hennes krafter, men hon hade en värdefull hjälp i sin blivanden sonhustru, den unga mamsell Ulrika Lallér, vilken sedan någon tid vistades i prästgården. Mamsell Ulla var ingen novis i det husliga. Hon var det äldsta av förste lantmätare Lallérs 15 barn, och redan vid 21 års ålder hade hon varit en av de förnämsta medverkande vid morföräldrarnas, Carl Hindrik Langes och Catharina Fåhraea, guldbröllop. Var och en kan väl förstå, att hon nu ville göra sitt allra bästa; man kallade ju inte präst bara på de prästerliga gåvor, en man kunde ha; det var också mycket annat som spelade in som plus eller minus. Att mamsell Ulla var ett mycket stort plus i magister Albrekts kandidatur, det var en hemlighet som sockenborna småmysande förtrodde varandra.. Biskop Lutkeman skulle själv komma och jordfästa prosten, hade han sagt, då han notificerades om dödsfallet. Magister Albrekt for hans högvördighet till mötes ända till Bönders i Klinte. Men när kyrkklockan började ringa biskopen till mötes, föll prostinnan helt samman. Hon gick till sängs för att aldrig stiga upp mera. Prosten jordfästes dagen därpå; begravningsgästerna bestodo endast av närmaste släkten och grannarna. Det stora begravningskalaset måste tillsvidare uppskjutas. Förberedelserna pågingo icke desto mindre. Prostinnan gav sina föreskrifter, och mamsell Ulla sprang titt och tätt in till hennes säng för att visa och låta henne smaka på bakverk och annan välfägnad. Prostinnan blev emellertid sämre och sämre, och den 19 mars dog hon. Fjorton dagar därefter gick det stora för prosten och prostinnan gemensamma gravölet av stapel. Första dagen voro man och hustru från varenda gård i pastoratets tre socknar bjudna. Till kalaset hade sex nötkreatur slaktats förutom svin, kalvar, får och fjäderfä. Fjorton fat öl hade bryggts, 14 Lisp. fisk användes. 7 käringar voro sysselsatta bara med att skära till fisken sägs det. Färska soppan kokades i bryggkitteln, och frikadelldegen till den gjordes i stora baljor. I alla rum var dukat med långa, smala bord med sittbräden till. När gästerna anlände, togos de emot vid gatgrinden av klockaren n:o 1, vid gårdsgrinden av klockaren n:o 2 och vid förstugdörren av klockaren n:o 3. Var och en av dessa bjöd på en välkomma efter tidens sed. 2:ne länsmän voro satta att hålla ordning och ropa upp gästerna efter gårdarnas namn. De voro också sedan värdar vid borden, där man bänkade sig efter att hava läst bordsbönen.åtta dagar i förväg minst brukade man fasta, innan man begav sig till ett gästabud något så när likvärdigt med detta, men så hade man sedan också aptit. Först kom det salta köttet, så färska soppan med klimp eller frikadeller, så fisken, oxsteken och rispannkakan, sedan en stor smörgås med ett par sorters ost, sist ett stycke torrt, salt kött med korv och tunga. Det sista tydligen befrämjande av en god törst. Så tog klockarn upp psalmen och man tackade Gud för maten. Återstod nu bara att också tacka värdfolket och sedan troppa av. Nu stodo bönder vid respektive grindar och bjödo öl och dricka. Så var första den av det stora kalaset lyckligt överstånden.

7 Åtta dagar därefter, då man på nytt hunnit slakta, baka och brygga, koka och steka, voro torpare, inhyses och fattiga bjudna till hederligt kalas med rikligt välfägnad, i huvudsak lik den på första kalaset, och ytterligare åtta dagar därefter, då man ånyo hunnit bereda sig, gick det tredje kalaset av stapel. Detta var förbehållet huset eget folk: 2 drängar, 5 pigor, jämte 8 s k tröskningskarlar och alla skaffare och skafferskor (de som passat upp vid resp. kalas). Hade det dröjt länge innan gravölet efter prosten Göran Ekholtz och hans hustru Elisabeth Maria Grevesmuhlen, blev drucket, så hade man gjort det så mycket grundligare i stället. Rätt snart fick man emellertid reda till ett stort glädjens gästabud. Magister Albrekt blev enhälligt kallad till faderns efterträdare i pastoratet, och en väcker dag finna vi magistern med sin fästmö välkomnande sina kära församlingsbor. Det var en lika rolig som arbetsam dag, och att det gick mat och dryck åt, förstår man av grannhustrun Nixarvemors yttrande, när hon, sedan gästerna gått, kom och stack in litet av ost och smör genom fönstret: Nå tyckar ja att häuse kan varä tomt. Men det blev inte tomt på Guds gåvor i Fardhem prästgård, det kunde talrika släktingar och vänner, grannar och sockenbor intyga. En gång kom emellertid till prästgården en hop gäster, dem kanske fru Ulla, av helt naturliga skäl, helst skulle sett att hon sluppit undfägna. Det var en hop ryska officerare och soldater, vilka under ryssarnas ockupation av Gotland, våren 1808, uthungrade kommo till prästgården och begärde mat. Där fanns förut hungriga gotlänningar, och bordet stod dukat med mat och kaffe, öl mm. Då resolverade värdinnan, att den hungrige var hennes gäst, vem han än i övrigt var. Det har många gånger av äldre gotlänningar talats om den hänsynsfullhet, som den ryske amiralen Bodisco vid flera tillfällen visade gotlänningarna under detta häradståg. Orsakerna därtill kunna ju hava varit flera. På Bönders gård i Klinte lät han uppsätta en proklamation, att ingen ryss där fick göra några rekvisitioner eller föröva något slags övervåld. Orsaken härtill var att B. fått veta, att husets värdinna var mor till en man, med vilken han haft mycket att göra i Pommern, då svenska och ryska arméerna voro allierade Denne man, vilken Bocisco sade sig hava mycket värderat, var den både som människa och krigare högt skattade översten Johan Norby, som fallit för en fransk kula vid Stralsund Ryssarnas besök på Gotland blev dessbättre ej långvarigt denna gång. Den tappre Rudolf Cederström kom med sin lilla eskader och drev dem på flykten. Men låtom oss återvända till Fardhems prästgård. Det var år Det är alltså runda hundra år sen dess. Man beredde sig i prästgården på ett besök, som vida övergick vad man hittills varit med om. Det var självaste kronpris Oscar, som kommit med den första ångbåten, även den kallad Gotland, och nu skulle han också gästa Fardhems prästgård. Inte underligt om allt vändes upp och ner, ut och in för ett så rart främmande! Tänk, prinsen var ju årsbarn med deras enda dotter, Brita Elisabeth! Hon gifte sig, när hon var bara 19 år gammal, med prosten Romdahl, men prinsen var ju gift han också med den vackraste prinsessa, som kunde tänkas gå på Guds gröna jord, och såna rara barn de hade sedan. Ack ja, vad där blev mycket språkat både före och efter detta besök, under detsamma gick det ju inte an att man talade så mycket, annat än om man blev tillfrågad förstås. Ännu så länge var prins Oscar i det stora hela endast ett vackert löfte till tvenne folk, över vilka han skulle komma att regera, men han var, åtminstone i Sverige, ofantligt avhållen av hög och låg. Man kunde ej högt nog prisa hans dygder, hans begåvning, hans manliga skönhet. När han nästa gång besökte Gotland 1854, kom han som landets konung. Han hade då infriat många av de förhoppningar, man fäst vid honom, bl a på lagstiftningens många olika områden och synnerligast de, som händförde sig till fångvårdens humanisering. Landets försvar låg honom också varmt om hjärtat. Kvinnorna voro honom särskilt tacksamma för att han genomdrev lagen, att son och dotter skulle ärva lika. Ja, många och stora voro de planer han hade för sina båda folks väl; alla kunde han ju inte mäkta genomföra. Missräkningar inom såväl inrikes som utrikespolitiken stäckte hans mod och nedsatte hans fysiska krafter, som nog aldrig varit så synnerligt stora. Det var en prövad man, som 1854 avlade ett besök hos den då nära 95-åriga prosten Ekholz i Fardhems prästgård. Den gamle prosten hade mist sin Ulla redan 1842 och han satt där nu blind, men han sträckte sina händer mot sin konung och välsignade honom. Icke lång tid därefter dog han. Han hade då tillsamman med fadern innehaft Fardhems pastorat, till vilket Linde och Lojsta socknar voro annex, i sammanlagt 88 år. Utan prövningar hade hans liv icke förrunnit. Var sorgen över hans kära hustrus död stor, så var den säkert ej jämförlig med den, som hans båda söner, Georg Magnus och Albrekt, tillfogade honom, då de, den ene revisionssekreterare, den andre anställd av riksbanken, för förfalskning rymde till Amerika och sedan aldrig avhördes. I den gamla goda tiden var ju sådant mera ovanligt än i våra dagar, men.det hände i alla fall Albrekt Ekholtz far har i sin dagbok gjort följande anteckning den 1 januari 1768: Församlingens ungdoms hopläggningslekstugor på stora högtidsdagar oanständiga och skadliga. Hjälp Herre att de måtte vara avskaffade! Derom måste jag tala med sockenmännen. En modern fråga, aktuell redan 1768 och troligen mycket tidigare. Under de 60 år Albrekt Ekholtz var församlingens herde, hade hans sockenbor vant sig vid att gå till prästgården med sina båda andliga och världsliga bekymmer. Ja, man hade så stort förtroende för honom, att man vid tvister och misshälligheter gick det närbelägna tingshuset förbi till prästgården. På prostens kammare, där visste man, skipades rättvisa så som eljest ingenstädes.

8 Bilder från sojdesbränningen 2013