5 TUR OCH SEKVENS 5.1 ÖVERSIKT

Transkript

1 5 TUR OCH SEKVENS 5.1 ÖVERSIKT I samtal tilldelas deltagarna turer då man får tala. Turerna utgör utrymmen där deltagarna kan utföra sociala handlingar, till exempel yttra en åsikt om någonting, ge en instruktion eller ställa en fråga. Turtilldelning innebär att man vanligen inte talar i munnen på varandra, utan en av talarna har ordet vid ett tillfälle varefter det går över till en annan talare. Identifiering av turbytesplatser bygger i hög grad på talarnas förmåga att identifiera syntaktiskt, prosodiskt och pragmatiskt bestämbara enheter som konstruerar möjliga, fullbordade turer. De generella principer som organiserar turtilldelning och turkonstruktion utgör samtalets system för turtagning. När en tur går över till nästa talare finns det förväntningar om att denna i sin tur orienterar sig mot kommenterar, besvarar, utvecklar det som sades i den föregående turen. Turer bildar på detta sätt sammanhängande serier, vilket utgör samtalets sekvensstruktur. Vidare finns det en preferens för enighet eller tillmötesgående talarna emellan: får man ett erbjudande är det socialt mer preferat att acceptera än att avböja det. Detta kallas samtalets preferensstruktur. Grammatiskt intressant är att turerna, dvs. de sociala handlingarna, har en språklig struktur och att denna struktur sammanhänger med handlingen i turen, med turens sekventiella position samt med turens preferensstatus. Väsentligt är också att turens omfattning bestäms av den språkliga strukturen och kan identifieras utifrån denna. Allt går inte alltid rätt när man konstruerar turer: talaren hittar inte rätt ord, vill ändra på innehållet eller strukturen i ett igångsatt yttrande, eller det som sägs förstås inte av mottagaren. Praktiker som är avsedda att råda bot på problemen kallas reparation, vilken hör till samtalets centrala organiserande, självkorrigerande principer.

2 94 Jan Lindström: Tur och ordning 5.2 TURTAGNING Turtagning är beteckning för det komplex av principer som organiserar bidragen i interaktionen, framför allt att talarna försäkras turer och att turövergångarna sker smidigt. En av de centrala komponeterna består i turtilldelning, dvs. principer som talarna orienterar sig mot vid talarval. En annan central komponent utgörs av turkonstruktion som bygger på deltagarnas språkliga kompetens inbegripande grammatiska, prosodiska och pragmatiska faktorer. Genom denna kompetens förmår talarna utmejsla sina yttranden till interaktionellt framgångsrika bidrag i just de kontexter där de produceras samt identifiera turövergångsställen utifrån yttrandenas struktur och sekventiella position. Vidare kan turtagningssystemet varieras och anpassas olika beroende på deltagarroller och den övergripande verksamhetsformen, vilka definierar och omdefinierar samtalsdeltagarnas rättigheter och förpliktelser Turtilldelning Det dialogiska växelspel som resulterar i att man i samtal talar i turer kan anses vara en manifestation av allmänna socialt koordinerande principer som reglerar individers aktivitet i en kollektiv verksamhet. Turtagning och turtilldelning kännetecknar alla former av interaktion. Till exempel bygger olika lekar, spel och väjningsreglerna i trafiken på en typ av turtagningssystem. Utan turtagning skulle det sociala umgänget helt enkelt hamna i värsta sortens kaos. Bristande respekt för talturer skulle leda till samtidigt tal. Då skulle man inte höra vad den andre säger och man skulle inte veta vem man egentligen borde lyssna på. Respekten för turen innebär att samtidigt, överlappande tal minskar och fokus på det som sägs upprätthålls. En annan konsekvens av turtilldelningssystemet är att turövergångar sker smidigt. Samtidigt som överlappning undviks minimeras också pauser mellan turerna. Det är enklare att som nästa talare ta ordet när man vet när man är berättigad eller till och med

3 Kapitel 5: Tur och sekvens 95 förpliktad att göra det. Vanligen finns det pauser på bara några tiondels sekunder mellan bidragen. Pauser som är längre än en sekund kan tyda på något lokalt problem interaktionen. Liksom i spel finns det också i samtal regler för hur turerna tilldelas. Enligt en generell modell styrs turtilldelningen av tre valmöjligheter: 1. Talarnominering: A B Den som har ordet (A) väljer nästa talare (B). 2. Självnominering: A B En deltagare (B) väljer sig själv som nästa talare, när den som just haft ordet (A) blivit färdig med sitt bidrag. 3. Inget talarbyte: A A Den som haft ordet (A) fortsätter att hålla turen om ingen annan deltagare tar ordet, trots att bidraget som talaren kommit med kunde ha ansetts vara färdigt. Den sociala preferensordningen mellan valmöjligheterna är densamma som anges ovan: om någon väljs ut som nästa talare väljer ingen annan sig själv som nästa, och ett slutfört bidrag som inte innehåller talarval följs i första hand av talarbyte och i andra hand av fortsättning av samma talare. Preferensordningen avspeglar dock inte nödvändigtvis vad som är vanligast i samtal. Strategi 1 kan vara det vanliga till exempel i ett förhör, medan ett vardagligt polarsamtal, i synnerhet en dyad, kanske för det mesta löper enligt strategi 2. Samma förhandlingsprocedur som beskrivs ovan följer i princip vid varje nytt tillfälle där ett talarbyte blir relevant och med samma preferensordning från tilldelningsstrategi 1 till 3. Nästa talare kan väljas ut med hjälp av olika tekniker. En av dem är att påkalla den andres uppmärksamhet till exempel genom tilltal eller någon adresserande diskursmarkör som du, hördu, förstårdu. Genom att ställa en fråga väljer man också i praktiken nästa talare, dvs. den som kan tänkas svara på frågan. Men talarval kan också ske icke-

4 96 Jan Lindström: Tur och ordning verbalt: genom att rikta blicken och kroppspositionen till en viss deltagare signalerar man att just denna person väntas respondera på det som sägs. Även om det är mycket vanligt att nästa talare inte uttryckligen väljs ut finns det dock en förväntning om ett talarbyte vid avslutningen av en utgående tur. I en dyad växlar turerna naturligt mellan de två talarna, medan det i ett flerpartssamtal kan uppstå oklarhet och konkurrens om vem som ska få ordet. Då är det tänkbart att nominering av nästa talare har mera relevans i flerpartssamtal. Det är inte heller sällsynt att ingen ny talare tar ordet trots att talarbyte vore relevant. Då återstår alternativet att den hittillsvarande talaren fortsätter och därmed minimerar en paus i samtalandets gång. Vid fortsättning förekommer två huvudsakliga praktiker: den hittillsvarande talaren kan förlänga sitt tidigare bidrag med ett vanligen kortare tillägg, som utformas syntaktiskt och pragmatiskt beroende av det nyss avslutade bidraget, eller talaren kan producera en fullgod ny tur. Vid avslutningen av båda slags fortsättningar blir talarbyte åter relevant enligt preferensordningen Turkonstruktion Centralt för turtagning och smidiga turövergångar är talarnas förmåga att identifiera en turs tänkbara omfattning och därigenom det lämpliga ställe där den egna turen kan inpassas. Det är här som den språkliga turkonstruktionen spelar en avgörande roll, eftersom turer för det mesta har en verbal uttrycksform. Talarna har förmåga att identifiera olika slag av enheter som kan bilda turer. Dessa enheter utgörs väsentligen av grammatiskt bestämbara konstruktioner fraser och satser. När en talare väl har fått turen har han eller hon rätt, men också skyldighet, att producera och slutföra minst en turkonstruktionsenhet (TKE), dvs. ett yttrande som kommunicerar en i situationen meningsfull handling. Vid utgången av varje TKE blir talarbyte i princip relevant och punkten där talarbyte sker eller kunde ske kallas för turbytesplats (TBP). Detta är enkelt och samtidigt intrikat,

5 Kapitel 5: Tur och sekvens 97 eftersom turkonstruktionsenheters utformning är relativ till den kontext och sekventiella position där de produceras. Således är det kutym att tala om i kontexten möjliga turer, som består av möjliga turkonstruktionsenheter, som slutligen utmynnar i möjliga turbytesplatser. En TKE är ett yttrande som kan ha formen av ett ord, en ordförbindelse (fras), en sats, en satsförbindelse eller en kombination av dessa. Generellt gäller att en TKE utgör en grammatisk gestalt, dvs. en strukturellt slutförd enhet vare sig det rör sig om ett ord, en ordgrupp eller en sats. Vid en identifierbar gestaltfullbordan öppnar sig en möjlig turbytesplats, medan ofullständiga ord, fraser och satser tenderar att reservera rätten till turen tills ett element som inlöser den grammatiska projektionen produceras. I det följande slutförs turen och den stakigt framåtskridande TKE:n först när talaren kommer underfund med den bestäming som bör fullborda sats- och prepositionsfrasgestalten då står ja vid den där parkeringen som ä utanför där. [gru7:b:9 Fotboll] 1) A:.h men då står ja vid eh: då står ja vid eh: va heter de på: m pt a: eh vi den där parkeringen som ä utanför där rå B: a de e ju efter gatan där vi polisen Man kan då säja att alla slags språkliga enheter från ord till sats projicerar möjliga fullbordade versioner av sig när deras produktion en gång startats. En sats som Då står jag projicerar som ett tänkbart komplement en adverbiell bestämning, som anger var man står (vid parkeringen), och en preposition som vid projicerar en nominal rektion (parkeringen). Språkbrukarna är medvetna om de strukturella projektionerna och tenderar att invänta en projektions slutförande innan de gör anspråk på talturen. Ifall inlösning av projektionen dröjer, som vid den identifierbart ofullbordade gestalten å sen så ska i (2), kan den andre uppmana talaren att komma med ett slutförande: 2) A: å sen så ska, (.)

6 98 Jan Lindström: Tur och ordning B: ja:h? (1,2) A: å så kosta ju liftkort men sen så.hh men ja fundera asså. snowboard allså, de e svi:ndyrt å hyra de. Huruvida en grammatisk gestalt bildar en TKE beror på om ifrågavarande yttrande utgör en meningsfull handling i den sekventiella kontext där yttrandet produceras. En möjlig TKE är således inte bara grammatiskt slutförd utan också tillräckligt komplett i pragmatiskt avseende. En sats som Då står jag är syntaktiskt och pragmatiskt fullständig som respons på yttrandet Den här stolen är inte ledig. Men samma sats förmedlar knappast en meningsfull handling i en situation där man kommer överens om var man ska träffas (jfr Då står jag vid parkeringen). En TKE bildar också en prosodisk gestalt. Yttranden kan bestå av en eller flera prosodiska fraser, lite på samma sätt som strofer består av versrader. Prosodiska fraser grupperar orden i talet i intonationsenheter och de kännetecknas vanligen av en nedåtgående tonkurva. Fraserna avgränsas av pauser samt av en hel eller delvis återställning av tonhöjden (F0) vid början av en ny fras. Prosodiska fraser verkar också överensstämma med syntaktiska enheter men inte på ett okomplicerat sätt. I följande exempel bildar två prosodiska fraser en tänkbar syntaktisk gestalt bestående av en matrissats och en relativ bisats: dom hade ju hästarna här nere på en gård som hette Brodygården Den inledande matrissatsen är en potentiell huvudsatsgestalt och samtidigt en prosodiskt avgränsbar fras. Relativsatsen som hette Brobygården är inte formellt sett en gestalt utan kan uppfattas som en underordnad del av en större konstruktion. Prosodiskt bildar också den en egen fras. Ytterligare bildar de två prosodiska fraserna ett prosodiskt kontinuum så att relativsatsen kan höras som en fortsättande del av det yttrande som initierats av matrissatsen.

7 Kapitel 5: Tur och sekvens 99 Två insikter kan hämtas här. Å ena sidan är inte alla möjliga syntaktiska slutpunkter faktiska yttrandeslutpunkter. Å andra sidan utgör inte alla prosodiska fraser fullbordade yttranden. Man får då anta ett visst samarbete mellan syntax och prosodi vid faktisk gestaltkonstruktion i talet. Prosodin utpekar de definitiva yttrandegränserna, men den syntaktiska gränsens relativa styrka är likaså vägledande för hur starka de prosodiska gränserna uppfattas. Svensk prosodi har tidigare studerats i monologiskt tal, vilket gör att frågeställningen om prosodins TBP-definierande roll inte varit aktuell. De studier som finns, samt interaktionellt orienterade studier av andra språk, tyder på att möjliga prosodiska TKE-slutpunkter kan kännetecknas av en tydlig och snabb tonal nedgång alldeles i slutet av den prosodiska frasen. Detta har typiskt föregåtts av en stegvis fallande tonkurva som ger en vink om att talaren kommer närmare och närmare ett möjligt slut. När tonkurvan nått den låga nivån samförekommer ofta också minskande ljudstyrka och laryngalitet i röstkvaliteten. Det är således ett komplex av prosodiska drag som tillsammans bidrar till intrycket att talaren på en viss punkt i talflödet pratat färdigt. En prosodisk fras som definierar en TKE behöver inte alltid sluta med en tydlig dal. Final uppgång kan förekomma till exempel i samband med frågor. Detta är emellertid inte så entydigt, eftersom uppåtgående intonation också kan signalera att bara en komponent av ett yttrande, till exempel en del av en uppräkning, producerats och att lyssnaren ska vara uppmärksam på en fortsättning. Vidare kan prosodin också användas i andra syften, t.ex. signalerande talarens engagemang. Noteras bör också att det förekommer regional variation i intonationsmönstren som också gäller typiska yttrandefinala tonmönster. Därför är det inte lätt att operationalisera och generalisera prosodins betydelse som markör av turbytesplatser. Inom samtalsforskningen har man diskuterat mycket vilken av de tre faktorerna syntax, pragmatik eller prosodi som är viktigast för identifiering av gränser mellan TKE:n och markering av möjliga turbytesplatser. Allt tyder på att de tre faktorerna samspelar så att en pragmatiskt relevant handling vanligen utformas som en syntaktisk och prosodisk gestalt. Syntaktisk fullbordan är relativ till det innehåll

8 100 Jan Lindström: Tur och ordning man behöver uttrycka i en viss situation, vilket kan ses som en återspegling av principen att grammatikalitet inte kan skiljas åt från vad som är semantiskt acceptabelt. Prosodin grupperar å sin sida innehållet i en TKE i semantiskt och syntaktiskt motiverade doser. Sammanfattningsvis kan man säga att en TKE, som alltså bildar en möjlig tur, är en enhet som inte har en fortsättande inre projektion syntaktiskt, pragmatiskt eller prosodiskt. När de inre projektionerna är inlösta och en tur möjligtvis fullbordad träder i stället en yttre projektion i kraft. Vid det laget emotser TKE:n, den potentiella turen, ett nytt bidrag som utgör någon orientering mot den nyss slutförda TKE:n. Huruvida detta görs i en fortsättning med eller utan talarbyte beror på hur principerna för turtilldelning appliceras på den uppstående turbytesplatsen Turbytesplats och turövergångsområde En turkonstruktionsenhet utmynnar i en avslutningspunkt och denna kan identifieras genom ett samspel av syntaktiska, pragmatiska och prosodiska egenskaper hos yttrandet. På denna punkt har talaren levererat en i samtalskontexten meningsfull handling, vilket gör ett talarbyte och en ny handling relevanta. TKE:ns möjliga avslutningspunkt sammanfaller i praktiken med en möjlig turbytesplats. Ofta bekräftar också ett nedskrivet samtal intrycket att turerna utgör färdiga paket som först vid sin fullbordan utlöser en ny tur, som om det var frågan om välinövade repliker i en pjäs. Detta är naturligtvis en för statisk syn på vad som försiggår i interaktionen. Eftersom turkonstruktionsenheter är projicerbara, är det sannolikt att talarna från första början, när en TKE satts igång, orienterar sig mot vad som kan leda till TKE:ns fullbordan. Med detta har man förklarat talarnas förmåga att med förbluffande stor exakthet starta nya turer på en bråkdels sekund efter att den hittillsvarande talaren talat färdigt. Ibland finns det ingen som helst paus mellan två turer och det är inte ovanligt heller att nästa talare startar i överlapp med de allra sista elementen i en utgående tur. Detta tyder på att man utifrån projektionen i den pågående TKE:n förutser den inkommande

9 Kapitel 5: Tur och sekvens 101 turbytesplatsen och är färdig att inleda en ny tur redan innan turbytesplatsen materialiserats. Följande utdrag från början av ett telefonsamtal får exemplifiera olika typer av smidiga turövergångar. Det finns pauslösa omarkerade turövergångar, fasthakande övergångar (som i transkriptionen markeras med symbolen = i slutet av den slutförda och i början av den inledda turen) samt turövergångar med finalt-initialt överlapp, som markerat med grå överstyrkning. 3) [mol1:a:4 bvc] V: >Krokenerius < G: hej Viveka, de ä Ge:rda V: ja: tje:na[re G: [tjena: har ni kommi hem nu från (.) semestrar å liknande = V: =ja: nu så, G: nu ä re kla:rt, V: nu ä re klart. å du har vari ute å rest hörde ja?= G: =a: ja har vart öh:: >ska vi se här< ja vart i Sy:dsta (0,4) V: ja: ja ju[st de G: [(j)a: de va jätteskö:nt,vi hade ju sånt kanonväder, V: >hur länge har du< varit då? (0,4) G: <i: ((knarrande)) en dry:g ve:cka> har ja [varit. V: [å: härli:thh?= G: =a: de va toppen V: ja: (de-) jättebr[a G: [ja: hur ä re mä Felix V: jo de e bra: >han< sitter här å leke:r,

10 102 Jan Lindström: Tur och ordning Det möjliga omfånget hos en TKE och en möjlig tur kan ibland vid sidan av handlingens, strukturens och prosodins kompletthet också härledas från själva aktiviteten. Till exempel utgör öppningssekvenserna i ett telefonsamtal ett mönster som inbegriper yttranden av ett visst slag både vad gäller deras innehåll och form. Ofta är det fråga om korta yttrandepar av typen svar-svarshälsning och fråga-svar, varvid det kan vara lätt att förutse vad och hur mycket den andre tänker säga. De snabba och smidiga turväxlingarna i utdrag (3) kan sålunda relateras även till en pragmatisk kunskap om möjliga turer i en viss samtalsaktivitet. Sammantaget är turbytesplatsen inte något statiskt objekt för samtalsdeltagarna, utan något som man kan orientera sig mot som något i framtiden uppstående. Talarnas aktiviteter kring TBP:n tyder på att det finns ett turövergångsområde som börjar lite före den möjliga turbytesplatsen och sträcker sig en bit in i början av en ny tur tills talaren etablerat rätten till turen genom att komma undan eventuellt överlappande tal Variationer av turtagningssystemet Turtilldelningssystemet så som det beskrevs i 5.21 utstakar de generella principer enligt vilka turövergångar lokalt förhandlas om. Beroende på antalet samtalsdeltagare samt aktivitets- och verksamhetstyp förekommer det vissa variationer av det basala mönstret för turtagning. I ett tvåpartssamtal, dyad, tar talare A och B ordet i tur och ordning enligt principen ABABAB. När A tystnar är det förväntat att B tar ordet, och om så inte sker kan A fortsätta. Situationen är annorlunda om deltagarna är tre. Då är det ingenting som säger att turväxlingen ska går fulla varv i ordningen ABC, utan C kan t.ex. prata efter A eller det kan uppstå konkurrens om ordet mellan B och C efter att A pratat färdigt. Ökar man deltagarantalet till fyra är det möjligt att två parallella samtal uppstår: A och B kan börja prata med varandra om ett ämne och C och D om ett annat.

11 Kapitel 5: Tur och sekvens 103 Enligt grundregeln blir turbyte relevant efter varje igenkännbar turkonstruktionsenhet, dvs. efter varje relevant handling. Samtal kan emellertid inrymma aktiviteter där en talare får ha ordet en längre tid. Turtilldelningen fungerar således tillfälligt på ett avvikande sätt så att en av talarna har rätt till flera möjliga turkonstruktionsenheter eller flera bärande bidrag till samtalet efter varandra, medan de andra får avhålla sig från turen eller komma med stödjande bidrag. Den relevanta handlingen består alltså av ett större sjok prat än en enskild TKE. Exempel på aktiviteter som vanligen kräver flera TKE:n tills de är slutförda är berättelser och formuleringar av råd eller förklaringar. Ett exempel på en multi-tke-aktivitet, en vardaglig berättelse, finns i (4). Den utlöses av en tillgängligt händelse i samtalet (att spilla kaffe), och den tillfälliga koppligen till denna händelse markeras med uttrycket apropå. Samtidigt markerar frasen apropå kaffe som jag höll på att spilla här övergången till en redogörande samtalsfas. Berättelsen kommer att handla om information om brännskador som berättaren M fått ta del av på barnavårdscentralen. 4) Bränt barn M: (>ja sku-<) apropå kaffe som >(ja höll på å)< spilla här (0.2) som (0.8) vi hade en sån dä:r pt.hhh information om (0.2) >olycksfall. (0.6) på (.) barnavårdscentralen. H: mm?= M: =>å så fick [man< se små (0.2) snuttar ur= L: [ mm:? M: =filmer på (0.6) oly- olyckor som kan hända. H: mm, (0.8) M: å de- en >av dom< vanliaste olyckorna va skållskador. H: mm, M: å så fick man s[e va hemst de va. L: [mm, (0.4)

12 104 Jan Lindström: Tur och ordning (M): pt.hhh M: >å dom sa att< en (0.4) baby som va åtta månader: (0.6) kan nå: (.) dubbelt så långt som sin arm. (0.4) M: så om dom sitter vi ett bord å- (1.0) sträcker (0.2) sä så här långt så (0.2) tro ma:n, (0.6) L: m[m, M: [<tror man te att dom når< längre. (0.2) M: dom kan nå dubbelt så långt.= H: =mm[: M: [.hhh å få tag i en (0.2) kaffekopp å dra över [sej. H: [mm, L: de värsta e att [dom e så snabba? H: [ mm: Med apropå-draget gör M anspråk på berättarrollen och reserverar därigenom primär rätt till samtalsgolvet. Tur för tur utvecklar hon sedan redogörelsen, som då och då varvas med minimala uppbackande signaler (mm) av de två andra deltagarna H och L. Utrymme för mer omfattande bidrag från H och L blir det först när redogörelsen nått till en punkt som anknyter till början och temat kaffe. En sådan cirkulär struktur kunde tyda på slutet på berättelsen, och samtalet tar efter denna punkt den ungefärliga basformen där en TKE avgränsar ett möjligt talarbyte. Det visar sig dock att M inte är helt färdig utan övergår till att redogöra för andra typer av olycksfall, och ett definitivt slut på hennes berättande episod nås när hon drar en konklusion av alla olycksberättelser i ett så-yttrande (så man gick från de här mötet me skräck) samt övergår från berättandets återgivande då-plan till ett klart subjektivt kommenterande nu-plan (nu tänker ja på allt som kan

13 Kapitel 5: Tur och sekvens 105 hända hela tiden). På denna punkt börjar faktiskt en annan deltagare (H) klarare styra åt sitt eget håll med en inte helt medhållande kommentar (ja brukar tänka på de) introducerad med ja vet inte. 5) Bränt barn M:.hh ja så man gick från de här mötet me <skräck>. L: hm hm ((fniss)) (0.8) M: ehhh all(h)a möjlia (eh) hemska skräcki- injagande berättelser >i huvudet å<. L: mm, M: nu tänker ja på allt som kan >hända hela tiden<. (0.4) H: *mm:. ((*mjukt)) (1.0) H: viss[t M: [>elle< (0.2) tänker man på de då blir man (0.4) liksom a:vtrubbad efter ett tag. (1.0) M: >om man< (0.4) <när man haft barn >(i) nåra år> (2.2) H: ja vet inte ja brukar tänka på det ja får i blann såna här hemska visioner om otäcka saker som kan hända me mina barn, Distinkta, multi-tke-aktiviteter kallas för diskursenheter. Dessa har vanligtvis en identifierbar början där aktivitetstypen utannonseras på något sätt. Berättelser kan till exempel utannonseras med konventionella fraser som jag måste berätta en sak, på tal om x, apropå x eller genom en fråga som introducerar ett tema, t.ex. har ni sett filmen x? Utannonseringen är en signal för de andra deltagarna om att de normala turtilldelningsreglerna sätts ur spel tills aktivitetsepisoden, t.ex. en berättelse, nått sitt igenkännbara slut. På så sätt kan diskursenheter förstås som makroturkonstruktionsenheter -- eller som stycken, eller t.o.m. kapitel i talet. En turbytesplats uppstår

14 106 Jan Lindström: Tur och ordning inte reellt efter varje möjlig syntaktisk/prosodisk TKE utan vid avslutningen av en hel, aktivitetsbestämd diskursenhet. Samtalsdeltagarnas roller som talare och lyssnare växlas dynamiskt i och med turskiften. Båda rollerna innebär också aktivitet. Talaren producerar inte bara ett meddelande utan iakttar lyssnarreaktioner och strukturerar och omstrukturerar yttrandet utifrån detta. Lyssnaren bidrar med att visa uppmärksamhet, förståelse, medhållande eller invändande signaler. Lyssnarresponser på en pågående berättelse kan också bidra till att utveckla berättelsen. När en diskursenhet är på gång blir deltagarrollerna för en tid mer fixerade. Den som till exempel har berättarrollen är för stunden primärtalare medan de andra antar en icke-konkurrerande lyssnarroll. Det uppstår med andra ord en speciell deltagarram vid interaktionen. På primärtalarens ansvar är att vidareföra och även slutföra diskursenheten. De som har lyssnarstatus har rätt till ackompanjerande, stödjande och värderande turer som är underordnade den övergripande aktivitet som primärtalaren, solisten, svarar för. Dessa bidrag tävlar inte om samtalsgolvet med primärtalaren utan de snarast ratificerar dennes rätt att ha golvet i besittning. Först när en speciell episod, som en berättelse, nått sin fullbordan kan den dittills aktuella deltagarramen upplösas och samtalarna återvänder till en deltagarram där enskilda TKE:n potentiellt avgränsar talarbyten. Deltagarramen kan också påverkas av talarnas institutionella roller som tilldelar deltagarna olika rättigheter och skyldigheter. Ett extremt exempel är sammanträdet där ordföranden delar ut talarturer, bestämmer deras innehåll och möjligen även turlängd. Men institutionella roller påverkar också olika slags interaktioner mellan lekman och expert. På en läkarmottagning eller i ett polisförhör bär experten ansvar för samtalets agenda och ställer frågor, medan lekmannen i första hand svarar och redogör för sakförhållanden. I samtal mellan kund och expedit kan det snarare vara kunden än instititutionsrepresentanten som har rätt att ta initiativ och söka information, medan expediten väntas leverera de önskade tjänsterna. Som i vanliga samtal kan deltagarramen justeras också i institutionella inramningar så att till exempel patienten ställer frågor

15 Kapitel 5: Tur och sekvens 107 till läkaren. Det är emellertid vanligt att avvikelser från en verksamhetsbunden normram kräver extra arbete av talarna. Detta kan då också få språkliga uttryck i form av modifierande och garderande formuleringar i de avvikande dragen. De kulturellt bestämda förväntningarna om hur interaktionen som regel pågår i olika institutionella situationer styr sålunda avsevärt dynamiken vid turtagning och ger sig till känna i att den har mer asymmetriska inslag talarna emellan än i vardagliga, familjära samtalssituationer. 5.3 SEKVENSSTRUKTUR Turerna i samtal existerar naturligtvis inte i isolation. En tur responderar på en tidigare tur eller utsaga och samtidigt utgör den ett nytt initiativ som nödvändiggör en respons på detta i nästa tur. Turens orientering till den föregående kontexten och samtidigt förnyande av kontexten för nästa tur åsyftas med begreppet turens dubbla kontextualitet. Till samtalandets väsen hör med andra ord att turer förekommer i kedjor som kan bildar mer eller mindre strukturerade tursekvenser. Det är emellertid inte fråga om vilka som helst händelsekedjor. Sekvenserna bygger på villkorlig relevans, vilket betyder att när ett första drag producerats, så kan man vänta sig ett sådant andra drag som kan anses vara en följd av det första. När man talar om samtalens sekvensstruktur menar man alltså att man identifierar systematiska grupperingar där en tur föranleder en annan eller flera andra responderande turer. En tur kräver en identifierbar orientering av den andre, och orienteringen ska helst komma i omedelbart nästa tur. Om A till exempel har talat om sin högskoleexamen ska inte B respondera genom att tala om vädret. Yttranden som bildar turer är sålunda vanligen sekventiellt implikativa de är avsedda för att bli kommenterade på ett meningsfullt sätt i samtalets fortsatta förlopp. Genom detta bildar deltagarna tillsammans en väv av turer och sekvenser, som på ett globalare plan bildar sammanhängande topiker, episoder och aktiviteter inom hela samtalet. Men sekvens är inte synonymt med

16 108 Jan Lindström: Tur och ordning begrepp som topik, utan en sekvens innebär närmast ett koherent uppförande deltagarna emellan. En speciell typ av sekvens är yttrandepar, där en första tur (förstadraget) emotser en andra tur (andradraget) bestående av en viss, av förstadraget förutsatt handling. Förstadraget snävar med andra ord in de handlingsmöjligheter som talaren har i andradraget. Exempel på yttrandepar är en hälsning som emotser en svarshälsning, en fråga som emotser ett svar, ett erbjudande som emotser ett bemötande och en värdering som emotser en kommentar. När man analyserar samtal kan man börja med att försöka identifiera potentiella yttrandepar, vilken typ av handling de representerar och hurdan större sekvenstyp de ingår i. Renodlade binärt strukturerade sekvenser hittar man lättast i dyader, till exempel i telefonsamtal, eftersom turtagningen i sig leder till ett ABAB-turbytesmönster i dyader. 6) Döma fotboll. ((ringsignal)) A: Ljunggren B: tjena Ny:man A: tjena Ny:man? B: hur ä re:? A: jo dä ä fint dö, B: jaha va har du dömt för matcher rå? (0,3) A: ja har döm:t eh: juniorlagen? I utdrag (xx) från ett telefonsamtal föranleder ringsignalen en mottagaridentifierande respons (Ljunggren), sedan hälsar uppringaren den uppringde och presenterar sig, vilket föranleder en svarshälsning. Med en konventionell artighetsfras (hur e de) och en lika konventionell respons på den (de ä fint) utvidgas hälsningsepisoden. Härefter närmar sig uppringaren orsaken till samtalet genom en temaspecificerande fråga om att döma matcher, och den andre levererar ett svar på frågan. Alla dessa turer, inklusive ringsignalen, bildar tydligt identifierbara yttrandepar som i sig är små sekvenser,

17 Kapitel 5: Tur och sekvens 109 och hela utdraget kan anses bilda telefonsamtalets öppningssekvens, där det sista yttrandeparet leder in i själva samtalets kärna. Ibland händer det att andradraget i ett yttrandepar blir uppskjutet av ett mellanliggande yttrandepar. En sådan inskjuten sekvens kan t.ex. reda upp möjligheterna att producera det ursprungligen sökta andradraget. I (7) ställs en fråga gällande när kunden ska lämna sina hundar på en kennel (när kommer ni me dom). Frågan besvaras inte omedelbart utan följs av en fråga av kunden som reder ut öppettiderna (har ni öppet på lörda morron) som i och med det åtföljande svaret ja bildar en inskjuten sekvens. När öppettiden bekräftats levererar kunden slutligen en respons ett förslag (åttatiden på lörda) -- på den ursprungliga frågan. 7) Hp. B: >men när kommer ni me rom< då: V: Eh: har ni öppet på lördamo:rron elle[:r B: [Ja:: (1,0) V: Åttatiden på lörda (.) hur [går de:? B: [Ja: uh: (.) sju å tretti kan ni ju komma:.= V: =A: (0,2) jättebra:, Inskjutna sekvenser, och det faktum att talaren inom en tur kan både leverera andradraget och producera ett nytt förstadrag, gör att sekvensstrukturen inte alltid är så uppenbart delbar i binära initierande och responderande turer som i (7). Ett exempel på en uttalat dubbelt orienterande tur ser vi i (7) där åttatiden på lörda i V:s tur levererar ett uppskjutet andradrag, medan den senare turdelen hur går de utgör ett förstadrag som kontrollerar huruvida förslaget kan godtas. Detta genererar andradraget i responsiven ja i början av B:s tur som övergår till ett nytt initiativ, förslaget sju å tretti kan ni ju komma. Kvittering följer i ett andradrag (a jättebra), och så fortsätter turväxlingen med detta något komplexa mönster med turer med både uttalade responsoch initiativdelar.

18 110 Jan Lindström: Tur och ordning Ur grammatiskt perspektiv ger sekvensstrukturen de yttre syntaktiska ramarna för samtalsspråket och påverkar grammatiska val. Somliga partiklar är typiska för sökande förstadrag, som då och eller, andra är benägna att inleda andradrag, som a, ja, jo och jaha. Vissa typer av konstruktioner, t.ex. initial dislokation och frågeramar, är anpassade till att utforma och förbereda grunden för förstadrag. Andradrag kan ha en syntaktisk utformning som är en följd av deras sekventiella, responsiva position. Sålunda kan responser utelämna material som suppleras av förstadraget (responsellips) eller också kan responser på ett markant sätt återanvända och reaccentuera material från förstadraget, t.ex. vid x-och-x-konstruktion. Ibland kan en förberedande handling utformas som en egen tur som söker en bekräftande respons som andradrag. Då bildas en försekvens, som till exempel kan utforska möjligheterna att ställa en fråga, att leverera en begäran eller en invit eller att berätta en historia. I (8) projiceras en frågande handling och när projektionen godtagits med mm i andraled ställer talaren den specificerade frågan om körkortet. 8) Polis. M: men ja vill bara fråga en- en grej om körkorte? P: mm: M: om man får sån här. (0,2) heter nåt ei- (.) e e en er a en, (0,8) va innebär de? (1,1) M: e in ra:n står de nog. Försekvenser utnyttjas i situationer där det inte är självklart att en viss handling kan introduceras eller att den kan accepteras av den andre. På så sätt anknyter försekvenserna till samtalandets generella, sociala preferensstruktur.

19 Kapitel 5: Tur och sekvens PREFERENSSTRUKTUR Nära förknippat med samtalets sekvensstruktur är handlingarnas prefererade relation till varandra. Att en fråga bör få ett svar är förstås en typ av preferensfråga också: om svaret uteblir uppfattas detta som en avvikelse som bör förklaras. Men härtill kommer att vissa frågor, t.ex. inviter eller begäran, kan besvaras på sätt som generellt kan anses vara socialt prefererade eller icke-preferade. Det är mer prefererat att acceptera en invit än att avböja den eller att leverera en begärd tjänst än att förneka den. Allmänt taget kan man säga att det finns en preferens för handlingar som skapar och upprätthåller enighet och sammanhållning snarare än oenighet och splittring mellan samtalsdeltagarna. Att producera en socialt mindre prefererad handling kan anses utgöra ett interaktionellt markerat drag. Detta har också konsekvenser för den språkliga utformningen av sådana drag, emedan de tenderar att vara även språkligt markerade, strukturellt komplexare jämfört med socialt prefererade drag. Prefererade responser är oproblematiska för deltagarna. Således produceras de vanligen utan fördröjning och utan större språklig elaborering. I (9) lägger A fram en önskan som B lovar uppfylla. B:s handling kan anses vara av prefererad art, och den produceras omedelbart följande på A:s tur i en konventionaliserad, rätt minimal form. 9) Birthday wishes. A. Lindsröm, 1999 s. 34. A: Mm: du kan väl hälsa till Malena att ja har ringt då, B: Ja: de ska ja göra, Detta exempel kan jämföras med (10) där en icke-prefererad respons produceras. A frågar om B vill komma ut och simma, men B måste avböja denna invit. 10) Going swimming. A. Lindström, 1999 s. 35. A: Ja tänkte höra om du ville simma me mej? B: Nu?

20 112 Jan Lindström: Tur och ordning A: Ja:? (.) B: Nej de vill ja inte ida:, men ja vill de gärna sen, A: Ja, B: nån annan da:, A: Ja de va- B: Fast ja kom just hem innanför dörren e så hungri så ja håller på å dö:r, A: Jajaja. Följaktligen produceras responsen med fördröjning, först uppehållen av en inskjuten sekvens med specificeringsfrågan nu, sedan produceras den avböjande handlingen, följd av ett delvis tillbakatagande (men ja vill gärna sen nån annan dag) och vidare av en förklaring som har mer med talarens förmåga (hunger) och inte vilja att acceptera inviten att göra (ja kom just hem innanför dörren e så hungri så ja håller på å dör). Talarnas medvetenhet om att de är på väg att producera en ickeprefererad respons återspeglas alltså i att dylika responser föregås av pauser, tvekljud och andra uppehållande praktiker som ger tid för formulering av den helst undvikna handlingen. I inledningen av ickepreferade andradrag utnyttjas också vissa karakteristiska dialogpartiklar som krusigt ja, de nasala varianterna nja, mja, särskilt i finlandssvenskan nå, samt hördu och vokativt du som signaler om en oväntad vändning. Allt detta kan anses vara sätt att börja svara på ett initiativ utan att jaka eller neka, utan närmast med att tveka. Också särskilda finala markörer är återkommande, som skratt eller vagt kausala och till den intersubjektiva förståelsen vädjande partiklar som hördu, vetdu, se, serdu och förstårdu. Vidare kan försäkrande eller vädjande modalpartiklar som väl och nog nyansera icke-prefererade yttranden. En del av dessa drag finns i följande utdrag. I (11) kan B inte bidra med efterfrågad information och den negativa responsen förses med vokativt du och finalt sörre. (12) och (13) är klarare avböjanden där den tillfrågade (B) nekar en begäran. Själva de nekande yttrandena har

21 Kapitel 5: Tur och sekvens 113 fördröjande prosodiska inslag, modifieras med partiklar som se och väl, samt följs av förklaringsförsök. 11) Döma fotboll 1. B:.hja å ikväll: skulle han: (.) döma fotboll <hörde ja< A: jaha [ja hade tänkt å höra om han hade: (.) möjlihet= B: [a A: =å döma (.) på freda ja B: ha du de vet ja nte [sörre, B: [ne de: känner du nte till 12) Döma fotboll. A: hörrö du ja tänkte höra om du: kunde döm:a vår (B-sväng) på freda? B: <nä går inte alls de s[e>, A: [(jasså) de kunde ja väl ge mej fan p[å, B: [a= A: =a (0,6) B: för då ä Per upptagen, då ä han- jobbar han förstårdu, A: jaha: 13) Döma fotboll. A: i:morron kväll ä de dags, B: imorron kväll e ja,= A: =ha (1,0) B: ja får väl säja ett återbu::d, A: va? B: (för) ja ha:r fått träningsvärk, I (13) kan man dessutom märka att B tydligen använder en partiell repetition av A:s kontrollerande konstarerande i morron kväll ä de dags som en uppehållande snarare än som en bekräftande praktik. Även en paus följer innan själva avböjandet produceras.

22 114 Jan Lindström: Tur och ordning Preferensstrukturen ger sig inte till känna enbart i andradrag utan talaren kan bekata den i utformningen av förstadraget. Ett sätt att förhålla sig till social preferens är att projicera en handling innan den reellt utförs. Detta resulterar i försekvenser där initiativtagaren kontrollerar vilka möjligheter den andre har att producera en prefererad respons på till exempel en begäran eller en invit. Ifall möjligheterna inte verkar vara bra produceras kanske den egentliga begäran eller inviten aldrig. I (14) kommer B med en begäran som underbyggs med försekvensrepliken va gör du då, kontrollerande om A är tillgänglig för att leverera en tjänst. Responsen inget särskilt tyder på att A är tillgänglig, och då är det fritt fram för B att prodecura hennes egentliga begäran om att hämta tvätten. 14) Clothes line. A. Lindström, 1999 s A: Hej, B:.hh Va gör du då, (0,8) A: Inget särski:lt hh, B: Nehej.hh vet du va ja frå- ville att du skulle gå ut å ta u:t in tvätten som hänger ba:ksidan.hh Deltagarna kan också orientera sig mot preferensstrukturen genom att med erbjudanden föregripa en begäran. Detta hänger ihop med att det är socialt mer prefererat, eller mer okomplicerat, att t.ex. be om en tjänst om den andre redan signalerat att han är beredd att utföra tjänsten. Något av detta kan observeras i följande sekvens där A gissar att B har en fråga, möjligen en begäran på kommande. A hjälper B på traven med den föregripande frågan va har du på hjärtat då, som ger B möjlighet att utan omsvep presentera sin begäran 15) Döma fotboll. A: Ljunggren B: tjena Ny:man A: tjena Ny:man? B: hur ä re:? A: jo dä ä fint dö,

23 Kapitel 5: Tur och sekvens 115 B: jaha va har du dömt för matcher rå? (0,3) A: ja har döm:t eh: juniorlagen? B: jaha juni[orlagen nä ja tänkte om du visste= A: [ B: =hur de har gått för Vittvalla A: nej fa:n heller, B: ( ) A: ne B: nehä: A: jaha va har du på hjärtat då? B: hörrö du ja tänkte höra om du; kunde döm:a vår (B-sväng) på freda? Talarna har alltså en hel del olika samtalspraktiker och språkliga medel i sitt förfogande när det gäller att beakta samtalets preferensstruktur. Medvetenheten om preferensstrukturen ger talarna möjlighet att inpassa sina handlingar på ett finkänsligt sätt. Ytterst är det då fråga om att söka spara både initiativtagarens och respondentens sociala ansikten. 5.5 REPARATION Reparation innebär en rad praktiker med vilka samtalsdeltagare försöker åtgärda problem som uppstår vid talproduktion, hörbarhet och förståelse. Det är alltså fråga om en organiserande resurs med vilken deltagarna kan upprätthålla och återinföra intersubjektiv förståelse i interaktionens gång här och nu. Termen reparation introducerades ursprungligen därför att det inte behöver vara fråga om egentliga (språkliga) fel och deras korrigering. Det är inte heller alltid fråga om att ersätta något som redan sagts, utan reparationens föremål kan vara något som kommer att bli sagt (jfr ordsökning). Reparation kan vara ett uttryck för ett upplevt brott eller en osmidighet i samtalandets sekventiella flyt, men praktiken används

24 116 Jan Lindström: Tur och ordning också för att modifiera och expandera igångvarande yttranden och de grammatiska strukturer som utgör dem. Reparation har således konsekvenser för turkonstruktion och sekvensstruktur. Den styrs av preferensstrukturen i och med att upphovsmannen, dvs. den som producerar något som blir föremål för reparation, vanligen ges företräde för reparationsinitiativet eller reparationsutförnadet framför andra deltagare. Reparation är en process som upptar ett visst segment i en tur eller en sekvens av turer: det är med andra ord en avgränsbar aktivitet med en början och ett slut. Reparationsprocessen utlöses av en problemkälla, t.ex. kommer talaren inte på ett egennamn mitt i en redogörelse. Problemkällan följs av ett reparationsinitiativ eller - markör (t.ex. produktion av ett tvekljud), och reparationssegmentet slutförs i och med själva reparationen (t.ex. produktion av det sökta namnet). Exempel på detta ges i (16) där den talande avbryter den yttrandekonstituerande satsens syntaktiska gång på ett ställe där ett adverbiellt, platsangivande led vore väntat. Problemkällan utgörs av sökning efter namnet på platsen och orsakar ett uppehåll i turen. Initiativet till reparationen markeras med en paus och ett tvekande eh::. Själva reparationen produceras i och med prepositionsfrasen vid Odal som alltså innehåller det sökta ortnamnet. 16) [domstol] M: å sen händer ingenting utan vi åker efter honom hela vägen å svänger in, (2,0) eh:: vid Odal, Initiativ till en reparation kan tas av talaren som har ordet, så som i (16), eller av en annan deltagare. Det senare sker i (17) där A ställer den reparationsinitierande frågan va sa du. 17) [tjejkväll] A: >så far du en bit till och så viker du till höger och kör sex kilometer så hamnar du i Voitby< (1,1) så B: [[är det som vid nån villa eller] C: [[in the middle of the woods] A: va sa du? B: är det som vid nån villa eller [är det vid stranden A: [nä: <det är vid mikaels

25 Kapitel 5: Tur och sekvens 117 föräldrar> är det Problemkällan utgörs här tydligen av att B:s fråga hamnar i överlapp med ett annat yttrande och inte kan höras av A. Det typiska repationssegmentet utvecklas alltså så här: problemkälla (t.ex. ett namn man glömt, överlappande tal) reparationsinitiativ (t.ex. paus, eh, va sa du) reparation (t.ex. produktion av det sökta namnet, upprepning av det som blev överlappat) Reparationens utfall är ofta framgångsrikt, dvs. man löser det aktuella problemet, men reparationen kan också misslyckas och problemet skjuts undan. Reparationspraktiker kan på en överordnad nivå indelas i typerna självinitierad, dvs. talarinitierad, och annaninitierad, dvs. mottagarinitierad, reparation. Vid sidan av att det självfallet gör en viss skillnad vilken deltagare som sätter igång reparationsprocessen, förekommer det vid själv- och annaninitierad reparation sinsemellan olika initierande språkliga markörer och sekventiella strukturer. Indelningen i själv- och annanreparation hänger ihop med i vilken interaktionell position initiativet till reparation tas. Självinitierad reparation kan ske inom samma tur där problemkällan förekommit: inom en turkonstruktionsenhet eller i övergångsområdet som följer på en möjlig turbytesplats men successivt kommer att konstituera en och samma tur. Annaninitierad reparation upptar nästa tur, dvs. turen som följer den talares tur där problemkällan förekommit. Som en typ av retrospektiv orientering kan självinitierad reparation också ske i en tredje tur, dvs. efter den tur där problemkällan förekommit och efter en annan deltagares mellanliggande tur. Annaninitierad repration kan vidare i vissa mer sällsynta fall förekomma i en fjärde tur räknad från turen som innehåller problemkällan. Dsssa sekventiella indelningar av reparationer sammanfattas i tablå 5.1. Reparationsinitiativ i förhållande till problemkällan Självinitierade Annaninitierade I samma TKE

26 118 Jan Lindström: Tur och ordning I turövergångsområdet I tredje tur I nästa tur I fjärde tur Tablå 5.1. Indelning av reparationsinitiativ enligt deltagare och sekventiell position. De sekventiella möjligheterna till initiering av reparation vittnar om att problem som reparationen åsyftar åtgärdas omedelbart, helst så fort de uppkommer i samtalets flöde. På ett sätt är reparationen i tredje tur talarens sista chans att försöka rätta till ett föregående problem och därmed uppehålla samtalets naturliga gång. Ett centralt inslag i reparation är att praktiken legitimt kan blockera den just pågående aktiviteten: konstruktion av ett yttrande, övergången till nästa tur, en berättelseepisod. På grund av detta har man ansett att reparation utgör ett slags överordnad syntax i samtalsspråket något som åsidosätter den gängse syntaxen för turkonstruktionsenheter (t.ex. satser), turtagning och diskursenheter. Oberoende av skillnaderna i vem som initierar reparationen och var detta sekventiellt sett äger rum kan föremålet för de olika reparationsinitativen utgöras av i stort sett samma slags problemkällor. I det följande presenteras reparationspraktikerna närmare utifrån de sekventiella indelningar som gjorts ovan Självinitierad reparation inom en TKE Reparationer som initieras av talaren själv inom en turkonstruktionsenhet faller in i tre undertyper: ordsökning, ersättning och utbyggnad av en struktur. Termen ordsökning bör uppfattas generöst: det kan handla om ett visst ord eller uttryck som talaren inte kommer på, eller också om namn, datum, klockslag m.m. Elementet man söker kan vara specifikt till sin natur (t.ex. ett visst personnamn) eller till synes enkelt, såsom nästa syntaktiska konstituent i en sats. I det senare fallet handlar det kanske snarare om att talaren måste

27 Kapitel 5: Tur och sekvens 119 bestämma i vilken ordning och i vilket syntaktiskt mönster informationen i yttrandet ska presenteras. Ordsökningar kan inträffa vid turstarten eller senare i turen. I (18) tvekar talaren efter den inledande konjunktionen men hur hon skulle formulera sig. Typiska markörer för en sökande aktivitet är pauser och tvekande ljud som eh och mm. 18) [hp] A: Men eh: mm (0,2) ja vet ju nte hur de blir i helgen Vid ordsökningar förekommer ofta också förlängda ljud, stakningar, repetitioner, komparativa pronomen eller adverb (sån här, så där) och konventionella sökande uttryck som va heter de. Inte sällan förekommer flertalet av dessa drag i ett knippe som i (19). 19) [gic] U: ja: hej, (.) ja h- (.) >grunner på en sak< för ja har (0,8) ja har s- hållt i en: (0,3) sån här (0,3) pt >va heter de < (0,5) hh kvicksilvertermometer I: mm, U: å så hade ja sönder'en i ha:nna Utöver pauserna kan man i turen notera upprepning av nexusförbindelsen ja har, fonetisk förlängling av artikeln en:, det komparativa pronomenet sån här och den explicita ordsökningsmarkören va heter de. Åtminstone delvis verkar uppehållen i turens progression förorsakas av sökningen av det rätt specifika och långa ordet kvicksilvertermometer. En annan orsak är att det överhuvudtaget kan vara svårt att välja hur man ska presentera sitt ärende i ett institutionellt samtal som (19). En ordsökning kan fungera som vädjan om andra deltagares hjälp att fylla i det sökta elementet. Detta sker i (20) där talaren dröjer sig vid en namnsökning, först med den sökande formuleringen va heter hon och sedan genom att stanna vid och repetera det sökta elementets första led, förnamnet Anna. 20) [såinf] A: ja:h, ja du. (0,6) ja hörde, va heter hon eh (0,6) Anna eh, Anna e:h?

28 120 Jan Lindström: Tur och ordning B: Nordlinger? A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, åkte hon ju till No:rge De uppenbara problemen med att föra TKE:n till slut får en annan part (B) att assistera med en ifyllnad av den andra komponenten i den sökta enheten, efternamnet Nordlinger. På detta sätt omvandlas en självinitierad reparationssekvens till en reparation som utförs av en annan deltagare. Sekvensen avslutas med A:s godkännande upprepning av B:s reparation, som introduceras med en förslagsprosodi, dvs. med stigande intonation som har ett interrogativt inslag. Den basala typen av ersättande reparation består i ordavbrott. Avbrottet markerar stället där ett problem identifieras och en omstrukturering av utsagan identifieras. Exempel på detta ser man t.ex. i A:s andra tur i (20), till relevanta delar återgiven i (21): 21) A: Nordlinger, hon åkte ju ti- i må:ndas, åkte hon ju till No:rge Talaren avbryter hörbart en enhet som låter ti, vilken kan tolkas som en ansats till prepositionen till för hon kan vara på väg att säga till Norge, vilket utsägs i slutet av turen. I och med det avbryts en struktur mitt i dess produktion och ersätts av en annan, det förmodade till Norge till förmån av i måndas. Liknande avbrott förekommer i (19), som vid h-, en möjlig ansats till verbet ha, och vid s-, som kunde inleda pronomenet sån där. De avbrutna enheterna följs av turutbyggande specificeringar, men de möjliga fulla formerna till de avbrutna produceras senare i turen. Ett exempel på en felsägning som avbryts före ordets slutförande och ersätts med en korrekt formulering, återfinns i (22). 22) [såinf] D: ja:a, å då i alla fall så var hon va heter de för nånting e:h Marie va väldit depp- dämpad. B: undra på de