ï» The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Tope lius

Transkript

1 ï» The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Tope lius This ebook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online at Title: I Utvecklingstid En berã ttelse om flickor Author: Toini Mathilda Topelius Release Date: August 29, 2008 [EBook #26479] Language: Swedish Character set encoding: UTF-8 *** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID *** Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online Distributed Proofreading Team at (This file was produced from images generously made available by The Internet Archive) [Denna e-text finns i tvã versioner: Unicode (utf-8) och latin-1. Anvà nd den som fungerar bã st fã r din textlã sare. -- Om citationstecknen i e-texten har den gammalmodiga â žlã g-hã gâ œ for men (med nedsã nkta sneda citationstecken fã re och upphã jda sneda efter) sã har du utf-8 versionen som à verensstã mmer med den tryckta boken. Om apostrofer, citationstecken eller Ã, Ã, à i denna text inte visas korrekt sã kontrollera att det program du anvã nder fã r att lã sa texten har teckenupsã ttning eller teckenkodning (â žcharacter setâ œ eller â žfi le encodingâ œ) instã llt pã Unicode (UTF-8). Du kan ocksã behã va byta teckensnitt (font). -- Om citationstecknen i e-texten har den raka "skrivmaskins"-formen sã har du latin-1 versionen.] * * * * * * * * * I

2 UTVECKLINGSTID. En Berà ttelse om Flickor af TEA. Helsingfors G. W. EDLUNDS Fà RLAG. Pris: 2 m. 25 p. HELSINGFORS, J. Simelii Arfvingars Boktryckeri-Aktiebolag, _Till mina flickor. Hvad tã nker ungbjã rken, nã r hon om vã ren kã nner verldens friska vind ar flã kta mellan sina lã f; hvad tã nker knoppen, nã r han kã nner det ena efter det andra af sina hjertblad vecklas ut fã r dagg och sol; hvad tã nker kycklingen, nã r han fã rundrad kryper ut ur à gget; hvad tã nker fjã riln, nã r han fã rsta gã ngen prã fvar sina fã rska unga vingar i sol och fri luft; hvad tã nker flickan, nã r hon stã r vid ungdomens trã skel och full af lã ngtan strã cker famnen mot en okã nd framtid? Ja -- hvem kan veta allt detta? I efterfã ljande blad har jag sã kt teckna en del af de stã mningar och kã nslor, hvilka likt underbara nya fã glar svã fva kring grã nsen mellan barndom och ungdom. De à ro svã ra att fã nga, och mã hã nda har jag misslyckats. Jag à r den fã rsta att erkã nna, att det finaste i ett ungt flickhjerta, det som à r henne innerst heligt och dyrbart och som jag ville kalla barndomsengelns spã r i hennes sjã l -- det kan aldrig tydas och vidrã ras. Ty det à r den osynliga, halft omedvetna trã d, som utgã r sambandet mellan hennes lifs upphof och à ndamã l -- Gud. Likasà har jag sã kt antyda det vã ntande lifvets ansvar. Là t det ej fã rskrã cka eder. Fà rst nã r vi kã nna oss, ej blott som glada barn, men ock som menniskor, skapade fã r en uppgift, -- fã rst dã fã r lifvet form och innehã ll. Unga barn! Raska flickor! Lifvet à r sã stort och rikt och verlden sã skã n. Njut dem, men ej med fã rbundna à gon. Att à lska, tro, hoppas -- o ch arbeta med modiga hjertan, -- se der eder uppgift!_

3 _Att denna berã ttelse handlar nã stan uteslutande om flickor, kommer sig deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingã i â žnya Trollslà ndanâ œ som en fortsã ttning pã en derstã des infã rd berã ttelse om gossarnes kamratlif. Men dã hon vã xte fã r stor fã r den lilla Trollslà ndans ving ar, fick hon lof att sã ka sig ut i eget omslag. Helsingfors i November Fà rf._ [Dekoration] [Dekoration] NÃ, tã nker Bella bã rja terminen med att komma fã r sent till skolan? -- brummade Lena och nedfã lde med brak vedklabbarna framfã r kakelugnen. -- Klockan à r à fver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet. Bella satte sig upp och gnuggade sina à gon. Det var ju 15 Januari. Och hon, som sã nã r glã mt det! Hon hade vant sig att sofva sã lã nge under jullofvet. -- à fver sju! Hvad skulle mamma sã ga? Bella hade i gã r lofva t hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts vã st, innan hon gick i skolan. Nu gã lde det att vara flink. -- Sà ta Lena, hit med bunken, jag tã rs vã l ej strejka frã n badet. Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, sã hon var rã d som en krã fta och krã p i klã derna. Hà ret tog icke lã ng t id, det var lyckligtvis kort, och nu var hon fã rdig. I matsalen sutto fã rã ldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, dã Bella kom. Mamma visade leende pã sockerskã len, som fylt sig sjelf, och Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntrã d, stark nog att hã nga skã lpundsvigter vid. Smà syskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned pã henne med sina angelã genheter och det gick en god stund, innan hon pã sitt vã nliga sã tt gjort sig af med dem och fã tt tid att à ta sin frukos t. Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hã rdes à nda ut i farstun. Tamburen var full af stampande, flã sande, pratande flickor, som pelsade af sig och sã kte à fverrã sta hvarandra. -- God dag, Ada!.. God dag, Pelle!... God dag! God dag! hã rdes frã n alla hã ll Godt nytt à r, Gerta!.Â.Â. Hur har du mã tt? Hvad har du gjort under julen?.â. Jag har varit rest till landet.â.â. à h!.â. H

4 ar du fã tt mã nga julklappar? etc. etc. ljã d det frã n hundratals ifriga munnar. Fà restã ndarinnan kom vã nligt helsande in och sã kte nedtysta de m, men det lyckades blott fã r en stund. Frà gor och svar, utrop och skratt haglade frã n alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken och full af intressanta meddelanden. Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling, man tã flade om henne och skã mde bort henne af alla krafter. Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. -- Kom, skall du fã se min splitternya muff. Jag har sã lã nge à nskat mig en hv it Angora muff, sã dan som Emilie Rosenskjà lds, och nu gaf pappa mig en till julklapp. -- Nej vã nta, Bella, du mã ste titta hit fã rst, -- ropade Lilli Enestam. -- Den hã r urkeden fick jag. à r den ej fã rtjusande? -- Hà r du, Bella, -- skrek en tredje, -- fick du den der boken du à nskade? -- Bella, kom, skall du fã nã got godt. Vi plundrade julgranen fã rst i gã r och jag tog med mig af de bã sta konfekterna à t dig. -- Bella, vill du ha mitt nyaste portrã tt? -- frã gade Jenny Stenman, en vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klã dning. Hon rã ckte fram sitt kort à t Bella, som leende skakade pã hufvudet. -- Jenny, jag tycker mer om det jag har, det à r enklare à n detta. -- Ja, jag var yngre dã, -- sade Jenny och sã g med vã lbehag pã sina vackra drag. -- Bella, nu _mã ste_ du komma litet till oss, -- ropade ett par flickor och trã ngde sig framom de andra. -- Vi ha ju knapt fã tt sã ga dig god dag. Bella var som i en qvarn. Hon skulle hã ra pã alla, svara alla, se vã nli g ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar fã r att icke fã rfã rdela nã gon. Hon hade ocksã en mã rkvã rdig fã rmã ga att rã cka till fã r all a och ingen kunde egentligen berã mma sig af att stã henne nã rmare à n de andr a. Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon pã sista bã nken i klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem nã gon uppmã rksamhet. Det var en lã ng, mã rklã tt flicka med allvarsamma bruna à gon. Hon blã ddrade i sin bok, sã g stundom otã ligt pã klockan, men lã tsade icke om de nyfikna blickar som skjã to fram till henne frã n flickgrupperna. -- Hvem à r den der nya? -- hviskade Bella och sã g bort till sista bã nken. -- Hon skall heta Rappe, -- hviskade Siri Linder tillbaka. -- Frà n landet. Min kusin Elna har berã ttat om en mycket underlig flicka som

5 bodde nã ra dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det à r hon. Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bã n. Bella hã rde alls icke pã och hennes à gon drogos allt emellanã t till den nya kamraten, so m hon sã g stã der med ett nã stan dystert uttryck i à gonen. Under loppet af timmen, nã r betygen granskades och lexorna bestã mdes, var Bella mycket fã rstrã dd. Hon ertappade sig med att oupphã rligt titta bort till sista bã nken och rã kna ut hurudan flicka den der nya egentligen var. Hon sã g icke vã nlig ut à tminstone och svarade nã stan buttert pã fã restã ndarinnans tilltal. Nà r de skulle gã, sã kte Bella ett tillfã lle att nã rma sig henne, men det lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra hã ll sig afsigtligt tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; tvã af dem togo henne under armen och tã gade af med henne under ifrigt samsprã k. -- Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, -- sade Lilli Enestam, nã r de kommit ut pã gatan. -- NÃ, jag vet ej just, -- sade Agnes Lund. -- Sà g ni, hon var klã dd i grã fsta halfylle, sã dant som vã ra pigor ej skulle tã ckas gã med. -- Hon à r kanske fattig, -- yttrade Bella urskuldande. -- Och en sã dan paletã hon hade! -- fortfor Agnes med energiskt ogillande. -- Là ng och slã t som en sã ck, och med fickor stora som.â.â. den hã r skolvã skan. Hon gã r alltid med hã nderna i fickorna och har pã svantar, som andra gatpojkar. -- Men bra ser hon ut, -- envisades Lilli. -- Hà ret faller sã vackert à fver pannan och hennes à gon!.â.â. Inte har _jag_ sett sã dana à gon fã rr. Fà ljande dag voro Bellas tankar sã upptagna af den nya kamraten, att hon tillochmed en gã ng under timmen svarade uppã t vã ggarna. Hon blef mã rkr à d af fã rlã genhet; det hade ej hittills hã ndt att hon varit ouppmã rksam. Med en kraftig viljeanstrã ngning tvang hon sig att lyssna med uppmã rksamhet, men hon kunde ej lã ta bli att i tysthet gifva akt pã Rappe. Hon mã rkte huru vã l hon svarade, icke med flickors vanliga famlande efter uttryck, huru sã ker hon var i alla à mnen och huru hon bemã tte lã rare och kamrater med en viss afmã tt likgiltighet, som hã ll dem pã afstã nd. Detta pã sã tt och vis eggade Bella, som à nnu aldrig blifvit tillbakavisad, dã hon vã nligt nã rmat sig nã gon. Vid bortgã endet kom en tillfã llighet henne till hjelp. Hon mã rkte att den nya kamraten sã kte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne. Efter nã got letande fann hon en, som saknade make och gick med den till henne. -- à r denna din? -- frã gade hon. -- Hà r stã r H. R. Hvad à r ditt fã r namn? -- Hanna, -- svarade den tilltalade och gaf fã r fã rsta gã ngen Bella en

6 vã nlig blick. -- Hanna! Det à r mitt à lsklingsnamn, -- utbrast Bella glad. -- Det à r roligt att du heter sã. Hvar bor du, fã r jag fã lja dig hem? -- Jag bor pã Annegatan, -- sade Hanna utan att lã tsa om den senare frã gan. Men Bella var fast besluten att icke lã ta dã rren pã nytt slã igen mell an dem. Hon klã dde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna steg utfã r trapporna. -- Fà r jag fã lja dig? -- bad hon med nã got i stã mman, som gjorde det omã jligt fã r Hanna att neka. -- Jag bor alldeles nã ra Annegatan, sã vi ha à ndã samma vã g. -- Inte à r jag nã got trefligt sã llskap, men kom om du vill. De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvã rt. -- De skã mma bort dig pã klassen, ser jag. Bella rodnade och visste ej rã tt hvad hon skulle svara. -- Jag kã nde en flicka, -- fortfor Hanna, -- som var god som du, men som tanter och kamrater i grund fã rderfvade. Hon blef sã van att alltid fã sin vilja fram och att alltid blifva uppmã rksammad, att hon aldrig var nã jd med mindre man beundrade och bã jde sig fã r henne. Jag fruktar att ocksã du kan bli snedvriden, om det fortgã r sã hã r. Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var alldeles ogrundad. Hennes glada leende fã rsvann och hon frã gade oroligt, -- tror du verkligt att jag hã ller pã att bli bortskã md? -- Det skulle fã rvã na mig, om du ej blefve det. Att stã ndigt bli observerad, matad med vã nskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker, det à r lika ohelsosamt fã r karakteren, som sã tsaker fã r magen. -- Det à r inte sant, att flickorna smickra mig, -- utbrast Bella med ett bortskã mdt barns otã lighet. -- De hã lla verkligt af mig. Men, fã r resten, hvad angã r detta dig? Hvarfà r sã tter du dig till doms à fver mi g, innan vi à nnu sett hvarandra tvã dagar? Det har du icke rã tt till. Nu var det Hannas tur att bli rã d och hon svarade temligen ovã nligt: -- Jag sã ger alltid som jag tã nker och rã r ej fã r, att sanningen fã refã ll dig bã sk. De gingo en stund tysta, hvardera kã nde sig smã tt sã rad. Slutligen tvan g Hannas eftertanke henne att gifva Bella rã tt. Hon, en frã mling, borde verkligen icke trã nga sig pã med sin à sigt. Och hvad angick flickornas uppfã rande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rã tt att gã ra henne ledsen. Hon à fvervann sin tvã rhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett tonfall, som kom Bella att fã rvã nad se upp: -- fã rlã t mig!

7 Hvarifrà n kom detta varma och mjuka i stã mman, som trã ngde rakt in i Bellas fã rsonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu var vid sitt hã rn, skildes de à t med en nick. Bella funderade hela dagen à fver den nya kamraten. Hon _var_ underlig, olik alla dem hon kã nde. Sà frã nstã tande, och dock sã tilldragande. O ch hur hon talade, -- nã stan som stort folk. Men hon borde icke antaga en sã dan fã rmyndareton, det tã nkte Bella visst icke tã la. Om Bella tyckte om henne? _Nej._ Det vill sã ga.â.â. kanske à ndã lite t, ty hon sã g sã sann ut. Men hon hade visst ett hã rdt och elakt hjerta. Att sã ga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att beskylla dem fã r falskhet. Hon var bestã mdt elak. Men hvarifrã n kom dã det der à ngerfulla: fã rlã t? Bella skakade undrande pã hufvudet och visste ej rã tt hvad hon skulle tro. [Dekoration] [Dekoration] Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var ett godt hem i detta ords bã sta bemã rkelse. Hennes far var en sã llsynt redbar karakter, en ansprã kslã s och tystlã ten, men icke dess mindre vinnande personlighet, som med outtrã ttlig samvetsgranhet arbetade fã r de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor, hvilka, utan att synas brã ka det minsta, likvã l vinna ett oinskrã nkt inflytande à fver sin omgifning. Hon hade varit lã rarinna innan hon blef gift, hade haft mã nga barn under sin ledning och lã rt sig à lska dem och fã rstã deras olika naturer. Nà r hon sjelf fick barn, sã kte hon uppfost ra dessa efter de grundsatser hon valt sig fã r lifvet, icke planlã st och pã â žmã fã â œ, som mã nga mã drar tyvã rr gã ra. Mà ngen ansã g henne strã ng, emedan hon stundom nekade sina barn i andras à gon oskyldiga nã jen. Men hon visste af egen erfarenhet huru hã rdt lifvet sedan skulle synas dem, om hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behã fva lã gga band pã nã gra à nskningar. Den à ldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, ansprã kslã s gosse me d goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton à r och stod pã en vã nlig, kamratlik fot till sin tvã à r yngre syster Bella oc h till flickor i allmã nhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge syskonen i en samskola, men sã dana funnos icke den tid de begynte sin skolgã ng. Hvarfà r à tskilja en bror och en syster under den tid, dã ett sã starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen kunde draga dem till hvarandra fã r hela lifvet? Hon fã rsã kte genom sin uppfostran nã rma dem till hvarandra sã mycket som mã jligt fã r att derigenom motverka fã ljderna af separatundervisningen.

8 Bella var, hvad de flesta skulle kalla, â žen sã t flickaâ œ. Hon var glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flã rdlã shet, som trotsade kamraters och anhã rigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla menniskor. Men hon var alltfã r lã tt ledd och hã ri lã g stã rsta faran f à r henne. Hon kunde sã lã tt blifva en af dessa â žsã ta flickorâ œ, hvilka ingenting annat à ro à n sã ta, som icke tã nka, icke bilda sig en enda eg en à sigt, icke begã ra mer af lifvet, à n att fã vara smã sã ta, sorglã sa dockor. Hennes mor sã g detta och fã rsã kte vã cka hennes karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som sã lã tt kunde missleda denna veka, outvecklade natur. De yngre barnen voro rã à mnen af olika slag, hvilka en god uppfostran kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, hã ftighet och ostyrighet, visserligen svã ra stã testenar fã r en uppfostrarinna, me n lã ngtifrã n de vã rsta. Och under den kã rleksfulla tuktan de smã viljor na undergingo, slipades och omformades de att smã ningom motsvara hvad man fã rstã r med en à del karakter. Nà r Bella kom frã n skolan gick hon in till sin mor fã r att omtala sin nya bekantskap. -- Du kan ej tro, mamma, hvad hon à r underlig och olik oss andra. Jag undrar om _du_ ens skulle fã rstã dig pã henne. Tà nk, at t ordentligt lexa upp mig fã rsta gã ngen vi talade med hvarandra. Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad à fver att den nya kamraten à tminstone icke skulle skã mma bort Bella. Och dã hon sã g hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville à fvertyga sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att bjuda Hanna Rappe till sig. Bella gick och frã jdade sig hã rã t en hel vecka och sã kte under tiden komma Hanna nã rmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under qvarterna och sã kte inleda ett samtal. Ibland gick det, dã Hanna var pã det humã ret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft ovã nligt: -- lã t mig vara i fred. Det oaktadt trã ttnade Bella ej att fã rsã ka vinna henne. En ofã rklarlig sympati drog henne stã ndigt till Hannas sida, och kamraterna sã go med afund huru hon allt oftare fã redrog hennes sã llskap framfã r deras. Det harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro fã rã lskade i Bella och tã flade att vinna henne med hã gar af karameller och hemlighetsfulla fã rtroenden. Bella var vã nlig mot dem, som mot alla, men hon trã ttnade smã ningom vid deras innehã llslã sa pladder och lã ngt ade tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid vã ckande samtal. Hannas tillbakadragna, litet à fverlã gsna sã tt retade dem. De hade i bã rjan fã rsã kt stã lla sig vã l med henne, hon var ju den bã sta pã

9 klassen, men alla deras bemã danden strandade mot Hannas kã rfva: -- jag vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hã mndkã nsla, hvilken ingalunda minskades af att Bella sã gerna tycktes vara med Hanna. Der voro flickor af mã nga slag pã fjerde klassen, och det gjorde att den aldrig hade nã gon riktig sammanhã llning. Der voro barnsliga, outvecklade flickor, som pã lediga stunder à nnu roade sig med pappersdockor och dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som vã ckte nã gras afund, andras à tlã je. Der fans vidare nã gra riktiga â žpojkflickorâ œ, hvilka à lskade sport af alla slag, voro fulla af upptã g och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der nã gra allvarsamma, tã nkande flickor, hvilka med vaken blick fã ljde lifvet omkring dem och sã kte uppfostra sig sjelfva sã godt de fã rmã dde. Bella stod sã att sã ga pã grã nsen mellan alla dessa olika naturer: hon var pã en gã ng barnsli g och tã nkande, qvinligt behaglig och dock kã ck. Derfà r passade hon sã b ra med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer. Underligt nog slã t sig Hanna fã rst till â žsmã barnenâ œ, som de kallade s, och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och sã fann hon sig tilltalad af smã barnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade à t dem. Skolorna hade lof en dag fã r det vackra vã drets skull och skridskobanan pã norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoã kande ungdom. Isen lã g blank som en stor karamell och snã fã ltet der bakom glittrade i solskenet, som en sockrad marã ng. Pà afstã nd sã gos strã nderna af Hà gholmen och Blà bã rslandet insvepta i ett genomskinligt vintertã cken, och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de stã tliga stenhusen vid norra kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, à ppna scen. Frampà fã rmiddagen hade det begynt blã sa en hã ftig sydvest, hvilken sopade bort frã n banan alla à mtã liga halsar och à ron. De mera hã rdade stannade qvar. Stod man sã ker pã stã lskorna och lã t vinden fã ra sig, sã seglade man med god fart utan att behã fva rã ra en fena, à nda tills snã vallen sade stopp. Men nã r man skulle tillbaka! Vinden strã k som en mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur dem och tryckte mã ssorna i nacken, de mã ha suttit aldrig sã stadigt. Egentligen hade man bordt hã lla sig inne i dag. Men det lã g sã mã nga frestelser i solskenet och i den vã rfylda vinden. Man insã p den med vã lbehag under det man krokig som en sprã ttbã ge knogade sig fram. Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade skridskor pã sig och pustade efter fã rsta nappataget med sydvesten. Andra pã satte som bã st sina eller voro med som à skã dare. Alla lyssnade med intresse till Jenny Stenman, som beskref nã got med hemlighetsfull

10 rã st. -- Och sedan, -- fortfor hon, -- dansade han med mig pã hvarenda bal och nu, just nu nã r jag kom ned till banan, mã tte han mig och gaf mig i fã rbifarten en artig helsning och en slã ngkyss. -- à h, fy dã, en sã dan nã svishet! -- afbrã t Bella Palmfelt henne fã rtrytsamt. -- Men kanske sã g du miste! -- Kantà nka, sã ta Bella, det var nu nã got! Han à r sã sã t och sã sti lig, att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. -- Jenny sã g sig skrattande om fã r att se hvad verkan hennes ord haft. Bella flã g upp med à gon i hvilka harmen framkallat tã rar. -- à h, Jenny, sã du talar! Jag à r sã ker att du ej menar det, du vill bara reta mig. Jenny knyckte pã nacken. -- Bevars, sã ta Bella, jag mã tte vã l fã tã n ka i den saken som jag vill, -- sade hon snã ft. Nà gra af flickorna skrattade, andra sã go tveksamma ut. Det hela var ju sã oskyldigt, hvem kunde hitta pã att bli stã tt à fver sã dant? -- Jag tycker, -- infã ll Alma Brennlund, en af Jennys goda vã nner, -- att dã vã ra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och stã ndigt kyssa en, vore det vã l ej en sã himmelsskriande nã svishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa pã fingret à t oss. -- Nej, visst inte... det tycker ocksã jag, -- hã rdes flera rã ster u r skocken. -- Jo, det _à r_ dumt, derfã r att..â. derfã r.â.â. Bella hade alltid svã rt att tala nã r hon var upprã rd, och nu sjã d det inom henne och rã sten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rã tt skulle fã rklara sig, hon kã nde blott att hon alltid skulle kã nna en sã dan handling som en fã rolã mpning. I detsamma prasslade det i granarna som omgã fvo banan, och Hanna Rappe krã p fram. Hon hade velat prã fva om skaren bar och vadat à nda till knã na i den fã rrã diska drifvan. Hà ndelsen gjorde att hon hã rde Alma Brennlun ds sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp. -- Det à r dumt derfã r, att _sã dant nedsã tter en flickas vã rde_, -- sa de hon med eftertryck och fã ste sina klara à gon pã Alma med ett uttryck af allvar. -- Det à r just vackert att stã och lyssna till andras hemligheter, -- utfor Jenny Stenman i hã ftig ton. -- Frà ken Rappe à r visst icke nã gon fullkomlighet, nã r allt gã r omkring. -- Visst icke, -- sade Hanna lugnt, -- men hon fã raktar snobbar.

11 -- Nej se, du har skridskor med dig, -- utbrast Aina Berg, glad att kunna gifva samtalet en annan vã ndning. -- Jag visste icke att du kunde skrinna. -- Det kan jag icke heller, -- sade Hanna, -- men jag tã nker à fva mig. -- à fva dig? Hà r? -- Och flickorna sã go nã stan fã rskrã cktaâ ut. -- Huru sã? à r det fã rbjudet? -- à h nej, men jag trodde ej du ville gã ra dig till spektakel. Hà r à r sã mycket folk. -- Hvad gã r det? De ha vã l alla varit likadana som jag i bã rjan, -- skrattade Hanna och pã satte skridskorna. Flickorna undrade i tysthet à fver att Hanna icke blygdes fã r att visa sin oskicklighet. Jenny Stenman vã nde henne fã raktligt ryggen. -- Hon har inte mera folkvett à n vã r ko, -- sade hon. Bella kã nde sig mot sin vilja litet fã rlã gen à fver Hannas uppfã rande. -- Om du skulle gã tt hit en afton, nã r hã r ingen varit, -- sade hon fã rsigtigt. -- Ocksà du, min Brutus! -- log Hanna, som den friska blã sten och tanken pã det nya nã jet gjort glad och lã tt till mods. -- Bevisa mig, att jag gã r nã got orã tt, och jag slutar strax. Jag tycker tvã rtom att ni borde vara mig tacksamma fã r det extra nã je mina â žborgareâ œ komma att bered a eder. Gruppen vid paviljongen skingrade sig. Pà afstã nd sã gs Jenny Stenman skã ra de sirligaste ringar i isen, à tfã ljd af ett halft dussin lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra à gon koketterade under luggen, och den lilla insnã rda, nã pna figuren fã rde sig sã behagfullt och graciã st, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha sett en vackrare docka. Nà r hon trã ttnade, hvilket ofta hã nde, tã flade de om att fã skjuta henne pã en stolkã lke. Hon gaf till smã barnsliga skrik af rã dsla hvar gã ng kã lken i svã ngningarna slingrade fã r mycket eller nã r de i sin vilda fart hã llo pã att kã ra à fver nã gon. Men hon njã t pã samma gã ng af att vara sã helt i sin kã rsvens vã ld. Borta vid andra à ndan af banan gjorde Hanna Rappe sina fã rsta ofullkomliga fã rsã k i den à dla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden, hvarje spricka i isen bragte henne pã fall, men hon steg upp lika kã ck, obekymrad om en och annan fã rbiã kande drog pã munnen à t henne. Hennes ifriga à nskan var att till slut kunna sã beherska sina rã relser, att ho n ej blefve ett sã lã tt byte fã r den istadiga sydvesten. En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgã rden derhemma, kom och erbjã d henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann, som om han vore fã ljd af en verlds beundrande blickar.

12 -- Frà ken Rappe, fã r jag den à ran att bjuda er min arm till stã d? -- sade han och rã ckte henne handen med en beskyddande min. -- Nej tack, -- sade Hanna kort, -- jag reder mig utan stã d. -- Och sã vã nde hon honom ryggen och stapplade framã t pã egen hand. -- Và lsigna, dessa kjolar! -- utbrast hon otã ligt, dã Bella om en stund skrann fram till henne. -- à n sno de sig kring en, som refven kring ett metspã, à n flaxa de vildare à n en flagga i blã svã der. Và nta, du skal l fã se att jag engã ng gã r mig af med dessa strutar och skaffar mig en drã gt efter min egen smak. Bella tviflade intet à gonblick att hon skulle gã ra sã. Men hon undrade om hon sjelf skulle fã lja exemplet. Hanna hade sã underliga nya idã er, men hon hade rã tt i sã mycket, hvarfã r icke ocksã i detta? Och Bella tyckte sig kã nna huru andedrã gten hã mmades och rã relserna blefvo tvung na af den drã gt hon bar. -- Ack, se der à r bror Bengt, som lã rt mig gã pã skridskor, -- utbrast hon glad och pekade bortã t isen. -- Vill du icke lã ta honom leda dig, han à r stadig som en isbjã rn. -- Nej tack, jag behã fver ingen hjelp, -- sade Hanna à fvermodigt i detsamma hon rã kade ut fã r en spricka och hjelplã s tumlade omkull. -- Ser du, hã gmod gã r fã r fall? -- skrattade Bella. -- Kom hit, Bentu, och rã ck en slagen hjeltinna din hjelpande hand! Hanna kastade en blick pã â žbror Bengtsâ œ trygga figur med de enkla klã derna och de bjã rnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon rã ckte honom fã rtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hã rdhã ndt à n ridderligt. Bella glã mde en god stund att skrinna fã r det makalã sa nã jet att se de bã da fã ljas à t i motvinden. Hon vinglande hit och dit som klã ppen i en ringklocka, han stã dande henne med faderlig min. Sà kafvade de sig fram till bersã n, der Hanna pustande och skrattande sjã nk ned pã en bã nk. Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled den framã t med afmã tta rã relser och alla de unga flickhufvudena bã jde sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad tã cka nã ckrosor, hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vã gens slag. Jenny Stenman sã llade sig till dem. Hon hade nyss trã ffat den afspisade studenten, som beklagat sig à fver Hannas oartighet. Och i det hon vã nde blicken mot stranden, sã g hon Hanna stã dd af en kavaljer styra kosan mot paviljongen. Hon fnyste till. -- Den der Rappe à r dã den taktlã saste varelse jag nã gonsin sett. Nyss afsnã ste hon herr Hallgren, som vã nligt erbjã d hen ne sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de fã raktade â žsnobbarneâ œ.

13 -- Men, kã ra, men det à r ju Bengt! -- utbrast Bella storskrattande. Tanken att Bengt kunde bli tagen fã r en snobb fã refã ll henne utomordentligt komisk. Jenny sã g flat ut, men fortfor: -- à n sen! Hon hade à ndã icke rã tt at t mankera den ena fã r att hã lla till godo med en annan. -- Det à r emot al l god ton. Bella begynte bli ledsen à Hannas vã gnar och tyckte att Jenny resonnerade dumt. -- Visst mã ste en flicka ha rã tt att emottaga eller afslã en tjenst, -- sade hon. -- Hvarfà r skulle hon vara tvungen att mottaga en handrã ckning af en, som hon ej tyckerâ om? -- Kà ra Bella, hvad du à r barnslig! Huru skulle det gã pã vã ra baler och tillstã llningar, om flickorna tillã tes att sã der à ppet visa sin sympa ti och antipati? -- Men sã _borde_ det vara, -- vidhã ll Bella med ovã ntad bestã mdhet. - - Det à r fegt att visa ett tillmã tesgã ende, der man har orsak att vilja draga sig tillbaka. -- Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, -- sade Jenny spetsigt. -- Vi veta nog, att du har dina skrupler frã n henne. Bella rodnade af fã rtrytelse. -- Det à r ej sant, du à r stygg, Jenny. Ja g har alltid tã nkt sã och skall alltid tã nkaâ sã. -- Jag tycker som Bella, -- infã ll Aina Berg saktmodigt. -- Och jag som Jenny, -- sade Alma Brennlund. -- Det vore ju fã rfã rligt sã rande fã r en gosse om hans uppbjudning afsloges. -- Hvarje bra flicka gã r ej heller detta utan verkliga skã l. -- Bellas rã st darrade litet. -- Ja, skã l! Kanske det, att han en gã ng djerfts kasta en slã ngkyss à t henne. Den nyss qvã fda fã rargelsen dref pã nytt rã da flammor upp pã Jennys kinder. -- Sà ta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvã ndt, om menniskorna alltid finge lã gga sina tycken i à ppen dag. -- Det blefve à tminstone à rligare, -- sade Bella, som hade en obestã md kã nsla af att det lã g mycken oã rlighet bakom det angenã ma sã llskapslifvet.

14 -- Det tjenar till ingenting att tvista om den hã r saken, -- sade Jenny i stã tt ton. -- Bella tycks vilja kasta à fver bord allt hvad som hã r till god ton och antagen sed. Jag tror à ndã ej, att du derigenom kommer att fã rbã ttra verlden och menniskorna.â.â. hvarken du eller Hanna Rappe. De sistnã mnda orden yttrades i hã mndlysten ton, men Bella gaf ej akt derpã. Hon sã g Hanna nã rma sig dem med skridskorna i handen. Det lã g e j spã r af ovilja i Hannas à ppna blick, dã hon rã ckte Jenny handen, sã gande: -- fã rlã t mig, jag vã ger ej alltid mina ord! Jenny mumlade nã got, som ingen hã rde och skyndade hemã t fã re de andra. Bella upphann henne. -- Var ej ledsen, Jenny, -- bad hon vã nligt, -- jag har ej velat sã ra dig. Kanhà nda att jag à r à fverdrifven i detta; jag h ar ej tillrã ckligt tã nkt à fver dessa saker à nnu. Jenny sã g fortfarande stã tt ut. -- Jag fã rstã r ej, hur du kan vara sã barnslig Bella, och vilja gã ra dig vigtig i sã dana smã saker. Det à r ju att gã ra kameler af myggor. Kantà nka, om en gosse à r litet artig mot en flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det gã ra henne fã r ondt? -- Han fã r gerna vara vã nlig och uppmã rksam, det skola vi ju alla vara mot hvarandra. Men det fins en grã ns, Jenny, à fver hvilken han ej fã r gã. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor mã ste ha aktning fã r oss sjelfva och inte tillã ta hvem som helst att taga sig friheter mot oss. Det à r att gã ra oss till leksaker, hvilka hvar och en anser sig ha rã tt att tumma om och fã rderfva. Jenny suckade. -- Hvad du à r barnslig. Du har ingen aning om att det ofta ej à r lek, utan fullaste allvar med en sã dan uppmã rksamhet. Du skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt fã r mig att krossa sã mã nga hjertan. -- Men à propos, har du lã st en bok som heter â žbetsy eller ett brustet hjertaâ œ? Inte. Den mã ste du nã dvã ndigt lã sa. Jag skall skicka den ti ll dig och du skall fã se att du tycker om den. -- Jag tror ej det, -- sade Bella, -- men jag skall frã ga mamma om jag fã r lã sa den. -- Asch, mamma! Hvad du à r osjelfstã ndig. Hon har bestã mdt icke nã got emot att du lã ser den. Den à r sã intressant, att jag tvã qvã llar à r ad lã g och lã ste den till klockan 3 pã morgonen. -- AdjÃ, Jenny, nu mã ste jag gã. -- AdjÃ, sã ta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sã dant der trã kigt helgon, som tycker sig vara bã ttre à n alla andra. Banan hade blifvit nã stan tom. Sydvesten herskade envã ldigt, sopande utã t isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrã nda

15 papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade hã rt och sett sã mycket under sin tjenstgã ring vid banan. Nya friska vindar, som flã ktade genom ungdomens sinnen, fã llande ett godt frã hã r och der i tacksam jordmã n och sega gamla rotskott, hvilka voro omã jliga att utrota, emedan de strã ckte sina rã tter lã ngt, lã ngt ned i jorden. [Dekoration] [Dekoration] Smà syskonen skulle ha knã ckkokning pã gã rden och Bengt hade gjort en ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem pã eftermiddagen? Bella var rã d af oro, att Hanna skulle sã ga nej och tillade: -- mamma helsade och bad att du skulle komma. -- Och nã r Hanna sã g huru mycket hon à nskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang hem fã rut att fã rkunna den glada nyheten fã r syskonen, som voro i fã rd med att reparera skrinnbacken, och samla torrt brã nsle till knã ckelden. Denna skulle uppgã ras i midten af en fyrkantig snã kammare, dit de slã pa t pallar och leksaker af alla slag. Nà r Hanna om en stund infann sig, kommo kã lkarne i farten. Backen var brant och jemn, det gick med fart lã ngs hela den stora gã rden à nda ut p à gatan. Lulle damp skickligt pã mage pã sin â žpolleâ œ, spã rrade ut ben en och kã rde af, sã det brakade i uthusknutarne. Bengt var sã kavat, att han stod som en cirkusryttare pã ryggen af sin Ajax och knapt blinkade nã r det bar af som vã rst. Men en gã ng gick hans hã gmod fã r fall. Han hamnade i snã drifvan, medan Ajax fortsatte fã rden pã egen hand och slog nosen mot kã kstrappan. Flickorna styrde turvis fã r hvarandra, ty Hanna hade ingen kã lke. Hennes lã nga ben voro bestã ndigt i vã gen, sak samma huru hon satt, och Bella var maktlã s af skratt, sã hon oupphã rligt ramlade af kã lken. Hon beundrade Hanna, nã r denna utan synbar anstrã ngning drog bã de henne och Lisi uppfã r backen och nã r hon lyftade Bella, pã pelsad som hon var, att sitta pã vattentinan. Lulle sã g med stora à gon pã detta kraftprof och frã gade: -- Huru har du blifvit sã stark, Hanna Rappe? -- Af att plã ja, à ta surt brã d och bã ra ved, -- svarade Hanna muntert. -- Nej, har du verkligen fã tt plã ja? Det har inte jag, fast jag à r gosse. -- Ja, ser du, jag var sjelf hã st. Vi hade ingen hã st och ingen drã ng, och nã r det var brã dt om, spã nde jag mig fã r plogen och drog den i potatistã ppan.

16 -- à hã! -- utbrusto barnen. -- Men hvem kã rde? -- Det behã fdes ingen kusk, nã r hã sten var sã klok. Han visste precis hvad han skulle gã ra, och nã r fã ran var plã jd, tog han potã terna och radade dem i fã ran. -- Men med hvad tog han dem? I mun? -- Med framfã tterna, -- log Hanna. -- Han kunde vã l icke taga mer à n en i sender, -- funderade Lulle. -- à hjo, han hade en korg En noskorg, som Pontus pã Fà gelvik, -- och begge barnen skrattade hjertligt à t Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna verkligen varit fã rvandlad till en riktig hã st, och de à ste à fver henn e frã gor och fã rmodanden, som hon pã sitt lustiga sã tt besvarade. Hon tjusade dem genom att hã rma kon och fã ret och tuppen och andra slags djur, sã de glã mde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i snã kammaren. -- Och vet ni, nã r vã r bã sse brukade plumsa i à n vid den branta stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen. -- à hã! Var du inte rã dd att han skulle stã nga dig? -- Nej, Pelle har respekt fã r mig sedan jag en gã ng gaf honom ris fã r att han tuggat sã nder mitt nya metspã. Det à r bara nã r han ser nã gon springa, som han blir kavat och sã tter i vã g med hornen fã rut. Nà r det begynte mã rkna, tã ndes elden i den lilla spiseln och sirapen sattes pã. Lulle utnã mndes till eldare; Bella rã rde i smeten; Bengt gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nã ra Hanna, som underhã ll sã llskapet med historier. -- En gã ng skickade mamma mig pã ett à rende till andra sidan à n. Và r bã t var borta, ingen annan syntes till pã hela stranden, och mamma hade brã dt om. Hvad skulle jag gã ra? Jo, jag fick en idã. Der hemma vid kã llardã rren stod ett gammalt gistnadt degtrã g under rã nnan. Jag rulla de det i à n -- ingen sã g mig, -- tog en snã spade ur kã llaren till à re oc h gaf mig af. Elà kã à n! Trà get lã kte fã rskrã ckligt, men jag tã nkte: v à ga vinna! och plaskade pã af alla krafter. à n var icke bred pã det stã lle t, och jag kom bara halfdrã nkt à fver. Lemnade skor och strumpor pã strande n och sprang barfotad till byn. Efter utrã ttadt à rende skulle jag hem pã samma sã tt. Jag vã nde trã get upp och ned -- det var det beqvã maste sã ttet att fã det urã st -- och klef à ter i. Men nu hã ll det pã att g à pã tok. Midt pã à n slant jag pã den degiga bottnen och vã ltrade hufvudstu pa ur karet, som blef liggande pã sidan likt en kantrad bã t. Jag fick tag i spaden och simmade med den till land. Det var ett hã rdt arbete, ty kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rã relser. Men

17 ondt krut fã rgã s ej sã lã tt och jag kom à fver med lifvet. Ingen menni ska hade à sett denna fã rd, bara vã r grannes hund, som stod och glã fsade vi d stranden. Skor och strumpor seglade sjelfstã ndigt ned fã r à n och trã ge t hade vett att styra i land vid en krã kning af stranden nã gra stenkast lã gre ned. Barnen hade alla lyssnat med spã ndt intresse och Bella hade en lã ng stund glã mt att rã ra i sirapen fã r att hã ra slutet af den spã nnande historien. -- Blef du icke sjuk efter den betan? -- Pytt! Jag nã s tre gã nger och sã var den sjukdomen undanstã kad. Men.Â.Â. hã r osar stekt lã der.â.â. det mã aldrig vara du, Bengt? Bengt drog à t sig fã tterna, som verkligen kunde misstã nkas fã r att ha varit under sirapsgrytan. Bella kom plã tsligt i hã g sirapen. Ack och ve! Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missrã kning, nã r hon smakade pã smeten. Den var bã sk som malã rt och hã rd som glas. -- Vidbrà nd. -- Vidbrà nd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och Hanna lã tsade grã ta hã gt; smã barnen hade à nnu fã rhoppningar och beto i glasbitarne. De voro inte att fã rakta, och sã hã llo de till godo med hela varulagret. -- Nu gã vi in, -- sade Bella, som kom ihã g, att det var Helmis sã ngtid. Hon brukade alltid lã gga lilla syster, nã r hon inte hade fã r svã ra lexor. Det hade blifvit mã rkt och lampan i matsalstaket kastade sitt vã nliga sken genom fã nstret ut pã drifvorna. Hanna kã nde ett egendomligt behag vid intrã det i det varma, upplysta hemmet, der Bellas mor sã moderligt vã nligt vã lkomnade henne. Lampan stod tã nd pã stora bordet i salen och dess varma sken fã ll genom en ljusrã d slã ja à fver grã na vã xter, taflor och blommiga mã bler. Frà n barnkammaren hã rdes Helmis joller och Bellas halfhã ga vaggsã ng och geno m matsalsdã rren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle och Lisi smã go sig in till sin mor; de voro sã mniga och ville à nnu en stund hã lla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbrã de fã r att tag a ett parti tillsammans med sin far. Hanna kã nde sig underlig till mods. Det var som om hon sã g framfã r sig en scen ur en bok som hon gerna lã ste. Just sã hade hon tã nkt sig ett hem och sã dant hade hon à nskat sig det. Hennes eget hem var sã fattigt pã glã dje och trefnad, pã kã rlek och fred. Kontrasten grep henne. En underlig beklã mning jagade den glada sinnesstã mningen pã flykten; hon kã nde sig ovã rdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade icke hã r, hon med sitt hã rda sinne och sitt skygga vã sen. Och ju lã ngr e hon kã nde sig omgifven af denna vã rmande stã mning, dess mer hã rdnade h on till och blef allt tystare och tvã rare ju lã ngre qvã llen led.

18 Nà r Bella kom in i sitt rum efter att hafva sã ft Helmi, fann hon Hanna sittande i en vrã sã lã ngt som mã jligt frã n lampan och med en bok i knã et. -- Hvad nu, du knuffar rã tt nu ut vã ggen, bã sta Hanna, -- log hon. -- Fà rstã r icke dina à gon derborta i knuten, utan kom och sã tt dig hã r i soffan, sã skall jag lã sa fã r dig. Hvad vill du hã ra? â žunga qvinnorâ œ, â žen krona bland flickorâ œ, â žmilly Jocelynâ œ, eller hvad? -- Jag tror ej jag bryr mig om sã dana bã cker, -- sade Hanna trumpet och utan att flytta ur sin knut. -- Gà r du inte? NÃ, hvad slags bã cker tycker du om? Bengt har alla Jule s Vernes arbeten, kã nner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia, sã g! Hanna svarade icke och Bella sã g, att hon alls icke hã rt pã. Hon tog derfã r en pall och satte sig i vrã n bredvid Hanna, medan hon pã sitt vinnande sã tt sade: -- nã, dã kommer jag hit och pratar med dig. Vill d u icke ha mig, sã sã g bara uppriktigt. Dà Hanna blott tyst satt och sã g framfã r sig, tog hon blygt hennes hand och frã gade: -- hvarfã r à r du ledsen? Har nã gon gjort dig ondt? Hanna lã sgjorde sakta sin hand och fã ste pã Bella ett par sorgsna à gon. -- Jag passar icke hã r i ditt hem, -- sade hon sakta. -- Hvad skall à demarkens fã gel gã ra bland parkens sã ngare? Jag har ej rã tt att komm a och afundas er lycka. Bella grep pã nytt hennes hand. -- Vill du icke berã tta mig litet om ditt hem, -- om du anser mig vã rd ditt fã rtroende, -- tillade hon, nã r hon sã g ett drag af skygghet ila à fver Hannas ansigte. -- Flickor kunna icke bevara fã rtroenden, -- utbrast Hanna hã rdt. Men dã Bella med en liten suck steg upp fã r att gã sin vã g, tog hon à ngerfull t hennes hand och drog henne till sig. -- Nej, blif qvar. Jag tror att du à r bã ttre à n alla andra flickor, jag tror att du kan gã mma ett fã rtroende. Vill du hã ra om mitt hem,â sã sk all jag tala om det. Men det à r icke mycket att sã ga och ingen glad historia. Du skall kanhã nda fã rstã mig bã ttre, nã r du hã rt den. Bella à tertog sin plats pã pallen, vã nd sã att hon icke sã g pã Hanna under det denna berã ttade: -- Du vet att min mor lefver der borta i.â.â. jã rvi. Hon à r ensam, sj uk

19 och menniskoskygg efter mã nga och tunga prã fningar. Vi ha tvã smã rum i landthandlarens gã rd och mamma skrifver rent à t domaren i trakten. Hvad hon fã rtjenar à r sã litet, att det knapt fã rslã r till hyra fã r de tv à rummen och en liten potatistã ppa. Det vore omã jligt fã r mig att vistas hã r och gã i skola, om icke en aflã gsen slã gting till mamma lã nade mi g medel till min skolgã ng. -- Och din far, à r han dã d? -- frã gade Bella sakta. -- Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett honom. Han à fvergaf min mor kort efter min fã delse, och sedan dess har bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gã ng om à ret kommer en liten penningesumma till mamma och vi tro att den à r af honom. Men mamma fã r den till prestgã rden att utdelas bland byns fattiga. -- Du skall veta att hon à r mycket stolt, min mor, -- fortfor Hanna, dã hon sã g Bellas fã rvã nade blick. -- Hvarfà r skulle hon hã lla till godo hans penningar, nã r hon mistat hans kã rlek? Ocksà jag svã lter hellre, à n jag mottager en penni frã n honom.â.â. -- Men, Hanna... din egen far! -- Bella tyckte ej om den nã stan hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats. -- Sà hade mamma en gã ng en ungdomsvã n, som hon lidelsefullt à lskade, -- fortfor Hanna, utan att hã ra Bellas utrop. -- Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men nã r mamma gifte sig, miste hon vã nnen, ty denna kunde aldrig fã rlã ta det i hennes à gon tanklã sa och fã rhastade steget. Min mor drog sig sã rad tillbaka, hon kunde icke handla annorlunda, nã r hon nu engã ng à lskade min far, och kort tid derefter miste hon ocksã honom. Jag var dã blott en mã nad gammal. Min mor flyttade med mig till den aflã gsna lilla ort, der vi allt à nnu lefva och blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju lã ngre vi bodde der. Menniskorna der pã trakten betraktade oss med misstro och det var med knapp nã d min mor lyckades fã det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat. -- Ack, Bella, det mã tte vara fã rfã rligt att mista det man en gã ng sã blindt à lskat och trott pã! Att kã nna sig mista sjelfva fã rmã gan att à lska och tro pã menniskorna, att bli hã rd och tom som en uttorkad kã l la.â.â. Jag har aldrig erfarit hvad en moders kã rlek vill sã ga.â.â. Hanna tystnade. Bella vã gade nu se upp i det allvarsamma, nã stan strã ng a anletet och hennes à gon fyldes af tã rar. Hon kã nde en fã rmildrad flã k t af sorgerna i lifvet; de voro lã ngt borta, men hon fã rnam deras tillvaro. Hon kã nde, att Hanna, sã ung hon var, bar pã en tung bã rda, hvilken hon ej fã rmã dde lyfta af hennes skuldror. -- Hvar har du gã tt i skola? -- frã gade hon med ett fã rsã k att litet skingra den tunga stã mning, som tryckte dem bã da.

20 -- Jag har aldrig gã tt i skola. Mamma lã ste med mig tills jag var 14 à r, sedan fick jag ett à r ledning af informatorn i prestgã rden. Nu gã ller det att arbeta fã r att smã ningom bli i stã nd att hjelpa mamma och afbetala pã mina skulder. Lyckligtvis à r jag sã kã rnfrisk, att det tyngsta arbete à r som en lek fã r mig. -- Hvad tã nker du bli? -- Bellas à gon glittrade af intresse. -- Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske vã ljer jag ett yrke. Det som mest af allt intresserar mig à r likvã l den â žtorraâ œ juridiken. Tà nk, att kunna skipa rã ttvisa i verlden, att dã mma och straffa.â.â. -- Sà g icke sã, -- afbrã t Bella fã rskrã ckt, -- att godtgã ra och fã r sona mã ste vara mycket lyckligare. -- Kanske, -- sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i stã mman. -- Du har sã stora planer, du, Hanna. Jag nã jer mig med att bli hushã llerska eller sjukskã terska. Jag tycker sã mycket om att steka plã ttar och vara snã ll mot dem som à ro sjuka. -- Men nu hã r jag dem slamra med tekopparne och kã nner oset af stekta svampar. Kom, Hanna, mamma vã ntar. Nà r Hanna om aftonen lã g i sin sã ng, arbetade hennes tankar sã att hon ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen, vã rmen, tryggheten, allt framkallade en kã nsla af ensamhet, sã dan hon aldrig erfarit fã rr. Hon blygdes att gifva vika fã r hvad hon kallade svaghet, och det hã rda inom henne reste sig till fã rsvar. -- Det à r à mkligt, -- tã nkte hon, -- att blifva sentimental af en smula vã nlighet. Om jag ej kan fã rhã rda mig deremot, sã à r det bã ttre att jag flyr alltsammans. Ty jag vill ej, _vill ej_ hafva nã gon att tacka fã r nã got. Jag _vill_ icke ha nã gon vã n, som binder mig mer à n andra, ty vã nskapen à r en snara, som gã r en ofri. Bà ttre att aldrig ha egt en vã n, à n att ha egt en och svikits! Sà sã ger mamma, och jag tror hon har rã t t. Bella à r en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet fã r henne och vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behã lla mig, lilla vã nliga varelse, som lifvet skã mt bort..â.â. Jag vill vara nog fã r mig sjelf och _fri_ sã lã nge jag lefver. Nà got inom henne motsade dock detta och bortsmã lte muren som hon ville bygga till sitt fã rsvar. Bellas glada à gon och mjuka rã st trã ngde geno m allt och fylde hennes drã mmar, nã r hon à ndtligen somnade. Men hon kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att nã got oã ndligt sorgset tryckte hennes hjerta, nã got som hon ej kã nde eller kunde gifva namn. I nattens stillhet blef detta nã got henne slutligen à fvermã ktigt och dref till hennes à gon tã rar, som hon nã stan glã mt att funnits till. De gjorde henne godt, och hon lã t dem flã da, tills sã mnen smã ningom

21 stã ngde deras kã lla. [Dekoration] [Dekoration] I skolan gick allt sin lugna, jemna gã ng utan andra afbrott, à n de sedvanliga mã nadslofven. Hanna hade efter det fã rsta besã ket i Bellas hem, dragit sig à n mera inom sig sjelf; det var svã rt fã r Bella att fã ett ord ur henne. Dà rren hade plã tsligt smã lt igen, utan att Bella kund e fã rstã orsaken. -- Là t den tvã rviggen vara, -- sade kamraterna, nã r de mã rkte huru bedrã fvad hon var à fver Hannas halsstarrighet. -- Du ser ju, att hon fã raktar oss allesamman och helst vill slippa vã rt sã llskap. Men Bella kunde icke lã ta henne vara i fred, hon drogs af en ofã rklarlig sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kã nde en lã ngtan att hjelpa henne att bli lycklig och anstrã ngde sig fã r att finna en nyckel till denna hã rdt reglade dã rr. Trots Hannas kã ld och tillbakadragenhet intresserade hon likvã l kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, sã som alltid det starka och klara vinner inflytande à fver det svaga och outvecklade. Men hon visste det icke sjelf, och flickorna skulle sã kert hã gljudt protesterat, om nã gon sagt dem att de lã to sig ledas af Hanna Rappe. De vã djade till henne, nã r nã gon svã rlã st frã ga var à bane, och hon var klassens omb ud hvarje gã ng det gã lde en beskickning till nã gon af lã rarne. Hon glã md e ibland sin slutenhet fã r att tala med dem och de funno med fã rvã ning huru litet de tã nkt à fver de naturligaste saker. Men deremellan var hon ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vã nskapsbetygelse med en kã rfhet, som ofta sã rade de mera vekhjertade kamraterna. En dag i Mars, nã r det var bitande kallt, var Bella pã hemvã g frã n skolan. Hon drog ned mã ssan à fver à ronen och krã p in i pelskragen sã godt hon kunde, men à ndã huttrade hon af kã ld. Vid det hon passerade en portgã ng blef hon ej litet à fverraskad af att se Hanna ifrigt sysselsatt att trã sta en liten gosse. Han hade fã rfrusit sina à ron och Hanna hade nyss gnidit dem med snã och band nu sin enda ylleduk kring barnets hufvud. -- Hvad gã r du hã r, Hanna? -- frã gade Bella gladt, och en strã m af vã rme skjã t igenom henne oaktadt kã lden. Hanna rodnade. -- Den stackarn stod hã r och snyftade sã bittert och hans smã à ron voro alldeles hvita. SesÃ, unge, -- sade hon med myndig ton, - - grã t ej mera, utan gã hem och bed mamma à nnu en gã ng gnida dina à ron