LO-rörelsens framtid

Transkript

1 LO-rörelsens framtid En debattskrift av Svante Pedersson Om LOs vägval vid 2008 års LO-kongress Fjärde omarbetade upplagan

2 Redaktör: Lasse Pedersson Svante Pedersson Fjärde omarbetade upplagan Förlag: Svante Pedersson, Hyttgatan 33 B, Falun e-post: ISBN

3 Inledning Bakgrund LO-kongressen 2004 beslutade att det skulle genomföras en utredning om LOs framtid. Det som gjort att jag intresserade mig för denna utredning var följande styrande uppgifter i 2003 års LO-rapport Medlem 2010 : Under 2000-talets första årtionde kommer vi med säkerhet att få uppleva att nya organisationer bildas också över nuvarande gränser mellan LO och TCO. I den situationen tvingas vi att välja om det klassbaserade samarbetet och den facklig-politiska samverkan inom LO-familjen ska bestå eller ersättas av helt ny modell. Håller vi fast vid nuvarande modell tillåter det ett mycket närmare och mera systematiskt samarbete med såväl TCO som SACO än idag men eventuella nya förbund får välja vilken huvudorganisation de vill tillhöra. Det andra huvudalternativet är att vi avstår från det klassbaserade samarbetet inom LO- familjen, avskaffar den facklig-politiska samverkan och strävar efter en sammanslagning mellan LO och TCO. Möjligen kan det finnas mellanformer mellan dessa ytterligheter. Det en fråga som bör utredas under den kommande kongressperioden.. Särskilt intresserade mig uppgiften att utredningen, som ett huvudalternativ, ska pröva om LOs vägval vid 2008 ska vara fortsatt klassbaserat samarbete med facklig-politisk samverkan. Detta beslut av kongressen upplevde jag som en bekräftelse på att mitt skriftliga agerande i olika former för ett partpolitiskt oberoende LO inte varit förgäves. I boken Facket, moralen och demokratin (Legenda 1985) såg jag fram emot att ett partipolitiskt obundet LO skulle stärka LOs slagkraft men också SAPs (Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti) ställning som folkflertalets parti. Under årens lopp har jag sedan behandlat dessa frågeställningar i flera skrifter. Denna min positiva upplevelse av kongressbeslutet förstärktes med Wanja Lundby-Wedins besked när hon avslutade sin föredragning av ärendet: Utredningen kommer vi att bedriva med stor öppenhet och med stor dialog ute i organisationen, både lokalt och regionalt och bland förbunden Då det varken i LO-tidningen eller på LOs hemsida eller på annat sätt fanns något att läsa om det påbörjade utredningsarbetet gjorde jag den första upplagan av denna skrift ( ) med syftet att öppna för en sådan dialog som utlovats. Men det utlovade öppna utredningsarbetet lät vänta på sig varför jag tog kontakt med utredningens sekreterare som talade om hur utredningen organiserat sitt arbete. Det ledde till att jag omarbetade skriftens första upplaga. Den andra 3

4 omarbetade upplagan kom ut Om de båda upplagornas uppläggning och innehåll har jag med e-post informerat LO-förbundens avdelningar och utredningens sekretariat. Den tredje upplagan av skriften gav jag ut i början av juni Den kom till efter att jag hade läst delrapporter från utredningens steg 1 och funnit att man inte prövat förhållanden jag behandlat i föregående upplaga av skriften. Förhållanden som jag bedömt inte borde belasta ett framtida LO. Samtidigt informerade jag om hur utredningen arbetat under steg 1 och om hur utredningen organiserat det under steg 2. Samma månad informerade jag med e-post LO-förbundens avdelningar om skriftens syfte och innehåll. Första huvudalternativet blev slutresultat I augusti månad 2007 avlämnade utredningen sin slutrapport som resulterat i LOstyrelsens kongressrapport LO - Förbund i samverkan. Till sitt sakliga innehåll behandlar den endast ett av de huvudalternativ som skulle utredas, nämligen: att nuvarande klassbaserade samarbete inom LO-familjen och fortsatt facklig-politisk samverkan ska bestå. Förslaget om fortsatt facklig-politisk samverkan motiveras i kongressrapportens avsnitt Facket i samhällets tjänst en ideologisk fackförening. Men utan att styrelsen behandlat några, för de samverkande parterna, negativa inslag i samverkansformen. Ett svårbegripligt beslut av LO-styrelsen 2004 års kongress beslöt att det skulle genomföras ett brett rådslag i förbund, förbundsledningar, LO-distrikt och i LO-facken i kommunerna när utredningen var klar (Anders Berg i Transports tilläggsförslag). Ett markerande av hur viktigt det var att beslutet om LOs vägval på 2008 års kongress förankrades på nämnda nivåer inom LO-rörelsen. Det beslutade rådslaget har inte genomförts. Det innebär att LO-styrelsen har beslutat att inte verkställa detta kongressbeslut. Förklaringen är troligen att styrelsen inte ville ge medlemmarna insyn i utredningen med risk för att de skulle kräva att utredningen skulle pröva det andra huvudalternativet att avskaffa den fackliga-politiska samverkan och sträva efter en sammanslagning mellan LO och TCO Nu får utredningen om en sådan lösning vänta några år. Under ytterligare en kongressperiod ska LO, som det formuleras i kongressrapporten, använda partipolitiken för att flytta fram våra positioner. Min förhoppning är dock att kongressombud under behandlingen av kongressrapporten ändå prövar möjligheterna att reformera den nuvarande modellen för facklig-politisk samverkan. Det är mot den bakgrunden man ska bedöma det jag behandlar i skriften. 4

5 Ännu ett e-postbrev till förbundsavdelningarna om Tredje upplagan Med anledning av det i LO-styrelsens kongressrapport inte sades något om reformering av facklig-politisk samverkan skickade jag i början av mars 2008 ett nytt e-postbrev till LO-förbundens avdelningar med bland annat följande innehåll: Styrelsens ställningstagande för fortsatt facklig-politisk samverkan motiveras på sidorna i rapporten. Dock utan att pröva möjligheten att reformera samverkansmodellen. På förslag av kongressombud kan det dock ske under kongressens behandling av styrelsens rapport. Efter att ha redovisat exempel på vad som borde reformeras i samverkansmodellen skrev jag: Sålunda exempel på diskussionspunkter när ni först i styrelsen och sedan när avdelningen högsta beslutande organ behandlar kongressrapporten. Ett fåtal LO-fack har hört av sig Ett fåtal avdelningar har reagerat på brevet varav en är min egen avdelning, Handels Dalarna. De övriga LO-förbundsavdelningarnas uteblivna reaktioner visar att styrelserna i dessa avdelningar anser att frågan om facklig-politisk samverkan inte ska diskuteras när medlemmarna på avdelnings-, klubb- och sektionsmöten träffar sina ombud till årets LO-kongress. Mot den bakgrunden ger jag ut denna förkortade upplaga av skriften LO-rörelsens framtid. Men nu med möjlighet för intresserade förbundsmedlemmar och kongressombud att gratis hämta hem den på min hemsida. Skriftens fortsatta innehåll Resten av denna skrift tar upp ett antal frågeställningar kring hur den fackligapolitiska samverkan kan reformeras för att mildra de skadeverkningar som nuvarande samverkansformer ger för såväl LO som SAP. Först behandlar jag det faktum att SAP i grunden är ett nytt parti efter partikongressen Frågan är om LO har insett detta. Därefter ger jag exempel på möjligheter att innehållsmässigt reformera fackligpolitisk samverkan. Avslutningsvis behandlar jag de besvärande rollerna som LO-ordföranden har att både företräda LO och samtidigt försvara den socialdemokratiska politiken. 5

6 Facklig-politisk samverkan med ett nytt SAP Ideologisk gemenskap har utgjort grunden för facklig-politisk samverkan I kongressrapportens avsnitt Facket och politiken en ideologisk fackförening, första stycket, beskrivs kärnan i LOs ideologi i följande mening. LO ska verka för en samhällsutveckling grundad på politisk, social och ekonomisk demokrati. En målsättning som varit i överensstämmelse med SAPs ideologi, som den beskrivits i partiprogrammen fram till 2001 års partikongress. Den grund varpå således facklig-politisk samverkan har vilat. Tydligt beskrivet i partiprogrammen och i punktprogrammen. Som exempel i 1990 års partiprogram så här: Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor. Denna den demokratiska socialismens samhällsuppfattning är uttryck för viljan att förverkliga idéerna om frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa idéer har tagits i arv från tidigare kulturtraditioner. De har omformats av nya erfarenheter och ständigt skänkt styrka åt strävandena att bereda människorna ett friare och rikare liv. Sina djupaste rötter har socialdemokratins idéer i övertygelsen om varje människas okränkbarhet och alla människor lika värde. Ovanstående text är hämtad från inledningen av programtexten. Det är en beskrivning av vad socialdemokraterna ville åstadkomma inom viktiga politikområden vid omdaningen av det rådande samhället. Av nedanstående text, som finns längre fram i programmet, framgår programmets långt gående socialistiska inriktning och med vilka metoder samhällsomdaningen ska ske: Det sker genom lagstiftning och ekonomisk-politiska styrmedel, som anger ramarna för företagens verksamhet och på olika sätt påverkar marknadsmekanismerna i samhälleligt önskvärd riktning. Det sker genom olika former av kollektiv kapitalbildning och olika åtgärder för en jämnare förmögenhetsfördelning; att de folkliga intressena kan ges inflytande över kapital för investeringar är av central betydelse för möjligheterna att påverka ekonomins funktionssätt. Det sker också genom att löntagarna tillförsäkras bestämmande över arbetsplatser och företag och genom att konsumenternas ställning gentemot producenterna förstärks och konsumenterna inbördes blir mer jämbördiga i sina möjligheter att påverka produktionen. Från demokratiska utgångspunkter är det således bestämmanderätten över produktionen och produktionsresultatets fördelning, som är det centrala, inte äganderätten. Denna bestämmanderätt måste utövas i många olika former, och nya metoder att hävda det folkliga inflytandet måste prövas, i takt med att 6

7 ekonomin förändras. Detta hindrar inte, att det kan vara nödvändigt att i olika former påverka och förändra ägarstrukturen i näringslivet. Ekonomisk maktkoncentration, innebärande att stora ekonomiska sektorer domineras av fåtalsintressen, måste brytas; ett medel för detta är kollektivt delägarskap via den kollektiva kapitalbildningen. Andra ägarformer som kooperativa eller samhällsägda företag ökar mångfalden och konkurrensen. I den omfattning som viktiga gemensamma behov gör det nödvändigt är socialdemokratin också beredd att i samhällets ägo eller under samhällets kontroll överföra naturtillgångar, kreditinstitut eller enskilda företag." Det är främst den sista meningen som på ett önskvärt tydligt sätt tydliggör den demokratiska socialism som det socialdemokratiska partiet stod för så länge 1990 års program gällde. Det här var programtext som ger framförallt stödjande innehåll åt skrivningen om ekonomisk demokrati i LOs och förbundens stadgar. Försvagad ideologi bär nu fortsatt facklig-politisk samverkan LO-styrelsen förslag om fortsatt facklig-politisk har enligt kongressrapporten följande bärande motiv: Som individer väljer vi själva i vilket parti vi vill vara med, men fackföreningen har ett kollektivt intresse att samverka tätare med det parti som har samma ideologiska syn. Som fackförening ser vi nyttan av att ta kollektiv ställning och att använda partipolitiken för att flytta fram arbetarklassens positioner. LO har en ideologisk gemenskap med socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden. I en samhällsutveckling påverkad eller rent av styrd av en socialdemokratisk majoritet har facket vida större möjligheter att fullgöra sitt uppdrag. Och tvärtom; när andra politiska krafter får makten över de politiska besluten gynnar det andra grupper och missgynnar arbetarna. I anslutning till den här texten borde det ha påmints om att SAP inte längre är det socialistiska parti det varit med föregående partiprogram. Något som har försvagat LOs möjligheter att fullgöra sitt uppdrag vid främst förverkligandet av ekonomisk demokrati. Att kongressrapporten inte uppmärksammar denna SAPs långt gående ideologiska förändring tyder på LO-styrelsen i nuläget inte vill ha en ideologisk debatt inom LO-rörelsen. Samma skäl kan förklara tystnaden om detta i LO-förbundens studiematerial, som exempel i LO-förbundet Kommunals Plattformen fackligtpolitiskt arbete inom Kommunal. Överst på förteckningen över litteraturtips står Socialdemokraternas partiprogram men utan att i den 30-sidiga A4 skriften i något avseende diskutera dess innehåll. Mot denna bakgrund ger jag här en kort beskrivning av tillkomst och innehåll i 2001 års partiprogram partiprogram tillkomst och innehåll På Göran Perssons och partistyrelsen förslag genomfördes en omfattande saklig och redaktionell förändring av 1990 års partiprogram. Om behovet av ett nytt partiprogram framhöll Göran Persson bland annat följande i sitt inledande programtal: 7

8 Sverige är fortfarande ett bra land där friheten inte är erövrad av alla. Sverige är fortfarande ett land där inte jämlikhet råder. Sverige är fortfarande ett land där solidariteten brister. Detta gör att vi socialdemokrater vill fortsätta att förändra vårt land. Men då behöver vi en ideologisk kompass som leder oss rätt, en kompassnål som inte snurrar när viktiga beslut ska tas. Därför krävs ett nytt partiprogram - ett program som är aktuellt och anpassat till dagens verklighet, ett program som ger ideologisk vägledning i praktisk politik. I denna mening känns inte dagens partiprogram tillräckligt aktuellt. Det började diskuteras och formuleras i slutet på 1980-talet, och det fastställdes på partikongressen år Sedan dess har enormt mycket hänt, både i Sverige och i vår omvärld händelser och förändringar som kastar delar av innehållet och analyserna i detta partiprogram över ända. Han gav några exempel på sådana förändringar. Bland annat då att Sverige inte var medlem i EU när 1990 års partiprogram kom till. Men det utan att ange vilka delar av 1990 års program som inte skulle kunna vägleda Sveriges handlande som EU-medlem - att vara en ideologisk kompass som leder oss rätt. Bakgrunden till att den verkligt partiskiljande inledningen i 1990 års program ersätts med den som inleder 2001 års program motiverade Göran Person utifrån demokratiska värderingar: I den unga arbetarrörelsen handlade de demokratiska kraven om att bryta kapitalets makt. Det är en central uppgift också idag. Men den ekonomiska makten har blivit mer anonym och mer internationellt orienterad. Därför måste också sättet på vilket vi bryter dess oinskränkta makt förändras. Men det räcker inte. Demokratin måste också bygga på verklig delaktighet och verkligt inflytande för medborgarna. Det handlar om människors möjlighet att påverka sin egen vardag, samhället i stort eller internationella angelägenheter - oavsett om vi är medborgare, löntagare, konsumenter eller aktiva i folkrörelser. Därför kan inte demokratin fångas i en enskild formel eller i några få enkla åtgärder. Den måste röra sig på många olika plan, i ett ständigt samspel mellan människor. Det är denna demokratisyn - den demokratiska socialismen - som programförslaget fångar i sitt inledande avsnitt. Detta är också bakgrunden till att vi tagit bort den formulering som i sin ursprungliga form infördes år 1944 och som nästan alla känner till. Den som säger att `bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning ska läggas i hela folkets händer. Det är en vacker mening - en mening med tyngd. Den uttrycker den klassiska visionen om folkets makt över ekonomin, en ekonomi styrd av andra intressen än kapitalet, och därmed också drömmen om ett annat samhälle än det som bygger på den privata vinstens styrmekanismer. Men den fångar inte socialdemokratins hela demokratisyn - den som handlar om maktspridning, om inflytande på många plan och i fler former... 8

9 1944 års formulering måste ses mot bakgrund av den tidens debatter. Den är ett resultat av en kompromiss. En kompromiss mellan dem som med Wigforss ville lyfta fram demokratin som medlet för en samhällsförändring, och dem som fortfarande höll på de närmast statssocialistiska tankarna. Men den är samtidigt präglad av den debatt och de samhällsvillkor, där arbetarrörelsens demokratisyn främst definierades som nödvändigheten att bryta kapitalets makt. Tvingade kompromisser under Erlander-Palme-Carlsson tiden De här av Göran Persson återgivna skrivningarna i 1944 års partiprogram återfinns även i de tre efterföljande programmen. Vilket då, enligt Göran Persson, Tage Erlander som partiordförande och föredragande på 1960 års partikongress, Olof Palme på 1975 års kongress och Ingvar Carlsson på 1990 års partikongress, tvingades som Wigforss att kompromissa med dem som fortfarande höll på de närmast statssocialistiska tankarna. Vad kompromissandet handlar om Det kompromissande Göran Persson talar om är, som exempel när Tage Erlander tvingades godta ovan beskrivna socialiseringspunkt i 1960 års partiprogram. Även 2001 års partikongress drabbades tydligen av valda ombud med ovan nämnda tankar. För det första vid behandlingen av programförslagets delavsnitt En ekonomisk demokrati när Peter Gustavsson, Uppsala, föreslår att följande skrivning i 1990 års partiprogram tas in i det nya programmet: I den omfattning som viktiga gemensamma behov gör det nödvändigt är socialdemokratin också beredd att i samhällets ägo eller under samhällelig kontroll överföra naturtillgångar, kreditinstitut eller enskilda företag Men här behövdes inte kompromissas. Det avslogs på förslag av Thomas Östros, partistyrelsens föredraganden med följande motivering: Det är demokratin som är utgångspunkten, och det är det demokratiska inflytandet som är vår väg att nå ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. En mening av denna typ ger intrycket av att det är ägandevägen som vi ska gå. För det andra när kongressen behandlade partiprogrammets inledande avsnitt och Bo Berhardsson, Skåne, förslog att det nya partiprogrammet skulle inledas på i huvudsak samma sätt 1960 års partiprogram Flera ombud yrkade bifall till förslaget. Ett bifall till förslaget skulle vara ett upprepande av det som skedde på 1944 års kongress. Men inte på 2001 årskongress efter att den godtagit Tomas Östros motivering för att avvisa förslaget: Vi vill inte ha en inledning som leder tanken bort från de tankegångar som vi har byggt partiprogrammet på. Det finns förstås ett problem med det som är vackert, till exempel med portalparagrafen från Den är vacker, men den leder inte tanken åt det håll som detta program handlar om. Därför kan vi inte, bara för att vi har en känslomässig tillhörighet till portalparagrafen, ha den med i ett partiprogram som lutar åt ett annat håll. Den paragrafen kom till 1944 för att visa på - och det är riktigt - bestämmanderätten som det viktiga vägvalet. 9

10 Avsikten 1944 var också att skapa en kompromiss. De som ville gå socialiseringsvägen, förstatligandevägen och planhushållningsvägen skulle känna att också detta omfattades. Det var nödvändigt vid den partikongressen, men det är inte nödvändigt vid denna kongress och för den starka diskussion som vi har haft om vår syn på den demokratiska ekonomin. Drömmarna och visionerna ska vara starka och tydliga och vara väl förankrade så att de blir en vägledning för oss i vardagsarbete års partiprograms inledande text Programmet inleds med rubriken Den demokratiska socialismen och följande inledande text: Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål. Som framgår är det nu socialdemokraternas mål att forma samhället i stället för att omdana det på sätt som beskrivit i inledningar på de tre föregående programmen. Vad som ska vägleda formandet av dagens samhälle beskrivs övergripande i den efterföljande inledande texten. Nedanstående utdrag kan ses som en sammanfattning av programmets inledande innehåll: Socialdemokratin vill låta dessa demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållanden. Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader. könssegregation eller etniska klyftor, ett samhälle utan fördomar och diskriminering, ett samhälle där alla behövs och alla får plats, där alla har samma rätt och samma värde, där alla barn kan växa till fria och självständiga vuxna, där alla kan styra sina liv och sin vardag och i jämlik och solidarisk samverkan söka de samhälleliga lösningar, som gagnar det gemensamma bästa. Textavsnittet avslutas med formuleringen: Denna den demokratiska socialismens idéer har tagits i arv från tidigare generationer, de har omformats av gjorda erfarenheter.... Det 2001 års partiprogram tagit i arv från föregående partiprogram är dock endast socialism utan socialisering. Vid programrevisionerna från 1911 fram till 1990 har det varit fråga om en socialism med socialiserig som yttersta medel när det gällt ta tillvara viktiga samhällsintressen. Om innebörden i ordet socialism och i ordet socialisering beskrivna i dagens uppslagsböcker som exempel från Bonniers Compact lexikon: Socialism den politiska uppfattning som vill ersätta det privatkapitalistiska ekonomiska systemet med ett kollektivt system. Socialisering, lika med förstatligande. Wanja Lundby-Wedins socialism en annan än sina företrädares 10

11 I ett anförande under 2001 års kongressdebatt om partiprogrammets inledande text sade hon: Vi i programkommissionen diskuterade aldrig att vi skulle riva portaler. Däremot diskuterade vi att vi skulle försöka beskriva vad demokratisk socialism innebär. Vi har egentligen inte haft en riktigt bra beskrivning i tidigare partiprogram av den demokratiska socialismen I klartext: LOs nuvarande ordförandes uppfattning är, att socialism med socialisering som yttersta medel för att ta till vara angelägna gemensamma intressen, inte är en riktigt bra socialism. Och det i motsats till företrädarna Arne Geijer, Gunnar Nilsson och Stig Malm som aktivt medverkat vid tillkomsten av förslagen till de treföregående partiprogrammen Geijer med 1960 års-, Nilson med 1975 års- och Malm med 1990 års program. I min skrift Den nya socialdemokratin refererade jag den kongressdebatt på 2001 års partikongress som föregick beslutet om partiprogrammets inledande text. Uteblivna reaktioner tyder på att Wanja Lundby-Wedins socialism också är LOstyrelsens. Vårt förhållande till EU Kongressrapportens avsnitt med förslag om fortsatt facklig-politisk samverkan har rubriken Politisk påverkan över gränserna utmynnar i förslaget: att den facklig- politiska samverkan inom Europa utvecklas för att säkerställa möjligheterna att påverka förslag som rör villkoren i arbetslivet och löntagarnas trygghet. Det må vara gott och väl att den svenska LO-kongressen fattar ett sådant beslut. Men dock ett beslut som bör föregås av en diskussion om hur det kommer sig att LO-ledningen nu är beredd att kompromissa om det som Wanja Lundby-Wedin, när innebörden i EU-domstolens dom i Vaxholmskonflikten blev känd, ansåg var fullständigt oacceptabelt. I stället för att hålla fast vid att den svenska arbetsrätten ska gälla före EG-rätt är LO överens med den moderatledda regeringen om att konsekvenserna av domen måste utredas. Detta ställningstagande av LO-ledningen har uppenbart styrts av den socialdemokratiska partiledningen. Detsamma gäller även LO-styrelsens beslut att säga ja till att diskutera begränsningar i gällande strejkrätt. Enligt gällande stadgar för LO ska ett sådant beslut tas på LO-kongressen. Att så inte kunde ske förklaras av att förhandlingarna måste starta två veckor före LO-kongressens öppnande. 11

12 Exempel på möjligheter att reformera fackligpolitisk samverkan Branschsamarbetet enligt industriavtalen LO-förbundens medlemmar och tjänstemannaorganisationernas medlemmar har idag ett mer utvecklat samarbete än tidigare. Det kommer till särskilt uttryck i och med branschsamarbetet inom industrisektorn. Ett samarbete med gemensamma kollektivavtal och där avtalsslutande parter på löntagarsidan är LO-förbund, SACO-förbund och TCO-förbund samt på arbetsgivarsidan berörda branschförbund inom arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Tillämpningen av industriavtalsmodellen inrymmer problemet att LO-fackens företrädare i sitt agerande styrs av att LO och LO-förbunden är partipolitiskt bundna, men däremot inte tjänstemannafackets företrädare. Dock även de i sitt agerande politiskt bundna men det av sitt facks politiska ställningstaganden, inskrivna i sitt facks stadgar, som framgår av följande utdrag från TCOs stadgar: TCOs grundläggande värderingar genomsyrar verksamheten. FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter är grundläggande för den fackliga verksamheten Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett genomgående tema för TCOs verksamhet både vad gäller politisk påverkan och val till förtroendeuppdrag. TCO är en demokratisk organisation som värnar om ett demokratiskt samhälle. Demokratin måste ständigt försvaras och vidareutvecklas. Fria demokratiska fackföreningar är centrala för demokratiska stater och bidrar till fred och rättvisa i och mellan länder. Solidaritet är grunden för det fackliga arbetet. Den fackliga verksamheten bygger på solidariteten som idé. Den utgår från ömsesidigt stöd och hjälp vid svårigheter. TCO värnar och utvecklar solidariteten både i samhället och i de fackliga organisationerna. Partipolitisk obundenhet är en förutsättning. TCO står fritt från de politiska partierna, men det innebär inte att TCO saknar åsikter i politiska frågor. TCO driver sakpolitiska frågor i syfte att främja medlemsförbundens och dess medlemmars intressen. Den partipolitiska obundenheten är en styrka som innebär att TCO kan driva frågor med samma intensitet oavsett politisk majoritet. En noggrann studie av LO-styrelsens förslag om fortsatt långt gående samverkan med SAP, och ovanstående utdrag ur TCOs stadgar, visar på vilka problem denna samverkansmodell inrymmer. Ett tydligt exempel är vid förhandlingar om ett nytt kollektivavtal när företrädarna för LO-förbund finner att föreliggande avtalsförslag inte ryms inom en socialdemokratisk regerings samhällsekonomiska planering. Men där de partipolitiskt obundna företrädarna från TCO, med hänvisning till i sina stadgar angivna sakpolitiska skäl, kan verka för att ett liknande avtal inom TCO-området ska antas oberoende av vilket parti som sitter i regeringen. 12

13 Ingenting i kongressrapporten om forskningsresultat Enligt direktiven hade utredningen till sitt förfogande externa resurser. Genomförd och pågående forskning som rör svensk fackföreningsrörelse var enligt Medlem 2010 en sådan viktig extern resurs när det gäller ställningstagandet för ett framtida LO. Där hänvisades till forskning av Anders Kjellberg om hur medlemmarna upplever de lokala fackliga organisationerna. I de tidigare upplagorna av min skrift gjorde jag utredningen uppmärksam på den forskning, om facklig-politisk samverkans betydelse för svensk samhällsutveckling, som bedrivits av professor Klas Åmark vid Stockholms universitet.. Om sådana forskningsresultat legat till grund för utredningens förslag om fortsatt facklig-politisk samverkan framgår inte av kongressrapporten. Om så inte varit fallet borde det få sin förklaring under behandlingen av kongressrapporten års kongressbeslut som inte borde belasta ett framtida LO Under behandlingen av kongressrapporten bör övervägas om följande beslut från 2004 ska ha sin giltighet under den kommande kongressperioden. 1. Beslutet om SSUs medverkan i LO-förbundens värvningen unga arbetare Vid behandlingen av avsnittet medlemsrekrytering i Medlem 2010 och motioner diskuterades den för LO-rörelsen oroväckande medlemsutvecklingen i främst. åldersgruppen år. Genom att anta sidorna i rapporten Medlem godtog kongressen reservationslöst nedanstående dubbeltydiga särskilda satsningen på SSU: En naturlig del av verksamheten är självfallet ett samarbete med SSU. Detta kan bli en möjlighet för SSU att ytterligare utvecklas och växa. Dock måste rågången mellan den fackliga och politiska relationen hållas tydlig. Bakom facket samlar vi alla dem, som ställer upp på den fackliga plattformen, utan att vare sig direkt eller indirekt avtvinga dem ett ställningstagande till arbetarrörelsens vidare politiska program. Det finns än större anledning att vidhålla den skillnaden i våra relationer till ungdomar med begränsad politisk erfarenhet. Till sitt innehåll ett beslut som mer försvårar än underlättar LO-förbundens medlemsvärning av unga arbetare. Ofattbart om utredningen har avstått från att diskutera nödvändigheten, att på sätt som anvisas i beslutet, sortera nyblivna unga arbetare i två fack. 2. Kongressens indirekta beslut att göra SSU till LOs undomsorganisation Motivtexten till en motion, som styrelsen hade besvarat, lyfte fram nuvarande ålderssammansättning hos medlemmarna i SAP och hos de förtroendevalda i facket. För att åstadkomma en nödvändig föryngring gällde det att medvetandegöra ungdomarna om att det fackligt-politiska arbetet är en överlevnadsfråga. Om SSUs roll hette det: Även LOs ungdomsorganisation SSU behöver ett starkt tillskott av LOungdomar, som utifrån sin verklighet för upp de viktiga framtidsfrågorna på agendan. SSU riskerar annars att marginaliseras... 13

14 Anmärkningsvärt är att LO-styrelsens i sitt utlåtande över motionen i princip bekräftade att SSU är LOs ungdomsförbund fastän det inte är reglerat i LOs stadgar. Men att det är SSU.s uppfattning framgick när SSUs ordförande, Ardalan Shekarabi, framförde SSUs hälsning till 2004 års LO-kongress som han inledde på följande sätt: Känslan att få komma till LOs kongress och prata som representant för LOs ungdomsförbund är fantastisk. Vi SSU-are är oerhört stolta över att inte bara vara partiets ungdomsförbund utan också vara Landsorganisationens ungdomsförbund, hela arbetarrörelsens ungdomsförbund, och stå upp för arbetarrörelsens värderingar när det gäller både det politiska arbetet och det fackliga arbetet. 3. LO-förbundens uppgifter att värva medlemmar åt SAP och SSU Beslutsunderlaget till dagordningspunkten Facklig-politisk samverkan var två motioner och LO-styrelsens yttrande och förslag. Av styrelsens yttrande framgick att ett viktigt inslag i facklig-politisk samverkan är att fullfölja kampanjen att värva medlemmar till SAP och medlemmar till SSU. Frågan som bör ställas är om besluten kring fortsatt facklig-politisk samverkan innebär att LO-förbundens medlemsvärvare ska ha dessa uppgifter även under kommande kongressperiod. 14

15 LO-ordförandens dubbla roller Rosornas krig Under 1980-talets andra hälft och periodvis under 1990-talet samt i början av 2000-talet kunde inte denna kris döljas. Partiet bedrev i regeringsställning en fördelningspolitik som stred mot vitala LO-intressen, men också mot de fördelningspolitiska värderingarna i 1975-, och 2001 års partiprogram. I skriftens föregående upplagor beskrevs på 17 A4-sidor exempel på kritiska perioder i facklig-politisk samverkan. Förhållanden som har skadat LO-facket och det socialdemokratiska partiet. Mitt syfte med detta stycke facklig-politisk historia var att påminna utredningen och oss ute i förbundsavdelningarna om att sådana krisperioder säkerligen också kommer att upprepas efter 2008 års kongress om en reformering inte sker av fortsatt facklig-politisk samverkan. I denna upplaga begränsas urvalet till de skadliga verkningarna av LOordförandens dubbla roller, dels som högste ledare för LO, dels som medlem i SAPs partistyrelse. LO-ordföranden kritisk till regeringens vårproposition För att komma till rätta med den höga sjukfrånvaron och för att därmed minska statens sjukförsäkringskostnader, var regeringen nödsakad att i 2003 års vårproposition föreslå en förlängning av arbetsgivarnas sjuklöneperiod med ytterligare en vecka, samt sänkta sjukersättningar. I propositionen ingick även förslag, som syftade till att ändra människors attityder till sjukskrivning. Detta med hänsyn till att "kostnaderna för sjukskrivningar har mer än fördubblats sedan Det är orimligt att tro att svenska folket blivit dubbelt så sjukt under samma period". Den här texten återfanns i "Frågor och svar vårproposition 2003". Mot den här delen i vårpropositionen stormade LO-rörelsen med ordförande Wanja Lundby-Wedin i spetsen. I ett pressmeddelande den 15 april uttryckte hon sig inledningsvis så här: "En radikal budgetpolitik nöjer sig inte med att på enklast möjliga sätt få ihop statens inkomster och utgifter. Den ser till att statens finanser dessutom medverkar till att lösa problem och orättvisor i samhället. Där lämnar årets vårproposition mycket att önska." Om regeringens åtgärder att minska sjukfrånvaron var hennes besked: "Från fackligt håll har vi redovisat en rad åtgärder som skulle kunna minska sjukfrånvaron. Det krävs ytterligare insatser, men till dessa hör inte regeringens förslag att förlänga arbetsgivarnas sjuklöneansvar. Förutom att företagen får ökade kostnader, är den troligaste konsekvensen en ökad gallring bland människorna på arbetsmarknaden." 15

16 Vad vi kan fundera över är hur Wanja Lundy-Wedin, som medlem i SAPs partistyrelse, agerade när beslut om vårpropositionen skulle tas. Wanja Lundby-Wedins kritiska tal på 2004 års LO-kongress Med nedanstående utdrag ur hennes stora kongresstal första arbetsdagen på 2004 års LO-kongress dokumenterade Wanja Lundy-Wedin att facklig-politisk samverkan inte hade fungerat under kongressperioden. Det när hon med konkreta exempel visar hur omöjligt det varit att få SAP-regeringen att tillgripa kraftåtgärder för att komma till rätta med den svåra arbetslösheten och de höga sjukskrivningstalen. I sak således ett erkännande att hon och de tre förbundsordförandena har haft det svårt att fungera i sina roller som ledamöter i partiets högsta beslutande organ mellan kongresserna. Betänk att det sker inom relativ kort tid före en väntad lång och svår valrörelse Följande utdrag ur hennes tal rönte kongressdeltagarnas stora uppskattning, manifesterat i deras kraftiga och återkommande applåder Det börjar med att hon påminner om att arbetsmarknadens parter har lämnat sitt bidrag med fleråriga avtal som gett löntagarna reallöneökningar och som möjliggör fortsatt låg ränta och låg inflation. "Det skapar möjligheter för regeringen att föra en mer expansiv ekonomisk politik. Men det har vi tyvärr inte sett så mycket av än. Nu krävs det krafttag." Hon utgick för det första ifrån att regeringen skulle hålla sitt löfte att kompensera löntagarna för de egenavgifter som de ställde upp med under saneringen av den svenska samhällsekonomin på 1990-talet. "Det skulle ge ordentlig skjuts åt svensk ekonomi." Hon vände sig direkt till den närvarande finansministern med orden: Men det förutsätter ju "att de [egenavgifterna] inte ersätts av andra skatter och avgifter för då blir det ju inte den där skjutsen i ekonomin som vi vill ha. Regeringen måste för det andra ta ett ökat ansvar för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är ju fullkomligt oacceptabelt att arbetsmarknadsutbildningen hålls på en så låg nivå. Vi behöver ett nytt kunskapslyft så att arbetskraften verkligen rustas att ta de nya jobb som vi vet kommer så småningom. Men regeringen kan också se till att fler människor får en chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Idag är det många som faller mellan stolarna. Vi får fler och fler larmrapporter om långtidssjukskrivna som inte anses tillräckligt sjuka för att få sjukersättning av försäkringskassan, som inte heller anses tillräckligt friska av arbetsförmedlingen för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt att människor tillåts ramla mellan de system som byggdes upp för att skapa trygghet och i värsta fall, jag har lärt mig ett nytt ord, bli nollklassade, bli utan ersättning. Det här måste vi göra någonting åt. För att kunna satsa på de långtidssjuka, på yrkesinriktad rehabilitering så lade Arbetsmarknadsstyrelsen och Riksförsäkringsverket för ett år sedan en rapport som sa att det kostar två miljarder och då kan vi verkligen göra något aktivt för dessa människor. För ett år sedan! Två miljarder! Tänk er två 16

17 miljarder i relation till vad sjukskrivningarna kostar. Det här är pengar som kommer att vara återbetalda snabbt genom den mänskliga och samhällsekonomiska vinst det medför. Vi har väntat länge nog. Nu måste regeringen agera. Det kanske är så, nu vänder jag mig till mina kamrater från regeringen, det kanske är så att ni alla fall säger att, nja det är ju lite bekymmer för det där utrymmet finns ju inte. Men ni måste skaffa större marginaler. Budgetpolitiken är alldeles för stelbent. De arbetslösa kan inte gå och vänta på bättre tider. Och jag vill säga: LO står upp för att vi har ett tak för statens utgifter. Det är bra med en budgetdisciplin, men när man sätter det tre år i taget då blir det ju tvångströja istället. En tvångströja som förhindrar regeringen att agera när man verkligen borde kunna göra något och aktivt agera. Det kan möjligtvis ge Sverige en liten stjärna i boken för att man ligger bra till bland EUs medlemsländer, men det ger ingen stjärna i boken om resultatet är fortsatt hög arbetslöshet. Kampen mot arbetslösheten underlättas ju inte heller av en Riksbank som ser som sitt uppdrag att hålla inflationsnivån ständigt under den medelnivå som är satt för inflationen. Det betyder tvärtom att kostnaden i form av arbetslösa är större än vad den behöver vara. Sveriges tillväxt hämmas alldeles i onödan. Det finns ju faktiskt inte heller något internationellt mästerskap för Riksbanker där lägst inflation vinner. Sverige behöver inte vara bäst i klassen i en gren som bara har förlorare Vad vi behöver tillsammans är en offensiv mot arbetslösheten. LO och det Socialdemokratiska partiet är överens om målet full sysselsättning. Partikongressen är lika tydlig som vår kongress. Arbete åt alla är det överordnade målet. Det räcker inte att vi är överens om målet. Vi måste också bli överens om färden dit. Vi kan inte fortsätta att göra olika bedömningar Det är bara trygga människor som vågar försöka göra det lilla extra. Tryggheten utvecklar mig som individ men det utvecklar också företaget och samhället. Trygghet ger tillväxt. Därför är det dags för en modern arbetsrätt som förhindrar godtycke och diskriminering. Vi måste rensa upp i träsket av anställningsformer. Att använda människor som dragspel, som bara får jobba när det passar arbetsgivaren, är ett ofantligt resursslöseri och så oerhört cyniskt. Vi ska inte ha någon reservarbetskraft som knuffas ut beroende på konjunkturer. Vi accepterar inte att arbetsgivarna själva får bestämma vilka som ska gå. Vi kräver att undantaget i turordningsreglerna avskaffas. I den frågan ska jag inte rikta kritiken mot regeringen. Därför säger jag att ni får ligga på era samarbetspartier, för den frågan är vi överens om. Vi accepterar inte heller att arbetsgivarna dribblar med elva stycken olika visstidsanställningar som ingen av dem leder till trygghet. Vi kräver fasta och trygga jobb. Där måste jag säga till regeringen att det tar fruktansvärt lång tid att komma till skott i den frågan. Även om jag vet att vi tycker lika där också, men lite mer handlingskraft. Vi accepterar inte heller naturligtvis att arbetsgivarna utnyttjar unga kvinnor, för det är främst 17

18 unga kvinnor idag som erbjuds deltid. De får ingenting annat när de kommer ut i arbetslivet på sitt första jobb. Vi kräver att heltid ska vara en rättighet för alla. Så tillsätt utredare nu så det sker så fort som möjligt, för även där är vi faktiskt överens Kampen för jobben är en facklig kärnfråga. Det handlar om allas lika rätt till trygga anställningar. Därför rör kampen mot diskriminering och kampen för ett mer integrerat arbetsliv själva kärnan i det fackliga uppdraget. Men villkoren i arbetslivet följer också ett väldigt otäckt klassmönster. Och rullar vi ut det är det inte bara klass utan det handlar också om kön. Kvinnor är systematiskt diskriminerade i Svarige idag. Maktordningen mellan könen gör att kvinnor får sämre lön men också sämre villkor i arbetslivet, i familjen och i samhället. Det är därför vi måste se att klass och kön är lika starka orsaker till förtryck. Det var också därför jag för fyra år sedan som nyvald LO-ordförande deklarerade att LO måste vara en feministisk organisation. Jag hörde sedan att det fanns någon som sa var det där riktigt bra att Wanja sa så där. Är det bra för Jämställdheten? Men jag tror att det är bra för jämställdheten. Vårt fokus ska ligga på de vardagliga frågorna som berör arbetarklassens kvinnor. De frågor som rör arbetslivet. Men också på det självklara sambandet mellan arbetsliv och familjeliv. Det är i det sammanhanget vi ska se LOstyrelsens förslag om en mer jämställd föräldraförsäkring. LO-ordförandens dubbla roller ett demokratiproblem Wanja Lundby-Wedin, liksom företrädarna Stig Malm och Bertil Jonsson, har med rätta vid olika tillfällen varit kritisk till vidtagna och planerade beslut av SAP-regeringen. Det har ingått i deras roll som ordförande för landets största fackliga huvudorganisation. Men problemet är att de då som ledamöter i SAPs högsta beslutande organ mellan kongresserna, partistyrelsen och dess verkställande utskott, kan anses ha gjort sig skyldiga till osolidariskt handlande mot partiet (enligt partistadgarnas 15. mom.2). Följderna av detta handlande har Stig Malm fått känna av. När han som LOs ordförande offentligt riktat kritik mot vissa inslag i den socialdemokratiska regeringens politik, ansåg partiföreträdare det vara ett illojalt agerande mot partiet. Efter att han i en intervju i A-pressen den 30 juni 1986 aktualiserade frågan om avskaffandet av kollektivanslutningen av LO-förbundens medlemmar till det socialdemokratiska partiet fick han svara för sitt handlande på både LOsoch partiets kongresser. Om bakgrunden till detta initiativ beskriver Stig Malm i sin bok 13 år.(brevskolan, nu Bilda förlag). Inom ramen för facklig-politisk samverkan skulle han först väckt frågan i partistyrelsens verkställande utskott Efter att han i en intervju i A-pressen den 30 juni 1986 aktualiserade frågan om avskaffandet av kollektivanslutningen av LO-förbundens medlemmar till SAP. Vetskapen om att det skulle resultera i ett rungande nej till att avskaffa kollektivanslutningen. 18

19 gjorde han det inte. Där berättar han också om den kraftiga kritik som drabbade honom på 1986 års LO-kongress: inlägg, de flesta kritiska från bl.a. tunga namngivna företrädare för partiet och ledamöter i LOs styrelse. Det som drabbade Stig Malm kan komma att drabba Wanja Lundby-Wedin på 2009 års partikongress för att hon, ett år före 2006 års särskilt långa valrörelse, på ovan beskrivet sätt mycket kritiskt granskade SAPs regeringspolitik. Med facit i hand finner vi att det också var den kritik som allianspartierna vann valet på. LO- och förbundsordförandena bör lämna partistyrelseuppdragen Här ovan beskrivna förhållanden talar för att det skulle gagna LO-rörelsen om Wanja Lundby-Wedin redan på årets LO-kongress bestämmer sig för detta. Hon skulle då, som SACO-ordförande Anna Ekström och TCO-ordförande Sture Nord, få möjlighet att helt och fullt ägna sig åt sitt viktiga och tunga uppdrag som ordförande i ännu så länge landets största fackliga huvudorganisation och även som nybliven ordförande för Europafacket. Där också SACO och TCO är medlemmar. Och viktigt! Hon skulle med samma trovärdighet som SACO- och TCO-ordförandena ta till vara LO-rörelsens intressen i förhållande till regeringars, myndigheters och politiska partiers planerade och beslutade åtgärder. Av i princip samma skäl bör IF Metalls ordförande Stefan Löfven, Hotell och Restauranganställdas ordförande Ella Nia och Byggnads ordförande Hans Tilly lämna partistyrelseuppdragen. Om viljan finns är det inga som helst svårigheter att ersätta dem med LO-medlemmar med uppdrag som kommun- och landstingspolitiker. 19

20 20