Himmelska toner SIDAN 2

Transkript

1 Nr 5 12 maj 2006 Årgång 114 FOTO: ANDREAS FORSBERG I detta nummer: SVAR PÅ TAL Sten-Göran Liljeström tycker det verkar absurt att en biskop eller präst ska vara tvungen att ägna en massa tid åt att förklara sig i trosfrågor för kritiker som primärt inte har dent minsta intresse av den kristna tron och läran som sådan. LEDAREN, sidan 3 Himmelska toner SIDAN 2 KOM TILL FÖGLÖ I sommar ordnas en resa till Föglö på Åland, där man bl a kommer att besöka platsen för det första baptistiska dopet i Finland. SIDAN 3 FÖRLÅT! I Angeläget skriver Stina Lindroos om vikten av att förlåta, men hon varanar samtidigt för att förlåta för snabbt och lättvindigt. SIDAN 4 KONGOSPÅR På Kulturernas museum i Helsingfors visas under maj-oktober utställningen Kongospår Norden i Kongo, Kongo i Norden. SIDAN 8 STORÖGDA ARMENIER I Krönikan skriver Svante Lundgren om de lidanden de armeniska kristna fått utstå. SIDAN 9 BAPTISTER I RANGSBY Ännu finns det baptister i Rangsby. Mst har träffat några av dem. SIDORNA LJUS I GROVKÖKET Lena skriver den här gången om ett altarljus i grovköket. SISTA SIDAN Tove Leppilampi sjunger solo i Duke Ellingtons Heaven. Det var stundvis rent himmelska toner den talrika publiken bjöds på vid Betaniakörens Första maj-konsert. Samtidigt utgjorde konserten finalen på en 40-årig epok. Roger Wingren (i bakgrunden) kommer nämligen att sluta som dirigent för kören. Mot framtiden med sång Temat för baptistkonferensen i sommar är Framtid och hopp. Samtidigt är det en jubileumskonferens. Vi ska alltså titta både framåt och bakåt. Nils Erik Vikström ser med tillförsikt fram emot konferensen och den framtid som följer efter den. Hans förhoppning är att sommarens jubileumskonferens samtidigt skulle få innebära starten på något nytt. SIDORNA 4-5 Torvald Lund (med penna i handen) och Stefan Jansson är ett par av personerna bakom en av de musiksatsningar som görs i samband med konferensen och jubileet. FOTO: PETER SJÖBLOM Hästbacka är inte rädd för vargar Hans Hästbacka (bilden t h) i Närpes är biolog. Genom sina artiklar i olika tidningar och genom att han medverkat i naturprogram både i radio och TV har han blivit en känd profi l i Svenskfi n- land. Han konstaterar att naturintresset överlag ökat bland vanligt folk. Som en kommentar till den aktuella vargdebatten ger han exempel på fyra djur i vår miljö som kan anses farliga för människan vargen syns inte på den listan. Hästbacka skriver böcker också och har nyligen utkommit med boken Vintern. Mst har träffat honom för ett samtal i serien Våra fritidsintressen. MITTUPPSLAGET FOTO: STEN-GÖRAN LILJESTRÖM

2 2 Missionsstandaret Fyrtio år med Betaniakören Roger Wingrens sista Första maj-konsert hölls inför full sal Betaniakörens Första maj-konserter är ett fenomen i Jakobstad. Knappast någon annan av stadens körer klarar av att fylla Runebergssalen närmare tusen platser för en konsert. Betaniakören har gjort det nästan varje år sedan 1988 när traditionen med Första maj-konserter inleddes. Jag ringde upp Roger ett par dagar innan konserten för att lite pejla läget. Känslan verkade vara ungefär den samma som ett vanligt år inför en Första maj-konsert. Det är nog mest förväntan jag känner, men lite grann vemod också. Att det är sista året jag leder Betaniakören tycker jag märks också på att kören i år varit väl samlad på varje övning. Vemodet syns i viss mån i sångvalet. Vi kunde förstås valt frasen...såsom ett avsked ur Aftonens sång som tema, men det ville vi inte, därför att det inte är något avsked i den bemärkelsen. Temat för årets konsert blev i stället Ett stilla samtal, en fras som är hämtad ur en text av Kaj Hedman som Patrick Wingren tonsatt. Temat vill också betona att samtalet är pågående och att det fortsätter. Man har heller inte valt att bygga upp konserten med favoritsånger från åren som gått, utan Roger har som vanligt skapat en helhet som ska tala till åhörarna. Däremot är flera av favoritsolisterna under åren med. Sören Lillkung, som varit med varje Första maj-konsert sedan starten, känns självskriven. Tove Leppilampi (Wingren) är också med i år, liksom Johan Wingren. Roger avslutar sin långa tid som dirigent för Betaniakören i och med Första maj-konserten samt ett par åtaganden till i vår och sommar. Men han håller en liten dörr öppen så tillvida att han kanske, om hans arbets- och livssituation det tillåter, är med i kören som vanlig sångare. Efter fyrtio år med Betaniakören må han vara förunnad att dra sig tillbaka. Det är ett imponerande arbete han nu avslutar, dels vad gäller kvaliteten Betaniakören har under Roger Wingren ledning nått höjder som inte är vanliga för en församlingskör (citationstecknen därför att Betaniakören idag är mer än så, eller kanske egentligen något av hela stadens församlingskör ) men kanske i ännu högre grad för troheten gentemot den uppgift han åtagit sig. I dagens samhälle med vår snuttmentalitet där man helst inte ska stanna alltför länge på en plats står Roger Wingrens exempel för ett annat tänkande, där troheten är viktig samtidigt som ändå en förnyelse hela tiden kunnat fortgå. Själv är han mån om att framhålla vikten av uppbackning och teamarbete. Vi har ett mycket väl fungerande körråd och dessutom är allting mycket väl förankrat i församlingens styrelse. De senaste åren har jag alltmer fått koncentrera mig på den konstnärliga ledningen. Körrådet kallar sig FOTO: PETER SJÖBLOM Roger Wingren, tillsammans med sin hustru Maj-Lis, avtackas efter konserten. Och vad kunde väl vara lämpligare än att blommorna överräcks av Beda Eriksson som sjungit i Betaniakören i drygt sextio år. logistiker och har sett till att allt runt omkring fungerar. Att församlingens pastor Leif- Erik Holmqvist också sitter med i körrådet ser Roger som en stor fördel. Innan dagens system med körråd var det under flera år Erik Sjöberg som skötte de praktiska arrangemangen. Och dessutom fungerade han som kurator och ordnade upp det jag med mitt hetsiga humör ibland ställde till! En annan viktig person för körens utveckling har varit Rogers bror Per-Erik Wingren. Första maj-konserterna var Pelles idé. Det var också han som tyckte det var dags att öppna kören för andra än församlingsmedlemmar, men på så sätt att förankringen till församlingen bibehålls genom att den regelbundet medverkar i gudstjänster. Just möjligheten till utveckling av både sig själv och kören ser Roger som en av de viktiga orsakerna till att det blivit sammanlagt fyrtio år för hans del som körledare. Han tog över efter sin far och delade under flera år ledningen med Rafael Heimdahl, på så sätt att Roger skötte strängbandet Malin Storbjörk från Kronoby kommer från hösten att ta över Betaniakören. Det är med stor förväntan hon tar sig an uppgiften. Hon är så ivrig att hon nästan skulle vilja starta genast. Jag blev förvånad när Roger Wingren kontaktade mig alldeles i början av året och frågade om jag var intresserad. För mig är Betaniakören så förknippad med Roger att jag aldrig hade tänkt att det skulle finnas något annat. Men det känns på sätt och vis ändå som ett naturligt steg. Även om jag knappt sjungit i Betaniakören själv så vill jag påstå att mycket av mitt körtänkande har formats av Roger Wingren, bl a via hans sånger. Det känns som om jag har ett stort arv att förvalta. Malin var med både som körsångare och violinist på årets Första maj-konsert. Det var bra att få vara med både på övningar och konsert. På det sättet fick jag och Rafael kören, benämningar som inte alltid helt motsvarade inriktningen och repertoaren. Första gången Roger fick ställa sig framför Betaniakören var Till hösten tar Malin över Betaniakören Malin Storbjörk med sin fiol. en inblick i körens styrka och svagheter. Hon är medveten om att det inte nödvändigtvis är samma kör hon har att arbeta med i höst. Det finns en risk att även en del sångare slutar med Roger och Malin har nästan berett sig på någon form av generationsväxling. Hon utlovar inga stora förändringar för FOTO: PETER SJÖBLOM Betaniakören mönstrade 68 sångare på årets Första maj-konsert, med god balans mellan stämmorna. I mitten av bilden Kristina Knif som sjöng ett par uttrycksfulla solon i konserten. sommaren 1959, när Emmanuel Mattsson kom på besök och ville göra något tillsammans med kören. Pappa var på resa och Pelle FOTO: PES var på sommarstudier i Rüschlikon så det fanns ingen dirigent på plats. Till först försökte Mani leda från pianot, men till slut sa han: Roger, gå du och led kören! Och så blev det. Roger var borta flera år emellan för studier och annat, men sammanlagt har han lett Betaniakören i fyrtio år. Men ska man tala om verklig trohet till kören, så är det Beda Eriksson som förtjänar att nämnas, säger Roger. Hon har sjungit med sedan 1945, dvs i 61 år! Där kan man tala om trohet. Vid årets Första majkonsert var salen extra välfylld eftersom en alldeles speciell känsla av avsked låg över årets konsert. Lokaltidningens recension av konserten ett par dagar efteråt var översvallande. Konserten växte till en imponerande och berörande afton, både på grund av texterna, arrangemangen, sånginsatserna och känslan av avslutning sm låg i luften, skriver Jakobstads Tidnings Sofie Knutar om konserten. Betaniakören, i stället vill hon försöka bygga vidare på den goda tradition som finns. Jag har stor respekt för Roger och hans sätt att arbeta med kören och jag hoppas kunna hålla kvar något av det. Folkmusiken är en del av det jag kanske tar med som en ingrediens, men i det här skedet har jag ännu bara börjat plocka lite i noter och fundera lite allmänt kring innehållet. Malin har tidigare, , lett kören His Master s Voice i Helsingfors. Fortfarande leder hon Amigo Chorale, som består av gamla voicare som träffas då och då för att sjunga. Hon ledde även ABC-kören i Vasa ett par år innan den lades på is. För tillfället är hon mammaledig från sin musiklärartjänst på Kronoby gymnasium och Ådalens skola, som är ett högstadium i Kronoby. Från hösten tänker hon återgå till lärartjänsten medan henne man i stället ska vara hemma med barnen. (PES) Hon berömmer samtliga solister och fortsätter: Kanske tack vare att Patrick Wingrens arrangemang både kräver mycket av och passar kören når den i sina bästa stunder en nivå där tre K:n flätas samman: kontraster, klang och känsla. Det skedde till exempel i ʼTotal Praiseʼ och berörande ʼSaknadens rumʼ med Malin Karlsson som solist. Och i sångerna ur sviten ʼMellan himmel och jordʼ, skriven av Ole Jakobsson till musik av Roger Wingren och arrangerad av Patrick Wingren. Där finns hopp och förtvivlan, kärlek, ljus och mörka stråk. Så långt JT/Knutar. Jag skriver gärna under det mesta av hennes recension av konserten. Personligen njöt jag emellertid mest av Per-Erik Wingrens tonsättning och arrangemang av Psalm 65 ur Psaltaren, en sång som återkommit på körens repertoar efter att ha varit borta i många år. Kören sjöng sången med stor inlevelse och körens ständiga solist Kristina Knif stod som vanligt för en innerlig tolkning av det återkommande solopartiet. Att jag rördes av just den sången kan i och för sig ha att göra med att den sjöngs redan för tjugo år sedan när jag själv var medlem i Betaniakören. Det var alltså återhörandets glädje. Betaniakören när den är som bäst!, kommenterade min bänkgranne och jag kan bara hålla med. En speciell eloge ska kvällens komp ha, med Eero Paalanen på ståbas och Patrick Wingren på flygel. Patrick fick presentera sig ordentligt redan i kvällens andra sång, Duke Ellingtons underbara Heaven där Tove Leppilampi sjöng solo och Patrick fick tillfälle att bjuda på ett extra långt pianosolo. Det här är som sagt Roger Wingrens sista säsong som dirigent för Betaniakören. Från hösten övertar Malin Storbjörk dirigentskapet. Hon sjöng den här speciella kvällen med i kören och spelade även violin i ett par sånger. Dessutom visade hon upp sig också som dirigent i Blott en dag och gav tydliga signaler om att kören är i goda händer även i fortsättningen. Första maj-konserterna kommer förhoppningsvis att fortsätta även utan Roger. En så trogen publik bör man ta väl vara på. Ett par dagar efter konserten ringer jag upp Roger på nytt. Känslan är fortfarande god och fri från vemod, vilken kan ses som en bekräftelse på att det var ett gott beslut att stiga åt sidan. En epok är över. Nu är det att hoppas på en tradition och att samma goda backup som jag haft ska finnas också för Malin. Och det tror jag. Redan när hon träffade körrådet för ett första samtal tror jag också att hon upplevde öppenheten att det finns en frihet med möjlighet till ansvar. Betaniakören kommer ännu i mitten av maj att företa en miniturné till Örebro och dessutom medverkar man i den radierade gudstjänsten på sommarkonferensen. Men sedan är det slut för Rogers del. Och från hösten heter Betaniakörens dirigent Malin Storbjörk. PETER SJÖBLOM

3 Missionsstandaret 3 Finlands svenska baptistmissions och dess ungdomsförbunds tidning Utkommit sedan Tidigare namn: Finska Månadsposten, Finska Missionsbladet (1903), Missions-Standaret (1915) 12 nummer per år Redaktörer: Sten-Göran Liljeström, Peter Sjöblom (layout) Ansvarig utgivare: Leif-Erik Holmqvist Postadress: PB 54, Vasa Redaktion och expedition: Rådhusgatan 44 K 5, Vasa Tfn: ; Fax: ; E-post: mst@baptist.fi Prenumerationer: Henry Månsus Redaktionsråd: Maj-Lis Ede, Jan Edström, Leif-Erik Holmqvist, Rurik Lindqvist, Inez Revahl Prenumerationspriser 2005: I Finland 45 euro, i Europa 50 euro, övriga länder (med flyg) 60 euro. Gåvoprenumeration: 32 euro, Europa 40 euro, övriga länder 55 euro. Med studieeller pastorsrabatt: 36 euro. Frikyrkligt tidningspaket (FTP) 125 euro, EVMST 65 euro, KBMST 73 euro, NBMST 61 euro. Annonspriser: 0,95 euro/spmm. Förlovnings-, vigsel- och födelseannonser 13 euro/st. Bankgiro: Vörå Sb ; Nordea ; Sampo Karleby 2006, Ab Österbottningen Nästa nummer utkommer den 9 juni och är ett konferensnummer som delas ut i Pedersöre. Manus till det numret bör vara redaktionen tillhanda senast fredagen den 26 maj. Kortare notiser tas emot senare. k K O R T & N Y T T VÅRTALKO på Humle 20 maj 9.00 Vi inleder dagen med gemensam andakt Lunch Efttermiddagskaffe På talkodagen ställer vi i ordning de allmänna utrymmena och utsidan i första hand, hyddorna i andra hand. BENNÄSMÖTET på Kristihimmelsdagen Se inforuta på sidan 10. RENOVO den 30 maj i Kackur bönhus i Larsmo. Anmälan senast 25.5 till Nils Erik Vikström, eller nilserik. vikstrom@multi.fi Måste en kyrkans man alltid (kunna) ge svar på tal? Folkkyrkan är i en svår sits då den borde vara alla till lags, vare sig medlemmarna är intresserade av den kristna tron eller inte, konstaterar Sten-Göran Liljeström bl a i sin ledare. Baptiststandard Vi lever ju i jubileumstider och då kan det vara på sin plats att också här lyfta fram något från det flydda. Tanken är att detta kan vara oss till inspiration, inte skrivet bara för att göra oss nostalgiska en liten stund. C.G. Hjelm skriver i Svenska baptisternas i Finland söndagsskol- och ungdomsförbunds 25-årsberättelse om åren Han skriver om en säregen verksamhet som hade uppstått, de så kallade söndagsskolkurserna. Meningen var att de från början skulle vara kurser för söndagsskollärare, men de blev i stället ungefär det vi idag kallar kristendomsskola. De blev mer eller mindre kurser för katekumener, dvs. de som deltog i denna undervisning blev efter avslutad undervisning döpta. På den tiden skedde säkert undervisningen strikt monologiskt. Idag är liknande grupper mera samtalsgrupper. Tydligen blev dessa söndagsskolkurser till rik välsignelse i början av talet. Hjelm skriver att från kurserna fick samfundet vissa år sin rikligaste skörd av nya medlemmar. Det nämns bland Alla kyrkor och samfund dras med olika problem, de må sedan vara högkyrkliga, lågkyrkliga, frikyrkliga, karismatiska eller vilket fack vi nu vill placera dem i. Och det är väl ingenting konstigt eller anmärkningsvärt med det. Problemställningarna är delvis samfundsspecifika. De olika frikyrkorna har sina särdrag och har i sin begynnelse ofta belagts med sektstämpel. En orsak till det har varit olika nya yttringar som inte är brukliga inom folkkyrkan. Vidare har vad som betraktats som tillåtet och inte tillåtet tidigare varit snävare än i folkkyrkan. I takt med den ökande sekulariseringen har de olika samfunden blivit ganska likvärdiga, åtminstone ytligt sett. Dock har folkkyrkan sitt alldeles specifika problem som accentuerats ytterligare i och med den utbredda sekulariseringen. Problemet hänger ihop med själva kyrkostrukturen, dvs att den är en kyrka som majoriteten av befolkningen hör till av födsel och ohejdad vana, fastän många av medlemmarna antagligen inte har något aktivt intresse av kyrkan som sådan. Det är tradition att kyrkan ska finnas där i bakgrunden som en trygg ram, som man kan söka sig till och utnyttja vid speciella tilldragelser. Man ägnar inte så mycket tanke åt att en kristen kyrka också har en specifik, kristen lära, som de som tror håller för sann. I stället är det ett konsumtionstänkande som tagit överhanden. Man går till kyrkan för att bli servad då det behövs eller man känner för det, och då ska det vara på ens egna villkor. Det är märkligt vilka former dessa åsikter för att inte säga åsiktsförtryck mot kyrkan kan ta sig, då kritiken kommer från icke-troende tyckare eller konsumenter. Det har vi den senaste tiden fått läsa många exempel på i pressen, då man inom den lutherska kyrkan debatterat biskopen i det svenska stiftet och hans som man menar medeltida och/eller påvliga beteende i några frågor. Biskopen ska minsann inte tro att han har något tolkningsföreträde, sägs det. Detta är så mycket mera märkligt som kritikern i samma andetag säger sig vara icke-troende. Visst, alla ska vi ha rättighet att uttrycka våra åsikter, men nog måste vi väl ändå anta att en biskop (som doktorerat i teologi) har lite mera kunskap om kyrkans (rätta) lära och liv än en kritiker som inte har läst teologi och inte tror på evangeliet och kyrkans lära! Den teologiska okunskapen har fått nästan skrattretande dimensioner beträffande insändarna om häxor, och om de finns eller inte. Om vi lämnar själva häxorna därhän ett ögonblick, kan vi konstatera att biskopskritikerna i detta sammanhang inte tycks räkna med att det finns några ockulta eller sataniska makter att räkna med. Hur kan man vara så naiv? Det behövs väl ingen djup teologi eller stor reflektionsförmåga för att konstatera att dessa makter finns? På alla samhällsplan. Det som man hakat upp sig på är just häxor som någon präst sagt att de finns i dagens samhälle också. Än sen då? Det onda, det ockulta och ett osunt intresse för detta finns förvisso i vår postmoderna och civiliserade värld, och förmodligen i mycket större utsträckning än vad vi vill erkänna. Det finns de facto kvinnor som kallar sig häxor i dagens samhälle och som är stolta över det! Att anlägga 1600-talsaspekter på fenomenet är att skjuta långt över målet. Ingen bränns längre på bål rent bokstavligt. Men för övrigt är det säkert flera kristna som Mi ionsför tåndaren annat att 31 personer döptes vid söndagsskolkursen i Purmo år Hjelm skriver vidare om baptisterna i Österbotten: Man kan också ge det utlåtandet att baptisterna i Österbotten äro av kristlig standardtyp. Deras frälsningsväg har klarnat under Ordets inflytande, ej genom känslopåverkan. Deras tro är enkel och den enkla tron brukar alltid vara den äkta. Många har också sagt om österbottningarna i de kristna sammanhangen att de inte är lättpåverkade, men när de väl är övertygade så blir det något stabilt och trofast över deras liv. Jag hoppas att C.G. Hjelm när han skrev historiken verkligen menade att det var hög standard på baptisterna i österbotten, inte bara att det var en normal standardtyp. Vi firar 150-årsjubileum i år. Vi har fortfarande kvar vårt barn- och ungdomsarbete i församlingarna. En del församlingar arbetar i avfolkningsbygder och ser hur barnen minskar i arbetet. Andra församlingar når inte fram till familjer och barn även om de finns där. Är det något vi behöver be om i våra församlingar idag, så är det fantasi, vishet och flexibilitet i vårt arbete bland unga och äldre. tas av daga nu än det var på medeltiden eller under den tid då häxbålen brann. Just det här problemet mellan ledning och medlemmar har vi inte inom frikyrkan. En medlem i en frikyrka är där av fri vilja utifrån ett beslut som man tagit självständigt i vuxen ålder. Och har man blivit medlem, har man blivit det därför att man delar den tros- och värdegrund som finns där. I nyare frikyrkoyttringar har vi det motsatta problemet: att nya medlemmar nästan okritiskt sväljer allt vad en karismatisk ledare säger. Folkkyrkan är i en svår sits då den borde vara alla till lags, vare sig medlemmarna är intresserade av den kristna tron eller inte. De flesta har kanske inga bestämda åsikter om någonting. Men det behövs tydligen inte så många högljudda kritiker av en biskop innan det blir långa följetonger i tidningsspalterna. Folkkyrkan kan ju inte heller lösa problemet genom att utesluta någon som så att säga är född in i kyrkan. Eller borde den införa ett sådant system att det vore möjligt? För att ändra till vuxendop och därmed ge individen möjligheten att själv välja om han eller hon vill bli medlem lär den inte kunna göra utifrån de bekännelseskrifter den har. Sen kan man också ställa frågan varför de kyrkomedlemmar som är missnöjda inte väljer att utträda och/eller ansluta sig till ett annat samfund, om de tycker det finns alternativ. Hur som helst så verkar det absurt att en biskop eller en präst ska vara tvungen att ägna en massa tid åt att förklara sig i trosfrågor för kritiker som primärt inte har det minsta intresse av den kristna tron och läran som sådan. Eller är folkkyrkan tvingad att bemöta eller acceptera allt som pådyvlas den utifrån tesen att kunden alltid har rätt? STEN-GÖRAN LILJESTRÖM En annan sak som kanske också hör till jubileumstiderna är Jakobstads baptistförsamlings satsningar för sången och musiken under många decennier. Församlingen har glädjande nog haft många musiker och dirigenter. Själv minns jag när Roger Wingren började sin bana som dirigent för sångarna och kören. Det började ganska blygsamt. Nu cirka fyrtio år senare när Roger ledde Betaniakörens 1-majkonsert för sista gången i Runebergssalen i Jakobstad, gjorde han det med bravur. En kör på nästan 70 sångare sjöng så det gick kalla kårar längs ryggraden. Naturligtvis hänger en körs möjligheter till att göra bra ifrån sig också på de röstresurser som finns i kören, men det gäller ju att kunna locka fram dem. Söndagsskolkurserna utvecklades på sin tid till mer än man hade tänkt sig. Så blev det säkert också med Betaniakören, som idag är en öppen kör för alla som vill vara med och sjunga Guds lov. Önskar att de verksamhetsformer vi har i våra församlingar idag inte skulle vara så bundna till formen att inte också de får bli till rikare välsignelse än vad vi tänkt. Gud välsignar våra händers verk på olika sätt. Nils Erik Vikström Jubileumsresa till Föglö på Åland Till jubileumsåret hör också en resa till de åländska baptisternas första dopplats. (Omnämnt på sidan 2 i Mst nr 4, Vårmötesreferatet). Resan blir augusti -06. Vi reser med buss som startar i Jakobstad kl och samlar ihop resenärer längs vägen ner till Närpes, för att sen köra vidare till Åbo. Vi åker med Viking Isabella (kl 21.00) till Mariehamn, där vi bokat in oss på Hotel Cikada för två nätter. Vi kan delta i Ålandskonferensen som på lördag anordnar en utflykt till Föglö, Finnholma, och den första dopplatsen för baptisterna. Vi håller jubileumsgudstjänst vid minnesmärket som är rest där. Övrigt program: markägaren Charles Isaksson kommer att sjunga solo och Liselott J. Andersson, som är huvudtalare på Ålandskonferensen, talar. Ålandskonferensen arrangeras gemensamt av Missionsoch Pingstförsamlingarna i Mariehamn. Vi kan delta i konferensen på lördag kväll i Pingstkyrkan och på söndag förmiddag i Missionskyrkan. Hemresa på söndag kl med Viking Isabella, som ankommer till Åbo kl Bussen kör direkt upp till Österbotten. Kostnader för resan är 180 euro och innefattar bussresa och båtbiljetter tur och retur, 2 nätter på hotell med frukost, utflykten till Föglö samt buffémiddag på båten på hemresan. Anmälningar bör ske så snart som möjligt, dock senast 20 juni -06. Anmälan görs till: Mikael Lidman, Lybecksgatan 21, Nykarleby, tel eller e-post: mikael.lidman@multi.fi. Välkommen med din anmälan och välkommen med på en givande resa. MIKAEL LIDMAN Jubileumsinsamling Till församlingarna har sänts ett infopapper med bankgiro för jubileumsinsamlingen. Där sägs bl a: Nu har vi alla en fantastisk möjlighet att visa vår tacksamhet till Gud och de pionjärer som för 150 år sen bröt ny mark på den andliga åkertegen i Finland. Nu gör vi tillsammans något alldeles extra utöver de vanliga insamlingarna för att kunna förverkliga de drömmar och de målsättningar vi har angående vår tidning Missionsstandaret, och för att kunna förverkliga planerna för vårt lägerområde Hummelholmen, samt för en speciell satsning i Sydösterbotten kallad 40 dagar i Sydösterbotten.Tillsammans klarar vi det! Jubileumsgåvan betalas in till Finlands svenska baptistmission rf på kontot Vörå Sparbank Ange hur du vill att din gåva används. Alternativen är: 1) Missionsstandaret 2) Hummelholmen 3) Sydösterbotten 4) Där den bäst behövs. Det går givetvis att dela gåvan på flera mottagare. Tack för din insats! Årsmöte Baptisternas Seminarieförening kallas till årsmöte i Kapellet i Kackur, Larsmo tisdag 30 maj kl Stadgeenliga ärenden och aktuella frågor om utbildning. Styrelsen

4 4 Missionsstandaret Förbön för Tyskland under världsmästerskapen i fotboll Kristna över hela världen uppmanas be för Tyskland under VM i fotboll. Ett böneinitiativ har tagits av den samkyrkliga missionsrörelsen Kickoff 2006 ( Avspark 2006 ). Man har för avsikt att under VM vända sig till och vittna om Jesus Kristus för utländska och nationella fotbollsfans. Pastor Bernd Oettinghaus (Frankfurt am Main), böneledare för Kickoff, presenterade nyligen kampanjen vid Europeiska Baptistfederationens högkvarter i Prag. Tony Peck, generalsekreterare för EBF, försäkrade Oettinghaus att många av Europas baptister skulle ta del i bön för ett andligt uppvaknande i Tyskland. Oettinghaus uttryckte också sin önskan att många kristna i Tyskland skulle delta i kampanjen. Böneinitiativet syftar till att kristna ska be för en andlig förvandling av Tyskland närhelst ett tyskt stadion syns i världens tv-rutor. Tyskland är ett missionsfält och är i desperat behov av förnyelse genom Guds kärlek. Internationella missionsrörelser som Operation Mobilisation, Youth with a Mission, YMCA, Campus Crusade and Youth for Christ har redan antagit uppropet. Man planerar att ha dygnet-runt-bön vid alla 12 VM-stadion. Man ska också be för de internationella korttidsmissionärerna som redan uttryckt sin villighet att vittna om sin tro på Jesus Kristus bland massorna på stadion. (EBPS) Ungdomspsykiater slår larm: Våra ungdomar mår dåligt Mobiltelefonen ringer två gånger under intervjun. Samtalen gäller ungdomar som hotar med självmord. Utan Guds hjälp skulle jag aldrig klara det här arbetet, konstaterar Mikaela Blomqvist- Lyytikäinen, ungdomspsykiater i Kouvola. Upp till tjugo procent av landets ungdomar behöver enligt vissa undersökningar professionell hjälp på den mentala sidan, men inte ens nu kan alla som söker få hjälp. Jag blir med Guds hjälp tvungen att prioritera, att avgöra vem av de ungdomar som hotar med självmord som kan få en vårdplats. Om det ändå går fel får jag krypa upp i Jesu tröstande famn på kvällen och tömma ur mig mina misslyckanden, konstaterar Mikaela sakta aangeläget En spalt med utrymme för vardagliga och mindre vardagliga tankar. Stina Lindroos Framtid och hopp I åratal undrade jag över Jesu ord i Jesaja 43:25 att han förlåter oss för sin egen skull. På ett själavårdsseminarium fick jag förklarat för mig att Jesus plågas så av våra synder att han för sin egen skull vill förlåta dem så fort som möjligt och sedan glömma bort dem. Förändrar inte det här vår bild av en stor och mäktig, dömande och bestraffande Gud, till en Gud som lider med oss och sörjer över våra felsteg och vår synd? Varför är då vi, hans efterföljare, ofta så motsträviga med att ge hans förlåtelse vidare till våra medmänniskor? Ändå säger han uttryckligen i sitt ord att om vi inte förlåter människorna deras överträdelser mot oss, skall inte heller vår far i himmelen förlåta oss våra överträdelser (Matt. 6:15). Det är en förfärande synd vi gör oss skyldiga till om vi vägrar förlåta och i stället går omkring och bär på agg, oförlåtelse och harm mot någon i vår närhet, ty den synden stänger himmelens port för oss. Med ditt hårda och obotfärdiga hjärta hopar du vrede över dig till vredens dag, då det blir uppenbart att Gud dömer rättvist (Rom. 2:5). Är vi ens medvetna om allvaret? Vill vi överhuvudtaget tänka på Guds vrede? Oförlåtelse och oförsoning verkar vara ett problem, lika gammalt som mänskligheten, tydligen på grund av människans inneboende stolthet, brist på gudsfruktan och ödmjukhet, vilket leder till olydnad. Och är det inte just olydnad som Gud kommer att döma en dag? Att förlåta är svårt, det vet vi var och en. Den som påstår sig ha lätt att förlåta ljuger antagligen, eller hör till dem som frejdigt uttalar ett ursäkta, ursäkta och menar sig därmed ha förlåtit! Är jag ensam om att känna mig ytterligare sårad över en ursäkt än om inget alls sägs? Man ursäktar sig om man exempelvis råkar trampa någon på foten eller i misstag knuffar till någon i trängsel, och det är närmast motsatsen till ett djupt känt förlåt. Den som har mest att vinna och upplever befrielse genom förlåtelsen är oftast den som förlåter, och han är ofta nog också den ende. Vi kan ju inte gärna gå omkring och skryta med att nu är mitt hjärta förvandlat när skall ditt bli det? Vi kan börja förbereda oss själva genom att agera som om vi förlät, börja tänka förlåtande tankar redan innan vi känner Förlåt för din egen skull Vi blir så ofta uppmanade i förbönssammanhang att snabbt förlåta, vilket är ett ovist råd, eftersom förlåtelsen är en process som kan ta lång tid... oss försonligt stämda. Det är som om göt vi formen och Gud fyller på med innehållet i sin tid och när han ser att vi är färdiga för det. Av alla böcker jag läst om förlåtelse är det i huvudsak tre, tror jag, som är värda att citera i ämnet: Avslöja fiendens fälla av John Bevere, Nödvändig omöjlighet besegrad bitterhet av Dewey Bertolini och Skam, skuld och befrielse av Lewis B. Smedes, samt naturligtvis Guds ord till oss. Av dessa minns jag att jag uppreste mig mot John Beveres ord någonstans i Avslöja fiendens fälla där han säger: Om du har gett dig själv helt till Jesus och överlåtit dig i hans vård kan du inte bli bitter och besviken, för du är inte din egen. Jag tror honom inte! Vi är ju fortfarande människor med känslor som reagerar på kränkningar och orättvisor och inga marionetter. Varför skulle Jesus annars så många gånger ha sagt att vi i de yttersta tiderna kommer att möta gott om situationer som kan såra och kränka oss men var på er vakt! Vi blir så ofta uppmanade i förbönssammanhang att snabbt förlåta, vilket är ett ovist råd, eftersom förlåtelsen är en process som kan ta lång tid och vi behöver för det första ta reda på vad det rent konkret är vi ska förlåta, och om det överhuvudtaget finns något som kräver förlåtelse. Vi får med andra ord inte rusa huvudstupa in i förlåtelseakten lättvindigt och utan att ställa människor till svars för deras handlingar. Vi kan bara förlåta den som vi håller ansvarig för vad han gjort oss, eftersom personen ifråga behöver erkänna sin skuld och sitt behov av förlåtelse. Däremot kan vi också utgå ifrån att det finns gott om tillfällen när den vi tycker oss behöva gå och tala ut med och förlåta kanske inte har något som helst behov av vår förlåtelse, utan snarare blir kränkt av vår storsinthet, och vad gör vi då? Vi skulle ha vunnit mycket om vi för vår egen skull hade förlåtit i vårt hjärta, i det tysta. Bitterhet och ett sårat sinne omöjliggör kärlek, likaväl som ett upproriskt sinnelag gör det. Det är omöjligt att upprätta en sund relation till någon som har lämnat en annan relation, sårad och besviken. Ett helande måste äga rum. Jesus längtar efter att hela våra sår, men ofta låter vi honom inte göra det, för att det inte är den enklaste vägen för oss. I stället går vi rätt in i fiendens fälla genom att förneka att vi är sårade. Stoltheten hindrar oss från att ta itu med sanningen. Vi förändras aldrig när vi tror att allt är bra och på sin höjd ser oss själva som offer. Vi är mycket mottagliga för bitterhet i det läget. Det är ofta bara Guds Ande som kan visa oss sanningen om vårt hjärtas tillstånd, så att vi med Guds hjälp kan ta oss ut ur vår tänkta offerroll och komma ut i frihet. Det är som bekant endast sanningen som frigör. Bara Gud kan förvandla ett hjärta, och inte sällan gör han det genom lidande och prövningar. Vissa människor blir sårade och återhämtar sig aldrig, därför att de väljer bitterhet och hämnd som gör den onda spiralen ännu värre. Det är djupt orättfärdigt av oss som Guds barn att själva ta hämnd, men det är precis det vi gör när vi vägrar förlåta. När vi vill bestraffa de oförrätter som begåtts mot oss, gör vi oss själva till domare. Helande och andlig mognad uppnås bara av den som med Herrens hjälp väljer att gå ödmjukhetens och självförsakelsens väg. Trots att jag förkastade somt av det som John Bevere skrev om förlåtelse, tog jag till mitt hjärta och blev helt hänförd av att läsa Guds uppmaning till honom, när han kämpade med försoning kontra rättvisa visavi en kollega: Be just det för honom som du vill att jag ska göra för dig. Är det inte en praktisk och underbar bön som vi alla stundom behöver bedja: att vårt hårda och obotfärdiga hjärta skulle få mjukna och fyllas av Guds kärlek? Sist och slutligen är det våra sorger, lidande och allehanda prövningar som får vår själ att mogna. Det är inte under de varma, vackra, solbelysta dagarna som säden mognar, utan i höstens mörka nätter. Var det inte Dag Hammarskjöld som bad: Gud, låt min själ mogna innan den ska skördas! Nils Erik Vikström ser fram emot sommarens konferens Som missionsföreståndare hör det lite till att vara något av spindeln i nätet. När vi ville ha reda på lite mer om planeringen av sommarens jubileumskonferens så var det därför naturligt att ta en pratstund med FSB:s missionsföreståndare Nils Erik Vikström. När det nu är jubileum måste det få synas ordentligt. Det är vad vi jobbat utgående från. Rent konkret kommer jubileet att synas i de t-skjortor med jubileumstryck som man kunnat beställa redan på förhand och som förhoppningsvis många kommer att bära både före, under och efter konferensen. Man har också beställt 100 muggar med jubileumslogon tryckt. Och på avslutningsmötet kommer ballonger med jubileumslogon att delas ut till barnen. Ett sådant här jubileum firas inte så ofta och måste få kosta en del. Egentligen skulle vi gärna tagit ut svängarna ännu mer, men lite grann har vi blivit tvungna att strama åt ekonomin. Bidrag har erhållits blans annat från Svenska kulturfonden (2000 euro) för jubileets genomförande. Konferensen kommer att knyta an också till företagslivet i nejden och dess rika historia av frikyrkliga företagare. Det här sker på seminariet Det sociala kapitalet på lördag förmiddag med professor Nils Erik Villstrand. Det sociala kapitalet som baptister genom åren förvaltat har gett både lekamligt och andligt gott, och även kulturellt. Betydelsen av att baptister ofta innehaft förtroendeuppdrag i kommunerna i Pedersöre bör inte förringas. Susanne Kackur i Larsmo sitter med i konferensens planeringskommitté. Hennes inriktning är barn och musik. Bland annat håller hon i trådarna för den konsert som ordnas på fredagen kl 15. Dit har man fått anmäla deltagare från församlingarna. Responsen har varit någorlunda god och Susanne har i dagens läge olika uppträdanden att pussla med. Tidpunkten har väl visat sig inte vara den allra bästa, menar hon. Bredden och variationen tror hon i alla fall kan bli riktigt bra. Bl a har Betania anmält några Konferenslogi För att underlätta konferensbesökarnas möjligheter att ordna med övernattning har organisationskommittén gjort förhandsbokningar på följande platser: Hotel Polaris, Edsevö tel Hostel Lilja, Jakobstad tel Pedersöre inkvartering tel Solhaga turisthus, Ytteresse tel Strandcamping; Larsmo tel Prisuppgifter fås från respektive inkvarteringsställe. OBS! Ange att det gäller baptisternas jubileumskonferens. Det finns mycket att ta fasta på inom det här området och Vikström tror att tillfället med Villstrand kan bli en riktig höjdare. Personligen är jag också glad över att Harry Månsus kommer hem och bidrar till konferensen. Förutom att han predikar på ett par av mötena håller han även ett seminarium på fredagen kl 13 med rubriken Guds verkstad är större än kyrkan om andlig friskvård, inre helande och en profetisk motkultur. Ärkebiskop Paarma är tyvärr förhindrad att delta på grund av en utlandsresa, men Borgå stifts biskop Erik Vikström kommer. Han medverkar i inledningsmötet på torsdag kväll. Han har meddelat att han Konferenssport INNEBANDY! En innebandyturnering ordnas under jubileumskonferensen! Fredagen den kl är det nedsläpp i Sursiks gymnastiksal. Anmälningar och förfrågningar riktas till Östen Willner, Anmäl dig eller ditt lag senast 6 juni. FOTBOLL! Koll på barnen och musiken solosångare och en pianist. Från Vasa kommer ett par bidrag och så ska ungdomar från både Esse och Larsmo spela. Det är inte så många yngre förmågor ännu på listan. Men det finns rum ännu ifall någon ytterligare är intresserad att delta. Vill man delta går det bra att ta kontakt med Susanne på (06) och anmäla sig. Susanne har koll på barnen också. Hon har sänt församlingarna en bunt med barnsånger som ska sjungas på konferensen. Det är Beni Edström som valt ut dem och det är också han som kommer att leda barnen när de medverkar i sånggudstjänsten på gärna är med och poängterade redan i sitt svar att han ser vårt jubileum som en stor händelse för hela det kyrkliga livet i Finland. Representanter för Frikyrklig Samverkan och för Ekumeniska Rådet i Finland finns också med. EBF:s ordförande, Helari Puu från Estland, ska tala om Europa-mission på missionsmötet på fredag kväll och BWA:s generalsekreterare Denton Lotz medverkar bl a i jubileumshögtiden på lördagen samt med kort information om BWA i söndagens radierade gudstjänst. I Finland är vi inte fler än 2000, men sett till hela världen finns det många miljoner baptister. Vill du spela fotboll i samband med sommarens jubileumskonferens? Nu finns chansen! Matchen/Matcherna ordnas lördagen den vid Sursikplanen med början kl Mera information fås av Eva-Maria Jansson, Anmäl dig senast 6 juni till Eva-Maria. lördagen kl 19 och på avslutningsmötet på söndagen kl 15. Barnsångerna övas på fredagskvällens barnmöte och på lördagen kl 18. När det gäller den gemensamma sången under konferensen så kommer det vid varje gudstjänst att finnas försångare som leder i ett par strängbandssånger och ett par lovsånger. Det här ansvaret har delats upp på olika församlingar. Är ni osäkra på om och hur er församling är engagerad i detta, så ta kontakt med Peter Sjöblom på (PES)

5 Missionsstandaret 5 och tillägger: Tidigare trodde jag att ingenting är omöjligt för Gud, i dag vet jag det. (Krigsropet) Finländare och danskar nöjdast i Europa Direktör Jorma Karppinen vid Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, konstaterade vid en presskonferens i Europahuset att finländare och danskar är de nöjdaste medborgarna i Europa när det gäller den allmänna tillfredsställelsen i livet, lycka och framtidsoptimism. Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, mer känd som Dublinfonden, gjorde under sommaren och hösten 2003 en enkätundersökning om livskvaliteten i Europa. Över personer i 28 europeiska länder intervjuades. / / Frågorna gällde bland annat de tillfrågades boende, sociala liv och användning av tid, hälsa och deras åsikt om kvaliteten på offentliga tjänster. Resultaten av de ingående analyserna, utgående från denna omfattande undersökning, utgör en viktig grund för utformningen av den framtida arbets- och socialpolitiken i Europa. (Kuriren) Europas mörker stort En sydstatsbaptistmissionär stationerad i Madrid, Spanien, hävdar att Västeuropa för närvarande är det hårdaste missionsfältet i världen. Chad, en 32-årig kristen arbetare, säger att fientligheten gentemot kristendomen har blivit så allvarlig i Europa att han inte vill att hans efternamn publiceras. Chad är ansvarig arbete bland missionärsbarn utöver Västeuropa och deltar i evangelisationssatsningar. Han säger att det är en tuff plats att sprida evangeliet och när han talar med folk är det typiska svaret: Åh, vi känner redan till allt om det där. Vi behöver det inte. Regionen präglas av en andlig likgiltighet som är otrolig, noterar Chad. Jag tycker att det är det svåraste missionsfältet på vår planet just nu. Jag tänker på det som står i Efesierbrevet 6, där Paulus talar om att vi utkämpar en andlig strid. Och stridslinjen är dragen i Västeuropa, speciellt med alla immigranter där. (CMDNet Weekly Upd@te) FOTO: PETER SJÖBLOM Missionsföreståndare Nils Erik Vikström här med den klassiska tavlan Baptisterna i bakgrunden hoppas att jubileumskonferensen i Pedersöre ska få innebära en nystart för baptistmissionen i Svenskfinland. Han tror att konferensens tema Framtid och hopp ska få genomslag. Livsord Gud ser I spalten Livsord uppmanas skribenterna att utgå från ett bibelord. Jakob Aspholm Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut (Rom. 8:28). Från Sverige kommer missionsföreståndare Karin Wiborn. Även Norge kommer att sända en representant. En inbjudan har också sänts till Sundsvall. Sundsvalls missionsförening bidrog i tiden starkt till baptismens framsteg i Österbotten. Barnprogrammet är klart (fanns i förra numret). Ungdomarna har också delvis eget program med parallella seminarier. Stefan Albinsson från SBUF i Sverige är speciell ungdomsgäst. Jag tycker också att den lokala organisationskommittén har jobbat bra. De verkar ha god kontakt med personalen på plats. I festsalen i Sportishallen kommer inledningsvis 870 stolar att radas ut. Maximalt 1100 personer ryms in. Vi räknar nog med en fylld hall vid de större mötena. Bland annat kommer 150 finska baptister. Vi håller som bäst på att undersöka möjligheten till simultantolkning för lördag och söndag som är gemensamma för svenska och Jubileumsårets logo är förhoppningsvis redan välkänd för våra läsare. Den är designad av Camilla Forsén. Till jubileumskonferensen har också skrivits en temasång som kommer att framföras på konferensen. Sången, som givetvis heter Framtid och hopp, är skriven av Peter Sjöblom. finska baptister. Man har valt att inte temalägga samlingarna speciellt, förutom den radierade gudstjänsten som har samma tema som hela konferensen, Framtid och hopp. Vi räknar med att temat kommer fram tillräckligt bra ändå. En temasång har också beställts och kommer att framföras i konferensen. Vi har haft många år med nedåtgående kurvor vad gäller insamlingar, medlemsantal och pastorer i tjänst. Jag tycker att temat inger hopp och mod inför framtiden. Jag räknar med att jubileumskonferensen får bli avstamp för nya satsningar där vi vågar pröva nya vägar att nå ut med evangeliet. Samhället och människorna runt om oss behöver få höra om framtid och hopp, speciellt idag när resurserna minskar på många håll. Jag tror vi har en dimension i vårt budskap som kan lyfta människor och hjälpa dem att se andra värden. PETER SJÖBLOM Musik från de senaste 30 (40) åren Sportishallen, Pedersöre, lördagen den 17 juni kl Ungdomarna har sin musik. Och på konferenserna brukar nästan alltid strängbandsentusiasterna få sitt lystmäte. Men alla vi där mitt emellan då? Vi som växte upp med Choralerna, Jerusalem, Andrae Crouch och de andra som var stora på 60-, 70- och 80-talen och en bit in på 90-talet. Vad bjuds det som tilltalar oss? Den frågan ställde sig bl a Torvald Lund och Beni Edström för en tid sedan. Dessa två, plus några entusiaster till, gick från tanke till handling och resultatet kan upplevas på lördag kväll på konferensen. Man kanske kan se det som vårt bidrag till historiebeskrivningen, säger en av de inblandade. Konserten eller allsångsaftonen kanske, om publiken vill det lördagen den 17 juni kl i Sportishallen i Bennäs innehåller sånger av bl a Larry Norman, Andrae Crouch, Ingemar Olsson och Bob Dylan. Dessutom har ett par lokala bidrag vävts in. Musiker är bl a Stefan Jansson, Tomas Koskinen, Jan Jacobson, Torvald Lund, Robert Granholm och Beni Edström. Bland sångsolisterna märks t ex Filip Koskinen, Mikael Ahlskog, Peter Sjöblom, Michaela Granholm och Susanne Granlund. (PES) Tomas Koskinen (närmast kameran) ger järnet på en övning inför framträdandet på lördagskvällen på konfensen. Jan Jacobson sekunderar. I bakgunden Mikael Ahlskog. FOTO: PETER SJÖBLOM Följande händelser utspelade sig den Jag skulle till Vasa centrum för att hälsa på en kompis som hade permission från sin civiltjänst och en annan som jag inte sett på länge som också befann sig i stan. Senare på kvällen kl 18 skulle jag dessutom och se på en inspelning som gjorts av Ronja Rövardotter, pjäsen jag varit med i under sommaren. Tidigare på dagen, lite före kl 13, ringer broder Daniel Enqvist som bor i grannhuset och funderar om jag är hemma. Han berättar att hans fru har deras enda bil och att han själv ska åka med sin skoter till en fotbollsmatch i Gerby. Men den vägrar starta och han undrar om jag kan skjutsa honom. Det går bra. Vid 16-tiden ska min syster på körövning till Kvevlax så farsan skjutsar henne. Den slutar kl 18 så han väntar hos våra kusiner i Kvevlax under tiden. Han har Hondan. Min bror befinner sig vid samma tidpunkt i Muhola med Toyotan där han är på en fotbollsmatch. När jag ca 16:40 går ner till cykelförrådet för att åka in till stan, upptäcker jag att min cykelnyckel är borta. Då kommer jag håg att farsan lånade den några dagar tidigare. Reservnyckeln är dessutom bortslarvad sen länge. Jag går tillbaka in, lite snopen av det hela. Men ring Daniel, säger morsan. Vilken ironi tänker jag, eftersom jag skjutsade honom tidigare under dagen. Daniel säger att det går bra, men om en liten stund ska de få gäster. Då behöver han vara hemma. När vi kommer ut till bilen vägrar den dessutom att starta. Vi provar flera gånger men den vägrar... Vad säger du om att låna min skoter? föreslår Daniel... Jag är tveksam, men då bilen vägrar starta går jag med på det. Skotern (som vägrade starta tidigare under dagen) startar nu utan problem. Jag åker till stan och träffar kompisarna och far sen på filmvisningen. Så åker jag hem vid 22-tiden. När jag lämnar skotern och nycklarna till Daniel ska deras gäster åka. Daniel provar nu igen om hans bil fungerar... den startar utan minsta problem! Vi skrattar båda åt situationen. Slutsats: Även om jag var glömsk så visste åtminstone Gud att jag inte hade nycklarna till cykeln... Slutsats: Även om jag var glömsk så visste åtminstone Gud att jag inte hade nycklarna till cykeln. Gud visste också att Daniel skulle få gäster samt att jag måste ta mig hem från stan senare på kvällen. Allt för att jag skulle få ta skotern och så att Daniel kunde vara hemma. Gud är god.

6 6 Missionsstandaret Iran säger: Svampmolnet är på väg Hoten mot Israel från Iran eskalerar dagligen ibland känns det som nästan varje timme. Först deklarerar den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad fräckt att Israel borde utraderas från kartan, sen säger han djärvt att Förintelsen är en myt förövad av skuldtyngda européer. Nu exporterar han det hatet globalt. Rapporter har kommit i dagen att islamiska, militanta värvare rekryterar självmordsbombare i England på grund av den lätthet med vilken de kan resa till Israel. Det hotas med så många som 70 attacker framöver. När Ester (i Bibeln) hotades med totalt utplånande av hennes landsmän, utmanades hon av Mordokaj med dessa ord: För om du tiger denna gång, skall judarna få hjälp och befrielse från annat håll, men du och din fars hus kommer att förgöras. Vem vet om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna? Ester antog utmaningen, utlyste en dag av bön och fasta och blev ett instrument i Guds händer för att befria sitt folk från undergång. Vid ett möte i New York City (ja, samma New York City som attackerades av terrorister 9/11) nyligen var det en grupp som kallar sig själva De islamiska tänkarnas samhälle som viftade med sina baner och flaggor som symboliserar en önskan att föra hela världen in under islamiskt styre. Här är några enstaka citat från denna radikala grupp: Ledaren för gruppen ropar på arabiska och de församlade svarar: Med vårt blod och våra liv vill vi befria al Aqsa! Ledaren: Israeliska sionister, vad säger ni? Den verkliga Förintelsen är på väg. Takbeer! Svar: Allah Akbar! Och en annan vers från denna demoniska recitation ger följande varning: Sionister, sionister, ni kommer att få betala! Allahs vrede är på väg! Israeliska sionister, ni ska betala! Allahs vrede är på väg! Svampmolnet är på väg! Den verkliga Förintelsen är på väg! Den diaboliska tiraden avslutas med: Islam kommer att dominera världen. Islam är den enda lösningen! Takbeer Ett annat svampmoln mitt i Israel! Det är tid för Guds folk att stå upp och bli någonting att räkna med! Det är tid att uppmana Biolog Hans Hästbacka i Närpes: Vi kan inte leva utan naturen I serien fritidsintressen har vi denna gång vänt oss till Hans Hästbacka, biolog och naturkännare i Närpes, för att få råd och synpunkter på natur och naturupplevelser. Men först vill vi veta vem han är och vad han gör. Hästbacka är tidig femtitalist som föddes i Kristinestad och växte upp i Vasa. Sedan 30 år tillbaka är han bosatt i Närpes. Adressen finns på Vargholmsvägen i Kalax, i en gammal röd stockstuga som renoverats. Till familjen hör hustrun Isa och dottern Tove, som är hästfantaster och har en egen häst, ett sto med föl, unghäst idag. Namnet Hans Hästbacka är säkert bekant för många som lyssnar på radio och tittar på naturprogram i tv. Förutom engagemang på dessa fronter är han också författare och har vid det här laget hunnit ge ut 10 böcker. Den färskaste boken är Vintern, som är den fjärde och sista i en serie om våra årstider. Frilansar för fem uppdragsgivare Jag jobbade först för Statens fiskeriforskning, där jag var fältassistent och var ute med fiskarna. Det höll jag på med i sex-sju år. Men sedan 25 år tillbaka är jag frilansare. Vissa dagar är disponerade för radio och tv. Jag har en stor frihet och det tycker jag är idealiskt. Jag skriver just nu för tre tidningar: Vasabladet, Finlands Natur och Frisk Bris. Den sistnämnda tidningen är en gammal fin båttidning. Jag skriver där om skärgården och naturen ute i havsbandet. Jag jobbar för Radio Österbotten, Naturväkteriet, en gång i månaden. Vidare är jag medarbetare i FST:s programserie Uteliv. Det är mina fem uppdragsgivare. Sen blir det emellanåt en del bokarbete. Jag får ibland en del beställningar. Och så fotograferar jag ju mycket också. Jag håller en del föredrag, senast för fotoklubben Ibis som har ett galleri i stadshuset. Det är en aktiv, tvåspråkig fotoförening i Vasa. Den vecka då Mst intervjuade Hästbacka hade han också varit i Sundom och hållit ett föredrag om fåglarna på Söderfjärden. Ibland är jag också med på någon lägerskola. På Storskär i Sundom har jag varit flera gånger. Naturturismen på kommande Hans Hästbacka är också utbildad skärgårdsguide. En skärgårdsguide ska kunna mycket om naturen och kulturen. Jag gick en kurs som för några år sedan anordnades av Vasa yrkesutbildningscenter för vuxna i Vasa. Det var en givande kurs. Vi var 13 deltagare, de flesta från Vasa. Naturturismen i Österbotten är på kommande. Natur- och ödemarksguider utbildas hela tiden. Hästbacka berättar att Forststyrelsens naturtjänst i Vasa kan ge mycket information och dit kan man vända sig om man behöver kolla upp olika saker innan man ger sig ut i (okänd) skog och mark. Antal vandringsleder ökar stadigt Det här med vandringsleder är relativt nytt. Där finns flera vandringsleder i olika kommuner, och i skärgården har Forststyrelsen flera naturstationer. Det är före detta sjöbevakningsstationer som rustats upp. Då det gäller vandringsleder i Österbotten ger Hästbacka följande exempel: Björkö-Panike vandringsled är fin. I Maxmo finns Västerö vandringsled. Strax utanför Vasa har vi Öjenskogen i Sundom där det finns en nyinrättad led som invigdes i höstas. Där finns det klar och bra information och rastställen. Det är fantastiskt att det finns en så fin skog inom cykelavstånd från Vasa. I Larsmo finns en lång vandringsled. Det är bra att det satsas på vandringsleder. De underhålls och kommer därför att fortsätta att finnas kvar. Vid de olika lederna finns det alltid information om t.ex. hur lång leden är. Lederna blir allt populärare, för där kan folk gå tryggt utan att tappa bort sig och där finns ju den här information om naturen som man vill ha. Vill man få närmare information om specifika vandringsleder kan man som sagt vända sig till Forststyrelsen som också tillhandahåller kartor och olika publikationer. Nationalparker och naturparker För den som är lite mera avancerad kanske ett besök i en nationalpark kan vara lockande. Om man bor i Österbotten är Lauhanvuori nationalpark i Storå Naturintresset bland folk ökar, konstaterar Hästbacka. Under min tid har det ökat i sakta mak hela tiden. Det finns ett stort intresse för att bevara en natur där man kan rekreera sig, men också för att bevara naturen för dess egen skull. kommun den som ligger närmast till. Det finns bilväg ända upp till toppen och sen finns det förstås olika vandringsleder där. En nationalpark är till enkom för människan, för hennes vandringar, och för gäster som kommer utifrån. Dels skyddas naturen, dels får man vandra längs lederna, också utanför dessa. Med naturparkerna är det annorlunda. Naturparkerna är fredade för naturens egen skull och för forskning. En del är helt stängda för allmänheten. Det finns några naturparker där det finns vandringsleder, men där får man inte avvika från lederna. Både nationalparker och naturparker är grundade på statlig mark. Vill man få information om olika national- och naturparker kan man vända sig till Forsstyrelsens naturtjänst som har färsk information. I de flesta parker finns ett informationscenter och där finns en eller flera personer på plats under sommarhalvåret. Där kan man också om man vill beställa guidning på sommaren. Skärgårdsguidning Alla har inte tillgång till egen båt för att åka ut i skärgården. För dem och för tillfälliga besökare och turister utgör skärgårdsguidning ett bra alternativ som man kan anlita för att se närmare på den del av skärgården som intresserar en. Skärgårdsguidning är ett samarbete mellan guider och båtfolk som har licens för att transportera folk. Det finns färdiga program som guiderna har. Sen kan man också skräddarsy ett program för kunden enligt hans önskemål. Som exempel på utflyktsmål för en guidad skärgårdstur nämner Hästbacka Valsörarna, Mickelsörarna, Norrskär och Rönnskär. På Mickelsörarna har Forsstyrelsen på somrarna en egen guide på naturstationen. Valsörarna och Mickelsörarna är förmodligen bekanta för många. Men var finns Norrskär och Rönnskär kanske någon undrar. Norrskär är en liten ögrupp nästan mitt ute i Kvarken; den hör till Korsholm. Rönnskärs naturstation hör till Bergö. Att ta sig dit från Vasa tar 1,5 2 timmar. Vad kostar en guidning? Hästbacka ger ett exempel på vad en heldagstur på åtta timmar med guidning i skärgården kostar. Min avgift är 280 euro och båtförarens är 600 euro. Sen varierar förstås priserna lite beroende på vem man anlitar. Det kan låta dyrt, men då måste man betänka att guiden och båtföraren har skaffat sig utbildning, utrustning, båt m.m. och måste ha försäkringar som täcker eventuella olyckor. Den båtförare som Hästbacka brukar anlita kan ta tolv passagerare. Allemansrätten någonting unikt Vi som bor i Norden har en mycket större frihet än människor i många andra länder då det gäller att röra sig ute i skog och mark. Och det har vi vår unika allemansrätt att tacka för. Allemansrätten ger en oerhörd frihet som vi har bara i de nordiska länderna. Man får röra sig fritt i skog och mark, men inte på odlade områden eller på folks gårdsplaner. Naturintresset bland folk ökar, konstaterar Hästbacka. Under min tid har det ökat i sakta mak hela tiden. Det finns ett stort intresse för att bevara en natur där man kan rekreera sig, men också för att bevara naturen för dess egen skull. Det ser man ju också FOTO: STEN-GÖRAN LILJESTRÖM Hans Hästbacka är känd som en av våra främsta naturexperter och medverkar flitigt både i tidningar, radio och tv. Han skriver också egna böcker, i år gav han ut en bok om vintern. Han konstaterar också att intresset för naturen ökar bland vanliga människor. med de statliga naturskyddsprogrammen, som Natura 2000 och Strandskyddsprogrammet. Det måste finnas skyddsprogram så att människan inte exploaterar allting. Det har nämligen visat sig att den enda natur som bevaras är den skyddade naturen. Förr eller senare utnyttjas också orörda områden om de inte är skyddade. Jag tycker att människan har ett stort ansvar att bevara naturen och de arter som finns. Behöver vi vargen? Hästbacka bor på Vargholmsvägen och då bara måste man kolla in hans syn på vargen och den hysteri som den på senare år gett upphov till. Behöver vi vargen? Och varför i så fall? Det som är märkligt med vargen är att den injagar så mycket rädslor och skräck i människan. Den har någonting svårfångat och

7 Missionsstandaret 7 denna nation att falla ner på knä inför Gud den allsmäktige, ångra sig och söka Hans ansikte till befrielse för vår nation och för Israels folk. (Jerusalem Prayer Team) Fem kilometer lång Bibel Bibeln ska in i Guinness Rekordbok. Men det är inte Bibeln i vilken form som helst, utan i kinesiska tecken på ett fl era tusen meter långt sidentyg. Hantverket uppges vara det längsta sidentyget med kinesiska tecken i världen och upphovsmakarna på företaget Beijing Tongchuang Culture Co. Ltd. förväntar sig en plats i Guinness Rekordbok. Tygrullen består av 50 delar med vardera 100 m tyg, och den totala längden uppgår till 5000,77 m, enligt den kinesiska tidningen Ta Kung Pao. Det totala antalet tecken överstiger , och det tog ett och ett halvt år för en kalligraf att färdigställa alstret som ägs av Ma Li, vd på Beijing Tongchuang Culture Co. Ltd. En turnerande världsutställning kommer att lanseras och är nu under förberedelse, säger Ma Li. Enligt Ta Kung Pao är silket producerat i Hu Zhou i Kina, och av högsta kvalitet. Silket är vitt, vilket symboliserar helighet och syftet med sidenbibeln är ett främjande av kommunikation och ökad förståelse mellan väst och orientaliska kulturer. (Lisa Eriksson i Dagen) Hundra dagar av barmhärtighet Med anledning av att det är tolv år sedan folkmordet i Rwanda kommer ett team på 35 hjärtkirurger från Australien att ta del i ett globalt missionsprojekt som syftar till att ge hopp genom 100 dagar av barmhärtighet. Mellan 7 april och 15 juli, samma dagar som det 100 dagar långa folkmordet som år 1994 krävde nästan en miljon rwandiers död, kommer Hope Rwanda att vara där. Teamet Operation öppet hjärta kommer att utföra livräddande kirurgi på barn och vuxna som lider av reumatiska och medfödda hjärtsjukdomar och rekonstruktiv kirurgi på barn och vuxna som har kluven läpp och/eller missbildningar i gommen. Grundare av Hope Rwanda är Mark och Darlene Zschech i församlingen Hillsong Church i Australien. De för samman en mängd kristna församlingar och tjänster för att landet igen ska få hopp genom sådana insatser som byggnadsprojekt, medicinsk hjälp och undervisning. (News Bytes) HÄSTBACKA OM FÅGELINFLUENSAN: Jag förstår rädslan, men den är irrationell / / Men annars räcker det bra med vanligt sunt bondförnuft. Tvätta bryggan ren från fågelskit vid sommarstugan på morgonen innan man använder den t.ex. hotfullt som man tycker är oacceptabelt. När det gäller tamboskap ska man göra allt för att hålla vargen utanför. Staten betalar allt material för att bygga stängsel. Det ryktas ju att vargen av nitiska entusiaster planterats ut i områden där den tidigare inte funnits. Vad tror Hästbacka om de påståendena? De stora rovdjuren har en oerhörd vandringslust och vill vandra västerut. Därför vandrar många hit ut till kusten. I södra Kristinestad t.ex. utmynnar en stor vandringsled. Där finns en del vargar som följt dessa urgamla leder. Jag tror inte ett dyft på att någon skulle planterat ut dem. Detsamma gäller björnar, om vilka det också sagts att de planterats ut. Så t.ex. avlivas överloppsbjörnar från naturparker och ges till uppstoppning. Förr utrotade man rovdjuren för att få ha sin boskap i fred. Det synsättet lever kvar, att det ska vara rovdjursfritt där människan bor. Det är konfliktfyllt hur man ska få det här att gå ihop. Det är väl också så att människan känner sig underlägsen. Hon har inga fysiska förutsättningar att klara av varg och björn utan tekniska hjälpmedel. Men de rovdjur som strövar fritt i naturen är inget hot mot människan. Björnen kan dock vara farlig, därför att den aktivt kan försvara sig mot människan. Samtidig är den vårt nationaldäggdjur. Fyra farliga djur De fyra djur som i praktiken är farliga för människan i vårt land är fästingar, getingar, huggorm och indirekt skogssorken eftersom den sprider sorkfeber. Av dessa är det väl fästingarna som det på senare år talats mest om. En av de sjukdomar som de sprider är Kumlingesjukan som tidigare funnits bara på Åland men som numera också finns i Karlebytrakten. Dit har den kommit via utplanterade rådjur, säger Hästbacka. Fåglar sprider också fästingar. Var ska man uppleva naturen? Börja med naturen på din egen gård, är Hästbackas råd. Kolla in vilka fåglar eller växter som finns där. Det finns en uppsjö av fälthandböcker som man kan gå till. Där finns det mycket att läsa för den som vill lära känna naturen. Man kan lära sig mycket om olika arter redan på sin egen gård. Och Hans Hästbacka nämner varken björn eller varg när han räknar upp de fyra farligaste djuren i Finland. De rovdjur som strövar fritt i naturen utgör inget direkt hot mot människan. den som har en sommarstuga har ypperliga tillfällen att sitta och iaktta naturen där. Att vara ute i naturen är hälsosamt och en bra medicin, både kroppsligen och andligen. För att hinna uppleva naturen mera ger Hästbacka rådet att någon gång ro eller paddla en kanot, i stället för att åka med en snabb båt. Då rör man sig mera i samma takt som naturen och får därmed också lättare kontakt med naturen. Vad är det för fågel som sjunger? Alla tycker vi om fågelsång, men det kanske inte är så lätt att känna igen de olika fåglarna på ens gård. Hur kan man öka den kunskapen? Gå med i en förening eller gå på en fågelkurs t.ex. i ett medborgarinstitut, är Hästbackas råd. Sen finns det numera också bra cd:ar om fåglar, där man får reda på fåglarnas utbredning och också kan höra hur de låter. Grunden för naturintresset skapas hemma. Barn är av naturen mycket naturintresserade. Ansvaret att ge dem ett intresse för naturen är i första hand föräldrarnas. Skolans främsta uppgift att lära eleverna samspelet mellan naturen och människan. Sen kan man bygga vidare med artkunskap av olika slag. Naturkunskap är viktigt, för trots att vi är så moderna är vi alltfort beroende av naturen i vårt samhälle, och kommer alltid att vara det. Se, men inte röra? Får man handgripligen röra t.ex. ett fågelbo som man råkar stöta på i naturen? Åtminstone för barn är ju detta frestande. Det finns bara några fåglar som har ett välutvecklat luktsinne. Därför överger de sällan sina ungar även om de märker att någon rört deras bo. Med däggdjur är det däremot annorlunda, men inte heller de överger sina ungar så lätt. Men man ska som regel undvika att röra vid ungar man träffar på. Harungar och rådjurskid t.ex. är inte övergivna fast det kan tyckas så, modern är bara på ett annat håll i närheten. Trafiken och strukturförändringar dödar djur. Flera miljoner djur dör i trafiken varje år. Igelkotten t.ex. har minskat kraftigt i takt med att trafiken ökat. FOTO: HANS HÄSTBACKA Då det gäller fåglar har väl alla märkt att det inte är lika välbeställt i holkarna på gården som förr. Hur har fågelbeståndet ändrat? Staren har minskat mycket på senare tid. Den vill ha ett odlingslandskap där det finns mycket betande djur. Den hittar mat i den nerbetade växtligheten och djuren drar till sig olika småkryp som staren äter. Åkerfåglarna har minskat pga. av omstruktureringen av jordbruket. Nu har staren återhämtat sig något, men de stora mängderna av starar kommer vi inte att uppleva så länge vi har ett kreaturslöst jordbruk. Många arter av skärgårdsfåglar har däremot blivit betydligt vanligare än för 50 år sedan. Bara några arter har minskat. Förr bedrevs omfattande äggtäkt och jakt. Vintrarna var hårda, och under krigen förekom en hel del oljeutsläpp osv. Många skogslevande fågelarter har minskat i takt med avverkningarna under de senaste år tiondena. Detta gäller t.ex. orre och tjäder som försvunnit pga. utdikningar och kalhuggningar. Fåglarna är ju bara toppen av berget. Det finns oerhört många Hästbacka om vintern andra organismer som minskar i naturen, många lavarter och skalbaggar t.ex. Människan upphovet till fågelinfluensan Vad har Hästbacka för synpunkter på fågelinfluensan som det nu skrivs så mycket om? Rent statistiskt har det dött ca 90 personer på tre år. Samtidigt har tusentals personer dött i vanlig influensa. Det man kan vara bekymrad för är de vilda fåglarna. En del av dessa kan komma att minska mycket pga. fågelinfluensan. Jag förstår rädslan, men den är irrationell. Om fågelinfluensan muterar och flyttar över till människan kan den bli farlig. Det är ju därför som myndigheterna försöker begränsa spridningen. Kontakten mellan vilda och tama fåglar måste stoppas. Men annars räcker det bra med vanligt sunt bondförnuft. Tvätta bryggan ren från fågelskit vid sommarstugan på morgonen innan man använder den t.ex. Det sorgliga är att människan åstadkommit influensan. Nästan alla influensaformer kommer från fåglar. Gäss, änder och svanar är av naturen bärare av influensa. Mellan 10 och 20 procent av dessa fåglar kan ha influensa. Ofta får de den på den sibiriska tundran och ofta bryter den ut först i Asien, då Vintern är biolog Hans Hästbackas tionde bok och samtidigt den sista i hans serie om årstiderna. Hans bok om Våren utom år 1996, Sommaren år 2001 och Hösten Vintern är en intressant vandring genom den längsta av våra årstider. Han beskriver med inlevelse vinterns ankomst och fortskridande. Man får sig till livs en bra lektion i de livsvillkor som gäller för naturen och djuren då vintern härskar. Hästbackas beskrivningar av ljusets skiftningar och växlingar under en dag och under vinterns gång framstår nästan som en sorts poesi. Under sina strövtåg i naturen har han ofta kameran med sig. Boken är också illustrerad med många helsidesfoton. Man får i boken följa med på vandringar i Hästbackas omgivningar i Närpestrakten, men också längre bort. Han ger genom sina beskrivningar läsaren en välbehövlig repetition i naturkunskap. Men man får också lära sig en hel del nytt, åtminstone om man inte själv är någon naturfreak. Och inte minst får man lära sig nya ord, som många gånger är tekniska ord för att beskriva djur- och naturfenomen. Betydelsen av de fl esta orden kan man med lite fantasi gissa sig till, men inte alla. Hästbackas språk är som sagt på sina ställen nästan poetiskt. De detaljrika beskrivningarna kräver en ganska långsam läsning. En sak som stör läsrytmen något är den alltför fl itiga och oftast felaktiga användningen av semikolon, ett skiljetecken som man egentligen inte behöver använda alls. De fl esta skribenter använder tecknet felaktigt i stället för kolon. Efter att ha läst boken får man större lust att ge sig ut i skog och mark för att själv göra egna upptäckter. Boken ger mersmak efter fl era naturupplevelser. Hans Hästbacka VINTERN Scriptum 2006 S-G LILJESTRÖM fåglarna flyttar från den sibiriska tundran dit. Människan har med sin fjäderfähushållning, framför allt i Asien, lagt grogrunden för de här stora influensaepidemierna. Så länge denna hushållning finns i Asien kommer vi att ha dessa epidemier. Vår fjäderfähushållning är mycket bättre, även om den kanske inte är så bra för fåglarna. Men ur smittosynpunkt är den bra. Naturen som yrke och inspirationskälla Naturen har alltid varit min inspirationskälla och mitt stora intresse, samtidigt som det är mitt yrke idag. Det är bra att vi är måna om naturen, för vi kan inte leva utan den. Människan har skyldighet att bevara och skydda naturen. Naturen ger lugn och harmoni för kropp och själ. Den är en bra källa att ösa ur hela livet. Ser man det ur en religiös synvinkel så behöver inte religion och natur stå i motsats till varandra, de kan gå hand i hand, det är alldeles klart. Utomhusgudstjänster är en mycket fin kombination av religion och natur. Det är meningen att vi ska njuta av skapelsen och skydda den, för det mår vi ju själva bra av. STEN-GÖRAN LILJESTRÖM

8 8 Missionsstandaret b sidan är SBFU:s sida. Bidrag sänds till denna tidnings redaktion eller direkt till SBFU:s kansli, på adress PB 54, VASA. åttanden här Svenska baptisternas i Finland ungdomsförbund rf Besöksadress: Rådhusg. 44 K 5, Vasa. Postadress: PB 54, VASA. Tfn: ; fax: ; e-postadress: sbfu@baptist.fi Ordförande Åsa Kackur, tfn asa.kackur@baptist.fi Ungdomssekreterare: Caroline Södergård-Hahn, tfn KOM IHÅG att anmäla dig till Kristendoms- och Bibelskolan senast 17 maj! Det går också att anmäla sig via SBFU:s hemsida VÅRTALKO på Hummelholmen 20 maj startar med andakt kl Familjeläger i år igen Ta vara på chansen! I år ordnar SBFU Familjeläger igen. För två år sedan hände det senast. Före det var det ett par års uppehåll. Egentligen har det brustit i kontinuitet vad gäller detta läger ända sedan den grupp som planerade lägret i många år i rad på 80- och 90-talen slutade. Årets planeringsgrupp är ute efter att skapa en ny tradition av återkommande Familjeläger. Men det beror förstås på hur stort intresset är att delta på lägret. Det är i år Pia och Ken Kackur, Marie och Peter Sjöblom och Caroline och Jonatan Hahn som planerar lägret. Familjelägret är juli, med start på måndag eftermiddag och hemfärd på torsdag eftermiddag. Lägret kommer att bygga på ingredienser från tidigare år, men även innehålla något nytt. Seminarier för de vuxna blir det kring relationer och föräldraskap, med föreläsarna Vivan och Boris Salo (tisdag) samt Olav Oa Lönnbäck (onsdag) som även kommer att agera stå-upp-artist på kvällens samling. Barnen har egna samlingar samtidigt, men i övrigt satsas mycket på gemensamma familjeaktiviteter. Anmälan behöver vara in senast 25 juni till SBFU/Caroline Södergård- Hahn, eller caroline@baptist.fi. Har du frågor om lägret eller önskemål går det bra att ta kontakt med någon av de planeringsansvariga. (PES) FOTO: PETER SJÖBLOM Några livsnjutande tårtätare från Familjelägret B Ö C K E R Hedda och kärleken och allt det andra Åsa Hofverbergs förra bok heter Prästgudinnan och han i den gula jackan. Hedda är nu i elvaårsåldern och har bott ett tag på den nya plats dit familjen flyttat. Hon har fått en bästis, Corre, men utsätts fortfarande för Jac kies hån. Det som dominerar i denna bok är vad Hedda skall göra för att hjälpa Minna, som är mycket ledsen. Hela tiden finns Tobias med som den pirrande glädjen. Men Tobias pappa gör det problematiskt för Hedda. Hennes egna föräldrar finns också med mer eller mindre. Och lillebror Kalle. Gillar du Martin Lönnebo och/eller Tomas Sjödin tycker jag att du skall läsa denna bok. Men har du inte bekantat dig med dem förr, vinner du på att börja med någon av deras tidigare böcker. Det finns mycken varm medmänsklighet i breven mellan de båda gudsmännen. De har mycket gemensamt och det de skriver är mycket spontant. Naturen är alltid en glädjekälla för dem. Detaljerna i livet gläder. De uppskattar dem som gått före på trons väg och de är måna om sina familjer och vänner. Det som berörde mig mest var när Lönnebo berättar om Sonja som är husmor i kyrkan finns alltid till hands när Lönnebo och Sjödin brevväxlar Hedda behöver en vuxen att prata med. Boken slutar inte i odelad lycka, men Hedda tycker ändå att livet är rätt bra och det skriver hon till Gud i den hemliga boken. Åsa Hofverberg HEDDA OCH KÄR- LEKEN OCH ALLT DET ANDRA Bokförlaget Libris 2006 Ca 18 e HJ sina känslor inför sin sons lidanden. Vissa avsnitt om helgonet Tekle hade jag klarat mig bra utan. Påverkas skribenterna av att Cordia är med som utgivare av boken? Som vanligt har jag samlat citat från boken. Här får du en del av dem: I det man inte strävar efter finns den oväntade glädjen. Förundran är det mest underskattade i hela nutidskulturen. Jag har aldrig mött någon människa i hela mitt liv, mig själv inberäknad, som inte har behövt bli sedd med goda ögon. Livets konst är att bli lagom likgiltig för sig själv. (Lönnebo) Att ta sig så snabbt som möjligt från A till B är det tristaste sättet att förflytta sig. Det är en ganska befriande upptäckt att inte heller Guds representanter på jorden är kvistfria. Man står ut med ganska mycket bara man har någon att berätta det för. (Sjödin) Lönnebo Sjödin VÄDER, VIND OCH LIVETS ALLVAR, EN BREVVÄXLING Fontana Media 2005 HJ Kongospår Norden i Kongo Kongo i Norden En utställning på vandring mellan Sverige, Finland, Danmark och Norge Kulturernas museum vid Finlands nationalmuseum, Helsingfors, Ska man bara se en utställning i vinter ska man se den här. (Eva Bäckstedt, Svd)...en av de mest gripande och drabbande utställningarna på många år... (Göran Hassler, Kulturens Värld) Den 9 maj anlände en unik utställning till Helsingfors och Kulturernas museum. En utställning som angår oss som nordbor och även som missionsfolk. Det är frågan om vandringsutställningen Kongospår som startade sin vandring på Etnografiska museet i Stockholm i november i fjol och som nu nått Helsingfors och efter det ska vidare till Köpenhamn och Oslo. I Helsingfors finns den fram till början av oktober. Passa på att besöka den om ni har tillfälle. I presentationen av utställningen sägs bl a följande: Vid de etnografiska museerna i Norden finns över föremål från Kongo. De vittnar på ett konkret sätt om nordbors 130- åriga närvaro i landet. Utställningen Kongospår berättar om vilken andel och roll Norden spelade i kolonisationen av f.d. Belgiska Kongo. Den redogör för de spår som nordiska missionärer, soldater, forskningsresande och sjömän har satt i Kongos historia i slutet av 1800-talet och under 1900-talets första årtionden, som en del av landets brutala kolonisation. Svenska Missionsförbundet har verkat i Kongo sedan förbundet inrättades Den belgiske kungen Leopold II:s armé, Force Publique, bestod av afrikanska legosoldater men leddes av vita officerare av vilka upp till en tredjedel kom från Norden. På floderna transporterade ångbåtar kolonialvaror kautschuk, palmolja och elfenben till den europeiska marknaden. Många finländare arbetade som maskinister och skeppare på båtarna. Utställningen presenterar bl.a. en norsk botanist som dog i Kongo endast 31 år gammal, dansken F. Olsen som tog den fattige gossens chans och gjorde militärkarriär i Kongo, samt finländaren C.T. Eriksson som jagade storvilt och letade malm i södra Kongo. Utställningen belyser också läget i dag och Kongos betydelse för Norden. ( kongospar) När utställningen Kongospår öppnades på Etnografiska museet i Stockholm den 18 november i fjol hölls invigningsanförandet av Annie Ngemi, kongoles bosatt i Finland. Annie och hennes man Yanapo har bland annat bott i Jakobstad och har många vänner i Betaniakyrkan där de blev medlemmar flyttade de ner till Helsingfors där Annie studerade till tradenom på Helsingfors Handelsoch Yrkeshögskola. Hon bor idag i Helsingfors, där hon äntligen efter många om och men fått ett deltidsarbete som motsvarar hennes utbildning. Karyatidi-stol i trä, där kvinnan som bär upp sitsen har ett barn på ryggen. Troligtvis tillverkad för den europeiska marknaden. Ur Saga Roos samling Foto: Markku Haverinen, Kongospår, Kulturernas museum. Fredagen , kl Etnografi ska museet i Stockholm Invigning av utställningen Kongospår Norden i Kongo-Kongo i Norden Vädjan om hjälp för Kongo i rättvisans, frihetens och humanitetens namn Värderade inbjudna gäster! Ba tata, ba mama! Mina damer och herrar! Kongo är tredje största landet i Afrika, fyra gånger större än Frankrike och sex gånger större än Sverige. Landet har uppskattningsvis drygt 58 milj. invånare (ca 6 milj. i huvudstaden Kinshasa) med fyra nationalspråk. Franska är landets officiella och administrativa språk. Kongo har rika naturresurser: coltan, diamant, guld, uran, vattenkraft, petroleum, koppar, kobolt. Landet är främst i Afrika och tredje i hela världen i fråga om timmer. Kongo är ett spännande land med stor potentiell välfärd i ordets alla betydelser, fantastiska naturresurser, savanner, sjöar, rik fauna, floder, berg, ett underbart klimat etc. Världens nästlängsta flod, Kongofloden, gör att ca 94 % av energin erhålls av vattenkraft. I slutet av 1800-talet mördade kung Léopold II i tysthet över 15 milj. kongoleser för att få gummi och elfenben. Men vare sig Belgiens bedrövliga och efterblivna kolonialstyre, eller Mobutus 36-åriga fruktansvärda diktatur understödd av bl.a. västliga stormakter gav landet fred, politisk stabilitet eller säkerhet. Kabilas maktövertagande 1997 resulterade i multiafrikansk invasion (inte inbördeskrig!) och ett nytt folkmord inleddes. När vi i dag inviger utställningen Kongospår. Norden i Kongo-Kongo i Norden dör fortfarande människor i Kongo. Detta nya folkmord handlar naturligtvis också om materiel la resurser som t.ex. coltan, diamant, guld och timmer. I dag överstiger antalet mördade människor 5 miljoner och världens makter håller fortfarande tyst! Stora delar av de nordiska samlingarna av föremål från Kongo har aldrig tidigare visats. Det har också på sitt sätt bidragit till okunskapen om nordbornas delaktighet och roll i koloniseringen och exploateringen av Kongo. Hur är det möjligt: att Kongo är ett av världens rikaste länder, men dess befolkning hör till de fattigaste? att Kongo är det mest exploaterade landet i världen, att många föremål från Kongo finns i länder runtom vår värld utan att visas? att befolkningens långa och till synes oändliga lidande och misär är de mesta glömda i hela världen? att man efter så många år ännu håller tyst om den mest mördande kampen sedan andra världskriget som härjat denna enorma nation i centrala Afrika? att nödläget för landets utbildning, hälsovård, sociala trygghet, mänskliga rättigheter, samt ekonomisk-politiska verksamhet inte uppmärksammas och åtgärdas? Vad kan vi göra? Vad skall vi göra? Vad kan mänskor av god vilja göra i den situationen? Bekänner vi oss till tron på människovärdet och människans värdighet? Bekänner vi oss till

9 Missionsstandaret 9 ögon äro nästan alltid stora, stora av Armeniernas tusenårig skräck. Så skriver författaren Franz Werfel i sin berömda roman De fyrtio dagarna på Musa Dagh. Det armeniska folkets historia är fyllt av mycket lidande, många övergrepp, stor skräck. Det här skriver jag den 24 april. Det är minnesdagen för det armeniska folkmordet. Hur firade du dagen? Visste du alls om den? Visste du överhuvudtaget att det har funnits ett armeniskt folkmord? Om svaret på alla dessa frågor är nej behöver du inte skämmas. Du befinner dig i sällskap med över 90 % av finländarna. Armenierna var det första folket som anammade den kristna tron. År 301 blev kristendomen statsreligion i Armenien enligt beslut av kung Tirdat III, som hade döpts tretton år tidigare. Sedan dess har den armeniska kyrkan varit ryggraden i den armeniska kulturen och identiteten. Ännu idag har denna kyrka en dominerande ställning, även om det också finns en armenisk-katolsk samt protestantiska kyrkor. En hel del finländare har antagligen stött på detta folk och denna kyrka i Jerusalem, där Gamla stan är indelad i ett kristet, judiskt, muslimskt och armeniskt kvarter. Under lång tid fanns det ingen självständig armenisk stat, utan det historiska Armenien var en del av det Krönikan Armeniernas stora ögon Svante Lundgren Offren i det armeniska folkmordet är enligt all logik martyrer, personer som dött för sin tro. ottomanska, eller osmanska, riket. Armeniernas och de andra kristna minoriteternas ställning i detta rike var mycket osäker och flera gånger förekom blodiga övergrepp dödades hundratusentals armenier av sultan Abdul Hamid II:s trupper. Ett exempel på terrorn: tretusen armenier, de flesta kvinnor och barn, brändes levande då turkiska trupper satte eld på kyrkan i Urfa i december Allt detta var förspel till det egentliga folkmordet som ägde rum under första världskriget. Turkiet hamnade i krig med Ryssland och armenier i Ryssland uppmanade sina landsmän på den turkiska sidan att göra gemensam sak med dem för att på så sätt kunna skapa ett självständigt Armenien. Detta tog den ungturkiska regimen som förevändning för att skoningslöst slå till mot armenierna. Drivna både av nationalistiskt och religiöst nit blev inte bara armenier, utan också andra kristna grupper som syrianer och kaldéer, offer för mordvågen. Scener välkända från andra folkmord utspelades. Män arkebuserades, kvinnor våldtogs, småbarn gavs åt muslimska föräldrar och uppfostrades utan att veta om sitt ursprung. Tiotusentals deporterades ut i den syriska öknen där de flesta dukade under av alla umbäranden. Man har beräknat att en och halv miljon människor dog i detta 1900-talets första, men inte sista, folkmord. Armenierna, syrianerna och kaldéerna dödades för att de var kristna. Ibland gavs de ett alternativ: att konvertera till islam. Mycket få utnyttjade den möjligheten. Offren i det armeniska folkmordet är enligt all logik martyrer, personer som dött för sin tro. Dagens kristna i Turkiet, som föga överraskande är betydligt färre än för hundra år sedan, är fortfarande diskriminerade och på många ställen svårt trängda. Bland annat därför finns det syrianer i Sverige, flyktingar undan religiös förföljelse. Hur kommer det sig att vi vet så lite om detta? Varför finns det inte en stark rörelse av kristen solidaritet med trossyskon som fått lida och fortfarande lider? Det skall jag tänka på ikväll då jag tänder ett ljus och lägger på en CD med traditionell armenisk musik. Något svar tror jag dock inte att jag finner. Den 22 april samlades en rätt stor skara kvinnor till vårmöte i Vörå frikyrka. Temat för dagen var Kvinnor i rörelse. I sitt inledningsanförande betonade Greta Liljeström att vi alla är olika och att ingen kommer undan svårigheter, men vi har en sak gemensamt: En fader i himlen som vi får gå till med allt som möter oss. Ulrika Mikander berättade något om sin bakgrund och sin väg till Gud. Hon poängterade att Gud har omsorg om oss och att vi skall våga gå framåt i tron (och våga göra misstag). Det är viktigt att vi älskar varandra och bejakar och stöder varandra. I sitt yrke inom hemvården SBFK:s offerdag den 14 maj Av tradition brukar en offerdag för SBFK:s verksamhet hållas i maj. I år infaller offerdagen på morsdagen. Vårt kvinnoförbund behöver både ekonomiskt stöd och förbön för att kunna genomföra sitt uppdrag: ordna tillfällen för gemenskap och svara för åtaganden bl.a. på Hummelholmen. Vi vädjar till församlingar och enskilda att den 14 maj komma ihåg Kvinnoförbundet på ett eller annat sätt. Offer och bidrag sänds till FSB:s kassör på konto Vörå sp Märk talongen SBFK:s offerdag. Den som önskar mera information om SBFK:s verksamhet kan kontakta undertecknad eller gå in på vår hemsida, www. baptist.fi/sbfk. Tillsammans! SBFK anordnar också i sommar ett läger på Humle, datumet är 28 och 29 juli. I år kommer lägret att få ett afrikanskt inslag, därför att en del av programmet hålls tillsammans med den grupp afrikanska kvinnor som just då samlas till gemenskapsdagar på Humle. Vi kommer också i mån av möjlighet att stöda SBFK:s vårmöte Kvinnor i rörelse får Ulrika också förmånen att sjunga eller läsa ur nån andaktsbok eller ibland t.o.m. att be med de människor hon möter. Sedan sjöng vi tillsammans med Ruth Westerlund (t.f. diakonissa) några lovsångskörer till hennes eget gitarrackompanjemang. Ruth blev helad från en svår sjukdom efter det att läkaren konstaterat att det inte fanns något mer han kunde göra. Hon berättade att hon en morgon vaknade och fick ett bibelord: Allt vad ni beder om i eder bön, tro att det eder givet och det skall ske eder så (Mark. 11:24). I samma stund visste hon att hon skulle bli frisk och från den stunden var hon helad från sin sjukdom. Efter det började SBFK hon vittna och sjunga om Jesus på olika platser. Under mottot Alla i rörelse ledde fysioterapeuten Ulla- Maria Korpaeus oss i några gymnastikrörelser och lyfte fram vikten av att motionera för att kroppen skall må bra. Marita Kackur talade över ämnet Kallelse att sätta sig i rörelse. Hon sa bl.a. att Gud har gett oss en fri vilja att fatta egna beslut. Vad gör vi med vår fria vilja? Gud vill sätta oss i rörelse. Han kallar oss att kasta oss ut i den dubbla strömmen (Hes. 47:9, Folkbibeln). Den till alla delar lyckade dagen avslutades med lovsång och förbön. Kajsa den träffen och ordna med t.ex. transporter till och från Hummelholmen. En folder om SBFK-lägret kommer ut till församlingarna i mitten på maj, men här kommer det preliminära programmet. Start fredag den 28 juli kl 14 med kaffe. Utfärd och/eller skapande aktiviteter. På kvällen gemenskapssamling med våra afrikanska systrar. Tal: Catarina Olin. På lördagen den 29 juli ägnar vi oss åt bl.a. batikarbete under ledning av Kristina Engman. Vem som är föreläsare/bibelstudiehållare på lördag är ännu inte klart. Dagen och lägret avslutas med en kvällssamling i afrikansk stil. Till natten får man söka sig hem igen! Detaljerat program och info om avgifter, se foldern. Anmälan om deltagande till undertecknad senast den 23 juni. Mai-Britt Vehkaoja, ordförande Svenska baptisternas i Finland kvinnoförbund (SBFK) PS Vid vårmötet i Vörå var det många som kom med sitt 50 cent per vecka bidrag för avlöning av köksbiträde på Hummelholmen. Kampanjen fortsätter fram till hösten. tron på rättvisa? Bekänner vi oss till tron på demokrati och fred i världen? Då är det vår uppenbara skyldighet att se till att det som denna utställning representerar förklaras för världen mot bakgrunden av det ännu i dag pågående folkmordet och att förstå att vi alla är tvungna att agera. Regeringar, världsmedborgare, företag och organisationer, inte minst kyrkor och kyrkliga organisationer: alla måste ställa upp för rättvisa och sanning. I Kinshasa, huvudstad i dåvarande oberoende staten Kongo, publicerade i mars år 1906 femtiotvå kristna pionjärer i Kongo ett upprop till den civiliserade världen som de gav rubriken Will Civilization Hearken? ( Kommer civilisationen att lyssna? ). De var engelsmän, kanadensare, amerikanare, tyskar, svenskar, danskar och norrmän. I denna sin vädjan fördömde de femtiotvå pionjärerna den ondska ( root of devil ) som man medvetet låtit drabba kongoleserna. De förklarade: Å ena sidan berövar detta system, varhelst man fått det att slå rot, den infödda befolkningen deras rätt till fritt utnyttjande av sitt land och dess tillgångar, och tvingar dem å andra sidan att arbeta som slavar i beskattningens namn, medan praktiskt taget ingenting görs för den befolkning som så beskattas. Vi bör fortfarande noga överväga konklusionen i denna vädjan från år 1906: Vårt intresse är enbart humanitärt, en förhoppning om att den infödda befolkningen inte ska utraderas från jordens yta. Än en gång uttalar vi vår allvarliga protest över den fruktansvärda situation som fortfarande råder i Kongo. I rättvisans, frihetens och humanitetens namn vädjar vi till dem som skattar dessa värden högt, att med alla lagliga medel hjälpa till att säkra dem även för det kongolesiska folket. Klas Roosʼ ångbåt Mongala, som röjde trädstammar som tidvattnet fört upp i floderna. Foto Saga Roos Kongospår, Kulturernas museum. Vad kan kyrkorna göra? För det första ta reda på sanningen om upprinnelsen till och omfattningen av detta lika otroliga som skriande folkmord, vars spår sopats igen. För det andra undervisa, informera, protestera, vädja, skapa medvetenhet i kyrkor och församlingar och få människor att handla. Övertyga era folkvalda politiker och ledarna i era samhällen och länder oavsett de firar eller inte firar gudstjänst med er i kyrkorna att i rättens, hederlighetens, humanitetens, civilisationens och i Guds namn omedelbart få slut på folkmordet i Kongo- Kinshasa och att börja skaffa sig tillgång till landets resurser genom laglig handel med dess verkliga och representativa ledning i stället för att plundra och döda miljoner oskyldiga människor. Världen måste förstå att det kongolesiska folket vill leva i fred och idka handel med Väst, med början i Europa och USA. Det är i dag ett faktum att Kongo-Kinshasa hör till de länder som har världens högsta andel svältande människor enligt FAO är 73 % av befolkningen undernärd. Andelen kroniskt svältande mänskor steg från ungefär 12 milj. åren , till 36 milj. perioden Berörd och rörd Mina damer och herrar! När jag för någon vecka sedan fick tillfälle att se utställningen i slutskedet av förberedelserna blev jag berörd och rörd. Jag trodde helt enkelt inte riktigt mina ögon. Vilken strålande satsning! Vilket omfattande och hängivet arbete som så många satt ned på att förverkliga Kongospår! Jag är minst sagt imponerad och uttrycker min stora beundran och respekt för allt ert arbete! Den utställning jag i dag har den stora äran att inviga har en utomordentligt stor mission att fylla. Den kan på ett unikt sätt fylla kunskapsluckor som länge nog generat också människor i de nordiska länderna. Den kommer förhoppningsvis att skapa medvetenhet om både historiska och dagsaktuella problem som fortfarande väntar på sin lösning. Men den kan också på många andra plan bidra till kännedom om kongolesisk tradition och kultur både med och utan de influenser som kontakterna med Norden frambringat. Kort sagt sätta fokus på Kongo och på det kongolesiska folkets liv, kultur och kamp för sin självklara och rättmätiga plats i den mänskliga gemenskap vars betydelse vi äntligen i detta globaliseringens tidevarv måste bejaka och kämpa för. Jag vill ur djupet av mitt hjärta tacka alla som bidragit till att detta unika projekt har kunnat förverkligas. Jag tillönskar utställningen och dess arrangörer framgång och hoppas att den når ut med sitt budskap till stora skaror av människor i alla nordiska huvudstäder. Na maloba oyo nde na pesi ndingisa ete bikuke biabilakiseli biabiloko bia mikili na biso Kongo bifungwama! Par ces mots, je declare l ouverture de l exposition! Med dessa ord förklarar jag utställningen öppnad! (Annie Ngemis invigningstal är något förkortat) PES

10 10 Missionsstandaret Finland gav 38,6 miljoner euro i humanitärt bistånd Utrikesministeriet beviljar 38,6 miljoner euro i nödhjälp ur biståndsanslagen för att lindra de svåraste humanitära kriserna i världen, främst i afrikanska länder. Finland stöder det humanitära biståndsarbetet bland annat i Somalia och Kenya, där torkan blivit värre under de senaste månaderna och miljontals människor lever i extrem hunger och otrygghet. De största biståndstagarna är Sudan och Demokratiska republiken Kongo, där våldet och kaoset varit långvarigt och spritt sig vida omkring. Den största biståndstagaren i Asien är Pakistan, där offren för jordbävningen i oktober alltjämt får 1,4 miljoner euro i bistånd. Med hjälp av det aktuella beslutet ger Finland bistånd för att rädda människoliv eller lindra extrem hunger i 18 olika länder. Biståndet kanaliseras till mottagarländerna via 13 olika organisationer, varav merparten hör till FN-systemet eller Rödakorsrörelsen. Stöd får också två finländska medborgarorganisationer som ger katastrofhjälp, det vill säga Kyrkans utlandshjälp och FIDA International. I Sudan är antalet flyktingar inom landet det högsta i världen, 6,5 miljoner människor. Den långvariga kaotiska situationen och våldet har drivit människor på flykt i landets östra och södra delar och framför allt i provinsen Darfur. Finland ger Sudan 4,4 miljoner euro i humanitärt bistånd bland annat via Internationella rödakorsoch rödahalvmånefederationen IFRC, Internationella rödakorskommittén ICRC och Kyrkans utlandshjälp. I Demokratiska republiken Kongo är läget fortfarande instabilt, även om flera år förflutit sedan inbördeskriget och trots att FN har fredsbevarande styrkor i landet. Presidentvalet i juni 2006 ökar hotet mot civila. Framför allt i östra Kongo är befolkningen i hög grad beroende av utländska biståndsorganisationer. Finland stöder nödhjälpsorganisationernas arbete i Kongo med sammanlagt 2,9 miljoner euro. Utöver det landsvis och regionalt inriktade biståndet beviljar Finland sammanlagt 17,2 miljoner euro i allmänt bistånd för att stöda verksamheten vid de viktigaste humanitära biståndsorganisationerna. FN:s flyktingorgan UNHCR får sju miljoner euro i allmänt bistånd. Finland bistår dessutom bland annat FN:s kontor för samordning av humanitära frågor OCHA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar UNRWA och Internationella rödakorskommittén. Finland har redan tidigare meddelat att man stöder Förenta Nationernas förnyade centrala nödhjälpsfond CERF med 4 miljoner euro. Syftet med fonden är att snabbare kunna sätta igång biståndsverksamheten då en humanitär kris bryter ut. Totalbudgeten för Finlands humanitära bistånd år 2006 är 52,5 miljoner euro. ( r Kl 6.55 MAJ 12 Helena Byfält 13 Gun Erikson-Blomfelt 15 Veckans psalm. Mikael Lindfelt 16 Leif Olin 17 Helena Byfält 18 Helena Hult 19 Björn Wallén 20 Gun Erikson-Blomfelt 22 Veckans psalm. Mikael Lindfelt 23 Helena Hult 24 Björn Wallén 26 Helena Byfält 27 Gun Erikson-Blomfelt 29 Veckans psalm. Mikael Lindfelt 30 Tommy Rannanpää 31 Helena Hult Kl Benita Ahlnäs 13 Familjeandakt. Lars Collmar läser ur sin bok Helga Hund i Egypten Egil Hovlands psalmer. Ingmar Weckström 20 Familjeandakt. Lars Collmar läser ur sin bok Helga Hund i Egypten 22 Sara Torvalds 23 Doris Jansson 24 Karin Erlandsson 26 Seth Jacobson 27 Familjeandakt. Lars Collmar läser ur sin bok Helga Hund i Egypten Kaikka Växby Kl Apokryferna: Jesus Syraks vishet. Uppläsare: Maria och Erik Klingenberg 14 Himmelrikets medborgare i världen. Textläsare: Helene Liljeström och Öivind Nyquist. Producent: Patricia Högnabba 15 Johan Westerlund 16 Frälsningsarméns musiktradition. Gita Lindgren 17 Pia Kummel-Myrskog 18 Sara Torvalds 19 Apokryferna: Jesus Syraks vishet. Uppläsare: Maria och Erik Klingenberg 21 Hjärtats samtal med Gud. Textläsare: Helene Liljeström och Öivind Nyquist. Producent: Patricia Högnabba 22 Jan-Erik Nyman 23 Frälsningsarméns musiktradition. Gita Lindgren 24 Seth Jacobson 25 Den upphöjde Herren. Textläsare: Patricia Högnabba och Mårten Wallendahl. Producent: Mårten Wallendahl 26 Apokryferna: Jesus Syraks vishet. Uppläsare: Maria och Erik Klingenberg 28 Väntan på den heliga Anden. Textläsare: Helene Liljeström och BENNÄSMÖTET TILLBAKA I BETEL Bennäsmötet på Kristi himmelsfärdsdagen den 25 maj hålls i år i Betel med mötestider kl och I mötet kl 13 talar och sjunger Birgitta Ahlskog och Karolin Högberg. Kl 15 talar Maj-Lis Ede och Purmopojkarna sjunger. Servering mellan mötena. Välkommen till Bennäsmötet! Öivind Nyquist. Producent: Patricia Högnabba 29 Jan-Erik Nyman 30 Frälsningsarméns musiktradition. Gita Lindgren 31 Seth Jacobson JUNI Kl Björn Wallén 2 Tommy Rannanpää 3 Per Stenberg 5 Veckans psalm. Stefan Forsén 6 Mats Björkman 7 Margareta Jorpes- Friman 8 Tommy Rannanpää 9 Ulf Särs 10 Gunborg Lindqvist Kl Kaikka Växby 3 Familjeandakt. Lars Collmar läser ur sin bok Helga Hund i Egypten 5 Mai-Britt Vehkaoja 6 Doris Jansson 7 Robert Lemberg 8 Kaj Granlund 9 Kenneth Grönroos 10 Familjeandakt. Lars Collmar läser ur sin bok Helga Hund i Egypten Kl R A D I O S P A L T E N 1 Mai-Britt Vehkaoja 2 Apokryferna: Jesus Syraks vishet. Uppläsare: Maria och Erik Klingenberg 4 Den heliga Andens utgjutande. Textläsare: Helene Liljeström och Öivind Nyquist. Producent: Patricia Högnabba 5 Karin Erlandsson 6 Musiken i skriftskolan. Patrik Frisk 7 Kenneth Grönroos 8 Doris Jansson 9 Sommarsamtal. Gunnel M. Helander och Christer Åberg 11 Den dolde Guden. Textläsare: Helene Liljeström och Öivind Nyquist. Producent: Patricia Högnabba GUDSTJÄNSTER Söndagen den 14 maj kl Gudstjänst med Nykarleby församling. Predikant: Lars- Johan Sandvik. Söndagen den 21 maj kl Gudstjänst med Karis svenska församling. Predikant och liturg: Nils Martola. Organist: Niels Burgmann. Kantor och körledare: Håkan Lindroos. Körer: S:ta Katarina kyrkokör och Pojo församlingskör. Torsdagen den 25 maj kl Gudstjänst med Snappertuna församling. Predikant: Pentti Raunio. Söndagen den 28 maj kl Gudstjänst från Den 22 finlandssvenska sång- och musikfesten i Vasa. Predikant:? Söndagen den 4 juni kl Gudstjänst med Esbo svenska församling. Predikant: Roger Rönnberg. Söndagen den 11 juni kl Gudstjänst med Svenska friförsamlingen i Åbo. Predikant: Jonas Ahlsved. Hundra år sedan Alwar Sundell föddes En av de verkliga baptistprofilerna under förra seklet, Alwar Sundell, skulle den 22 maj i år ha fyllt hundra år. Alwar Sundell var under många år en av de tongivande inom baptistmissionen, bl a som redaktör för Missionsstandaret. Som ungdomssekreterare var han den som introducerade lägerverksamheten i ungdomsförbundet. Hans krafter räckte även till samhälleligt engagemang och han satt flera perioder i riksdagen. Han Alwar Sundell var en tongivande profil under många år. blev känd för sin pacifistiska hållning. Alwar Sundell var även författare till historiken De började vi fortsätter, som utkom till hundraårsjubileet Sundell avled (PES) Finlands svenska baptistmission rf J U B I L A R E R ALICE KACKUR, medlem av Jakobstads baptistförsamling, fyller 94 år den 4 juni. HARRY NYGÅRD, medlem av Helsingfors baptistförsamling, fyller 93 år den 15 maj. MÄRTA WIKMAN, medlem av Jakobstads baptistförsamling, fyller 92 år den 31 maj. GÖTE HJORTH, medlem av Elim Dragnäsbäck, fyller 75 år den 17 maj. ASTRID NARS-TSCHU- DIN, medlem av Jakobstads baptistförsamling, fyller 75 år den 3 juni. EVA LUND, medlem av Jakobstads baptistförsamling, fyller 75 år den 10 juni. NILS SKRIFVARS, medlem av Vörå frikyrkoförsamling, fyller 70 år den 1 juni. GUNVOR MOILANEN, medlem av Helsingfors baptistförsamling, fyller 70 år den 3 juni. ULLA ANTFOLK, medlem av Närpes baptistförsamling, fyller 70 år den 11 juni: Att fylla 70 år är inget att fira. Men att ha vänner vid 70 års ålder är värt att fira. Därför bjuder jag släkt och vänner till fest på Frank Mangs Center den 11 juni klockan 14. Inga presenter, men ni får ge en slant i en stor sparbössa som finns på plats. Behållningen går till ett åldringshem i Petroskoj, där jag har en 84-årig moster. Alla är varmt välkomna! Ulla Antfolk. RAGNI LILJESTRÖM, medlem av Purmo baptistförsamling, fyller 65 år den 20 maj. HELENA RAJALA, medlem av Vasa baptistförsamling, fyller 60 år den 28 maj. INGEMAR HANNUS, medlem av Jakobstads baptistförsamling, fyller 60 år den 4 juni. LEIF-ERIK HOLMQVIST, medlem av Jakobstads baptistförsamling, fyller 60 år den 20 juni och firar med Friluftskalas vid Sinnesro i Lepplax kl Välkommen! KENT NYLUND, medlem av Munsala baptistförsamling, fyller 50 år den 28 maj. Rådhusgatan 44 K 5, Vasa, Finland. Postadress: PB 54, VASA. Telefon: Telefax: (telefontid vardagar 9-12), e-post: fsb@baptist.fi Bankkonton: FSB (Mission i Finland, Internationell mission, Missionsstandaret, SBFK, Understödskassan): Vörå Sb ; Nordea ; Sampo SBFU: Vörå Sb ; Nordea ; Sampo Missionsföreståndare: Nils Erik Vikström, , , nila@baptist.fi Ekonomisekreterare: Henry Månsus, hemtfn , mobiltfn Missionsstyrelsens ordförande: Erik Liljeström, Skidstuguvägen 5, Vörå, tfn , tfn/fax , e-post: erik.liljestrom@netikka.fi SBFU: ordförande Åsa Kackur, tfn , e-post: asa.kackur@baptist.fi ungdomssekreterare: Caroline Södergård-Hahn, , j c C I T A T E T Hoppet är som solen, som, då vi färdas mot den, kastar skuggan av vår börda bakom oss. Samuel Smiles Vi ber för andra baptistsamfund maj Schweiziska baptistsamfundet Statistiska fakta Antal församlingar: 10 Totala antalet församlingsmedlemmar: Ordförande: Peter Deutsch Generalsekreterare: Stefan Gisiger. Be för: öppna hjärtan hos alla församlingsmedlemmar för att nå ut med missionen Derek Webster, IMBmissionär som inspirerar oss Enhet i mångfalden bland vår schweiziska baptistförsamlingar maj maj, InterAct: Årligt allmänt möte. Förbundet för evangelikala frikyrkor (baptister) i Tyskland Statistiska fakta Antal församlingar: 835 Totala antalet församlingsmedlemmar: Ordförande: Siegfried Grossman Generalsekreterare: Regina Claas. Be för: samfundets arbete och vittnesbörd. 29 maj 4 juni 30 maj, IBTS: Examen och avskedsgudstjänster tillsammans med David R. Coffey, ordförande för Baptisternas Världsallians. 30 maj-2 juni, EBF:s ungdoms- och barnkommitté: Konferens för utbildning av ungdomar vid IBTS, Prag. Förbundet för evangelikala kristnabaptister i Serbien och Montenegro Statistiska fakta Antal församlingar: 14 Totala antalet församlingsmedlemmar: 685 Ordförande: Cedo Ralelvic Generalsekreterare: Dragisa Armus. Be för: stöd för nya inhemska missionärer planterande av nya församlingar stöd för att bygga en kyrka i Nis Guds välsignelse av evangelisationen och spridandet av evangeliet om Jesus Kristus juni 8-10 juni, EBF:s inremissionssekreterare/ibts direktorskonferens: Mission och etniska församlingar (IBTS). Egyptiska baptistsamfundet Statistiska fakta Antal församlingar: 13 Totala antalet församlingsmedlemmar: Ordförande: Wahba Gayeed Beshara Vice ordförande: Ra fat Shokralla. Be för: baptistsamfundets arbete och vittnesbörd.

11 Missionsstandaret 11 Elsie och Richard Björk i Rangsby: Här har pastorer alltid varit välkomna I samband med återinvigningen av bönhuset Salem i Yttermark den 2 april fick Missionsstandaret i sin jakt på villiga intervjupersoner nys om några personer i Rangsby. Då det blev klart att Evi Sjölund skulle ställa upp för intervju var det någon som sade att då måste vi intervjua Elise och Richard Björk också. De är för övrigt grannar. De är nu gamla men har alltid varit riktiga stöttepelare i den verksamhet som baptismen bedrivit genom åren i Rangsby, där det ännu finns ett funktionsdugligt bönhus. När jag kom tyckte Richard visserligen att det här med intervju borde ha varit förr, så länge han kom ihåg någonting. Men vi får kanske säga att det är bättre sent än aldrig. Det finns väl knappast någon finlandssvensk baptistpastor som inte gästat Elsie och Richard Björk i samband med något möte i Rangsby. Tog upp mosterns mantel Jag har haft att göra med predikanter sen jag var 10 år, säger Elsie. På den tiden bodde de hos Anna-Lisa och Alfred Hägglund. Alfred var min morbror. Anna-Lisa Hägglund dog Då Einar Stenström talade på minnesstunden sade han bl.a.: Det finns väl någon som känner för att ta upp Anna-Lisas mantel. Jag kände på mig att det var min lott. Så från 1952 började pastorerna komma hit. Kommer någon predikant hit ännu, får de bo här. En fosterdotterdotter till Anna- Lisa och Alfred tog också emot pastorer. Anna-Lisa och Alfred Hägglund hade inga egna barn. Så Elsie och Richard också förstås har umgåtts med och gett mat och husrum åt pastorer i åtskilliga decennier vid det här laget. Jag fyller 83 år i höst, säger hon. Richard har fyllt 91. Jag är hemma från Långviken som ligger ca fem km härifrån. Richard är född här på backen där vår stuga står och här har han bott i hela sitt liv. Vi har varit bönder och haft kor, hästar och kalvar, svin och höns. Med andra ord allt vad som hör till en liten bondgård. Jag har också jobbat inom sjukvården i Närpes, berättar Elsie. Hösten 1958 var jag också en kortare tid i Sverige, närmare bestämt fem månader. Sen kom jag tillbaka för att åka dit igen följande höst, också den gången blev det fem månader. Richard var hemma och skötte barnen och tog emot pastorer. Efter det gick jag på en hemhjälpskurs och arbetade sedan som hemhjälpare i två år. Då jag slutade med det jobbet flyttade jag till hälsocentralen i Närpes där jag började städa. Gifta i 60 år Vi gifte oss 1946, så den 8 september har vi varit gifta i 60 år. Under krigstiden trodde jag att jag skulle leva bara tills jag var ca 30 år. Det var svårt, och man trodde att Jesus skulle komma tillbaka. Elsie och Richard har fostrat fyra barn: Bjarne, Per-Erik, Inger och Mikael. Bjarne är bosatt på Åland. Han jobbade tidigare på olika Viking Line-färjor i 20 år. Då han slutade med det började han köra buss. Han äger den här stugan Elsie och Richard Björk i Rangsby är kända för sin stora gästfrihet. I deras hem har pastorer alltid varit välkomna. Och många är också de pastorer och pastorsstuderande praktikanter som besökt deras hem genom åren. som vi bor i. Per-Erik bor här bredvid och har växthus. Han är bonde och kör också långtradare. Inger Winberg är närvårdare och arbetar i Kaskö. Mikael bor i Smedsby och är gift där. Han är också långtradarchaufför, och kör även buss. Fyra utbyar I den här delen av Närpes finns fyra byar: Norrnäs, Rangsby, Långvik och Töjby, där medlemmarna fanns. Man hade möten ute i de olika byarna förr, berättar Elsie. I N:o 3 av Missions-Standaret anno 1934 kan vi läsa att man på trettondagen år 1934 i Rangsby bildade en ny församling av en grupp som tillhört Yttermark församling. Vad beträffar medverkande kan vi citera följande: Tre möten höllos och följande bröder utsådde livets ord: John Pettersson, F. Sundell, A. Andersson, J. Waldenström och Alwar Sundell. Dessutom medverkade sångare från Yttermark med kör och strängbandssång. Det var 29 medlemmar som fick flyttningsbetyg från Yttermark till Rangsby. Vid den här tiden renoverades också bönhuset. Målarmästare A. Aspholm I Rangsby, Närpes, var baptisterna förr i tiden många och verksamheten var livlig. Alla de som utbildade sig till pastorer vid Predikantseminariet i Vasa så länge det fanns har väl besökt Rangsby någon gång och övat sig i predikokonsten. Bönhuset Betel finns kvar och är ännu i så gott skick att man kan hålla möten där. Men numera blir det inte mera än ett till två möten per år. Men de gånger då möten hålls ställer byborna upp och kommer till bönhuset. Men Rangsby är som så många andra byar i från Västerhankmo ledde arbetet, minns Elsie. Han bodde hos min morbror under veckorna. Bönhuset har blivit renoverat flera gånger sen dess. Döpt 1940 Jag blev döpt 1940, berättar Elsie, och blev då medlem i församlingen här i Rangsby. Fritiof Sundell var ordförande för församlingen då. Richard kom med senare. Gösta Bergstén bad för honom då han blev frälst. Sen ringde man och försökte få honom att låta döpa sig i pingstförsamlingen i Vasa. Men så blev det inte, utan han döptes senare av Alwar Edström. Det var lite schism mellan pingstvänner och baptister här i början på 60-talet då pingstvännerna började hålla möten här. Det hörde förstås barnen också och det inverkade negativt på dem. Predikantpojkarna från Vasa Många pastorer och pastorsstuderande har som sagt passerat revy i Rangsby. Predikantpojkarna från Seminariet i Vasa var här och predikade då de gick i skolan. Då jag var hos morbror måste jag gå och stanna bussen då t.ex. Lennart Heimdahl och Villard Wallin kom. Det var lite spännande för en ung flicka. Då rektor John Pettersson var här fick jag gå in till honom med kaffe på morgnarna. Han var trevlig och brukade förhöra mig i rättskrivning. I slutet på 60-talet var Alwar Edström här en gång i månaden, den helg som han var ledig från sitt ordinarie arbete. Han brukade säga att han hade sitt andra hem här hos oss. Flera gånger var jag upp till Övermark efter predikanter då det var kallt och mycket snö. Det var innan bussar hade börjat trafikera. En gång då jag skulle hämta Fina Sundell (Fritiof Sundells fru) och Hilda Rönnholm var det -25 grader. Fina hade Frithiofs päls utanpå sin kappa. Då sade Hilda Rönnholm åt henne: Hur täcks et farʼ med det? Men Fina förstod att klä på sig, hon brydde sig inte om vad folk sade. Under hemfärden med hästen gick det alltid undan. Vi hade en sådan häst som, då han fick vända hemåt, sprang som bara den. På tal om Hilda Rönnholm så hände det sig också att hon promenerade hit från Pörtom med sin gitarr. Rangsbybaptister finns det än FOTO: STEN-GÖRAN LIILJESTRÖM Den här bilden, som vi fått låna av Elsie och Richard Björk, visar ett bönemöte hos Ina Andtfolk på 1960-talet. Fr v Ines Sand (stående), Elsie Björk, Berta Ingves, Ina Andtfolk, Agnes Enholm, Holger Sjölund och Richard Björk. FOTO: STEN-GÖRAN LIILJESTRÖM Vi var fyra-fem personer som spelade gitarr i ett strängband på den tiden. Morbror Alfred spelade mandolin med oss i strängbandet. Han spelade också mandolin till den unisona sången i mötena. En lång rad pastorer och evangelister Elsie vill gärna namnge pastorer som besökt Rangsby vid olika tillfällen. Här tar vi en uppräkning i alfabetisk ordning. Listan är inte komplett men ger ändå en fingervisning om hur många pastorer vi haft i våra sammanhang under årens lopp: Filip Andersson, Mattias Bonns, Rafael Edström, Gideon Enholm (som var här vintern 57-58), Lennart Heimdahl, Roy Holmlund, Samuel Högberg, Gust Jansson, Ruben Johansson, Johannes Klemets, Samuel Klemets, Mikael Lidman, Rurik Lindqvist, Reinhold Nylund, Holger Nystedt, Catarina Olin, John Pettersson, Hilda Rönnholm, Linus Sandberg, Tor Smith, Alwar Sundell, Alfons Sundqvist, Georg Söderback, Max Söderberg, Herbert Söderqvist (som var här ), Gustav Uppgård, Villard Wallin, Alef Wikström. Sen har väl alla de andra som studerade vid Pastorsseminariet en kommuns periferi inte längre vad det var. Utflyttningen har varit stor. Missionsstandaret har intervjuat tre av de gamla, genuina baptisterna som finns kvar och låter dem på det sättet förmedla en del minnesbilder från tider som gått, men också lite om hur det är nu. Betel i Rangsby är välhållet och man kan bra hålla möten där ännu, men numera ordnas bara ett par möten per år. i Vasa på 50- och 60-talen också besökt Rangsby någon gång. Det var ju väckelse i bygden på talet och det anordnades många uppbyggelsemöten. Elsie drar sig också till minnes en del småroliga händelser från den här tiden. Jag minns Samuel Högberg då han gick i Predikantskolan. Då han var här predikade han så han svettades. Jag satt i bänken och var nervös. Det var Holger Nystedt som hade med sig Samuel och en annan predikantpojke. Friarresa och fothugg Andra pastorsstuderande utmärkte sig på andra sätt. Ruben Johansson och några andra pojkar brukade tävla om vem som kunde vara längst i rökbastun som fanns här på gården. Linus Sandberg brukade ha Rurik Lindqvist med sig på tältmöten. Det var på den tiden då Rurik friade. Så då mötet var slut äntrade han cykeln och for till Stina (Berlin) i Yttermark. Många evangelister har också varit här genom åren, säger Elsie. Speciellt minns jag Elisabeth Nilsson som högg sig i foten då hon skulle hugga ved. Efter det fick vi dra henne på en kälke till Betel. Men mycket folk gick på mötena den tiden. Hennes evangelistkompanjon Viola Viklund bodde hos min morbror och hans fru. De var här vintern Några andra evangelister som Elise minns bra är Karin Ede, Ulla Sjö och Rode Lindgren. För evangelisterna hade vi hyrt en lägenhet. Men nu är det tomt Nu kommer inga predikanter på besök längre, konstaterar Elsie nostalgiskt. Det är tomt. Det är också sällan vi är med på några möten. Vi har ingen bil och är därför beroende av att få skjuts, så det är sällan jag kommer mig till Yttermark numera. Annat var det förr då man var ung: Då cyklade man till mötena. Bönhuset i Rangsby är än i denna dag i relativt gott skick, så man kan hålla möten där. Men numera blir det inte mer än ett eller två möten per år. STEN-GÖRAN LILJESTRÖM

12 Evi Sjölund i Rangsby: Visst vill man att baptismen ska överleva Evi Sjölund (f. Viklund) är en av de gamla, goda baptister na som har sin hemvist i Rangsby, Närpes. Här är hon barnfödd och här har hon bott en stor del av sitt liv, även om hon hunnit bo och arbeta på flera andra platser i världen också. Hennes man Holger var också Rangsbybo. Han dog i en sjukdomsattack redan I familjen har tre barn sett dagens ljus: Linda (född i New York, på 77:e gatan), som nu bor i Närpes centrum och är känd för sin resebyrå Linda Tours; Dag-Peter (född i Närpes) som nu bor i Smedsby, Korsholm; Thomas (född i Västerås) som också bor i Smedsby. Av barnens födelseorter kan man genast dra den slutsatsen att Evi och Holger arbetat på åtminstone tre olika platser. Evi har också fem barnbarn. Till New York efter giftermålet Vi gifte oss 1957, här i Rangsby, men strax efter giftermålet bar det av till USA. Holger var då tillfälligt hemma från Staterna där han då arbetat mellan två och tre år redan. Han hade farit dit med sina syskon. Det var krångligt för mig med alla papper som krävdes för inresa till USA. Men tack vare att Holger redan hade jobb där så lyckades det. Vi stannade där i fyra år. Min man var byggnadsarbetare. Det var ett välbetalt arbete på den tiden. Skandinaverna hade bra rykte som byggnadsarbetare. Jag jobbade som biträde ( nurseʼs aid ) på ett sjukhus. Det arbetet fick jag tack vare några bekanta. Då jag kom till USA kunde jag nästan ingen engelska, men jag lärde mig, och i dag är det nog ingen som säljer mig. Jag uppehåller nu kunskaperna genom att titta på tv. Efter att Linda fötts var jag hemma. Hon var 2,5 år då vi kom tillbaka till Finland. Orsaken till att vi inte stannade så länge i USA var att min man inte var så frisk. Om jag blir sjuk måste vi laga oss härifrån, brukade han säga. Så därför for vi hem. Året var Vi bodde då först i mitt föräldrahem tills vi kunde flytta till Holgers gamla hem, en bondstuga. Där måste först redas upp innan vi kunde flytta in. Till Västerås Under tiden här i Rangsby föddes Dag-Peter. Vi tyckte det var så svårt att få något ordentligt arbete här i trakten, så Holger ville att vi skulle prova med Sverige. Det blev Västerås, närmare bestämt. Också där jobbade han inom byggnadsbranschen. Men vi stannade bara ett år, för Holger trivdes inte så bra. I Västerås hann i alla fall andre sonen Thomas bli född; han var bara helt liten då vi kom tillbaka till Närpes. Gripen av växthusfeber Sen vi kommit hem från Sverige började vi bygga växthus. Det var ju växthusfeber då. Växthusodling hade vi inte sysslat med förr. Vi hade inte ens egen mark, utan måste arrendera. Men sen hade vi växthus och odlade tomater i 23 år, ända tills Holger dog. Barnen var inte speciellt intresserade av växthusarbetet, men nog hjälpte de till, för vi hade inga anställda. Då Holger dog tog Dag-Peter över det här stället och jag började då få generationsväxlingspension. Jag var då 57 år gammal. FOTO: STEN-GÖRAN LIILJESTRÖM Evy Sjölund i Rangsby tycker att Närpes baptistförsamling skulle behöva en pastor. Passion för resor Jag har rest mycket, det har riktigt varit min passion. Men jag har inte varit intresserad av södern. Evi ger några exempel på minnesvärda resmål: Israel, Oberammergau, Lofoten (en resa som Peter Söderqvist anordnade) och Nordkap. Resan till Oberammergau var härlig. Och Norge är ju också speciellt. Jag åker inte ensam, utan åker på gruppresor. Evi har också varit med på många olika ruskaresor till de svenska fjällen. Men det har blivit sämre med det nu då färjförbindelserna är så dåliga, och dessutom så dyra. Jag upplivar gamla minnen då jag ser platser i tv som jag besökt. Inte baptist från början Vad har Evi då att berätta om sin andliga resa? Mina föräldrar var vanliga, kyrkliga människor. Jag kom till tro genom min moster. Mina föräldrar tyckte inte alls om det. Mamma grät och pappa var arg då jag lät döpa mig. Jag blev döpt i Pörtom å, och sen dess har jag har varit med. Holger kom till tro genom mig. På den tiden när jag var ung var det ett stort steg att börja sällskapa med någon som inte var troende. Men Holger visste nog vad han ville innan det blev aktuellt för honom att ta det avgörande steget. Då han kom med var Gideon Enholm här i Rangsby. Maj-Britt Hjortman och Holger döptes samtidigt i Malax. Evi och Holger blev efter sina respektive dop medlemmar i Närpes baptistförsamling. Församlingen har tre bönhus: Betel i Rangsby, Betania i Pörtom och Salem i Yttermark. Det sistnämnda är det som används mest och som nyligen genomgått en grundlig renovering. På tal om dop berättar Evi att alla tre barnen också är döpta som vuxna. Jag var evangelist ett tag strax efter det jag blev döpt. Jag hade gått på en evangelistkurs i Malax. Där var de tre sjungande bröderna Öhman med. Jag var sen evangelist i Monå och Hirvlax och bodde hos Gretel och Lennart Heimdahl. Efter det var jag också i Pensala tillsammans med Ragnhild Enholm. Men det blev bara en vinter. Bönhuset i gott skick Bönhuset Betel i Rangsby är ännu i så gott skick att det kan användas som möteslokal. Men det hålls sällan möten där, det blir bara en till två gånger i året. Ännu när Catarina Olin var pastor i Närpes baptistförsamling hade vi Daglediga i hemmen i Rangsby. Men nu har så många dött bort. Det var roligt förr då vi hade så mycket verksamhet. Bland pastorer som ofta besökte Rangsby förr i tiden nämner Evi Alwar Edström. I Pörtom har man oftare möten än här i Rangsby och där finns också många yngre medlemmar. Man måste ta sig ut Evi hör till dem som gärna sjunger med i körer om tillfälle ges. Jag sjunger gärna, men då jag inte har någon bil kan jag inte vara med i församlingens sånggrupp Andaktsgruppen. Men jag är med i Norakören, en kör som är gemensam för byarna Rangsby och Norrnäs. Det är en kör som drivs i Medborgarinstitutets regi. Nyligen var vi i Metodistkyrkan i Vasa där det hölls en samövning inför den stora sångfest som ska hållas i Botniahallen maj. Det är roligt att vara med för den sociala gemenskapens skull. Man måste ta sig ut. Mötte kärleken i Oberammergau Evi har inte varit utan manligt sällskap hela tiden sedan Holger dog. Då jag var på resan till Oberammergau träffade jag Sven Söderling, som jag sen kom att förlova mig med. Vi höll ihop fem-sex år. Han var från Korsnäs. Vi hade inga problem med lärorna. Han var duktig att spela och sjunga och brukade vikariera kantorn i den lutherska kyrkan. Vi var också på en konferens till Hummelholmen en gång, och också till Korsholms festspel. Sven dog Evi känner sig något handikappad i och med att hon inte har någon bil. Hon har på grund av sin dåliga syn inte kunnat skaffa något körkort. Jag har haft starr och är opererad för efterstarr med laser. Efter det fick jag för högt tryck i ögonen och det har delvis förstört synfältet. Jag måste ta droppar i ögonen tre gånger om dagen. Men jag är nöjd som det är idag, om det hålls på det här viset. Flyttar till Närpes centrum Jag tänker snart flytta härifrån, och orsaken är delvis just den att jag inte har någon bil. Dag-Peter håller på och köper en lägenhet i Näsby city. Där bor ju församlingsmedlemmar som jag känner och som jag kan följa med till mötena i Yttermark. Det är ju klart att man vill vara med i den baptistiska gemenskapen. Då jag flyttar till Näsby kommer vi att sälja huset här. Dag- Peter har eget hus i Smedsby. Båda pojkarna jobbar för övrigt på Centralsjukhuset i Vasa, Dag- Peter på akuten och Tomas på intensiven. Hur tycker Evi att det andliga klimatet är idag? Klyftan mellan yngre och äldre är idag större än förr. Ungdomarna vill vara mer för sig själva nu. Men jag anklagar dem inte, för det är ju de som är framtiden. Då man förr beskärmade sig över Humlerock brukade jag fråga: Vill vi ha dem med eller inte? Man måste vara tolerant mot sina barn. Inte är de samma slags baptister som vi, och inte är de kanske som jag skulle vilja att de vore. Men de har nu sitt sätt. Jag tycker nog att vi skulle behöva en pastor i församlingen. Åtminstone vi äldre tycker så. Baptistmissionen ligger mig varmt om hjärtat. Och visst vill man att baptismen ska överleva. STEN-GÖRAN LILJESTRÖM Ett altarljus i grovköket Mellan blomkanna, strykjärn och tvättpulver står ett vitt ljus, ett altarljus. I bokhyllan bland böcker i pedagogik, historia och botanik står boken om de andliga gåvorna. Precis lika skall gåvorna finnas mitt i vår vardag. Kärleken erfars i det vanliga livet, där har också andligheten sin plats. Den stora utmaningen är att uppfatta Guds tilltal i vår vardag hemma hos oss. Han finns där. Det kan bränna till under fötterna en onsdagseftermiddag. Gud är inte någon annanstans. Så närvarande som barnet är, så närvarande är Gud. (L Bergström) Ibland vill vi skilja det kristna från annat. Man talar om kristna skolor och kristna företag. Men en kristen bekännelse behövs överallt. Vågar vi vara udda eller följer vi tyst med strömmen? Det är endast de levande fiskarna som simmar motströms. Vår tid behöver många som har mod att ifrågasätta det allmänt vedertagna. Samtidigt är det viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar. Det är skönt med någon som vågar bjuda på sig själv, törs göra bort sig. Vissa dagar njuter jag av sådana tillfällen. I går trampade jag runt på cykelkarusellen på Kanalesplanaden, satte någon slant i gatumusikantens hatt, roade mig tillsammans med tanterna som provade hattar på loppis. Ibland ville jag leka ängel och vandra på vardagens gator som i en katedral. Om vi återvänder ett tag till grovköket, så är det visst där fostrandet skall börja. Det finns inget effektivare sätt att underlätta för de vuxna än att barnen lär sig att hålla ordning på skor, vantar, mössor och ytterkläder. Vi är väl inte ensamma om att ha misslyckats här? Allt det här med att ha familj gör att vi ganska snart märker att livet inte motsvarar våra drömmar. Att då leva i nuet är en av de största gåvor som räcks oss. Vi tvingas till andra strävanden än vår egen framgång. Småbarnsmamman Lena Bergström har många bra tankar i sin senaste bok: Människans storhet märks bäst, när hon böjer sig ner och tjänar den som är mindre, när hon riskerar sig själv för en som är liten. Därför är föräldraskapets utmaning och uppdrag att ge plats för en annan. Vi upplever då och då känslan av skuld. Då är det bra att skilja på den skuld som stör relationer och den som har med orealistiska överkrav att göra. Alla föräldrar vet att från det den dag barnet fötts är man inte mera självklart i centrum. Har man fått vänta på den stunden är det lätttare att anpassa sig och glädjen över barnens närhet kan vara märkbarare. En mormor i Österrike förvånade sig över hur vi kvinnor i Norden väljer att arbeta utanför hemmet: Ett arbete kan man ju inte ta upp i knäet och kyssa! Ett arbete kommer ju inte och kramar om en när man bäst behöver det. Det kan vara stort att göra små saker för små människor. Vi tjänar Gud på det sättet. Kärleken yttrar sig gärna praktiskt. Det är något speciellt att få leva nära ett barn. Maj- Britt Hagberg skriver: Barn lever i en egen, liten och spännande värld, där varje alldaglig händelse blir till ett äventyr. Små barn vill gärna ha oss med i sin värld, men vi skall inte komma inklampande, utan närma oss på tå. det är ju ett privilegium att som vuxen ha anförtrotts en plats i deras värld. Är detta en insikt från en mor eller speglar de möjligen en farmorslycka Den som är mitt i stöket önskar sig kanske hellre en plats där man på något sätt kan släppa ansvaret och bara vila. Där kan var och en hitta sin egen lösning. En mor vek upp sitt förkläde för ansiktet och bad dagens bön. Och barnen hade lärt sig att då skulle de inte störa. När altarljuset flämtar till och sysslorna är betungande vet vi, att det alltid är det vanliga och vardagliga som kräver den största ansträngningen. Samtidigt skall vi minnas: Att ge sitt barn tillräckligt mycket, men inte all, uppmärksamhet är idealet. Ett barn ropar ibland på en förälder bara för att få kontakt, inte för att få hjälp med något, på samma sätt ber vi i den hebreiska välsignelsebönen: Herre, vänd ditt ansikte till oss och ge oss frid. I Guds ansiktes ljus får vi leva och altarljuset i vår vardagskatedral påminner oss om det. (Tankar bland annat ur Lena Bergströms bok Att ge plats för en annan ) LENA men tankarna gå