De orättfärdiga skillnaderna

Transkript

1 De orättfärdiga skillnaderna En rapport om kommunala och regionala skillnader i stödet till människor med funktionsnedsättningar HSO Skåne rapport 2011:1

2 Den orättfärdiga skillnaderna HSO Skåne rapport 2011:1 När vi inför valet 2010 träffade politiker lyfte vi frågan om de stora skillnader som finns i livsvillkor, för människor med funktionsnedsättningar, beroende på var man bor. Flera av de politiker vi träffade efterlyste ett material som på ett enkelt sätt visar dessa skillnader. Denna rapport är ett försök att möta det önskemålet och på ett enkelt sätt visa de i vårt tycke orimliga skillnader som finns, beroende på var i landet en person har turen eller oturen att bo. Rapporten är en sammanställning från undersökningar gjorda av andra organisationer och myndigheter, från vilka vi har plockat exempel på lokala och regionala skillnader. Vi tycker att rapporten, i all sin enkelhet, pekar på det orimliga i att det är var man bor som avgör vilken kvalitet och kostnader det skall vara på insatser, som en människa får på grund av behov grundade på en funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom. Då har behoven, som borde vara det avgörande, skjutits i bakgrunden. Vi vill med denna rapport visa på problematiken och den djupa orättvisa detta innebär. Vi ser också ett behov av bl.a. följande: En fördjupad utredning av de stora geografiska skillnader som finns. Utredningen bör ta ett helhetsgrepp på kostnader och tillgång till stöd på det socialpolitiska området. En rättighetslagstiftning som betydligt tydligare än idag visar vad en medborgare har rätt till, både inom hälso- och sjukvården och de kommunala omvårdnadsinsatserna, samt att lagstiftningen beskriver både kvalitetsnormer och kostnader samt vad som inkluderas i högkostnadsskydd. En bättre tillsyn och kvalitetsuppföljning på det sociala området. Det behövs en jämlikhet och rättvisa, i det stöd och de kostnader människor har, för behov uppkomna på grund av en funktionsnedsättning eller en kronisk sjukdom. Det är inte rimligt att en person skall behöva byta bostadsort för att få insatser av god kvalitet, till rimliga kostnader, lika lite som att en kommun skall kunna köra bort människor genom otillgängliga, dåliga och dyra insatser. Vi hoppas att denna rapport skall leda till att lyfta upp dessa orättvisor på den socialpolitiska agendan. Skåne januari 2011 Lars Gustavsson länsombudsman 1

3 Denna rapport är framtagen för att visa på de skillnader som finns i stödet till människor med funktionsnedsättningar, beroende på i vilken kommun eller vilket landsting, alternativt region, personen ifråga har turen eller oturen att bo i. Vår rapport har inte ambitionen att ge en heltäckande bild, utan visar endast exempel på de stora, och i vårt tycke orimliga, skillnaderna som finns i kostnader och möjligheter att få stöd och hjälp beroende på var man bor. Vår rapport bygger på undersökningar från olika handikapporganisationer, PRO och statistik från Sveriges kommuner och landsting, SKL, Socialstyrelsen m.fl. Till vissa avsnitt ger vi en kort analys, med vår syn på saken. Redan i 1989 års handikapputredning 1 påtalas; Handikapputredningen visade i sin kartläggning att bl.a. detta kunde ge som resultat betydande skillnader i disponibel inkomst beroende på de enskildas bostadsorter (kommuner). I Ett samhälle för alla SOU 1992:52 konstaterades att kostnaderna kan skilja med betydligt mer än 1000 kronor per månad, beroende på bostadskommun. Dessa skillnader finns fortfarande, vilket vi vill belägga med exemplen i denna rapport. HSO Skånes syn är att detta inte är acceptabelt och kostnaderna måste minska och skillnaderna utjämnas. Det kan ske genom lagstiftning så att befintliga högkostnadsskydd inkluderar alla kostnader, som är förknippade med den vård, stöd och service som en funktionsnedsättning eller en kronisk sjukdom kräver. Det finns naturligtvis även andra möjligheter till lagstiftning som begränsar kostnaderna. En uttalad princip, som alla politiska partier har ställt sig bakom, är att en funktionsnedsättning inte skall innebära några merkostnader men inte heller fördelar. Denna princip lever inte många kommuner och landsting upp till längre. Vid en undersökning 2 bland medlemmar i handikapprörelsen i Skåne och Östergötland svarade 89 % att det är viktigt med lika utbud i vård och kvalitet, över landet. Detta svar får vi också i samtal med våra medlemmar, att det är en viktig rättvisefaktor med samma kostnader och likartad standard och kvalitet på samhällsinsatser, som riktar sig till människor med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar, oavsett var de bor. Ekonomiska skillnader I denna första del av vår rapport visar vi på de ekonomiska skillnader som existerar, för samma hjälpbehov, beroende på i vilken kommun eller landsting/region som den hjälpbehövande personen bor. I denna del har vi lyft upp skillnader i kostnader för hemtjänst, färdtjänst och hjälpmedel. Hemtjänst Hemtjänst är en service som främst vänder sig till äldre och skall hjälpa dem med mat, hygienservice, att klä sig, sociala kontakter, att hålla rent omkring sig osv. Servicen är behövlig för många äldre personer men också för personer med funktionsnedsättningar, som 1 Handikapp Välfärd Rättvisa SOU 1991:46 2 Enkätundersökningar bland medlemmar i patient/handikappföreningar, Sifo Research International 2007, KG Persson 2

4 inte har personlig assistans eller annan boendeservice (eller anhöriga som ställer upp). Enligt en kartläggning av Pensionärernas riksorganisation, PRO 3, uppvisar hemtjänsten mycket stora skillnader i kostnad beroende på bostadsort. I vissa fall är taxan också uppdelad så att städning och viss annan service har en viss taxa och mer omvårdnadsinriktade insatser har en annan. Taxorna är oftast uppdelade i antingen timtaxa eller nivåtaxa. I timtaxan betalas en timpeng för hemtjänsten, som är kopplad direkt till antalet timmar som den enskilde har behov av. Ju större behov desto högre kostnader. Skillnaden mellan den billigaste kommunen Kävlinge som tar 100 kr/ timme, visar att det nästan är 350 % dyrare i Klippan med 350 kr eller i Båstad med 325 kr/timme. Om vi ser i ett riksperspektiv kan skillnaderna bli ännu större. Vingåker kommun tar 95 kr/timme och Göteborgs kommun tar 85 kr/timme. Vid en jämförelse med nivåtaxorna kan samma stora skillnader komma i dagen. Östra Göinge kommun tar t.ex. 853 kr för en insats var 14:e dag och Skurups kommun tar 459 kr för max tre insatser per månad. Helsingborg tar 100 kr/ månad för omsorg oavsett insatsens storlek och 182 kr/ timme för det som de definierar som service. För larm är skillnaderna lika stora. Malmö kommun leder avgiftsligan där det kan kosta upp till 516 kr/månad vilket är 380:- dyrare än Helsingborg, som tar 136 kr/månad eller Trelleborg som tar 115 kr/månad. Analys Variationer på omkring 400 % i avgifter, för människor vars behov gör dem tvingade till att söka stöd av samhället, är inte acceptabelt. Vi kan också befara att det finns mycket stora kvalitetsskillnader på hemtjänsten, beträffande vad den gör hemma hos de behövande. Vi tror att en del kommuner medvetet sätter höga kostnader (och kanske låg kvalitet) på hemtjänsten och de serviceinsatser de separerar från denna, för att lägga en hög tröskel för användande av tjänsterna. Ett sådant förfaringssätt missgynnar dem som inte har närstående, som de kan få hjälp av eller är i en svag ekonomisk situation. Färdtjänsten Färdtjänsten är en service som skall kompensera den enskildes förmåga att förflytta sig, samt även vara ett komplement för de brister som kollektivtrafiken har i tillgänglighet. Dessa brister gör det vanskligt för människor, som är t.ex. rullstolsanvändare eller som går mycket dåligt, att använda många av kollektivtrafikens linjer. De är då hänvisade till färdtjänsten som även den uppvisar stora kostnadsskillnader 4. I Skåne organiserar och upphandlar Skånetrafiken färdtjänst för 2/3 av kommunerna och resten driver färdtjänsten i egen regi. Inom Skånetrafikens drygt 20 kommuner är grundtaxan 26 kr för turer på upp till 8 km och 160 kr för upp till 96 km. Billigast är Staffanstorp med 12 kr upp till 4 km och 18 kr 3 PRO Pensionären NR 2-10 Guy Lööw 4 Skånetrafiken. Sammanställning av färdtjänsttaxa på utvalda avstånd. I. Bryman. 3

5 upp till 8 km. Vid en resa på upp till 12 kilometer tar Skånetrafikens kommuner betydligt mer än Staffanstorps kommun (33 kr mot 24 kr). Den kommun som kan stå sig allra dyrast, för den som inte har behov av att åka särskilt ofta, är Malmö kommun med en grundavgift på 130 kr vilket inkluderar upp till fem resor. För den som enbart har behov av att åka ett par korta resor är Malmömodellen dyrbar, då kan en resa kosta 130 kr eller två resor 65 kr/styck. Vid fler resor sjunker priset och för storkonsumenter blir Malmö billigare. Gör vi en utblick utanför Skåne, t.ex. mot Stockholm, är kostnaden 70 kr upp till 30 km men det finns ett högkostnadsskydd i två nivåer, så ingen skall behöva betala mer än 690 kr/månad. I Lycksele kommun kostar en resa på upp till 22 km 57 kr. En lika lång resa i Hallstahammars kommun kostar 30 kr. Analys Genom att alltfler kommuner har anslutit sig till Skånetrafiken och de taxor som de håller, har färdtjänsten alltmer kommit att närma sig grundtanken att kostnaderna skall vara ganska jämställda med kollektivtrafikens kostnader. Denna samordning, som finns idag och där förhoppningsvis fler kommuner ansluter sig, gör också att skillnaderna i avgift har minskat mycket i Skåne. Transporthuvudmannens ambition är naturligtvis att alltfler åker med kollektivtrafiken, efterhand som denna blir tillgängligare och förmodligen ligger det därför i deras intresse, att ha en något högre avgift för färdtjänsten. Detta ger ett incitament för färdtjänstresenärer att försöka åka kollektivt istället. En annan skillnad som har dykt upp under senare år, är att pensionärer eller kunder över en viss ålder åker gratis med kollektivtrafiken. Denna ynnest brukar mer sällan visas färdtjänståkare i samma ålderskategorier, vilket är både orättvist och diskriminerande. Hjälpmedel Ett hjälpmedel är till för att kompensera ett funktionsbortfall, vare sig det gäller hörsel, kognitiva funktioner, rörelseförmåga, syn eller annat. Brist på hjälpmedel kan betyda både onödiga slitage på kroppen, fallskador och social isolering. Därför är de stora skillnader som hjälpmedelsverksamheten uppvisar inte bra. Västernorrland har ett högkostnadsskydd på kr för hjälpmedel, Stockholms kostnadstak är på kr. I Uppsala län behöver man inte betala mer än max 900 kr för behövda hjälpmedel. Det blir en kostnadsdifferens för brukaren på drygt 200 %. Hörapparater För dem som behöver en hörapparat 5 är kostnaderna från ingen avgift alls som i t.ex. Halland, Västra Götaland och Örebro län, till kr i utprovningsavgift i t.ex. Kalmar län (samt besöksavgift 100 kr). I vissa län får patienten en grundplåt som t.ex. Gotland där alla kostnader över kr för hörapparaten betalas av brukaren. Samma system har Kronobergs och Jämtlands län fast med grundplåten kr respektive kr. Hörapparatsmarknaden är svåröverblickbar men helt klart är att man som behövande brukare, kan ha skillnader i kostnad på många tals kr beroende på i vilket landsting man råkar bo. De som har svåra hörselnedsättningar och behöver två hörapparater, kan råka ännu mer illa ut eftersom subventioner i flera fall räknas per hörapparat. Detta system innebär att de patienter som har de största behoven, får de högsta kostnaderna. Det är tvärtemot prioriteringslagstiftningens intentioner. 5 Hörselskadades Riksförbund maj

6 Rollatorer och rullstolar Det är främst rollatorer som har blivit ifrågasatta som hjälpmedel. En diskussion om att inte längre förskriva rollatorer har börjat smyga sig in i hjälpmedelsverksamheten. När de förskrivs är kostnaden alltifrån gratis (ännu i ganska många kommuner och landsting) till avgifter på upp till ca 300 kr. Åter finns det en företeelse att de som har behov av två rollatorer och rullstolar kan få kostnader på upp till ett par tusen kr för rollator nummer två (Västmanlands län), medan det är helt gratis att ha samma behov i t.ex. Jämtlands län. Analys En inblick i hjälpmedelsverksamheten visar en komplicerad verksamhet, där hjälpmedlen är uppdelade på många olika huvudmän och med många regelverk. I Skåne hanteras hjälpmedel upp till manuella rullstolar av de 33 kommunerna, medan elrullstolar och vissa dyrare hjälpmedel är en landstingsangelägenhet. Kommunerna hanterar sin hjälpmedelsverksamhet på olika sätt. Det finns samarbete i bolagsform, utlejning till privata aktörer, egen regi, samarbete över kommungränser osv. För en brukare är det naturligtvis oförståeligt och upplevs som djupt orättvist, att hon efter mycket kämpande får ett hjälpmedel som hon får betala en avgift för, medan en annan medlem som bor i grannkommunen får vad hon behöver ganska lätt och utan några avgifter. Ökade kostnader för hjälpmedel slår också mot dem med stora behov och små marginaler. Det riskerar att slå tillbaka med kostnader för förslitnings- och fallskador, social isolering etc. Hjälpmedel måste vara och ses som en naturlig del av sjukvården och alla kostnader bör ingå i högkostnadsskydden. Prioriteringslagstiftningen måste också beaktas, så att det inte som idag blir dyrare, ju större behov man har. Skillnader i tillgänglighet och kvalitet I detta avsnitt har vi i första hand jämfört den kvalitativa möjligheten att få hjälp eller inte, d.v.s. tillgänglighetsaspekten. För att gå in och titta djupare på själva utförandekvaliteten krävs en betydligt större undersökning, med helt andra resurser än vi har till vårt förfogande. Vår rapport visar ändå på de stora skillnaderna i stöd vid t.ex. dyslexi eller att erhålla en insats enligt Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. I den sista delen visar vi även stora skillnader i tillgång till nya biologiska läkemedel. Utredning och hjälpmedel vid läs- och skrivsvårigheter/dyslexi De kvalitativa skillnaderna kan illustreras t.ex. med möjligheterna att få hjälpmedel vid läsoch skrivsvårigheter/dyslexi 6. Personer med dessa problem som bor i Dalarna, Halland, Kalmar, Kronoberg, Norrbotten, Stockholm, Sörmland, Västerbotten, Västernorrland, Västra Götaland, Örebro samt Skåne län har möjligheter att få hjälpmedel som talsyntes till datorer, Daisy, fickminne, rättstavningsprogram och andra hjälpmedel som behövs för att möta sina behov. Vad som kan fås varierar dock även mellan de landsting som förskriver hjälpmedel. Bor man i något av de övriga länen i Sverige så är det stor risk att man har ett betydligt sämre utgångsläge i livet. Det är även så illa att elva landsting utreder läs- och skrivsvårigheter hos barn under 18 år, medan man i åtta län kan vara hänvisad till att själv hitta behövlig expertis för utredning och ibland bekosta den själv. (Två län har inte svarat i undersökningen). I dessa landsting kan 6 Möjligheterna till förskrivning av hjälpmedel och utredning av läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Dyslexiförbundet FMLS våren

7 föräldrar som har råd, själva få bekosta en utredning och hjälpmedel för egna medel vilket kan medföra kostnader på upp till kr. Insatser enligt LSS Vid givande av insatser inom ramen för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är ett mått hur många personer per innevånare som erhåller insatser 7. Vi har lagt märke till att vissa kommuner försöker ge insatser enligt Socialtjänstlagen, SoL, i första hand, för då har de möjlighet att sätta avgifter på en insats. Det kan också finnas andra kvalitativa skillnader eftersom SoL talar om skäliga levnadsvillkor och LSS om goda levnadsvillkor. I Skåne län leder Hässleholm med 91 insatser per innevånare, följt av Eslöv med 88 och Svalöv med 75. I botten ligger Lomma med 30 insatser, Vellinge med 32, Staffanstorp med 40 och Båstad med 41. Ser vi på detta i ett nationellt perspektiv leder Vännäs med 169 insatser per innevånare, följt av Bräcke med 122, Härnösand och Filipstad med 110 insatser. I botten på statistiken ligger fortfarande de skånska kommunerna Lomma och Vellinge. En annan insats, som kan illustrera de stora skillnaderna, är insatsen rådgivning och annat personligt stöd, kallat råd och stöd. Detta är en experthjälp på hög nivå och skall, enligt LSS förarbeten, inte blandas samman med re/habilitering. I Norrbottens län med under innevånare har 630 personer insatsen medan det i Uppsala län med innevånare är 50 personer som får insatsen och i Stockholms län färre än 5 personer som erhåller insatsen. Detta trots att det fortfarande utgår ett statsbidrag till verksamheten på drygt 94 miljoner kronor, fördelat efter folkmängden i resp. landstingsområde. Analys Både möjligheterna till att få hjälpmedel och utredning vid läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och en mycket olik inställning till att ge LSS-insatser, skapar helt olika förutsättningar för personer med i princip samma behov, att hantera sina liv och sin vardag. Det skapar helt olika förutsättningar vilket är helt oacceptabelt ur ett rättviseperspektiv. Skillnaden i statistiken för givna LSS insatser är för stor för att bortförklaras med demografiska skillnader, även om sådana naturligtvis kan spela in. Beträffande insatsen råd och stöd är det viktigt att påpeka att det i landsting med mindre antal råd och stödinsatser inte är så att barn/ungdomar och deras familjer lämnas utan hjälp. De får antas få stöd inom habiliteringen och de ramar som denna ges inom. Skillnaden kan vara en annan nivå och anpassning på insatserna och att brukaren inte har de överklagningsmöjligheter som finns i LSS, om han eller hon inte är nöjd med insatsens kvalitet, innehåll och utformning. Läkemedel Den svenska hälso- och sjukvården uppvisar stora skillnader i tillgången till läkemedel med ett högt medicinskt värde 8. Läkemedel prövas i Sverige av ett antal olika myndigheter. En av dem är Tandvårds- och läkemedelsförmånsnämnden, TLV, som hälsoekonomiskt prövar om kliniskt godkända läkemedel skall ingå i 7 Personer med funktionsnedsättningar - insatser enligt LSS år Socialstyrelsen. 8 Ojämlik hälso- och sjukvård en rapport om regionala skillnader i läkemedelsbehandling i Sverige 2009, IMS Health

8 subventionssystemet. Utöver detta har respektive landsting/region, sin egen överprövning där de rekommenderar läkemedel genom sina s.k. rek-listor. Bland annat dessa rekommendationer tillsammans med andra faktorer som t.ex. läkarens erfarenhet/kompetens, lokala vårdprogram och budgetsystem m.m. påverkar förskrivningen av läkemedel. Patientens tillgång till effektiva läkemedel varierar stort över landet. Användningen av t.ex. TNF-alfa-hämmare som används vid behandling av autoimmunsjukdomar som reumatoid artrit, där det t.ex. i Östergötland endast förskrivs 77 % mot medeltalet för riket (100 %), i Västra Götaland och Södermanland 78 %. I Gotland förskrivs 163 %, i Skåne 151 % och Blekinge-Kalmar 136 %. I dessa län har man förmodligen en bättre situation som reumatiker, genom generösare möjligheter att få dessa effektiva läkemedel. Alzheimer är en sjukdom där nervcellerna i hjärnan successivt förtvinar och dör. Den medicinska behandlingen av Alzheimer syftar till att bromsa sjukdomens förlopp och bidra till att dessa patienter skall upprätthålla sin funktionsförmåga. Vid förskrivning av de läkemedel som används vid behandling av Alzheimer är skillnaderna ännu större än för reumatikerläkemedel. Örebro län ligger lägst med 68 % mot medeltalet för riket (100 %), tillsammans med Västernorrland med 74 % samt Jämtland och Blekinge med 77 %. I topp ligger Västerbotten med 176 %, Stockholm med 166 % och Uppsala med 147 %. Skåne ligger på 90 %. År 2007 behandlades omkring personer med läkemedel mot Alzheimer (ATC-grupp NO6D), medan Socialstyrelsen 9 beräknade att om alla behövande skulle behandlas enligt de nationella riktlinjerna skulle ungefär personer erbjudas sådan behandling. Detta tyder på att det finns en underförskrivning med omkring 50 % eller patienter som inte får behövlig behandling. År 2009 var det endast ett landsting 8, Västerbottens, som nådde upp till Socialstyrelsens rekommendationer, medan Örebro och Skåne låg lägre i av andelen behandlade patienter. Analys De siffror som pekar på skillnader i tillgång till läkemedel, visar kanske inte alltid på vad som är bra eller dålig vård, utan visar endast på de stora skillnader det är i förskrivning, terapier och vårdutbud för vissa sjukdomar. Vi har här valt att spegla två exempel, men det finns betydligt fler. På läkemedelsområdet känns skillnaderna ännu mer anmärkningsvärda än på andra områden, då de handlar om människors överlevnad och möjlighet att fungera kroppsligt. Vad skillnaderna beror på behöver det funderas mycket över, men det är förmodligen faktorer som handlar om landstingens och kommunernas syn på budgeten, hur starka företrädare det finns för olika kliniker och terapiområden, professionens kompetens, samt politisk kunskap och viljeinriktning kring de olika sjukdomsområdena. Diskussion Att det finns stora skillnader mellan grupper i befolkningen och mellan gruppen personer med funktionsnedsättning, har Socialstyrelsen 10 visat i flera rapporter. Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa 11 visar att det är tio gånger vanligare att uppleva ohälsa bland funktionsnedsatta än bland befolkningen i allmänhet. En av orsakerna till detta är de stora 9 Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för vård och omsorg av demens Alltjämt ojämlikt, SoS 2010 och Bra kan bli bättre, SoS Onödig ohälsa, Folkhälsoinstitutet

9 skillnader, som finns i vårt samhälle och de extra kostnader en sjukdom eller funktionsnedsättning för med sig, har betydelse för hälsan. I vår rapport försöker vi peka på de geografiska skillnaderna för kostnader och möjligheter att få eller ha råd med olika stödinsatser. Även om vår rapport inte går på djupet med de olika problemen och kanske dessutom innehåller vissa uppgifter, som är föråldrade eller fel visar den ändå det väsentliga ur vårt perspektiv: De stora och orättvisa skillnader som finns, beroende på var i landet en behövande råkar bo. Vår sammanställning och de rapporter vi hänvisar till visar på de orimliga skillnader som finns, i stödet till människor med funktionsnedsättningar och kroniska sjukdomar. En del av de skillnader som finns, kan kanske förklaras med demografiska skillnader, att vissa kommuner har en helt annan åldersstruktur än andra, men det kan inte förklara hela skillnaden. Vi har idag både på hälso- och sjukvårds- och socialtjänstområdet en ramlagstiftning. Denna ger huvudmännen kommunerna och landstingen/regionerna, mycket stora friheter att tolka vad som är god vård och bra stöd och service till medborgarna, skälig respektive god levnadsnivå osv. Detta kommunala självstyre försvaras kraftfullt av de flesta politiker på dessa nivåer. De initiativ som kommer från regering och riksdag med att försöka detaljstyra ifråga om kvalitet, kostnader och utbud, motarbetas ofta av regional- och lokalpolitiker och deras lobbyorganisation Sveriges kommuner och landsting, SKL. Det kommunala självstyret, baserats till stor del på en vid ramlagstiftning, vilket gör att utbudet av välfärdstjänster styrs av kompetens, personliga eller arbetsmässiga intressen, mycket olika ekonomiska prioriteringar, starka företrädare för vissa verksamheter etc. före de faktiska behoven. Det är ibland så illa att brukares behov hålls tillbaka med orimligt höga avgifter, med slentrianmässiga avslag på biståndsansökningar eller undermålig kvalitet på sociala insatser och tjänster. Från ett brukarperspektiv ter sig de stora lokala och regionala skillnaderna helt oacceptabla. Som brukare finns det ingen godtagbar förklaring till att en person i en grannkommun ganska lätt får hjälp och stöd medan en annan behövande fått kämpa sig till det via överklagande. Att brukaren i grannkommunen endast behöver betala häften mot en själv för en färdtjänstresa eller en timme hemtjänst är lika oförståeligt. Än mer orättvist måste det te sig för reumatikern eller den Alzheimersjuke, när man i grannlandstinget får nya effektiva läkemedel, som det bara är en utopi att få ta del av i det egna. För oss som brukarföreträdare och brukare visar detta att det kommunala självstyret inte fungerar på ett bra sätt, när det är upphängt på nuvarande ramlagstiftning. Grunden för det kommunala självstyret bör baseras på en kraftfull rättighetslagstiftning, som på ett mycket tydligare sätt än idag, preciserar samhällets grundutbud för behövande och vad vi har rätt till. Det behöver preciseras vilka kostnader/avgifter som får tas ut för olika insatser, vad som inkluderas ifråga om vård, läkemedel, hjälpmedel, omvårdnad och sociala insatser. För att skapa likhet i sjukvården och läkemedelsbehandlingen behöver vården knytas upp hårdare till de nationella vårdprogrammen och de rekommendationer som dessa ger, genom avtal eller genom bindande föreskrifter. Någon form av heltäckande högkostnadsskydd bör övervägas. Från ett brukarperspektiv är en tydlig rättighetslagstiftning, som ger ökad likhet i riket, en bas för att kunna uppleva legitimitet för det kommunala självstyret. Det måste fungera bra och rättvist. Om lokala och regionala skillnader består eller ökar på det socialpolitiska området, är det svårt att känna något som helst berättigande för det självstyret i sin nuvarande form. 8

10 Ett annat angeläget behov är att kunna få juridisk hjälp vid ansökan om sociala insatser och möjlighet att överklaga, även när en patient uppfattar att behövliga insatser inte erhålls inom sjukvården. Många brukare vittnar om att det blir allt svårare att få hjälp och stöd i behovssituationer och det finns de, som uttrycker att de får överklaga sig till all hjälp som de får från samhället. I sådana situationer kommer de, som har låg utbildning och svårare att hävda sina behov och sin rätt, automatiskt i underläge i förhållande till mer kunniga eller talföra personer eller de som har stöd av starka närstående. Någon form av rättshjälp behövs även på det sociala området. Sammanfattningsvis ser vi ett behov av följande åtgärder: 1. En fördjupad utredning om skillnader i samhällsstöd, som tar helhetsgrepp på hela det socialpolitiska området. Utredningen bör bl.a. undersöka ekonomiska skillnader, skillnader i kvalitet och i tillgänglighet. 2. En fortsättning på den översyn av patientlagstiftning som har påbörjats, med målsättningen att betydligt tydligare än idag visa vad en medborgare har rätt till, både inom hälso- och sjukvården och de kommunala omvårdnadsinsatserna. Att lagstiftningen beskriver både kvalitetsnormer och kostnader samt inkluderar hjälpmedel och annan behövlig vårdutrustning i ett heltäckande högkostnadsskydd. 3. Att möjligheterna till ett rättshjälpssystem inom sociallagstiftningen utreds. En rättshjälp som hjälper människor att ansöka och överklaga myndighetsbeslut inom SoL, LSS och en framtida rättighetslagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet. 4. Att resurserna för tillsyn, avgifts- och kvalitetsuppföljning på det sociala området ökas. 9

11 10

12 HSO Skåne är en samarbetsorganisation för huvuddelen av Skånes handikappföreningar. Dessa har närmare funktionshindrade medlemmar i länet. HSO Skånes uppgift är att arbeta med övergripande frågor som är gemensamma för medlemsföreningarna. Prioriterade arbetsområden är tillgänglighet, vård, rehabilitering/habilitering, hjälpmedel, social service, bemötandefrågor m.m. Vaktgatan 3, Helsingborg Tfn Fax E-post: info@skane.hso.se 11