En bok om forskningsstiftelser och forskningspolitik inledning

Transkript

1 9 1 En bok om forskningsstiftelser och forskningspolitik inledning Detta är en bok om hur de svenska löntagarfonderna omvandlades till forskningsstiftelser och om dessa stiftelsers första årtionde. Det är ingen lång historia, den är bara ett par årtionden gammal. Löntagarfonderna grundades 1983, beslutet att avskaffa dem togs Själva forskningsstiftelsernas födelseår kan sättas till 1994, då var både den första och den andra generationens stiftelser bildade och deras styrelser var tillsatta och hade börjat arbeta. 1 Förberedelserna av dem hade emellertid pågått alltsedan den borgerliga valsegern i september 1991, rentav en tid dessförinnan. I denna bok ägnar vi oss nästan uteslutande åt händelseutvecklingen från omkring Det är stiftelsernas betydelse som forskningsfinansiärer och som forskningspolitiska aktörer, som vi är på jakt efter. Stiftelsernas korta levnad sammanfaller med en utomordentligt dynamisk och intressant tid i svensk forskningspolitisk utveckling. Ett stycke in på 2000-talet står det klart att djupa och avgörande förändringar skett i svensk forskningspolitisk doktrin. Förvisso står staten kvar som den offentliga forskningens centrala finansiär och huvudman. Men det forskningssystem som forskningspolitiken har att arbeta med ser alldeles annorlunda ut. Nu finns fasta forskningsresurser inte bara vid de gamla universiteten och specialhögskolorna utan vid fem nya universitet och en lång rad högskolor. Forskningsinstituten förblir visserligen än så länge ganska marginella i det svenska forskningssystemet, men de har omstrukturerats och har fått en tydligare och mer artikulerad roll än tidigare. Även stöd till företagens FoU via kompetenscentra och nya specialprogram har inletts. Forskningspolitiken har erkänt en utförarmångfald som var okänd i början av 1990-talet (Prop. 2004/ 05:80).

2 10 Även i andra avseenden har förändringarna varit avsevärda. Ett viktigt drag är att forskningspolitiken har närmat sig näringspolitiken, och tvärtom. Kommersialisering av forskning har blivit en del av forskningspolitiken. Högskolans tredje uppgift, att samverka med det omgivande samhället, har införts i högskolelagen. Forskningen har vuxit. I absoluta tal har högskolans samlade forskningsintäkter i stort sett fördubblats sedan 1990-talets början. Knappast någon annan samhällssektor kan peka på en liknande utveckling. Forskarutbildningen har mer än fördubblats och den har effektiviserats med forskarskolor och nedbringade studietider. På forskningsstiftelsernas eget område har de kanske allra största förändringarna inträffat. Vid 1990-talets början kom högskolans forskningsfinansiering i allt väsentligt direkt från statskassan till de etablerade universitetens fakulteter, vilka här och var kompletterade sina basanslag med projektbidrag från forskningsråd och en mindre krets av andra finansiärer. Situationen är nu att basanslagen i växande utsträckning förvaltas av styrelserna vid universiteten och högskolorna och att dessa basanslag sällan uppgår till mer än hälften av deras forskningsbudget; för några högskolor är basfinansieringens andel så låg som procent. Majoriteten av forskningsmedlen i högskolan, och givetvis också vid forskningsinstituten, vinns i konkurrens. De statliga medlen kanaliseras i växande utsträckning via forskningsråd, som också omvandlats under perioden. Riksdagen anger ramarna, men statliga forskningsmedel fördelas och omfördelas i växande utsträckning genom beslut utanför riksdagens kontroll och efter kriterier som forskarsamhället och de innovationspolitiska myndigheterna själva beslutar. Vi skall i denna bok diskutera hur dessa förändringar i svensk forskningspolitik har gått till och hur de har uppfattats och hanterats. Vad som dock är alldeles klart är att forskningsstiftelserna har varit med i förändringen från allra första början. De markerade inledningen av vad som annonserades som ett systemskifte i svensk forsknings- och utbildningspolitik. Även om en del förändringar hade inletts under den tidigare socialdemokratiska regeringen en allmän avreglering av högskolan, ett fördubblingsmål för forskarutbildningen och även om skiftet inte kom så snabbt och kanske inte heller riktigt på det sätt som den borgerliga koalitionsregeringen ville, så har förändring oavbrutet stått på dagordningen under den tidsperiod som denna bok omfattar. Att studera forskningsstiftelserna är därför en i högsta grad angelägen uppgift om man vill förstå modern forskningspolitik. Stiftelserna har burit

3 vittnesbörd om ambitioner att reformera, kanske revolutionera, svensk forskning. De har varit omstridda. De har tidvis varit innovativa. De har aldrig haft någon dominerande roll som finansiärer, men de har gett betydande bidrag till vissa områden, vissa högskolor, vissa typer av forskning. Genom att vara nya och genom att erbjuda nya finansieringsformer har de ryckt och dragit i forskningssystemets förtöjningar, även om några kanske skulle ha önskat att de ryckt och dragit hårdare. De har fått hård kritik, men de har också själva tagit sig ton i debatten. De har varit en ny aktörsgrupp som, även om den i grunden har uppträtt systemlojalt, har bidragit väsentligt till den ökade mångfalden i svensk forskningsfinansiering, i någon mån också i svensk forskning. Forskningsstiftelserna har därmed varit en del, och en ganska viktig del, i den nya forskningspolitiska verkligheten i Sverige. De har tidvis stått i den forskningspolitiska debattens fokus, både när de skapades och när Carl Tham och den socialdemokratiska regeringen vid mitten av 1990-talet försökte göra dem till en del av den offentligt beslutade forskningsfinansieringen. De är alla olika, med olika uppgifter, de har också på kort tid utvecklat en viss särart. Samtidigt utgör de en omisskännlig helhet, en syskonskara född vid samma tidpunkt och med samma föräldrar. De kan användas som ett prisma genom vilket man kan betrakta inte bara stiftelsernas egen verksamhet utan hela den stora omvandling som forskningen genomgått. Det är så vi har valt att göra i denna bok. Den är därmed även en bok om svensk forskningspolitik och om villkoren och förutsättningarna för en sådan politik att åstadkomma resultat. * Bakom boken finns ett forskningsprojekt. De första initiativen till projektet togs 2001, förberedelserna fortsatte in på 2002 och forskningen i projektet har i allt väsentligt genomförts under perioden 2002 till Finansieringen av projektet kom från några av stiftelserna: Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA), Stiftelsen för kunskapsoch kompetensutveckling (KK-stiftelsen), Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond samt Vårdalstiftelsen. Dessa är också de av stiftelserna som fungerat som de överlägset största finansiärerna av forskning och därför dem som stod i centrum för vårt forskningsintresse. Bland övriga stiftelser är det nästan bara Stiftelsen för internationalisering av forskning och utbildning, STINT, 11

4 12 och i någon mån Framtidens kultur som skymtar i vårt arbete och då närmast i förbigående. Att stiftelser finansierat forskning om samma stiftelser är värt en särskild kommentar. Pengar påverkar. I detta projekt har vi varit akut medvetna om det och därför inför oss själva och inför finansiärerna från allra första början förhållit oss medvetet till den risk för påverkan som kan finnas. Grundläggande har varit att genomgående insistera på att det är just ett forskningsprojekt som vi utfört, inte ett beställt uppdrag eller en utvärdering (sådana föreligger redan om samtliga stiftelser och har ingått som en del av vårt undersökningsmaterial). Vår uppgift har inte varit att bedöma eller värdera, heller inte att komma med råd eller förslag. Lika viktigt är att forskningsuppgiften har varit självständigt formulerad av forskarna. Ett forskningsprogram, författat och förankrat inom forskargruppen, presenterades för finansiärerna som valde att stödja det. Det har, på sedvanligt sätt inom forskningen, ingått i förutsättningarna att finansiärerna, sedan programmet var antaget och kontrakten undertecknade, inte på något sätt skulle blanda sig i projektet eller försöka påverka det. Så har heller inte skett. Finansiärerna har gett fullständig frihet åt forskargruppen och har även visat förståelse när det stod klart att de ursprungliga tidsramarna av en rad anledningar inte kunde hållas. Företrädare för stiftelserna har utöver sina ekonomiska åtaganden även svarat för all tänkbar hjälp med att ställa material till förfogande, tolka uppgifter och bistå med läsning av utkast och manus för förtydliganden när forskare eller redaktör så önskat. Inte någon gång under detta arbete har jag upplevt att stiftelsernas representanter ställt krav eller i övrigt uppträtt på ett sådant sätt att forskarnas eller min integritet som projektledare ifrågasatts. Forskarna och jag själv har alltid haft sista ordet. Läsaren får i övrigt själv i sista instans döma om det kan ha förelegat någon grund för påverkan. Forskare har självständigt och helt utan yttre påverkan rekryterats från forskningsinstitutioner vid universiteten i Göteborg, Lund, Umeå och Örebro, från Högskolan i Halmstad samt från Institutet för studier av forskning och utbildning (SISTER), som varit samordnande institution. Under projektets gång har några av de medverkande forskarna bytt arbetsuppgifter och återfinns idag vid Vetenskapsrådet. Medlemmar av forskargruppen har också presenterat resultat av sin forskning i andra publikationer och sammanhang och så kommer säkerligen att ske även framöver.

5 Forskargruppen representerar flera vetenskapliga discipliner och traditioner och mångfalden, metodiskt och teoretiskt, i forskarnas olika bidrag är betydande. Någon enhetlighet i synsätt på forskningspolitik i allmänhet, och forskningsstiftelser i synnerhet, har varken eftersträvats eller funnits. Manusversioner av de flesta kapitel har granskats vid arbetsseminarier som projektet anordnat med inbjudna granskare. Även anonyma granskare har anlitats. Därutöver har ett stort antal personer läst manus, antingen på uppdrag av mig som redaktör eller på uppdrag av författarna eller bådadera. * Projektet uppsatte som sin huvuduppgift att undersöka forskningsstiftelsernas effekter på forskningssystemet i allmänhet och på universiteten och högskolorna i synnerhet. Både stiftelser och högskolor uppträder i plural. Våra empiriska undersökningar fick därför en matrisform. Vi ville dels se vilka insatser som var och en av de olika forskningsfinansierande stiftelserna svarat för, dels vilka effekterna blivit på olika högskolor och inom olika fakultetsområden. Detta avspeglas i bokens disposition. De olika kapitlen lyfter omväxlande fram enskilda stiftelser och deras verksamhet å ena sidan och, å andra sidan, effekterna inom fakulteter eller vetenskapsområden: teknik, naturvetenskap, medicin, vård- och allergiforskning, humaniora och samhällsvetenskap. För att fånga effekterna på fakultetsnivå har det i flera fall bedrivits fältundersökningar och insamling av underlag från en eller flera fakulteter/ vetenskapsområden. Ibland är empirin hämtad väsentligen från ett eller ett fåtal universitet eller högskolor, ibland är empirin nationell. På samma gång försöker de olika kapitlen ta sig an forskningspolitiskt angelägna teman, exempelvis: forskningsstyrning och akademisk frihet, samverkan och kommersialisering, forskning och konkurrenskraft, tvärvetenskap, utförarfrågan (högskola/institut/företag), starka forskningsmiljöer, forskningen och regionerna. I regel kretsar ett kapitel kring ett tema, men i några kapitel breddas den forsningspolitiska analysen och omfattar flera dimensioner. Boken är indelad i fyra huvudavdelningar. Den första heter Ny start för Sverige och handlar om forskningsstiftelsernas händelserika tillkomstperiod under åren efter 1990 (kapitel 2) och deras första formativa skede (kapitel 3). Rubriken på avdelningen är lånad från titeln på det valmanifest som moderaterna och folkpartiet gick till val på 1991 och som satte forskningsfrågorna i en central position. 13

6 14 Den andra avdelningen heter Dynamisk akademisering. I centrum för den borgerliga regeringens forskningspolitik under perioden stod den akademiska forskningen, som tillskrevs både hög status och stor näringspolitisk betydelse. De två orden i rubriken hade således en starkt positiv laddning. I denna avdelning analyseras i tur och ordning SSF:s arbete med teknisk forskning (kapitel 4) och med biomedicin (kapitel 5), Riksbankens Jubileumsfonds kulturvetenskapliga donation och dess betydelse för humaniora och samhällsvetenskap (kapitel 6), Vårdalstiftelsens arbete med vårdvetenskaplig forskning (kapitel 7) och KK-stiftelsens arbete med forskning vid högskolor och nya universitet, ofta med stark samverkan med lokalt näringsliv och med höga regionala ambitioner (kapitel 8). Medan bokens första och andra avdelningar är analytiskt deskriptiva och utgör en serie försök att förstå stiftelseforskningens effekter i forskningssystemets olika delar, så har den tredje avdelningen en mer normativ utgångspunkt. Här är uppgiften att analysera stiftelsernas verksamhet i relation till de mål som de själva haft i sina stadgar. Analysen har ordnats kring tre tematiska komplex, vart och ett av central forskningspolitisk betydelse. Det första är försöken att åstadkomma starka forskningsmiljöer (kapitel 9), eller centers of excellence, ett mål som stod centralt i regeringens förarbeten. Det andra är tvärvetenskap (kapitel 10), som inte är lika framträdande i stadgarna men som förutsattes som ett inslag i den nya, dynamiska forskning med näringspolitisk betydelse som stiftelserna skulle bedriva. Det tredje är konkurrenskraft (kapitel 11), ett undflyende och svårdefinierat begrepp men kanske det viktigaste av alla och ett som ständigt återkom i propositioner och stadgar. Rubriken för avdelningen, Ett nytt forskningsmandat, syftar på den växande föreställningen under 1990-talet att forskningen mer och mer skulle bedrivas vid centers of excellence, vara tvärvetenskaplig och ha som mål att främja nationers konkurrenskraft. Det är ännu in på 2000-talet en i högsta grad levande föreställning. I den fjärde och sista avdelningen riktas intresset mot Forskningspolitikens möjligheter. I de tre föregående avdelningarna framkommer som ett huvudresultat att forskningsstiftelserna, trots många viktiga och intressanta insatser, knappast kunnat leva upp till de förhoppningar som fanns om vad de skulle kunna åstadkomma. Effekter på forskningssystemet har inte uteblivit, men mer påtagligt är i våra studier att stiftelserna mötte en aktör i form av universitetens och högskolornas fakulteter och forskare som inte så lätt lät sig på-

7 verkas. Kanske ville, när allt kommer till kritan, stiftelserna själva inte heller ta en fullt så utmanande roll som förarbeten och stadgar gav sken av. Detta möte mellan den nya systemaktören, forskningsstiftelserna, och det gamla, etablerade forskningssystemet är mycket intressant och reser en lång rad frågor om forskningspolitikens räckvidd och redskap. Denna diskussion pågår fortfarande. Den handlar, vad stiftelserna anbelangar, om hur dessa själva ser på sina uppgifter och arbetsformer under de ändå ganska många år som återstår av deras levnad (kapitel 12). Diskussionen är, om något, snarare intressantare nu än då de bildades. De senaste årens erfarenheter innehåller inslag som pekar mot att stiftelserna är på väg att mejsla ut en ny och mer självständig roll i förhållande till forskningssystemet. Stiftelserna kvarstår som en viktig systemaktör och har med all säkerhet viktiga strategiska beslut framför sig. Men diskussionen handlar också, eller bör i alla fall handla, om hur forskningspolitiken kan utformas för att nå sina allt mer komplexa samhällsmål (kapitel 13). Om det är något som denna bok demonstrerar, så är det att forskningspolitiken för länge sedan har lämnat den tid bakom sig då dess gärning var att försörja ett antal suveräna och förnämliga universitet med de resurser som krävs för att underhålla en fungerande akademisk utbildning och frambringa utmärkt forskning. Forskningspolitik har blivit så mycket mer och griper så djupt in i andra politikområden att man med ganska stor sannolikhet kan förutsäga att vi snarare befinner oss i början av en omvandlingsperiod som kommer att fortsätta än i slutet av en period av fullbordade reformer. Tillkomsten av forskningsstiftelserna var, på sitt sätt, ett tidigt försök att ge forskningspolitiken en sådan vidgad räckvidd. Det ansågs märkvärdigt då. Idag har vi redan insett att vi måste gå mycket längre. Forskningsstiftelserna har varit ett laboratorium som hjälpt oss att upptäcka nya grundämnen och nya viktiga föreningar i det större laboratorium som heter samhället. Om detta utdragna experiment handlar denna bok. 15 Noter 1 Första och andra generationens stiftelser anges i appendix 1 i slutet av boken.