Rättstillämpning avseende huvudmannaskap i detaljplaner

Transkript

1 L A N T M Ä T E R I E T 1 (12) PM Bilaga till LMV-rapport 2008: Dnr /335 Rättstillämpning avseende huvudmannaskap i detaljplaner 1. Bakgrund I regleringsbrevet för år 2008 erhöll Lantmäteriet, dåvarande Lantmäteriverket, ett uppdrag att i samverkan med Boverket utreda huvudmannaskapsfrågor för allmänna platser i detaljplan. Utgångspunkten för arbetet var de slutsatser som framkom i PBL-kommitténs betänkande SOU 2005:77, Får jag lov? Om planering och byggande. Uppdraget redovisades av Lantmäteriet genom LMV-rapport 2008:6, som gavs in till Regeringskansliet, Miljödepartementet i december månad I rapporten görs en fördjupad utredning om huvudmannaskapsfrågor för allmänna platser i detaljplan. Vidare lämnas förslag på lagstiftningsåtgärder som bedömts vara nödvändiga. I LMV-rapport 2008:6 finns under avsnitt 4.1 Problemanalys en kortfattad genomgång av viss rättspraxis med en redovisning av några regeringsbeslut, där Regeringen behandlat överklaganden av detaljplaner där frågan om huvudmannaskap för allmänna platser var aktuell. Efter önskemål redovisas i denna promemoria några ytterligare avgöranden från Regeringen som behandlar samma frågeställning. Syftet med redovisningen är att ge en bredare och mer nyanserad bild av hur Regeringen bedömer huvudmannaskapsfrågor samt även att tillföra några nyare avgöranden. De avgöranden som refereras här omfattar i flera fall även andra frågor än frågor om huvudmannaskap. Då dessa frågor faller utanför syftet både med LMV-rapport 2008:6 och denna PM berörs dessa inte vidare i den här framställningen. 2. En fördjupad redovisning av de regeringsavgöranden som presenteras i LMV-rapport 2008:6 Tomas Öhrn Lantm äteriet D ivision Fastighetsbildning G ävle Tel. växel: Fax: E-post: lantm ateriet@ lm.se Internet: w w w.lantm ateriet.se

2 L a n tm ä te rie t M2001/4520/F/P Detaljplan för del av Bo, Dalkarlsvägen m.fl. i Nacka kommun. Den överklagade planen syftade till att förändra ett område inom kommundelen Boo i Nacka kommun från fritidshusboende till permanentboende samt att införliva området i kommunens VAverksamhetsområde. I planen hade kommunen valt att inte vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Planen hade antagits av kommunen genom ett beslut i Områdesnämnden Boo. Regeringen konstaterade i sitt beslut att i ett område av den aktuella typen är det enligt uttalanden i förarbetena inte utan vidare avsett att huvudmannaskapet ska vara enskilt. Ifråga om huvudmannaskap för allmänna platser hade olika lösningar valts för olika delar av kommundelen Boo. Regeringen framförde att det är av väsentlig betydelse att den lösning som väljs inte framstår som godtycklig för de boende och att de boende i området erhåller tillräcklig information om vad de olika alternativen innebär. Mot bakgrund av att huvudmannaskapet enligt huvudregeln ska vara kommunalt är det av särskild stor vikt att det finns ett tillräckligt underlag i ärendet om kommunen avser att frångå huvudregeln. Frågan om det finns särskilda skäl för kommunen att inte vara huvudman för allmänna platser inom ett detaljplaneärende av ifrågavarande slag får också anses vara av sådan betydelse att den borde ha prövats av kommunfullmäktige efter ett normalt planförfarande. Regeringen konstaterade att det funnits delade meningar bland de boende i huvudmannaskapsfrågan. Regeringen upphävde beslutet att anta den aktuella planen och motiverade detta med att, mot bakgrund av huvudregeln om kommunalt huvudmannaskap, det underlag som förelåg i ärendet inte visade att det förelåg särskilda skäl för ett enskilt huvudmannaskap. 2.2 M2003/2953/F/P Detaljplan för del av Bo och Backeböl i Nacka kommun. Detta avgörande är i allt väsentligt likartat och med samma bedömningar som det ovan, under avsnitt 2.1, redovisade ärendet. 2.3 M94/935/9 Detaljplan för Mölle Stationsområde i Höganäs kommun. Den överklagade planen omfattade Mölle Stationsområde i Höganäs kommun. Planens syfte var att tillskapa ytterligare permanentboen-

3 L a n tm ä te rie t de, service m.m. I planen hade kommunen valt att inte vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Regeringen fann, med hänsyn bl.a. till vad Boverket anfört i ett yttrande i ärendet, att kommunen ansågs ha haft tillräckliga skäl för att förordna att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Boverket framförde i sitt yttrande bl.a. att i resten av Mölle samhälle förelåg ett enskilt huvudmannaskap för allmänna platser. Det skulle, enligt Boverkets mening, få stora konsekvenser om kommunen skulle ta över huvudmannaskapet inom det nu aktuella planområdet eftersom det skulle medföra att kommunen då borde överta huvudmannaskapet även för resten av Mölle samhälle och inom motsvarande områden inom kommunen. Det är inte praktiskt att kommunen sköter vissa delar och en vägförening vissa andra delar av gatuoch vägnätet inom samhället. I och med att vägföreningar finns och fungerar väl i de olika samhällena bör kommunen och föreningarna komma överens om ett fortsatt formellt enskilt huvudmannaskap med kommunala ekonomiska bidrag och andra hjälpinsatser. Fastighetsägarnas möjlighet att påverka väghållningen borde beaktas och strävan mot närdemokrati och ökat inflytande på sin närmiljö medför att beslut bör läggas nära medborgarna, vilket talar för att behålla vägföreningar. Boverket framhöll även att Mölle samhälle inte utgör ett typiskt stadsplanerat område. Cirka 35 procent av fastighetsägarna i anslutning till planområdet har annan bostadsort än Mölle och i övriga delen av Mölle samhälle är andelen sannolikt större. Bebyggelsen omvandlas successivt från fritidsboende till permanentboende. Mölle har fortfarande en badortsprägel, med betydligt ökad befolkning under sommarmånaderna. Sammantaget utgjorde dessa omständigheter enligt Boverkets mening särskilda skäl för kommunen att frånsäga sig ansvaret för allmän plats. 2.4 M94/938/9 Detaljplan för Arilds västra del i Höganäs kommun. Detta avgörande är i allt väsentligt likartat och med samma bedömningar som det ovan, under avsnitt 2.3, redovisade ärendet. Regeringen fann således, med hänsyn bl.a. till vad Boverket anfört i ett yttrande i ärendet, att kommunen ansågs ha haft tillräckliga skäl för att förordna att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet.

4 L a n tm ä te rie t Det förelåg dock en skillnad i underlaget för bedömningen. I det nu aktuella planområdet hade merparten, cirka 80 procent, av fastighetsägarna i anslutning till planområdet annan bostadsort än Arild. Till övervägande delen kunde Arild anses utgöra ett fritidsområde även om ett av planens syften var att tillskapa ytterligare permanentboende. 2.5 M94/1010/9 Detaljplan för Arilds centrala del i Höganäs kommun. Detta avgörande är i allt väsentligt likartat och med samma bedömningar som de ovan, under avsnitten 2.3 och 2.4, redovisade ärendena. Regeringen fann således, med hänsyn bl.a. till vad Boverket anfört i ett yttrande i ärendet, att kommunen ansågs ha haft tillräckliga skäl för att förordna att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Det förelåg dock en skillnad i underlaget för bedömningen. I det nu aktuella planområdet hade merparten, cirka 65 procent, av fastighetsägarna i anslutning till planområdet annan bostadsort än Arild. Till övervägande delen kunde Arild anses utgöra ett fritidsområde även om ett av planens syften var att tillskapa ytterligare permanentboende. 2.6 M94/435/9 Detaljplan för Jonstorp 33:1 m.fl. i Jonstorp, Höganäs kommun. Den överklagade planen omfattade ett område i Jonstorp, Höganäs kommun. En bakgrund till planen var att bebyggelsen i samhället successivt omvandlats från fritidsboende till permanentboende. I planen hade kommunen valt att inte vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Regeringen fann, med hänsyn bl.a. till vad Boverket anfört i ett yttrande i ärendet, att kommunen ansågs ha haft tillräckliga skäl för att förordna att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Boverket framförde i sitt yttrande bl.a. att Jonstorp fortfarande till övervägande del kunde anses utgöra ett fritidsområde även om ett av planens syften var att bebyggelsen i samhället successivt omvandlats till permanentboende. Enligt Boverkets uppfattning utgjorde detta förhållande, tillsammans med några övriga åberopade omständig-

5 L a n tm ä te rie t heter, särskilda skäl för kommunen att frånsäga sig huvudmannaskapet för allmän plats. 3. En redovisning av ett avgörande där Regeringen inte godtagit enskilt huvudmannaskap för allmänna platser i en detaljplan 3.1 M2004/2732/F/P Detaljplan för bostäder norr om Brottkärrsvägen inom stadsdelen Askim, Göteborgs kommun. Den aktuella detaljplanen omfattade ett område i Brottkärr, som är ett gammalt sommarstugeområde som aldrig tidigare varit planlagt. I planen var området avsett för permanentboende med tillkommande byggrätter för cirka 170 bostäder, även i form av flerbostadshus. Kommunen skulle inte vara huvudman för allmänna platser. Efter att planen överklagats upphävde länsstyrelsen kommunfullmäktiges beslut att anta planen. Som grund för sitt beslut anförde länsstyrelsen bl.a. att det inom området fanns en badplats som nyttjas av allmänheten utanför planområdet. Dessutom konstaterade länsstyrelsen att kommunen var huvudman för de allmänna platserna i en samtidigt antagen detaljplan för bostäder söder om Brottkärrsvägen. De två planområdena gränsar till varandra och har viss gemensam trafik. Detta talade sammantaget för att kommunen även borde ha varit huvudman för de allmänna platserna i detaljplanen norr om Brottkärrsvägen. Det förelåg därför inte några särskilda skäl för att kommunen inte skulle vara huvudman för allmänna platser inom planområdet. Länsstyrelsens beslut om att upphäva detaljplanen överklagades till Regeringen av bl.a. Göteborgs kommun. Som grund för sitt överklagande angav kommunen bl.a. följande. Planområdet ligger i stadsdelen Askim, som fram till 1974 var en egen kommun. Vid planläggning inom den kommunen användes vanligtvis byggnadsplan. Brottkärrsområdet utgörs av ett äldre sommarstugeområde, som aldrig varit planlagt. Vägar och andra allmänna platser avses huvudsakligen betjäna dem som bor i området. Kommunen har kommit fram till att det är en klar majoritet av de boende i området som har uppfattningen att enskilt huvudmannaskap bäst tillvaratar merpartens önskemål. I en kommande gemensamhetsanläggning kommer även att ingå den fastighet där badplatsen är belägen och den

6 L a n tm ä te rie t fastigheten kommer att åsättas ett skäligt andelstal i anläggningen, motsvarande nyttan av att andra än boende inom planområdet har tillgång till badplatsen och stranden. Inom planområdet inryms ingen offentlig service. Området ingår i kommunens verksamhetsområde för vatten- och avlopp. Ett kommunalt huvudmannaskap skulle sannolikt medföra högre kostnader för iordningställande av gator inom området. Frågan om huvudmannaskap torde till väsentlig del falla inom ramen för det självbestämmande och den handlingsfrihet som PBL ger kommunen. Regeringen fann vid sin prövning av kommunens överklagande att vad kommunen anfört i fråga om huvudmannaskapet för allmän plats inte utgjorde skäl att ändra länsstyrelsens beslut att upphäva kommunfullmäktiges beslut. 4. Redovisning av sju avgöranden där Regeringen godtagit enskilt huvudmannaskap 4.1 M95/2519/9 Detaljplan för Hälledal, trafikområde, i Härnösands kommun. Syftet med den aktuella planen var att höja väg- och trafiksäkerhetsstandarden på nuvarande E 4 genom Hälledal. Detta åstadkommes genom en separering av genomfartstrafiken från lokal-, gång- och cykeltrafiken. Dessutom minskades antalet utfarter. Kommunen skulle inte vara huvudman för allmänna platser inom planområdet. Kommunfullmäktiges beslut om att anta detaljplanen överklagades. Länsstyrelsen avslog överklagandena och fastställde kommunens beslut om antagande. Länsstyrelsens beslut överklagades till Regeringen. I frågan om huvudmannaskap för allmän platsmark konstaterade Regeringen att detaljplanen inte innebar att huvudmannaskapet ändrades jämfört med gällande plan. I samband med att en samfällighetsförening bildas kommer kommunen och Vägverket att svara för kostnaderna för förrättning och marklösen. Väghållningsansvaret kommer att överlåtas först när det sker i andra delar i kommunen. Med hänsyn till vad som framkommit fann Regeringen att klagandenas invändningar vad gäller huvudmannaskapet för allmän platsmark inte utgjorde skäl att upphäva beslutet att anta planen.

7 L a n tm ä te rie t M1999/1486/Hs/P Detaljplan för del av fastigheten Hallegården 1:53 m.fl., Bostäder utmed Stamsjövägen, Lerums kommun. Syftet med detaljplanen var att bereda mark för uppförande av bostäder. Dessa fördelades på 13 villor, varav en befintlig, samt 14 gruppbyggda småhus. Planens syfte var även att säkerställa naturvärden i och intill planområdet och en fortsatt god tillgänglighet för allmänheten till friluftsområdet vid en intilliggande sjö. Kommunen skulle inte vara huvudman för allmänna platser inom planområdet. Kommunfullmäktiges beslut om att anta detaljplanen överklagades. Länsstyrelsen betonade i sitt beslut att som huvudregel ska kommunen vara huvudman för allmänna platser och avsteg från denna regel får göras endast om det föreligger särskilda skäl. Emellertid framgår av lagens förarbeten att de krav som ska vara uppfyllda för att särskilda skäl ska anses föreligga inte är särskilt högt ställda. Kommunen hade som skäl för enskilt huvudmannaskap angivit att vid en marginell utökning av befintlig bebyggelse, som i detta fall i sin helhet ligger med enskilt huvudmannaskap, är det lämpligt att även tillkommande bebyggelse ges likartade förutsättningar som den befintliga. Länsstyrelsen konstaterade att för området gäller delvis en byggnadsplan, som numera jämställs med en detaljplan enligt PBL. Det bebyggelsetillskott som möjliggjordes genom den nu föreliggande detaljplanen hade, med de bedömningsgrunder som tillämpades före PBL, inte nödvändigtvis krävt en reglering genom stadsplan. En ändring inom ramen för byggnadsplaneinstitutet hade kunnat ske. Länsstyrelsen ansåg därför att de skäl kommunen anfört för att inte vara huvudman fick accepteras varför överklagandena avslogs. Regeringen fann inte skäl att göra någon annan bedömning än länsstyrelsen när det gällde frågan om huvudmannaskap för allmänna platser. 4.3 M2000/4146/Hs/P Detaljplan för Fågelsundets fiskeläge, Hållnäs församling, Tierps kommun. Syftet med detaljplanen var dels att ge de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och den kulturhistoriskt värdefulla miljön ett skydd mot förvanskning och dels föreslå nya byggrätter inom delar av planområdet. Kommunen skulle inte vara huvudman för allmänna platser inom planområdet.

8 L a n tm ä te rie t Kommunens beslut att anta detaljplanen överklagades till länsstyrelsen, som avslog överklagandena. Länsstyrelsens beslut överklagades därefter till Regeringen. I frågan om huvudmannaskap gjorde Regeringen bl.a. följande bedömningar. Mot bakgrund av områdets karaktär och läge fann Regeringen att det saknades skäl för att upphäva beslutet om att anta planen på den grunden att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Regeringen beaktade därvid bl.a. kommunen skulle förvärva huvuddelen av den mark som skulle utgöra allmän platsmark inom planområdet samt att marken skulle upplåtas till samfällighetsföreningen utan kostnad. Kommunen hade som fastighetsägare i området ett stort ansvar för den kulturhistoriska miljön i fiskeläget och kommunen skulle även ta initiativ till en utredning om lösningar för vatten- och avlopp. 4.4 M2002/3332/F/P Detaljplan för del av Skinnersdal 1:2, Jönköpings kommun. Den aktuella detaljplanen syftade till att möjliggöra ett boende på landet där djurhållning, odling och naturintresse gavs stort utrymme. Bebyggelsen planerades i tre bygrupper med sammanlagt 29 tomter för enfamiljshus med tillhörande garageförråd. Planområdet omfattade drygt 20 ha. mark, beläget inom synhåll från centrala Jönköping. Kommunen skulle inte vara huvudman för allmänna platser inom planområdet. Kommunens beslut att anta detaljplanen överklagades till länsstyrelsen. I frågan om huvudmannaskap för de allmänna platserna inom planområdet uttalade länsstyrelsen att vägarna i och i anslutning till planområdet hittills haft annan huvudman än kommunen. Förslaget till detaljplan gav inte anledning till att kräva att kommunen fortsättningsvis skulle vara huvudman. Länsstyrelsen fann sammanfattningsvis att det antagna planförslaget uppfyllde kraven i bl.a. PBL. Länsstyrelsen avslog överklagandet och fastställde Kommunfullmäktiges beslut om antagande av detaljplanen. Länsstyrelsens beslut överklagades därefter till Regeringen, som begärde att Lantmäteriverket skulle yttra sig i ärendet. Lantmäteriverket yttrade bl.a. att det berörda landsbygdsområdet, inklusive planområdet, ansågs ha landsbygdskaraktär även efter utbyggnaden. Det var inte fråga om någon stadsmässig bebyggelse. Planområdet innehöll inte heller några starka bevarandeintressen.

9 L a n tm ä te rie t Mot den bakgrunden fick det, enligt Lantmäteriverkets mening, anses föreligga särskilda skäl för att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna i planen. En effekt av detta blev även att enhetlighet erhölls i väghållningsfrågan för landsbygdsområdet i sin helhet. Regeringen fann, bl.a. mot bakgrund av vad Lantmäteriverket anfört, att det var godtagbart att kommunen inte var huvudman för de allmänna platserna inom planområdet. Överklagandena avslogs. 4.5 M2004/4146/F/P Detaljplan för bostäder inom Höjentorp, fastigheten Kapelle 1:39 m.fl. i Uddevalla kommun. Den aktuella detaljplanen syftade till att ersätta en otidsenlig, numera upphävd avstyckningsplan med en ny detaljplan samt att därvid komplettera befintlig bebyggelse med 14 nya villatomter. Höjentorp är beläget i Uddevallas södra utkant, ca 2,1 km. från Uddevalla centrum. Sedan tidigare förelåg ett enskilt huvudmannaskap för de allmänna platserna i området. Kommunen hade angivit i detaljplanen att det skulle vara ett fortsatt enskilt huvudmannaskap då utökningen av området i sig inte kunde anses medföra krav på en övergång från enskilt till kommunalt huvudmannaskap. Kommunens beslut om antagande av detaljplanen överklagades till länsstyrelsen, som bl.a. fann att beslutet om att kommunen inte skulle vara huvudman för de allmänna platserna inom planområdet inte stred mot bestämmelserna i PBL. Detta kunde således inte utgöra grund för att upphäva förslaget till detaljplan. Efter en samlad bedömning avslog länsstyrelsen överklagandena. Länsstyrelsens beslut överklagades därefter till Regeringen, som begärde att Boverket skulle yttra sig i ärendet. Boverket avstyrkte bifall till överklagandena och anförde därvid i frågan om huvudmannaskap bl.a. följande. Frågan om huvudmannaskap är utredd i genomförandebeskrivningen, men det hade varit önskvärt med en ökad tydlighet om alternativen och deras konsekvenser. Att hänvisa till lantmäteriförrättningen som det lämpliga tillfället att lösa situationen var inte formellt felaktigt. Då det ofta finns en reell, om än inte formell, koppling mellan frågan om ansvaret för gatu- och väghållningen samt hur en väg utformas och sköts i verkligheten, kan problem uppstå i områden som exploaterats enligt äldre lagstiftning med byggnadsplaner eller planlöst, men där man inte önskar sig en fysisk förändring vid en ny planläggning. Det kan

10 L a n tm ä te rie t då vara lämpligt att bibehålla ett enskilt ansvar för allmän platsmark. Alternativet kan vara att kommunen tar över huvudmannaskapet för att uppnå en likhet inom kommunen för både kostnader, servicegrad och utförande. Boverket bedömde sammanfattningsvis att det var osäkert om en ändring av huvudmannaskapet verkligen skulle leda till förbättringar för de boende, då vägarna huvudsakligen skulle bibehållas med nuvarande standard. Regeringen fann i frågan om huvudmannaskap för de allmänna platserna att mot bakgrund av bl.a. områdets karaktär och vad Boverket anfört att det var godtagbart att kommunen inte var huvudman för de allmänna platserna. Överklagandena avslogs. 4.6 M2006/1826/F/P Detaljplan för del av Överby (Buskudden m.m.) i Vaxholms kommun. Den aktuella detaljplanen omfattade ett 80-tal fastigheter i ett fritidshusområde som avsågs bli omvandlat till ett område för permanentboende, samtidigt som den ursprungliga bebyggelsekaraktären och känslan av skärgårdsö skulle bibehållas. Inom berörd del av Resarö fanns sedan tidigare ett enskilt huvudmannaskap och kommunen beslutade i planen att huvudmannaskapet för de allmänna platserna skulle vara enskilt. Kommunens beslut om antagande av detaljplanen överklagades till länsstyrelsen, som efter en samlad bedömning avslog överklagandena. Länsstyrelsens beslut överklagades därefter till Regeringen. Vid prövningen av frågan om huvudmannaskapet för de allmänna platserna inom planområdet konstaterade Regeringen att gällande detaljplaner för berörd del av Resarö har enskilt huvudmannaskap. Regeringen fann därvid, mot bakgrund av bl.a. detta och till områdets läge i kommunen samt omständigheterna i övrigt att särskilda skäl förelåg för att i planen ha enskilt huvudmannaskap för allmänna platser. Framförda invändningar om bedömningar i andra planärenden eller om att detaljplanen innebar att förhållandena i området skulle komma att förändras utgjorde inte skäl till annat ställningstagande. Regeringen avslog överklagandena. 4.7 M2006/1538/F/P Detaljplan för del av Åby 7:1 m.fl. (Humpegårdsområdet) inom Åby, Norrköpings kommun.

11 L a n tm ä te rie t Syftet med den aktuella detaljplanen var att tillskapa ett nytt bostadsområde med småhus i Humpegårdsområdet i Åby. Planen medgav en bebyggelse på cirka 35 småhus samt skola/förskola och bostäder för personer med behov av stöd i sitt boende. Kommunen var inte huvudman för de allmänna platserna och det angivna skälet till detta var att det för hela Åby fanns en vägförening bildad. Kommunen var dock angiven som väghållare i planbestämmelserna för ett allmänt område benämnt HUVUDGATA. Kommunens beslut om antagande av detaljplanen överklagades till länsstyrelsen, som efter en samlad bedömning avslog överklagandet. I frågan om huvudmannaskapet för de allmänna platserna inom planområdet konstaterade länsstyrelsen att det normala i Åby- och Jurslaområdena var att kommunen inte var huvudman för de allmänna platserna. Enligt länsstyrelsens bedömning utgjorde detta ett särskilt skäl att även i det aktuella fallet ha annan än kommunen som huvudman. Om förhållandena vad gällde huvudmannaskap för vägar i Åby Jurslaområdet skulle ändras borde detta ske i ett övergripande sammanhang. Länsstyrelsens beslut överklagades därefter till Regeringen. Vid prövningen av frågan om huvudmannaskapet för de allmänna platserna inom planområdet konstaterade Regeringen att det av handlingarna framgår att det i Åby i övrigt föreligger enskilt huvudmannaskap. Regeringen fann mot bakgrund bl.a. härav, till områdets läge i kommunen och omständigheterna i övrigt, att särskilda skäl förelåg för att i planen ha enskilt huvudmannaskap för allmänna platser. Vad klaganden framfört utgjorde inte skäl till annat ställningstagande. Överklagandet avslogs därför. Dock upphävde Regeringen kommunens beslut om antagande av detaljplanen i den del det avsåg det allmänna området benämnt HUVUDGATA eftersom delat huvudmannaskap inte har stöd i PBL. 5. Slutsatser Vilka slutsatser kan man då dra av den praxis som Regeringen skapat ifråga om huvudmannaskap för allmänna platser i detaljplaner? Först bör dock noteras att den här studien omfattar ett antal avgöranden från Regeringen i den aktuella frågan. Studien ger inte anspråk på att vara fullständig, utan syftet är att komplettera den korta genomgång som finns redovisad i Lantmäteriets LMV Rapport 2008:6. Det är även en obalans i underlaget på så sätt att antalet avgöranden där Regeringen godtagit enskilt huvudmannaskap vida

12 L a n tm ä te rie t överstiger de avgöranden där allmänt huvudmannaskap har förordats. Detta förhållande kan ha flera olika orsaker, exempelvis kan antas att benägenheten för fastighetsägare att överklaga ett antagande av en detaljplan är mindre när kommunen åtar sig huvudmannaskapet än när enskilda ska bli huvudman. Det går därför inte att dra några säkra slutsatser av antalet avgöranden med olika utgång. Några slutsatser i sak är dock möjliga att dra utifrån det här lite mer utförliga materialet. Enskilt huvudmannaskap för allmänna platser i detaljplan har uppenbarligen accepterats även för bostadsområden avsedda för permanent boende, om det finns enskilt huvudmannaskap sedan tidigare i samma område eller i angränsande områden. En enhetlig förvaltning av ett större område framhålls som en omständighet som talar för ett enskilt huvudmannaskap. Detta har som framgått ansetts utgöra särskilda skäl för ett enskilt huvudmannaskap även vid ny eller kompletterande detaljplaneläggning. Särskilt tydligt framstår den situationen vid ett blandat boende, d.v.s. områden som består av både permanentboende och fritidsboende. Det finns dock något fall som antyder att det torde vara möjligt att införa enskilt huvudmannaskap även i renodlade permanentbostadsområden. Flera av fallen visar även att områdets karaktär har haft betydelse för bedömningen av frågan om huvudmannaskapet ska vara allmänt eller enskilt. Kommunens strävan att på olika sätt hjälpa till med uppbyggnaden av de allmänna platserna tycks även vara faktorer som i någon mån har påverkat bedömningen. Sådana faktorer har ibland, tillsammans med andra faktorer, vägts in i bedömningen men det finns inga tydliga exempel på att dessa ensamt kan ligga till grund för ett avgörande med innebörden att ett enskilt huvudmannaskap kan accepteras. Exempel som framgår av redovisningen ovan är när kommunen köper in eller byter till sig mark som ska utgöra allmän platsmark i en detaljplan och sedan överlåter denna utan ersättning till den samfällighetsförening som ska förvalta de allmänna platserna. Vidare tycks visst avseende fästas även vid möjligheterna att erhålla driftbidrag från kommunen och staten till förvaltningen av de allmänna platserna. Om kommunen framstår som positiv till detta har det talat för ett enskilt huvudmannaskap, trots att detta är ett undantag från huvudregeln som säger att kommunen ska vara huvudman för de allmänna platserna i en detaljplan, om det inte finns särskilda skäl för ett enskilt huvudmannaskap.