Reseberättelse; Tromsø, Nord-Norge

Transkript

1 Reseberättelse; Tromsø, Nord-Norge Så satt jag där, första kvällen i mitt rum, alldeles ensam och hade panik; vart sjutton hade jag hamnat någonstans? Vad hade jag egentligen gett mig in i? Rummet jag fått låg på andra våning en i en stor betongklump placerad på en kulle (senare skulle jag märka att det inte var någon kulle utan ett fjäll och att hela ön bestod av det fjället). Från mitt rum, stora tomma rum, såg jag rätt in i en mycket lummig och grön skog. Helt plötsligt började det snöa och ordentligt också för den delen, jag som precis hade lämnat ett +25 -gradigt Stockholm fick en smärre chock. Visserligen hade jag frusit som en gris på vägen från flygplatsen till boendet men det var ju grönt ute, aldrig hade jag väntat mig snö. Tiden innan avresan hade rusat iväg, allt skulle ordnas i sista sekund och jag saknade allt vad information hette från Tromsøs sida. Jag visste inte vart eller hur jag skulle bo, jag visste inte heller hur min praktik skulle se ut (det norska papper med praktikbeskrivningar jag fått var allt annat än lättförstått). Det enda jag fick veta var att jag skulle ha med egen köksutrustning (lagade sedan mat med stormköksutrustning i tre månader). Två dagar innan avresa fick jag kontakt med några sykepleiestudenter uppe i Tromsø, en av dem min fadder, den andra en övervintrad svensk. Min fadder sade åt mig att det var kallt däruppe och att jag skulle ta med mina varmaste kläder. Den svenske sykepleiestudenten däremot sa här har det varit rätt varmt de senaste dagarna, ta inte med dig för varma kläder.. Det var inte helt enkelt att tolka dessa motstridiga budskap, resultatet blev att jag packade ner det som krävdes för en normal svensk vinter. Så här i efterhand kan jag säga att jag hade uppskattat om de talat om för mig att de kan få uppåt en meter snö, då kanske jag hade tagit med vinterskorna och skidbyxorna också. Problem nummer två innan avresan var frågan om MRSA-test, för att få vistas på norska sykehus krävs ett positivt MRSA-test. Dessa test behöver dock enbart tas om man kommer från Göteborg, Malmö eller Sthlm. Det var ett stort ståhej med allt som hade med det här testet att göra eftersom jag brukar arbeta på ett sjukhus i Sthlm. När jag äntligen kommer upp och ska visa mitt provresultat, visar det sig att jag ska ju vara på psyk och där är man inte direkt intresserad av MRSA-test, så allt krångel mer eller mindre för gäves, men jag vet i alla 1

2 fall att jag inte har bakterien nu. Det kan däremot vara bra att veta att om man ska ha praktik på UNN (universitetssykehuset i Nord-Norge) så kräver de ett negativt svar på MRSA-testet. Jag tog mig till Tromsø på en snordyr flygbiljett, senare lärde jag mig att det lönar sig att gå in på Norges egna flygbolag som Sterling, Braathens.no, Viderø och Sas.no för att beställa biljetter istället för att köpa samma biljett för det tredubbla priset från Sas.se. Flygresan var dock mycket smidig, tog ca 5 timmar från Sthlm till Tromsø med två timmars väntetid på Gardemoen (Oslo). När jag kom fram stod min fadder och väntade på mig. Hon körde mig sedan till mitt boende, via en besinstation (för inköp av mat, där jag snabbt kunde konstatera att mitt svenska ICA-kort också MasterCard inte fungerade på norska ICA eller någon annanstans, med undantag för Svalbard) i Norge heller. Boendet var i korridors form med gemensamma kök, badrum och toaletter. Rummen var helt nyrenoverade och hela byggnaden verkade till en början praktiskt taget enbart innehålla en boende (mig), ganska obehaglig känsla. Utsikt från fönster i studentkorridoren. Nere i högra hörnet (rosa byggnad) skymtar en bit av Åsgård, UNN Jaha, så där satt alltså jag ensam någonstans i Norge, alldeles för långt norrut från Riskgränsen. Men det var den enda ensamma dagen på hela resan. Efter att ha undersökt stället (min våning och de andra våningarna) ytterligare upptäckte jag att jag inte var ensam, vi var faktiskt hela tre personer på min etage (på 21 leiligheter). Detta kom sig av att stället precis var nyrenoverat (och fortfarande höll på att renoveras, vilket vi ilsket konstaterade varje morgon vid halv åtta då byggarbetarna började borra). Jag lärde därför snabbt känna de få personer som bodde på min våning och på en annan våning (där folket flyttat in två veckor tidigare och fortfarande var ganska vilsna). Under veckan fylldes sedan även min våning av 2

3 folk och efter två veckor var det folk överallt. Eftersom alla var nyinflyttade (de flesta också nya i Tromsø) var de flesta mycket nyfikna på varandra och kontaktsökande. Jag hittade snabbt nya vänner och när den andra svenska utvekslingsstudenten, en sjukskjöterskestudent från Röda Korsets Högskola (Stockholm) trillade in ungefär en vecka efter mig hade vi redan hunnit göra staden ett par gånger. Den första dagen i skolan var intressant. Jag blev hämtad på morgonen av den övervintrade svensken (en oerhört social och trevlig tjej) i en blå skåpbuss, något jag var mycket tacksam för eftersom jag varken hade karta över stan, någon aning om var jag befann mig eller vart jag skulle. Svensken hjälpte mig dit jag skulle och sen rullade allt på. Träffa studievägledare, lärare, introduceras för klassen, få schema över vistelsen, träffa studierektor, träffa koordinator (även bostads- och kanske lite trivselanvsarig) mm. Planerat var att jag skulle gjort en veckas teori (och på egen hand läsa in de fyra teoriveckor jag missat), ha praktik på vårdcentral, med barn och inom psykiatrin. Eftersom den norska vården inte är uppbyggd på samma sätt och kanske även pga vissa svårigheter i språkförståelsen mellan HU Linköping och Högskolan i Tromsø, blev inte riktigt praktiken som planerat. Studievägledaren som hade ordnat min praktik var iväg på semester och skulle vara borta i tre veckor till. Eftersom jag skulle ut på praktik rätt snart så blev ja tvungen att ta saken i egna händer. Lyckligtvis träffade jag första dagen en helt underbar lärare som kunde tänka sig att hjälpa mig. Mot alla odds och efter samtal till över 20 psykiatriska avdelningar fick jag till slut en praktikplats på døgnenheten, på det psykiatriska sykehuset Åsgård (som tillhörde UNN). Där var jag sedan i sju lärorika veckor. Praktiken på døgnenheten var den sista jag hade. Den första praktiken hade jag inom hjemmetjensten på Håpet (i Tromsø). Det var en sk. observationspraksis där det var meningen att jag under de två praktikveckorna bara skulle gå bredvid och obeservera något jag tröttnade på efter två timmar första dagen. Eftersom jag tycker att man lär sig mer genom att få prova själv än genom att se på så bad jag alltså om att få göra saker under resten av praktiken. Det fick jag och det gjorde praktiken givande. Hjemmetjensten i Norge fungerar inte likadant som den i Sverige. Istället utgjorde den någon slags blandning av distriktsköterskans funktion, LAH och hemtjänst. Fascinerande var att se hur bra och effektivt det fungerade att ha dessa instanser samlat i en enda instans. Hjemmetjensten hade också ett 3

4 nära samarbete med UNN (sjukhuset) och hade stor kontroll på de patienter som pendlade in och ut från sjukhus eller som skulle skrivas ut och behövde mer vård. Den andra praktiken jag hade var på Centrum helsestasjon, vilket är motsvarande BVC, skolsköterska och ungdomsmottagning i ett. Sjuksköterskorna som jobbade här hade alla vidareutbildning inom barn eller var barnmorskor. De två veckorna här var alltså mycket omväxlande, några dagar var vi (jag och en annan svensk sjuksköterskestudent fr. nrkp) inne på själva mottagningen, där arbetet mest bestod i alla de vanliga barnkontrollerna (1mån, 3mån, 6mån, 1.5 år osv) och stöd/rådgivning till föräldrar. Sedan var vi ute på olika skolor i några dagar (alla skolåldrar), vilket jag upplevde som mycket kul eftersom jag då även fick möjlighet att se hur det norska skolsystemet är uppbyggt. Sista dagen var vi på ungdomsmottagningen. Praktiken på helsestasjon var i stora lag mycket kul, det enda negativa var dock att vi inte kunde göra något själva, enbart observera. Så två veckor var alltså lagom, längre tid hade nog gjort oss en aning rastlösa. Sista praktiken gjorde jag alltså sen på Åsgård på en sluten avdelning dit patienter kom antingen utifrån (sina bostäder) eller ifrån den psykiatriska akutvårdsposten. Åsgård var ett helt enbart psykiatriskt sjukhus, med över 20 olika avdelningar. På døgnenheten arbetade inte bara sjuksköterskor, undersköterskor och psykiatriker utan också specialutbildade miljøterapeuter och psykologer. På det stora hela hade jag en mycket bra praktikperiod i Norge. Det var speciellt bra att ha praktik på många olika ställen, eftersom det gav en bättre helhetsbild av det norska vårdsystemet. Som svensk sjuksköterskestudent blev jag också mycket väl bemött av både handledare/personal på praktikplatserna och av patienterna (som de flesta av dem var nyfikna på hur man hamnat där). Förutom all praktik så finns det mycket att uppleva och göra i Tromsø. Det är nära till friluftslivet, fjäll att vandra i finns på bara fem minuters bussavstånd från Tromsø ( hela ön är omgiven av fjäll och fjord). På ön finns vackra friluftsområden (spår) och när snön kommer fina längdskidspår (längdskidor av hyfsad kvalitet går att låna gratis hos röda korset i tromsø). Nattlivet är också nått att prova på. Tromsø har ett stort antal barer och uteställen där det är lätt att träffa trevligt folk. Driv heter studentstället som de flesta studenter besöker på fredagarna (alt. lördagarna). Förutom uteliv och friluftsliv finns det bio, teater och många konserter i de flesta musiksmaker att njuta av. Ca två timmars flygresa i nordlig riktning från 4

5 Tromsø kan man för en billig peng besöka Svalbard och få en lätt smak av Nordpolen. På Svalbard är det mesta skattefritt så till skillnad från i Norge är priserna här mycket trevliga. Ett besök rekommenderas inte minst för den underbara naturen utan också för att se isbjörnar, enorma mängder snö, scootersafari och kolgruvor. Driv (det gula huset) studenternas eget uteställe. Jag upplevde mitt utbyte i Norge mycket positivt som jag definitivt inte skulle tveka att göra om, om jag fick tillfälle. Kanske är det mörket dygnet runt, det konstanta regnet, blåsten och/eller snöstormarna och den ständiga kylan som gör Tromsøborna så oerhört sociala. Kanske beror det på att människor är ihopträngda på en ö som är ca 2mil lång och 7km bred. Vad vet jag? Att Tromsø är ett oerhört trevligt ställe att göra sitt utbyte på är jag i alla fall mycket säker på. Därför kan jag verkligen rekommendera ett utbyte i Tromsø. Prestvannet (enda sjön på ön),tromsdalstinnen (snöklädd) skymtar i bakgrunden 5