TERMINSKURS 2 JURIDISKT GRUNDÅR. Kommentar till omtentamen den 5 augusti 2015

Transkript

1 TERMINSKURS 2 JURIDISKT GRUNDÅR Kommentar till omtentamen den 5 augusti 2015

2 Kommentar till fråga 1 (13 poäng) Till att börja med: Denna kommentar är inte utformad som ett typsvar, utan visar främst hur man kan och bör lägga upp sitt svar. För att få poäng måste man också göra det som här har gjorts endast i begränsad utsträckning, nämligen genomföra de materiella bedömningarna, med goda argument och bra teknik. Kommentarens utformning syftar till att understryka en viktig poäng. Mycket hänger på hur man tar sig an problemet. Det visar vad man förstår och inte förstår och det avgör hur det konkreta svaret kommer att gestalta sig. En god disposition höjer kvaliteten på ditt svar i betydande grad, samtidigt som du sparar mycket tid och kraft! Därför: Ta det lugnt, skissa upp problemet, vrid och vänd på det och ta dig särskilt tid att disponera ditt svar. Så till hur jag själv skulle vilja disponera ett svar på frågan: Professor Inger Johansson vill ha ersättning. Den första frågan blir vilken typ av ersättning som kan bli aktuell. Som framgår av 1 kap 1 skadeståndslagen (1972:207, nedan SkL) är SkL subsidiär mot såväl speciallagstiftning som avtal och inomobligatoriska skadeståndsregler. Den första frågan blir därför om de tillämpliga reglerna bör sökas utanför SkL. Fanns något avtal mellan Pelle och professor Johansson? Ja, ett avtal fanns om att Pelle skulle jobba med Mustangens motor men det avtalet tycks ha varit muntligt eller konkludent och några detaljer verkar inte ha diskuterats. Omständigheterna tyder på att Pelle inte haft rätt att låna Mustangen varför annars försöka be om lov? och då har de naturligtvis inte heller diskuterat hans ansvar för bilen när han lånat den. Slutsatsen här måste därför bli att avtalet inte reglerar den uppkomna situationen. Härnäst bör man uppmärksamma att fråga är om skada på motordrivet fordon. Därför kan det tänkas att trafikskadelagen (1975:1410, nedan TSL) är tillämplig. Det framgår dock av 1 TSL att den lagen gäller skada i följd av trafik. Vad betyder det? Här förväntas en kort diskussion av relevant praxis kring begreppet i följd av trafik (se Jan Hellner & Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt (9 uppl) s 266f) som förväntas utmynna i konstaterandet att ett parkerat fordon inte är i trafik och att TSL således inte är tillämplig. Efter dessa inledande undersökningar är det dags att återgå till SkL. Av professor Johanssons yttrande att hon vill ha ersättning för hela den förstörda Mustangens värde, och dessutom för kränkning och sveda 2 (19)

3 och värk och allt vad det heter, kan vi förstå att hon dels söker ersättning för sakskada (den förstörda Mustangens värde), dels för personskada (sveda och värk och allt vad det heter), dels för kränkning. Det får nu undersökas i tur och ordning om det finns någon ansvarsgrund, om skadorna är adekvat kausala mot de ansvarsgrundande handlingarna, och hur en ersättning kan bestämmas. Om vi börjar med det kränkningen, så är det enligt 2 kap 3 SkL en förutsättning för skadeståndsansvar för kränkning att Pelle allvarligt kränkt professor Johansson genom brott som innefattar ett angrepp på hennes person, frihet, frid eller ära. Här måste diskuteras om rekvisiten är uppfyllda. Den som råkar kunna lite straffrätt kan identifiera ett brott i frågan: Pelle tager och brukar olovligen ett motorfordon det är tillgrepp av fortskaffningsmedel (8 kap 7 brottsbalken (1962:700, nedan BrB)). Ett sådant brott kan dock knappast anses innefatta ett angrepp på professor Johanssons person, frihet, frid eller ära (se Hellner & Radetzki, a a, s 75). Inte heller finns något som tyder på särskilt kränkande tillvägagångssätt el dyl. Slutsatsen här bör därför bli att det inte finns någon ansvarsgrund för kravet på skadeståndsersättning för kränkning. Då övergår vi till sak- och personskador. Enligt 2 kap 1 SkL skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ersätta skadan. Till att börja med har Pelle inte haft uppsåt att vålla skada. Men har han varit vårdslös? Den kanske svåraste nöten i uppgiften (att döma av svaren) är att identifiera den ansvarsgrundande handlingen. Många har diskuterat parkeringen under trädet. Det kan man i och för sig göra, men då blir hela problemet ganska krångligt. Bättre är att identifiera det olovliga tillgreppet av Mustangen som den ansvarsgrundande handlingen. Om man gör så, blir det för det första mycket enkelt att konstatera vårdslöshet (culpa), eftersom Pelle uppenbarligen har överträtt en befintlig handlingsnorm i lag: den ovan nämnda regeln i 8 kap 7 BrB. För det andra, som vi skall se nedan, blir kausalitets- och adekvansbedömningen enklare. Alltså: Tillgreppet av Mustangen strider mot lag. Någon ansvarsfrihetsgrund eller något relevant mothänsyn föreligger inte, och Pelle var fullt medveten om de objektiva omständigheterna. Tillgreppet är därför culpöst. Ansvarsgrund enligt 2 kap 1 SkL har därmed etablerats. Inom ramen för culpafrågan bör det också diskuteras om det finns anledning att begränsa Pelles ansvar i enlighet med 4 kap 1 SkL. (Fråga är då alltså inte om principalansvar enligt 3 kap 1 SkL för professor 3 (19)

4 Johansson (sådana resonemang har inte gett poäng), utan om den särskilda begränsningen av arbetstagares eget ansvar för skador vållade i tjänsten i 4 kap 1.) Arbetstagare är enligt det lagrummet skadeståndsskyldiga för skada vållad genom fel eller försummelse i tjänsten endast om det finns synnerliga skäl. En sådan begränsning skulle förutsätta att Pelle är arbetstagare hos professor Johansson i SkL:s mening och att handlingen i fråga ligger i tjänsten. Här behövs egentligen ingen utredning om arbetstagarbegreppet, utan det räcker att konstatera att tillgreppet saknar samband med tjänsten. Även om Pelle vore anställd för att sköta Mustangens motor skulle det inte ingå i tjänsten att låna Mustangen för att skjutsa Anneli till vårbal, vilket om inte annat framgår av Pelles försök att kontakta professor Johansson för att be om lov. Nästa fråga är om det föreligger adekvat kausalitet mellan tillgreppet och de skador som uppstått. Här kommer nästa springande punkt i frågan. Tillgreppet var en nödvändig betingelse för skadan, men den var inte tillräcklig. Det var också en nödvändig betingelse att blixten skulle slå ner i trädet och att detta skulle falla över bilen. Endast genom dessa samverkande faktorer tillgreppet och blixten med följd att trädet föll över bilen skapades tillräckliga betingelser för skadorna som professor Johansson krävde ersättning för. Med andra ord: om Pelle inte hade tagit bilen, hade skadan inte uppstått. Om blixten inte slagit ner i just det trädet, och fått det att falla över bilen, hade skadan inte heller uppstått. Den första omständigheten här, tillgreppet, är vår culpahandling. Den andra omständigheten är dock något helt annat, en slumpartad naturhändelse (i skadeståndsrättslig terminologi casus). Nu kan man, som flera har gjort, tänka att kausalitetskedjan bryts genom att den konkurrerande slumphändelsen är nödvändig för förloppet. I vart fall kan man (som Anneli i uppgiften) argumentera för att skadan inte är adekvat, eftersom den typ av skada som uppstått inte kunde förutses som en typisk skada till följd av ett olovligt tillgrepp av Mustangen. Då missar man dock att det sedan länge är vedertaget inom skadeståndsrätten att inadekvata skador ibland ersätts enligt principen casus mixtus cum culpa. Hellner & Radetzki diskuterar på s 202 särskilt fall där någon olovligen brukar annans egendom och skada uppstår av en olyckshändelse medan godset är i den personens besittning. Hellner & Radetzki anmärker att ett allvarligt åsidosättande av skyldigheter krävs för att ansvar enligt den här principen skall bli aktuellt. Enligt min mening är Pelles tillgrepp ett allvarligt åsidosättande av skyldigheter, bl.a. eftersom det är en gärning belagd med straffansvar. 4 (19)

5 Sammanfattningsvis faller skadorna på Mustangen (dvs. sakskadan) inom ansvarets gräns. Svårare blir det för professor Johanssons att visa att de påstådda personskadorna ligger inom ansvarets gräns. Någon fysisk skada har hon inte lidit, så hennes påstående måste förstås så som att hon lidit psykisk skada. Detta skulle i och för sig kunna visas med läkarintyg (t.ex. att hon gått in i en depression efter händelsen), men det blir mycket svårt att visa att en sådan skada är en adekvat följd av Pelles tillgrepp. De påstådda personskadorna ligger därför sannolikt inte inom ansvarets gräns. (Om påståendet om personskada bara bottnar i att Johansson är arg, ledsen och besviken medger svensk rätt inte ersättning för sådana känslor. Se Hellner & Radetzki, a a, s 363.) Så blir det dags att fundera över hur ersättning för sakskadan skall bestämmas. Enligt 5 kap 7 SkL kan ersättning för sakskada omfatta (1) sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, (2) annan kostnad till följd av skadan, och (3) inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Eftersom Mustangen är totalförstörd (s.k. totalskada) kan det här bli fråga om ersättning för sakens värde och för eventuella följdkostnader. Den lämpliga metoden för att bestämma Mustangens värde är att använda återsanskaffningskostnaden. Här blir det lite speciellt, eftersom det inte går att köpa en fabriksny Ford Mustang -65 och göra avdrag för ålder och bruk. Istället får man utgå från värdet av en sådan bil på marknaden för just sådana bilar och justera beloppet med hänsyn till skicket på just professor Johanssons bil (se Hellner & Radetzki, a a, s 382f). Följdskador som kan komma i fråga är professor Johanssons kostnader för att ta hand om bilvraket, liksom ersättning för nedlagd tid för att ta hand om bilvraket och för att försöka hitta en ny liknande bil. Möjligen kan också förlusten av planerad rekreation med Mustangen vara en ersättningsgill följdskada, om det kan visas att Johansson hade planer på att använda den på semester el dyl (se Hellner & Radetzki, a a, s 389). Om det kan visas att det föreligger en adekvat personskada, kan ersättning utgå i enlighet med 5 kap 1 SkL för sjukvårdskostnad, inkomstförlust samt sveda och värk. Som sagt ovan är detta dock inte sannolikt. Avslutningsvis kan det diskuteras om ersättningen av någon anledning bör jämkas. Här kan främst 6 kap 2 SkL diskuteras, utifrån vad som 5 (19)

6 kan antas om Pelles ekonomiska förhållanden som student och professorns behov av skadeståndet, men också med beaktande av att Pelle faktiskt begått ett brott genom tillgreppet av bilen (se Hellner & Radetzki, a a, avsnitt 25.1). Man kan också, som antyds i uppgiften, diskutera om avdrag från ersättningen bör ske med ett belopp som motsvarar skälig ersättning till Pelle för hans arbete med bilen (s.k. quantum meruit, närmast en form av ersättning för obehörig vinst). Sammanfattning: professor Johansson tycks ha rätt till ersättning från Pelle för den förstörda Mustangens värde, beräknat som återanskaffningskostnad, samt för vissa följdkostnader, men hon har troligen inte rätt till någon ytterligare ersättning utöver det. Jämkning av eller avdrag från ersättningen kan diskuteras. 6 (19)

7 Kommentar till fråga 2 (13 poäng) Frågeställningen En grundläggande förutsättning för att man ska kunna komma någonstans med ett juridiskt problem är att man gör klart för sig vilket problemet är. Det gäller att ha kläm på frågeställningen. Och där bör man börja, för det avgör vad som kommer sen. På Terminskurs 2 är samtliga problem obligationsrättsliga, i den meningen att de angår förmögenhetsrättsliga anspråk privaträttsliga rättssubjekt emellan. Här hade vi att göra med två sådana anspråk med vidhängande frågeställningar: a) Mutter & Skruvs (M & S:s) återkrav med anledning av misstagsbetalningarna. b) M & S:s krav på att avsluta anställningen med omedelbar verkan. Efter att ha läst kursen kopplar man förhoppningsvis omedelbart dessa konkreta anspråk till de korresponderande rättsreglerna. Återkrav med anledning av misstagsbetalning behandlas i svensk rätt i den i praxis utvecklade läran om condictio indebiti och möjligheterna att ensidigt avsluta anställningsavtal är ett stort tema i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Båda dessa regelkomplex kräver materiella prövningar. Huvudreglerna är ju att misstagsbetalningar ska gå åter samt att anställningar ska bestå. Undantag har vi vid framförallt inrättande efter betalningen i god tro respektive vid grovt åsidosättande av arbetstagarens åligganden (avsked) respektive saklig grund (uppsägning). Så i stort handlar frågan om huruvida huvudreglerna eller undantagen ska gälla. De omständigheter som givits i uppgiften är just foder för dessa bedömningar. Uppgiften här blir alltså tillsynes att använda det givna materialet för att underbygga slutsatser i de frågor som anspråken a) och b) ger upphov till. (I princip: Är anspråken berättigade?) Problembilden kompliceras dock: a) dels av att det är ett och samma förlopp, samma sakomständigheter, som utgör underlag för båda bedömningarna dessa omständigheter ska alltså fungera som rättsfakta såväl vid bedömningen enligt läran om condicitio indebiti som vid bedömningen enligt LAS och b) dels av att dessa bedömningar inte utan vidare kan göras utan koppling till varandra. 7 (19)

8 Kanske bör det förhållandet att Ilsas beteende anses grunda en rätt för motparten i ena fallet, eller inte grunda en sådan rätt, påverka bedömningen av huruvida samma beteende grundar en rätt för motparten i det andra fallet. Jämför t.ex. hur AD i AD 2000 nr 81 bestämmer vilka upplysningar en arbetstagare måste ge sin eventuella framtida arbetsgivare under anställningsförfarandet för att inte göra anställningsavtalet angripligt enligt svekregeln i 30 AvtL genom att göra en direkt koppling till kriteriet saklig grund för uppsägning (föreligger svek så föreligger också saklig grund för uppsägning). I vårt fall kan man ju tänka sig åtminstone att arbetsgivarens försök att avsluta anställningen bör anses rättsligt ogrundat om det är så att Ilsa ska anses få behålla pengarna vid en prövning enligt läran om condictio indebiti. Däremot är det kanske inte givet vad som ska hända i det motsatta fallet. En arbetstagare som medvetet innehåller stora felaktigt utbetalda lönebelopp gör sig skyldig till ett beteende som rimligen grundar såväl avsked som straffrättsliga påföljder, men i lindrigare fall kan det finnas saklig grund för uppsägning utan att det finns grund för avsked. Och det är också lätt att tänka sig ett fall där saklig grund för uppsägning inte föreligger trots att återbetalning ska ske, t.ex. när löntagaren varit i god tro utan att hinna inrätta sig. Alltså finns det anledning att pröva omständigheterna mot läran om condictio indebiti först (en sådan prövning kan möjligen vara utslagsgivande vid en bedömning enligt LAS, men inte tvärtom). ev. samband LAS condictio indebiti FAKTA Här har vi problemkomplexet. När man har det klart för sig kan man ta sig an de respektive materiella bedömningarna och frågan hur och om de 8 (19)

9 ska koordineras med varandra. Allt hänger ju, som alltid i juridiken, på omständigheterna. Återkravet Som framgått kan det vara idé att börja med återkravet. Det ska ju medges, i princip, eftersom förmögenhetsöverföringen saknar rättslig grund. Det primära källstödet på detta område hämtar man från praxis. Men praxis medger också undantag. Först prövar man kanske om återkravet ska vägras eftersom betalningarna framstår som medvetna dispositioner. Det måste man förstå på rätt sätt. De allra flesta betalningar får man anta är medvetna, men det i sig gör inte att återkrav ska vägras vid eventuella misstagsbetalningar. Nej, det handlar om att betalarens beteende objektivt sett från mottagarens perspektiv ska förstås som ett ställningstagande i frågan om betalningsskyldiget föreligger, så som fallet kan vara när betalningen föregås av en diskussion betalare och mottagare emellan kring huruvida betalningsskyldighet föreligger betalningen låter sig då förstås som ett ställningstagande i den omdiskuterade frågan. I föreliggande fall finns det ingenting som tyder på att M&S tagit ställning på det sättet. Därför bör man snabbt gå vidare till det undantag som i första hand varit föremål för domstolarnas uppmärksamhet: betalningsmottagarens inrättande i god tro. Detta är avgörande och här bör en stor del av energin läggas gärna flera sidors text (konstaterar man bara, t.ex., att inrättande i god tro föreligger, så har man nästan missat halva frågan). Det är, som framgår av praxis, fråga om en intresseavvägning mellan den betalandes och betalningsmottagarens motstående intressen. Här följer några huvudpunkter: a) Den standard som ska tillämpas ( god tro ) är objektiv, och det innebär att Ilsas faktiska, subjektiva inställning är irrelevant, såvida hon inte rent faktiskt var i ond tro, dvs. visste att hon inte hade rätt till pengarna. Någon direkt vetskap har hon inte haft, men hon har någon gång tänkt att pengarna har räckt märkligt långt, vilket kanske kan uttryckas så att eventualiteten att något varit fel föresvävat henne. I det läget har hon inte gått vidare, med en undersökning, som hade varit lätt att företa. Kanske kan man argumentera för att hon därmed agerat med visshet (dolus), låt vara av svagast möjliga sort. Tycker man inte det får man gå vidare och pröva om hon borde ha förstått att misstag begåtts. b) Vid prövningen av den objektiva standarden är det alltså inte tillåtet att beakta Ilsas personliga förhållanden. Det spelar absolut 9 (19)

10 ingen roll att hon håller på med en köksrenovering, att spisen var dyr, att det är sambon som håller i pengarna etc. c) Däremot är omständigheterna kring betalningen avgörande. Man måste ta hänsyn till: a. beloppens storlek b. principerna för beloppens beräkning c. differensen jämfört med vad som skulle inflyta på kontot (man jämför t.ex. med grundlönen efter skatt) d. hur pass enkelt det var att kontrollera beloppen e. tidsfaktorn (av stor betydelse ju längre tid som går desto bättre för mottagaren) d) Man bör beakta att det inte är fråga om en misstagsbetalning, utan om tolv stycken, och bedömningen blir inte nödvändigtvis densamma för alla tolv. Ser man till tidsfaktorn ligger det närmare till hands att anse att ett inrättande i god tro skett vad gäller de första betalningarna. Å andra sidan bildas efter hand ett mönster, som möjligtvis gjort det mer försvarligt att inte reagera. Men mot den tanken kan i sin tur invändas att det mönster som framträder inte är rimligt. Det kanske är jobbigt att ha överblick över t.ex. sina taxikvitton, men det är inte direkt svårt e) och i anslutning till det kan framhållas att bedömningen bör präglas av att det är fråga om just en intresseavvägning mellan två parter. Ett vanligt fel har varit att ensidigt beakta arbetstagarens intressen. Ta t.ex. detta med kvittona. Är det inte rimligt att kräva av en arbetstagare som reser på arbetsgivarens bekostnad, och som alltså har full kontroll över de specifika utgifterna, att denna också kontrollerar att ersättningen från arbetsgivaren motsvarar utläggen, eller i alla fall reagerar när ersättningen blir dubbelt så hög? Kanske. Men man får se till sammanhanget. Här var det förvisso många belopp att hålla reda på. I bästa fall lyckas man göra en helhetsbedömning med hänsyn tagen till samtliga relevanta omständigheter, som inte bara är en uppspaltning av dessa omständigheter följd av en slutsats, utan som bärs upp av argument som gör det tydligt hur man ser på frågan var gränsen för återbetalningsskyldigheten ska dras i en situation som denna och varför. 10 (19)

11 Anställningens upphörande Över till den andra frågan, och här ska man alltså ha resonemanget från frågan om återbetalningsskyldigheten med sig. Frågor om anställningsavtals bestånd behandlas i LAS, men är lagen tillämplig? Det bör man diskutera, särskilt med beaktande av Ilsas ställning som mellanchef (se 1 2 st. 1 p. LAS). En korrekt analys av relevanta källor ger väl att LAS mycket väl kan tillämpas på förhållandet mellan Ilsa och M & S. Sen är frågan inledningsvis hur arbetsgivarens brev till Ilsa ( i vilket hon blir uppsagd från sin anställning med omedelbar verkan ) ska förstås utifrån reglerna i LAS. Det är en fråga som väcks av att arbetsgivaren möjligtvis inte respekterat lagstiftarens terminologi. En uppsägning är ju förenad med uppsägningstid och enligt 11 1 st har både arbetsgivare och arbetstagare rätt till en minsta uppsägningstid om en månad. Arbetsgivaren har emellertid sagt upp Ilsa med omedelbar verkan. Betyder det att arbetsgivaren avskedat Ilsa, snarare än sagt upp henne? Man kan formulera problemet här så: Är det fråga om uppsägning eller avsked?, men man får se upp så att det inte blir en ren etiketteringsfråga. (Det kanske är mer fruktbart att fråga sig vilka rättsföljderna av handlingen blir.) En rimlig argumentationslinje kan utgå från handlingen som sådan. Vilka rättigheter har arbetsgivaren med anledning av sitt brev? Det bör bero på hur handlingen är att förstå. Menar arbetsgivaren, vid en objektiv tolkning ur arbetstagarens synvinkel, att ingen uppsägningstid ska iakttas? Såvitt vi vet nämns inte ordet uppsägningstid i brevet. Tidsangivelsen gäller uppsägningen som sådan. Den har omedelbar verkan. Det kan ju t.ex. betyda att Ilsa är uppsagd fr.o.m. t.ex. den tidpunkt hon tar del av brevet och då får det anses underförstått att lagenlig uppsägningstid gäller. Eller också var avsikten verkligen att ingen uppsägningstid ska gälla. För den slutsatsen talar i första hand att frågan om uppsägningstid är så central att det är rimligt att förvänta sig ett explicit ställningstagande och att alltså tolka beskedet ( omedelbar verkan ) som ett sådant ställningstagande. Då kan man säga att arbetsgivaren eftersträvat avskedets rättsverkningar. Dessa är emellertid inte åtkomliga annat än i speciella fall som närmare beskrivs i 18 LAS. Arbetstagaren ska grovt ha åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Härmed avses, med en klassisk formulering, endast flagranta fall. Det bör vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Det är ju tveklöst så att ett mått 11 (19)

12 av vårdslöshet häftar vid Ilsas handlande, men det kan ifrågasättas om det är så pass grovt att avskedande kommer ifråga. Svaret bör bli nekande. Rättsföljden här är emellertid inte utan vidare ogiltighet. Som framgår av 35 1 st LAS ska ett avskedande ogiltigförklaras på arbetstagarens begäran när en arbetstagare blivit avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning var omständigheterna sådana att en giltig uppsägning hade kunnat vidtas blir rättsföljden istället att arbetsgivaren blir ersättningsskyldig i proportion till den uppsägningstid som skulle ha iakttagits. Här ska man också märka att avkedanden inte ogiltigförklaras ex officio utan på arbetstagarens yrkande under förutsättning att materiella förutsättningar föreligger och arbetstagarens iakttagit den frist som framgår av 40 LAS. Även om man kvalificerat arbetsgivarens brev som ett avskedande har man alltså anledning att pröva om en giltig uppsägning kunnat vidtas. Och i den delen hamnar fokus naturligen på 7 LAS och på kravet på saklig grund. Förelåg saklig grund? Det är en fråga som är betydligt svårare än avskedsfrågan och som också är svårare än vad i princip samtliga tentander verkar ha förutsatt. Några anmärkningar: a) Om Ilsa borde ha förstått att hon fått för mycket betalt, vilket hon kanske borde (se ovan om återkravet, särskilt punkten b)), är slutsatsen i frågan huruvida saklig grund föreligger långt ifrån given. AD har i närbesläktade (men för arbetstagaren kanske något mera graverande) situationer ansett att kravet på saklig grund varit uppfyllt också när medlen återbetalats (se t.ex. AD 2005 nr 85). Hur är det möjligt? Tänk så: god tros-bedömningen är en sorts culpa-bedömning. Vid ond tro har Ilsa i den meningen förfarit vårdslöst och det med ganska stora summor som inte tillhör henne, utan motparten. Nog är det rimligt att den typen av brist tillåts påverka arbetsgivarens förtroende för arbetstagaren. Man vill inte ha en arbetstagare som är så slarvig med så stora belopp. Ska man vara skyldig att behålla en sådan anställd, alternativt betala skadestånd? b) Ja, det beror på hur man gör den avvägning mellan arbetstagarens och arbetsgivarens intressen som här blir nödvändig. Och den ska vara balanserad. Allt för många ger automatiskt arbetstagaren rätt. Det är inte god juridik. c) Vad gäller omplaceringsskyldigheten enligt 7 2 st LAS ska märkas att den inte är absolut. Att ingen omplacering gjorts 12 (19)

13 innebär inte att saklig grund inte föreligger. Frågan är om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig och det är det ofta inte när det är fråga om uppsägning pga personliga skäl som på ett allmänt plan påverkar arbetsgivarens förtroende för arbetstagaren, så som möjligen är fallet med Ilsa. d) Här ska också anmärkas att den verkliga orsaken till att Ilsas anställning avslutats är irrelevant. Det spelar ingen roll att VD:n ogillar henne. Frågan är om det objektivt sett föreligger saklig grund och det skulle i så fall vara just hennes beteende med anledning den felaktigt utbetalade lönen. e) Även vid denna bedömning är det avgörande att man faktiskt gör någonting med de omständigheter som fallet erbjuder. Hur stora belopp, hur lång tid, lönespecifikationernas utformning, m.m. Igen handlar det om att göra en solid materiell prövning, som kanske sträcker sig över flera sidor, väger för och emot, är trovärdig, knyter ihop säcken osv. Om avskedets/uppsägningens form kan noteras att meddelandet ju var skriftligt, men att vi inte har någon information om någon fullföljdshänvisning enligt 8 2 st respektive 19 2 st LAS. Men rättsföljden är inte att uppsägningen/avskedet blir ogiltigt, utan regleras i 38. Man kan fråga sig om arbetsgivaren hade rätt att skicka beskedet med brev se 10 1 st respektive 20 1 st, men vi vet mycket litet om de närmare omständigheterna i just det här fallet. Man kan ställa sig andra frågor, t.ex. gällande regler om förhandlingsskyldighet och annat enligt MBL men inte heller det ger så mycket. Underlaget är för magert för att det ska bli annat än enkla konstateranden parat med gissningar. Avslutningsvis kanske särskilt bör understrykas att det hör till konsten att bedriva juridisk analys att kunna se vilka rättsregler som det är möjligt att göra någonting med givet ett visst underlag har man den blicken så har man den juridiska förståelse som det är tänkt att utbildningen ska förmedla. Vilken juridik kan projiceras på det just de här omständigheterna? Eller: Vad handlar det här om, juridiskt sett? 13 (19)

14 Kommentar till fråga 3 (14 poäng) Inledning Tanken med frågan var att pröva grundläggande kunskaper i central avtalsrätt med fokus på förståelsen av reglerna om avtalsslut i 1 kap. avtalslagen (1915:218) och reglerna om fullmakt i lagens 2 kap. Ett övergripande tema för frågan var spekulation. Genom att låta den behandla en vara som varierar kraftigt i pris var förhoppningen att tydliggöra hur lagens regler kan fördela risken och att mana till eftertanke om vad som är tillåtet respektive vad som anses vara otillåten spekulation på motpartens bekostnad. Genomgående har svaren innehållit sparsamma reflektioner runt detta, vilket möjligen är begripligt med tanke på tidsbrist m.m., men läs gärna frågan igen och fundera runt spekulationsmomenten. Förhoppningsvis leder det till nya insikter och ökad förståelse som gör dig till en bättre jurist. Flera har kommit in på ogiltighetsreglerna samt jämkning. I det sammanhanget kan vikten av att inte rutinmässigt lägga fram så många alternativa grunder som möjligt framhållas. Det fanns knappast något i uppgiften som gav stöd för ogiltighet. Vad gäller jämkning kan det särskilt understrykas att bara det faktum att en prisutveckling på en vara leder till att endera parten gör en sämre affär inte i sig ger rätt för denna part att få avtalet jämkat det är tvärtom just däri som själva affärsrisken (och affärsmöjligheten) ligger! Några har berört kontraktsrättsliga regler om hävning utan att vara särskilt tydliga med vilket kontraktsbrott som skulle ge rätt till hävning. Vad gäller uppsägningsmöjligheten (utan avtalsbrott), som några också kommit in på, kan det noteras att avtalet (om ett sådant ska anses ha ingåtts) förefaller löpa på två år. En part som i förväg vill säga upp ett avtal ingånget på bestämd tid, är typiskt sett hänvisad till att häva. Det är alltså viktigt att hålla huvudet kallt och tänka efter vad det är för fråga vi har att ta ställning till och vad som är relevant i just den aktuella frågeställningen. I vårt fall är huvudfrågan om Brassamassa p.g.a. de kontakter som förevarit mellan Frida Sund och Gösta Mandelin rättsligt bundit sig i förhållande till (R)eko Import. Den frågan kan i sin tur med fördel delas upp i två frågor; dels om Brassamassa med framgång kan motsätta sig bundenhet p.g.a. Frida Sunds bristande behörighet, dels om Brassamassa framgångsrikt kan hävda obundenhet p.g.a. andra brister vid avtalsslutet. Avslutningsvis i denna inledning kan det understrykas att kommentaren inte är uttömmande och inte ska ses som facit, utan som ett sätt att 14 (19)

15 resonera rättsligt kring scenariot i frågan. Det går naturligtvis inte heller att rättvist jämföra tentasvaren med denna kommentar, som är skriven under helt andra förutsättningar. För full poäng på frågan har det inte krävts att allt som framgår nedan har diskuterats, och även väl underbyggda resonemang och motiverade ställningstaganden avseende sådant som inte tas upp nedan har kunnat belönas med poäng. Avgörande för svarets kvalitet är ofta hur ett relevant resonemang förs, inklusive hur argument för och emot vägs, samt att väl motiverade ställningstaganden görs. Frågan om Brassamassas bundenhet Frida Sunds eventuella behörighersbrist En första invändning mot bundenhet som Sassa kan föra fram, är att Frida Sund inte har varit behörig att ingå avtal med (R)eko Import. Sund är anställd som inköpschef på Brassamassa. 1 Därmed aktualiseras den s.k. ställningsfullmakten som framgår av 10 andra stycket avtalslagen. Regeln innehåller tre moment. För det första ska det finnas ett avtal, t.ex. ett anställningsavtal. För det andra ska ena parten, t.ex. en arbetstagare, till följd av avtalet inta en viss ställning, t.ex. en anställning. För det tredje ska viss behörighet följa av ställningen enligt lag eller sedvänja. Centralt för ställningsfullmakten är alltså att behörigheten följer av ställningen, objektivt fastställd, och inte kan varieras av huvudmannen. 2 Detta hänger också logiskt samman med regleringen i 15 avtalslagen som anger att en ställningsfullmakt återkallas genom att fullmäktigen avlägsnas från sin ställning. Behörigheten påverkas inte heller av partsbruk. 3 Det relevanta blir därför att diskutera vilken behörighet som typiskt sett följer av en anställning som inköpschef. Här saknade vi i uppgiften underlag för att definitivt sätta ned foten, 4 med det fanns utrymme för en allmän diskussion om vad en inköpschef normalt sett får göra. 5 Det förefaller väl inte orimligt att en inköpschef typiskt sett skulle ha mandat att besluta om företagets inköp, men här 1 Det framgår förvisso inte uttryckligen i uppgiften att hennes titel varit känd för Mandelin, men det är rimligt att utgå ifrån att detta framgått vid deras kontakter. 2 Se Adlercruetz, Gorton, Avtalsrätt I, 13 uppl., s Det är en annan sak att partsbruk kan få betydelse inom ramen för en s.k. kombinations- eller toleransfullmakt. 4 I praktiken hade förmodligen ett utlåtande från någon handelskammare eller branschorganisation inhämtats. 5 Det är med andra ord viktigt att undvika att gå fel genom att blanda in parternas faktiska agerande i bedömningen av behörighetens gränser vid ställningsfullmakt. Det är en annan sak att det samlade agerandet bland alla eller flertalet parter på en marknad eller i en bransch över tid skulle kunna ändra vilken behörighet som objektivt sett får anses följa av en viss ställning, d.v.s. att sedvänjan ändras. 15 (19)

16 finns det utrymme att argumentera och flera har lyft fram att det rör sig om ett affärskritiskt avtal som löper över flera år. När det gäller Fridas arbetsbeskrivning skulle den trots sin generalla avfattning kunna betraktas som en inskränkande föreskrift från företagets sida också i förhållande till detta specifika uppdrag, under förutsättning att den ur Fridas synvinkel objektivt sett är att förstå på det sättet. För den slutsatsen talar att uppdraget ( sondera ) inte går utöver vad arbetsbeskrivningen medger. En sådan inskränkning av befogenheten kan enligt 11 första stycket avtalslagen endast göras gällande mot (R)eko Import om Mandelin insåg eller borde ha insett att Sund överskred sin befogenhet. Det finns ingenting i uppgiften som tyder på att Mandelin kände till arbetsbeskrivningen och det förefaller inte heller rimligt att anta att han borde ha känt till den. Några har diskuterat om Fridas hänvisning till interna avstämningar kunde utgöra en indikation på att hon inte hade mandat att fatta beslut själv. Som motargument kan det då hävdas att det snarast var storleken på, och den exakta tidpunkten för, den framtida beställningen som behövde stämmas av. Slutligen kan något sägas om osjälvständig fullmakt som regleras i 18 och som grundar sig endast på ett meddelande från huvudmannen till fullmäktigen. Några har uppfattat att arbetsbeskrivningen skulle kunna betraktas som en sådan fullmakt. Det är väl dock svårt att få det till att arbetsbeskrivningen överhuvudtaget skulle ge Sund någon behörighet att rättshandla för företagets räkning; den anger ju att hon inte fick göra några affärer utan Sassas godkännande. Om det ändå skulle ha varit fråga om en osjälvständig fullmakt blir konsekvensen att (R)eko Import inte skulle ha kunnat binda Brassamassa med stöd av den fullmakten ens om Mandelin hade varit i god tro om att Sund överskridit vad som framgått av arbetsbeskrivningen. Detta är i linje med att motpartens onda tro inte skyddas vid behörighetsöverskridanden och att befogenhet och behörighet sammanfaller vid osjälvständig fullmakt, jmf 11 andra stycket avtalslagen. Men och detta är viktigt det skulle likväl inte ha hjälpt Brassamassa om det samtidigt fanns en ställningsfullmakt med en vidare behörighet. I så fall binds ju nämligen Brassamassa, som framgått, om inte Mandelin varit i ond tro om inskränkande föreskrifter som Brassamassa meddelat Sund (t.ex. i hennes arbetsbeskrivning). Andra eventuella brister vid avtalsslutet Till att börja med kan vi konstatera att 1 kap. avtalslagen är dispositiv, se 1 andra stycket avtalslagen. Reglerna tillhandahålls alltså av lagstiftaren 16 (19)

17 som en lösning för parter som inte väljer att komma överens om andra regler. Vare sig i den korrespondens som redovisas i uppgiften eller annars i bakgrunden finns det något stöd för att Brassamassa och (R)eko Import skulle ha avtalat om hur avtal ska ingås, och vi är därför hänvisade till avtalslagens regler. 6 Två grundtankar i avtalslagen är att ett bindande avtal förutsätter utväxling av bindande viljeförklaringar och att anbud och accept är bindande var för sig enligt den s.k. löftesprincipen. För att s.a.s. komma in i regleringen behöver vi granska vad som förevarit mellan parterna och söka identifiera bindande viljeförklaringar. Om vi tar det kronologiskt (vilket ofta fungerar bra), börjar vi lämpligen med Mandelins e-post till Sund den 23 juni. Det finns ingenting i bakgrunden som ger stöd för att en vilja att binda sig skulle ha kommit till uttryck dessförinnan. Som många har konstaterat förefaller det rimligt att betrakta meddelandet som ett anbud i avtalslagens mening. Några har funderat över om det är tillräckligt preciserat, med tanke på att kvantiteten endast anges motsvara Brassamassas behov.7 Det är emellertid möjligt att rakt av acceptera erbjudandet med följd att parterna ingår ett s.k. ramavtal eller avropsavtal, vilka är vanligt förekommande i praktiken.8 Om ingen acceptfrist anges, är ett anbud bindande under skälig tid. Det kan här diskuteras hur lång tid detta motsvarar i vårt fall, varvid det får tas i beaktande att det rör sig om en priskänslig vara som erbjudits till ett visst pris samt att båda parter är näringsidkare. Här har flera tagit upp och diskuterat NJA 2004 s. 862 på ett bra sätt. Oavsett om fristen ska anses ha löpt ut eller inte vid Sunds första respons, förefaller det rimligt att tolka Mandelins svar därpå som att han accepterar svar när Frida är åter på kontoret nästa vecka. Den närmare innebörden av denna tidsangivelse får tolkas, men det ligger nära till hands att uppfatta det som början av den följande veckan. Under alla förhållanden torde Fridas meddelande cirka tre veckor senare än utlovat (den 27 juli) vara att anse som en sen accept. Av 4 avtalslagen följer att den därmed ska betraktas som ett nytt anbud. Som med alla anbud förutsätter dock detta och det är viktigt att inte glömma bort att meddelandet ger uttryck för en vilja att binda sig rättsligt. Det kan bl.a. diskuteras hur man ska tolka innebörden av att 6 I den mån avtalslagens regler inte skulle ge någon lösning hade vi fått överväga analogier. 7 En intressant aspekt med formuleringen är om den ska tolkas som hela Brassamassas behov d.v.s. om den i realiteten innebär ett åtagande om exklusivitet. Vi återkommer till detta nedan. 8 Leverantören tar en risk genom att åta sig att leverera en okänd mängd (som motparten slutligt bestämmer genom sina beställningar), men risken begränsas dels av att varje beställning måste vara av viss omfattning, dels av att beställningen måste ske med viss framförhållning. Man får vidare utgå ifrån att leverantören bildat sig en god ungefärlig uppfattning om Brassamassas förväntade behov. 17 (19)

18 Sund skriver att jag vill att vi kör vidare samt att hon ska återkomma angående beställning efter interna avstämningar. Det första ordvalet ska kanske inte övertolkas, och den senare formuleringen kan möjligen med fog uppfattas avse storleken på den första beställningen. Här har det funnits utrymme att diskutera och väga argument för och emot olika tolkningar innan ställning tas. Några har diskuterat om Fridas dröjsmål med att återkomma ska innefatta passivitet. Med anledning av detta bör det poängteras att i princip alla förlopp innefattar moment av inaktivitet och att det är viktigt att kunna särskilja den inaktivitet som anses utgöra en rättsligt relevant passivitet. Sådan passivitet kan leda till bundenhet (genom avtals- eller bevisverkan) för den inaktive,9 och syftet med detta är att undvika otillåten spekulation på motpartens bekostnad. En annan typ av inaktivitet, nämligen att inte återkomma inom acceptfristen, leder däremot till att motparten frigörs från sitt löfte enligt lämnad viljeförklaring, d.v.s. obundenhet. Utifrån vår begränsade kunskap om vad som förevarit innan Mandelins erbjudande lämnades den 23 juni och med tanke på Mandelins uppfattning senare i händelseförloppet,10 verkar det svårt att framgångsrikt hävda att Brassamassa skulle bli bundna redan genom Sunds inaktivitet under tre veckor. Dessutom har inaktiviteten följts av aktivitet när Sund återkommer till Mandelin den 27 juli.11 Här kan det alltså noteras att reglerna faktiskt ger Brassamassa en möjlighet till spekulation under acceptfristen,13 vilket är en konsekvens av den haltande partsbindningen enligt löftesprincipen. Risken med att spekulera så, är dock att fristen löper ut och erbjudandet förfaller. Om vi går vidare till Mandelins meddelande den 29 juli och utgår ifrån att Sunds meddelande två dagar tidigare var att anse som ett nytt anbud, enligt 6 första stycket avtalslagen, kan accepten svårligen anses sen. En skälig acceptfrist torde knappast understiga två dagar, även om det rör sig om priskänsliga varor och det kan det hävdas inte finns så mycket att fundera över.14 På samma sätt som gällde för Sund enligt resonemanget ovan, står det Mandelin fritt att avvakta med sitt svar under acceptfristen för att se hur saker och ting utvecklar sig. En svårare 9 Ytterligare en distinktion är den mellan passivitet som i sig (såsom rättsfaktum som man skulle säga inom processrätten) leder till bundenhet och passivitet som leder till bundenhet som en del i ett konkludent handlande, se Se Adlercreutz, Gorton, Avtalsrätt I, 13 uppl., s Om den hade kunnat styrkas mot eventuellt nekande i en senare process är en annan sak. 11 Passiviteten föregicks ju även av aktivitet då Frida indikerade att hon skulle återkomma. 13 Det kan diskuteras om denna spekulation strängt taget är på leverantörens bekostnad då det är köparens alternativa inköpskostnad som det spekuleras i. 14 Det är dock en förenkling. Även om Brassamassas nya anbud överensstämmer med (R)ekos tidigare erbjudande, har det inträffat saker under tiden som kan förändra (R)ekos intresse av att ingå avtal på samma villkor som bolaget erbjudit en månad tidigare. 18 (19)

19 fråga blir sannolikt om meddelandet ska anses vara en oren accept. Det som närmast skulle kunna göra accepten oren är hänvisningen till exklusivitet.15 Som nämnts ovan kan hänvisningen till Brassamassas behov i erbjudandet från juni tolkas som ett villkor om exklusivitet, men det är inte alls självklart att Sund inte haft fog för att uppfatta den på annat sätt. Om accepten ska anses oren, och (R)eko Import kan styrka att Mandelin faktiskt ansett accepten vara ren, blir frågan om Sund måste ha insett detta. I så fall blir Brassamassa bundna vid utebliven reklamation inom skälig tid, se 6 andra stycket avtalslagen, varvid frågan blir hur man ska se på den vecka som redan passerat. Sammanfattning För att konkludera, förefaller det svårt för Brassamassa att ha framgång med en invändning om bristande behörighet för Sund. Bäst möjligheter till framgång har sannolikt en argumentationslinje som bygger på att Sund den 27 juli lämnar en sen accept som får anses utgöra ett nytt anbud, och att Mandelins accept den 29 juni är oren, samt att antingen Sund inte måste ha insett att Mandelin ansett accepten vara ren eller att en omedelbar reklamation från Brassamassas sida den 5 augusti (efter samtalet med dig) har avvärjt bundenhet grundad på passivitet. 15 Några har även noterat Mandelins uppenbara felskrivning med avseende på datumet för erbjudandet. Sund kan knappast ha haft fog att uppfatta hänvisningen på något annat sätt än att den avser meddelandet den 23 juni, jmf 32 första stycket avtalslagen analogt. 19 (19)